61996J0197

1 Medlemsstater - Skyldigheter - Fördragsbrott - Bibehållande av en nationell bestämmelse som är oförenlig med gemenskapsrätten - Motivering som grundas på förvaltningsrättslig praxis som säkerställer att fördraget tillämpas - Otillåtet

2 Institutionernas rättsakter - Direktiv - Medlemsstaternas genomförande - Direktiv som syftar till att skapa rättigheter för enskilda - Införlivande utan lagstiftning - Otillåtet

3 Det faktum att nationell lagstiftning är oförenlig med gemenskapsbestämmelser - även direkt tillämpliga sådana - kan slutgiltigt avhjälpas endast genom tvingande nationella bestämmelser som har samma rättsliga status som de bestämmelser som skall ändras. Enbart förvaltningspraxis, som kan ändras av myndigheten efter eget gottfinnande och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte anses utgöra ett giltigt genomförande av de skyldigheter som följer av fördraget.

4 Bestämmelser i ett direktiv skall genomföras med obestridligt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet uppfylls, vilket innebär att om direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda skall mottagarna vara i stånd att känna till den fulla räckvidden av sina rättigheter.

Detta är inte fallet när de som omfattas av lagen befinner sig i en situation som präglas av osäkerhet vad beträffar deras rättsliga ställning och riskerar att utsättas för oberättigade åtal på grund av att en bestämmelse i lag som är oförenlig med en bestämmelse i ett direktiv bibehålls i en medlemsstat. Varken de nationella domstolarnas skyldighet att säkerställa att bestämmelsen i direktivet får full verkan genom att man avstår från att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot denna eller ett interpellationssvar som erinrar om denna skyldighet kan nämligen få till följd att en lagtext ändras.

I mål C-197/96,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av Marie Wolfcarius, rättstjänsten, i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg hos Carlos Gómez de la Cruz, rättstjänsten, Centre Wagner, Kirchberg,

sökande,

mot

Republiken Frankrike, företrädd av Catherine de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och Claude Chavance, secrétaire, samma avdelning, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg vid Frankrikes ambassad, 9, boulevard du Prince Henri,

svarande,

angående en talan om fastställelse av att Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40) genom att i artikel L 213-1 i Code du travail bibehålla ett förbud för kvinnor att inneha nattarbete inom industrin, då däremot ett sådant förbud inte gäller för män,

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna L. Sevón, D.A.O. Edward (referent), J.-P. Puissochet och P. Jann,

generaladvokat: G. Tesauro,

justitiesekreterare: R. Grass,

med hänsyn till referentens rapport,

och efter att den 16 januari 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Europeiska gemenskapernas kommission har genom ansökan, som inkom till domstolens kansli den 10 juni 1996, med stöd av artikel 169 i EG-fördraget väckt talan om fastställelse av att Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor (EGT L 39, s. 40, nedan kallat direktivet) genom att i artikel L 213-1 i Code du travail bibehålla ett förbud för kvinnor att inneha nattarbete inom industrin, då däremot ett sådant förbud inte gäller för män.

2 Enligt artikel 5 (punkt 1) i direktivet innebär tillämpningen av likabehandlingsprincipen i fråga om arbetsvillkor att kvinnor och män skall vara garanterade samma villkor utan diskriminering på grund av kön. För detta ändamål skall medlemsstaterna vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att alla lagar och andra författningar som strider mot likabehandlingsprincipen avskaffas (punkt 2 a) eller omarbetas när det behov av skydd som ursprungligen gav upphov till dem inte längre är välgrundat (punkt 2 c). Enligt artikel 2.3 påverkar inte direktivet bestämmelser om skydd för kvinnor, särskilt vid graviditet och moderskap.

3 I enlighet med artikel 9.1 i direktivet skulle medlemsstaterna sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet inom 30 månader efter dagen för anmälan och beträffande artikel 5.2 c inom fyra år, det vill säga före den 14 februari 1980.

4 Domstolen har i det avseendet i sin dom av den 25 juli 1991 i mål C-345/89, Stoeckel (Rec. 1991, s. I-4047) förklarat att artikel 5 i direktivet är tillräckligt precis för att ålägga medlemsstaterna skyldigheten att inte fastslå ett principiellt förbud i sin lagstiftning mot nattarbete för kvinnor, samtidigt som det inte finns något förbud mot nattarbete för män. Den har dessutom vid ett flertal tillfällen fastställt att denna princip är tillräckligt precis och ovillkorlig för att kunna åberopas av enskilda vid de nationella domstolarna i syfte att undgå tillämpning av varje nationell bestämmelse som inte överensstämmer med sagda artikel 5.1 i vilken principen om likabehandling i fråga om arbetsvillkor stadgas (dom i målet Stoeckel, ovan, punkt 12, samt av den 26 februari 1986 i mål 152/84, Marshall, Rec. 1986, s. 723, punkt 55).

5 I artikel L 213-1 i Code du travail föreskrivs att kvinnor inte får anställas för någon form av nattarbete, bland annat i fabriker eller verkstäder oavsett art. I samma artikel anges emellertid ett antal undantag som avser exempelvis arbetsledande befattningar eller befattningar av teknisk karaktär som medför ansvar samt de särskilt allvarliga situationer då det nationella intresset kräver att förbudet mot nattarbete för anställda som arbetar i skift upphävs enligt de villkor och det förfarande som föreskrivs i lagen. Överträdelse av dessa regler kan bestraffas med böter.

6 Bestämmelserna antogs för att genomföra Internationella arbetsorganisationens (nedan kallad ILO) konvention nr 89 av den 9 juli 1948 om nattarbete för kvinnor inom industrin som ratificerades av Frankrike genom lag nr 53-603 av den 7 juli 1953. Ratifikationen registrerades av generaldirektören för Bureau international du travail den 21 september 1953.

7 Till följd av domen i målet Stoeckel frånträdde Republiken Frankrike ILO:s konvention nr 89 den 26 september 1992. Frånträdandet trädde i kraft den 26 februari 1993.

8 Kommissionen ansåg med beaktande av den ovan nämnda domen i målet Stoeckel och av att Republiken Frankrike hade frånträtt ILO:s konvention nr 89 att den franska lagstiftningen var oförenlig med artikel 5 i direktivet och att Republiken Frankrike var skyldig att åtgärda denna oförenlighet. Därför anmodade kommissionen med tillämpning av artikel 169 första stycket i fördraget genom en skrivelse av den 2 mars 1994 den franska regeringen att inkomma med ett yttrande inom två månader.

9 Eftersom kommissionen inte lät sig nöja med det svar som den franska regeringen avgav den 10 maj 1994, sändes den 8 november 1994 ett motiverat yttrande med en uppmaning till denna att inom två månader anpassa sin lagstiftning så att den blev förenlig med artikel 5 i direktivet.

10 Då den franska regeringen inte hade rättat sig efter sagda yttrande inom den utsatta fristen väckte kommissionen föreliggande talan.

11 Den franska regeringen har till sitt försvar anfört att det i Frankrike numera inte föreligger någon diskriminering, varken rättslig eller faktisk, i fråga om nattarbete för kvinnor och män. Som en följd av att Frankrike har frånträtt ILO:s konvention nr 89 är artikel L 213-1 i Code du travail nämligen inte längre tillämplig i detta land, eftersom artikel 5 i direktivet har direkt effekt och enskilda således har rätt att åberopa den vid medlemsstaternas domstolar för att få den omtvistade bestämmelsen åsidosatt.

12 I det avseendet hänför regeringen sig dels till det interpellationssvar som publicerades i Journal officiel de la République française den 13 december 1993 (s. 4517 och 4518), i vilket det tydligt redogörs för innebörden av gemenskapens rättspraxis angående artikel L 213-1 i Code du travail samt för de nationella domstolarnas skyldighet att inte tillämpa denna bestämmelse om en tvist skulle uppstå, dels till att det förekommer avtal om hur nattarbete för kvinnor skall organiseras inom de branscher där det är vanligast förekommande. Dessa avtal har slutits av ett flertal yrkeskategorier som hade uppmanats av den franska regeringen att själva förhandla fram garantier och ersättningar. Hur som helst skulle praxis på området bekräfta att artikel L 213-1 i Code du travail i praktiken inte längre tillämpas.

13 Det är ostridigt att den franska lagstiftningen är oförenlig med artikel 5 i direktivet till följd av att Republiken Frankrike har frånträtt ILO:s konvention nr 89.

14 Enligt en fast rättspraxis kan bristande överensstämmelse med bestämmelserna i fördraget - även direkt tillämpliga sådana - slutgiltigt avhjälpas endast genom tvingande nationella bestämmelser med samma rättsliga status som de bestämmelser som skall ändras. Enbart förvaltningspraxis, som kan ändras av myndigheten efter eget gottfinnande och som inte offentliggörs i tillräcklig utsträckning, kan inte anses utgöra ett giltigt genomförande av de skyldigheter som följer av fördraget (se dom av den 7 mars 1996 i mål C-334/94, kommissionen mot Frankrike, REG 1996, s. I-1307, punkt 30).

15 Således skall bestämmelser i ett direktiv genomföras med obestridligt bindande verkan samt på ett sådant tillräckligt tydligt, precist och klart sätt att kravet på rättssäkerhet uppfylls, vilket innebär att om direktivet syftar till att skapa rättigheter för enskilda skall mottagarna vara i stånd att känna till den fulla räckvidden av sina rättigheter (dom av den 30 maj 1991 i mål C-361/88, kommissionen mot Tyskland, Rec. 1991, s. I-2567, punkterna 15 och 24).

16 Det finns i föreliggande fall skäl att påpeka att eftersom artikel L 213-1 i Code du travail har bibehållits, befinner sig de som omfattas av lagen i en situation som präglas av osäkerhet vad beträffar deras rättsliga ställning och riskerar att utsättas för oberättigade åtal. Varken interpellationssvaret eller den nationella domstolens skyldighet att säkerställa att artikel 5 i direktivet får full verkan genom att man avstår från att tillämpa varje nationell bestämmelse som strider mot denna kan nämligen få till följd att en lagtext ändras.

17 Det bör således fastställas att Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i direktivet genom att i artikel L 213-1 i Code du travail bibehålla ett förbud för kvinnor att inneha nattarbete inom industrin, då däremot ett sådant förbud inte gäller för män.

Rättegångskostnader

18 Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Republiken Frankrike har tappat målet, skall denna ersätta rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

följande dom:

19 Republiken Frankrike har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 5.1 i rådets direktiv 76/207/EEG av den 9 februari 1976 om genomförandet av principen om likabehandling av kvinnor och män i fråga om tillgång till anställning, yrkesutbildning och befordran samt arbetsvillkor genom att i artikel L 213-1 i Code du travail bibehålla ett förbud för kvinnor att inneha nattarbete inom industrin, då däremot ett sådant förbud inte gäller för män.

20 Republiken Frankrike förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.