1 Tillnärmning av lagstiftning - Avfall - Direktiv 75/442 - Begrepp - Substans integrerad i en industriell tillverkningsprocess
(Rådets direktiv 75/442 i dess ändrade lydelse enligt direktiv 91/156, artikel 1 a)
2 Miljö - Slutligt omhändertagande av avfall - Direktiv 91/156 - Medlemsstaternas skyldigheter under införlivandefristen - Skyldighet att inte införa bestämmelser som riskerar att äventyra det resultat som föreskrivs i direktivet - Den nationella domstolens bedömning - Kriterier
(EG-fördraget, artiklarna 5 andra stycket och 189 tredje stycket; rådets direktiv 91/156)
3 Enbart det förhållandet att en substans är direkt eller indirekt integrerad i en industriell tillverkningsprocess medför inte att den faller utanför avfallsbegreppet i den mening som avses i artikel 1 a i rådets direktiv 75/442 om avfall, i dess ändrade lydelse enligt direktiv 91/156.
Denna slutsats strider inte mot den distinktion som måste göras mellan återvinning av avfall, i den mening som avses i direktiv 75/442 i dess ändrade lydelse, och normal industriell behandling av produkter som inte utgör avfall.
4 Artikel 5 andra stycket och artikel 189 tredje stycket i fördraget samt direktiv 91/156, som ändrade direktiv 75/442 om avfall, ålägger den medlemsstat som direktivet riktar sig till att under den införlivandefrist som föreskrivs i direktivet för att sätta detta i kraft avhålla sig från att införa bestämmelser som allvarligt äventyrar förverkligandet, vid utgången av denna frist, av det resultat som föreskrivs i detta direktiv. Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma om detta är fallet beträffande de nationella bestämmelser vars lagenlighet de har att pröva.
Den nationella domstolen skall vid denna bedömning särskilt pröva huruvida de ifrågavarande bestämmelserna är avsedda att fullständigt införliva direktivet liksom de faktiska effekterna av att tillämpa dessa med direktivet oförenliga bestämmelser och dessa effekters varaktighet i tiden. Om de ifrågavarande bestämmelserna exempelvis är avsedda att slutgiltigt och fullständigt införliva direktivet, skulle det förhållandet att de strider mot direktivet kunna ge anledning anta att det resultat som föreskrivs däri inte är möjligt att uppnå inom de angivna fristerna om det inte är möjligt att inom rimlig tid ändra bestämmelserna. På motsatt sätt skulle den nationella domstolen kunna beakta en medlemsstats möjlighet att införa tillfälliga regler eller att införliva direktivet i etapper. I sådana fall äventyras inte nödvändigtvis det i direktivet föreskrivna resultatet av det förhållandet att de nationella övergångsbestämmelserna strider mot direktivet eller att vissa bestämmelser i direktivet inte har införlivats.