61996J0122

1 Nya medlemsstaters anslutning till gemenskaperna - Österrike - Artikel 6 i EG-fördraget - Omedelbart tillämplig

(EG-fördraget, artikel 6, 1994 års anslutningsakt, artikel 2)

2 Gemenskapsrätt - Principer - Likabehandling - Diskriminering på grund av nationalitet - Förbud - Tillämpningsområde - Nationell bestämmelse om skyldighet för utländska personer som för talan vid nationell domstol att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) - Omfattas - Villkor

(EG-fördraget, artikel 6, första stycket)

3 Gemenskapsrätt - Principer - Likabehandling - Diskriminering på grund av nationalitet - Förbud - Tillämpningsområde - Nationell bestämmelse om skyldighet för utländska personer som för talan vid nationell domstol att ställa säkerhet för rättegångskostnader (cautio judicatum solvi) - Tillämpning inom ramen för en talan som en delägare har väckt mot ett bolag - Otillåten

(EG-fördraget, artikel 6, första stycket)

4 Eftersom det i 1994 års anslutningsakt inte föreskrivs några särskilda villkor i fråga om tillämpningen av artikel 6 i EG-fördraget, skall denna bestämmelse i enlighet med artikel 2 i anslutningsakten anses vara omedelbart tillämplig, vilket innebär att den är bindande för Republiken Österrike från dagen för dess anslutning och skall tillämpas i den medlemsstaten på de framtida verkningarna av situationer som uppstått före anslutningen.

5 En nationell civilprocessrättslig regel i en medlemsstat, genom vilken medborgare i en annan medlemsstat som inte är bosatta i den förstnämnda staten åläggs att ställa säkerhet för rättegångskostnader då de i egenskap av delägare väcker talan mot ett i sagda stat etablerat företag, faller inom tillämpningsområdet för fördraget i den mening som avses i artikel 6 första stycket i detta. Regeln omfattas av den allmänna princip om icke-diskriminering som fastslås i den artikeln, eftersom de regler på bolagsrättens område som avser skydd för delägarna omfattas av fördragets tillämpningsområde.

6 Artikel 6 första stycket i fördraget skall tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstat att kräva att en annan medlemsstats medborgare, som även är medborgare i ett tredje land i vilket han har sitt hemvist och som i sin egenskap av aktieägare har väckt talan vid tvistemålsdomstol i förstnämnda stat mot ett bolag som är etablerat i den staten, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan bli förpliktad att ersätta, när denne medborgare varken har hemvist eller tillgångar i den förstnämnda medlemsstaten och då något sådant krav inte ställs på de egna medborgare som vare sig har tillgångar eller hemvist där.

I mål C-122/96,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Oberster Gerichtshof (Österrike), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Stephen Austin Saldanha och MTS Securities Corporation

och

Hiross Holding AG,

angående tolkningen av artikel 6 första stycket i EG-fördraget,

meddelar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden G.F. Mancini samt domarna P.J.G. Kapteyn (referent) och H. Ragnemalm,

generaladvokat: A. La Pergola,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören H.A. Rühl,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Stephen Austin Saldanha och MTS Securities Corporation, genom advokaten Peter Lambert, Wien,

- Hiross Holding AG, genom advokaten Gerold Zeiler, Wien,

- Österrikes regering, genom Franz Cede, Botschafter, utrikesministeriet, i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom Stephanie R. Ridley, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom Ulrich Wölker, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 20 mars 1997 av: Stephen Austin Saldanha och MTS Securities Corporation, Hiross Holding AG samt kommissionen,

och efter att den 6 maj 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Oberster Gerichtshof har genom beslut av den 11 mars 1996, som inkom till domstolen den 16 april samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande avseende en fråga om tolkningen av artikel 6 första stycket i fördraget.

2 Frågan har uppkommit i samband med att Stephen Austin Saldanha och MTS Securities Corporation väckt talan mot Hiross Holding AG, ett österrikiskt aktiebolag (nedan kallat Hiross) som de förra är aktieägare i, i syfte att det senare skall åläggas att inte utan medgivande av bolagsstämman överföra eller överlåta andelar i vissa dotterbolags kapital till sitt italienska dotterbolag eller till dettas dotterbolag med säte i Italien.

3 Hiross begärde vid Handelsgericht Wien att Stephen Austin Saldanha, som är medborgare i Amerikas förenta stater och i Förenade kungariket och bor i Florida, och MTS Securities Corporation, ett bolag med säte i Förenta staterna, skulle förpliktas att ställa säkerhet för rättegångskostnaderna i enlighet med 57 § första stycket i Zivilprozeßordnung (österrikiska civilprocesslagen, nedan kallad ZPO).

4 Enligt denna bestämmelse skall en utländsk medborgare som är kärande i ett mål vid österrikisk domstol deponera ett belopp som är avsett som säkerhet för rättegångskostnaderna (cautio judicatum solvi), om svaranden har yrkat detta och det inte finns bestämmelser av motsatt innebörd i internationella överenskommelser. Enligt 57 § andra stycket i ZPO föreligger emellertid inte en sådan skyldighet i bland annat det fallet att käranden har sin vanliga vistelseort i Österrike eller om ett domstolsbeslut som förpliktar käranden att ersätta svarandens rättegångskostnader kan verkställas i den stat där käranden har sin vanliga vistelseort.

5 I det avseendet framgår det av beslutet om hänskjutande att det inte finns någon konvention mellan Republiken Österrike och Amerikas förenta stater eller delstaten Florida som skulle göra det möjligt att i Florida verkställa ett österrikiskt beslut om rättegångskostnader (se artikel 37 i förordning av den 21 oktober 1986 om inbördes rättshjälp och andra rättsliga förbindelser med utlandet i ärenden av civil natur, JABl 1986/53). Även om vissa amerikanska domstolar förefaller ha erkänt österrikiska exekutionstitlar, är det enligt den österrikiska regeringen inte garanterat att sådana handlingar erkänns eller verkställs i Amerikas förenta stater, eftersom det i avsaknad av en konvention inte är möjligt att verkställa amerikanska beslut i Österrike. Det framgår under alla omständigheter av beslutet om hänskjutande att Oberster Gerichtshof redan i dom har fastslagit att en utländsk kärande som har sin vanliga vistelseort i Florida i princip skall åläggas att deponera ett belopp som säkerhet för rättegångskostnaderna med anledning av att det inte finns någon konvention på området.

6 Trots att det i artikel 11 i konventionen om inbördes rättshjälp, som ingicks den 31 mars 1931 mellan Republiken Österrike och Förenade kungariket (BGBl nr 45/1932), föreskrivs att medborgare i signatärstaterna skall befrias från skyldigheten att ställa säkerhet för rättegångskostnader, är det endast personer som har hemvist i en av dessa båda stater som omfattas av befrielsen. Enligt konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, som ingicks i Lugano den 16 september 1988 (EGT L 319, s. 9) och som sedan den 1 september 1996 är bindande för såväl Republiken Österrike som Förenade kungariket, skall ett verkställbart beslut som meddelas i en konventionsstat i princip även erkännas i en annan konventionsstat efter att ha försetts med intyg om att verkställighet får ske. För att den skall tillämpas krävs emellertid enligt 57 § andra stycket punkt 1a i ZPO att verkställighet är möjlig i den stat där käranden har sin vanliga vistelseort, i förevarande fall Amerikas förenta stater.

7 Genom beslut av den 22 november 1994 förpliktade Handelsgericht Wien Stephen Austin Saldanha och MTS Securities Corporation att solidariskt deponera ett belopp om 500 000 ÖS som säkerhet för Hiross rättegångskostnader, med anledning av att de inte kunde omfattas av något undantag enligt 57 § andra stycket i ZPO. Rätten angav även att de på Hiross begäran skulle anses ha återkallat sin talan om de lät den tidsfrist som hade fastställts för att uppfylla skyldigheten löpa ut.

8 Den 1 januari 1995 anslöt sig Republiken Österrike till Europeiska unionen och till de fördrag som ligger till grund för unionen, däribland EG-fördraget. I artikel 6 första stycket i EG-fördraget föreskrivs följande: "Inom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden."

9 Oberlandesgericht Wien, till vilken målet överklagades, upphävde Handelsgerichts beslut med avseende på Stephen Austin Saldanha med anledning av att han var brittisk medborgare och att det således skulle strida mot artikel 6 första stycket i fördraget att ålägga honom att ställa säkerhet. Förstnämnda domstol ansåg att varken hans dubbla medborgarskap eller det faktum att han inte hade sin vanliga vistelseort i en medlemsstat på något sätt kunde påverka denna slutsats.

10 Hiross överklagade beslutet genom "Revision" till Oberster Gerichtshof. Oberster Gerichtshof ansåg att artikel 6 i fördraget utgör en bestämmelse som utgör tvingande rätt, vilken enligt österrikisk processrätt skall beaktas av de nationella domstolarna även i ett mål som hänför sig till tiden före Republiken Österrikes anslutning till gemenskaperna. Den beslutade därför att vilandeförklara målet och hänskjuta följande tolkningsfråga till domstolen:

"Diskrimineras en brittisk medborgare som samtidigt är medborgare i Amerikas förenta stater och som har sitt hemvist inom denna stats territorium (Florida) - som vid en österrikisk allmän domstol har väckt talan mot ett aktiebolag med säte i Österrike om att detta inte får överföra eller överlåta andelar i vissa särskilt angivna dotterbolag till dess italienska dotterbolag eller till dettas dotterbolag med säte i Italien utan medgivande av bolagsstämman med kvalificerad tre fjärdedels majoritet respektive, i andra hand, med enkel majoritet - och som inte har något hemvist i Österrike eller någon förmögenhet där, i strid med artikel 6 första stycket i EG-fördraget, på grund av sin nationalitet genom att en behörig österrikisk domstol (i första instans) på yrkande av svarandebolaget enligt 57 § första stycket i den österrikiska Zivilprozeßordnung ålägger denne att ställa säkerhet för rättegångskostnaderna med ett visst belopp?"

11 Genom sin fråga vill således den nationella domstolen få klarhet i om artikel 6 första stycket i fördraget utgör hinder för en medlemsstat att kräva att en annan medlemsstats medborgare, som även är medborgare i ett tredje land i vilket han har sitt hemvist och som i sin egenskap av aktieägare har väckt talan vid tvistemålsdomstol i förstnämnda stat mot ett bolag som är etablerat i den staten, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan bli förpliktad att ersätta, när denne medborgare varken har hemvist eller tillgångar i den förstnämnda medlemsstaten, även om något sådant krav inte ställs på de egna medborgare som vare sig har tillgångar eller hemvist där.

Tillämpligheten i tiden av artikel 6 första stycket i fördraget

12 Inledningsvis har Hiross gjort gällande att målet vid den nationella domstolen i tidshänseende faller utanför tillämpningsområdet för gemenskapsrätten, eftersom omständigheterna i målet, däribland Handelsgerichts beslut att ålägga Stephen Austin Saldanha att ställa en säkerhet, hänför sig till tiden före Republiken Österrikes anslutning till Europeiska gemenskaperna. Hiross har dragit slutsatsen att det således inte kan föreligga någon diskriminering som strider mot artikel 6 i fördraget.

13 I det avseendet bör det erinras om att det i artikel 2 i akten om villkoren för Konungariket Norges, Republiken Österrikes, Republiken Finlands och Konungariket Sveriges anslutning till de fördrag som ligger till grund för Europeiska unionen och om anpassning av fördragen (EGT C 241, 1994, s. 21, nedan kallad anslutningsakten) klargörs att bestämmelserna i de grundläggande fördragen från dagen för anslutningen är bindande för de nya medlemsstaterna och skall tillämpas i dessa på de villkor som fördragen och anslutningsakten anger.

14 Eftersom det i anslutningsakten inte föreskrivs några särskilda villkor i fråga om tillämpningen av artikel 6, skall denna bestämmelse anses vara omedelbart tillämplig och bindande för Republiken Österrike från dagen för dess anslutning, så att den tillämpas på de framtida verkningarna av situationer som uppstått innan denna nya medlemsstat anslöt sig till gemenskaperna. En processrättslig regel i vilken diskriminering görs på grund av nationalitet kan således efter anslutningsdatumet inte längre göras gällande mot medborgare i en annan medlemsstat, i den mån regeln omfattas av EG-fördragets materiella tillämpningsområde.

Den personkrets som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 6 första stycket i fördraget samt denna bestämmelses materiella tillämpningsområde

15 Det är viktigt att inledningsvis påpeka att endast den omständigheten att en medborgare i en medlemsstat samtidigt är medborgare i ett tredje land, i vilket han är bosatt, inte fråntar denne rätten att såsom medborgare i medlemsstaten åberopa det förbud mot diskriminering som grundar sig på nationalitet som fastslås i artikel 6 första stycket (se i det avseendet, i fråga om artikel 52 i fördraget, dom av den 7 juli 1992 i mål C-369/90, Micheletti m.fl., Rec. 1992, s. I-4239, punkt 15).

16 Eftersom artikel 6 i fördraget har sin verkan inom fördragets tillämpningsområde, skall det därefter undersökas om denna artikel omfattar en bestämmelse i en medlemsstat, som den i målet vid den nationella domstolen, genom vilken medborgarna i en annan medlemsstat åläggs att ställa säkerhet för rättegångskostnader då de i egenskap av delägare väcker talan mot ett i den förstnämnda staten etablerat företag, när en sådan skyldighet inte åläggs den statens egna medborgare.

17 Det bör i det avseendet erinras om att domstolen i sin dom av den 26 september 1996 i mål C-43/95, Data Delecta och Forsberg (REG 1996, s. I-4661, punkt 15) samt i sin dom av den 20 mars 1997 i mål C-323/95, Hayes (REG 1997, s. I-1711, punkt 17) har fastslagit att en sådan nationell processrättslig regel faller inom tillämpningsområdet för fördraget, i den mening som avses i artikel 6 första stycket, när det är fråga om en talan som har samband med utövandet av grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten, såsom, i dessa mål, en talan om betalning för levererade varor.

18 Hiross har gjort gällande att tvisten vid den nationella domstolen i förevarande fall - vars syfte är att Hiross skall åläggas att inte utan medgivande av bolagsstämman överföra eller överlåta andelar i vissa dotterbolags kapital till sitt italienska dotterbolag eller till dettas dotterbolag med säte i Italien - inte har något samband med utövandet av en grundläggande frihet som garanteras av gemenskapsrätten. Dessutom skulle den i målet vid den nationella domstolen omtvistade nationella bestämmelsen på grund av artikel 220 i EG-fördraget inte omfattas av fördragets tillämpningsområde.

19 Det finns skäl att i det avseendet erinra om att även om en processrättslig regel som den i målet vid den nationella domstolen i princip omfattas av medlemsstaternas behörighet, får den enligt en fast rättspraxis inte innebära att personer som enligt gemenskapsrätten har rätt till likabehandling diskrimineras eller att de grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten inskränks (dom av den 2 februari 1989 i mål 186/87, Cowan, Rec. 1989, s. 195, punkt 19).

20 I de ovannämnda domarna i målen Data Delecta och Forsberg, punkt 15, och Hayes, punkt 17, har domstolen fastslagit att det finns en risk för att en nationell processrättslig regel, som kräver att säkerhet för rättegångskostnader skall ställas i ett domstolsförfarande liknande det som var aktuellt i de båda målen, om än bara indirekt, kan påverka handeln med varor och tjänster inom gemenskapen och att en sådan regel därför omfattas av fördragets tillämpningsområde.

21 Utan att det är nödvändigt att pröva Hiross argument att den omtvistade regeln i förevarande fall, med beaktande av syftet med tvisten vid den nationella domstolen, inte kan inskränka, ens indirekt, någon grundläggande frihet som garanteras av fördraget, kan det konstateras att en sådan regel i varje fall inte får diskriminera personer som gemenskapsrätten tillerkänner rätt till likabehandling.

22 Tvisten vid den nationella domstolen syftar till att skydda rättigheter vilka en delägare, som är medborgare i en medlemsstat, har gjort gällande mot ett bolag som är etablerat i en annan medlemsstat.

23 I syfte att genomföra etableringsfriheten ges rådet och kommissionen i artikel 54.3 g i EG-fördraget befogenhet att i den utsträckning som det är nödvändigt samordna de skyddsåtgärder som krävs i medlemsstaterna av de i artikel 58 andra stycket i EG-fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens och tredje mans intressen, i syfte att göra skyddsåtgärderna likvärdiga inom gemenskapen. Därav följer att regler på bolagsrättens område som avser skydd för delägarna omfattas av fördragets tillämpningsområde. De omfattas således av förbudet mot all diskriminering som grundas på nationalitet.

24 Gemenskapsrätten förbjuder således all diskriminering som grundas på nationalitet i fråga om de skyddsåtgärder som i medlemsstaterna avkrävs de i artikel 58 andra stycket i fördraget avsedda bolagen i bolagsmännens intressen. Medborgarna i en medlemsstat skall därför även kunna väcka talan vid domstolarna i en annan medlemsstat för att slita tvister som deras intressen i bolag som är etablerade i den medlemsstaten kan ge upphov till, utan att diskrimineras i förhållande till samma medlemsstats medborgare.

Huruvida det är fråga om diskriminering i den mening som avses i artikel 6 första stycket i fördraget

25 Eftersom "all diskriminering på grund av nationalitet" är förbjuden enligt artikel 6 i fördraget krävs att det i medlemsstaterna råder en fullständig likhet i behandlingen av personer som befinner sig i en situation som regleras av gemenskapsrätten och medborgarna i medlemsstaten i fråga.

26 Det är uppenbart att en sådan bestämmelse som den som är aktuell i tvisten vid den nationella domstolen innebär en direkt diskriminering på grund av nationalitet. En sådan bestämmelse innebär nämligen att en medlemsstat inte kräver att de egna medborgarna skall ställa säkerhet, inte ens för det fall att dessa saknar såväl tillgångar som hemvist inom den staten.

27 Hiross anser emellertid att den särbehandling som görs beroende på nationalitet är motiverad av objektiva skäl. Till stöd för denna uppfattning hävdar Hiross att syftet med den omtvistade bestämmelsen är att garantera att svaranden skall kunna få sin rätt till ersättning för rättegångskostnader verkställd om han vinner målet. Bolaget hänvisar bland annat till de verkställighetssvårigheter som kan uppstå om käranden varken har hemvist eller tillgångar inom gemenskapen, vilket påstås vara fallet i målet vid den nationella domstolen.

28 I det sammanhanget skulle det vara motiverat att låta innehav av österrikiskt medborgarskap vara ett kriterium som gör det möjligt att avstå från skyldigheten att ställa säkerhet för rättegångskostnader, eftersom sannolikheten är stor att det går att verkställa en dom genom vilken en österrikisk solvent medborgare förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i Österrike. Att det förhåller sig så, skulle bland annat bero på den förmodade förekomsten av tillgångar inom det nationella territoriet och den förmodade benägenheten att rätta sig efter nationella domstolsavgöranden.

29 Det är i det avseendet tillräckligt att påpeka att - även om syftet med en bestämmelse som den som prövas i målet vid den nationella domstolen, närmare bestämt syftet att garantera att ett beslut om rättegångskostnader till förmån för en svarande som vinner ett mål verkställs, inte i sig strider mot artikel 6 i fördraget - det icke desto mindre förhåller sig så att det enligt denna bestämmelse inte krävs att österrikiska medborgare skall ställa säkerhet för rättegångskostnader, även om de varken har tillgångar eller hemvist i Österrike och är bosatta i ett tredje land, i vilket verkställighet av ett beslut till svarandens förmån i fråga om rättegångskostnader inte är garanterad.

30 Under dessa omständigheter blir svaret på den ställda frågan följande. Artikel 6 första stycket i EG-fördraget skall tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstat att kräva att en annan medlemsstats medborgare, som även är medborgare i ett tredje land i vilket han har sitt hemvist och som i sin egenskap av aktieägare har väckt talan vid tvistemålsdomstol i förstnämnda stat mot ett bolag som är etablerat i den staten, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan bli förpliktad att ersätta, när denne medborgare varken har hemvist eller tillgångar i den förstnämnda medlemsstaten och då något sådant krav inte ställs på de egna medborgare som vare sig har tillgångar eller hemvist där.

Rättegångskostnader

31 De kostnader som har förorsakats den österrikiska och den brittiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(sjätte avdelningen)

- angående den fråga som genom beslut av den 11 mars 1996 förts vidare av Oberster Gerichtshof - följande dom:

Artikel 6 första stycket i EG-fördraget skall tolkas så, att den utgör hinder för en medlemsstat att kräva att en annan medlemsstats medborgare, som även är medborgare i ett tredje land i vilket han har sitt hemvist och som i sin egenskap av aktieägare har väckt talan vid tvistemålsdomstol i förstnämnda stat mot ett bolag som är etablerat i den staten, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan bli förpliktad att ersätta, när denne medborgare varken har hemvist eller tillgångar i den förstnämnda medlemsstaten och då något sådant krav inte ställs på de egna medborgare som vare sig har tillgångar eller hemvist där.