61996C0351

I - Inledning

1 Domstolen har i denna begäran om förhandsavgörande från franska Cour de cassation blivit ombedd att tolka begreppet "samma parter" i artikel 21 i Brysselkonventionen.(1) Frågan är huruvida det föreligger litispendens i den mening som avses i artikel 21 när talan i anledning av ett gemensamt haveri har väckts av en försäkringsgivare i fransk domstol och en negativ fastställelsetalan i ansvarsfrågan har väckts tidigare mot försäkringstagaren i nederländsk domstol. Saken gäller alltså huruvida försäkringstagaren skall anses vara "samma part" som försäkringsgivaren.

II - Rättsliga och faktiska omständigheter i målet

A - Relevanta bestämmelser i konventionen

2 Avdelning II i konventionen rör "domstolsbehörighet". De allmänna bestämmelserna anges i avsnitt 1, medan de särskilda bestämmelserna som närmare bestämmer de allmänna bestämmelserna föreskrivs i avsnitt 2-9.

3 Avsnitt 8 har rubriken "Litispendens och mål som har samband med varandra" och består av artikel 21-23. Artikel 21 i konventionen hade följande lydelse före de ändringar som infördes genom San Sebastian-konventionen:

"Om talan väcks vid domstolar i olika konventionsstater rörande samma sak och målen gäller samma parter, skall varje domstol utom den vid vilken talan först väckts självmant avvisa talan till förmån för den domstolen.

Den domstol som skall avvisa talan får låta handläggningen av målet vila, om den andra domstolens behörighet bestrids."

4 I fråga om "mål som har samband med varandra", är regeln enligt artikel 22 i konventionen att varje domstol utom den vid vilken talan först väckts får låta handläggningen av målet vila. Mål som har samband med varandra definieras som käromål som "är så förenade att en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar".

5 Avdelning III i konventionen rör "erkännande och verkställighet". I enlighet med det allmänna syftet med konventionen,(2) är den allmänna principen som föreskrivs i artikel 26 att "en dom som har meddelats i en konventionsstat skall erkännas i de andra konventionsstaterna utan att något särskilt förfarande behöver anlitas". I artikel 27 föreskrivs dock ett begränsat antal skäl för att erkännande får vägras. I förevarande mål är det endast den tredje punkten som eventuellt kan vara av betydelse, vilken har följande lydelse:

"3. om domen är oförenlig med en dom som har meddelats i en tvist mellan samma parter i den stat där domen görs gällande."

B - Faktiska omständigheter och förfarandet vid den nationella domstolen

6 Consolidated Metallurgical Industries (nedan kallat CMI) uppdrog åt en person vid namn Velghe att ombord på ett fartyg, som gick under namnet Sequana, transportera en last ferrokrom från Rotterdam i Nederländerna till Garlinghem-Aire-la-Lys i Frankrike.(3) Fartyget, som hade börjat att ta in vatten, sjönk i Nederländernas inre vatten tidigt på morgonen den 4 augusti 1989, men tydligen hann kaptenen styra bort fartyget från huvudkanalen. Drouot Assurances SA (nedan kallat Drouot), som försäkrat fartyget (eller skrovet) utan last, bärgade fartyget på egen bekostnad, och räddade därmed CMI:s last. Den 11 och den 13 december 1990 väckte Drouot talan vid Tribunal de commerce (handelsdomstol) i Paris(4) mot CMI, Protea Assurance (nedan kallat Protea, ett sydafrikanskt bolag), som försäkrat lasten, och Proteas representant i Europa, Groupement d'intérêt économique (GIE) Réunion européenne (nedan kallad GIE),(5) och yrkade betalning av ett belopp på 99 485,53 HFL, som av dispaschören hade fastställts som CMI:s och Proteas bidrag till det gemensamma haveriet.(6) CMI och Protea framställde dock en processuell invändning om litispendens rörande den franska rättegången, som uppstått genom den talan som de tidigare väckt mot Walbrecq och Velghe(7) vid Arrondissementsrechtbank (förstainstansrätt) i Rotterdam den 31 augusti 1990(8). Enligt handlingarna i målet och de yttranden som ingivits till domstolen yrkade CMI och Protea i den nederländska rättegången att få fastställt att de inte var skyldiga att bidra till det gemensamma haveriet. Denna negativa fastställelsetalan, som uppenbarligen inte skulle kunna ha väckts i Frankrike, utgjorde ett alternativt yrkande till yrkandet att Velghe skulle hållas ansvarig för att olyckan hade inträffat, på grund av att han såsom kapten hade låtit fartyget bli sjöodugligt genom att lasta för tungt i Rotterdam.

7 Invändningen om litispendens ogillades av Tribunal de commerce den 11 mars 1992 med motiveringen att de båda rättegångarna inte gällde samma parter, det vill säga Drouot var inte part i den nederländska rättegången och Velghe och Walbrecq var inte parter i den franska rättegången. Tribunal de commerce ansåg dessutom att talan i de båda rättegångarna inte rörde samma sak. Svarandena överklagade till Cour d'appel (appellationsdomstol), Paris.

8 Enligt Cour d'appels dom hävdade CMI och Protea att talan i de båda rättegångarna rörde samma sak och att det enda skälet till att Drouot inte var part i den nederländska rättegången var att det enligt nederländska processrättsliga regler inte var möjligt att namnge försäkringsgivaren. I domen av den 29 april 1994 ansåg Cour d'appel att det var ostridigt att de nederländska processrättsliga reglerna uteslöt möjligheten för ett försäkringsbolag att närvara vid en rättegång där försäkringstagaren är inblandad. Efter att ha redogjort för den vidare omfattningen av den nederländska rättegången (som omfattade ett yrkande rörande ägarens ansvar för fartygets sjöodugliga skick), fann Cour d'appel att den likväl omfattade föremålet för talan i den franska rättegången. Den ansåg även att Drouot kunde anses vara part i den nederländska rättegången "genom försäkringstagaren som mellanhand". Följaktligen godtogs invändningen om litispendens.

9 Drouot överklagade till Cour de cassation (kassationsdomstol) och hävdade huvudsakligen att Cour d'appel inte borde ha godtagit invändningen om litispendens, eftersom de båda målen inte hade samma karaktär och det inte heller var fråga om samma parter i de båda rättegångarna, samt att den omtvistade domen var oförenlig med artikel 21 i konventionen.(9)

10 Eftersom Cour de cassation ansåg att det överklagande som hade ingivits till den rörde tolkningen av begreppet "samma parter" i artikel 21 i konventionen,(10) beslöt den att hänskjuta följande fråga till domstolen i enlighet med artikel 1-3 i protokollet av den 3 juni 1971 om domstolens tolkning av konventionen:(11)

" Föreligger det mellanstatlig litispendens i den mening som avses i artikel 21 i Brysselkonventionen, särskilt med avseende på det fristående uttrycket 'samma parter' i denna artikel, då den försäkringsgivare som har tillhandahållit en kaskoförsäkring för ett sedermera havererat fartyg har väckt talan vid en domstol i en konventionsstat för att av ägaren till den last som fanns ombord och av den försäkringsgivare som har tillhandahållit en försäkring för denna last få partiell ersättning för bärgningskostnaderna, såsom utgörande bidrag till det gemensamma haveriet, medan denna ägare och denna försäkringsgivare tidigare har väckt talan mot fartygets ägare och dess befraktare vid en domstol i en annan konventionsstat, som tvärtom syftar till att få fastställt att de inte är skyldiga att bidra till det gemensamma haveriet, när den domstol vid vilken talan sist har väckts, för att avvisa talan - trots hindret härför som består i att det inte finns någon formell identitet mellan parterna i de två rättegångarna - anför att den processrättsliga lagstiftning som är tillämplig vid den domstol vid vilken talan först har väckts 'begränsar en försäkringsgivares möjligheter att närvara i den tvist där försäkringstagaren är inblandad' och att den försäkringsgivare som har tillhandahållit en kaskoförsäkring till följd av detta faktiskt även närvarar genom den eller de försäkringstagare som deltar i den först inledda rättegången?"

III - Yttranden

11 Skriftliga och muntliga yttranden har inkommit från Drouot, Republiken Frankrike och kommissionen. GIE och Förbundsrepubliken Tyskland har endast inkommit med skriftliga yttranden, medan CMI och Protea har inkommit med gemensamma muntliga yttranden. Dessa yttranden kan sammanfattas på följande sätt.

12 Vid förhandlingen påpekade Drouots ombud att de allmänna sjörättsliga reglerna är tillämpliga på flodtransporter på Rhen och Mosel. Enligt dessa skall Drouots försäkringsavtal anses endast täcka skrovet, i avsaknad av några uttryckliga bestämmelser med motsatt innehåll. Kaskoförsäkringar täcker endast skadeståndsansvar för skador som fartyget åsamkat andra fartyg eller installationer vid hamnar eller flodstränder. Drouot har även hävdat att de sjörättsliga reglerna om gemensamt haveri (se även punkt 17-19 nedan) är tillämpliga på sjöfart på Rhen och Mosel. Med stöd av rättspraxis rörande artikel 21 i konventionen(12), har Drouot hävdat att litispendens endast kan uppstå om samma parter förekommer i båda rättegångarna. Kriterierna i artikel 21 skall tolkas fristående från liknande begrepp i respektive lagstiftning i konventionsstaterna. Både domen och generaladvokatens förslag till avgörande i målet Tatry stöder uppfattningen att litispendens endast föreligger när parterna i de två rättegångarna är fullt identiska. Vid förhandlingen hävdade Drouot att det krävs att parterna har ett gemensamt intresse att försvara eller åtminstone ett gemensamt argument, för att parterna skall anses vara identiska, vilket enligt Drouot inte är fallet beträffande påståendet att Velghe representerade Drouot i den nederländska rättegången. Drouot har hävdat att det enligt kaskoförsäkringen inte träder in i båtägarens eventuella allmänna ansvar. Drouot har i sina skriftliga yttranden hävdat att en persons ställning som part vid den domstol där talan först påstås ha väckts, skall bestämmas av lagstiftningen i det forum där invändningen om litispendens framfördes, det vill säga av fransk rätt i förevarande mål.(13) Slutligen har Drouot hävdat att, förutom att det varken frivilligt eller ofrivilligt var part i den nederländska rättegången, hade det inte något intresse i den rättegången eftersom det som försäkringsgivare för Sequana var skyldigt att ersätta Velghe för hans bidrag till det gemensamma haveriet, trots dennes eventuella ansvar för att olyckan inträffade.

13 I sina muntliga yttranden har CMI och Protea för det första hävdat att Drouot inte bara hade tillhandahållit en kaskoförsäkring, vilket hade påståtts, utan även en försäkring för fartygets kapten och ägare, nämligen Velghe, som täckte dennes personliga ansvar. För det andra har CMI:s och Proteas ombud påpekat att dess klienter först hade väckt talan i Frankrike vid Tribunal de commerce, Béthune, (Velghes hemvist) mot både Velghe och Drouot, men att Drouot i det målet skulle ha hävdat att talan, i den del som gällde Drouot, borde ha väckts i Rotterdam. Följaktligen inledde CMI och Protea den nederländska rättegången, men nämnde inte Drouot på grund av de nederländska processrättsliga reglerna som påstås hindra försäkringsgivaren från att vara part i en rättegång som väckts mot dess försäkringstagare. Vad beträffar tolkningen av artikel 21 i konventionen, har CMI och Protea hävdat att det viktigaste hänsynstagandet var att undvika att oförenliga domar meddelas av domstolar i olika konventionsstater. De har särskilt hänvisat till domen i målet Gubisch där objektiv identitet fastslogs i två rättegångar avseende, å ena sidan, hävandet av ett avtal och, å andra sidan, verkställighet av samma avtal.

14 Frankrike har påstått att den autonoma tolkningen av de villkor som krävs för att litispendens skall anses föreligga enligt artikel 21 i konventionen skulle undergrävas om egenheter i en konventionsstats processrätt skulle avgöra om "samma parter" är närvarande.(14) Frankrike har lagt särskild vikt vid behovet av skydd för försäkringstagarens rätt till försvar. En försäkringsgivare företräds inte av sin försäkringstagare i rättegångar vid nationell domstol. Den får inte delta i rättegångar som rör dess försäkringstagare för att kunna framföra sina egna argument eller försvara sin ståndpunkt, och försäkringsgivarens juridiska rättigheter och intressen sammanfaller sällan med försäkringstagarens. Även vid antagandet att det föreligger subjektiv identitet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren, kan alltså försäkringsbolagens rätt till försvar endast garanteras om artikel 21 i konventionen tolkas så, att det som en nödvändig förutsättning för att godta en invändning om litispendens krävs att de parter som påstås delta i båda rättegångarna verkligen deltar som huvudparter.

15 Även Tyskland har betonat betydelsen av att göra en autonom tolkning, men har argumenterat för en vidsträckt tolkning av begreppet "samma parter" för att undvika oförenliga domar i den mening som avses i tredje punkten i artikel 27 i konventionen. Med tanke på sambandet mellan begreppen litispendens och res judicata, har Tyskland hävdat att parterna i den andra rättegången, som inte formellt sett är identiska med parterna i den första rättegången, inte skall anses vara "desamma" såvida de inte är bundna av effekterna av den dom som meddelas av den domstol där talan först väckts, så att det föreligger en risk för oförenliga domar om invändningen inte godtas. Av det skälet skall enligt Tyskland den domstol där den andra talan väckts hänvisa till antingen de materiella eller processrättsliga regler som tillämpas av den domstol där talan väckts först, samt dess egna regler, för att avgöra om någon bindande verkan för tredje man har uppstått genom den första domstolens dom. Slutligen har Tyskland betonat behovet av att säkerställa att artikel 21 tillämpas på ett sätt som respekterar rätten till domstolsprövning. Om en invändning om litispendens godtas, men den första rättegången är utan framgång, måste det följaktligen förbli möjligt att återuppta rättegången vid den andra domstolen för den part vars andra rättegång påverkades av invändningen.

16 Kommissionen, som har medgett att den hänskjutna frågan endast fokuserar på begreppet "samma parter", har hävdat att de två rättegångarna kan anses röra samma sak.(15) Vad beträffar parternas identitet, har kommissionen konstaterat att den hänskjutna frågan aktualiserar spörsmålet huruvida artikel 21 i konventionen tillåter att en domstol, vid vilken en invändning om litispendens har framställts, går utöver den formella identifieringen av parterna som gjorts i rättegången vid den första domstolen. Begreppet "samma parter" skall enligt kommissionens mening tolkas strikt. Förutom behovet av att bevara detta begrepp fristående från begreppet i konventionsstaternas lagstiftningar i frågor rörande exempelvis subrogation, finns det flera andra skäl som talar mot att jämställa försäkringsgivaren med försäkringstagaren. Försäkringsgivarens och försäkringstagarens intressen är inte nödvändigtvis identiska, och det är inte alltid i enlighet med effektiv domstolsförvaltning att försäkringsgivaren skall behöva vänta på utslaget i den första rättegången, där den inte är part, varje gång den önskar väcka talan i en annan rättegång, för att exempelvis yrka att det inte föreligger någon subrogation. Enligt kommissionen stöder ordalydelsen i artikel 21 denna ståndpunkt, eftersom den hänvisar till samma parter och inte till andra parter som kan ha rättigheter eller skyldigheter som härrör från de verkliga parternas rättigheter eller skyldigheter. Vid förhandlingen ifrågasatte kommissionens ombud huruvida det tillvägagångssätt som Tyskland har föreslagit är praktiskt möjligt. Om den andra domstolen skulle vara skyldig att systematiskt bedöma den bindande verkan av en eventuell dom från den domstol där talan först väckts innan den godtar en invändning, skulle den praktiska tillämpningen av begreppet litispendens i artikel 21 bli onödigt komplicerad.

IV - Bedömning

A - Inledning

17 Den omtvistade talan i den franska rättegången rör ett bidrag till det gemensamma haveriet. Även om, som Frankrike med rätta påpekar, domstolen inte har ombetts att bedöma likheten mellan saken i den rättegången med den sak som är för handen i den nederländska rättegången, anser jag dock att det skulle vara till hjälp att erinra om karaktären av ett yrkande om bidrag till det gemensamma haveriet. Jag anser att en kortfattad genomgång av de utmärkande dragen i den juridiska doktrinen om gemensamt haveri kan vara till hjälp vid tillämpningen av begreppet subjektiv identitet i artikel 21 i konventionen i det här särskilda fallet.

B - Begreppet gemensamt haveri

18 Begreppet gemensamt haveri utgör kärnan i båda rättegångarna som väckts av Drouot i Frankrike och den alternativa talan som väckts av Protea och CMI i Nederländerna.(16) Det är ett mycket gammalt sjörättsligt begrepp. Dess ursprung kan spåras till Rhodos sjörätt och kom senare även till uttryck i romersk rätt. Enligt detta begrepp kunde ägaren till en last, som för att rädda ett fartyg varit tvungen att kasta lasten överbord (jactus factus levandae navis gratia), sprida förlusten genom att kräva bidrag från fartygets ägare och ägare till annan last.(17) Med tiden kom det att omfatta krav baserade på andra typer av skada och kostnader som uppstått för att undvika skada. I dag tar det sig vanligen uttryck i praktiken genom att de i traktat fastställda York-Antwerpen-reglerna infogas i fraktavtal och i sjöförsäkringsbrev. Dessa regler, som regelbundet har omarbetats alltsedan de första internationella reglerna om gemensamt haveri antogs i York år 1864, förefaller ha trätt i kraft i fransk rätt genom en lag från år 1967.(18) Den händelse som gav upphov till rättegångarna vid den nederländska och den franska domstolen utspelades dock inte till havs, utan på en del av Rhen- och Moselflodernas kanalsystem. Drouots ombud förklarade vid förhandlingen att enligt en lag från år 1895, som antogs under den period då Elsass hörde till Tyskland, tillämpades sjörättsliga regler på sjöfart på floderna Rhen och Mosel. De särskilda regler som tillämpas på befraktningsavtalet i förevarande mål är Rhen-, Antwerpen- och Rotterdam-reglerna, och som framgår av handlingarna i målet definieras där det gemensamma haveriet som de skäliga uppoffringar som gjorts och utgifter som åsamkats i syfte att rädda en båt och dess last från gemensam fara.

19 Det väsentliga i begreppet gemensamt haveri är följaktligen att deltagarna i ett gemensamt kommersiellt projekt rättvist skall bidra till den skada eller förlust som en av deltagarna har åsamkats, när han, till allas fördel, uppoffrade sig eller, i vidsträckt betydelse, skäligen åsamkade sig kostnader för att förhindra skada. Den försäkringsgivare som har tillhandahållit en försäkring för skrovet eller lasten behandlas som deltagare och kan kräva eller krävas på bidrag till det gemensamma haveriet. Ett krav på bidrag till det gemensamma haveriet framställs därför inte nödvändigtvis av en försäkringsgivare.

20 Denna slutsats anser jag har betydelse för frågan rörande Velghes (och Walbrecqs) ställning vid den nederländska domstolen. En försäkringsgivare, som helt har uppfyllt sitt ansvar gentemot försäkringstagaren, kan under vissa omständigheter på grund av en rätt till subrogation faktiskt efterträda försäkringsgivaren för att fullfölja talan (inklusive talan om bidrag till det gemensamma haveriet) mot tredje man. Denna rätt kan antingen utövas i försäkringstagarens namn eller av försäkringsgivaren själv beroende på tillämplig lagstiftning, men endast för att åberopa försäkringstagarens rättigheter och endast efter det att betalning skett. Detta är tydligen inte fallet i den nederländska rättegången, och inte heller i den franska rättegången, där talan som väckts av Drouot inte är baserad på subrogation av Velghes rättigheter, utan på Drouots talan om gemensamt haveri. Den exakta karaktären av rättegången vid den nederländska domstolen är endast känd indirekt, men det är allmänt accepterat att den, som en del, omfattar ett yrkande om negativ fastställelse av att CMI och Protea inte är skyldiga att betala bidrag till det gemensamma haveriet. I det särskilda sammanhang som en talan om bidrag till det gemensamma haveriet utgör, är det svårt att se hur bristen på identitet mellan Velghe och Drouot skulle kunna förvandlas till ett identiskt intresse.

21 Det finns andra praktiska problem som måste lösas vid bedömningen av huruvida en part skall anses företräda sin försäkringsgivare vid tillämpning av artikel 21 i Brysselkonventionen. Domstolen i den konventionsstat där en invändning om litispendens i den mening som avses i artikel 21 i konventionen framställs, och som är informerad om att det föreligger en tidigare väckt talan i en annan konventionsstat, enligt vad som påstås mellan samma parter, måste dra slutsatsen att en försäkringstagare, en namngiven part i en annan konventionsstat, skall anses vara samma part som dennes försäkringsgivare. Till att börja med måste denna domstol undersöka förhållandet mellan försäkringsgivaren och försäkringstagaren. Det är allmänt känt att tvister mellan försäkringsgivare och försäkringstagare kan anta flera olika former. Jag skall bara nämna ett fåtal. Det kan vara tvistigt huruvida det ens föreligger en försäkring. Om det fastslås eller medges att det föreligger en försäkring, kan dess giltighet bestridas på grund av bedrägeri, falska uppgifter eller på grund av att vissa uppgifter inte har lämnats. Det kan råda tvivel om huruvida försäkringen är tillämplig på skadan i fråga, liksom om skadans storlek, sätten att bevisa skadan eller om tidpunkten för betalning. Även i förevarande mål föreligger det en tvist mellan CMI och Protea, å ena sidan, och Drouot, å andra sidan (dock inte mellan Drouot och Velghe såvitt jag vet), rörande omfattningen av försäkringsskyddet i Drouots försäkring. Den andra nationella domstolen kan med utgångspunkt från denna hypotes komma att bli tvungen att dra en slutsats rörande dessa potentiellt komplicerade frågor genom att hänvisa till den lagstiftning som är tillämplig i den andra konventionsstaten, eller till och med i en tredje konventionsstat.

22 Jämförelsen av i vilken egenskap som Drouot väckte talan om bidrag till det gemensamma haveriet vid den franska domstolen och i vilken egenskap som Velghe deltog vid den nederländska rättegången är det väsentliga för tillämpningen av artikel 21 i konventionen. Drouot väckte talan i egenskap av part i den ekonomiska överenskommelse som föregick uppoffringen, och inte som representant för Velghe. En talan som väcks av ägaren till ett fartyg som har sjunkit mot ägaren till den skadade lasten skulle minst sagt mötas av förvåning, såvida den inte baserades på ett gemensamt haveri, det vill säga uppoffring. I förevarande mål verkar det som om Velghe inte deltog vid bärgningen av fartyget, och följaktligen gjorde han ingen sådan uppoffring.

23 Om saken endast betraktas mot bakgrund av den aktuella talan om bidrag till det gemensamma haveriet, föreligger följaktligen inget identiskt intresse mellan Drouot och Velghe som, även om det var tillåtet, skulle kunna göra det befogat att bortse från deras nominella och verkliga skillnad i identitet och därigenom anse dem vara "samma parter".

C - Samma parter

24 Genom att godta invändningen om litispendens i förevarande mål har Cour d'appel vid bestämningen av parternas identitet i den nederländska rättegången åberopat en princip som enligt Cour d'appel utgör en del av Nederländernas processrätt. Det skall påpekas att bestämmelserna i konventionen inte åberopades vid Cour d'appel. Trots detta anser jag att Cour d'appels ståndpunkt inte är förenlig med domstolens dom i målet Gubisch och i målet Tatry, där domstolen entydigt uttalade att de "materiella villkor" som uppställs i artikel 21 i konventionen för att en invändning om litispendens skall godkännas, "skall anses vara fristående".(19) Dessa materiella villkor utgör ett väl övervägt val och utesluter underförstått möjligheten att hänvisa till begreppet litispendens såsom det används i de olika nationella rättssystemen i konventionsstaterna.(20) Tillämpningen av begreppet "samma parter" i konventionen kan enligt min mening inte vara beroende av förekomsten av och omfattningen av den princip i den nederländska lagstiftningen som Cour d'appel har åberopat, eftersom detta hänsynstagande skall göras enligt den lagstiftning som tillämpas i den domstol där talan först väcktes.

25 Därefter är det nödvändigt att fastställa vilken vägledning som domstolens rättspraxis kan ge rörande det autonoma begreppet "samma parter" i konventionen. Domen i målet Zelger saknar relevans, därför att den endast rörde de processuella formaliteter som reglerar den tidpunkt då talan skall anses ha väckts vid en domstol.(21) I målet Gubisch hade domstolen att bedöma en situation som "kännetecknades" av att "en part [hade] väckt talan vid en domstol i första instans med yrkande om fullgörelse av en prestation enligt ett internationellt köpeavtal och att häremot sedan ställs en talan av den andra parten i en annan konventionsstat med yrkande om ogiltigförklaring eller hävning av samma avtal".(22) Domstolen uttalade att de villkor som anges i artikel 21 är uttömmande, det vill säga två käromål måste gälla "samma parter och röra samma sak".(23) Under omständigheter när det inte råder något tvivel om den aktuella frågan om subjektiv identitet, ansåg domstolen att begreppet samma sak "inte kan begränsas till formellt lika yrkanden".(24) Att domstolen helt klart var motiverad av behovet av att undvika oförenliga domar framgår tydligt av domstolens följande uttalande, som är tillämpligt när det föreligger sådana omständigheter som i det målet:(25)

"Det kan nämligen inte råda någon tvekan om att erkännande av en dom om fullgörelse av ett avtal, som meddelats i en konventionsstat, skulle vägras i den stat där domen görs gällande, om det förelåg en dom om ogiltigförklaring eller hävning av samma avtal från en domstol i den staten. Ett sådant resultat, som skulle begränsa verkningarna av varje dom till dess nationella territorium, skulle strida mot syftet med konventionen, nämligen att på varje rättsområde inom gemenskapen stärka rättsskyddet och att underlätta erkännandet i varje konventionsstat av domar som meddelats i andra konventionsstater."

26 CMI och Protea har med stöd av domen i målet Gubisch gjort gällande en vidsträckt och flexibel tolkning av begreppet "samma sak" och, i vidare betydelse, av begreppet "samma parter", såsom dessa begrepp används i artikel 21 i konventionen. Det stämmer att domstolen i domen i målet Gubisch ansåg att begreppet "samma föremål för talan", vilket den i själva verket tolkade in i den engelska texten genom att hänvisa till de andra språkversionerna, inte kunde "begränsas till formellt lika yrkanden".(26) Domstolen använde i praktiken detta resonemang på de två rättegångarna, där den ena talan väckts för att verkställa ett avtal och den andra för att häva eller ogiltigförklara samma avtal. Den fäste stort avseende vid det syfte som bland annat anges i artikel 27.3 i konventionen, nämligen att undvika oförenliga domar mellan samma parter och hur oförenliga domar skulle kunna uppstå om de konkurrerande käromålen måste vara "formellt lika" för att en invändning om litispendens skall godtas. Detta resonemang är dock inte tillämpligt i samma utsträckning på begreppet "samma parter", eftersom denna dom baserades på antagandet att parterna är desamma, oavsett skillnaderna i föremålet för talan. Det finns inget i denna dom, i ordalydelsen i artikel 21 eller i ändamålet med konventionen, som kräver att en flexibel inställning skall antas i det fallet, tvärtom. Enligt min mening är domar verkligen oförenliga först om de är motstridande och om de avkunnats i rättegångar mellan samma parter.

27 Domen i målet Tatry bekräftar denna ståndpunkt och har fördelen att den behandlade frågan om subjektiv identitet, om än i en mindre radikal form än som föreslås i förevarande mål. Domstolen skulle där undersöka om konventionen kunde anses tillämplig vid två rättegångar rörande samma sak, men där några men inte alla parter var desamma, det vill säga där åtminstone en av kärandena och en av svarandena i den rättegång som först inleddes även var kärande och svarande i den andra rättegången och vice versa.(27) I enlighet med generaladvokatens förslag ansåg domstolen att subjektiv identitet "inte kan bero på den processuella ställning som var och en av dem har i de två rättegångarna, och att käranden i den första rättegången kan vara svarande i den andra".(28) Med beaktande av ordalydelsen och syftet med artikel 21, "att undvika parallella rättegångar",(29) uttalade domstolen att artikel 21 "skall tolkas på så sätt att den, som ett villkor för skyldigheten för domstolen där den andra talan väckts att avvisa talan, kräver att parterna i de båda rättegångarna skall vara identiska".(30) Av detta följer att detta krav skall tolkas restriktivt.

28 I målet Tatry uttalade domstolen därför att "när vissa av parterna är samma parter som i en rättegång som redan har inletts, krävs det enligt artikel 21 att den domstol där den andra talan väckts avvisar talan endast i den utsträckning som parterna i denna rättegång även är parter i den rättegång som tidigare inleddes vid domstolen i en annan konventionsstat".(31) Jag delar kommissionens uppfattning att tillämpningen av artikel 21 i konventionen inte kan vara beroende av att den domstol där invändningen om litispendens har framställts efterforskar i vilken egenskap parterna uppträder inför domstolen i en annan konventionsstat.

29 Jag anser därför att begreppet "samma parter" skall tolkas ordagrant och strikt. Domstolen har använt ordet "identisk". Det innebär att parterna i de båda rättegångarna inte bara måste vara samma fysiska eller juridiska person i bokstavlig mening, utan att de även måste framträda i samma egenskap. En person som väcker talan för egen del och till förmån för sig själv kan uppenbarligen inte jämställas med en person som väcker talan eller blir stämd endast som representant för någon annan, till exempel som juridisk ställföreträdare för en avliden person eller för en handikappad person, eller med något av alla de fall där en person genom lag kan utses till att företräda juridiska personer eller deras borgenärer vid insolvens.

30 Enligt min mening utgör detta inte ett alltför stelbent system för tillämpningen av artikel 21 i konventionen. Tvärtom överensstämmer det med syftet att säkerställa "förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden ...", som anges i artikel 220 i EG-fördraget (tidigare EEG-fördraget), vilken bland annat bemyndigade medlemsstaterna att ansluta sig till konventionen. Enkla och klara regler som kan tillämpas på grundval av objektiva och lättillgängliga kriterier tillgodoser bäst detta syfte. De fall där det krävs ett större skön för att låta handläggningen av målet vila, då käromål som har samband med varandra väcks vid domstolar i olika konventionsstater, tillgodoses i artikel 22 i konventionen. Som generaladvokat Tesauro förklarade i sitt förslag till avgörande i målet Tatry, har begreppet "oförenliga" domar i artikel 22 tredje stycket inte "samma restriktiva innebörd" som i artikel 27.3.(32) Enligt honom är artikel 22 "snarare avsedd att förbättra samordningen av den rättsskipande verksamheten inom gemenskapen och att undvika motstridande och oförenliga domar, även när det inte är uteslutet att var och en av dessa domar verkställs separat", det vill säga "syftet med denna bestämmelse är därför att uppmuntra enhetliga domar och därigenom undanröja risken för motstridande domar, om än bara vad beträffar resonemanget".(33) En alltför vidsträckt tolkning av kraven i artikel 21 skulle medföra en risk för att käromål som har samband med varandra sammanblandas med litispendens. Det har dock inte hänskjutits någon fråga till domstolen rörande utövandet av det skön som ges i artikel 22.

31 Dessutom delar jag den oro som har uttryckts särskilt i yttrandena från Frankrike och från kommissionen, att en flexiblare inställning rörande tillämpningen av villkoret att parterna skall vara samma, för att det skall uppstå en skyldighet att avvisa talan enligt artikel 21 i konventionen, allvarligt skulle kunna äventyra rätten till försvar och i vissa fall till och med effektiviteten i rättsskipningen. I detta fall är det lämpligt att erinra om att den princip i nederländsk processrätt som utgör grunden för påståendet att Drouot underförstått deltog i den nederländska rättegången - i varje fall om domstolen skulle godta den oemotsagda beskrivning som Drouots ombud gav vid förhandlingen - verkar ha "smugit sig in" till handlingarna i målet vid Cour d'appel.(34) Som generaladvokat Tesauro påpekade i sitt förslag till avgörande i målet Tatry, när "en hänvisning till nationell lagstiftning i konventionsstaterna [är] nödvändig på grund av att reglerna i Bryssel-konventionen är ofullständiga, ... skall [den] bidra till tillämpningen av bestämmelserna i konventionen och får under inga omständigheter leda till resultat som strider mot konventionens ändamål och ratio legis".(35) Följaktligen anser jag inte att Drouots rätt till försvar skulle tillgodoses om artikel 21 i konventionen skulle tolkas så att det uppställs en skyldighet i fall som det förevarande att Cour d'appel skall avvisa talan rörande de yrkanden som Drouot framställt i den franska rättegången, när Drouots rätt att föra talan i den nederländska rättegången i själva verket skulle bero på Velghes inställning.

32 Under de omständigheter som föreligger i förevarande mål måste slutsatsen enligt min mening vara att det inte föreligger litispendens enligt artikel 21 i konventionen.

V - Förslag till avgörande

33 Med hänsyn till det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara den fråga som hänskjutits av franska Cour de cassation på följande sätt:

Litispendens föreligger inte, i den mening som avses i artikel 21 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde, när den försäkringsgivare som har tillhandahållit en kaskoförsäkring för ett sedermera havererat fartyg har väckt talan vid en domstol i en konventionsstat för att av ägaren till den last som fanns ombord och av den försäkringsgivare som har tillhandahållit en försäkring för denna last få partiell ersättning för bärgningskostnaderna, såsom utgörande bidrag till det gemensamma haveriet, medan denna ägare och denna försäkringsgivare tidigare har väckt talan mot fartygets ägare vid en domstol i en annan konventionsstat, som syftar till att få fastställt att de inte är skyldiga att bidra till det gemensamma haveriet.

(1) - Konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 304, 1978, s. 36; svensk utgåva, C 15, 1997, s. 30), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungarikets Storbritannien och Nordirland tillträde (EGT L 304, 1978, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 14) och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands tillträde (EGT L 388, 1982, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 26), nedan kallad konventionen. Artikel 21 har ändrats genom artikel 8 i konventionen av den 26 maj 1989 om Konungariket Spaniens och Republiken Portugals tillträde (nedan kallad San Sebastian-konventionen; EGT L 285, 1989, s. 1; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 43), men den ändrade versionen trädde i kraft mellan Frankrike och Nederländerna - de två konventionsstater som berörs av rättegångarna i förevarande mål - först den 1 februari 1991. De faktiska omständigheterna i förevarande mål uppstod år 1990, men ingen av de ändringar som infördes genom San Sebastian-konventionen är av betydelse i målet.

(2) - I första övervägandet i ingressen till konventionen hänvisas till konventionsstaternas önskan att "säkerställa förenkling av formaliteter för ömsesidigt erkännande och verkställighet av rättsliga avgöranden".

(3) - I begäran om förhandsavgörande anges att fartyget ägdes av en person vid namn Walbrecq och befraktades av Velghe. Vid förhandlingen framkom dock att Walbrecq, som avled år 1981, hade överlåtit äganderätten till Sequana till Velghe strax före det att olyckan inträffade. I de skriftliga yttrandena har Drouot och kommissionen hävdat att Velghe även var kapten ombord på fartyget vid tidpunkten för haveriet, och att fartyget befraktades av ett annat bolag som inte är inblandat i något av de mål som väckts vid de nationella domstolarna. Denna uppfattning godtogs allmänt vid förhandlingen och överensstämmer med Cour d'appels dom, som fanns med bland de handlingar i målet som skickades till domstolen.

(4) - För bekvämlighets skull kommer jag att nedan kalla denna rättegång för den franska rättegången.

(5) - Det framgår av Drouots skriftliga yttranden att talan mot GIE väcktes separat den 11 februari 1991.

(6) - Systemet med gemensamt haveri kommer att diskuteras nedan (se särskilt punkt 17-19). En dispaschör är en fackman som är specialiserad på att fastställa storleken på de bidrag som skall betalas av respektive deltagare i den satsning som det gemensamma haveriet avser.

(7) - Med hänsyn till Walbrecqs bortgång år 1981 rör CNIs och Proteas talan nu endast Velghe. Walbrecqs ställning är inte relevant för den begäran om förhandsavgörande som har ingetts till domstolen.

(8) - För bekvämlighets skull kommer denna rättegång att nedan kallas den nederländska rättegången. När hänvisning sker till båda rättegångarna, kommer de att kallas de två rättegångarna.

(9) - Vid förhandlingen förklarade Drouots ombud att enligt Cour de cassations rättegångsregler var det inte möjligt att ifrågasätta Cour d'appels slutsats rörande Drouots närvaro i den nederländska rättegången genom försäkringstagaren.

(10) - Begäran om förhandsavgörande inkom till domstolens kansli den 25 oktober 1996. Rapporten från Cour de cassations referent, som fanns med bland de handlingar som skickades till domstolen, är till hjälp vid bedömningen av de skäl som motiverade begäran om förhandsavgörande i detta fall. I rapporten noteras det att enligt domstolens rättspraxis skall artikel 21 i konventionen tolkas fristående, vilket tycks utesluta tillämpning av den franska rättsprincipen att det föreligger identitet mellan parterna, om den part som motsätter sig invändningen om litispendens "företräds" av en annan part i rättegångar i utlandet som påstås ha samband med varandra. I rapporten uttrycks viss tvekan rörande den exakta innebörden av den nederländska rättsprincip som Cour d'appel åberopar i sin dom, men det antyds att den presumerade närvaron i fråga skulle kunna uppfylla det franska rättsliga begreppet om faktisk "representation".

(11) - För den engelska versionen av protokollet, se EGT L 304, 1978, s. 97; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 10.

(12) - Det har hänvisat till dom av den 7 juni 1984 i mål 129/83, Zelger mot Salinitri (REG 1984, s. 2397, svensk specialutgåva, volym 7; nedan kallat målet Zelger), av den 8 december 1987 i mål 144/86, Gubisch Maschinenfabrik mot Palumbo (REG 1987, s. 4861, svensk specialutgåva, volym 9; nedan kallat målet Gubisch) samt av den 6 december 1994 i mål C-406/92, Tatry (REG 1994, s. I-5439).

(13) - Drouot har citerat domen i målet Zelger (punkt 15) till stöd för detta påstående och har gjort gällande att enligt fransk rätt skulle Drouot inte kunna anses vara part i den nederländska rättegången, bara på grund av att det är försäkringsgivare för Sequana.

(14) - Frankrike har särskilt hänvisat till punkt 19 i generaladvokat Tesauros förslag till avgörande i det ovannämnda målet Tatry.

(15) - Vid förhandlingen uttryckte dock kommissionens ombud tvivel om att den första bedömningen var korrekt.

(16) - Det engelska uttrycket "general average" kan leda till förvirring, eftersom det är helt skilt från den normala betydelsen av ordet "average". Det delar faktiskt samma etymologiska ursprung som det franska uttrycket "avaries communes", det nederländska uttrycket "averij grosse" och det tyska uttrycket "große Haverei" (se E. Ledocte, Legal Dictionary in Four Languages, Maarten Kluwer, Antwerpen, 1982). Ordet "average" betyder i detta sammanhang alltså skada, som är utgångspunkten för varje talan om gemensamt haveri.

(17) - Se till exempel Arnould's Law of Marine Insurance and Average, 16e upplagan, Stevens and Sons, London 1981, volym 2, punkt 916; Ripert, Droit Maritime, fjärde upplagan, Editions Rousseau et Cie, Paris 1953, volym III, punkt 2213 och följande.

(18) - Enligt handlingarna i målet, se Lag nr 67-545 av den 7 juli 1967 om olyckor på havet (Loi no 67-545, du 7 juillet 1967 relative aux événements de mer).

(19) - Dom i målet Gubisch, punkt 11. Se även dom i målet Tatry, punkt 30.

(20) - Se ovan fotnot 10 rörande den eventuella inställningen i fransk lagstiftning.

(21) - Anförd dom, se punkt 13-16.

(22) - Anförd dom, punkt 13.

(23) - Dom i målet Gubisch, punkt 14. Genom ett förbiseende uttalade domstolen även i punkt 14 att det endast är "den tyska versionen av artikel 21 (som hänvisar till '... Klagen wegen desselben Anspruchs zwischen denselben Parteien anhängig gemacht') som inte gör någon uttrycklig skillnad mellan begreppen 'föremålet för talan' och 'saken'" och att det följaktligen "skall tolkas på samma sätt som i de övriga språkversionerna, som alla gör åtskillnad mellan dessa" (min kursivering). I själva verket görs det åtminstone i den engelska och iriska versionen av artikel 21 inte heller någon sådan åtskillnad. I den engelska versionen hänvisas det till talan "involving the same cause of action and between the same parties" medan den iriska versionen hänvisar till "... imeachtaí leis an gcúis chéanna chaingne agus idir na páirtithe céanna" (min kursivering). Även till exempel den danska texten, som har följande lydelse, verkar bara innehålla två villkor: "... derhar samme genstand og hviler pa samme grundlag" (min kursivering). I punkt 38 i domen i målet Tatry rättade domstolen underförstått till det misstag som gjordes i målet Gubisch genom att medge att "den engelska versionen av artikel 21 inte gör uttrycklig åtskillnad mellan begreppen 'föremålet för talan' och 'saken'". Genom att upprepa den princip som fastställdes i domen i målet Gubisch uttalade domstolen att "denna språkversion dock måste tolkas på samma sätt som i majoriteten av de övriga språkversionerna, där en sådan åtskillnad görs".

(24) - Ovannämnda dom i målet Gubisch, punkt 17.

(25) - Anförd dom, punkt 18.

(26) - Punkt 17.

(27) - Se punkterna 29 och 30. Den femte frågan rörde den påstådda objektiva identiteten i de båda rättegångarna, nämligen talan som väcktes av ägare till last i en konventionsstat (Nederländerna) avseende skada som åsamkats deras gods under transit och talan som väckts tidigare av fartygets ägare i en annan konventionsstat (Förenade kungariket), där den sistnämnde yrkade negativ fastställelse avseende dennes eventuella ansvar för skadorna på lasten. Domstolen ansåg att denna typ av rättegångar rörde samma sak, eftersom saken (nämligen fastställande av ansvar) inte förändrades av om den avfattades i positiva eller negativa ordalag; se särskilt punkt 43.

(28) - Anförd dom, punkt 31. Se även punkt 14 i generaladvokat Tesauros förslag till avgörande.

(29) - Dom i målet Tatry, punkt 32.

(30) - Anförd dom, punkt 33 (min kursivering). Åtminstone i det engelska språket avser adjektivet "identisk" något som "i varje detalj" överensstämmer med något annat (se till exempel The Concise Oxford Dictionary, Oxford, 1990, s. 585).

(31) - Punkt 34 i domen i målet Tatry (min kursivering).

(32) - Se punkt 28 i förslaget till avgörande.

(33) - Anfört ställe.

(34) - Utan att det är avsett som kritik mot Cour d'appel, skall det noteras att det inte finns något i handlingarna i målet som visar att Cour d'appels slutsats rörande nederländsk lagstiftning baserades på sakkunnigutlåtande eller andra pålitliga källor.

(35) - Se punkt 19 i förslaget till avgörande.