61996C0343

1 Pretura di Bolzano (Italien) har ställt sex tolkningsfrågor till domstolen med avseende på vilken betydelse gemenskapsrättens normer och principer har för nationella bestämmelser om återbetalning av vissa skatteintäkter som otillbörligen uppburits av de italienska myndigheterna, närmare bestämt den italienska lagen nr 428 av den 29 december 1990 (nedan kallad lag nr 428).(1)

Bakgrund, förfarande och tolkningsfrågor

2 Den 12 mars 1988 betalade sökandebolaget 6 945 756 LIT till de italienska myndigheterna, som konsumtionsskatt för ett parti bananer som importerats via tullen i Brenner.

3 Med hänsyn till att skatten var oförenlig med gemenskapsrätten och därmed hade uppburits otillbörligen, förde Dilexport Srl fram återbetalningskrav till myndigheterna under år 1991. Då dessa krav avslogs väckte den, för att erhålla återbetalning med stöd av artikel 633 i den italienska civilprocesslagen, en ricorso per ingiunzione inför Pretura di Bolzano, som är en domstol med lokal domsrätt.

4 Pretura har inför avgörandet av det mål som är anhängiggjort vid den ställt följande tolkningsfrågor till domstolen:

"1) Skall gemenskapsrätten tolkas så, att en medlemsstat inte får införa sådana bestämmelser som de i artikel 29 i den italienska lagen nr 428 av den 29 december 1990, enligt vilka återbetalning av avgifter som har tagits ut i strid med gemenskapsrätten underordnas preskriptionstider och andra frister samt beviskrav som skiljer sig från och är mer restriktiva än de som föreskrivs i de allmänna civilrättsliga bestämmelserna? Närmare bestämt önskas klarhet i vad som avses med 'liknande anspråk i nationell rätt' i den princip, som fastslås i nationell rätt, och enligt vilken förfarandena för utövande av rätten till återbetalning 'inte får vara mindre förmånliga än de som avser liknande anspråk som grundas på nationell rätt'.

2) Strider det mot de grundläggande principerna i gemenskapens rättsordning att en medlemsstat - uteslutande med avseende på en särskild sektor, som utgörs av en homogen kategori fiskala pålagor bland vilka den övervägande delen utgörs av sådana som är av betydelse för gemenskapens rättsordning - inför en speciallagstiftning av undantagskaraktär i syfte att inskränka och begränsa rätten till återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, varvid undantag görs från de allmänna villkor för sådan återbetalning som föreskrivs i artikel 2033 i civillagen? Kan, närmare bestämt, icke-diskrimineringsprincipen tolkas restriktivt och kan således bestämmelser i en medlemsstat, av sådant slag som artikel 29 andra stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990, anses vara förenliga med den principen eftersom de i den bestämmelsen stadgade villkoren för återbetalning av sådana fiskala pålagor som är av betydelse för gemenskapsrätten, trots att de är mer restriktiva än motsvarande regler i den allmänna rätten, likväl framstår som mindre betungande än de speciella återbetalningsvillkor som föreskrivs i artikel 29 tredje stycket?

3) Strider det mot de ovan nämnda grundläggande principerna i gemenskapens rättsordning att en medlemsstat - efter upprepade domar från domstolen, i vilka ett antal skatter och avgifter som importtullar, tillverkningsskatter, konsumtionsskatter, tilläggsavgifter på socker och fiskala avgifter har ansetts vara oförenliga med gemenskapens rättsordning - antar sådana processuella bestämmelser, som de som infördes genom artikel 29 i lag nr 428 av den 29 december 1990, i vilka just möjligheten att väcka talan om återbetalning av ovannämnda avgifter som har uttagits i strid med gemenskapsrätten inskränks?

4) Skall en sådan lag som den ovan nämnda, som sägs ha införts för att anpassa den nationella lagstiftningen till EG-domstolens rättspraxis och som har antagits med mer än tre och ett halvt års försening i förhållande till domstolens domar och som leder till en ytterligare oberättigad vinst för den alltför sent agerande staten, anses vara oförenlig med gemenskapsrätten, särskilt mot bakgrund av vad som har fastslagits i fråga om icke tillåten bevisning i dom av den 9 november 1993 i mål 199/82, San Giorgio? Skall det närmare bestämt anses vara oförenligt med gemenskapsrätten att vid tolkning och tillämpning av ovannämnda artikel 29, med utgångspunkt från förutsättningen att 'eftersom det är allmänt känt att konsumtionsskatten är inräknad', anse att en presumtion utgör tillräcklig bevisning för att fastställa att avgiften har förts över, och således därefter avslå begäran om återbetalning?

5) Skall det därav anses följa att det är förenligt med gemenskapsrätten att den nationella domstolen eller dess sakkunnige kontrollerar att pålagan har förts över genom att använda sig av sådana rena presumtioner, som påstås utgöra typexempel på fri bevisning, och därigenom systematiskt avslår begäran om återbetalning, vilket har visat sig i praktiken, eftersom gäldenärsmyndigheten aldrig medger att den är återbetalningsskyldig?

6) Kan en sådan bestämmelse som den i ovannämnda artikel 29 , fjärde och åttonde stycket, som innehåller processuella formföreskrifter (exempelvis skyldigheten att delge särskilda enheter inom samma gäldenärsmyndighet) som inte föreskrivits i tidigare återbetalningsfall som omfattas av de allmänna bestämmelserna härom, införas eller i varje fall tolkas med retroaktiv verkan?"

Nationella och gemenskapsrättsliga bestämmelser

5 I artikel 29 lag nr 428,(2) under rubriken "återbetalning av avgifter som tillstås vara oförenliga med gemenskapsrättens regler" föreskrivs följande:

- I fråga om första stycket utsträcks den femåriga preskriptionstid som införts i artikel 91 i tullagen till varje talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner. Denna preskriptionstid inskränks dock till tre år, i likhet med den preskriptionstid som anges i artikel 84 i samma lag, från och med den nittionde dagen efter lagens ikraftträdande.(3)

- I andra stycket föreskrivs att "tull på import, pålagor vid tillverkning, pålagor vid förbrukning, tilläggsavgift på socker och de avgifter som staten uppburit vid tillämpning av nationella bestämmelser som är oförenliga med gemenskapsrättens regler skall återbetalas om inte avgiften har övervältrats på andra personer".

- I fjärde stycket föreskrivs att begäran om återbetalning av de avgifter och skatter som avses i andra och tredje stycket, när dessa belopp har bidragit till att bestämma företagets intäkter, skall delges de skattemyndigheter som har erhållit inkomstdeklarationerna för det aktuella räkenskapsåret, för att inte ansökan om återbetalning skall avvisas.

- I sjunde stycket tilläggs att bestämmelsen i andra stycket är tillämplig även om återbetalningen avser belopp som betalats innan lagen trädde i kraft (den 27 januari 1991).

- I åttonde stycket föreskrivs att fjärde stycket skall vara tillämpligt från och med det skatteår under vilket den aktuella lagen trädde i kraft.

6 Den särskilda konsumtionsskatten på bananer med ursprung i andra medlemsstater, som sökandebolaget betalade och krävde återbetalning på, förklarades i domstolens dom av den 7 maj 1987 i målet Kommissionen mot Italien(4) vara oförenlig med gemenskapsrätten, eftersom den stred mot artikel 95 andra stycket i EEG-fördraget. I den samma dag avkunnade domen i målet Co-Frutta,(5) bekräftades att en konsumtionsskatt på viss importerad frukt strider mot denna föreskrift, eftersom den kan innebära ett skydd för den nationella produktionen av frukt, och att artikel 95 i EEG-fördraget är tillämplig på alla varor med ursprung i medlemsstaterna, vilket inbegriper varor med ursprung i tredje länder då dessa bringats i fri omsättning i medlemsstaterna.

En undersökning av de olika tolkningsfrågorna

7 I början av min analys av tolkningsfrågorna kommer jag att gruppera dessa efter sitt innehåll, även om detta inte fullständigt överensstämmer med den ordning i vilken de framställs i beslutet om hänskjutande:

a) för det första, det faktum att rätten till återbetalning av avgifter som otillbörligen uppburits regleras i två rättsordningar (första och andra frågan),

b) för det andra, de frågor som avser verkan i tiden - det vill säga preskriptionstider och andra frister samt retroaktivitet - som uppkommer då lag nr 428 tillämpas på återbetalningen av skatter och avgifter (tredje frågan),

c) för det tredje, tillämpning av presumtion som bevismedel för att bedöma om avgiften har övervältrats på tredje man (fjärde och femte frågan),

d) slutligen, kravet på att begäran om återbetalning skall delges skattemyndigheten (sjätte frågan).

Den första och den andra tolkningsfrågan

8 Den nationella domstolens första och andra fråga avser innehållet i den nationella bestämmelsen som sådant - det vill säga oavsett dess verkan i tiden - samt huruvida det är oförenligt med gemenskapsrätten. Jag anser det vara logiskt att denna analys skall föregå en undersökning av frågan huruvida den i tredje tolkningsfrågan avsedda bestämmelsen är retroaktiv eller inte.

9 I artikel 29 första stycket i lag nr 428, som återgivits ovan, ges ett tydligt uttryck för lagstiftarens vilja: Att tillämpa samma femåriga preskriptionstid som införts i tullagstiftningen på alla typer av fall där det är möjligt att framställa en begäran eller väcka talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner. För det som här är av intresse, är det av mindre betydelse om uttrycket i lagen ("den femåriga preskriptionstid ... skall vara tillämplig på") endast har betydelse i tolkningshänseende eller om det har konstitutiv verkan.

10 Den nationella domstolen frågar om det är förenligt med gemenskapsrätten med en bestämmelse vari en femårig preskriptionstid fastställts för återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, när en sådan återbetalning följer av en överträdelse av en gemenskapsrättslig bestämmelse, medan liknande talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp enligt allmän rätt (artikel 2033 i civillagen) omfattas av den tioåriga preskriptionstiden.

11 Denna fråga motsvarar andra italienska domstolars frågor i samband med den treåriga preskriptionstid som tillämpas på begäran om återbetalning av den avgift som årligen erläggs med avseende på regeringskoncession för registrering av bolag i bolagsregistret. Dessa frågor har varit föremål för mål om förhandsavgörande i vilka jag nyligen har lagt fram mina förslag till avgörande (mål C-231/96, EDIS, mål C-260/96 SPAC, de förenade målen C-279/96-281/96 Ansaldo m.fl.). Det handlar om att definitivt ta reda på om det ur gemenskapens perspektiv är tillåtet att talan gentemot skattemyndigheterna om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp är föremål för andra preskriptionstider eller frister än de som fastställs för liknande talan mellan enskilda.

12 Såsom jag har framhävt i dessa förslag till avgörande anser jag att ingen gemenskapsrättslig norm eller princip hindrar den nationelle lagstiftaren från att för olika lagstiftningsområden fastställa olika preskriptionstider för att göra gällande rättigheter eller väcka talan, förutsatt att det vid tillämpningen av dessa preskriptionstider inte görs någon åtskillnad mellan rättigheter som följer av nationella eller av gemenskapsrättsliga bestämmelser.

13 Den nationelle lagstiftaren har faktiskt friheten att föreskriva om preskriptionstider eller andra frister i skattehänseende utan att dessa nödvändigtvis måste sammanfalla med de frister som fastställs för andra slags förhållanden som berör enskilda. Ingen gemenskapsrättslig norm eller princip förpliktar honom att i detta syfte jämställa de skattemässiga förhållandena med förhållanden mellan enskilda.

14 I den italienska lagstiftningen föreskrivs det annars om frister med mycket olika längd beroende på vilket lagstiftningsområde som berörs. Den ordinarie preskriptionstiden (tio år) fastställs i artikel 2946 i civillagen "utom i det fall då det föreskrivs på annat sätt i lagen" och det finns många rättsliga bestämmelser där det faktiskt föreskrivs om kortare frister för preskription av vissa rättigheter eller för väckande av viss talan.(6)

15 I likhet med alla de medlemsstater som har lämnat in yttranden i detta förfarande ser jag ingen anledning till att inte godta att en nationell lagstiftare, med avseende på väckande av talan om återbetalning av felaktigt inbetalda skatter, kan föreskriva om andra tidsvillkor än de som reglerar liknande talan mellan enskilda.

16 Dessutom har domstolen i punkt 22-25 i domen av den 27 mars 1980 i målet Denkavit italiana(7) bekräftat att en sådan åtskillnad är legitim. Efter att ha tillstått att gemenskapsrätten inte nödvändigtvis kräver att medlemsstaterna inför en enhetlig och gemensam regel om de formella och materiella förutsättningarna för invändning mot eller återbetalning av avgifter som strider mot nämnda rätt och att detta problem löses på olika sätt i medlemsstaterna och till och med inom en och samma medlemsstat, beroende på vad det gäller för skatter och avgifter, har den medgivit genomförandet av de två nationella ordningar som i detta avseende är de mest utmärkande.

- I vissa fall är sådana invändningar eller anspråk på återbetalning av avgifter som otillbörligen uppburits genom nationell lag underkastade precisa formföreskrifter och tidsfrister både vad gäller klagomål till skatteförvaltningen och talan inför domstol.

- I andra fall skall talan om återbetalning av felaktigt betalda skatter väckas vid de allmänna domstolarna, särskilt i form av talan om återkrav av betalning som erlagts i den oriktiga tron att betalningsplikt förelåg. Dessa möjligheter till talan står öppna under kortare eller längre tid och i vissa fall motsvarar de den allmänna preskriptionstiden.

17 Därefter har domstolen, under upprepande av sin rättspraxis Rewe och Comet,(8) hävdat att det ur gemenskapens perspektiv är de ovannämnda kraven på att liknande anspråk inte får utsättas för diskriminering eller vara illusoriska som kan ställas på olika nationella system beträffande talan om återbetalning av avgifter som har uppburits i strid med en gemenskapsrättslig bestämmelse. Båda är enligt den aktuella domen Palmisani av den 10 juli 1997,(9) uttryck för "likvärdighetsprincipen" (med krav som ställs på liknande nationella anspråk) respektive gemenskapsrättens "effektivitetsprincip".

18 I ett annat fall som liknar det aktuella målet har domstolen fått tillfälle att ännu en gång precisera sina ovannämnda principer för att svara på en tolkningsfråga som "huvudsakligen syftade till att ta reda på i vilken mån gemenskapsrättens allmänna principer utgör hinder för nationella bestämmelser i vilka det uttryckligen fastställs en preskriptionstid på tre år för att begära återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter, utan att undantag på grund av force majeure anses vara berättigade".

19 Det svar som har givits i domen av den 9 november 1989 i målet Bessin och Salson(10) är i sin helhet tillämpligt på detta mål, eftersom likheten mellan de rättsliga omständigheterna i de båda målen är uppenbar. Det var den gången fråga om den franska tullagen, i vilken det fastställdes en frist på tre år för att begära återbetalning av felaktigt inbetalda importavgifter: Denna särskilda bestämmelse skiljer sig från den allmänna preskriptionstid som enligt den franska civillagen i brist på andra bestämmelser tillämpas på begäran om återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter.

20 I sitt avgörande av tolkningsfrågan har domstolen, efter att ha erinrat om nödvändigheten att tillämpa nationell lagstiftning på ett icke-diskriminerande sätt på förfaranden som är inriktade på att avgöra rent nationella tvister av samma slag, och att denna lagstiftning inte får medföra att det i praktiken blir omöjligt att göra gällande rättigheter som grundar sig på gemenskapsbestämmelser, avgjort att den treåriga preskriptionstid som frågan gällde "motsvarar ett legislativt val som inte är till förfång för ovannämnda krav."

21 I de båda domarna av den 17 juli 1997 i de förenade målen Texaco och Olieselskabet Danmark(11) samt i målet Haahr Petroleum(12) har domstolen slutligen återupprepat dessa principer under bekräftande av att "fastställande av skäliga tidsfrister för väckande av talan vid äventyr av preklusion, vilket utgör en tillämpning av den grundläggande rättssäkerhetsprincipen, uppfyller de två villkor som avses ovan och kan således inte anses medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av gemenskapsrätten, även om den omständigheten att dessa frister löper ut per definition medför att den talan som har väckts helt eller delvis avvisas." Följaktligen har domstolen förklarat att den femåriga preskriptionstid som tillämpas i dansk rätt på återbetalningskrav avseende nationella avgifter som är oförenliga med gemenskapsrätten, är förenlig med denna, även om den helt eller delvis hindrar den begärda återbetalningen.

22 Det skulle alltså vara fråga om diskriminering om det i den italienska bestämmelsen om preskription av talan om återbetalning av felaktigt inbetalda avgifter föreskrevs om olika tidsfrister beroende på om återbetalningsplikten grundade sig på nationell rätt eller gemenskapsrätt. Detta skulle faktiskt vara fallet om den tidsfrist som fastställs i lagen för att göra anspråk på återbetalning av en avgift som uppburits i strid med gemenskapsrätten, skulle vara kortare än den tidsfrist som av en annan anledning grundad på nationell rätt fastställs i lagen för att göra anspråk på återbetalning av avgiften i fråga. Men eftersom detta inte är fallet, och den tidsfrist som fastställts i artikel 29 första stycket i lag nr 428 tillämpas utan åtskillnad på all talan om återbetalning av avgifter, oavsett vad den grundar sig på, bör i svaret på den andra tolkningsfrågan fastställas att denna föreskrift är förenlig med gemenskapsrätten.

23 Detta är faktiskt den tolkning som naturligt följer av innehållet i bestämmelsen och som har antagits i italiensk rättspraxis: Sålunda fastställer Corte di Cassazione i en dom av den 6 november 1992(13):

"I artikel 29 första stycket i lag nr 428 från år 1990 ... inordnas återbetalning av avgifter som felaktigt har uppburits och som motsvarar en stor del av skatterna (indirekt förmögenhetsskatt) under ett enda system. I detta syfte jämställs importtullar, tillverknings- och konsumtionsskatter, etcetera med avgifter som uppburits genom tillämpning av nationella bestämmelser som är oförenliga med gemenskapsrättsliga bestämmelser. På detta sätt undviks det att det med avseende på återbetalning i gemenskapshänseende skapas en ius singulare som skulle försvåra tillämpningen."

Den tredje tolkningsfrågan

24 När det en gång fastställts att bestämmelsen som sådan är förenlig med gemenskapsrätten, är det nödvändigt att i det följande analysera de frågor som avser dess verkan i tiden och, närmare bestämt, dess retroaktiva tillämpning.

25 Som kommissionen och i viss mån den franska regeringen har betonat i sina yttranden, så föreligger det en viss oklarhet i detta avseende. Kommissionen fastställer slutligen att "[v]ad beträffar den omtvistade bestämmelsens verkan i tiden, kan situationen beskrivas som ett exempel på oklarhet: Något föreskrivs i lagen (en retroaktiv tolkning av en tidigare bestämmelse), men den tillämpning som sker hos de nationella domstolarna i republiken, inklusive de högsta domstolarna, är en annan (regeln om att retroaktivitet inte föreligger, åtminstone inte för begäran om återbetalning som framställts före ikraftträdandet av lag nr 428)".

26 I sin ovannämnda dom av den 6 november 1992 bekräftar Corte di Cassazione att bestämmelsen är retroaktiv, vilket är orsaken till att den inte är tillämplig. Det resonemang som förs i domen kan sammanfattas i följande punkter:

a) Enligt de bestämmelser som gällde före ikraftträdandet av lag nr 428 tillämpades den femåriga preskriptionstid som gäller för återbetalning av otillbörligen uppburna avgifter och som regleras i artikel 91 i tullagen endast på räknefel eller på felaktig tillämpning av tulltaxan. I övriga fall var preskriptionstiden som vanligt tio år.(14)

b) Efter utfärdandet av artikel 29 första stycket i lag nr 428 är den femåriga tidsfristen (inte bara preskriptionstiden) tillämplig på alla de fall där det är möjligt att framställa en begäran eller väcka talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner.(15)

c) Denna artikel har inte endast betydelse i tolkningshänseende, utan den är även nyskapande, och det har varit lagstiftarens avsikt att ge den en retroaktiv karaktär.

d) På grund av nämnda retroaktivitet är bestämmelsen inte förenlig med gemenskapsrätten och de nationella domstolarna skall låta bli att tillämpa den.(16)

27 Som jag tidigare har uppgivit förefaller det mig inte vara oförenligt med gemenskapsrätten att artikel 29 i lag nr 428 tillämpas på fall som uppkommit efter det att lagen trätt i kraft. Däremot kan det ifrågasättas att den tillämpas på dem som innehar rätten till återbetalning av de skatter som de tidigare betalat i den oriktiga tron att betalningsplikt förelåg, i den mån detta kan föra med sig att förutsättningarna för att göra krav gällande blir mindre förmånliga för dem än tidigare.

28 Det är klart att oförenlighet med gemenskapsrätten föreligger vad beträffar begäran om återbetalning som framställts före ikraftträdandet av de nya tidsfristerna: Rättssäkerhetsprincipen medger inte att sådana anspråk påverkas av en senare bestämmelse, som inte existerade då dessa anspråk framställdes och som försämrar rättsläget för sökandena. Så uppfattade de italienska domstolarna själva frågan när de lät bli att tillämpa den ifrågavarande artikeln retroaktivt.

29 Men problemet gäller inte endast de anspråk som redan har framställts före den 27 april 1991, utan också de som framställts efter detta datum, i fråga om skatter och avgifter som betalats innan den nya lagen började gälla. Precis så är det i fallet med Dilexport: Tullarna hade (felaktigt) inbetalats under år 1988, före utfärdandet av lag nr 428, vilket innebär att lagen vid den tiden gjorde det möjligt att under tio år från denna tidpunkt göra eventuella anspråk gällande som grundade sig på dessa tullar (allmän tioårig preskriptionstid). Det faktiska anspråket framställdes inte förrän år 1991.

30 Domstolen har i domen i målet Deville(17) av den 29 juni 1988, förklarat att "om en viss lagstiftning till följd av en dom från domstolen förklaras vara oförenlig med fördraget, får det i nationell lagstiftning inte antas en processrättslig bestämmelse som särskilt minskar möjligheterna att föra talan om återbetalning av avgifter som otillbörligen uppburits till följd av lagstiftningen i fråga. Det tillkommer den nationella domstolen att undersöka huruvida den omtvistade bestämmelsen minskar de möjligheter att föra talan om återbetalning som skulle ha funnits om bestämmelsen inte existerade".(18)

31 Målet Deville har en annan profil än detta mål: I den franska lagstiftningen hade det antagits en särskild bestämmelse (artikel 18 i lagen av den 11 juli 1985) för att uttryckligen avskaffa en skatt som förklarats vara oförenlig med gemenskapsrätten, och som domstolen givit ett förhandsbesked om i domen av den 9 maj 1985 i målet Humblot.(19) I samma artikel stipulerades att de skattskyldiga som gjorde anspråk på återbetalning av skatten efter den 9 maj 1985 skulle kunna få detta anspråk tillgodosett såvida det framställdes inom en viss tid (om vilkens tolkning parterna var oense), räknat från den dag då skatten betalades. Domstolen ansåg sig inte vara behörig att då den svarade på tolkningsfrågan avgöra huruvida den nationella lagstiftningen faktiskt minskade de möjligheter att göra anspråk gällande som tidigare funnits till förmån för den skattskyldige.

32 Följande kan däremot sägas om det aktuella målet:

a) Även om det uppenbarligen har skett en reducering av möjligheterna att begära återbetalning av felaktigt betalda pålagor, som i förhållande till den tidigare bestämmelsen fastställs i den nya lagen och detta har framhävts av de nationella domstolarna, är det också riktigt att denna lag enligt domstolarnas tolkning gör det möjligt att framställa anspråk under tre års tid efter dess ikraftträdande,(20) en tidsfrist som bör anses vara tillräcklig för att garantera en effektiv rätt till återbetalning.

b) Till skillnad från målet Deville är den ifrågasatta nationella lagstiftningen inte av en sådan speciell karaktär att den endast är tillämplig på en viss pålaga som tidigare förklarats vara oförenlig med gemenskapsrätten, utan den berör i stället en hel rad nationella pålagor, vilkas ordning för preskription och andra frister slås samman med den ordning som redan regleras i tullagstiftningen.

33 Jag tror inte att det i detta avseende är nödvändigt att analysera huruvida en bestämmelse som förkortar preskriptionstiderna för en talan som kan komma att väckas i enlighet med den tidigare lagstiftningen, kan anses vara retroaktiv i egentlig mening. Som bekant går åsikterna i doktrinen beträffande denna fråga isär, liksom de lösningar som antagits genom lagar och de högsta domstolarnas rättspraxis(21). Men i vilket fall som helst är det nu frågan om att undersöka om en sådan bestämmelse, i den mån den berör situationer som skyddas av gemenskapsrätten, är förenlig med principerna i domen i målet Deville.

34 Skall den princip som ligger till grund för domen i målet Deville med andra ord anses vara så absolut att den under inga omständigheter medger att omfattningen av det tidigare rättsskyddet minskas genom en senare lagändring? Kvarstår det en absolut rätt för den skattskyldige som har betalat en pålaga som är oförenlig med gemenskapsrätten att göra anspråk på återbetalning enligt de (icke-diskriminerande och icke-illusoriska) nationella bestämmelser som var i kraft när betalningen ägde rum eller då det förklarades att den var oförenlig med gemenskapsrätten?

35 Det skyddssyfte som ligger till grund för rättsfallet Deville avser att upprätthålla status quo ante för de skattskyldiga som har förlitat sig på att möjligheterna att vidta rättsliga åtgärder mot otillbörlig beskattning kvarstår. Sådana möjligheter bör inte försämras precis när det - genom rättspraxis eller lagstiftning - uttryckligen har förklarats att beskattningen är oförenlig med gemenskapsrätten och därmed otillbörlig.

36 Detta bör enligt min mening inte innebära en förpliktelse att bibehålla ett rättsligt system fullständigt "fryst", tills det inte längre är möjligt att ändra det genom lagstiftning. Däremot anser jag att det skulle vara tillåtet med en ändring av detta system om det skedde i form av en allmän lagstiftningsåtgärd, förutsatt att de berörda därigenom inte hindras att utöva sin rätt att framföra anspråk och att de för detta ändamål beviljas en tillräckligt lång tidsfrist under iakttagande av principen om rätt till ett verksamt rättsligt skydd.

37 Exakt sådana är omständigheterna i tvisten vid den nationella domstolen, sett såväl ur ett normativt som ur ett faktiskt perspektiv.

38 Å ena sidan berör den nationella bestämmelsen inte endast en viss pålaga, utan den gestaltar sig som en åtgärd för att ge allmän giltighet åt ett rättsligt system som gällde tidigare (det system som fastställdes i tullagen). Det är riktigt att artikel 29 i lag nr 428 både till rubrik och innehåll uttryckligen avser återbetalning av pålagor som är oförenliga med gemenskapsrätten. Men det är ju också frågan om en generaliserande åtgärd genom vilken man försöker att jämställa talan om återbetalning som grundar sig på en kränkning av gemenskapsrätten med liknande talan som grundar sig på nationell rätt, och att inordna "återbetalning av avgifter som felaktigt uppburits och som motsvarar en stor del av skatterna ... under ett enda system".(22)

39 Eftersom det var fråga om avgifter som betalats under år 1988, före antagandet av den nya lagen nr 428, var den tidsfrist på tre år som fastställdes i lagen för att begära återbetalning faktiskt mer än tillräcklig för att talan om återbetalning skulle kunna väckas i tid. Utan hinder kunde bolaget alltså under en lång tid efter ikraftträdandet av den nya lagen utöva sin rätt till återbetalning av avgiften.

40 Sammanfattningsvis kan omständigheterna i detta mål inte jämföras med omständigheterna i målen Deville och Barra. Inte heller bör domstolens rättspraxis beträffande dessa mål tolkas på ett så restriktivt sätt att den hindrar varje ändring i lagstiftningen om ordningen för talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, som har införts efter en dom från domstolen. Förutsatt att det efter nämnda lagändring fortfarande finns tillräckliga möjligheter att begära återbetalning av dessa pålagor (till exempel, som i detta fall, under en tidsfrist på tre år) anser jag inte att ändringen kan anses vara oförenlig med gemenskapsrätten.

Den fjärde och den femte tolkningsfrågan

41 I sin fjärde och femte fråga undrar den nationella domstolen över möjligheten att använda sig av presumtion som bevisning för att avgöra om ett företag som felaktigt har inbetalat en pålaga därefter har övervältrat pålagan på tredje man. Som bekant medger domstolen med en viss nyansering att skattemyndigheterna inte har någon skyldighet att återbetala beloppet avseende pålagan till den betalningsskyldige som har betalat avgiften och sedan övervältrat den på tredje man.

42 Den italienska regeringen har ställt sig avvisande till de premisser som den nationella domstolen utgår från och som avser det nationella rättsläget. Enligt regeringens mening har det faktum att det enligt italiensk rätt sker en överföring av konsumtionsskatterna inte alltid ansetts vara "allmänt känt". Inte heller medför tillämpningen av presumtion som bevisning att "begäran om återbetalning systematiskt avslås".

43 Genom att presentera debatten på detta sätt och eftersom det i artikel 29 i lag nr 428, som den nationella domstolens tredje fråga avser, inte alls nämns något om en rättslig presumtion för övervältring(23) fruktar jag domstolen i sitt svar inte kan göra mera än att bekräfta sin tidigare rättspraxis angående detta, vilken i sin helhet återupprepades i domen av den 14 januari 1997 i målet Comateb m.fl.(24)

44 På en domstols fråga "... om en medlemsstat kan motsätta sig återbetalning av en pålaga som otillbörligen uppburits därför att denna avgift har övervältrats på köparen, då denna övervältring skett till följd av medlemsstatens egna lagstiftning", svarade domstolen med stöd av domen av den 27 februari 1980 i målet Just,(25) domen i det ovannämnda målet Denkavit italiana, domen i det ovannämnda målet San Giorgio och domen av den 25 februari 1988 i målet Bianco och Girard(26) enligt följande:

- För det första, att "rätten till återbetalning av avgifter som en medlemsstat tagit ut i strid med gemenskapsrättsliga regler är en följd av och ett komplement till de rättigheter som tillerkänts enskilda i de gemenskapsbestämmelser som förbjuder avgifter med .... I princip är en medlemsstat alltså skyldig att återbetala de skatter som uttagits i strid med gemenskapsrätten".

- För det andra, och som ett undantag till denna princip, att "skyddet för de rättigheter som i detta avseende garanteras av gemenskapsrätten inte medför en skyldighet att återbetala skatter och avgifter som uppburits i strid med gemenskapsrätten, när det fastställs att den person som var förpliktad att betala dessa pålagor faktiskt har övervältrat dem på andra personer. (Se bland annat domen i det ovannämnda målet San Giorgio, punkt 13)."

- Slutligen, att det "tillkommer de nationella domstolarna att mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet avgöra om aktören helt eller delvis har övervältrat pålagorna på andra personer".

45 Vad de processuella aspekterna av frågan beträffar, gäller även i fortsättningen det som domstolen har fastställt i domen i det ovannämnda målet Bianco och Girard: "I det avseendet kan konstateras att man inte rent generellt kan slå fast att skatten i samtliga fall faktiskt övervältras, även om de indirekta skatterna enligt den nationella lagstiftningen är avsedda att övervältras på den slutliga konsumenten och så vanligen sker, helt eller delvis, i handeln. Den faktiska övervältringen, antingen den sker helt eller delvis, är i själva verket beroende av flera faktorer som sammanhänger med en kommersiell transaktion och skiljer denna från andra fall med andra omständigheter. Frågan om övervältring har skett eller inte av en indirekt skatt är således i varje enskilt fall en faktisk fråga som den nationella domstolen har behörighet att avgöra. Sistnämnda domstol får därvid fritt värdera bevisningen. Man kan emellertid inte acceptera att det i fråga om indirekta skatter skulle finnas en presumtion för att övervältring har skett och att det åligger den skattskyldige att visa att så inte har skett".

46 Även om det alltså inte får finnas en allmän presumtion för att pålagan har övervältrats, innebär inte denna slutsats att den nationella domstolen, i ett visst fall, mot bakgrund av de uppgifter som de facto och de jure har lagts fram till den och med utgångspunkt i de bevismedel som i enlighet med landets processuella bestämmelser är tillåtna, inte kan bilda sig en uppfattning om huruvida det i rättslig mening har skett en övervältring eller en verklig och effektiv överföring av pålagan.

47 Det tillkommer endast den nationella domstolen att bedöma dessa uppgifter. Vid bedömningen kan den använda sig av alla de medel för en bevisvärdering som enligt landets processrätt är tillåtna. Utan tvivel inbegriper dessa medel i vissa fall den omdömesgilla användningen av presumtioner: Med utgångspunkt i ett styrkt faktum, och förutsatt att det mellan detta faktum och det faktum som skall bevisas finns ett tydligt och direkt samband, i enlighet med reglerna om vad som är skäligt, kan den nationella domstolen inom ramen för processen "presumera" att detta sistnämnda faktum föreligger.

48 Detta slags presumtioner, som skiljer sig från de allmänna presumtioner som dels i egenskap av juris et de jure och dels i egenskap av juris tantum har fastställts i lagen, är i allmänhet godtagna i flertalet rättssystem och omfattas i viss mån av den rättsvårdande funktionen: Vid avgörandet av ett konkret mål stöder den nationella domstolen sig ofta på tydliga eller underförstådda presumtioner för att kunna bilda sig en uppfattning om huruvida ett åberopat faktum föreligger eller inte.

49 Domstolens rättspraxis hindrar alltså inte den nationella domstolen från att använda sig av presumtioner som bevismedel i det avseende som det redogjorts för ovan: Däremot får domstolen inte utgå från en allmän presumtion om att det skett en övervältring av den indirekta pålaga som strider mot gemenskapsrätten, även om det i nationell lagstiftning fastställs att avgiften skall övervältras.

50 Hittills har domstolen uttalat sig om legala presumtioner för att övervältring har skett och fastslagit att de strider mot gemenskapsrätten. Detta bör också vara fallet med en allmän och abstrakt presumtion för att övervältring skett - även en sådan presumtion som inte anges i lag - som i avsaknad av lagreglering har fastslagits i rättspraxis. Enligt min åsikt hindrar detta inte de behöriga domstolarna från att i varje konkret fall använda sig av presumtioner som ett bevismedel bland andra för att bilda sig en uppfattning om huruvida det har skett en övervältring av skatten eller inte.

51 Det skulle kanske vara belysande med ett exempel: Den nationella domstolen får inte utan vidare förutsätta att ett visst företag på sina kunder har övervältrat alla de indirekta pålagor, som det tidigare har betalat till statskassan. Om det däremot skulle framläggas bevisning inför skattemyndigheterna (genom räkenskapsberättelser, ekonomiska eller andra slags rapporter, eller genom andra bevismedel) om att ovannämnda företag generellt hade övervältrat skatten under vissa år och med avseende på vissa varor, skulle den nationella domstolen när den uttalade sig om ett konkret fall som inträffat under dessa år, kunna utgå ifrån "presumtionen" att det även i detta fall skett en övervältring av pålagan.

52 Kort sagt anser jag att domstolen i sitt svar skall bekräfta sina tidigare uttalanden: Det tillkommer den nationella domstolen att i varje enskilt fall avgöra huruvida det har skett en övervältring av en pålaga eller inte. Detta är en fråga rörande faktiska omständigheter som är föremål för fri bevisvärdering, och vid avgörandet får alla de bevismedel tas i anspråk, som enligt landets nationella lagstiftning är tillåtna. Den nationella domstolen får emellertid inte, i fråga om indirekta skatter, utgå från en allmän presumtion för att övervältring har skett, som det skulle ankomma på den skattskyldige att motbevisa.

Den sjätte tolkningsfrågan

53 I artikel 29 fjärde stycket i lag nr 428 fastställs ett nytt processuellt krav på begäran om på återbetalning av de pålagor som avses i andra och tredje stycket i samma artikel. När dessa belopp har bidragit till att bestämma företagets intäkter, skall de skattemyndigheter som har erhållit inkomstdeklarationerna för det aktuella räkenskapsåret delges, för att inte ansökan om återbetalning skall avvisas.

54 Orsaken till och det skattemässiga syftet med detta krav är uppenbart: Om företaget har tagit med den pålaga som det felaktigt har inbetalat i beräkningen som en "utgift", för att kunna dra av den från sina intäkter under ett räkenskapsår och på så sätt bestämma sin beskattningsbara inkomst, är det när företaget gör gällande krav på återbetalning av denna pålaga logiskt att skattemyndigheterna har kännedom om detta och kan agera i enlighet därmed.

55 Det är riktigt att man genom italiensk lagstiftning hade kunnat uppnå samma resultat med en annan typ av åtgärder som ur ett processuellt perspektiv hade varit mindre restriktiva: När allt kommer omkring framställs begäran om återbetalning av felaktigt inbetalda pålagor gentemot myndigheterna, som oundgängligen får kännedom om dessa genom avvocatura delle Stato eller genom en av dess företrädare inför rätten, varigenom det verkar något överflödigt att kräva av sökandena att de dessutom uttryckligen skall delge ett annat förvaltningsorgan sina anspråk. Men domstolen har ingen behörighet att uttala sig om huruvida sådana åtgärder är fördelaktiga eller ändamålsenliga.

56 Ur gemenskapens perspektiv finns det inget att invända mot denna åtgärd om den, i enlighet med den ovan återgivna artikeln, tillämpas utan åtskillnad på återbetalning av alla de pålagor som avses i andra och tredje stycket, såväl om skyldigheten att återbetala skatten är en följd av att den strider mot gemenskapsrätten som av andra skäl.

57 Däremot skulle det vara oförenligt med gemenskapsrätten att utsträcka den retroaktiva verkan av denna åtgärd, såväl när det gäller begäran om återbetalning som har framställts till myndigheterna(27) som när det gäller talan vid domstol som har väckts mot dessa myndigheter av samma anledning, när detta har skett före lagens ikraftträdande. Ett sådant utsträckande av den retroaktiva verkan skulle av skäl som redan har angivits i gemenskapens rättspraxis göra det omöjligt att väcka talan om återbetalning, eftersom det skulle leda till att i det efterhand ställdes upp ett villkor, som det vid tidpunkten då talan väcktes vid domstol eller begäran framställdes på administrativ väg inte var nödvändigt att uppfylla och som det därefter är omöjligt att uppfylla.

58 I artikel 29 åttonde stycket föreskrivs att kravet på att skattemyndigheterna delges "... skall vara tillämpligt från och med den skatteperiod under vilken den aktuella lagen trädde i kraft". Även om tolkningen av denna bestämmelse har orsakat vissa svårigheter under det skriftliga skedet av målet om förhandsavgörande - som framgår vid en jämförelse mellan den ståndpunkt som den italienska regeringen har hävdat i sitt yttrande och den ståndpunkt som sökandebolaget i sitt eget yttrande har hävdat gentemot regeringen - tillstod båda parter under den muntliga förhandlingen att Corte di Cassazione hade fattat ett avgörande med avseende på deras meningsskiljaktigheter, varvid den uttalade att bestämmelsen inte var retroaktiv.

59 I Corte di Cassaziones dom nr 10697 av den 29 oktober 1997 medges att skyldigheten att delge skattemyndigheter begäran om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp, av gemenskapsrättsliga skäl endast avser skatteåren efter ikraftträdandet av lag nr 428, och inte åren före. Denna slutsats grundar sig på det faktum att en annan tolkning inte endast skulle innebära en överträdelse av italiensk konstitutionell rättspraxis, utan också av domstolens rättspraxis med avseende på principen om ett verksamt rättsligt skydd.

60 Eftersom risken för en retroaktiv tillämpning alltså är utesluten och eftersom det inte råder något tvivel om att likvärdighetsprincipen iakttas, finns det ur gemenskapsrättens perspektiv inget att invända mot den skyldighet som fastställs i den ifrågavarande föreskriften.

Förslag till avgörande

Följaktligen föreslår jag att domstolen skall svara på de tolkningsfrågor som ställts av Pretura circondariale di Bolzano enligt följande:

1) Gemenskapsrätten utgör inte hinder för att det i de nationella rättsordningarna föreskrivs att talan mot skattemyndigheter om återbetalning av felaktigt inbetalda pålagor skall ha väckts inom en frist av tre år, även om denna frist inte motsvarar den frist som föreskrivs för talan om återbetalning av felaktigt inbetalda belopp mellan enskilda, förutsatt att den tillämpas utan åtskillnad på talan om återbetalning som grundas på nationell rätt och talan om återbetalning som grundas på gemenskapsbestämmelsers tillämpning.

2) Gemenskapsrätten utgör inte hinder för en nationell bestämmelse som, för att göra det rättsystem som tillämpas på vissa kategorier av pålagor enhetligt, förkortar preskriptionstider och andra frister för att väcka talan som dessförinnan var tillämpliga i fråga om återbetalning av pålagor som uppburits i strid med bestämmelserna i ett direktiv, förutsatt att det i bestämmelsen fastställs en tillräckligt lång tidsfrist (till exempel tre år) från det att den träder i kraft för att väcka talan.

3) Det tillkommer den nationella domstolen att i varje enskilt fall avgöra huruvida det har skett en övervältring av en pålaga eller inte. Detta är en fråga rörande faktiska omständigheter som är föremål för fri bevisvärdering, och vid avgörandet får alla de bevismedel tas i anspråk, som enligt landets nationella lagstiftning är tillåtna. Den nationella domstolen får emellertid inte, i fråga om indirekta skatter, utgå från en allmän presumtion för att övervältring har skett, som det skulle ankomma på den skattskyldige att motbevisa.

4) Det finns inget hinder mot att det i den nationella lagen krävs att begäran om återbetalning av belopp, som otillbörligen har uppburits eftersom de var oförenliga med gemenskapsrätten, skall delges motsvarande skattemyndighet, för att inte ansökan om återbetalning skall avvisas. En sådan avvisning kan inte vara retroaktiv, det vill säga den kan inte tillämpas på ansökningar som har inlämnats innan lagen trädde i kraft.

(1) - Lag nr 428 av den 29 december 1990 om fullgörande av de förpliktelser som åvilar Italien till följd av dess medlemskap i Europeiska gemenskaperna (GURI, tillägg 1991, nr 10).

(2) - Artikelns första stycke har följande ordalydelse: "Den femåriga preskriptionstid som införts genom artikel 91 i den konsoliderade tullagen, som antagits genom dekret nr 43 av den italienska republikens president av den 23 januari 1973, bör vara tillämplig på varje begäran och talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner. Denna preskriptionstid och den preskriptionstid som anges i artikel 84 i tullagen förkortas till tre år från och med den nittionde dagen efter lagens ikraftträdande." Artikel 91 i tullagen hade ursprungligen följande lydelse: "Den skattskyldige äger rätt till återbetalning av avgifter som har inbetalats med för högt belopp till följd av att skatten påförts enligt felaktiga beräkningsgrunder eller till följd av att sådana avgifter påförts, som inte fastställs i gällande tulltaxa för den i varuspecifikationen beskrivna varan. En förutsättning för att den skattskyldige skall kunna hävda anspråk i ovannämnda hänseende är att han framför sin begäran inom den femåriga preskriptionstiden, som räknas från betalningsdagen, och att han bifogar det ursprungliga betalningsbeviset till sin begäran."

(3) - Lag nr 428, som publicerades i Gazetta Ufficiale den 12 januari 1991, trädde i kraft den 27 januari samma år. Följaktligen förkortades den femåriga preskriptionstiden till tre år från och med den 21 april 1991.

(4) - Mål 184/85 (REG 1987, s. 2013).

(5) - Mål 193/85 (REG 1987, s. 2085).

(6) - Under rubrikerna "om korta preskriptionstider" och "om presumtiva preskriptionstider" i den italienska civillagen i artiklarna 2947 ff. regleras de fall då fristerna är kortare än vanligt. Till exempel, i fråga om skadestånd (fem år), relationer mellan bolagsmän (fem år), transport- och försäkringsavtal (ett år), anställningsförhållanden (ett eller tre år, beroende på omständigheterna), etcetera.

(7) - Mål 61/79 (REG 1980, s. 1205; svensk specialutgåva, volym 5).

(8) - Dom av den 16 december 1976 i mål 33/76, Rewe (REG 1976, s. 1989; svensk specialutgåva, volym 3), och i mål 45/76, Comet (REG 1976, s. 2043).

(9) - Mål C-261/95, (REG 1997, s. I-4025).

(10) - Mål 386/87 (REG 1989, s. 3551), punkterna 15-18.

(11) - De förenade målen C-114/95 och C-115/95 (REG 1997, s. I-4263), punkt 45-49.

(12) - Mål C-90/94 (REG 1997, s. I-4085), punkt 46-53.

(13) - Domen har nummer 12024 (Massimario del Foro Italiano 1992), och motsvarar nummer RGN 4373/91. Ibland anges den med det datum som finns i texten (den 10 april 1992), medan den vid andra tillfällen anges med det datum då den lämnades in till "Cancelleria" (den 6 november 1992).

(14) - "Corte di Cassazione har vid många tillfällen uttalat sig beträffande frågan om preskriptionstid och fastställt att bestämmelsen i artikel 91 i tullagen (om den femåriga preskriptionstiden) - enligt den ordalydelse som gällde före ikraftträdandet av artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990 - endast avsåg de fall av återbetalning av erlagda belopp som genom räknefel eller felaktig tillämpning av tulltaxan har varit för höga, medan preskriptionstiden som vanligt var tio år då det - liksom i detta mål - rörde sig om felaktigt inbetalda belopp (därför att förvaltningen hade uppburit belopp för vilka det inte förelåg någon betalningsskyldighet). (Domarna nr 2217 från år 1989 och 2464 från år 1987)"

(15) - "Emellertid bör talan [om upphävande av dom] analyseras mot bakgrund av den senare regleringen i artikel 29 första stycket i lag nr 428 av den 29 december 1990. I denna har det med avseende på artikel 91 i tullagen föreskrivits om en femårig tidsfrist (inte bara preskriptionstid) som förklarats vara tillämplig på alla de fall där det är möjligt att framställa en begäran eller väcka talan om återbetalning av belopp som har betalats i samband med tulltransaktioner."

(16) - "Corte di Cassazione förklarade likväl vid tolkningen av bestämmelsen (dom nr 7248 från år 1991) att denna är fullständigt nyskapande, eftersom den har förvandlat en preskriptionstid till en annan frist och har utsträckt tillämpningen av artikel 91 till fall (som avgifter som otillbörligen uppburits inom gemenskapen), som säkerligen inte omfattades av artikelns tidigare ordalydelse. Trots att det medges att lagstiftaren har velat tillskriva detta lagrum retroaktiv verkan, vilket redan har fastställts genom argument som i huvudsak bekräftats av Corte Costituzionale (beslut nr 444 från år 1991), bör det inte vara tillämpligt på begäran om återbetalning av avgifter som otillbörligen uppburits inom gemenskapen, eftersom det har försvårat utövandet av rätten till återbetalning (på grund av att det är omöjligt att avbryta preskriptionstider) och till och med kan medföra att denna rätt går förlorad (eftersom fristen ex officio kan anses ha löpt ut)."

(17) - Mål 240/87 (REG 1988, s. 3513).

(18) - Samma princip har redan fastställts i domen av den 2 februari 1988 i mål 309/85, Barra (REG 1988, s. 355; svensk specialutgåva, volym 9). Där anses det vara oförenligt med gemenskapsrätten att den återbetalningsskyldighet som fastställts i en tidigare dom från domstolen (dom av den 13 februari 1985 i mål 293/83, Gravier (REG 1985, s. 593; svensk specialutgåva, volym 8) begränsas genom nationell lagstiftning såtillvida att den endast främjar dem som har väckt talan före avkunnandet av sistnämnda dom.

(19) - Mål 112/84 (REG 1985, s. 1367; svensk specialutgåva, volym 8).

(20) - Företrädaren för den italienska regeringen gjorde ett uttalande med samma innebörd under den muntliga förhandlingen.

(21) - Den nya tidsfristen tillämpas också på utövandet av tidigare uppkomna rättigheter, när detta i enlighet med artikel 252 i tillämpnings- och övergångsbestämmelserna till den italienska civillagen (RD av den 30 mars 1942, nr 318), är beroende av utgången av en kortare frist än den som fastställdes i den tidigare lagen. Den nya tidsfristen börjar dock att löpa från och med den nya bestämmelsens ikraftträdande. Motsvarande föreskrifter finns i många civillagar eller liknande bestämmelser.

(22) - Se härvidlag Corte di Cassaziones bedömning i punkt 23 i detta förslag till avgörande.

(23) - I artikel 29 andra stycket i lag nr 428 föreskrivs att tullarna skall återbetalas "om inte pålagan har övervältrats på andra personer". Det är tydligt att det inte här är fråga om en presumtion, i motsats till den tidigare italienska bestämmelsen, som prövades i domen av den 9 november 1983 i mål 199/82, San Giorgio (REG 1983, s. 3595; svensk specialutgåva, volym 7). I denna sistnämnda bestämmelse (artikel 10 i förordning [decreto legislativo] nr 430 av den 10 juli 1982) fastställs uttryckligen en legal presumtion för att övervältring har skett, som endast grundar sig på det faktum att de varor som belagts med tull eller pålagor vid tillverkning eller vid konsumtion har varit föremål för överlåtelse, bearbetning, leverans, etcetera. Efter domen i målet San Georgio avskaffades denna legala presumtion i den nya lagen genom italiensk lagstiftning år 1990.

(24) - De förenade målen C-192/95-C-218/95 (REG 1997, s. I-165).

(25) - Mål 68/79 (REG 1980, s. 501).

(26) - De förenade målen 331/85, 376/85 och 378/85 (REG 1988, s. 1099; svensk specialutgåva, volym 9).

(27) - En viss debatt har förts, som återspeglas i sökandens yttrande om huruvida tolkningen av uttrycket "domanda di rimborso" (talan om återbetalning) skall utvidgas till att endast omfatta talan vid domstol i egentlig mening, eller om det också skall omfatta begäran om återbetalning som har framställts på administrativ väg.