61996C0242

A - Inledning

1 Det förevarande fallet handlar om flera olika nedsättningar av EUGFJ(1)-medel till nackdel för Italien på sammanlagt 108 850 076 808 LIT. Detta svarar mot nedsättningar på mellan 2 procent och 10 procent av 6 enskilda positioner.

2 De båda första nedsättningarna hänför sig till området för offentlig lagring av nötkött. För det första har kommissionen kritiserat Italien för att det förelåg allvarliga brister i hur uppköpen av kött var organiserade. Den behöriga myndigheten hade överlämnat sin kontrolluppgift till ett yrkesförbund utan att ha försäkrat sig om att uppdraget fullgjordes på ett tillfredsställande sätt. Även ansvaret för urbeningen hade helt och hållet överlämnats till interventionsorterna - också i detta fall utan någon som helst kontroll. Detta har gett upphov till avsevärda brister.

3 Den ytterligare nedsättningen inom detta område har kommissionen, som är svarande i målet, motiverat med att de nationella myndigheterna i samband med interventionsuppköpen av nötkött godtog otillåtna kopplade anbud (gruppanbud eller sammanhängande anbud).(2)

4 En annan punkt avser brister i kontrollerna inom området för bidrag för får- och getkött. Till följd av dessa brister har bidrag i många fall utbetalats trots att djuren inte var bidragsberättigade.

5 Kommissionen har även gjort gällande att det har förekommit avsevärda brister i kontrollerna inom området för offentlig lagring av spannmål, vilket kommissionen anser bero på att uppgifterna inom området för offentlig lagring helt och hållet har överlåtits till externa ekonomiska aktörer.

6 I samband med nedläggningen av åkerjord har kommissionen kritiserat Italien för att ha betalat ut stöd för arealer som tidigare inte har varit föremål för odling.

7 Vad beträffar kompensationen för lagringskostnader för socker har kommissionen gjort gällande att de behöriga organen och AIMA till viss del inte har företagit några som helst kontroller.

B - Bakgrund och tillämpliga bestämmelser

Offentlig lagring av nötkött

8 Italien har i detta sammanhang begärt ogiltigförklaring av kommissionens beslut 96/311/EG(3) i den mån som ett belopp om 54 927 174 194 LIT inte godkänns. Nedsättningen motsvarar 10 procent av de utgifter som har uppgetts för åren 1990 och 1991.

9 Kommissionen har hänvisat till sin sammanfattande rapport(4) som motivering för denna nedsättning. Enligt rapporten har kommissionen vid sina kontroller under åren 1990 och 1991 konstaterat att det förelåg allvarliga brister i kontrollerna i Italien. Dessa brister beror enligt kommissionen på att det behöriga interventionsorganet, AIMA, hade överlämnat sin uppgift till ett yrkesförbund, AIA. Ansvaret för urbeningen hade överlämnats till privata interventionsorter. I båda fallen saknades kontroller av om uppgifterna hade utförts i enlighet med kommissionens bestämmelser.

10 Kommissionen har vidare anfört att kontrollör och kontrollerad i många fall varit identiska, det vill säga att de organisationer som genomförde kontrollerna själva kunde leverera kött till interventionsorganen.

11 Kommissionen anser att dessa brister i kontrollerna bekräftas av de avsevärda brister i förfarandet och det lagrade köttets kvalitet som den konstaterade vid sina inspektioner. Interventionsorganet hade sålunda köpt upp kött som på grund av sin beskaffenhet inte borde ha tillåtits för intervention. Dessutom hade man konstaterat att kontrollmärken i viss utsträckning hade tagits bort från köttet, vilket tydde på att det inte var fråga om kött från gemenskapen. Vidare hade man konstaterat omklassificeringar med förfalskningar av den ursprungliga klassificeringen. Ytterligare anmärkningar riktades bland annat mot olämplig förpackning och otillräcklig infrysning av köttet.

12 För att förtydliga bristerna i det italienska systemet har kommissionen även hänvisat till försäljning av det lagrade köttet inom ramen för livsmedelshjälpen till förmån för Bulgarien och försäljning till före detta Sovjetunionen och till Brasilien. Även i detta sammanhang hade de ovannämnda bristerna kunnat konstateras. Av detta skäl ansåg kommissionen att en nedsättning på 10 procent av de uppgivna utgifterna för åren 1990 och 1991 var berättigad.

13 Italien har bestritt att kontrollerna inte har genomförts i enlighet med gällande föreskrifter. För det fall att det har förelegat brister beträffande köttet är det endast fråga om enstaka fall. Därför är en nedsättning på 10 procent i alla händelser för stor, framför allt med hänsyn till de förbättringar som Italien numera har gjort.

Anbudsförfarandet för nötkött

14 Italien har i detta sammanhang begärt ogiltigförklaring av kommissionens beslut i den mån som ett belopp om 7 104 000 000 LIT inte godkänns. Detta belopp motsvarar en schablonrättelse på 2 procent av utgifterna för år 1992.

15 Kommissionen har i sin sammanfattande rapport(5) motiverat denna nedsättning med att Italien har tillåtit kopplade anbud. Det sätt på vilket de behöriga italienska myndigheterna förfor överensstämde inte med gemenskapsbestämmelserna och ledde till en diskriminering av de berörda parter som iakttog bestämmelserna.

16 De påtalade kopplade anbuden skulle kunna ha spekulativ karaktär. Skulle nämligen mycket stora kvantiteter nötkött erbjudas till försäljning till intervention, skulle det bli nödvändigt att reducera dessa kvantiteter med tillämpning av en koefficient.(6) Eftersom anbudsgivarna även i fortsättningen försöker sälja allt sitt kött till intervention spekuleras det i avgivande av för höga anbud. Räknar en anbudsgivare med att en viss nedsättningskoefficient kommer att fastställas bjuder denne i motsvarande utsträckning ut en större kvantitet till intervention. Om en koefficient fastställs som är lägre än vad anbudsgivaren hade räknat med är denne tvungen att leverera mer kött till interventionsorganet än han egentligen förfogar över. Kan han inte uppfylla avtalet med interventionsorganet till 85 procent respektive 95 procent förlorar han helt eller delvis den säkerhet som han har ställt för totalbeloppet.(7)

17 Delar anbudsgivaren upp sitt ursprungliga anbud i flera mindre anbud, vilka han erbjuder genom bulvaner, reduceras risken att förlora den ställda säkerheten. Även om han inte kan leverera den totala kvantitet som han har erbjudit så kan han åtminstone uppfylla några av de mindre anbuden i sådan utsträckning att han inte förlorar respektive säkerheter. Beträffande resterande anbud som han då inte längre kan uppfylla kvarstår visserligen säkerheten, men denna är inte beräknad på grundval av det totala beloppet för alla anbud som anbudsgivaren har initierat utan endast på grundval av respektive mindre belopp. Det garantibelopp som förlorats är därför lägre än det skulle ha varit om anbudsgivaren hade lämnat ett enda anbud, och den vinst som anbudsgivaren gör är ofta större än nämnda förlust.

18 Enligt kommissionen är det mot denna bakgrund klart att avgivandet av flera anbud gynnar spekulationen genom att effekten av den ställda säkerheten reduceras.

19 Kommissionen anser att det strider mot interventionens syfte att anbudsgivare spekulerar genom att ge sken av att kunna sälja större kvantiteter än de egentligen har. Ändamålet med intervention är nämligen att, när priserna på marknaden faller under ett visst belopp, exempelvis genom interventionsuppköp stabilisera marknaden och hindra eller dämpa ett väsentligt prisfall.(8) Genom förordning nr 859/89(9) har ett anbudsförfarande införts.(10) Inom ramen för detta anbudsförfarande bestäms priser och kvantiteter på grundval av de anbud som avges.(11)

20 De spekulativa anbuden, som - såsom visats - gynnas av att flera anbud avges, hindrar de positiva resultaten av interventionsåtgärderna. Eftersom mer kött erbjuds än som egentligen finns på marknaden kan inte heller uppköpspriserna och uppköpskvantiteterna, som fastställs på grundval av inkomna anbud, fastställas i enlighet med förhållandena på marknaden. De spekulativa anbuden förhindrar på så sätt att kommissionen får en klar överblick av situationen på marknaden. Det är därför nästan säkert att interventionsorganen köper upp mer kött till högre priser till följd av de spekulativa anbuden och avgivandet av "kopplade" anbud som gynnar dessa. Kommissionen har i detta sammanhang dessutom påpekat att lämnande av kopplade anbud även kan leda till prisspekulationer. Genom uppköp av förhöjda kvantiteter uppstår större kostnader för EUGFJ än vad som erfordras för att stödja marknaden.

21 Sökanden anser däremot att samtliga föreskrifter inom ramen för interventionen har iakttagits. Sökanden har inte godtagit mer än ett anbud per anbudsgivare och därmed inte åsidosatt några kontrollskyldigheter.

22 Den bestämmelse som utgör föremålet för denna tvist finns i artikel 9 i förordning nr 859/89. Artikel 9.1 har följande lydelse: "Anbudsgivaren får endast delta i anbudsförfarandet på villkor att han skriftligen förbinder sig att uppfylla alla bestämmelser rörande det ifrågavarande anbudsförfarandet."(12)

23 Artikel 9.2 har följande lydelse: "Berörda parter skall lämna in sina anbud till interventionsorganen i den medlemsstat där anbudsförfarandet öppnats, antingen genom att lämna in ett skriftligt anbud mot kvitto eller i någon annan skriftlig form som accepteras av interventionsorganet mot mottagningsbevis. De får endast lämna ett anbud per kategori och anbudsinfordran."(13)

24 Skillnaden mellan begreppen "anbudsgivare" och "berörd part" är enligt kommissionens uppfattning här av betydelse. Av skillnaden i ordvalet framgår att berörda parter inte kan betyda samma sak som anbudsgivare. Begreppet "berörda parter" betecknar inte endast dem som faktiskt agerar och lämnar ett anbud. Det omfattar en mycket vidare personkrets. Det är därför inte endast den enskilde anbudsgivaren - det vill säga den som faktiskt avger anbudet - som inte får lämna mer än ett anbud. Förbudet omfattar nämligen alla som erbjuder samma köttkvantitet.

25 Sökanden anser däremot att begreppen "anbudsgivare" och "berörda parter" är utbytbara. Att olika ord har valts beror endast på att man har velat undvika en upprepning av begreppen. Begreppet "berörd part" har inte heller i andra gemenskapsbestämmelser någon vidare betydelse än ett företag som deltar i ett anbudsförfarande. Förbudet i artikel 9.2 är därför begränsat till att den person som slutligen uppträder som anbudsgivare endast får avge ett anbud.

26 Att man vid anbuden även måste ta hänsyn till den ekonomiska situationen framgår först av artikel 11.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 2456/93 av den 1 september 1993 om tillämpningsföreskrifter för rådets förordning nr 805/68 vad beträffar allmänna och särskilda interventionsåtgärder för nötkött(14) som vid denna tidpunkt ännu inte var gällande. Den har följande lydelse:

"Berörda parter får endast lämna ett anbud per kategori och anbudsinfordran.

Medlemsstaterna skall försäkra sig om att anbudsgivarna är oberoende av varandra vad beträffar administration, personal och verksamhet.

Om det finns goda grunder att anta att så inte är fallet eller att ett anbud inte motsvarar de ekonomiska realiteterna skall anbudet endast beaktas om anbudsgivaren lämnar godtagbart bevis för att bestämmelserna i andra stycket ovan är uppfyllda.

Om det påvisas att en anbudsgivare har lämnat mer än ett anbud skall alla anbud från den anbudsgivaren avvisas."

27 Enligt kommissionen fanns det ytterligare ett skäl till att anbudsförfarandet i Italien inte var förenligt med gemenskapsreglerna. I Italien är företagen på nötköttsmarknaden organiserade i tre stora producentsammanslutningar. Dessa fullgör enligt sökanden för sina medlemmar alla nödvändiga formaliteter hos de offentliga organen. Detta är den praxis som råder i Italien. Producentsammanslutningarna samlade sålunda in sina medlemmars anbud - enligt sökanden i förseglade kuvert - och vidarebefordrade dem till interventionsorganet. Enligt kommissionens uppfattning är därmed anbudens förtrolighet som föreskrivs i artikel 9.6 i förordning nr 859/89 inte längre säkerställd. Italien anser däremot att sammanslutningarna i detta sammanhang endast fullgör ett uppdrag som brevbärare. Ett åsidosättande av gemenskapsreglerna har därför inte skett.

28 En sådan producentsammanslutning kan dessutom avge ett anbud i sitt eget namn för alla de medlemmar som inte har lämnat något individuellt anbud. Inte heller i detta fall är förtroligheten garanterad enligt kommissionen. Konkurrenternas intressen skulle samlas ihop och därmed skulle fördelarna med anbudsförfarandet upphävas. Enligt Italiens uppfattning innebär detta dock inte något åsidosättande av det förbud mot kopplade anbud som enligt vad kommissionen påstår föreligger. Det är nämligen inte fråga om något kopplat anbud utan om ett enda anbud av producentsammanslutningen. Detta äventyrar inte interventionen utan leder till en reduktion av anbuden, vilket helt klart är önskvärt.

Bidrag för får- och getkött

29 Italien vänder sig i detta sammanhang mot kommissionens beslut i den mån som ett belopp om 34 175 522 595 LIT inte godkänns. Detta belopp motsvarar en nedsättning på 10 procent av utgifterna för år 1992.

30 I artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 3013/89 av den 25 september 1989 om den gemensamma organisationen av marknaden för får- och getkött(15) föreskrivs att ett bidrag skall beviljas för fårköttsproducenter för att kompensera inkomstbortfall. Enligt kommissionens uppfattning har avsevärda brister i det italienska kontrollsystemet lett till att bidrag i en mängd fall har utbetalats trots att detta egentligen inte hade fått ske.

31 Italien bestrider inte att de av kommissionen påtalade bristerna förelåg, men vänder sig mot omfattningen av den rättelse som kommissionen har företagit. Sökanden har förklarat bristerna i kontrollerna med svagheter i kontrollpersonalens utbildning och att den inte hade tillräckliga juridiska kunskaper.

Offentlig lagring av spannmål

32 Italien har i detta sammanhang begärt ogiltigförklaring av kommissionens beslut i den mån som ett belopp om 10 082 336 246 LIT inte godkänns. Kommissionen har motiverat denna nedsättning med de omfattande brister som den uppdagade vid sina undersökningar. Uppgifterna inom området offentlig lagring hade utan några som helst kontroller överförts på externa ekonomiska aktörer. Enligt kommissionen förekom det varken några kontroller av de externa ekonomiska aktörernas verksamhet eller av de lagrade produkternas kvalitet. Detta ledde till onödiga kostnader för fonden. Därför företog kommissionen en nedsättning på 10 procent av de tekniska utgifter och finansiella kostnader som gjorts gällande för år 1992 och på 5 procent av diverse kostnader för år 1992.

33 Italien bestrider inte att de påtalade bristerna förelåg, men vänder sig mot omfattningen av nedsättningen.

Nedläggningen av åkerjord

34 Inom detta område vänder sig Italien mot kommissionens beslut i den mån som ett belopp om 2 169 762 753 LIT inte godkänns. Detta belopp motsvarar enligt sökanden 10 procent av de utgifter som godtagits för Sicilien för år 1992.

35 Genom förordning nr 797/85 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet(16) i den lydelse som framgår av förordning nr 1094/88(17) infördes ett stödsystem för att främja nedläggningen av åkerjord.(18) Detta stöd kunde beviljas för all åkerjord, oavsett gröda, på villkor att den - tidigare - rent faktiskt har varit föremål för odling under en viss referensperiod - i detta fall räkenskapsåret 1987/88.(19)

36 Enligt kommissionen har på Sicilien även jord kommit i åtnjutande av stöd som inte uppfyllde det sistnämnda villkoret och det är meningslöst att utbetala nedläggningsstöd för jord som visserligen har bearbetats men där ingenting har odlats. Sökanden har heller inte företagit några kontroller i detta hänseende.

37 Italien har anfört att man har övergett bruket med traditionell träda som tillämpades tidigare. Vid den traditionella trädan får jorden vila en viss tid och bearbetas endast för att förbättra förmågan att ta upp och bevara vatten. Numera har man, för att undvika erosionsskador, övergått till att plantera höst-/vårsådda växter, med förtida skörd, såsom foderbaljväxter, bönor, kikärtor och potatis m.m. på den vilande jorden.

38 Enligt kommissionen har bruket med traditionell träda (det vill säga utan plantering av växter) fortsatt att tillämpas på Sicilien. Eftersom det inte har företagits några kontroller i detta hänseende har kommissionen vägrat att godkänna 5 procent av de däremot svarande utgifterna (enligt kommissionens uppgifter).

39 Italien bestrider att denna nedsättning är berättigad med hänsyn till att de ifrågavarande föreskrifterna i förordningen inte är klart och entydigt formulerade.

Lagringskostnader för socker

40 Italien vänder sig i detta sammanhang mot kommissionens beslut i den mån som ett belopp om 391 281 020 LIT inte godkänns. Detta belopp svarar mot 10 procent av de lagringskostnader som år 1992 utbetalades till specialiserade handelsidkare (och till oberoende lagerlokaler).

41 Kommissionen har motiverat denna nedsättning med den totala avsaknaden av nödvändiga kontroller.

42 Genom artikel 8 i rådets förordning (EEG) nr 1785/81 av den 30 juni 1981 om den gemensamma organisationen av marknaden för socker(20) infördes ett system med kompensation för lagringskostnader för socker. I detta ingår en schablonersättning och dess finansiering genom en avgift. Enligt förordning nr 1785/81 skall denna avgift betalas av varje importör av preferenssocker och av varje raffinaderi av preferenssocker.

43 Enligt artikel 2 i rådets förordning (EEG) nr 1358/77 av den 20 juni 1977 om allmänna bestämmelser om kompensation för lagringskostnader för socker samt om upphävande av förordning (EEG) nr 750/68(21) skall ersättning för lagringskostnader utgå till följande personer: "[alla] sockertillverkare som tilldelats en baskvot, [alla] sockerraffinaderier, [alla] tillverkare av strösocker, ... kandisocker, [alla] inom sockersektorn specialiserade handelsverksamheter som godkänts av den medlemsstat där verksamheten är etablerad, [alla] interventionsorgan".

44 I tredje övervägandet i ingressen till denna förordning uttalas dessutom följande: "När avgifternas storlek bestäms måste det därför ske enligt principen att den totala ersättningssumman bör vara lika med summan av de avgifter som tas ut."

45 Kontrollen av detta system regleras slutligen i artikel 19 i kommissionens förordning (EEG) nr 1998/78 av den 18 augusti 1978 om tillämpningsföreskrifter för kompensation för lagringskostnader för socker.(22) Denna har följande lydelse: "Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som är nödvändiga för att genomföra bestämmelserna i denna förordning och skall särskilt vidta alla nödvändiga kontrollåtgärder."

46 Kommissionen har anfört att det rör sig om ett mycket komplext system som kräver stränga kontrollåtgärder vilka även är föreskrivna. Eftersom några kontroller över huvud taget inte hade företagits hos de specialiserade handelsidkarna i Italien fram till den 31 december 1992 är en nedsättning på 10 procent berättigad.

47 Italien har vidgått att det under en övergångsperiod(23) inte företogs några kontroller på ort och ställe hos de specialiserade handelsidkarna. Endast en administrativ kontroll företogs. Denna var dock mycket intensiv och hårda sanktioner var föreskrivna för det fall att de begärda handlingarna inkom för sent. Så snart som AIMA kunde genomföra kontroller på ort och ställe hade dessa även utsträckts till de föregående perioderna. Några oegentligheter hade inte uppdagats vid detta tillfälle. Detsamma gäller även för de föregående perioderna.

48 Med hänsyn till att lagringskostnaderna finansieras av de avgifter som producenterna betalar står förvägrandet av avräkningen vad gäller lagringskostnaderna i strid med godkännandet av avräkningen angående förmånstagarnas avgifter.

49 Beträffande frågan om de nödvändiga kontrollerna har sökanden anfört att gemenskapsreglerna inte innehåller några särskilda föreskrifter om periodiciteten och metodiken i kontrollerna. Det förhåller sig i stället på så sätt att gemenskapslagstiftaren har gett myndigheterna i medlemsstaterna stor frihet när det gäller vilket förfarande som skall tillämpas och vilka åtgärder som är nödvändiga för att kunna garantera en tillräcklig kontroll. Eftersom det saknas bevis för en ekonomisk skada finns det ingen grund för att påstå att kontrollerna var otillräckliga.

Ansökan och svaromål

50 Republiken Italien har i juli 1996 väckt talan angående dessa sex nedsättningar och yrkat

- att kommissionens beslut nr 417 av den 10 april 1996(24) skall ogiltigförklaras i den del som detta innebär att ett belopp om sammanlagt 108 850 076 808 LIT i det avslut av räkenskaperna som Republiken Italien har lagt fram för räkenskapsåret 1992 inte skall påföras EUGFJ.

51 Kommissionen har yrkat

- att talan skall ogillas,

- att sökanden skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna.

C - Bedömning

Offentlig lagring av nötkött

52 Kommissionen har klandrat Italien för allvarliga brister i kontrollerna eller med andra ord påstått att Italien har åsidosatt sin kontrollskyldighet. När det gäller tillsynen av urbeningen följer denna skyldighet av artikel 20 i förordning nr 859/89 om tillämpningsföreskrifter vad beträffar interventionsåtgärder för nötkött.(25) I denna artikel fastslås inte endast att interventionsorganen skall kontrollera alla relevanta aktiviteter. Det föreskrivs framför allt också hur dessa kontroller skall utformas. När det gäller de övriga kontrollerna hänvisas till rådets förordning (EEG) nr 729/70 av den 21 april 1970 om finansieringen av den gemensamma jordbrukspolitiken.(26) I övervägandena i ingressen till denna förordning heter det bland annat: "Åtgärder måste vidtas för att förhindra eller ingripa mot oegentligheter ..."(27). Åttonde övervägandet i ingressen till denna förordning har följande lydelse: "Gemenskapens utgifter måste noga övervakas. Utöver den övervakning som medlemsstaterna utför på eget initiativ, och som förblir av största vikt, bör kommissionens tjänstemän få genomföra kontroller och ha rätt att kräva hjälp från medlemsstaterna."

53 I artikel 8.1 i förordningen, vilken svarar mot dessa överväganden, föreskrivs följande:

"Medlemsstaterna skall i enlighet med nationella bestämmelser i lagar och andra författningar vidta de åtgärder som är nödvändiga för att

- försäkra sig om att transaktioner som finansieras av fonden verkligen äger rum och att de genomförs korrekt,

- förhindra och beivra oegentligheter,

- indriva belopp som förlorats till följd av oegentligheter eller försumlighet.

..."

54 Enligt domstolens praxis åligger det de nationella förvaltningarna att övervaka att gemenskapsföreskrifterna iakttas i detalj.(28) Hur långt denna skyldighet som medlemsstaterna har sträcker sig när det gäller finansieringen av EUGFJ har domstolen avgjort i domen Exportslachterijen van Oordegem. Beträffande artikel 8.1 i förordning nr 729/70 uttalades följande:

"I denna bestämmelse, som uttrycker de skyldigheter på detta område som åligger medlemsstaterna enligt artikel 5 i EG-fördraget, anges enligt domstolens praxis de principer som gemenskapen och medlemsstaterna skall följa vid genomförandet av sådana gemenskapsåtgärder för intervention på jordbruksområdet som finansieras av EUGFJ och vid bekämpandet av fusk och oegentligheter i samband med dessa åtgärder (se domen i de ovan angivna förenade målen BayWa m.fl., punkt 13).

I denna artikel föreskrivs en allmän skyldighet för medlemsstaterna att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att försäkra sig om att transaktioner som finansieras av EUGFJ verkligen äger rum och att de genomförs korrekt, även om det i gemenskapsrättsakten i fråga inte uttryckligen anges att någon närmare bestämd kontrollåtgärd skall vidtas (dom av den 12 juni 1990 i mål C-8/88, Tyskland mot kommissionen, REG 1990, s. I-2321, punkterna 16 och 17)."(29)

55 Av detta följer att medlemsstaterna kan vara skyldiga att företa kontroller, även om en sådan skyldighet inte uttryckligen är föreskriven i de ifrågavarande bestämmelserna.

56 Eftersom förordning nr 859/89 innehåller omfattande bestämmelser om vilken kvalitet det inköpta köttet skall hålla, hur det skall lagras och förpackas, måste medlemsstaterna företa de däremot svarande kontrollerna för att säkerställa att dessa regler iakttas.

57 Fullgör de inte denna skyldighet ersätts inte deras utgifter inom ramen för EUGFJ. Såsom domstolen har uttalat "finansierar EUGFJ ... endast sådana ersättningar och interventioner som har företagits i enligt med gemenskapsföreskrifter inom ramen för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna ..."(30). Det ankommer därvid på kommissionen att visa att reglerna för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna har åsidosatts.(31)

58 Nedan skall alltså prövas om kommissionen har fullgjort sin bevisbörda. Kommissionen har gjort gällande att AIMA lämnade över kontrolluppgifterna och ansvaret inom ramen för interventionsförfarandet till AIA och till privata orter utan att säkerställa en däremot svarande kontroll från AIMA:s sida.

59 Italien har mot detta redogjort för vilka kontrollörer som anlitats och hur kontrollerna var utformade. Italien har därvid dels nämnt officiella veterinärer, men har även klargjort att kontrollerna företogs av en organisation som stod i direkt förbindelse med det organ som ansvarade för lagerhållningen. Om det dessutom förekom kontroller från AIMA:s sida och hur dessa i så fall var utformade kommenteras emellertid inte. Sökanden har endast anfört att man inte kan utgå från att denna - AIMA - har delegerat sin uppgift till AIA. Det var i stället fråga om ett ömsesidigt avtal mellan dessa.

60 Eftersom AIMA inte har lämnat några uppgifter om och hur den företog sina kontroller skulle man därav kunna dra slutsatsen att kontroll helt saknades på denna nivå.

61 Enligt kommissionen bekräftas detta av att de brister som konstaterades beträffande själva köttet till en del var så uppenbara (till exempel felaktiga stämplar) att de i vart fall hade kunnat konstateras vid en vederbörlig kontroll.

62 Frågan är om detta är tillräckligt som bevis för att AIMA har gjort sig skyldig till ett åsidosättande. På denna punkt skall hänvisas till domstolens praxis enligt vilken kommissionen i varje enskilt fall måste motivera sitt beslut genom vilket frånvaron av kontroller eller brister i dessa fastställs.(32) I det angivna fallet anförde kommissionen bland annat att de behöriga myndigheterna varken hade kunnat lämna några uppgifter om hur ofta kontroller hade utförts på plats eller vilket system som användes för kommunikationen mellan tillsynsmyndigheter och lokala tjänstemän. De hade heller inte kunnat lämna några upplysningar om varför protokoll fattades. Detta räckte som motivering för kommissionen. Det ankom nu på sökanden att visa att kommissionens påståenden var felaktiga. Det var - enligt domstolen - inte tillräckligt att sökanden på denna punkt anförde att både administrativa kontroller och kontroller på själva platsen hade företagits, men inte presenterade någon bevisning för detta. Eftersom medlemsstaten inte hade visat att några kontroller hade företagits, kunde detta konstaterande ge upphov till allvarliga tvivel om att ett lämpligt och effektivt system av övervakningsåtgärder och kontrollåtgärder hade införts.(33)

63 Kommissionen har på denna punkt anfört att AIMA inte har kunnat förklara vilka kriterier som den tillämpade vid kontrollerna av om AIA utförde de anförtrodda uppgifterna korrekt. AIMA har med andra ord inte kunnat redogöra för på vilket sätt den säkerställde att systemet fungerade korrekt. Den har inte heller kunnat ange några eventuella instruktioner från AIMA:s sida. De italienska myndigheterna har inte ens kunnat klargöra om det förekom inspektioner på ort och ställe och i så fall hur ofta och efter vilka kriterier dessa företogs. När det gällde åtgärderna för konserveringen av köttet förhöll det sig på liknande sätt. Slutligen har heller inte några resultat av eventuella kontroller kunnat presenteras.

64 Enligt kommissionen är ett effektivt kontrollsystem särskilt viktigt med hänsyn till att kontrollör och kontrollerad enligt kommissionens uppfattning i många fall är identiska. En sådan praxis ökar faran för bedrägeri. Italien har inte kommenterat detta utan endast redogjort för hur uppgifterna fördelades mellan AIA:s kontrollörer och officiella veterinärer samt de privata interventionsorternas kontrollörer i ett konkret fall. Av denna redogörelse framgår inte helt klart om det alltid gjordes någon klar uppdelning av uppgifterna mellan de olika organen.

65 Därutöver har Italien endast bemött anmärkningar som anförts mot särskilda punkter. När det exempelvis gäller anmärkningen att interventionsorganen i strid med reglerna har köpt in redan djupfryst kött har Italien anfört att ett sådant åsidosättande inte hade kunnat uppdagas vid en kontroll i efterhand från kommissionens sida. Detta motsägs av kommissionen som har anfört att det i motsats till stämplar på färskt kött är mycket lätt att ta bort stämplarna från kött som har köpts in i redan djupfryst tillstånd. Att man i Italien inte har hållit sig till gränsen för den högsta kvantitet som får förpackas i kartong bestrids inte av Italien. Italien har endast angett skälen till att man inte har iakttagit denna regel. Anmärkningen att falska stämplar har anbringats kommenteras inte närmare av sökanden. Italien har här endast anfört att någon skada inte har uppkommit till följd av att en stämpel har anbringats på fel ställe.

66 När det gäller de efterföljande klassificeringarna har Italien i vart fall vidgått att AIA i cirkulärskrivelse från år 1991 borde ha gett de behöriga organen omfattande instruktioner om iakttagande av reglerna. Italien har sålunda inte bestritt att det förekommit problem på detta område.

67 I övrigt har Italien beträffande många anmärkningar endast anfört att kontroller har företagits, men att några åsidosättanden inte kunde uppdagas. Såsom visats ovan är detta enligt domstolens praxis inte tillräckligt. Beträffande problemen avseende hur köttet skall klassificeras har Italien anfört att man stödjer sig på subjektiva kriterier som skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat. Mot detta kan anföras att det finns klara gemenskapsregler om hur kött skall klassificeras.(34) Vad gäller anmärkningen att uppköp har skett av kalvkött respektive nötkött av den undermåliga kategorin P har sökanden anfört att det inte förelåg något skäl till att sälja kalvkött till intervention, eftersom priset för kalvkött på den normala marknaden var mycket högre. Beträffande detta kan sägas att det kan finnas skäl att sälja kalvkött till intervention, när detta kött inte kan säljas på den fria marknaden. Kött av kategorin P är - också enligt sökanden - mycket sällsynt i Italien och har inte heller upptäckts vid egna kontroller. Dessa uppgifter är, såsom visats ovan, inte tillräckliga. När det gäller anmärkningen att klassificeringen har förfalskats har sökanden - utöver påståendet att någon sådan förfalskning inte har konstaterats - hänvisat till utlåtanden som utfärdats på begäran av producenterna och interventionsorterna. Man noterade inte särskilt ändringen av kategorin "P" till den bättre kategorin "R", eftersom de angivna kategorierna visade sig vara korrekta. Det är tveksamt om dessa uppgifter är tillräckliga för att vederlägga anmärkningen. Även om så skulle vara fallet återstår det tillräckligt med andra punkter som visar att det förekommit brister i kontrollerna.

68 Sökanden har vidare beträffande en annan punkt anfört att de brister som konstaterats var minimala, det vill säga att det endast föreligger ett ringa åsidosättande. Bortsett från att omfattningen av bristerna är tveksam kan en sådan uppgift endast avse ett enda problem och inte samtliga brister som kommissionen har påtalat.

69 Vad gäller försäljningarna till Bulgarien, före detta Sovjetunionen och Brasilien har sökanden anfört att det inte har framförts några klagomål från mottagarnas sida. Detta kan dock inte vara något kriterium i förevarande fall. När det gäller Bulgarien har sökanden gjort gällande att köttet kontrollerades före exporten. Hade det framkommit några brister hade det inte kunnat godkännas för export. Detsamma gäller beträffande försäljningarna till före detta Sovjetunionen. Därutöver har kommissionen beträffande försäljningarna till Bulgarien angett en helt och hållet felaktig köttkvantitet. Detta kan inte kontrolleras i efterhand. Det står dock klart att man vid en kontroll som företogs kom fram till resultatet att det var fråga om kött som inte motsvarade föreskrifterna för intervention.

70 Italien har angett ytterligare ett enskilt fall. I detta fall hade AIA - efter det att en kontroll från EUGFJ:s sida inte hade lett till några klagomål - konstaterat avsevärda brister. Av detta enskilda fall går det emellertid inte att dra slutsatsen att AIA:s kontrollkriterier generellt motsvarade EUGFJ:s kontrollkriterier.

71 Slutligen har sökanden anfört att de brister som kommissionen har fastställt avser ett fåtal undantagsfall (till exempel bristerna när det gäller själva köttet i sig och den bristande förpackningen). Men dessa enskilda fall utgör ytterligare en omständighet till stöd för att det inte fanns något effektivt kontrollsystem.(35) Även på denna punkt kan man utgå från att kommissionen har kunnat bevisa att - för det fall att det överhuvudtaget förekom några kontroller från AIMA:s sida - kontrollerna i likhet med AIA:s kontroller inte var tillräckliga. De konstaterade enskilda fallen bekräftar detta. Dessutom har kommissionen anfört att den kontrollerade alla existerande interventionsorter år 1990 och att den kontrollerade 15 av 35 år 1991. Hos alla uppdagade den samma brister. Man kan därför inte påstå att det endast var fråga om ett fåtal undantagsfall eller riktade kontroller. Å andra sidan skall påpekas att kommissionen här har valt schablonberäkningsmetoden med utgångspunkt i uppkommen risk. Redan den omständigheten att AIMA inte kunde vederlägga att den själv inte längre företog några kontroller visar att det förelåg en avsevärd risk för fonden. Man behöver inte endast stödja sig på de brister som uppdagades vid kontrollerna.

72 Kommissionen har därför kunnat visa att Italien inte har fullgjort sina kontrollskyldigheter. Kommissionen utgår med rätta från att detta utgjorde en risk för fonden.

73 Bevisbördan övergår därför på Italien. För det fall att kommissionen vägrar att påföra EUGFJ vissa utgifter med motiveringen att medlemsstaten har åsidosatt gemenskapens föreskrifter ankommer det nämligen enligt domstolen på medlemsstaten själv att visa att villkoren för den finansiering som kommissionen har avslagit är uppfyllda,(36) vilket innebär att det ankommer på sökanden att visa att det förhållningssätt som lagts denne till last inte har lett till ökade kostnader inom ramen för EUGFJ. Sökanden har dock inte kommenterat detta närmare.

74 Sökanden har endast anfört att om kommissionen hade fattat ett riktigt beslut inom sitt utrymme för skönsmässig bedömning så hade den endast fått företa en nedsättning på 5 procent.

75 Det måste här framhållas att kommissionen enligt domstolens uppfattning "inte [har] något annat val" än att generellt - det vill säga inte endast till en viss procentsats - neka finansiering av kostnaderna i fråga, om det visar sig omöjligt att med säkerhet fastställa i vilken utsträckning en nationell åtgärd i strid med gemenskapsrätten har givit upphov till ökade utgifter i en budgetpost för EUGFJ.(37)

76 Beträffande schablonregleringar har kommissionen på förslag av en samarbetsgrupp antagit vissa riktlinjer (Belle Group Report). I dessa riktlinjer föreslås tre olika procentsatser vad gäller schablonnedsättningar:

- 2 procent av utgifterna, om det uteslutande rör sig om vissa mindre viktiga brister i kontrollsystemet eller i verkställigheten av kontrollerna som inte är av väsentlig betydelse för att säkerställa att utgifterna var korrekta, innebärande att det skäligen kan antas att risken för förlust för EUGFJ var ringa.

- 5 procent av utgifterna, om det rör sig om betydande brister i kontrollsystemet eller i verkställigheten av kontrollerna som är av väsentlig betydelse för att fastställa om utgifterna var korrekta, innebärande att det skäligen kan antas att risken för förlust för EUGFJ var betydande.

- 10 procent av utgifterna, om det rör sig om brister i kontrollsystemet som helhet eller i dess grundläggande struktur eller i verkställigheten av väsentliga kontroller som syftade till att säkerställa att utgifterna var korrekta, innebärande att det skäligen kan antas att risken för en mycket stor förlust för EUGFJ var överhängande.

77 I övrigt är det tillräckligt att hänvisa till domstolens praxis i sådana fall där kommissionen inte förkastar samtliga utgifter som har samband med åsidosättandet utan försöker fastställa de finansiella konsekvenserna av det rättsstridiga handlandet med hjälp av beräkningar. I sådana fall ankommer det - enligt domstolen - på medlemsstaten att visa att villkoren är uppfyllda för att erhålla den finansiering som kommissionen har avslagit.(38) Sökanden har på denna punkt endast gjort gällande att en nedsättning på 10 procent inte är berättigad mot bakgrund av de icke representativa kontrollerna från kommissionens sida. Denna invändning har ingen bärkraft, eftersom det avgörande inte är vilket antal stickprovskontroller som kommissionen har genomfört. Det som är avgörande är de kontroller som sökanden ansvarar för. Eftersom bristerna avser kontrollsystemet som helhet - AIMA har inte kunnat visa att den behärskade de uppgifter som den anförtroddes - är en nedsättning på 10 procent även berättigad enligt riktlinjerna i Belle-rapporten.

78 Sökanden har dessutom hänvisat till de förbättringar som den företog av systemet och som även noterats med tillfredsställelse i den sammanfattande rapporten. En nedsättning på 10 procent borde därför inte ha företagits. I riktlinjerna anges att det vid rättelsen skall tas hänsyn till om en medlemsstat vidtar förbättringar i systemet så snart de ifrågavarande bristerna har upptäckts. Dessa kriterier skall beaktas när det är oklart vilken av de tre kategorierna (2 procent, 5 procent eller 10 procent) som skall tillämpas. Kommissionen har dock påpekat att förändringarna genomfördes först år 1993. Enligt kommissionen informerades sökanden emellertid redan år 1991 om att bristerna förelåg.

79 Italien har sålunda inte infört förbättringar så snart bristerna upptäcktes. Det skall slutligen påpekas att Italien principiellt har gynnats. Skulle nämligen kommissionen ha gjort en skattning på basis av resultaten av sina kontroller skulle den ha kommit fram till att oegentligheter förelåg i 30 procent av fallen. Kommissionen hade därför kunnat stryka utgifterna helt och hållet. Av detta skäl kan man i detta fall utgå från att en nedsättning på 10 procent var berättigad.

Anbudsförfarande för nötkött

Syftet med artikel 9.2 andra meningen

80 Sökanden har för det första gjort gällande att kommissionen har tolkat artikel 9.2 andra meningen felaktigt. Denna bestämmelse innebär endast ett krav på att varje fysisk eller juridisk person som inför myndigheten uppträder som anbudsgivare endast får lämna ett enda anbud. Av bestämmelserna framgår inte att de ekonomiska realiteterna - det vill säga eventuella förbindelser med hänsyn till ett bolags delägare och själva bolaget samt holdingbolag - måste beaktas. Detta måste i så fall uttryckligen framgå av bestämmelserna. Det skulle strida mot den ekonomiska friheten att avvisa anbud från oberoende juridiska personer av ekonomiska skäl.

81 Enligt domstolens praxis ankommer det på kommissionen att visa att reglerna om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna har åsidosatts, vilket medför att EUGFJ inte kan överta kostnadsansvaret.(39)

82 När det gäller vilka krav som skall ställas på utformningen av föreskrifterna har domstolen dessutom uttalat följande: "Eftersom en föreskrift vars åsidosättande medför finansiella följder måste vara tillräckligt klar och tydlig, kunde kommissionen inte stödja sig på ordalydelsen i positionen för att vid tidpunkten för avslutet av EUGFJ:s räkenskaper framtvinga en tolkning som strider mot den vanliga betydelsen av de använda orden."(40)

83 Det som skall prövas är således om formuleringen av artikel 9.2 andra meningen i förordning nr 859/89 motsvarar dessa krav, respektive om den tillåter en sådan tolkning som kommissionen har företagit. Det synes i detta sammanhang vara ändamålsenligt att först undersöka hur kommissionen vill tolka artikel 9.2 andra meningen. I skrivelserna talas för det mesta om "kopplade" anbud. Det kan här inte vara fråga om flera anbud som en och samma anbudsgivare lämnar under ett namn. Sådana anbud är nämligen inte heller tillåtna i Italien. Såsom framgår av skrivelserna klandrar kommissionen inte generellt varje slags koppling mellan de enskilda anbuden. Om till exempel en person bedriver två slakterier som är oberoende av varandra så kan enligt kommissionen vart och ett av dessa lämna ett eget anbud. Såsom kommissionen har anfört vid det muntliga sammanträdet är det enligt dess mening endast sådana anbud som avser samma köttkvantitet som är förbjudna enligt artikel 9.2 andra meningen. Om en berörd part inte endast erbjuder sitt kött själv utan även genom bulvaner, så är detta inte tillåtet enligt gemenskapsföreskrifterna och måste förhindras av medlemsstaternas myndigheter.

84 Kommissionen har påpekat att det enligt domstolens rättspraxis vid tolkningen av en bestämmelse inte endast skall tas hänsyn till bestämmelsens ordalydelse, utan även till dess syfte.(41) I överensstämmelse därmed har kommissionen anfört att de här omtvistade bestämmelserna skulle bli ändamålslösa om det vore möjligt att lämna kopplade anbud genom bulvaner och därmed kringgå förbudsregeln.

85 Interventionssystemet hotas - såsom visats ovan - av rådande praxis vid interventionsuppköp i Italien. Genom uppköpen av förhöjda kvantiteter uppstår enligt kommissionen större kostnader än som erfordras för marknadsstödet. Dessutom säkerställs inte att anbudsförfarandet är öppet på samma villkor för alla intresserade såsom föreskrivs i artikel 6.6 i förordning nr 805/68 i dess lydelse enligt förordning nr 571/89.

86 En tolkning av artikel 9.2 andra meningen i förordning nr 859/89 utifrån dess syfte måste därför leda till resultatet att ett hinder för interventionsåtgärderna omöjliggörs. Om anbuden avser samma köttkvantitet härrör de i realiteten endast från en enda anbudsgivare. Sådana anbud är därför otillåtna.

87 Enligt kommissionen följer detta även av ordalydelsen. Det skall här sägas att de olika beteckningar som används i artikel 9.1 och 9.2 klart talar för att det är fråga om olika betydelser. Av detta följer att det inte är tillräckligt att kontrollera om den som rent faktiskt lämnar anbudet endast lämnar ett enda anbud, det vill säga om det vid varje tillfälle är en oberoende (juridisk) person som agerar. Med en berörd part skulle således kunna förstås den som har intresse av att sälja sitt kött till intervention. Denne behöver inte - såsom framgått ovan - nödvändigtvis vara identisk med anbudsgivaren, det vill säga med den som rent faktiskt lämnar anbudet. Erbjuds köttet till exempel genom bulvaner så finns det endast en berörd part, men flera anbudsgivare. Om man studerar det sätt på vilket de båda begreppen används i andra förordningar som handlar om interventionsåtgärder för nötkött, konstaterar man dock att den ovan beskrivna skillnaden inte alltid återkommer. I första övervägandet i ingressen till förordning nr 2271/90(42) anges att det bör föreskrivas "att anbudsgivaren endast får lämna ett anbud per kategori och anbudsinfordran". Vidare används i den tyska versionen av artikel 11.3 i förordning nr 2456/93, som har ersatt artikel 9 i förordning nr 859/89, i samband med lämnande av anbud dels begreppet "Interressent [berörd part]", dels begreppet "Bieter [anbudsgivare]".(43)

88 Det går således inte att dra några ytterligare slutsatser av skillnaden mellan "anbudsgivare" och "berörd part" i artikel 9.

89 Mer belysande är det att studera bestämmelserna som föregått de här omtvistade bestämmelserna. År 1990 infördes sålunda en möjlighet att lämna flera anbud till olika priser. Genom förordning nr 1282/90(44) fick artikel 9.2 andra meningen följande lydelse:

"De får lämna flera anbud till olika pris per kategori och anbudsinfordran."

90 Denna bestämmelse upphävdes emellertid redan i augusti 1990. I den ifrågavarande förordningen nr 2271/90 angavs följande i första övervägandet i ingressen: "Mot bakgrund av den erfarenhet som föreligger bör det föreskrivas att anbudsgivaren endast får lämna ett anbud per kategori och anbudsinfordran."

91 Enligt sökandens uppfattning går det inte att dra några slutsatser av detta med avseende på det förevarande fallet. I förordning nr 1282/90 var det fråga om flera anbud från en och samma person. Förevarande fall handlar emellertid om frågan om anbud från olika juridiska personer kan avvisas. Detta har aldrig varit meningen. Man kan därför inte göra en annan tolkning i ekonomiskt besvärliga tider. Detta gäller särskilt med hänsyn till att bestämmelserna i förordning nr 2456/93 medför en omkastning av bevisbördan för anbudsgivaren. Denne måste visa att han är oberoende i ekonomiskt avseende. Det går inte att hitta någon motsvarande reglering i artikel 9.2 andra meningen. Det är dock inte heller nödvändigt att stödja sig på motsvarande reglering i förordning nr 2456/93. Samtidigt är det dock, efter upphävandet av bestämmelserna i förordning av 1282/90, klart att anbudsgivaren inte får lämna flera anbud avseende samma köttkvantitet. Syftet med den här omtvistade bestämmelsen i artikel 9.2 andra meningen är således i vart fall att en viss köttkvantitet inte får vara föremål för flera anbud. Bestämmelserna blir meningslösa om de utan vidare kan kringgås genom användande av bulvaner.

92 Detta måste även sökanden ha varit medveten om när denne mottog anbuden. Dels blir varje regel meningslös om den till exempel kringgås genom att - såsom påstås här - samma kött blir föremål för anbud av flera personer. Dels kände även sökanden till interventionens syfte. I så måtto måste även sökanden ha varit medveten om att det skulle strida mot syftet med interventionen om det kött som fanns på marknaden erbjöds genom kopplade anbud.

93 Domstolen har dessutom uttalat att även i de fall då gemenskapsrätten objektivt sett har tillämpats felaktigt på grund av att de nationella myndigheterna i god tro har gjort en felaktig tolkning skall dessa utgifter enligt artiklarna 2 och 3 i förordning nr 729/70 betalas av medlemsstaterna.(45) Denna snäva tolkning av villkoren för att kostnaderna kan påföras EUGFJ är tvingande på grund av ändamålet med förordning nr 729/70. Eftersom genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken måste säkerställa likheten mellan medlemsstaternas medborgare inom marknaden, får en medlemsstats nationella myndigheter inte genom en vid tolkning av en viss bestämmelse gynna marknadens medborgare i sin stat gentemot medborgare i andra medlemsstater där en snävare tolkning görs.(46)

94 Sökanden har visserligen mycket riktigt pekat på att artikel 9.2 andra meningen inte innehåller några föreskrifter om vilka de enskilda anbudsgivarna skall vara och om hur förhållandet mellan dessa skall vara utformat. Det följer av syftet med artikel 9.2 andra meningen att det är förbjudet att lämna in anbud genom bulvaner vad gäller kött. Det är inte tillräckligt att sökanden anför att han enligt ordalydelsen av artikel 9 inte är skyldig att undersöka om det föreligger eventuella kopplingar mellan de enskilda anbudsgivarna. Det senare avser endast frågan hur det går att kontrollera om en förbudsregel som artikel 9.2 andra meningen iakttas.

95 Man måste därför instämma med kommissionen i att artikel 9.2 andra meningen även förbjuder sådana anbud som visserligen härrör från olika juridiska personer men som avser samma kött och beträffande vilka man därför måste anta att de har lämnats av bulvaner.

96 Därmed finns det i motsats till vad sökanden har anfört även ett rättsligt stöd för att avvisa sådana anbud, nämligen artikel 9.2 andra meningen.

Medlemsstatens kontrollskyldighet

97 Enligt kommissionens uppfattning är den nedsättning som företagits inom ramen för avslutet av räkenskaperna berättigad på grund av att sökanden inte har övervakat att bestämmelserna har iakttagits.

98 Det är klart att anbuden i Italien endast har prövats med avseende på om de härrör från olika juridiska personer. Någon prövning därutöver har inte företagits. Nedan skall undersökas om man på grundval därav kan säga att sökanden har åsidosatt de gemenskapsrättsliga bestämmelserna, eftersom kommissionen inte har angett något konkret exempel på att anbud verkligen har lämnats av bulvaner.

99 Ett sådant bevis kan kommissionen emellertid inte presentera på grund av att sökanden inte har företagit några kontroller i detta avseende. Vad som kontrollerades var endast om anbuden härrörde från en oberoende (juridisk) person. Kommissionen förfogar därför inte över några uppgifter för att kunna undersöka de närmare omständigheterna. Visserligen kan kommissionen också utföra kontroller själv, men enligt domstolens praxis ankommer administrationen av EUGFJ-finansieringen i första hand på de nationella förvaltningarna som skall övervaka att gemenskapsföreskrifterna iakttas i detalj. Domstolen fortsatte: "Detta system, som är grundat på förtroende, innehåller inte någon systematisk kontroll från kommissionens sida. Det vore för övrigt av ekonomiska skäl omöjligt för kommissionen att svara för en sådan kontroll ... Endast en medlemsstat är i stånd att skaffa de uppgifter som krävs för att bestämma EUGFJ:s räkenskaper, eftersom kommissionen inte befinner sig tillräckligt nära de ekonomiska aktörerna för att erhålla den information som den behöver."(47)

100 Eftersom kommissionen inom ramen för avslutandet av EUGFJ:s räkenskaper är beroende av uppgifterna från medlemsstaterna, kan den inte här ange något konkret exempel på ett åsidosättande i samband med anbudsförfarandet. Kommissionen kan - och måste - endast visa att sökanden inte har prövat om alla nödvändiga villkor för iakttagandet av den ifrågavarande föreskriften har förelegat. Detta har kommissionen gjort.

101 Med avseende på den allmänna kontrollskyldigheten enligt artikel 8 i förordning nr 729/70 hänvisas till punkt 53 och flera följande punkter. Enligt domstolens praxis kan en medlemsstat också vara skyldig att företa kontroller även om detta inte uttryckligen föreskrivs i de ifrågavarande bestämmelserna

102 Frågan är följaktligen om sökanden i förevarande fall varit skyldig att utföra en mer omfattande kontroll. Med andra ord, borde eller kunde medlemsstaten ha gjort mer och i så fall vad?

103 Enligt kommissionen orsakas skadan för fonden genom den omständigheten att lämnandet av flera anbud av en berörd part genom bulvaner gynnar lämnandet av spekulativa anbud. Ser man på kommissionens tillvägagångssätt för att förhindra spekulativa anbud i sig, kan man ställa sig frågan om sökanden varit skyldig att vidta ytterligare åtgärder.

104 För att förhindra spekulativa anbud genom vilka - i förväntan på en viss nedsättningskoefficient - en större kvantitet kött erbjuds än som finns, har kommissionen uppgett att den har infört ett system med ställande av säkerheter.(48) Detta betyder att medlemsstaterna endast är skyldiga att tillse att den ifrågavarande säkerheten ställs. De behöver inte kontrollera om den enskilde anbudsgivaren har erbjudit mer kött än han förfogar över.

105 I förevarande fall var det emellertid fråga om ytterligare en regel som skulle beaktas och inte kringgås, nämligen att en berörd part som avser att sälja sitt kött till intervention inte får lämna flera anbud. Detta följde av syftet med interventionen. Denna tanke fick visserligen först senare en konkret utformning, nämligen i bestämmelserna i förordning nr 2456/93.(49) Detta ändrar dock inte att själva tanken måste ha varit känd redan tidigare.

106 Det kan alltså fastslås att sökanden borde ha utfört en mer omfattande kontroll för att ta reda på om de avgivna anbuden verkligen härrörde från en och samma anbudsgivare. Detta gäller särskilt med hänsyn till att det fanns tydliga tecken på kopplingar mellan de enskilda anbudsgivarna som framkom vid en jämförelse av namn, adresser och bankkontonummer. Även om man därav inte med säkerhet kunde dra slutsatsen att artikel 9.2 andra stycket hade åsidosatts, var dessa tecken ändå av sådan art att sökanden kunde och borde ha insett att en mer ingående kontroll var påkallad. Endast detta är avgörande.

107 En sådan kontroll hade även kunnat företas före ikraftträdandet av 1993 års förordning. Såsom visats ovan kan en kontrollskyldighet åvila medlemsstaterna även då detta inte är uttryckligen föreskrivet i de ifrågavarande bestämmelserna. Det som är viktigt är att medlemsstaten kontrollerar att det verkligen är olika kvantiteter kött som erbjuds. Hur den utför dessa kontroller får medlemsstaten själv avgöra. Det är inte nödvändigt att kommissionen antar uttryckliga bestämmelser därom. Det är därför fel att - såsom sökanden har gjort - påstå att kommissionens avsikt är att tillämpa förordning nr 2456/93 retroaktivt på de förevarande förhållandena.

108 Det kan således fastställas att sökanden var skyldig att företa ytterligare kontroller, men inte gjort detta. Denne har därför åsidosatt sin kontrollskyldighet och därmed även gemenskapsrätten.

109 Den fråga som återstår är nu om detta även gäller när producentsammanslutningarna lämnar anbud, vilket endast är brukligt i Italien. Eftersom Italien har anfört att anbuden inkommer till sammanslutningen i förseglade kuvert och endast vidarebefordras, vilket kommissionen inte har bestritt, är det formellt sett inte fråga om kopplade anbud. Även förtroligheten skyddas, vilket innebär att artikel 9.2 andra meningen respektive 9.6 inte kan ha åsidosatts. Annorlunda förhåller det sig dock när det gäller bruket att producentsammanslutningarna lämnar anbud i ett eget namn. Eftersom anbuden först samlas in och sedan vidarebefordras som ett enda anbud har förtroligheten kränkts. Dessutom finns det en risk att bestämmelsen i artikel 9.4 a åsidosätts enligt vilken ett anbud minst måste avse 10 ton. Denna bestämmelse mister helt sin verkan om små anbud samlas in och lämnas inom ramen för ett totalanbud. Gemenskapsreglerna har överträtts åtminstone på denna punkt.

Styrkande av att skada har uppkommit för EUGFJ - Bevisbördan

110 Nedan skall undersökas om detta förhållande motiverar en sådan nedsättning inom ramen för avslutet av räkenskaperna som kommissionen har företagit. Eftersom kommissionen har visat att bestämmelserna om den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna har överträtts, ankommer det på sökanden att styrka att kommissionen har begått ett misstag beträffande vilka finansiella konsekvenser som skall dras av detta.

111 På denna punkt har kommissionen inte endast anfört att det har uppkommit en skada för EUGFJ. Kommissionen har nämligen visat att sökanden har åsidosatt gemenskapsrätten och hur detta har skett. Vidare har kommissionen klargjort hur detta kan ha gynnat en spekulation från anbudsgivarnas sida. Slutligen har kommissionen redogjort för hur detta kan ha lett till en felaktig bedömning av marknaden och därmed till för stora uppköp av nötkött till för höga priser. Kommissionen har därför i vart fall gjort sannolikt att en skada har uppkommit för EUGFJ.

112 Eftersom sökanden själv inte har gjort några invändningar mot kommissionens finansiella beräkning, återstår endast frågan om den nedsättning på 2 procent som kommissionen har företagit även är berättigad mot bakgrund av kommissionens riktlinjer.

113 När det gäller de nedsättningskvoter som anges i dessa riktlinjer hänvisas till punkt 76.

114 I detta sammanhang måste återigen erinras om domstolens praxis enligt vilken finansiering till och med kan nekas till 100 procent, om det inte med säkerhet går att fastställa de finansiella konsekvenserna av en åtgärd som strider mot gemenskapsrätten.(50)

115 I det förevarande fallet föreligger det inga mindre brister i kontrollsystemet. Det företogs nämligen över huvud taget inga kontroller av om det i fråga om samma kvantitet kött lämnades kopplade anbud, nämligen med hjälp av bulvaner. Mot bakgrund därav och den finansiella risk som detta resulterat i synes rättelsen på 2 procent som kommissionen har valt proportionerlig och rimlig.

116 Det måste därför fastslås att de invändningar som sökanden i detta sammanhang har anfört gentemot kommissionens beslut inte har någon bärkraft.

Kontroller avseende bidragen för får- och getkött

117 Italien har inte bestritt att det förekom allvarliga brister vad gäller kontrollerna. Eftersom åtgärder vidtogs från år 1993, vilka även kommissionen ansåg vara effektiva, anser Italien att nedsättningen är för stor. Enligt Italien får denna inte överstiga 2 procent.

118 Kommissionen har gentemot detta påpekat att dessa åtgärder infördes först från år 1993, medan det omtvistade beslutet avser utgifterna under år 1992. Vidare har kommissionen anfört att en nedsättning på 10 procent även är berättigad enligt riktlinjerna i Belle-rapporten. En effektiv kontroll har praktiskt taget inte existerat. Kommissionen hade därför till och med - i likhet med tidigare år - kunnat besluta en högre nedsättning. Detta gjorde kommissionen dock inte med hänsyn till de förbättringar som Italien gjorde.

119 Enligt bestämmelserna i Belle-rapporten uppkommer frågan om förbättringar som de nationella myndigheterna har åstadkommit endast om det inte är helt klart i vilken kategori (en nedsättning på 2 procent, 5 procent eller 10 procent) som det ifrågavarande fallet skall placeras. Italien har inte bestritt att det praktiskt taget inte förekom några effektiva kontroller innan förbättringarna genomfördes. Överträdelserna var sålunda så allvarliga att det förelåg en mycket stor finansiell risk för fonden och nedsättningen på 10 procent är därför berättigad.

120 Vidare sägs i Belle-rapporten att förbättringarna måste genomföras så snart bristerna upptäcks. Detta synes heller inte vara fallet här, eftersom kommissionen redan hade beslutat om nedsättningar under de närmast föregående åren, medan förbättringarna trädde i kraft först från år 1993. Den finansiella risken för år 1992 kunde inte vart fall inte reduceras. Det kan således fastslås att nedsättningen på 10 procent i detta fall måste anses vara berättigad.

121 Av sökandens uppgift att det inte utbetalades mer bidrag än som var tillåtet skulle man kunna dra slutsatsen att det bestrids att det föreligger en skada. På denna punkt kan sägas att bevisbördan härför enligt domstolens praxis åvilar sökanden. Eftersom sökanden inte har anfört ytterligare argument har denne inte vederlagt att det uppkommit en allvarlig finansiell risk för fonden på grund av de bristerna i kontrollerna. Detta är enligt kommissionens riktlinjer tillräckligt för att företa en nedsättning.

Offentlig lagring av spannmål

122 Inte heller på denna punkt har Italien bestritt de av kommissionen fastställda bristerna. Med hänvisning till de från år 1994 genomförda förbättringarna har Italien emellertid gjort gällande att de för år 1992 genomförda nedsättningarna på 5 procent och 10 procent (för olika budgetposter) inte längre var berättigade.

123 Kommissionen har även här pekat på det ostridiga allvaret i bristerna, vilket enligt Belle-rapporten motiverar de nedsättningar som kommissionen har beslutat. De genomförda förbättringarna har varit föremål för kontroll i samband med senare räkenskapsavslut. Enligt Italien borde de införda reformerna dock redan nu ha lett till en nedsättning av korrektionskoefficienten.

124 Med hänsyn till allvaret i överträdelserna måste den rättelse som kommissionen har gjort även på denna punkt - i likhet med bidragen för får- och getkött - anses vara berättigad, särskilt med hänsyn till att förbättringarna som Italien har gjort gällande infördes först från år 1994.

Nedläggning av åkerjord

125 Kommissionen har klandrat Italien för att inte ha kontrollerat om den jord som påstods ha lagts ned faktiskt hade varit föremål för odling tidigare eller om den hade varit föremål för odling inom ramen för den modifierade trädan.

126 Italien har inte bestritt detta, men har gjort gällande att en modifierad form av träda (med plantering av växter) praktiseras i Italien sedan räkenskapsåret 1987/88. De ifrågavarande bestämmelserna är dock inte entydiga och en rättelse är därför inte berättigad.

127 Kommissionen har anfört att den till följd av förlikningsorganets påpekanden inte anser att en nedsättning av ansvaret för utgifterna skall ske med 10 procent, utan endast med 5 procent. Kommissionen tar därmed hänsyn till de italienska myndigheternas annars mycket stränga kontroller när det gäller nedläggning av åkerjord.

128 När det gäller frågan om bestämmelserna i förordningen använder ett tekniskt begrepp som inte är entydigt - såsom Italien hävdar - skall påpekas att Italien hänför sig till begreppet "träda".(51) Det förevarande fallet handlar dock snarare om under vilka förutsättningar som man kan utgå ifrån att en åkerjord som skall läggas ned faktiskt har varit föremål för odling tidigare.

129 På denna punkt skall hänvisas till kommissionens förordning (EEG) nr 1272/88 av den 29 april 1988 med tillämpningsföreskrifter till bidragsbestämmelserna om främjande av nedläggning av åkermark.(52) Enligt artikel 2.1 i denna förordning definieras åkermark som sådan jord som räknas upp i bilaga I D till förordning nr 571/88(53), med undantag för sådan jord som anges under D 21. Undantag gäller även för sådan mark som inte används för sådana produkter som omfattas av en gemensam marknadsorganisation. I bilaga I D anges såsom odlingsväxter, bland andra, spannmål, baljväxter, potatis, sockerbetor, industriväxter såsom tobak, humle, bomull, oljeväxter eller fiberväxter samt foderrotväxter. Undantaget i punkt 21 lyder: "Träda". Därför skulle även jord som inom ramen för träda planteras med potatis och baljväxter kunna åtnjuta stöd.

130 Å andra sidan kan bete och plantering av linser, kikärtor och luktärtor enligt artikel 1a.3 fjärde stycket i förordning nr 1094/88 tillåtas på nedlagd jord. Jord som används på detta sätt kan därför inte anses vara föremål för faktisk odling. Även om det av bestämmelserna således inte entydigt framgår att den omtvistade jorden på Sicilien kan komma i åtnjutande av stöd, så kan det dock fastslås att bestämmelserna inte är entydiga i detta avseende.

131 Italien har dock inte kunnat vederlägga kommissionens anmärkning att det traditionella bruket att lägga jorden i träda fortsätter att tillämpas på Sicilien. Enbart påståendet att denna metod helt och hållet har ersatts är inte tillräckligt, särskilt som kommissionen stödjer sig på fakta från informationssystemet för jordbruksföretagens redovisningsuppgifter.(54) De kontroller som kommissionen kräver hade därför varit nödvändiga. Att dessa verkligen har ägt rum har sökanden inte kunnat visa. Enligt kommissionen kunde sökanden inte lämna några uppgifter om sina instruktioner med avseende på de kontroller som företas. Den beslutade nedsättningen är därför berättigad.

Lagringskostnader för socker

132 Enligt sökandens uppfattning var de kontroller som denne företog tillräckliga. Detta gäller enligt sökanden även för den period under vilken endast administrativa kontroller företogs hos de specialiserade handelsidkarna, men inte några kontroller på ort och ställe.

133 De kontroller som skulle genomföras nämns bland annat i artikel 4 i förordning nr 1358/77. I artikel 4.1 föreskrivs att uträkningen av ersättningen skall baseras på månadsavkastningen av lagrade kvantiteter. Av detta följer att kontroller av de lagrade kvantiteterna skulle företas varje månad. Det är dock inte klart om dessa kontroller skulle ske på ort och ställe.

134 I artikel 16 i förordning nr 1998/78 regleras det fallet när skillnader mellan verkliga lager och lager som har redovisats fastställs. Sådana skillnader kan dock endast fastställas om kontroller utförs på ort och ställe. Av bestämmelserna om kompensation för lagringskostnader för socker följer sålunda att det inte är tillräckligt att genomföra administrativa kontroller.

135 Eftersom sökanden obestridligen inte företog några kontroller på ort och ställe hos de specialiserade handelsidkarna under den av kommissionen påtalade perioden har sökanden åsidosatt sin kontrollskyldighet enligt gemenskapsreglerna.

136 Sökanden har invänt att en sådan skyldighet inte uttryckligen framgår av de ifrågavarande bestämmelserna. Det går inte att instämma i detta. Av domstolens praxis följer dessutom att medlemsstaterna kan vara skyldiga att genomföra kontroller även om detta inte är uttryckligen föreskrivet i en förordning. Detta följer av syftet av bestämmelserna jämförd med den allmänna kontrollskyldigheten enligt artikel 8 i förordning nr 729/70.

137 I övrigt har sökanden endast gjort gällande att dennes kontroller var till fyllest. Denna uppgift är dock enligt domstolens praxis inte tillräcklig.

138 Beträffande sökandens hänvisning till sambanden mellan kompensationen av lagringskostnaderna och producenternas avgifter har kommissionen uppgett att detta kompensationssystem bygger på principen om finansiell neutralitet. Detta innebär att summan av de erhållna avgifterna och de utbetalade kompensationsersättningarna för varje räkenskapsår måste vara lika med noll. Kommissionen har på denna punkt hänvisat till artikel 6.2 i förordning nr 1358/77. I denna artikel stadgas att en eventuell mellanskillnad skall överföras till ett senare sockerregleringsår. Med tillämpning av denna princip utbetalas kompensation endast för produkter för vilka en avgift har betalats. På motsatt sätt tas avgifter ut endast på produkter som omfattas av kompensationsersättningen av lagringskostnaderna. Enligt kommission existerar denna balans mellan beloppen emellertid på gemenskapsnivån men inte på den nivå som hänför sig till de enskilda företagen eller medlemsstaterna. Det ankommer på kommissionen att årligen fastställa beloppen för hela gemenskapen.

139 Det är vidare inte nödvändigt att de ekonomiska aktörer som betalar avgifterna är identiska med dem som erhåller kompensationsersättningen. Detta framgår klart av att kompensationsersättning även utbetalas till specialiserade handelsidkare som emellertid inte behöver betala någon avgift. Inte ens för en enskild fabrikant stämmer de båda beloppen - kompensationsersättningar och avgifter - automatiskt överens.

140 Detta måste man instämma i. Sambandet mellan kompensationsersättningar och avgifter leder inte till slutsatsen att kompensationsersättningen även skall utbetalas när de nödvändiga villkoren inte är uppfyllda. Ersättning utgår till exempel endast för vissa sockersorter.(55) Vidare kan vissa bearbetningsformer medföra att slutprodukten inte är berättigad till ersättning.(56) Beaktas inte dessa villkor kan lagringskostnaderna inte kompenseras. Redan betalade avgifter spelar här ingen roll. Det förhåller sig istället på så sätt att oriktigt utbetalade kompensationsersättningar ger upphov till en skada för fonden.

141 Inte heller sökandens invändning att det inte har visats att det föreligger en skada för fonden har någon bärkraft. Såsom framgått ovan ankommer det enligt domstolens praxis vid överträdelser av medlemsstater på dessa att visa att kommissionens finansiella bedömningar är felaktiga. Detta har sökanden inte gjort.

142 Det står därmed klart att sökanden inte har företagit de nödvändiga kontrollerna, vilket har lett till att risken för en mycket stor förlust för EUGFJ var överhängande. En nedsättning på 10 procent var därför berättigad.

Rättegångskostnader

143 Enligt artikel 69.2 första meningen i domstolens rättegångsregler skall tappande part ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

D - Förslag till avgörande

144 Jag föreslår därför följande beslut:

1) Talan ogillas.

2) Republiken Italien skall ersätta rättegångskostnaderna.

(1) - Det är här fråga om Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruk.

(2) - Detta problem är åtminstone till en del även föremål för talan i mål C-209/96 (Förenade kungariket mot kommissionen), mål C-232/96 (Frankrike mot kommissionen), mål C-233/96 (Danmark mot kommissionen) och C-238/96 (Irland mot kommissionen).

(3) - Kommissionens beslut (96/311/EG) av den 10 april 1996 om avslut av medlemsstaternas räkenskaper avseende utgifter som finansieras genom garantisektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruk (EUGFJ), för räkenskapsåret 1992 samt vissa utgifter för räkenskapsåret 1993 (EGT L 117, s. 19).

(4) - Dokument VI/6355/95.

(5) - Se fotnot 4.

(6) - De ifrågavarande bestämmelserna finns i artikel 11.3 i kommissionens förordning (EEG) nr 859/89 av den 29 mars 1989 om tillämpningsföreskrifter vad beträffar interventionsåtgärder för nötkött (EGT L 91, s. 5).

(7) - Artikel 13.4 i förordning nr 859/89.

(8) - Fjärde övervägandet i ingressen till och artikel 5 i rådets förordning (EEG) nr 805/68 av den 27 juni 1968 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött (EGT L 148, s. 24; svensk specialutgåva, område 3, volym 2, s. 63).

(9) - Omnämnd i fotnot 6.

(10) - Tredje övervägandet i ingressen till och artikel 7 och flera följande artiklar i förordning nr 859/89.

(11) - Andra övervägandet i ingressen till rådets förordning (EEG) nr 571/89 av den 2 mars 1989 om ändring av förordning (EEG) nr 805/68 om den gemensamma organisationen av marknaden för nötkött, om upphävande av förordning (EEG) nr 1302/73 och om utvidgning av förordning (EEG) nr 4132/88 (EGT L 61, s. 43; svensk specialutgåva, område 3, volym 28, s. 154).

(12) - Min kursivering.

(13) - Min kursivering.

(14) - EGT L 225, s. 4; svensk specialutgåva, område 3, volym 52, s. 62.

(15) - EGT L 289, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 30, s. 151.

(16) - Rådets förordning (EEG) nr 797/85 av den 12 mars 1985 om förbättring av jordbruksstrukturens effektivitet (EGT L 93, s. 1).

(17) - Rådets förordning (EEG) nr 1094/88 av den 25 april 1988 om ändring av förordningarna (EEG) nr 797/85 och nr 1760/87 om nedläggning av åkerjord och extensivering och omläggning av produktionen (EGT L 106, s. 28).

(18) - Artikel 1a.1.

(19) - Artikel 1a.2 i förordning nr 1094/88.

(20) - EGT L 177, s. 4; svensk specialutgåva, område 3, volym 13, s. 110.

(21) - EGT L 156, s. 4; svensk specialutgåva, område 3, volym 9, s. 11.

(22) - EGT L 231, s. 5; svensk specialutgåva, område 3, volym 10, s. 99.

(23) - Under den period som kommissionen har undersökt hade AIMA just övertagit det före detta Cassa Conguaglio Zuccheros uppgifter.

(24) - Offentliggjort under nr 96/311/EG (EGT L 117, s. 19).

(25) - Se fotnot 6.

(26) - EGT L 94, s. 13; svensk specialutgåva, område 3, volym 3, s. 23.

(27) - Sjunde övervägandet i ingressen till förordning nr 729/70.

(28) - Dom av den 10 november 1993 i mål C-48/91, Nederländerna mot kommissionen (REG 1993, s. I-5611), punkt 11, av den 9 oktober 1990 i mål C-366/88, Frankrike mot kommissionen (REG 1990, s. I-3571), punkt 20, av den 12 juni 1990 i mål C-8/88, Tyskland mot kommissionen (REG 1990, s. I-2321), punkt 17, och av den 6 maj 1982 i de förenade målen 146/81, 192/81 och 193/81, BayWa m.fl. (REG 1982, s. 1503; svensk specialutgåva, volym 6), punkt 26.

(29) - Dom av den 2 juni 1994 i mål C-2/93, Exportslachterijen van Oordegem (REG 1994, s. I-2283), punkterna 17 och 18.

(30) - Domen i det ovannämnda (fotnot 28) målet Nederländerna mot kommissionen, punkterna 13 och 14, med ytterligare hänvisningar.

(31) - Domarna i det ovannämnda (fotnot 28) målet Nederländerna mot kommissionen, punkt 18, med ytterligare hänvisningar, av den 19 februari 1991 i mål C-281/89, Italien mot kommissionen (REG 1991, s. I-347), punkt 19, med ytterligare hänvisningar, av den 24 mars 1988 i mål 347/85, Förenade kungariket mot kommissionen (REG 1988, s. 1749), punkt 16, och av den 6 oktober 1993 i mål C-55/91, Italien mot kommissionen, REG 1993, s. I-4813), punkt 13, med ytterligare hänvisningar.

(32) - Domen i det ovannämnda (fotnot 28) målet Tyskland mot kommissionen, punkt 23.

(33) - Domen i det ovannämnda (fotnot 28) målet Tyskland mot kommissionen, punkt 26 och flera följande punkter.

(34) - Rådets förordning (EEG) nr 1208/81 av den 28 april 1981 om fastställande av en gemenskapsskala för klassificering av slaktkroppar av vuxna nötkreatur (EGT L 123, s. 3; svensk specialutgåva, område 3, volym 13, s. 62).

(35) - Se även domen i det ovannämnda (fotnot 28) målet Tyskland mot kommissionen, punkt 42.

(36) - Domarna i de ovannämnda målen Nederländerna mot kommissionen (fotnot 28), punkt 16, och Förenade kungariket mot kommissionen (fotnot 31), punkt 14.

(37) - Dom av den 4 juli 1996 i mål C-50/94, Grekland mot kommissionen (REG 1996, s. I-3331), punkt 26, och av den 7 februari 1979 i de förenade målen 15/76 och 16/76, Frankrike mot kommissionen (REG 1979, s. 321; svensk specialutgåva, volym 4, s. 287), punkt 32 och flera följande punkter, och domen i det ovannämnda (fotnot 31) målet Förenade kungariket mot kommissionen, punkt 13.

(38) - Domen i det ovannämnda (fotnot 31) målet Förenade kungariket mot kommissionen, punkterna 14 och 15.

(39) - Se fotnoterna 30 och 31.

(40) - Dom av den 27 januari 1988 i mål 349/85, Danmark mot kommissionen (REG 1988, s. 169), punkt 16.

(41) - Dom av den 3 december 1992 i mål C-283/91, Contarini (REG 1992, s. I-6359), punkt 14, och av den 29 februari 1996 i de förenade målen C-296/93 och C-307/93, Frankrike och Irland mot kommissionen (REG 1996, s. I-795), punkt 21.

(42) - Kommissionens förordning (EEG) nr 2271/90 av den 1 augusti 1990 om ändring av förordning (EEG) nr 859/89 om tillämpningsföreskrifter vad beträffar interventionsåtgärder för nötkött (EGT L 204, s. 45).

(43) - Denna skillnad finns även i den engelska versionen i vilken det talas om "interested parties [berörda parter]" och "tenderer [anbudsgivare]".

(44) - Kommissionens förordning (EEG) nr 1282/90 av den 15 maj 1990 om ändring av förordning (EEG) nr 859/89 om tillämpningsföreskrifter för interventionsåtgärder för nötkött (EGT L 126, s. 31).

(45) - Artikel 3.1 i förordning nr 729/70 har följande lydelse: "Intervention för att stabilisera jordbruksmarknaderna som görs i enlighet med gemenskapsbestämmelser inom ramen för den gemensamma organisationen av jordbruksmarknaderna, skall finansieras enligt artikel 1.2 b."

(46) - Dom av den 7 februari 1979 i mål 11/76, Nederländerna mot kommissionen (REG 1979, s. 245), punkterna 8 och 9.

(47) - Domen i det ovannämnda (fotnot 28) målet Nederländerna mot kommissionen, punkt 11.

(48) - Artikel 10 i förordning nr 859/89.

(49) - Tredje övervägandet i ingressen till förordning nr 2456/93.

(50) - Se fotnot 37.

(51) - I den franska texten "jachère" och i den italienska texten "maggese".

(52) - EGT L 121, s. 36.

(53) - Rådets förordning (EEG) nr 571/88 av den 29 februari 1988 om uppläggningen av gemenskapsundersökningar om företagsstrukturen i jordbruket åren 1988-1997 (EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 3, volym 26, s. 85).

(54) - Rådets förordning nr 79/65/EEG av den 15 juni 1965 om upprättandet av ett informationssystem för jordbruksföretagens redovisningsuppgifter för att belysa inkomstförhållanden och andra ekonomiska förhållanden i jordbruksföretag inom Europeiska ekonomiska gemenskapen (EGT 109, s. 1859; svensk specialutgåva, område 3, volym 1, s. 113).

(55) - Artikel 3 i förordning nr 1358/77.

(56) - Artikel 9 i förordning nr 1998/78.