61996C0153

1 Jan Robert de Rijk har yrkat att förstainstansrättens dom av den 7 mars 1996, i målet mellan honom och kommissionen (T-362/94, REGP 1996, s. II-365, nedan kallad den överklagade domen) skall upphävas.

2 Till stöd för sitt överklagande har Jan Robert de Rijk gjort gällande att förstainstansrätten har åsidosatt artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), artikel 33 i domstolens stadga samt rättssäkerhetsprincipen och icke-diskrimineringsprincipen.

3 Jag kommer först att sammanfatta sakomständigheterna, rättsfrågorna och förfarandet i tvisten (I). Därefter kommer jag att pröva huruvida överklagandet kan upptas till sakprövning (II). Vidare kommer jag att studera de olika grunder som klaganden har framfört och föreslå att överklagandet skall ogillas (III). Slutligen kommer jag att undersöka frågan om rättegångskostnaderna (IV).

I - Sakomständigheterna, rättsreglerna och förfarandet i tvisten

Sakomständigheterna

4 Jan Robert de Rijk är tjänsteman i lönegrad B 2 och är placerad vid kommissionens delegation i Finland.

5 Under sommaren 1993, det vill säga före Republiken Finlands anslutning, hade han utgifter för sjukvård avseende personer som han är underhållsskyldig för, bland annat hans son som normalt är bosatt i Belgien. Den 18 augusti 1993 begärde han av kommissionen ersättning för ett totalbelopp om 26 631 BFR.

6 Den 6 oktober 1993 tillsände försäkringskassan för Europeiska gemenskapernas sjukförsäkringssystem honom en sammanställning av vilken det framgick att den ersatte 21 681 BFR av ett totalbelopp om 26 631 BFR och angav att den försäkrade eventuellt kunde återfå återstående 4 950 BFR med stöd av artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna.

Det tillämpliga sociala trygghetssystemet

7 Det sociala trygghetssystem som är tillämpligt på Jan Robert de Rijk, i egenskap av tjänsteman som tjänstgör i tredje land, återfinns i bilaga X till tjänsteföreskrifterna. Bilaga X har fogats till tjänsteföreskrifterna genom rådets förordning (Euratom, EKSG, EEG) nr 3019/87 av den 5 oktober 1987.(1) Bilaga X har titeln "Särskilda undantagsbestämmelser som skall tillämpas på tjänstemän som tjänstgör i tredje land".

I artikel 24 föreskrivs följande:

"Tjänstemannen, hans make, hans barn och andra underhållsberättigade personer omfattas av en tilläggssjukförsäkring som skall täcka skillnaden mellan de faktiska kostnaderna och de belopp som betalas ut från det system som avses i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna, med undantag för punkt 3 i sistnämnda artikel.

Halva premien till denna försäkring skall betalas av tjänstemannen; denna del får emellertid inte överstiga 0,6 procent av hans grundlön; resterande belopp skall betalas av institutionen.

Tjänstemannen, hans make, hans barn och andra underhållsberättigade personer omfattas av en försäkring som täcker repatriering av hälsoskäl i akuta eller särskilt akuta fall; hela premien betalas av institutionen."

8 Kommissionen har antagit allmänna verkställighetsbestämmelser (nedan kallade verkställighetsbestämmelserna) till artikel 24 första och andra stycket i bilaga X till tjänsteföreskrifterna.(2) I artikel 2.1 och 2.2 i verkställighetsbestämmelserna föreskrivs följande:

"Följande personer omfattas av tilläggssjukförsäkringen:

1) tjänstemän som tjänstgör utanför gemenskapen,

2) personer som är försäkrade genom den försäkrade tjänsteman som avses i punkt 1, med stöd av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna i dess lydelse enligt reglerna om sjukförsäkring för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna, nedan kallade försäkringsreglerna, om de är permanent bosatta på den ort där den tjänsteman som avses i punkt 1 ovan tjänstgör.

Om dessa personer är bosatta på annan ort är de dock försäkrade vid vistelser på tjänstemannens tjänstgöringsort samt, efter yttrande från förtroendeläkare, i de fall sjukvårdskostnaderna endast beror på den försäkrades tjänstgöringsort."

Det omtvistade förvaltningsbeslutet

9 Genom skrivelse av den 18 januari 1994 upplyste kommissionen Jan Robert de Rijk om att den med stöd av artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna endast skulle ersätta honom med 4 412 BFR i stället för 4 950 BFR som han hade begärt, varför han skulle stå för återstoden 538 BFR, med motiveringen att hans utgifter för sonen som normalt bor i Belgien endast kunde ersättas med stöd av artikel 72 i tjänsteföreskrifterna.

10 Den 18 april 1994 anförde Jan Robert de Rijk klagomål mot detta beslut med stöd av artikel 90.3 i tjänsteföreskrifterna.

11 Genom beslut av den 15 juli 1994, vilket delgavs Jan Robert de Rijk den 4 augusti 1994, avslog kommissionen hans klagomål, eftersom den ansåg att hans son är permanent bosatt i Belgien och att de utgifter som han haft för sjukvård där, till skillnad från utgifter i Helsingfors, inte kan ersättas med stöd av artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna. Kommissionen angav som skäl för sitt beslut dels att syftet med tilläggsförsäkringen enligt denna artikel är att täcka de risker som är avhängiga de särskilda levnadsvillkor som tjänstemän som tjänstgör i ett tredje land lever under, dels att artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna inte var tillämplig, eftersom det inte fanns något samband mellan utgifterna och vistelsen utanför gemenskapen. Kommissionen tillade att varje annan bedömning skulle leda till en tydlig diskriminering av tjänstemän som tjänstgör inom gemenskapen.

12 Det var mot denna bakgrund som Jan Robert de Rijk den 3 november 1994 väckte talan vid förstainstansrätten mot detta beslut om avslag.

Förstainstansrättens dom

13 Jan Robert de Rijk yrkade att förstainstansrätten skulle

- ogiltigförklara kommissionens beslut av den 18 januari 1994 och, i den mån det är nödvändigt, beslutet av den 15 juli 1994,

- förplikta kommissionen att ersätta hela skillnaden mellan hans faktiska kostnader och den ersättning som han har erhållit från det gemensamma sjukförsäkringssystemet, närmare bestämt 4 950 BFR,

- fastställa att verkställighetsbestämmelserna till artikel 24 första och andra stycket i bilaga X till tjänsteföreskrifterna är rättsstridiga och följaktligen återkalla dessa bestämmelser,

- förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

14 Till stöd för sin talan åberopade klaganden grunder som rörde dels att gemenskapsrätten hade åsidosatts, i synnerhet artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, dels att verkställighetsbestämmelserna till denna bestämmelse som låg till grund för det ifrågasatta beslutet var rättsstridiga.

15 Förstainstansrätten ogillade talan av skäl som kommer att anges närmare nedan, som en del i undersökningen av klagandens grunder.

verklagandet

16 Jan Robert de Rijk har yrkat att domstolen skall

"1. förklara att överklagandet kan upptas till sakprövning och är grundat och

2. följaktligen

a) upphäva den överklagade domen,

b) själv avgöra tvisten och, med bifallande av klagandens ursprungliga yrkanden:

- ogiltigförklara [kommissionens] beslut av den 18 januari 1994, enligt vilket kommissionen har beslutat att klaganden skall ersättas med 4 412 BFR enligt den kompletterande sjukförsäkringen,

- i den mån som det är nödvändigt, ogiltigförklara kommissionens beslut av den 15 juli 1994, i vilket klagandens klagomål av den 18 april 1994 avslogs,

- förplikta kommissionen att betala hela skillnaden mellan de faktiska kostnaderna och den ersättning som utgivits enligt det gemensamma sjukförsäkringssystemet, det vill säga 4 950 BFR,

- fastställa att de allmänna verkställighetsbestämmelserna till artikel 24 första och andra stycket i bilaga X till tjänsteföreskrifterna är rättsstridiga och följaktligen ogiltigförklara dem,

c) förplikta kommissionen att ersätta samtliga rättegångskostnader i båda instanser."

II - Huruvida överklagandet kan upptas till sakprövning

17 Kommissionen har i första hand gjort gällande att Jan Robert de Rijks överklagande skall avvisas. Enligt kommissionen har Jan Robert de Rijk dels endast återupprepat de argument som han framfört vid förstainstansrätten, dels, i punkt 11 i överklagandet, åberopat ett nytt argument som inte har åberopats vid förstainstansrätten. Detta argument hämtas från en jämförelse mellan artiklarna 10 och 20 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, vilka emellertid uttryckligen uppställer ett villkor om bosättning för att de skall vara tillämpliga. Klaganden har tvärtom dragit slutsatsen att, eftersom detta villkor inte anges uttryckligen i artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, gemenskapslagstiftaren har uttryckt sin avsikt att inte ange bosättning som ett villkor för att bestämmelsen skall vara tillämplig.

18 Det framgår tydligt av domstolens fasta rättspraxis att ett överklagande, för att kunna upptas till sakprövning enligt förfarandet i artikel 168a i EG-fördraget och uppfylla kraven i artikel 51 i domstolens stadga och artikel 112.1 c i rättegångsreglerna(3), tydligt skall ange vilka punkter som kritiseras i den dom som begärs upphävd och de juridiska argument som tydligt stödjer denna begäran(4), och överklagandet får inte begränsas till att ordagrant upprepa eller återge de grunder och argument som redan har framförts vid förstainstansrätten, inbegripet dem som grundas på sakomständigheter som förstainstansrätten uttryckligen inte godtar. Ett sådant överklagande utgör i själva verket en begäran om omprövning av talan vid förstainstansrätten - vilket innebär att domstolen ombeds att agera som en appellationsdomstol och inte som en kassationsdomstol - vilket i enlighet med artikel 49 i domstolens stadga faller utanför domstolens behörighet.(5)

19 Jag anser inte att Jan Robert de Rijks överklagande är av sådan beskaffenhet. Jan Robert de Rijk har nämligen i huvudsak klandrat förstainstansrätten för att ha tolkat och tillämpat artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna på ett felaktigt sätt. Denna begäran motsvarar utan tvekan definitionen av begreppet "rättsfråga" i artikel 168a i fördraget, och det ingår i domstolens behörighet att pröva huruvida förstainstansrättens dom överensstämmer med en gemenskapsbestämmelses ordalydelse och syfte, såsom, i det aktuella fallet, artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna.(6)

20 Det framgår dessutom av domstolens fasta rättspraxis att artiklarna 113.2 och 116.1 i rättegångsreglerna utgör hinder mot att nya grunder framförs vid överklagandet,(7) varför jag inte anser att klagandens argument i punkt 11 i överklagandet motsvarar en sådan beskrivning.

21 Argument och grund är två distinkta juridiska begrepp.(8) I det aktuella fallet har klaganden inte anfört en ny grund, utan framfört ett nytt argument till stöd för en grund som förstainstansrätten redan har prövat, nämligen felaktig tolkning och tillämpning av artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna (se punkt 15-21 i den överklagade domen). Jag anser att ett sådant argument inte bara kan upptas till sakprövning, utan dessutom exakt motsvarar kraven i artikel 168a i fördraget. Detta argument förändrar inte föremålet för talan - vilket är förbjudet enligt artikel 113 i domstolens rättegångsregler -, utan utgör endast en utveckling av en av de rättsliga grunder som klaganden uttryckt redan när tvisten inleddes vid förstainstansrätten, och som således kan upptas till sakprövning.(9)

22 Sammanfattningsvis anser jag att Jan Robert de Rijks överklagande kan upptas till sakprövning.

III - Prövning av grunderna till stöd för överklagandet

23 En genomgång av klagandens tre invändningar visar att Jan Robert de Rijk i själva verket har anfört två huvudsakliga grunder till stöd för att förstainstansrättens dom skall upphävas. I sin första och andra invändning har han hävdat att förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och felaktig motivering genom att inte anse att verkställighetsbestämmelserna till artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna är rättsstridiga och att förstainstansrätten gjort en felaktig tolkning av denna artikel. I sin tredje invändning (i verkligheten handlar det om den andra grunden), har han hävdat att förstainstansrätten åsidosatt principerna om likabehandling och rättssäkerhet.

24 Vad avser grunden om åsidosättande av principen om rättssäkerhet skall det konstateras att klaganden inte har utvecklat något argument till stöd för denna grund. Denna grund kan således inte upptas till sakprövning.

Den första grunden: påstått åsidosättande av artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna

25 Klaganden har hävdat att förstainstansrätten har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och fel i motiveringen vad avser frågan hur artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna skall tolkas.

26 Förstainstansrätten ansåg i punkterna 33 och 34 i den överklagade domen att artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna endast är fullt tillämplig om de särskilda olägenheter som avsågs när undantagssystemet för ersättning för sjukvårdskostnader infördes - det vill säga de särskilda livsvillkor som tjänstemän som tjänstgör i tredje land lever under och särskilt de höga sjukvårdskostnaderna i dessa länder - är för handen.

27 Klaganden har ifrågasatt denna tolkning och gjort gällande att tolkningen innebär att ett ytterligare villkor som inskränker tjänsteföreskrifternas tillämpningsområde införs, vilket står i strid med domstolens rättspraxis.(10) Klaganden låter sig inte övertygas av förstainstansrättens motivering att omsorgen om en sund förvaltning, vilken åberopas i punkt 35 i den överklagade domen, rättfärdigar en restriktiv tolkning av denna bestämmelse.

28 Jan Robert de Rijk anser att artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna inte behöver tolkas. Han har emellertid tillagt att om en tolkning skulle visa sig nödvändig, måste man därvid beakta inte bara artikelns ordalydelse, dess kontext och syftet med lagstiftningen i fråga, utan även de förhandlingar som föregick textens slutliga utformning. En sådan tolkning skulle leda till slutsatsen att lagstiftaren inte antagit det villkor om bosättning som kommissionen föreslagit som villkor för tillämpning av artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna. Enligt hans mening stödjer en e contrario-tolkning av den omtvistade bestämmelsen hans uppfattning. Han rättfärdigar denna tolkning genom att åberopa artiklarna 10 och 20 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna.(11)

29 Det sociala trygghetssystem som är tillämpligt på varje tjänsteman i gemenskaperna som tjänstgör i ett land i unionen återfinns under avdelning V i tjänsteföreskrifterna, med rubriken "Tjänstemännens löneförmåner och sociala förmåner". I artikel 72.1 i tjänsteföreskrifterna föreskrivs att en tjänsteman, hans make, hans barn och andra underhållsberättigade är försäkrade mot sjukdom upp till 80 procent av de faktiska kostnaderna på grundval av de regler som fastställts genom överenskommelse mellan gemenskapernas institutioner och att procentsatsen skall höjas till 85 procent för vissa utgifter.

30 I dom av den 22 december 1993 i målet Pincherle mot kommissionen(12) har domstolen förklarat att, eftersom inga ersättningstak har fastställts i tjänsteföreskrifterna, institutionerna har behörighet att i verkställighetsbestämmelser bestämma adekvata ersättningstak inom ramen för ett försäkringssystem, utan att föreskriva miniminivåer.(13) Domstolen drog därav slutsatsen att institutionerna inte har åsidosatt artikel 72 i tjänsteföreskrifterna till följd av att de infört ersättningstak (som i det aktuella fallet låg mellan 29 och 66 procent), enbart av det skälet att dessa procentsatser låg alltför långt ifrån maximiprocentsatserna för ersättning på 80 och 85 procent enligt nämnda artikel 72.(14)

31 Domstolen följde i nämnda dom generaladvokatens förslag till avgörande enligt vilket socialförsäkringssystemets medel är strikt begränsade till de bidrag som kommer från tjänstemän och andra anställda samt från institutionerna, varför ett sådant systems finansiella balans med nödvändighet är komplex och känslig, eftersom den är beroende av ett korrekt samband mellan hälsoutgifter och inbetalda avgifter. Han drog därav slutsatsen att, eftersom ingen minimiprocentsats har bestämts i tjänsteföreskrifterna, det ankommer på gemenskapens institutioner att fastställa procentsatserna för ersättning och därvid beakta nödvändigheten av att bevara kongruens i det införda systemet samt att gemenskapsinstitutionerna har befogenhet att bestämma ersättningstak och ersättningsprocentsatser, med undantag för uppenbara fall av fel i deras skönsmässiga bedömning, utan att man för den skull i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna kan finna en princip om en lägsta procentsats för socialförsäkringen.(15)

32 De "särskilda undantagsbestämmelserna" i ovan nämnda bilaga X utgör ett undantag från artikel 72 i tjänsteföreskrifterna vad avser tjänstemän som tjänstgör i tredje land. En jämförelse mellan artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna och relevanta bestämmelser i verkställighetsbestämmelserna visar att skillnaden mellan tjänstemannens eller de medförsäkrades faktiska kostnader och ersättningen enligt försäkringssystemet i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna betalas av den kompletterande försäkringen förutsatt att den berördes tjänstgöringsort eller permanenta hemvist ligger utanför gemenskapen. Denna skillnad i behandling mellan en tjänsteman som tjänstgör inom gemenskapens territorium och en tjänsteman som tjänstgör i tredje land följer av de särskilda eller speciella levnadsförhållanden som följer av tjänstemannens tjänstgöring i tredje länder.(16) Då denna särskilda situation inte är för handen, finns det inte längre något skäl för särbehandling, utan det normala rättssystemet skall tillämpas. Det är i detta fall endast fråga om en tillämpning av den generella principen att undantagsregler skall tolkas restriktivt.

33 Dessutom framgår det implicit av ordalydelsen i artikel 24 tredje stycket i bilaga X till tjänsteföreskrifterna att bestämmelsen endast är tillämplig om ett villkor om bosättning är uppfyllt. Att ordet "repatriering" nämns beror utan tvekan på att regeln förutsätter bosättning utanför unionens gränser. Av denna anledning finns det inget behov av att tolka artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna e contrario.

34 Domstolen har i det ovannämnda målet Scaramuzza mot kommissionen förklarat att syftet med det undantagssystem som införts genom bilaga X i tjänsteföreskrifterna var att gemenskapslagstiftaren skulle beakta de särskilda eller speciella levnadsförhållanden som följer av tjänstemannens tjänstgöring i tredje land.(17) I nämnda mål hade Piera Scaramuzza, en tjänsteman som tjänstgör i tredje land, klagat på att hon inte kunde erhålla hela sin lön i tjänstgöringslandets valuta till följd av en tillämpning av artiklarna 11 och 12 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, medan tjänstemän som tjänstgör inom gemenskapen kunde det, i enlighet med artiklarna 63 och 64 i tjänsteföreskrifterna. Domstolen fastslog förstainstansrättens ställningstagande att det förelåg en verklig skillnad mellan situationen för tjänstemän som tjänstgör inom gemenskapen och situationen för dem som tjänstgör i ett tredje land.(18)

35 Förstainstansrätten har i punkt 31-35 i den överklagade domen gjort en perfekt bedömning av syftet med det system som gemenskapslagstiftaren infört innan den uttryckt slutsatsen att det normala systemet är tillämpligt i sådana fall där de särskilda omständigheter som rättfärdigar en särbehandling av den tjänsteman som tjänstgör i tredje land eller dennes familj inte är för handen.

36 Mot denna bakgrund och eftersom förstainstansrätten varken har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning eller felaktig motivering, kan överklagandet inte bifallas på den första grunden.

Den andra grunden

37 Enligt klaganden har förstainstansrätten gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning och till felaktig motivering genom att finna att tilläggsvillkoret i verkställighetsbestämmelserna till artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna inte innebär ett åsidosättande av principen om likabehandling av gemenskapens tjänstemän.

38 Enligt hans mening rättfärdigar de speciella tilläggsavgifter som gemenskapens tjänstemän, som tjänstgör i tredje länder enligt verkställighetsbestämmelserna till artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, betalar för finansieringen av den kompletterande försäkringen i sig att tjänstemännens kostnader skall ersättas i sin helhet, oavsett var sjukvårdskostnaderna har uppkommit. Skillnaden i behandling mellan barn till tjänstemän som tjänstgör i tredje länder och tjänstemän som tjänstgör inom gemenskapen är således berättigad, varför en tillämpning av ett annat sjukförsäkringssystem inte är diskriminerande.

39 Han har hävdat att förstainstansrätten i punkterna 36 och 37 i den överklagade domen - genom att inte beakta denna grundläggande uppgift - har motiverat beslutet på ett felaktigt sätt, och därmed åsidosatt principen om icke-diskriminering.

40 Förstainstansrätten har i punkterna 36 och 37 i den överklagade domen - efter att ha erinrat om definitionen av principen om icke-diskriminering samt syftet med artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna - funnit att den speciella avgiften har till syfte att delvis finansiera försäkringen avseende de risker som är speciella för tjänstemän som tjänstgör i tredje länder. I fall då dessa speciella risker inte är för handen - såsom är fallet med tjänstemän som normalt är bosatta inom gemenskapen - finns det ingen grund för att tillämpa ett undantagssystem. Varje tjänsteman som befinner sig i samma situation skall behandlas på samma sätt för att likabehandlingsprincipen inte skall åsidosättas.

41 Jag instämmer i förstainstansrättens bedömning.

42 Vid prövningen av den första grunden har det, vad avser artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna, konstaterats att det endast finns grund för att tillämpa ett socialt trygghetssystem som avviker från reglerna i artikel 72 i tjänsteföreskrifterna om de särskilda levnadsvillkor som tjänstemän som tjänstgör i tredje länder lever under är för handen. Om dessa villkor inte är för handen skall det normala systemet tillämpas. Jag menar att en annan bedömning skulle innebära ett åsidosättande av likabehandlingsprincipen. Barn till en tjänsteman som tjänstgör i tredje land hämtar för övrigt sin rätt att omfattas av det avvikande systemet från den huvudförsäkrade. I intet fall skall de senare ges en större rätt än den förre har. Så vore emellertid definitivt fallet om undantagssystemet i artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna skulle tillämpas på ett barn som bor inom gemenskapen, medan den huvudförsäkrade i samma situation inte skulle kunna dra nytta av detta system.

43 Dessutom har domstolen angett att institutionerna är skyldiga att se till att sjukförsäkringssystemet befinner sig i finansiell balans.(19) Detta önskemål har även väglett gemenskapslagstiftaren inom ramen för förvaltningen av den kompletterande sjukförsäkringen enligt artikel 24 i bilaga X till tjänsteföreskrifterna. Lagstiftaren har nämligen varit noga med att i artikel 5 i verkställighetsbestämmelserna precisera att "en tjänsteman som tjänstgör utanför gemenskapen [i princip] ersätts för de kostnader som han och hans medförsäkrade verkligen har haft, enligt de i artikel 2 angivna villkoren. Om kostnaderna överstiger en gräns där de anses överdrivna, kan den berörde dock inte få ersättning för denna extrakostnad".

44 Förstainstansrätten har således inte gjort sig skyldig till felaktig tillämpning av icke-diskrimineringsprincipen eller felaktig motivering, när den funnit att den särskilda avgiften syftar till att finansiera skydd mot risker som är speciella för tjänstemän som tjänstgör i ett tredje land. Överklagandet kan inte bifallas på den andra grunden.

IV - Rättegångskostnaderna

45 Enligt artikel 70 i rättegångsreglerna skall institutionerna normalt bära sina kostnader i tvister mellan gemenskaperna och deras anställda. Enligt artikel 122 i rättegångsreglerna är denna regel emellertid inte tillämplig i mål om överklaganden annat än om det är institutionen som har överklagat. Följaktligen skall klaganden enligt den allmänna regeln i artikel 69.2 i rättegångsreglerna förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande.

Förslag till avgörande

46 Mot bakgrund av vad som ovan angetts föreslår jag att domstolen skall

1) ogilla överklagandet,

2) förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

(1) - EGT L 286, s. 3.

(2) - Kommissionens beslut, publicerat i Informations administratives nr 642 av den 17 september 1990 [fransk version; vid översättningen fanns ingen svensk version att tillgå].

(3) - Enligt vilka ett överklagande till domstolen endast kan avse rättsfrågor och tydligt skall ange vilka punkter som kritiseras i den dom som begärs upphävd samt de juridiska argument som tydligt stöder denna begäran.

(4) - Se till exempel beslut av den 26 september 1994 i mål C-26/94 P, X mot kommissionen, (Rec. 1994, s. I-4379, punkterna 11 och 12).

(5) - Se till exempel beslut av den 26 april 1993 i mål C-244/92 P, Kupka-Floridi mot ESK (Rec. 1993, s. I-2041, punkt 9-11).

(6) - Se i detta avseende Joël Rideaus och Fabrice Picods artikel "Le pourvoi sur les questions de droit", Revue du marché commun et de l'Union européenne, nr 392, november 1995, s. 594; punkt 3 i generaladvokat Van Gervens förslag till avgörande inför dom av den 21 november 1991 i mål C-145/90 P, Costacurta mot kommissionen (Rec. 1991, s. I-5449).

(7) - Se bland annat dom av den 19 juni 1992 i mål C-18/91 P, V mot parlamentet (Rec. 1992, s. I-3997, punkt 21).

(8) - Se bland annat dom av den 12 juni 1958 i mål 2/57, Compagnie des Hauts fourneaux de Chasse mot Höga myndigheten (Rec. 1958, s. 129): "... domstolen är av åsikten att man måste skilja mellan dels anförande av nya grunder under förfarandet, dels anförande av vissa nya argument. I det aktuella fallet anser domstolen att sökanden inte har anfört nya grunder, utan att sökanden helt enkelt utvecklat grunderna i ansökan och framfört ett antal argument, varav vissa framförts för första gången i repliken. Mot denna bakgrund föreligger inga hinder för domstolen att ta upp dem till sakprövning."

(9) - Se särskilt dom av den 20 oktober 1994 i mål C-76/93 P, Scaramuzza mot kommissionen (Rec. 1994, s. I-5173, punkt 18).

(10) - Se exempelvis dom av den 7 maj 1992 i mål C-70/91 P, rådet mot Brems, där domstolen fann att artiklarna i verkställighetsbestämmelserna varken kan inskränka tillämpningsområdet för en bestämmelse i tjänsteföreskrifterna eller beröva tillsättningsmyndigheten dess befogenhet för skönsmässig bedömning (Rec. 1992, s. I-2973, punkt 16).

(11) - Se punkt 17 i detta förslag till avgörande.

(12) - C-244/91 P, Rec. 1993, s. I-6965.

(13) - Punkt 23.

(14) - Punkt 24.

(15) - Punkt 59-63 i förslaget till avgörande.

(16) - Första övervägandet till förordning nr 3019/87.

(17) - Punkt 23.

(18) - Ibidem, punkt 22.

(19) - Den ovannämnda domen i målet Pincherle mot kommissionen, punkt 26.