FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (femte avdelningen)

den 15 juli 1997

Mål T-187/95

R

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Tjänstemän — Sjukförsäkringssystem — Yrkessjukdom — Begreppet risk — Rättsstridigt utlåtande av läkarkommittén”

Fullständig lext på franska   II-729

Saken:

Talan, för det första, om ogiltigförklaring av kommissionens beslut av den 14 december 1994 om avslag på begäran om erkännande av att den sjukdom som sökandens make avled av hade orsakats av hans yrke, för det andra, om dröjsmålsränta och, för det tredje, om skadestånd.

Utgång:

Ogiltigförklaring.

Resumé av domen

Sökandens make (R) arbetade som kemist vid gemenskapsinstitutionerna från år 1958 till år 1986, då han avled. Han tjänstgjorde vid olika kärnkraftsforskningscentraler.

Läkarna upptäckte år 1979 att R var smittad av hepatit B-virus. Trots behandling blev tillståndet kroniskt från och med år 1981. R:s hälsotillstånd fortsatte att försämras tills han avled den 21 juni 1986.

Sökanden begärde genom en skrivelse av den 8 oktober 1986 att svaranden skulle erkänna att hennes makes sjukdom hade orsakats av hans yrke och att hon skulle beviljas förmånen enligt artikel 73.2 i tjänsteföreskrifter för tjänstemän i Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna), som är tillämplig när en tjänsteman avlider till följd av en yrkessjukdom.

Med stöd av en medicinsk rapport från tillsättningsmyndighetens läkare och en kompletterande undersökning av en radiolog vid Université catholique de Louvain (Belgien) underrättade svaranden sökanden, genom en skrivelse av den 19 mars 1990, att den ansåg att det inte förelåg något orsakssamband mellan den strålning som R hade kunnat utsättas för under sin yrkesverksamhet och den sjukdom som hade orsakat hans död.

Sökanden yrkade genom en skrivelse av den 28 oktober 1991 att en läkarkommitté skulle tillsättas med stöd av artikel 23 i reglerna om olycksfallsförsäkring och yrkessjukdomsförsäkring för Europeiska gemenskapernas tjänstemän (reglerna).

Läkarkommittén skulle enligt den slutgiltiga versionen av tillsättningsmyndighetens uppdrag fastställa

Läkarkommittén drog den 8 december 1993 slutsatsen att det inte förelåg något orsakssamband mellan R:s yrke och att han hade fått hepatit B.

Eftersom det av dessa slutsatser, å ena sidan, inte uttryckligen framgick om den sjukdom som R hade avlidit av finns upptagen i den europeiska förteckningen över yrkessjukdomar och eftersom de, å andra sidan, inte innefattade den period då R arbetade i Bologna, begärde sökanden att läkarkommittén skulle avfatta en tilläggsrapport där den tydligt skulle uttala sig på dessa två punkter.

I sin tilläggsrapport, som är daterad den 2 maj 1994 och har undertecknats av två av de tre medlemmarna, slöt läkarkommittén sig till att ”det [inte] framgår att R har utsatts för extrem joniserande strålning i sin yrkesutövning under hela sin karriär”.

Svaranden underrättade den 14 december 1994 sökanden om att den anslöt sig till läkarkommitténs uppfattning och att den följaktligen inte kunde bifalla begäran om erkännande av att R:s sjukdom hade orsakats av hans yrke.

Yrkandet om ogiltigförklaring

Den första grunden: Rättsstridigt förfarande

Sökanden kritiserade svaranden för fyra rättsstridiga åtgärder under förfarandet. För det första hade den vinklat förfarandet genom ett dåligt utformat uppdrag till läkarkommittén och genom att ge undersökningen av de medicinska frågorna en felaktig inriktning. För det andra hade svaranden inte lämnat samtliga relevanta uppgifter till läkarkommittén. För det tredje hade förfarandet pågått orimligt länge. För det fjärde hade tillsättningsmyndigheten oriktigt underlåtit att formellt ge läkarkommittén ett andra uppdrag efter överlämnandet av den första medicinska rapporten.

Påståendet om att förfarandet getts en felaktig inriktning

De rent medicinska bedömningar som läkarkommittén uttrycker skall anses som slutgiltiga när de har gjorts under regelrätta förhållanden. Domstolsprövningen kan endast avse huruvida denna kommitté har utsetts och arbetat på ett korrekt sätt och om de utlåtanden den har avgett är formellt korrekta (punkt 35).

Hänvisning til! forstainstansrätten den 23 november 1995, T-64/94, Benecos mot kommissionen, REGP 1995, s. II-769. punkt 42; forstainstansrätten den 21 mars 1996, T-376/94, Otten mot kommissionen, REGP 1996, s. II-401, punkt 47; forstainstansrätten den 21 mars 1996, T-10/95, Chehab mot kommissionen, REGP 1996, s. II-419, punkt 41

För att en läkarkommitté skall kunna avge ett giltigt läkarutlåtande krävs bland annat att det uppdrag som den ges innefattar samtliga frågor som den skall undersöka för att tillämpa de relevanta bestämmelserna i reglerna (punkt 36).

För att kunna bedöma om läkarkommitténs uppdrag i det föreliggande fallet hade utformats korrekt måste det först fastställas vilka medicinska frågor som skulle undersökas för att tillämpa de relevanta bestämmelserna (punkt 37).

I det föreliggande fallet var artikel 3 i reglerna den relevanta bestämmelsen. Det system som har inrättats genom artikel 3.1 och 3.2 i reglerna innefattar ett centralt kriterium: den sjukdom som skall bedömas skall finnas upptagen i den europeiska förteckningen över yrkessjukdomar. Om sjukdomen finns upptagen i denna förteckning, utgör den en yrkessjukdom så snart det visas att tjänstemannen i sin yrkesverksamhet har utsatts för risken alt ådra sig denna sjukdom (punkt 1). Om sjukdomen inte finns upptagen i denna förteckning, kan den anses utgöra en yrkessjukdom endast om det är tillräckligt fastställt att den har sitt ursprung i tjänsteutövningen eller har uppkommit i samband med tjänsteutövningen i gemenskaperna (punkt 2) (punkt 38).

Systemskillnaden mellan dessa två situationer förklaras av gemenskapslagstiftarens vilja att utöka skyddet för arbetstagare vilkas yrkesverksamhet gör dem mer utsatta för vissa sjukdomar genom en begränsning av kraven på bevisning av att de har orsakats av deras yrke (punkt 39).

Den berördes utsatthet för risken att i sin yrkesverksamhet ådra sig sjukdomen förutsätter ett samband mellan sjukdomen och yrket, även om detta samband är potentiellt. Om den sjukdom som tjänstemannen har avlidit av finns upptagen i den europeiska förteckningen över yrkessjukdomar, behöver rättsinnehavarna inte bevisa att sjukdomen faktiskt har orsakats av yrkesverksamheten, utan att det är sannolikt att tjänstemannen har ådragit sig den i samband med sin yrkesutövning, det vill säga att det föreligger en möjlighet att sjukdomen har orsakats av yrkesverksamheten (punkt 40).

Av detta följer att tillsättningsmyndigheten, för att avgöra om villkoren i artikel 3.1 i reglerna är uppfyllda, skall anmoda läkarkommittén att undersöka om den berörde i sin yrkesverksamhet i Europeiska gemenskaperna har utsatts för risken att ådra sig en av de sjukdomar som finns upptagna i den europeiska förteckningen över yrkessjukdomar (punkt 41).

I det föreliggande fallet undersökte läkarkommittén, trots sitt bristfälliga uppdrag, samtliga medicinska frågor som skulle undersökas för att tillämpa artikel 3.1 i reglerna (punkt 44).

Påståendet att ett otillräckligt antal handlingar hade överlämnats till läkarkommittén

För att en läkarkommitté skall kunna avge ett giltigt läkarutlåtande skall den vara i stånd att ta del av samtliga handlingar som kan vara användbara för bedömningen (punkt 49).

I det föreliggande fallet framgick det av svarandens skriftliga svar på förstainstansrättens frågor av den 7 mars 1997 och av R:s medicinska journal att läkarkommittén inte hade förfogat över journalen i dess helhet (punkt 50).

Eftersom denna kommitté inte hade förfogat över den fullständiga medicinska journalen, hade den handlat rättsstridigt, vilket innebar att dess rapport var ogiltig.

Med beaktande av sjukdomen i fråga kunde de resultat av analyser av bland annat R:s urin och blod, bland vilka det fanns ett trettiotal mätningar avseende halten av radionuklider, som inte hade överlämnats till läkarkommittén, enligt förstainstansrättens uppfattning ha varit relevanta för läkarkommitténs bedömning. Det är således inte uteslutet att om den hade haft tillgång till dessa skulle slutsatsen i dess rapport ha blivit en annan.

Eftersom denna medicinska rapport utgjorde den enda grunden för det kritiserade beslutet, var även den ogiltig.

Skadeståndsyrkandet

Vad gäller yrkandet om att svaranden skulle förpliktas att betala sökanden en symbolisk ecu i ersättning för den psykiska skada som hon lidit, kan en ogiltigförklaring av en rättsakt som ifrågasätts av en tjänsteman i sig utgöra en lämplig och i regel tillräcklig gottgörelse för den skada som denne kan ha lidit (punkt 61).

Hänvisning till förstainstansrätten den 12 februari 1992, T-52/90, Volger mot parlamentet, Rec. 1992, s. II-121, punkt 46; Otten mot kommissionen, nämnd ovan, punkt 55

Yrkandet om dröjsmålsränta

Beviljande av dröjsmålsränta kan endast ske när huvudfordran är fastställd till beloppet eller åtminstone kan bestämmas på grundval av klarlagda objektiva omständigheter och om utbetalningen av ersättningen sedan utan grund har försenats av administrationen (punkt 66).

Hänvisning till förstainstansrätten den 12 mars 1996, T-361/94, Weir mot kommissionen, REGP 1996, s. II-381, punkt 52, och där nämnd rättspraxis

Med beaktande av att yrkandet om ogiltigförklaring bifölls på grund av att läkarkommitténs arbete inte hade utförts på ett formellt korrekt sätt, ankom det inte på förstainstansrätten att uttala sig om huruvida sökanden eventuellt hade en fordran på svaranden med stöd av artikel 73 i tjänsteföreskrifterna. Dessa omständigheter leunde följaktligen inte anses ha blivit bevisade inom ramen för detta mål (punkt 67).

Domslut:

Kommissionens beslut av den 14 december 1994 om avslag på sökandens begäran om erkännande av att den sjukdom som sökandens make avled av hade orsakats av hans yrke ogiltigförklaras.

Skadeståndsyrkandet ogillas.

Det saknas anledning att döma i fråga om yrkandet om dröjsmålsränta.