1 Begäran om förhandsavgörande - Domstolens behörighet - Gränser - Under förfarandet vid domstolen har det anförts andra faktiska omständigheter än i beslutet om hänskjutande - Skyldighet för domstolen att endast beakta de faktiska omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande
(EG-fördraget, artikel 177; EG-stadgan för domstolen, artikel 20)
2 Fri rörlighet för varor - Undantag - Förekomst av direktiv om harmonisering - Verkningar - Skydd för rätt till varumärke i nationell lagstiftning när vara har bringats i omsättning i en medlemsstat av innehavaren eller med hans samtycke - Bedömning med beaktande av direktiv 89/104
(EG-fördraget, artiklarna 30 och 36; rådets direktiv nr 89/104, artikel 7)
3 Institutionernas rättsakter - Direktiv - Medlemsstaternas genomförande - Nödvändigt att säkerställa direktivens verkan - Nationella domstolars skyldigheter
4 Tillnärmning av lagstiftning - Varumärken - Direktiv 89/104 - Vara med ursprung i tredje land som har bringats i omsättning i en medlemsstat av varumärkesinnehavaren eller med hans samtycke - Varan har förvärvats lagligen av en oberoende köpman - Import till en annan medlemsstat av en vara som inte har bearbetats och vars förpackning inte har förändrats - Rätten till varumärket i de två medlemsstaterna innehas av samma koncern - Varumärkesinnehavaren motsätter sig import - Otillåtet enligt principen om konsumtion av rätt till varumärke
(EG-fördraget, artiklarna 30 och 36; rådets direktiv 89/104, artikel 7.1 och 7.2)
5 Domstolen kan, för att besvara den tolkningsfråga som har ställts till den, inte stödja sig på de faktiska omständigheter som har framkommit under förfarandet vid domstolen om de skiljer sig från uppgifterna i beslutet om hänskjutande. Om domstolen kunde göra så, skulle den ha att ta ställning till ett principiellt problem som den ännu inte har behandlat, vilket skulle ske på grundval av faktiska omständigheter som redan borde ha preciserats för att domstolen skulle kunna ge ett ändamålsenligt svar. Om en viktig fråga väcks avseende räckvidden av de rättigheter som en innehavare av ett varumärke kan ha till följd av detsamma, finns det särskilda skäl för domstolen att inte frångå de faktiska omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande, eftersom varumärkesinnehavaren inte är part i målet vid den nationella domstolen och således inte kan framföra sina argument vid domstolen. En ändring av tolkningsfrågornas substans skulle under alla omständigheter vara oförenlig med den roll som domstolen har givits genom artikel 177 i fördraget samt med domstolens skyldighet att säkerställa att medlemsstaternas regeringar och berörda parter ges möjlighet att avge yttranden i enlighet med artikel 20 i EG-stadgan för domstolen, med beaktande av att berörda parter enligt denna bestämmelse endast delges beslut om hänskjutande.
6 Artikel 7 i första varumärkesdirektivet 89/104, som formulerats i allmänna ordalag, reglerar på ett uttömmande sätt frågan om konsumtion av rättigheter som är knutna till varumärket beträffande varor som har förts ut på marknaden inom gemenskapen, varför nationella regler på området skall bedömas med hänsyn till bestämmelserna i detta direktiv och inte till artiklarna 30 och 36 i fördraget. Det skall emellertid beaktas att direktivet, såsom alla rättsakter som hör till sekundärrätten, skall tolkas mot bakgrund av fördragets bestämmelser, i det aktuella fallet bestämmelserna om fri rörlighet för varor.
7 Den nationella domstol som skall tolka direktivet är vid tillämpningen av nationell rätt - oavsett om det är fråga om bestämmelser som tillkommit tidigare eller senare än direktivet - skyldig att i största möjliga utsträckning göra detta mot bakgrund av direktivets lydelse och ändamål för att uppnå det resultat som avses med direktivet.
8 Artikel 7.1 i första varumärkesdirektivet 89/104, som är formulerad i ordalag som motsvarar dem som har använts när domstolen i sin rättspraxis genom tolkning av artiklarna 30 och 36 i fördraget har erkänt den varumärkesrättsliga konsumtionsprincipen, skall tolkas så, att den utgör hinder för tillämpning av en nationell regel i en medlemsstat, enligt vilken en innehavare av ett varumärke kan hindra import av en vara som skyddas av detta varumärke i en situation där
- varan har tillverkats i tredje land,
- varan har importerats till en andra medlemsstat av varumärkesinnehavaren eller av ett annat bolag som tillhör samma koncern som varumärkesinnehavaren,
- varan har förvärvats lagligen i den andra medlemsstaten av en oberoende köpman som har exporterat den till den första medlemsstaten,
- varan inte har bearbetats och dess förpackning inte har förändrats, med det undantaget att det på etiketten tillagts vissa uppgifter för att uppfylla de krav som ställs i lagstiftningen i medlemsstaten till vilken importen sker och
- rätten till varumärket i de två medlemsstaterna innehas av samma koncern.
Den princip om konsumtion som anges i artikel 7 gäller när innehavaren av varumärket i den medlemsstat till vilken import sker och innehavaren av varumärket i den exporterande staten, även om de är olika personer, har ekonomiska band till varandra, exempelvis genom att de är dotterbolag i samma koncern. Det gör detsamma om den vara som skyddas av varumärket har tillverkats i tredje land eller inte, då den under alla omständigheter lagligen har förts ut på marknaden i den medlemsstat till vilken den har importerats av varumärkesinnehavaren eller med dennes samtycke, däri inbegripet av ett annat bolag som tillhör samma koncern. Ett enkelt tillägg av upplysningar på etiketten, såsom beskrivs ovan, utgör inte skälig grund i den mening som avses i artikel 7.2 i direktivet, om etiketten inte i ändrat skick saknar vissa viktiga upplysningar eller innehåller felaktig information eller kan skada varumärkets och varumärkesinnehavarens anseende.