61995J0220

Konvention om domstols behörighet och om verkställighet av domar - Tillämpningsområde - Privaträttens område - Underhållsskyldighet - Beslut som inom ramen för ett skilsmässoförfarande förordnar om betalning av ett engångsbelopp jämte överlåtelse av äganderätt till viss egendom - Omfattas - Villkor

(Konvention av den 27 september 1968, artikel 1 första stycket och artikel 1 andra stycket punkt 1, och artikel 42)

Om det framgår av ett beslut som har fattats inom ramen för ett skilsmässoförfarande att den ifrågavarande ersättningen är avsedd att tillförsäkra en maka underhåll eller om var och en av makarnas behov och medel beaktas vid beräkningen av ersättningsbeloppet, avser beslutet underhållsskyldighet och omfattas således av tillämpningsområdet för konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess ändrade lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands anslutning. Då ersättningen däremot endast är avsedd att fördela tillgångarna mellan makarna, rör beslutet makarnas förmögenhetsförhållanden och kan således inte verkställas med tillämpning av Brysselkonventionen. Ett beslut i vilket båda dessa varianter ingår kan i enlighet med artikel 42 i konventionen delvis verkställas, då det av beslutet klart framgår vilket ändamål som motsvaras av de olika delarna av den ersättning som förordnandet avser.

Följaktligen skall ett beslut som har meddelats i samband med ett skilsmässoförfarande, i vilket förordnas om betalning av ett engångsbelopp jämte överlåtelse av äganderätt till viss egendom från en make till förmån för den förutvarande makan, anses avse underhållsskyldighet och således omfattas av tillämpningsområdet för konventionen, om avsikten med beslutet är att trygga den förutvarande makans försörjning. Det förhållandet att domstolen i ursprungsstaten i sitt beslut inte har tillämpat ett äktenskapsförord är utan betydelse i detta avseende.

I mål C-220/95,

angående en begäran enligt protokollet av den 3 juni 1971 om gemenskapsdomstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, från Arrondissementsrechtbank te Amsterdam, att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan,

Antonius van den Boogaard

och

Paula Laumen,

angående tolkningen av artikel 1 andra stycket i ovannämnda konvention av den 27 september 1968 (EGT L 299, 1972, s. 32), i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning (EGT L 304, s. 1, och - ändrad text - s. 77) och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands anslutning (EGT L 388, s. 1),

meddelar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden J.C. Moitinho de Almeida samt domarna C. Gulmann, D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet och P. Jann (referent),

generaladvokat: F.G. Jacobs,

justitiesekreterare: biträdande justitiesekreteraren H. von Holstein,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Österrikes regering, genom ambassadören F. Cede, förbundsutrikesministeriet, i egenskap av ombud,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom B.J. Drijber, rättstjänsten, i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 24 oktober 1996 av: Antonius van den Boogaard, företrädd av advokaten M. Wigleven, Amsterdam, Paula Laumen, företrädd av advokaten R.Th.R.F. Carli, Haag, och av kommissionen, företrädd av B.J. Drijber,

och efter att den 12 december 1996 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Arrondissementsrechtbank te Amsterdam har genom beslut av den 14 juni 1995, som inkom till domstolen den 21 juni 1995, enligt protokollet av den 3 juni 1971 om gemenskapsdomstolens tolkning av konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32) i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning (EGT L 304, s. 1, och - ändrad text - s. 77) och enligt konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands anslutning (EGT L 388, s. 1, nedan kallad Brysselkonventionen) ställt en fråga om tolkningen av artikel 1 andra stycket i denna konvention.

2 Denna fråga har uppkommit i en tvist mellan A.H.M. van den Boogaard och P.M. Laumen vad avser ansökan om verkställigheten i Nederländerna av en dom meddelad den 25 juli 1990 av High Court of Justice of England and Wales.

3 Det framgår av beslutet om hänskjutande att A.H.M. van den Boogaard och P.M. Laumen gifte sig i Nederländerna år 1957 och att de därigenom kom att omfattas av bestämmelserna om giftorätt. År 1980 ingick de ett äktenskapsförord, även detta i Nederländerna, vilket ändrade makarnas förmögenhetsförhållanden genom en boskillnad. År 1982 bosatte de sig i London. High Court upplöste äktenskapet genom dom av den 25 juli 1990 och avgjorde även P.M. Laumens ansökan om fullständigt underhåll (full ancillary relief). Då hon önskade en klar och fullständig brytning (clean break) mellan sig och maken, beviljade den engelska domstolen henne ett belopp vilket gjorde en fortlöpande betalning av underhållsbidrag överflödig. Den ansåg för övrigt att den nederländska boskillnaden inte var av någon betydelse för det beslut som den hade att fatta.

4 High Court fann i sitt beslut att det totala belopp som P.M. Laumen borde få för att täcka sina behov skulle vara 875 000 UKL. En del av detta belopp, närmare bestämt 535 000 UKL, täcktes dels av hennes egna medel, dels genom försäljning av lösöre och genom överlåtelse av en tavla och en fastighet. Vad avser den återstående delen ålade den engelska domstolen A.H.M. van den Boogaard att betala P.M. Laumen ett engångsbelopp, närmare bestämt 340 000 UKL, till vilket domstolen lade 15 000 UKL för att täcka de rättegångskostnader som uppstått i ett tidigare förfarande.

5 Genom ansökan som inkom den 14 april 1992 till ordföranden för Arrondissementsrechtbank te Amsterdam begärde P.M. Laumen enligt Haagkonventionen om erkännande och verkställighet av avgöranden angående underhållsskyldighet av den 2 oktober 1973 (nedan kallad Haagkonventionen) att den engelska domen skulle verkställas.

6 Ordföranden för Arrondissementsrechtbank beviljade denna ansökan den 21 maj 1992.

7 Den 19 juli 1993 överklagade A.H.M. van den Boogaard beslutet om verkställighet.

8 Arrondissementsrechtbank te Amsterdam, som är behörig att avgöra detta överklagande, ställde sig frågan om den dom som High Court meddelade den 25 juli 1990 skulle betraktas som ett "avgörande angående underhållsskyldighet", i vilket fall verkställigheten hade beviljats rättsenligt, eller om den borde anses som ett "avgörande angående makars förmögenhetsförhållanden", i vilket fall Haagkonventionen inte kunde ligga till grund för verkställighetsförfarandet.

9 Den nationella domstolen ansåg att nämnda dom fick sådana konsekvenser för parternas egendomsförhållanden att det inte kunde vara fråga om "ett beslut angående underhållsskyldighet", i den mening som avses i artikel 1 i Haagkonventionen. Den ansåg således att verkställigheten inte skulle ha beviljats med tillämpning av denna konvention. Den nationella domstolen ställde sig därför frågan om beslutet om verkställighet kunde meddelas med stöd av Brysselkonventionen.

10 I artikel 1 i Brysselkonventionen föreskrivs följande:

"Denna konvention är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

Konventionen är inte tillämplig på:

1. fysiska personers rättsliga ställning, rättskapacitet eller rättshandlingsförmåga, makars förmögenhetsförhållanden, arv och testamente;

..."

11 Artikel 5 i denna konvention lyder som följer:

"Talan mot den som har hemvist i en konventionsstat kan väckas i en annan konventionsstat:

1. ...

2. om talan avser underhållsbidrag, vid domstolen i den ort där den underhållsberättigade har sin hemvist eller vanliga vistelseort eller, om talan har samband med frågan om någons rättsliga ställning, den domstol som enligt sin egen lag är behörig att pröva denna fråga, såvida inte behörigheten endast grundar sig på den ena partens medborgarskap;

..."

12 I artikel 57.1 i Brysselkonventionen föreskrivs slutligen:

"Denna konvention skall inte inverka på konventioner som konventionsstaterna har tillträtt eller kommer att tillträda och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar."

13 Artikel 23 i Haagkonventionen lyder som följer:

"Denna konvention utgör ej hinder mot att åberopa annat internationellt fördrag som gäller mellan ursprungsstaten och den anmodade staten eller lagen i den anmodade staten för att erhålla erkännande eller verkställighet av avgörande eller förlikningsavtal."

14 Då Arrondissementsrechtbank te Amsterdam var tveksam om hur den skulle tolka Brysselkonventionen, ställde den domstolen följande fråga:

"Skall den engelska domstolens beslut, som i varje fall gäller underhållsskyldighet, betraktas som ett beslut som (även) gäller makars förmögenhetsförhållanden i enlighet med artikel 1 andra styckets inledning och punkt 1 i konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, även om:

a) inkomstbehovet har tillgodosetts genom kapitalisering,

b) det har beslutats att fastigheten och De Heem-målningen, som enligt beslutet tillhör maken, skall överlåtas till makan,

c) den engelska domstolen i sin dom uttryckligen har uttalat att den inte anser att äktenskapsförordet är bindande,

d) det ur domen inte kan utläsas i vilken utsträckning det under c nämnda övervägandet har varit av betydelse för rättens beslut?"

15 Den nationella domstolen vill med denna fråga i huvudsak få klarlagt om ett beslut som har meddelats inom ramen för ett skilsmässoförfarande, genom vilket förordnas om betalning av ett engångsbelopp samt överlåtelse av äganderätten till viss egendom från en make till dennes före detta maka, inte omfattas av tillämpningsområdet för Brysselkonventionen, i enlighet med artikel 1 andra stycket punkt 1 då det avser makars förmögenhetsförhållanden, eller om det kan omfattas av denna då det rör underhållsskyldighet. Den nationella domstolen frågar även vilken betydelse som skall tilläggas den omständigheten att domstolen i ursprungsstaten har fattat beslut och därvid uteslutit tillämpningen av äktenskapsförordet.

16 Det skall inledningsvis förtydligas att det under sammanträdet hävdades att A.H.M. van den Boogaard hade överklagat efter utgången av den tidsfrist på två månader som föreskrivs i artikel 36 i Brysselkonventionen för överklaganden riktade mot beslut genom vilka verkställighet beviljas. Detta påverkar inte på något sätt domstolens behörighet att besvara tolkningsfrågan, eftersom det enligt fast rättspraxis ankommer uteslutande på den nationella domstolen att, med beaktande av omständigheterna i det särskilda fallet, bedöma om ett förhandsavgörande är nödvändigt för att kunna döma i saken och huruvida de frågor som hänskjuts till domstolen är relevanta (se dom av den 27 oktober 1993 i mål C-127/92, Enderby, Rec. 1993 s. I-5535, punkt 10).

17 Med hänvisning till vad generaladvokaten har anfört under punkt 24-29 i sitt förslag till avgörande bör vidare påpekas att det av artikel 23 i Haagkonventionen följer att denna konvention, oaktat artikel 57 i Brysselkonventionen, inte innebär hinder mot Brysselkonventionens tillämpning.

18 Det är riktigt att varken begreppet makars förmögenhetsförhållanden eller underhållsskyldighet definieras i Brysselkonventionen. Dessa två begrepp skall ändå särskiljas då endast underhållsskyldighet omfattas av Brysselkonventionen.

19 Det skall i detta avseende förtydligas, såsom har angivits i Schlosserrapporten, att inte i någon medlemsstats rättsordning "härrör underhållsskyldigheten mellan makar från de bestämmelser som är en del av normerna avseende makars förmögenhetsförhållanden" (rapport om konventionen om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning till konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, samt till protokollet rörande domstolens tolkning av detta, EGT C 59, 1979, s. 71, punkt 49).

20 Som generaladvokaten har anfört i punkt 54-62 i sitt förslag till avgörande, förfogar den domstol som är behörig i fråga om skilsmässoförfaranden i England och Wales över ett omfattande utrymme för skönsmässig bedömning då den fattar beslut i ekonomiska frågor. Den kan bland annat förordna om fortlöpande betalning av ett belopp eller betalning av ett engångsbelopp samt överlåtelse av äganderätt till egendom från en make till den före detta makan. Det ankommer följaktligen på den att genom samma beslut både reglera makarnas förmögenhetsförhållanden och den underhållsskyldighet som följer av att ett äktenskap upplöses.

21 Med anledning av att en engelsk domstol inom ramen för ett skilsmässoförfarande i samma beslut just kan besluta om såväl makarnas förmögenhetsförhållanden som underhållsskyldigheten, är domstolen i den anmodade staten tvungen att skilja mellan den del av beslutet som rör makarnas förmögenhetsförhållanden och den del som rör underhållsskyldigheten, med beaktande i varje enskilt fall av det särskilda ändamålet med det beslut som har meddelats.

22 Detta ändamål borde kunna härledas från det ifrågavarande beslutets motivering. Om det framgår av denna att en ersättning är avsedd att tillförsäkra en makas underhållsbehov eller om var och en av makarnas behov och medel beaktas vid beräkningen av ersättningsbeloppet, avser beslutet underhållsskyldighet. Då ersättningen endast är avsedd att fördela tillgångarna mellan makarna, rör det däremot makarnas förmögenhetsförhållanden och kan således inte verkställas med tillämpning av Brysselkonventionen. Ett beslut i vilket dessa båda frågor behandlas kan i enlighet med artikel 42 i Brysselkonventionen delvis verkställas, då av beslutet klart framgår vilket ändamål som motsvaras av de olika delarna av den ersättning som förordnandet avser.

23 Det är utan betydelse i detta avseende att underhållsskyldigheten skall fullgöras genom utbetalning av ett engångsbelopp. Denna form av utbetalning kan även utgöra underhåll då beloppet är fastställt på ett sådant sätt att en förutbestämd inkomstnivå tillförsäkras.

24 Som generaladvokaten har understrukit i punkt 59 i sitt förslag till avgörande var domstolen i ursprungsstaten i detta fall för övrigt tvungen att ställa frågan om det fanns anledning att besluta om en klar och fullständig brytning mellan makarna och att besluta om betalning av ett engångsbelopp i stället för regelbundna betalningar. Det står klart att det val som domstolen i ursprungsstaten har gjort vad avser betalningssätt inte kan påverka beslutets ändamål.

25 Det förhållandet att det i ett beslut, om vars verkställighet har ansökts, även förordnas om överföring av äganderätten till viss egendom mellan före detta makar kan inte heller påverka det förhållandet att det utgör underhåll. Det är fortfarande fråga om kapitalisering för att trygga en förutvarande makes försörjning.

26 Av de skäl som generaladvokaten framfört i punkt 69-72 i sitt förslag till avgörande, skall slutligen den engelska domstolens förklaring att den inte ansåg sig bunden av avtalet om boskillnad läsas i sitt sammanhang. Den är under alla omständigheter inte relevant vid bedömningen av hur man skall betrakta ifrågavarande beslut.

27 Följaktligen skall svaret vara att ett beslut som har meddelats i samband med ett skilsmässoförfarande, i vilket förordnas om betalning av ett engångsbelopp jämte överlåtelse av äganderätt till viss egendom från en make till förmån för den förutvarande makan, skall anses avse underhållsskyldighet och således omfattas av tillämpningsområdet för Brysselkonventionen, om avsikten med beslutet är att trygga den förutvarande makans försörjning. Det förhållandet att domstolen i ursprungsstaten i sitt beslut inte har tillämpat ett äktenskapsförord är utan betydelse i detta avseende.

Rättegångskostnader

28 De kostnader som har förorsakats den österrikiska regeringen samt Europeiska gemenskapernas kommission, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

(femte avdelningen)

- angående den fråga som genom dom av den 14 juni 1995 förts vidare av Arrondissementsrechtbank te Amsterdam - följande dom:

Ett beslut som har meddelats i samband med ett skilsmässoförfarande, i vilket förordnas om betalning av ett engångsbelopp jämte överlåtelse av äganderätt till viss egendom från en make till förmån för den förutvarande makan, skall anses avse underhållsskyldighet och således omfattas av tillämpningsområdet för konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, i dess lydelse enligt konventionen av den 9 oktober 1978 om Konungariket Danmarks, Irlands och Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands anslutning och konventionen av den 25 oktober 1982 om Republiken Greklands anslutning, om avsikten med beslutet är att trygga den förutvarande makans försörjning. Det förhållandet att domstolen i ursprungsstaten i sitt beslut inte har tillämpat ett äktenskapsförord är utan betydelse i detta avseende.