Mål C-168/95

Brottmål

mot

Luciano Arcaro

begäran om förhandsavgörande från Pretura circondariale di Vicenza

”Kadmiumutsläpp — Tolkning av rådets direktiv 76/464/EEG och 83/513/EEG — Direkt effekt — Möjligheten att åberopa ett direktiv gentemot enskilda”

Förslag till avgörande av generaladvokat M. B. Elmer föredraget den 14 mars 1996   I-4707

Domstolens dom (fjärde avdelningen) av den 26 september 1996   I-4719

Sammanfattning av domen

1. Begäran om förhandsavgörande – Domstolens behörighet – Klargörande av föremålet för frågan

   (EG-fördraget, artikel 177)

2. Miljö – Vattenförorening – Direktiv 76/464/EEG och 83/513/EEG – Kadmiumutsläpp – Krav på förhandstillstånd – Undantag till förmån för befintliga anläggningar – Föreligger inte – Direktiv har inte införlivats – Möjlighet att åberopa sådana direktiv gentemot en enskild – Omfattas inte

   (EG-fördraget, artikel 189 tredje stycket; rådets direktiv 76/464, artikel 3, och 83/513)

3. Institutionernas rättsakter – Direktiv – Medlemsstaternas genomförande – Nödvändigt att säkerstälL direktivs verkan – Skyldigheter för de nationelL domstolarna – Gränser

   (EG-fördraget, artiklarna 5 och 189 tredje stycket)

1.  Domstolen har rätt att när den ställs inför oprecist formulerade frågor inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 177 i fördraget ur samtliga de uppgifter som den nationella domstolen har tillhandahållit ta fram de uppgifter av gemenskapsrättslig karaktär som det med hänsyn till tvisteföremålet är nödvändigt att tolka.

2.  Artikel 3 i direktiv 76/464 om förorening genom utsläpp av vissa farliga ämnen i gemenskapens vattenmiljö skall tolkas så, att förhandstillstånd krävs för allt utsläpp av kadmium, oavsett vilken dag som den anläggning det kommer från togs i drift.

   När en medlemsstat, inom den föreskrivna fristen, inte fullständigt har införlivat direktiv 76/464 — och således inte heller artikel 3 i detta — eller direktiv 83/513 om gränsvärden och kvalitetsmål för kadmiumutsläpp, kan en offentlig myndighet i denna medlemsstat inte åberopa nämnda artikel 3 gentemot en enskild. Denna möjlighet finns nämligen enbart för enskilda och gentemot varje medlemsstat som direktivet är riktat till.

3.  Gemenskapsrätten innehåller inte något tillvägagångssätt som gör det möjligt för den nationella domstolen att undanröja nationella bestämmelser som strider mot en bestämmelse i ett icke införlivat direktiv, när den senare bestämmelsen inte kan åberopas vid den nationella domstolen. Medlemsstaternas skyldighet till följd av ett sådant direktiv att åstadkomma det resultat som föreskrivs i detta samt deras plikt att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet uppfylls, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, däribland de rättsskipande myndigheterna inom ramen för deras behörighet. Av detta följer att en nationell domstol som vid tillämpningen av nationell rätt har att tolka denna, så långt det är möjligt måste tolka den nationella rätten enligt direktivets ordalydelse och syfte, för att därigenom uppnå det resultat som eftersträvas genom direktivet och således handla i överensstämmelse med artikel 189 tredje stycket i fördraget.

   Denna skyldighet för den nationella domstolen att beakta direktivets innehåll när den tolkar de relevanta bestämmelserna i sin nationella rätt finner sin begränsning när en sådan tolkning leder till att en enskild åläggs en skyldighet som föreskrivs i ett icke införlivat direktiv eller, med ännu större rätt, när den leder till att straffrättsligt ansvar, på grundval av direktivet och när det inte finns någon lag för dess genomförande, uppkommer eller skärps för dem som bryter mot dess bestämmelser.