61995J0120

1 Social trygghet för migrerande arbetstagare - Medlemsstaternas behörighet att utforma sina system för social trygghet - Gränser - Beaktande av gemenskapsrätten - Fördragets regler om fri rörlighet för varor

(EG-fördraget, artikel 30)

2 Social trygghet för migrerande arbetstagare - Sjukförsäkring - Tjänster som utförs i en annan medlemsstat - Artikel 22 i förordning nr 1408/71 - Räckvidd - Ersättning från medlemsstaterna, enligt gällande taxor i den behöriga staten, för sjukvårdsprodukter som inköps i en annan medlemsstat - Omfattas inte

(Rådets förordning nr 1408/71, artikel 22)

3 Fri rörlighet för varor - Kvantitativa restriktioner - Åtgärder med motsvarande verkan - Nationella bestämmelser om ersättning för sjukvårdskostnader som har uppkommit i en annan medlemsstat - Inköp av sjukvårdsprodukter - Glasögon - Krav på förhandstillstånd från organet för social trygghet i den stat där vederbörande är ansluten till ett system för social trygghet - Otillåtet - Invändning - Kontroll av hälso- och sjukvårdskostnader - Skyddet av folkhälsan - Föreligger inte

(EG-fördraget, artiklarna 30 och 36)

1 Det förhållandet att nationella bestämmelser hänför sig till området för social trygghet utesluter inte att artikel 30 i fördraget kan vara tillämplig.

Även om gemenskapsrätten inte inkräktar på medlemsstaternas behörighet att utforma sina sociala trygghetssystem, skall nämligen medlemsstaterna likafullt beakta gemenskapsrätten vid utövandet av denna behörighet.

2 Syftet med artikel 22 i förordning nr 1408/71 är att ge den försäkrade, som har fått den behöriga institutionens tillstånd att bege sig till en annan medlemsstat för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver, möjlighet att få sjukvårdsförmåner, som utges för den behöriga institutionens räkning men enligt bestämmelserna i lagstiftningen i den stat där tjänsterna utförs, bland annat om en överflyttning blir nödvändig med hänsyn till den berördes hälsotillstånd, och detta utan att den försäkrade orsakas ytterligare kostnader. Artikeln har inte till syfte att reglera kostnader för sjukvårdsprodukter som har inköpts i en annan medlemsstat och hindrar därför inte heller på något sätt att medlemsstaterna ersätter kostnaderna enligt gällande taxor i den behöriga staten, inte ens när förhandstillstånd saknas.

3 Artiklarna 30 och 36 i fördraget utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka ett organ för social trygghet i en medlemsstat kan neka en försäkrad schablonersättning för ett par glasögon med korrektionsglas som har inköpts hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat, med motiveringen att alla inköp av sjukvårdsprodukter i utlandet skall föregås av tillstånd.

Sådana bestämmelser skall betecknas som ett hinder för den fria rörligheten, eftersom de utgör ett incitament för de försäkrade att köpa dessa produkter inom det nationella territoriet hellre än i andra medlemsstater och följaktligen kan komma att begränsa importen.

Bestämmelserna är inte motiverade av risken för att den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet allvarligt rubbas, eftersom schablonersättningen för glasögon och korrektionsglas som inköpts i andra medlemsstater inte påverkar finansieringen eller balansen i systemet för social trygghet. Bestämmelserna är inte heller motiverade av hänsyn till folkhälsan, för att skydda kvaliteten på sjukvårdsprodukter som tillhandahålls i andra medlemsstater, för i och med att villkoren för att få tillträde till och utöva de reglerade yrkena behandlas i gemenskapsrättsliga direktiv, ger köpet av ett par glasögon, på recept från en ögonläkare, hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat garantier som motsvarar dem som ges vid försäljning av ett par glasögon hos en optiker som är etablerad inom det nationella territoriet.

I mål C-120/95,

angående en begäran enligt artikel 177 i EG-fördraget, från Conseil arbitral des assurances sociales (Luxemburg), att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande i det vid den nationella domstolen anhängiga målet mellan

Nicolas Decker

och

Caisse de maladie des employés privés,

angående tolkningen av artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget,

meddelar

DOMSTOLEN

sammansatt av ordföranden G.C. Rodríguez Iglesias, avdelningsordförandena C. Gulmann och H. Ragnemalm (referent) samt domarna G.F. Mancini, J.C. Moitinho de Almeida, P.J.G. Kapteyn, J.L. Murray, D.A.O. Edward, J.-P. Puissochet, G. Hirsch och P. Jann,

generaladvokat: G. Tesauro,

justitiesekreterare: avdelningsdirektören D. Louterman-Hubeau,

med beaktande av de skriftliga yttranden som har inkommit från:

- Nicolas Decker, genom advokaterna Andrée Braun och Serge Wagner, Luxemburg,

- Luxemburgs regering, genom Claude Ewen, inspecteur de la sécurité sociale première classe, ministeriet för social trygghet, i egenskap av ombud,

- Belgiens regering, genom avdelningsdirektören Jan Devadder, utrikes-, utrikeshandels- och utvecklingsbiståndsministeriet, i egenskap av ombud,

- Tysklands regering, genom Ernst Röder, Ministerialrat, förbundsekonomiministeriet, och Gereon Thiele, Assessor, samma ministerium, båda i egenskap av ombud,

- Spaniens regering, genom Alberto Navarro González, generaldirektör med ansvar för samordning av gemenskapsrättsliga tvister, och Gloria Calvo Díaz, abogado del Estado, båda i egenskap av ombud,

- Frankrikes regering, genom Catherine de Salins, sous-directeur, utrikesministeriets rättsavdelning, och Philippe Martinet, secrétaire des affaires étrangères, samma avdelning, båda i egenskap av ombud,

- Nederländernas regering, genom juridiske rådgivaren Adriaan Bos, i egenskap av ombud,

- Förenade kungarikets regering, genom Lindsey Nicoll, Treasury Solicitor's Department, i egenskap av ombud, biträdd av Philippa Watson, barrister,

- Europeiska gemenskapernas kommission, genom juridiske rådgivaren Hendrik van Lier och Jean-Francis Pasquier, nationell tjänsteman med förordnande vid rättstjänsten, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till förhandlingsrapporten,

efter att muntliga yttranden har avgivits vid sammanträdet den 2 juli 1996 av: Nicolas Decker, företrädd av Serge Wagner, Caisse de maladie des employés privés, företrädd av advokaten Albert Rodesch, Luxemburg, Luxemburgs regering, företrädd av Claude Ewen, Tysklands regering, företrädd av Ernst Röder, Spaniens regering, företrädd av Gloria Calvo Díaz, Frankrikes regering, företrädd av Philippe Martinet, Förenade kungarikets regering, företrädd av Philippa Watson, och kommissionen, företrädd av Jean-Francis Pasquier,

och efter att den 16 september 1997 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1 Conseil arbitral des assurances sociales har genom beslut av den 5 april 1995, som inkom till domstolens kansli den 7 april 1995, i enlighet med artikel 177 i EG-fördraget ställt en fråga om tolkningen av artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget.

2 Frågan har uppkommit i en tvist mellan den luxemburgske medborgaren Nicolas Decker och Caisse de maladie des employés privés (nedan kallad sjukkassan) angående en ansökan om ersättning för ett par glasögon med korrektionsglas som har inköpts hos en optiker i Arlon (Belgien) på recept från en ögonläkare som är etablerad i Luxemburg.

3 I skrivelse av den 14 september 1992 underrättade sjukkassan Nicolas Decker om dess avslag på hans ansökan om ersättning för dessa glasögon av det skälet att de hade inköpts utomlands utan förhandstillstånd från sjukkassan.

4 Nicolas Decker bestred detta beslut och åberopade därvid bland annat fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor. Sjukkassan vidhöll sin ståndpunkt och avslog Nicolas Deckers klagomål i ett styrelsebeslut av den 22 oktober 1992.

5 Nicolas Decker väckte talan angående beslutet vid Conseil arbitral des assurances sociales, som ogillade hans talan i beslut av den 24 augusti 1993.

6 Den 8 september 1993 klagade Nicolas Decker på detta beslut vid Conseil arbitral des assurances sociales, som ogillade hans talan i dom av den 20 oktober 1993, med motiveringen att målet inte hade något samband med den fria rörligheten för varor utan i stället rörde social trygghet, det vill säga rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen (se dess ändrade och uppdaterade version enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996, EGT L 28, 1997, s. 1).

7 Nicolas Decker överklagade domen genom en kassationstalan. Genom dom av den 12 januari 1995 undanröjdes domen från Conseil arbitral des assurances sociales och målet återförvisades till Conseil arbitral des assurances sociales, som i dom av den 5 april 1995 beslutade att artikel 60 i socialförsäkringslagen och artikel 58 i föreskrifterna från Union des caisses de maladie des salariés var tillämpliga på tvisten.

8 I artikel 60 i den luxemburgska socialförsäkringslagen, i den lydelse som var i kraft vid tidpunkten för händelserna i målet vid den nationella domstolen, föreskrevs bland annat följande:

"De försäkrade har rätt att vända sig till valfri läkare, tandläkare, apotek, sjukhus eller vårdpersonal.

De enda som kan anförtros att tillhandahålla vård och tjänster i Storhertigdömet är:

1 Läkare, tandläkare, apotek, sjukhus, barnmorskor och vårdpersonal som har tillstånd att utöva sitt yrke i hela eller delar av Storhertigdömet.

2 Utländska läkare som med den behandlande läkarens och förtroendeläkarens samtycke, och utan att mer omfattande internationella överenskommelser påverkas, har kallats till Storhertigdömet för konsultation.

För att de försäkrade skall kunna erhålla behandling i utlandet krävs det samtycke från sjukkassan, såvida det inte rör sig om akutvård vid olycksfall eller sjukdom som har inträffat utomlands.

Sjukkassan kan inte vägra samtycke om behandlingen i utlandet tillstyrks av den läkare som behandlar den försäkrade och av en förtroendeläkare eller om den nödvändiga behandlingen inte kan erhållas i Storhertigdömet."

9 Vid tidpunkten för händelserna i målet vid den nationella domstolen reglerades ersättningen för glasögonbågar och korrektionsglas i artikel 78 i föreskrifterna från Union des caisses de maladie och i det kollektivavtal av den 30 juni 1975 som Union des caisses de maladie och optikernas branschförbund hade slutit med stöd av artikel 308a i socialförsäkringslagen.

10 Artikel 78 i föreskrifterna från Union des caisses de maladie hade följande lydelse:

"Glasögon och andra visuella hjälpmedel skall bekostas av sjukkassan enligt de taxor och villkor som fastställs i avtal eller avgöranden som ersätter dessa avtal i enlighet med artikel 308a i socialförsäkringslagen."

11 I artikel 2 i kollektivavtalet av den 30 juni 1975 angavs det att om det inte föreskrevs något annat i gemenskapsbestämmelser eller internationella bestämmelser om social trygghet för migrerande arbetstagare och därmed jämställda, skulle personer som var bosatta eller hade hemvist i Luxemburg och som var anslutna till det inhemska systemet för social trygghet erhålla sina glasögon från optiker som var upptagna i Luxemburgs yrkesregister och etablerade i Storhertigdömet.

12 Enligt dessa bestämmelser skulle glasögonbågar ersättas med ett schablonbelopp som var begränsat till högst 1 600 LFR.

13 Taxorna för ersättning för korrektionsglas fastställdes i bilaga A till kollektivavtalet av den 30 juni 1975. Enligt artikel 12 i detta kollektivavtal skulle de ersättningsbelopp för korrektionsglas som fastställdes i bilaga A endast justeras på grundval av prislistorna från firmorna Zeiss och American Optical.

14 Socialförsäkringslagen och föreskrifterna från Union des caisses de maladie ändrades på ett genomgripande sätt år 1992. Principen i den tidigare gällande artikel 60 i socialförsäkringslagen, om förhandstillstånd från sjukkassan för all medicinsk behandling som utförs utomlands, återfinns emellertid i den nya artikel 20 i socialförsäkringslagen.

15 Vad beträffar förordning nr 1408/71 föreskrivs bland annat följande i artikel 22 i förordningen:

"1. En anställd eller egenföretagare som uppfyller villkoren i den behöriga statens lagstiftning för att få förmåner, i förekommande fall med beaktande av bestämmelserna i artikel 18, och

...

c) som efter tillstånd av den behöriga institutionen beger sig till en annan medlemsstats territorium för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver,

har rätt till följande förmåner:

i) Vårdförmåner som utges för den behöriga institutionens räkning av institutionen på vistelse- eller bosättningsorten enligt bestämmelserna i den lagstiftning som den sistnämnda institutionen tillämpar som om han vore försäkrad där. Längden av den period under vilken förmåner utges skall dock bestämmas enligt den behöriga statens lagstiftning.

ii) Kontantförmåner som utges av den behöriga institutionen enligt bestämmelserna i den lagstiftning som denna institution tillämpar. Efter överenskommelse mellan den behöriga institutionen och institutionen på vistelse- eller bosättningsorten, kan dock sådana förmåner utges av den sistnämnda institutionen för den förstnämndas räkning enligt bestämmelserna i den behöriga statens lagstiftning.

2. ...

Tillstånd enligt punkt 1 c får inte vägras, om vården är en förmån som utges enligt lagstiftningen i den medlemsstat inom vars territorium personen är bosatt och om han i den staten inte kan få vård inom den tid som, med beaktande av hans aktuella hälsotillstånd och sjukdomens sannolika förlopp, där är normal för vården i fråga.

3. Bestämmelserna i punkt 1 och 2 gäller också en anställds eller egenföretagares familjemedlemmar.

..."

16 Då Conseil arbitral des assurances sociales var tveksam till om dessa bestämmelser var förenliga med gemenskapsrätten, närmare bestämt med artiklarna 30 och 36 i fördraget, beslutade den att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EG-domstolen:

"Är artikel 60 i den luxemburgska socialförsäkringslagen, med tillämpning av vilken ett organ för social trygghet i en medlemsstat A nekar en försäkrad, som är medborgare i samma medlemsstat A, ersättning för glasögon med korrektionsglas, föreskrivna av en läkare som är etablerad i samma stat men inköpta hos en optiker som är etablerad i en medlemsstat B, med motiveringen att varje medicinsk behandling i utlandet måste föregås av ett tillstånd från det nämnda organet för social trygghet, förenlig med artiklarna 30 och 36 i EEG-fördraget i den mån som den på ett generellt sätt godkänner privatpersoners import av läkemedel eller, som i detta fall, av glasögon med ursprung i andra medlemsstater?"

17 Nicolas Decker och kommissionen anser att nationella bestämmelser som medför att en försäkrad nekas ersättning för produkter som normalt ersätts, förutsatt att ett förhandstillstånd ges från den försäkrades organ för social trygghet, utgör ett obefogat hinder för den fria rörligheten för varor.

18 Den luxemburgska, den belgiska, den franska och den brittiska regeringen har däremot i första hand gjort gällande att sådana bestämmelser som de i målet vid den nationella domstolen inte omfattas av artiklarna 30 och 36 i fördraget, eftersom de rör social trygghet. I andra hand har de gjort gällande att dessa bestämmelser i varje fall inte hindrar att sådana nationella bestämmelser bibehålls. Den tyska, den spanska och den nederländska regeringen delar den sistnämnda bedömningen.

19 Mot bakgrund av dessa synpunkter skall det i tur och ordning göras en prövning av frågorna om, till att börja med, tillämpningen av principen om fri rörlighet inom området för social trygghet, därefter om betydelsen av förordning nr 1408/71 och slutligen om tillämpningen av bestämmelserna om fri rörlighet för varor.

Tillämpningen av den grundläggande principen om fri rörlighet inom området för social trygghet

20 Den luxemburgska, den belgiska, den franska och den brittiska regeringen har i första hand gjort gällande att de nationella bestämmelserna, som avser ersättning för vård, inte omfattas av artikel 30 i fördraget, eftersom de rör en särskild del av området för social trygghet.

21 Inledningsvis skall det framhållas att enligt fast rättspraxis inkräktar inte gemenskapsrätten på medlemsstaternas behörighet att utforma sina sociala trygghetssystem (dom av den 7 februari 1984 i mål 238/82, Duphar m.fl., REG 1984, s. 523, punkt 16, svensk specialutgåva, häfte 6, och av den 17 juni 1997 i mål C-70/95, Sodemare m.fl., REG 1997, s. I-3395, punkt 27).

22 I avsaknad av en harmonisering på gemenskapsnivå ankommer det följaktligen på lagstiftaren i varje medlemsstat att bestämma dels villkoren för rätten eller skyldigheten att ansluta sig till ett system för social trygghet (dom av den 24 april 1980 i mål 110/79, Coonan, REG 1980, s. 1445, punkt 12, och av den 4 oktober 1991 i mål C-349/87, Paraschi, REG 1991, s. I-4501, punkt 15), dels villkoren som ger rätt till förmåner (dom av den 30 januari 1997 i de förenade målen C-4/95 och C-5/95, Stöber och Piosa Pereira, REG 1997, s. I-511, punkt 36).

23 I enlighet med vad generaladvokaten har konstaterat i punkt 17-25 i sitt förslag till avgörande skall medlemsstaterna likafullt beakta gemenskapsrätten vid utövandet av denna behörighet.

24 Domstolen har nämligen konstaterat att de åtgärder som medlemsstaterna vidtar i fråga om social trygghet, och som kan påverka saluföringen av sjukvårdsprodukter och ha ett indirekt inflytande på importmöjligheterna, omfattas av fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor (se domen i det ovannämnda målet Duphar m.fl., punkt 18).

25 Följaktligen medför inte det förhållandet att de ifrågavarande nationella bestämmelserna hänför sig till området för social trygghet att artikel 30 i fördraget inte är tillämplig.

Betydelsen av förordning nr 1408/71

26 Den luxemburgska regeringen anser att artikel 22 i förordning nr 1408/71 innehåller principen att det krävs förhandstillstånd för all behandling som utförs i en annan medlemsstat. Enligt regeringen skulle ifrågasättandet av de nationella bestämmelserna om betalningsansvar för tjänster som har utförts utomlands innebära ett ifrågasättande av giltigheten av motsvarande bestämmelse i förordning nr 1408/71.

27 I detta avseende finns det anledning att konstatera att det förhållandet att en nationell åtgärd eventuellt kan vara förenlig med en bestämmelse i sekundärrätten, i detta fall artikel 22 i förordning nr 1408/71, inte förhindrar att åtgärden omfattas av bestämmelserna i fördraget.

28 Såsom generaladvokaten har konstaterat i punkt 55-57 i sitt förslag till avgörande är dessutom syftet med artikel 22.1 i förordning nr 1408/71 att ge den försäkrade, som har fått den behöriga institutionens tillstånd att bege sig till en annan medlemsstat för att där få den vård som hans hälsotillstånd kräver, möjlighet att få sjukvårdsförmåner, som utges för den behöriga institutionens räkning men enligt bestämmelserna i lagstiftningen i den stat där tjänsterna utförs, bland annat om en överflyttning blir nödvändig med hänsyn till den berördes hälsotillstånd, och detta utan att den försäkrade orsakas ytterligare kostnader.

29 Däremot kan det konstateras att artikel 22 i förordning nr 1408/71, tolkad mot bakgrund av dess ändamål, inte har till syfte att reglera kostnader för sjukvårdsprodukter som har inköpts i en annan medlemsstat och därför inte heller på något sätt hindrar att medlemsstaterna ersätter kostnaderna enligt gällande taxor i den behöriga staten, inte ens när förhandstillstånd saknas.

30 Följaktligen skall det prövas om sådana nationella bestämmelser som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är förenliga med fördragets bestämmelser om fri rörlighet för varor.

Tillämpningen av bestämmelserna om fri rörlighet för varor

31 Det skall undersökas om sådana bestämmelser som de aktuella i målet vid den nationella domstolen kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen (dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, REG 1974, s. 837, punkt 5; svensk specialutgåva, häfte 2).

32 Nicolas Decker och kommissionen anser att det förhållandet att betalningsansvar för sjukvårdsprodukter, enligt villkoren i lagstiftningen i den stat där den försäkrade är ansluten till ett system för social trygghet, förutsätter förhandstillstånd från den behöriga institutionen i denna stat när produkterna tillhandahålls i en annan medlemsstat innebär en begränsning av den fria rörligheten för varor i den mening som avses i artikel 30 i fördraget.

33 De medlemsstater som har yttrat sig i målet har i huvudsak gjort gällande att sådana bestämmelser som de aktuella i målet vid den nationella domstolen har varken till syfte eller till verkan att begränsa handeln utan endast fastställer villkoren för ersättning för sjukvårdskostnader. Sådana bestämmelser medför enligt dem inte något förbud mot att importera glasögon och har inte heller någon direkt betydelse för möjligheten att inköpa glasögon utanför det nationella territoriet. Slutligen hindrar bestämmelserna inte heller luxemburgska optiker att importera glasögon och korrektionsglas från andra medlemsstater, bearbeta dem och sälja dem.

34 I detta avseende kan det konstateras att de nationella bestämmelserna utgör ett incitament för dem som är försäkrade enligt det luxemburgska systemet att köpa och låta montera sina glasögon hos optiker som är etablerade i Storhertigdömet hellre än hos optiker i andra medlemsstater.

35 Även om det är riktigt att de ifrågavarande nationella bestämmelserna inte berövar de försäkrade möjligheten att köpa sjukvårdsprodukter i en annan medlemsstat, förhåller det sig trots allt så att ersättningen för kostnader som har uppkommit i denna stat är beroende av ett förhandstillstånd och att försäkrade som inte har erhållit tillstånd nekas ersättning. Kostnader som har uppkommit i den stat där den försäkrade är ansluten till ett system för social trygghet är dock inte beroende av något sådant tillstånd.

36 Sådana bestämmelser skall betecknas som ett hinder för den fria rörligheten, eftersom de utgör ett incitament för de försäkrade att köpa dessa produkter i Storhertigdömet hellre än i andra medlemsstater och följaktligen kan komma att begränsa importen av monterade glasögon från dessa stater (se dom av den 7 maj 1985 i mål 18/84, kommissionen mot Frankrike, REG 1985, s. 1339, punkt 16; svensk specialutgåva, häfte 8).

37 Den luxemburgska regeringen har emellertid gjort gällande att den fria rörligheten för varor inte är absolut och att det därför skulle finnas sakliga skäl för de ifrågavarande nationella bestämmelserna, som syftar till att kontrollera de sjukvårdskostnader som med nödvändighet måste beaktas.

38 Nicolas Decker har däremot gjort gällande att ersättningen för hans inköp skulle belasta sjukkassans budget lika mycket i båda fallen, eftersom sjukkassan endast ersätter montering och korrektionsglas som en optiker har sålt till ett schablonbelopp. Detta schablonbelopp fastställs oberoende av de faktiska kostnaderna och det finns därför inga sakliga skäl för sjukkassan att neka ersättning när köpet har ägt rum hos en optiker i en annan medlemsstat. De ifrågavarande nationella bestämmelserna kan således inte motiveras av behovet att kontrollera sjukvårdskostnaderna.

39 I detta avseende skall det konstateras att målsättningar av rent ekonomisk natur inte kan motivera en inskränkning av den grundläggande principen om fri rörlighet för varor. Det kan dock inte uteslutas att risken för att den ekonomiska balansen i systemet för social trygghet allvarligt rubbas kan vara tvingande hänsyn av allmänintresse som kan motivera ett liknande hinder.

40 Det skall dock konstateras, vilket den luxemburgska regeringen för övrigt har medgivit vid svaret på en fråga från domstolen, att schablonersättningen för glasögon och korrektionsglas som inköpts i andra medlemsstater inte påverkar finansieringen eller balansen i systemet för social trygghet.

41 Den belgiska, den tyska och den nederländska regeringen har också gjort gällande att de försäkrades rätt till vård av en viss kvalitet utgör ett sådant skäl för de ifrågavarande nationella bestämmelserna som föreskrivs i artikel 36 i fördraget, eftersom syftet är att skydda människors hälsa. Den belgiska regeringen har tillagt att glasögon skall tillhandahållas av personer som har lagstadgat tillstånd att utöva yrket. Om tjänsterna utförs i en annan stat blir det mycket svårt, till och med omöjligt, att kontrollera att de utförs på ett tillfredsställande sätt.

42 I detta avseende finns det anledning att framhålla att villkoren för att få tillträde till och utöva de reglerade yrkena har behandlats i rådets direktiv 92/51/EEG av den 18 juni 1992 om en andra generell ordning för erkännande av behörighetsgivande högre utbildning, som komplement till direktiv 89/48/EEG (EGT L 209, s. 25), och i kommissionens direktiv 95/43/EG av den 20 juli 1995 om ändring av bilagorna C och D till direktiv 92/51 (EGT L 184, s. 21).

43 Detta innebär att köp av ett par glasögon hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat ger garantier som motsvarar dem som ges vid försäljning av ett par glasögon hos en optiker som är etablerad inom det nationella territoriet (se, vad beträffar köp av läkemedel i en annan medlemsstat, dom av den 7 mars 1989 i mål 215/87, Schumacher, REG 1989, s. 617, punkt 20, och av den 8 april 1992 i mål C-62/90, kommissionen mot Tyskland, REG 1992, s. I-2575, punkt 18; svensk specialutgåva, häfte 12).

44 Vidare skall det framhållas att i målet vid den nationella domstolen har glasögonen inköpts på recept från en ögonläkare, vilket är en garanti för att folkhälsan skyddas.

45 Detta betyder att sådana bestämmelser som de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte kan motiveras av hänsyn till folkhälsan, för att skydda kvaliteten på sjukvårdsprodukter som tillhandahålls i andra medlemsstater.

46 Under dessa omständigheter skall den fråga som har ställts besvaras på så sätt att artiklarna 30 och 36 i fördraget utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka ett organ för social trygghet i en medlemsstat kan neka en försäkrad schablonersättning för ett par glasögon med korrektionsglas som har inköpts hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat, med motiveringen att alla inköp av sjukvårdsprodukter i utlandet skall föregås av ett tillstånd.

Rättegångskostnader

47 De kostnader som har förorsakats den luxemburgska, den belgiska, den tyska, den spanska, den franska, den nederländska och den brittiska regeringen samt kommissionen, vilka har inkommit med yttranden till domstolen, är inte ersättningsgilla. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna.

På dessa grunder beslutar

DOMSTOLEN

- angående den fråga som genom beslut av den 5 april 1995 har ställts av Conseil arbitral des assurances sociales - följande dom:

Artiklarna 30 och 36 i EG-fördraget utgör hinder för nationella bestämmelser enligt vilka ett organ för social trygghet i en medlemsstat kan neka en försäkrad schablonersättning för ett par glasögon med korrektionsglas som har inköpts hos en optiker som är etablerad i en annan medlemsstat, med motiveringen att alla inköp av sjukvårdsprodukter i utlandet skall föregås av ett tillstånd.