FÖRSTAINSTANSRÄTTENS DOM (första avdelningen)

den 27 februari 1996

Mål T-235/94

Roberto Galtieri

mot

Europaparlamentet

”Tjänstemän — Hushållstillägg — Återkrav av felaktigt utbetalda belopp — Maktöverskridande — Berättigade förväntningar — Skadestånd”

Fullständig text på franska   II-129

Saken:

Utgång:

Ogillande.

Resumé av domen

Sökanden är tillfälligt anställd vid parlamentet. Sedan juli månad 1980 är han placerad i lönegrad B 2. Han har sedan januari månad 1990 en tjänst i kategori A. Han är gift sedan juli 1984, och hans hustru tillhör även hon personalen vid gemenskapens institutioner. Enligt artikel 1 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen vid Europeiska gemenskaperna (tjänsteföreskrifterna), har han erhållit hushållstillägg sedan den 1 juli 1984 till och med den 30 november 1993.

Efter att ha erhållit upplysningar om att sökandens hustru hade förflyttats från rådet till parlamentet, ansåg parlamentet att sökanden hade förlorat sin rätt till hushållstillägg från och med den 1 januari 1992 på grund av hustruns retroaktiva befordran till lönegrad C 3 denna dag. Parlamentet beslutade att begära återbetalning av de belopp som det ansåg felaktigt hade utbetalats till sökanden, vilka uppgick till 267628 BFR sammanlagt, och informerade sökanden om detta. Efter att parlamentet hade bekräftat detta beslut till följd av sökandens invändning, anförde sökanden ett formellt klagomål enligt artikel 90 i tjänsteföreskrifterna.

Efter det att talan hade väckts och en ansökan ingivits för att få uppskov med verkställigheten av det påtalade beslutet, vilandeförklarades talan vid förstainstansrätten i enlighet med artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna, i avvaktan på ett uttryckligt eller tyst beslut om avslag på klagomålet. Genom beslut av den 14 juli 1994 konstaterade förstainstansrättens ordförande att det inte fanns anledning att ta ställning till ansökan om interimistiska åtgärder, eftersom det under mellantiden hade träffats ett avtal mellan parterna, enligt vilket svaranden avstod från att kräva omedelbar återbetalning av resterande belopp, som enligt svaranden fortfarande skulle återbetalas.

Trots att sökanden i enlighet med artikel 100 i rättegångsreglerna hade givits tillfälle att delta i förhandlingen, kom han aldrig till denna. Sökandens advokat begärde att förstainstansrätten skulle återuppta det muntliga förfarandet på grund av att fullmäktigen, som hade bekräftat att han mottagit kallelsen, av misstag hade sänt kallelsen till fel adress, varför sökanden inte fick del av kallelsen.

Förfarandet

Att en part som på korrekt sätt har kallats inte är närvarande vid förhandlingen, kan endast motivera återupptagande av det muntliga förfarandet om denna frånvaro beror på force majeure, vilket skall förstås som onormala svårigheter, som den part som åberopar dem inte kan påverka och som framstår som oundvikliga, trots att alla försiktighetsmått har vidtagits. Sökanden hade emellertid nöjt sig med att åberopa att ett misstag skett i överföringen mellan den fullmäktige som han hade gett fullmakt att mottaga handlingar och sitt ombud, vilket är en omständighet som inte kan anses utgöra force majeure (punkt 17).

Hänvisning till förstainstansrätten den 29 maj 1991, Bayer mot kommissionen, T-12/90, Rec. s. II-219, punkt 44

Upptagande till sakprövning

Förstainstansrätten anmärkte att i princip är en talan förtida, om den har väckts före utgången av tidsfristen för att svara på klagomålet mot det tysta beslutet om avslag, och den kan således inte upptas till prövning. Icke desto mindre är den i artikel 91.2 i tjänsteföreskrifterna föreskrivna skyldigheten att avsluta det administrativa förfarandet begränsad av artikel 91.4. Av denna bestämmelse följer att en berörd part, efter att ha anfört klagomål vid tillsättningsmyndigheten enligt artikel 90.2, omedelbart kan väcka talan vid förstainstansrätten, på villkor att denna talan åtföljs av en ansökan om uppskov med verkställigheten av den påtalade rättsakten eller interimistiska åtgärder (punkt 28).

Hänvisning till förstainstansrätten den 7 februari 1991, Tagaras mot domstolen, T-18/89 och T-24/89, Rec. s. II-53, punkterna49 och 50

I artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna anges inte en bestämd tidsfrist för att väcka talan vid förstainstansrätten och artikeln skall således inte tolkas restriktivt. Denna har till syfte att göra det möjligt att väcka talan vid förstainstansrätten före utgången av det administrativa förfarandet, på villkor att det både väcks talan i huvudsaken och yrkas om interimistiska åtgärder, snarare än att införa en strikt tidsfrist för att väcka talan vid förstainstansrätten. Förstainstansrätten kunde således inte förklara att sökanden var förhindrad att åberopa undantaget i artikel 91.4 i tjänsteföreskrifterna endast av den anledningen att sökanden inte hade väckt talan vid förstainstansrätten förrän efter mer än tre månader efter det att klagomålet ingivits till tillsättningsmyndigheten. Denna grand för avvisning skulle således förkastas (punkt 29).

Förstainstansrätten anmärkte att sökanden fortfarande hade ett berättigat intresse av att få en ogiltigförklaring av beslutet om att begära återbetalning av felaktigt utbetalda belopp. Parlamentets svar på klagomålet imiebar en ändring av det ursprungliga beslutet, men gav endast delvis sökanden rätt. Denna grund för avvisning kunde därför inte heller den godtas (punkt 30).

Eftersom förstainstansrätten hade förklarat att talan om ogiltigförklaring kunde upptas till prövning, skulle parlamentets grund för avvisning — som gick ut på att om en talan om ogiltigförklaring avvisas skall även skadeståndstalan avvisas — även den förkastas. Talan förklarades således kunna upptas till prövning (punkterna 31 och 32).

I saken

Yrkandet om ogiltigförklaring

Den första grunden att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna hade åsidosatts

Enligt lydelsen av artikel 85 i tjänsteföreskrifterna skall varje belopp som utbetalats felaktigt återkrävas, om mottagaren har varit medveten om att det inte funnits något skäl till utbetalningen eller felet har varit så uppenbart att han måste ha känt till det. Med hänsyn till parternas argumentation, räckte det att pröva om felet var så uppenbart att sökanden måste ha känt till det (punkt 45).

Enligt förstainstansrätten innebär uttrycket ”så uppenbart” i denna bestämmelse inte att en tjänsteman som har fått felaktiga utbetalningar inte behöver göra någon ansträngning för att reagera eller kontrollera. Tvärtom anses det som uppenbart att en utbetalning är felaktig om detta inte skulle kunna gå en normalt vaksam tjänsteman, som anses känna till reglerna angående hans lön, förbi. För att avgöra om tjänstemannen har varit normalt vaksam, skall det beaktas vilken möjlighet den berörde tjänstemannen har att göra nödvändiga kontroller (punkt 46).

Hänvisning till förstainstansrätten den 10 februari 1994, White mot kommissionen, T-107/92. RecFP s. II-143, punkt 33; förstainstansrätten den 24 februari 1994, Burck mot kommissionen. T-93/92, RecFP s. II-201, punkt 29; förstainstansrätten den 24 februari 1994, Stahlschmidt mot parlamentet, T-38/93. RecFP s. II-227. punkt 19

I artikel 1.3 i bilaga VII till tjänsteföreskrifterna föreskrivs att den berörde inte har rätt till hushållstillägg ... om hans make har en yrkesverksamhet i förvärvssyfte som ger upphov till inkomster som överstiger den årliga grundlönen för en tjänsteman i lönegrad C 3, löneklass 3 ... före avdrag för skatt. Denna lydelse måste anses vara så klar att en tjänsteman i kategori A, som har arbetat i gemenskapernas institutioner sedan år 1980, kan avgöra vad som är det avgörande maximibeloppet, utöver vilket han inte har rätt till hushållstillägg, om inte tillsättningsmyndigheten fattar ett specialbeslut (punkterna 47 och 48).

Vad gällde sökandens underlåtenhet att underrätta parlamentet om att hans hustru hade befordrats, anmärkte förstainstansrätten att enligt den ovan nämnda domen i målet White mot kommissionen, har en tjänsteman som har dröjt med att underrätta administrationen om att hans familjesituation har förändrats och genom sitt eget beteende försatt sig en felaktig situation, inte rätt att åberopa god tro för att slippa återbetala en förmån som han felaktigt har fortsatt att erhålla. Även om förstainstansrätten i denna dom fann att kravet på att felet skall vara uppenbart inte var uppfyllt i detta fall, bland annat beroende på att maximibeloppet endast överskridits blygsamt, ansåg den däremot att ett överskridande med 110000 BFR per år var ”betydande” och inte kunde gå en normalt vaksam tjänsteman förbi (punkterna 49 och 50).

Hänvisning till White mot kommissionen, ovannämnd, punkterna 38 och 50

Vad gäller överskridandet i det aktuella fallet, som parterna har beräknat på olika sätt, konstaterade förstainstansrätten att sökanden inte hade lämnat uppgifter som gjorde det möjligt att anta att parlamentets beräkningar var felaktiga. Mot denna bakgrund fann förstainstansrätten att överskridandet i fråga var minst 87000 BFR per år, vilket är ett belopp som inte kan anses som försumbart och som inte kan undgå en normalt vaksam tjänsteman (punkt 5I-55).

Förstainstansrätten fann därför att om sökanden hade varit normalt vaksam, borde han ha insett att betalningarna i fråga var uppenbart felaktiga. Parlamentet hade alltså rätt att begära återbetalning av de felaktigt utbetalda beloppen av hushållstillägg från och med den 1 november 1992 till och med den 30 november 1993. Dessutom hade sökanden genom sitt eget beteende — genom att underlåta att underrätta administrationen om att hans hustru hade befordrats till lönegrad C 4, löneklass 4, den 1 november 1992 - försatt sig i en regelstridig situation och kunde inte åberopa god tro för att slippa att återbetala de felaktigt utbetalda beloppen. På grund av samtliga dessa skäl förkastade förstainstansrätten denna grund (punkterna 56 och 57).

Den andra grunden om maktöverskridande eller maktmissbruk

Förstainstansrätten konstaterade att sökanden genom denna grund i huvudsak endast åsyftade att visa att parlamentet hade överträtt artikel 85 i tjänsteföreskrifterna. Då förstainstansrätten emellertid hade funnit att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna hade tillämpats korrekt, fanns det inget stöd för grunden och den skulle således förkastas (punkt 60).

Den tredje grunden att principen om skydd för berättigade förväntningar hade åsidosatts

Rätten till skydd för berättigade förväntningar är till för varje enskild person som administrationen har bibringat grundade förhoppningar. Ett åsidosättande av denna princip kan inte åberopas annat än om administrationen har gett tydliga försäkringar (punkt 63).

Hanvisning till förstainstansrätten den 30 november 1994, T-498/93. Dornonville de la Cour mot kommissionen, RecFP s. II-813, punkt 46

Det meddelande från löneavdelningen som sökanden har hänvisat till visar bara att administrationen hade fått reda på att sökandens hustru hade bytt verksamhet. Meddelandet kan inte tolkas som att det var av sådan art att det kunde bibringa sökanden grundade förhoppningar vad gäller rätten att fortsatta att erhålla hushållstillägg, och inte heller som en tydlig försäkran från administrationen. Även om man skulle finna att meddelandet i fråga skulle kunna tolkas som en tydlig försäkran, skulle det inte kunna bibringa sökanden berättigade förväntningar, eftersom en sådan försäkran inte skulle vara förenlig med bestämmelserna i tjänsteföreskrifterna (punkterna 64 och 65).

Vad gäller sökandens rätt till månadslön, anmärkte förstainstansrätten att verkställigheten av ett lagligt beslut om återbetalning av felaktigt utbetalda belopp inte kan anses som en inskränkning av denna rättighet. Grunden skulle således förkastas (punkterna 66 och 67).

Yrkandet om återbetalning och dröjsmålsränta

Detta yrkande förutsatte att rättsakten hade förklarats ogiltig. Med beaktande av att förstainstansrätten hade ogillat yrkandet om ogiltigförklaring, var detta yrkande utan grund och kunde således inte bifallas (punkt 69).

Skadeståndsyrkandet

Förstainstansrätten fann att artikel 85 i tjänsteföreskrifterna inte hade tillämpats på ett rättsstridigt sätt. Det skadeståndsyrkande som var grundat på denna påstådda rättsstridighet kunde därför inte heller bifallas (punkt 71).

Domslut:

Talan ogillas.