61994C0063

1 Den aktuella begäran om förhandsavgörande, som ordföranden för Tribunal de commerce i Mons (Belgien) har ingivit till domstolen, rör tolkningen av artikel 30 i EEG-fördraget och har uppkommit inom ramen för en tvist som uppstått till följd av att Groupement national des négociants en pommes de terre de Belgique (i kortform "Belgapom") i enlighet med artikel 95 i den belgiska lagen av den 14 juli 1991 väckt en fastställelsetalan avseende ett förbud. Belgapoms talan syftar bland annat till att det skall fastställas att vissa åtgärder som vidtagits av bolagen SA ITM Belgium och SA Vocarex utgör en överträdelse av artikel 40 i den ovan nämnda lagen enligt vilken det är förbjudet att sälja till underpris och att sälja med synnerligen låg vinstmarginal, vilket likställs med försäljning till underpris.

I - De nationella bestämmelserna

2 I artikel 40 första stycket i den belgiska lagen av den 14 juli 1991 "sur les pratiques du commerce et sur l'information et la protection du consommateur"(1) (lag om handelssed och om information till och skydd för konsumenten) föreskrivs att det är förbjudet för näringsidkare att saluföra eller sälja en produkt till underpris. De följande styckena i nämnda artikel lyder på följande sätt: "Med försäljning till underpris avses försäljning till ett pris som understiger anskaffnings- eller återanskaffningskostnaden. Med försäljning till underpris likställs försäljning som, med beaktande av priserna och de allmänna kostnaderna, endast medger en synnerligen låg vinstmarginal. För att bedöma om vinstmarginalen är sedvanlig eller synnerligen låg, skall i synnerhet försäljningsvolymen och omsättningen av lagret tas i beaktande."

3 I artikel 41.1 i samma lag föreskrivs ett antal undantag från förbuden i artikel 40 (realisationer, försäljning av produkter som kan förstöras snabbt, och så vidare) medan det i artikel 95 första stycket föreskrivs att ordföranden för Tribunal de commerce - till följd av en talan som enligt artikel 98.1 3 även kan väckas av en yrkesorganisation som är en juridisk person - skall fastställa förekomsten av och förordna om förbud mot en åtgärd som innebär en överträdelse av lagbestämmelserna.

II - Omständigheterna - Den fråga som avses i begäran om förhandsavgörande

4 I slutet av september 1993 erfor inköpsavdelningen på SA ITM Belgium, som är ett bolag med säte i Mons, Belgien, och som hör till Intermarché-koncernen (nedan kallad "ITM"), att SA Géron, som har säte i Limburg, Belgien, saluförde ett parti potatis av sorten "Bintje" på 200 ton till ett pris av 27 BFR per 25 kg (det vill säga 1,08 BFR per kg). Erbjudandet gällde för tiden mellan den 30 september och den 8 oktober 1993 och avsåg sorterad potatis som var förpackad i nätsäckar om 25 kg som levererades fritt till olika affärer. SA Vocarex (nedan kallat "Vocarex"), som är ett självständigt företag med säte i Louvière, Belgien, och som är knutet till ITM-koncernen genom ett franchiseavtal, beställde med anledning av erbjudandet ett parti av den ovan nämnda potatisen och sålde - efter annonsering - denna i sin affär till ett pris av 29 BFR per 25 kg, så att dess bruttovinstmarginal blev 1,31 procent av inköpspriset.

5 Enligt de omständigheter som framgår av beslutet om hänskjutande ringde en person som uppgav sig vara ombud för "Groupement national des négociants en pommes de terre de Belgique" (nedan kallat "Belgapom") till ITM och försökte förhindra att potatis såldes till det ovan nämnda priset och angav att alla belgiska distributörer hade samtyckt till att sälja potatisen till ett pris av 89 BFR per 25 kg.

6 Den 19 oktober 1993 väckte Belgapom i enlighet med artikel 95 i lagen av den 14 juli 1991 talan vid Tribunal de commerce i Mons och yrkade att denna skulle 1) fastställa att ITM:s och Vocarex handlande utgjorde en överträdelse av artikel 40 i den ovan nämnda lagen, enligt vilken försäljning till underpris och försäljning med synnerligen låg vinstmarginal är förbjuden, och 2) förordna att de skulle upphöra med denna verksamhet.

7 Vocarex anförde i sitt svaromål bland annat att artikel 40 i lagen av den 14 juli 1991 inte var förenlig med artikel 30 i EEG-fördraget och yrkade att Tribunal de commerce i Mons skulle begära att domstolen meddelade ett förhandsavgörande i frågan.

8 Till följd av detta beslutade ordföranden för Tribunal de commerce i Mons, genom beslut av den 21 januari 1994, att förklara målet vilande och begära att domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande beträffande en fråga. Detta beslut har i huvudsak motiverats enligt följande:

a) Även om första och andra stycket i artikel 40 i lagen av den 14 juli 1991 är tydliga, medför de följande styckena "en faktisk rättsosäkerhet" för näringsidkare, vilken ökar genom rättspraxis på området enligt vilken marginaler som ligger mellan 0,5 procent och 10 procent för en och samma kategori av produkter anses tillåtna, alltefter beräkningssätt, de parametrar som tas i beaktande och så vidare.

b) Den faktiska osäkerhet som de ekonomiska aktörerna utsätts för vad gäller tillåtligheten eller ej hos deras försäljningsform och följden av en åtgärd som eventuellt vidtas mot dem, skulle redan i sig kunna vara en omständighet som hindrar den fria rörligheten för varor.

c) Även om det medges att avsikten med en reglering som motsvarar den aktuella är att främja lojal konkurrens mellan näringsidkare och att skydda konsumenten mot vissa försäljningsformer, har den aktuella talan emellertid sin grund endast i strävan att skydda grossisternas kollektiva intressen. Konsumenternas intressen äventyras nämligen inte av ett ovanligt specialerbjudande som annonserats som sådant och som gäller en ytterst kort tid.

d) Vagheten hos de termer som använts och den bristande precisionen hos de parametrar som skall tas i beaktande för att avgöra om en handling är tillåten eller ej innebär att det förbud som framgår av artikel 40 tredje och fjärde stycket påverkar även förfaranden som saknar samband med det eftersträvade syftet.

e) Det kan inte uteslutas att bestämmelserna i de ovan nämnda styckena i artikel 40 under dessa förutsättningar utgör ett hinder för handeln inom gemenskapen.

9 På grund av detta har ordföranden för Tribunal de commerce i Mons begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande fråga: "I vilken utsträckning är artikel 40 i lagen av den 14 juli och särskilt artikelns tredje och fjärde stycken, i allmän lydelse, förenlig med artikel 30 i EEG-fördraget när en försäljning som sker till pris överstigande anskaffningskostnaden men med synnerligen låg vinstmarginal i dessa lagrum likställs med försäljning till underpris?"

10 Enligt en fast rättspraxis(2) saknar domstolen behörighet att pröva om en nationell åtgärd är förenlig med gemenskapsrätten. Den har emellertid behörighet att förse den nationella domstolen med alla de uppgifter för tolkning som ingår i gemenskapsrätten och som gör det möjligt för den nationella domstolen att bedöma frågan om förenlighet i det mål som den har att avgöra.

11 Ordföranden för Tribunal de commerce i Mons vill således - utifrån en riktig tolkning av frågan i begäran om förhandsavgörande - få klarhet i om artikel 30 i EEG-fördraget utgör hinder mot en nationell bestämmelse som formulerats allmänt och enligt vilken det är förbjudet att sälja till ett pris som överstiger anskaffningskostnaden men innebär att vinstmarginalen är synnerligen låg, eftersom detta likställs med försäljning till underpris.

III - Inledande anmärkning

12 Enligt en rättsprincip, från vilken domstolen aldrig har gjort avsteg i de mål som rör fri rörlighet för arbetstagare, etableringsrätt och frihet att tillhandahålla tjänster, är de berörda fördragsartiklarna (artikel 48, 52 respektive 59) inte tillämpliga på situationer eller verksamheter som helt och hållet hör hemma inom en enda medlemsstat(3).

13 Det finns inte någon motsvarande principförklaring i den rättspraxis som avser förbudet i artikel 30 i fördraget för medlemsstaterna att vidta åtgärder som har motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner. Det är emellertid möjligt att från all rättspraxis på området härleda domstolens uppfattning att tillämpningen av artikel 30 inte är utesluten på grund av att en given situation eller verksamhet är av rent intern karaktär, förutom när en tvist som är anhängig vid en nationell domstol regleras av en nationell bestämmelse som uteslutande rör inhemska produkter. En sådan uppfattning skulle kunna finna stöd i följande överväganden.

Enligt lydelsen av domen i målet Dassonville(4), till vilken det ständigt hänvisas i domstolens rättspraxis avseende artikel 30 i fördraget(5), skall alla åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen, anses vara åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner. Följaktligen kan en nationell domstol ställas inför en fråga om tolkningen av den ovan åsyftade fördragsbestämmelsen, även om den tvist som är anhängig vid den rör en situation eller en verksamhet som saknar direkt samband med handeln mellan medlemsstaterna. Det är tillräckligt att denna tvist avser ett problem avseende tillämpningen av en nationell bestämmelse som inte enbart berör inhemska produkter utan även importerade produkter, så att det inte är möjligt att på förhand utesluta att denna åtgärd indirekt eller potentiellt kan hindra handeln mellan medlemsstaterna(6).

14 Det skulle trots detta kunna hävdas att i den mån artikel 30 i fördraget "har till syfte att avskaffa hindren för import av varor och inte att säkerställa att inhemska varor i alla händelser är underkastade samma villkor som importerade varor"(7) borde den faktor som föranleder att artikel 30 i fördraget blir tillämplig avseende en viss situation sökas i ursprunget hos de produkter som i ett särskilt fall påstås påverkas av en viss nationell åtgärd. Det skulle således vara uteslutet att tillämpa artikel 30, om den omständighet som gav upphov till tvisten vid den nationella domstolen uteslutande och enbart rörde varor som producerats eller tillverkats i den medlemsstat i vilken de har marknadsförts och i vilken tvisten i fråga har uppkommit.

En sådan synpunkt saknar inte stöd i rättspraxis. I domen i målet Oosthoek(8) - som avkunnades på grundval av en begäran om förhandsavgörande som avsåg frågan om huruvida artiklarna 30 och 34 i EEG-fördraget hindrar nationella bestämmelser enligt vilka det är förbjudet att i syfte att främja försäljningen ge en extraförmån till dem som köper ett uppslagsverk - står det på följande sätt (punkt 9): "Tillämpningen av de nederländska bestämmelserna på försäljning i Nederländerna av uppslagsverk som producerats i Nederländerna(9) saknar ... samband med importen eller exporten av varor och omfattas således inte av artiklarna 30 och 34. Vad gäller försäljning i Nederländerna av uppslagsverk som producerats i Belgien och försäljning i andra medlemsstater av uppslagsverk som producerats i Nederländerna är det emellertid fråga om transaktioner som avser handeln mellan medlemsstater. Med avseende på detta skall det - med beaktande av den fråga som den nationella domstolen ställt - bedömas om bestämmelser som de som återfinns i den nederländska lagstiftningen är förenliga med både artikel 30 och artikel 34 i EEG-fördraget"(10).

15 Det skall absolut understrykas att det i det föreliggande målet inte är möjligt att klargöra de frågor som åsyftas ovan. Detta har helt enkelt följande orsak. Såsom framgår av rättspraxis(11) kan domstolens bedömning av om en viss situation är rent intern endast grundas på beskrivningen av de faktiska omständigheter som den nationella domstolen givit. Om den nationella domstolen följaktligen anser att en tvist som den har att avgöra påverkas av en gemenskapsrättslig regel, vars tolkning begärs genom begäran om förhandsavgörande, kan domstolen anse att den situation som föranlett tvisten är rent intern endast när detta på ett uppenbart sätt framgår av de faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen angivit.

I det föreliggande fallet ger innehållet i beslutet om hänskjutande upphov till stor osäkerhet om den kommersiella verksamhet som Belgapoms talan avser rörde produkter med ursprung i en annan medlemsstat(12). Det förefaller emellertid inte möjligt att anse att de sakförhållanden som den hänskjutande domstolen angivit på ett uppenbart sätt skulle utvisa att varorna i fråga har producerats i Belgien.

16 Även om den princip som uttalats ovan i punkt 14 skulle godtas, skulle det trots det inte vara möjligt att genom att tillämpa denna princip i det föreliggande fallet anse att den tvist som är anhängig vid Tribunal de commerce i Mons faller utanför tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget endast därför att den har samband med en rent intern omständighet.

IV - Domen i målet Keck och Mithouard

17 Redan vid en genomläsning av frågan i begäran om förhandsavgörande framgår den betydelse som tillämpningen av de principer som har uttalats i domen i målet Keck och Mithouard(13) har för besvarandet av denna fråga. Detta beror inte enbart på att det rör sig om en fråga som har samband med tolkningen av artikel 30 i EEG-fördraget, utan även på att de nationella bestämmelser vilkas förenlighet med fördraget den nationella domstolen vill få klarhet i åtminstone vid första anblicken har uppenbara likheter med de nationella bestämmelser (förbud mot försäljning till underpris) i förhållande till vilka domstolen tolkade artikel 30 i domen i målet Keck och Mithouard.

18 Före domen i målet Keck och Mithouard tillfrågades domstolen relativt ofta om tillämpningen av artikel 30 i fördraget i förhållande till nationella bestämmelser om förbud mot att sälja till ett pris som var lägre än det pris som fastställts inom ramen för ett nationellt prisregleringssystem.

I dom av den 24 januari 1978, Van Tiggele (82/77, Rec. s. 25), som är den första dom i ordningen som domstolen avkunnat på detta område, ansåg domstolen - som (i punkt 12) utgick ifrån den redan citerade formuleringen i domen i målet Dassonville (se ovan, punkt 13) - att "ett hinder för importen kan i synnerhet följa av att en nationell myndighet fastställer priser eller vinstmarginaler till en nivå som innebär att de importerade produkterna behandlas mindre gynnsamt än motsvarande inhemska produkter, antingen därför att de importerade produkterna inte kan avsättas med lönsamhet under de fastställda villkoren eller för att den konkurrensfördel som följer av lägre kostnader jämnas ut" (punkt 14). Mot bakgrund av dessa överväganden förklarade domstolen därefter att: 1) "en nationell bestämmelse, enligt vilken detaljförsäljning till priser som är lägre än det inköpspris som detaljisten betalat utan åtskillnad mellan inhemska och importerade produkter är förbjuden, kan inte anses medföra skada enbart för avsättningen av importerade produkter, och kan således inte utgöra en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion" (punkt 16); 2) "en fastställelse av en lägsta vinstmarginal till ett visst belopp och inte till en procentandel av kostnaderna, som utan åtskillnad är tillämplig på inhemska och importerade produkter, kan inte heller leda till att importerade, eventuellt billigare produkter missgynnas i ett fall där vinstmarginalens storlek utgör en relativt liten del av det slutliga detaljpriset" (punkt 17); 3) "annat gäller vad beträffar ett minimipris om ett visst belopp som - trots att det utan åtskillnad tillämpas på inhemska och importerade produkter - kan medföra att avsättningen av importerade produkter missgynnas genom att beslutet hindrar att de lägre kostnaderna på dessa inverkar på det pris som konsumenten betalar" (punkt 18)(14).

19 Den nationella bestämmelse som ligger till grund för den fråga om tolkningen av artikel 30 som ställdes i målen Keck och Mithouard rörde inte ett förbud mot försäljning till ett pris som var lägre än det som fastställts inom ramen för ett nationellt system för prisreglering utan ett förbud (som samtidigt riktades mot grossister och detaljister) mot att tillämpa en viss försäljningsform som består i återförsäljning av en produkt till ett pris som lägre än inköpspriset. Domstolen ombads då förklara om och i vilken mån det var möjligt att i det föreliggande fallet tillämpa den princip som uttalades i domen i målet Oosthoek(15), enligt vilken bestämmelser genom vilka (punkt 15) vissa former för reklam och vissa säljfrämjande åtgärder är förbjudna som, även om de inte direkt villkorar importen, kan begränsa dess volym, eftersom det inte kan uteslutas att "det förhållandet att den berörde aktören antingen tvingas att anta olika system för annonsering eller säljfrämjande beroende på vilken medlemsstat det är fråga om eller överge ett system som han anser särskilt effektivt, kan utgöra ett hinder för importen, även om sådana bestämmelser tillämpas utan åtskillnad på inhemska och importerade produkter".

20 Domstolen tog tillfället i akt att på nytt överväga frågan om tolkningen av artikel 30 och följderna av denna förnyade prövning är särskilt betydelsefulla vad gäller sakförhållandet (och domens lydelse lämnar inget utrymme för osäkerhet i fråga om detta), eftersom den ändring i rättspraxis som gjordes absolut är välgrundad.

21 Den ovan nämnda domen i målet Dassonville (se ovan, punkt 13) utgör återigen utgångspunkten. Domstolen fastställde (punkt 11) att artikel 30 i fördraget innebär att "alla åtgärder som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen, skall anses vara åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner". Domstolen konstaterade därefter (punkterna 12 och 13) att "nationella bestämmelser enligt vilka det allmänt är förbjudet att sälja till underpris har inte till syfte att reglera handeln med varor mellan medlemsstaterna" men kan i varje fall "begränsa försäljningsvolymen och följaktligen försäljningsvolymen för produkter med ursprung i andra medlemsstater i den mån aktörerna berövas en säljfrämjande metod". Domstolen ställde slutligen i sista meningen i punkt 13 frågan om denna möjlighet är tillräcklig för att beteckna bestämmelserna i fråga som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion. Genom att uttrycka sig tvivlande om huruvida bestämmelser som kan föranleda en begränsning av försäljningsvolymen för produkter med ursprung i andra medlemsstater kan ha någon inverkan på importen och således omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30, markerade domstolen redan den punkt som var föremål för en ändrad rättspraxis.

22 Domstolen företog denna ändring genom att införa en åtskillnad mellan dels de restriktiva nationella regler som rör de villkor (märkning, utformning, mått, vikt, sammansättning och så vidare) som skall uppfyllas av varorna med ursprung i andra medlemsstater där de lagligen tillverkats och marknadsförts, dels de nationella bestämmelser enligt vilka vissa försäljningsformer begränsas eller förbjuds. Domstolen förklarade - genom en uttrycklig hänvisning till domen i målet Cassis de Dijon(16) - (punkt 15) att de nationella regler som ingår i den första kategorin, oberoende av om de utan åtskillnad tillämpas på alla produkter, utgör åtgärder med motsvarande verkan, vilka är förbjudna enligt artikel 30, om inte denna tillämpning kan motiveras med ett mål av allmänintresse som ges företräde framför kraven på fri rörlighet för varor. Vad däremot gäller de nationella bestämmelser som hör till den andra kategorin förklarade domstolen (punkt 16) att tillämpningen av en sådan bestämmelse "i motsats till vad som hittills ansetts, varken direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt, hindrar handeln mellan medlemsstaterna" förutsatt att de a) tillämpas på alla ekonomiska aktörer som utövar sin verksamhet inom medlemsstatens territorium och b) att de, såväl rättsligt som faktiskt, på samma sätt påverkar marknadsföringen av de inhemska produkterna och produkterna med ursprung i andra medlemsstater. Domstolen drog slutsatsen att "när dessa villkor har uppfyllts kan tillämpningen av regleringar av denna typ på försäljningen av produkter med ursprung i en annan medlemsstat och som motsvarar de regler som utfärdats i den staten inte hindra att produkterna ges tillträde till marknaden eller försätta dem i en mindre gynnsam ställning än de inhemska produkterna" (punkt 17).

23 Domstolen gjorde alltså en definitiv och "ontologisk" åtskillnad: Restriktiva nationella regler för de villkor som varor med ursprung i andra medlemsstater skall uppfylla och som avser själva föremålet för handeln mellan medlemsstaterna är till sin natur ett hinder för denna handel. Nationella regler enligt vilka vissa försäljningsformer är förbjudna är däremot inte sådana att de kan påverka handeln mellan medlemsstater, eftersom de endast rör villkoren och omständigheterna för försäljning av produkter med ursprung i andra medlemsstater.

När man i detta hänseende jämför domen i målet Keck och Mithouard med den ovan citerade punkten (se ovan, punkt 19) i domen i målet Oosthoek, kan man med fog dra slutsatsen att domstolen "i motsats till vad som hittills ansetts" har medgivit att möjligheten att förbudet mot eller begränsningen av vissa försäljningsformer påverkar de berörda aktörernas beteende på ett sätt som kan ha negativa följdverkningar för handeln mellan medlemsstaterna, är så liten och hypotetisk att den inte gör det möjligt att påvisa något vare sig indirekt eller potentiellt samband mellan dels de nationella bestämmelserna i fråga, dels de eventuella negativa följdverkningarna för importen(17).

24 Med beaktande av den föregående redogörelsen utgör en nationell regel, enligt vilken vissa försäljningsformer är förbjudna eller begränsas, inte i princip en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion. För att göra prövningen av om regeln är oskadlig för handeln inom gemenskapen fullständig skall det emellertid också undersökas dels om den är tillämplig på alla aktörer som utövar sin verksamhet inom den berörda medlemsstatens territorium, dels om den på samma sätt rättsligt och faktiskt påverkar marknadsföringen av inhemska produkter och produkter med ursprung i andra medlemsstater.

25 Varken prövningen av en regels subjektiva tillämpningsområde eller av det sätt på vilket den rättsligt påverkar marknadsföringen av inhemska produkter i förhållande till importerade produkter kan enligt min mening anses skapa stora problem vid tillämpningen av rättspraxis från målet Keck och Mithouard. Det bör emellertid påpekas att man - för att på ett effektivt och djupgående sätt pröva dessa två frågor - inte enbart skall fästa uppmärksamhet vid regelns lydelse utan även undersöka dess ändamål och struktur genom att i mån av möjlighet placera in den i dess lagstiftningsmässiga sammanhang.

26 Svårigheterna blir större när det rör sig om prövningen av om en nationell regel faktiskt påverkar marknadsföringen av inhemska och importerade produkter på samma sätt. Dessa svårigheter uppstår inte vid bestämningen av föremålet för undersökningen: i detta skede av undersökningen skall det faktiskt prövas om en nationell regel - i vilken det inte görs någon åtskillnad mellan inhemska aktörer och aktörer som är medborgare i andra medlemsstater och vilken inte rättsligt påverkar marknadsföringen av importerade produkter på ett annat sätt än marknadsföringen av inhemska produkter - när den tillämpas i praktiken kan leda till att marknadsföringsvillkor som är mer gynnsamma för de inhemska produkterna skapas.

Vilken metod som skall användas vid genomförandet av den åsyftade prövningen är emellertid långt ifrån uppenbart. Varken domen i målet Keck och Mithouard eller senare domar i vilka samma principer har tillämpats(18) ger klara besked i detta hänseende.

27 Det bör enligt min mening anses att det är säkert att man - för att i tillräckligt hög grad åtskilja en regels faktiska konsekvenser från prövningen av dess rättsverkan - endast kan gå till väga genom att hänvisa till vissa antaganden vad gäller de faktiska villkor under vilka den undersökta regeln kan tillämpas. I detta fall riskerar man emellertid att undersökningen utmynnar i en oändlig studie av situationer inom vilken det vore tillräckligt att ange ett konstgjort eller statistiskt sett obetydligt antagande för att rubba åtgärdens rättsligt sett neutrala karaktär.

28 På grund av detta finns det enligt min mening skäl att utgå ifrån att en undersökning enligt det synsätt som anlagts här av de verkningar som en nationell åtgärd i praktiken kan ha, skall genomföras med beaktande av normala omständigheter(19). Det är således från denna synvinkel som man skall bedöma de faktiska omständigheter som kan ha ingivits till domstolen, antingen i ett beslut om hänskjutande eller i skriftliga yttranden(20).

V - Svaret på frågan i begäran om förhandsavgörande

29 Det kan inte bestridas att det genom den reglering som beskrivs i den fråga som ställts av ordföranden för Tribunal de commerce i Mons inte uppställs några villkor som produkterna med ursprung i de övriga medlemsstater skall uppfylla. Kan en sådan reglering ändå anses innebära förbud mot en viss "försäljningsform"?

30 Enligt min mening kan svaret endast bli jakande. Den reglering beslutet om hänskjutande avser och i vilken föreskrivs ett allmänt förbud mot försäljning eller erbjudanden av varor till ett pris som - trots att det överskrider anskaffningspriset - endast medför en synnerligen låg vinstmarginal, rör faktiskt villkoren för försäljning av varor och innebär följaktligen förbud mot en viss "försäljningsform" i den mening som avses i domen i målet Keck och Mithouard.

31 Bolagen ITM och Vocarex anför (se punkt 8 ff i deras yttranden som de ingivit till domstolen, särskilt punkt 10) att med "försäljningsformer" i den mening som avses i domen i målet Keck och Mithouard, endast skall avses särskilda försäljningsformer som inte omfattar försäljning med en vinstmarginal, eftersom det enligt dessa bolag är just denna omständighet, det vill säga förekomsten av en vinstmarginal, som utgör "själva kärnan i försäljningen".

Denna argumentation kan inte godtas. Förutom att den synnerligen låga vinstmarginal som avses i den regel som beskrivs i beslutet om hänskjutande inte kan anses utgöra "själva kärnan i försäljningen", är det framför allt så att varken lydelsen eller andan i domen i målet Keck och Mithouard tillåter att åtskillnad görs mellan försäljningsformer "sui generis", vilka kan förbjudas eller begränsas utan hänsyn till artikel 30 i fördraget, och "sedvanliga" försäljningsformer i fråga om vilka det förhållandet att de förbjuds eller begränsas kan anses vara en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion. Dessutom har domstolen i de domar som givits efter domen i målet Keck och Mithouard ansett att nationella bestämmelser som rör helt andra saker än ovanliga försäljningsformer eller försäljningsformer sui generis är regler som motsvarar "försäljningsformer" och att de följaktligen inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30(21).

32 Man skall trots det inte definitivt anse att den regel till vilken det hänvisas i beslutet om hänskjutande ligger utanför tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget, innan man har prövat dels om den är tillämplig på alla aktörer som utövar sin verksamhet inom det nationella territoriet, dels om den både rättsligt och faktiskt på samma sätt påverkar marknadsföringen av inhemska och importerade produkter.

33 Det tvistiga förbudet är tillämpligt på alla näringsidkare som är verksamma i Belgien oberoende av deras nationalitet(22) och uppenbarligen på grossister när de säljer till detaljister samt på de sistnämnda när de säljer till konsumenterna, eftersom det i lagen inte föreskrivs någon åtskillnad mellan grossister och detaljister(23).

Det framgår klart av bestämmelsen som avser försäljning eller saluföring som - med hänsyn till anskaffningspriset (eller eventuellt återanskaffningspriset) - sker med synnerligen låg vinstmarginal att förbudet inte gäller för producentens eller tillverkarens försäljning av den sålda produkten under förutsättning att det i så fall givetvis inte har förekommit någon tidigare anskaffning. Denna omständighet skall emellertid inte ha minsta inflytande på prövningen av bestämmelsen mot bakgrund av artikel 30 i fördraget genom att förbudet inte alls riktar sig mot belgiska producenter eller tillverkare, heller inte avser medborgare i andra medlemsstater som i Belgien säljer varor som producerats eller tillverkats där(24). Det är för övrigt uppenbart att domstolen saknar behörighet att pröva frågan (som förutom att den inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget, inte heller omfattas av gemenskapsrätten i allmänhet) om åtskillnaden mellan dels grossister och detaljister, dels producenter och tillverkare, är oförenlig med likabehandlingsprincipen i intern rätt(25).

34 Det finns skäl att fråga sig om den aktuella regleringen faktiskt och rättsligt på samma sätt påverkar marknadsföringen av inhemska produkter och produkter med ursprung i andra medlemsstater.

Jag anser att svaret bör bli jakande. Det följer varken av själva regleringen eller av sammanhanget att det förbud som återfinns däri rättsligt påverkar marknadsföringen av importerade produkter på ett annat sätt än marknadsföringen av inhemska produkter, samtidigt som det inte finns någon omständighet som gör det möjligt att dra slutsatsen att det tvistiga förbudet under normala omständigheter faktiskt kan innebära diskriminering i den mening som angivits ovan(26).

35 På denna sistnämnda punkt anför bolagen ITM och Vocarex emellertid att den aktuella nationella åtgärden påverkar marknadsföringen av produkter med ursprung i andra medlemsstater mer än marknadsföringen av inhemska produkter, med beaktande av att:

a) Marknadsföringen av importerade produkter medför högre kostnader än marknadsföringen av inhemska produkter (transport- och lagringskostnader och så vidare). Följaktligen säljs de importerade produkterna med lägre vinstmarginal än de som realiseras vid försäljningen av inhemska produkter, varför försäljningen av importerade produkter oftare omfattas av tillämpningsområdet för den tvistiga regeln.

b) Förbudet mot en säljfrämjande metod, såsom den i det föreliggande fallet, mot försäljning med synnerligen låg vinstmarginal, drabbar huvudsakligen importerade produkter för vilka metoder av detta slag hart större betydelse än för inhemska produkter.

c) Det angivna förbudet, som enbart riktar sig mot grossister och detaljister, gör det möjligt för inhemska producenter att sälja sina produkter med synnerligen låg vinstmarginal. De producenter som är etablerade i andra medlemsstater behandlas således mindre gynnsamt än de inhemska producenterna, eftersom de - för att distribuera sina produkter - vanligtvis måste anlita mellanhänder som på grund av det ovan nämnda förbudet inte kan marknadsföra dessa produkter hos konsumenterna genom att anlita den omtvistade metoden.

36 Jag anser att inget av dessa argument är hållbart. Detta kan särskilt motiveras på följande sätt:

a) I den regel som beskrivs i beslutet om hänskjutande likställs försäljning till underpris med försäljning med synnerligen låg vinstmarginal då anskaffningspriset (eller eventuellt återanskaffningspriset) samt allmänna kostnader beaktas. Följaktligen beaktas de kostnader som eventuellt är högre på grund av marknadsföringen av produkter med ursprung i andra medlemsstater då det skall bestämmas om den vinstmarginal som realiserats vid försäljningen av dessa produkter är synnerligen låg eller inte, vilket innebär att dessa produkter - från denna synvinkel - inte försätts i ett mindre gynnsamt läge än de inhemska produkterna.

b) Det följer tydligt av övervägandena i punkterna 13, 16 och 18 i domen i målet Keck och Mithouard att det inte kan anses att nationella bestämmelser, enligt vilka en viss säljfrämjande metod som består av att sälja till underpris är förbjudna, drabbar marknadsföringen av produkter med ursprung i andra medlemsstater hårdare än marknadsföringen av inhemska produkter. Domstolen har resonerat på motsvarande sätt beträffande förbudet mot vissa metoder för reklam i de ovan nämnda domarna i målen Hünermund m.fl. (punkt 20-23) och Leclerc-Siplec (se ovan, fotnot 18). Den logiska slutsatsen av dessa domar är att domstolen inte anser att det förhållandet, att det i fråga om importerade produkter finns ett större behov av säljfrämjande tekniker för att underlätta tillträdet till marknaden i en medlemsstat, utgör någon omständighet som kan förstärka de ovan angivna förbudens inverkan på marknadsföringen av importerade produkter.

c) Även om producenterna - för att säkra avsättningen av sina produkter till konsumenterna i andra medlemsstater - vanligtvis anlitar mellanhänder (grossister eller detaljister) leder de villkor som föranleds av att marknaden vanligtvis är modernt organiserad till att även de inhemska producenterna anlitar mellanhänder (grossister eller åtminstone detaljister) för distributionen av sina produkter. Möjligheten att den aktuella regeln påverkar marknadsföringen av importerade produkter mer än marknadsföringen av produkter som en inhemsk producent säljer direkt till konsumenten, är följaktligen inte tillräcklig för att det tvistiga förbudet under normala omständigheter skall anses kunna skada marknadsföringen av produkter som importerats från andra medlemsstater mer än vad det skadar marknadsföringen av inhemska produkter.

37 Sammanfattningsvis skall det konstateras att en nationell reglering som den som beskrivs i beslutet om hänskjutande, som innebär ett allmänt förbud mot försäljning med synnerligen låg vinstmarginal, inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget, eftersom denna reglering - mot bakgrund av de angivna omständigheterna - är tillämplig på alla aktörer som utövar sin verksamhet inom det nationella territoriet och eftersom den rättsligt och faktiskt på samma sätt påverkar marknadsföringen av inhemska och importerade produkter.

38 Om domstolen - i motsats till det hittills anförda - skulle anse att den ovan åsyftade regleringen utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion, skall det i så fall utredas om det till stöd för denna reglering kan åberopas tvingande skäl med hänsyn till proportionalitetsprincipen. Såsom faktiskt följer av domstolens fasta rättspraxis sådan den utvecklats efter domen i målet Cassis de Dijon(27) kan en nationell reglering, som utan åtskillnad tillämpas på inhemska och importerade produkter och som omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget, eftersom den utgör en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion, vara betingad, om a) man därigenom eftersträvar ett syfte som följer av gemenskapsrätten, som går före kraven på fri rörlighet för varor, b) den utgör ett lämpligt medel att förverkliga det eftersträvade målet och c) den utgör ett nödvändigt medel för att förverkliga detta mål, så att målet inte kan uppnås med hjälp av åtgärder som medför mindre skada för handeln mellan medlemsstater.

39 För fullständighetens skull skall det i de följande punkterna i korthet undersökas om den bestämmelse som beskrivs i beslutet om hänskjutande - om man anser att den omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 - skulle kunna vara befogad i den mening som redogjorts för ovan.

Det framgår indirekt av beslutet om hänskjutande att det tvistiga förbudet mot försäljning med synnerligen låg vinstmarginal avser dels att säkerställa en lojal konkurrens, dels att skydda konsumenternas intressen. Det förefaller således som om den nationella lagstiftarens mål vore att hindra att den ovan nämnda säljfrämjande metoden används, antingen som ett medel för att eliminera konkurrenterna, för vilka det är omöjligt att sälja eller erbjuda samma produkter på denna prisnivå, eller som ett medel att dra till sig konsumenter så att dessa, "lockade" av att en produkt vid ett visst försäljningsställe erbjuds till ett så lågt pris att försäljaren endast får en synnerligen låg vinstmarginal, förmås att köpa andra produkter som finns till salu för att kompensera för det ovan nämnda mycket låga priset genom att andra priser är högre än vanligt(28).

40 Det är otvivelaktigt så att de två mål som ovan anges återfinns bland dem som i princip kan användas för att motivera införandet av en åtgärd i den mening som avses i artikel 30 i fördraget(29). Det tvistiga förbudet kan dessutom - mot bakgrund av dess allmänna karaktär - anses utgöra ett effektivt medel för att uppnå målen i fråga. Det är emellertid just dess allmänna karaktär som ger upphov till frågan om det är nödvändigt att förbudet har denna omfattning för att de ovan nämnda syftena som i princip är legitima skall förverkligas.

Svaret på denna fråga bör enligt min mening bli nekande. Det är så att a) för att försäljning med synnerligen låg vinstmarginal skall utgöra ett medel för att eliminera konkurrens, krävs att den sker kontinuerligt och systematiskt. Det är således inte för att undvika att konkurrensen snedvrids nödvändigt att införa ett så allmänt förbud mot den ovan nämnda försäljningsformen att det även omfattar situationer i vilka villkoren för tillämpning av denna försäljningsform (till exempel isolerat eller tidsbegränsat) utesluter skadliga verkningar för konkurrensen, och b) försäljning till ett pris med synnerligen låg vinstmarginal visserligen endast kan utgöra ett medel för att "fånga" konsumenten i detaljförsäljningsledet. Endast det förhållandet att konsumenten skall skyddas gör det således inte nödvändigt att förbjuda denna försäljningsform också i marknadsföringsledet, vilket kommer före detaljförsäljningen.

Förslag till avgörande

Med beaktande av alla de överväganden som ovan redogjorts för, föreslår jag att domstolen skall besvara frågan i begäran om förhandsavgörande på följande sätt:

"Artikel 30 i EEG-fördraget är inte tillämplig på en nationell bestämmelse, som är allmänt formulerad, enligt vilken det är förbjudet att sälja till ett pris som, trots att det är högre än anskaffningspriset, endast ger en synnerligen låg vinstmarginal, eftersom detta likställs med försäljning till underpris, även om - såsom är fallet här - denna bestämmelse är tillämplig på alla aktörer (grossister och detaljister) som är verksamma inom det nationella territoriet och rättsligt och faktiskt på samma sätt påverkar marknadsföringen av inhemska produkter och produkter med ursprung i andra medlemsstater."

(1) - Moniteur belge av den 29 augusti 1991, s. 18712.

(2) - Se till exempel domarna av den 14 juli 1994, Rustica Semences (C-438/92, Rec. s. I-3519, punkt 10), av den 9 juli 1992, "K" Line Air Service Europe (C-131/91, Rec. s. I-4513, punkt 10), och av den 7 mars 1989, Schuhmacher (215/87, Rec. s. 617, punkt 6).

(3) - Se till exempel i senare rättspraxis domarna av den 16 februari 1995 (Aubertin m.fl., C-29/94-C-35/94, REG s. I-301, punkt 9-11), av den 5 oktober 1994, TV 10 (C-23/93, Rec. s. I-4795, punkt 14), och av den 14 juli 1994, Peralta (C-379/92, Rec. s. I-3453, punkt 27-29).

(4) - Dom av den 11 juli 1974 (8/74, Rec. s. 837, punkt 5).

(5) - Se senast dom av den 9 februari 1995, Leclerc-Siplec (C-412/93, REG s. I-179, punkt 18).

(6) - Dom av den 9 augusti 1994, Lancry, m.fl. (C-363/93 och C-407/93-C-411/93, Rec. s. I-3957), är intressant i detta hänseende. I denna dom (vari domstolen ansåg att ett sådant system som "octroi de mer" (en särtull) som uttas inom Frankrikes utomeuropeiska territorier inte är förenlig med artiklarna 9 ff i fördraget, inte enbart därför att denna avgift påläggs varor som införs till dessa territorier från andra medlemsstater, utan även därför att den påläggs varor som införs till dessa territorier från en annan region inom samma medlemsstat) står det (i punkt 30) att uttaget av en avgift som har samma kännetecken som "octroi de mer" endast kan utgöra en rent intern situation, om denna avgift uteslutande påläggs produkter som har sitt ursprung i just denna medlemsstat. Generaladvokat Tesauro anslöt sig till åsikten att uttaget av sådana avgifter som de som ovan nämnts inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 9 ff i fördraget i den mån de påläggs varor som har sitt ursprung i andra regioner inom samma medlemsstat och gjorde gällande (se punkt 18, in fine, i hans förslag till avgörande) att en sådan situation "inte är relevant för gemenskapsrätten, vilket även gäller för alla andra fall i vilka alla situationer är att hänföra till en och samma medlemsstat".

(7) - Se dom av den 23 oktober 1986, Cognet (355/85, Rec. s. 3231, punkt 10).

(8) - Dom av den 15 december 1982 (286/81, Rec. s. 4575).

(9) - Min kursivering.

(10) - En analys av domstolens rättspraxis ur en liknande synvinkel vilken leder till att en nationell åtgärd betecknas som en åtgärd med motsvarande verkan i den mening som avses i artikel 30 i fördraget, och som inte nödvändigtvis innebär att den inte kan tillämpas på nationella produkter, återfinns i punkt 20-25 i generaladvokat Tesauros förslag till avgörande i de ovan nämnda målen Lancry m.fl. i vilka dom avkunnades den 9 augusti 1994 (fotnot 6).

(11) - Se den ovan nämnda domen i målet TV 10, punkt 14, samt domarna av den 22 september 1992, Petit (C-153/91, Rec. s. I-4973, punkt 8), av den 23 april 1991, Höffner och Elser (C-41/90, Rec. s. I-1979, punkt 37), och av den 18 mars 1980, Debauve m.fl. (52/79, Rec. s. 833, punkt 9).

(12) - Denna osäkerhet förstärks av innehållet i en av de handlingar (nr 6) som bolagen ITM och Vocarex bifogat det yttrande de ingivit till domstolen. Det framgår av handlingen i fråga - vilken bolagen åberopat till stöd för ett argument som saknar samband med den fråga som undersöks här - att den belgiska potatisproduktionen överskrider den inhemska konsumtionen och att nästan all potatis som produceras i Belgien är av sorten Bintje (även den potatis som har sålts i Vocarex affärer).

(13) - Dom av den 24 november 1993 (C-267/91 och C-268/91, Rec. s. I-6097).

(14) - Se med avseende på detta domarna av den 7 juni 1983, kommissionen mot Italien (78/82, Rec. s. 1955, punkt 16), av den 29 januari 1985, Cullet (231/83, Rec. s. 305, punkterna 23 ff), och av den 7 maj 1991, kommissionen mot Belgien (C-287/89, Rec. s. I-2233, punkterna 21, 24 och 28), samt dom av den 13 november 1986, Edah (80/85 och 159/85, Rec. s. 3359, punkterna 10 ff).

(15) - Den ovan nämnda domen, se punkt 8. Se även domarna av den 16 maj 1989, Buet (382/87, Rec. s. 1235, punkterna 7 och 8), av den 7 mars 1990, GB-Inno-BM (362/88, Rec. s. I-667, punkt 7), av den 30 april 1991, Boscher (C-239/90, Rec. s. I-2023, punkt 14), och av den 18 maj 1993, Yves Rocher (C-126/91, Rec. s. I-2361, punkt 10).

(16) - Dom av den 20 februari 1979, Rewe-Zentral (120/78, Rec. s. 649).

(17) - Det finns skäl att tro att det inte saknar betydelse att domstolen - till vilken en begäran om förhandsavgörande avseende förenligheten med artikel 30 i fördraget av en italiensk bestämmelse, enligt vilken det var förbjudet att dumpa kemiska ämnen i havet och i vilken det föreskrevs att de italienska fartygen skulle förses med dyr utrustning, hade hänskjutits - i domen i målet Peralta, som avkunnades efter domen i målet Keck och Mithouard, har givit följande svar (punkt 24): "att det i en lagstiftning som den som är tvistig inte görs någon åtskillnad på grundval av de transporterade ämnenas ursprung, att den inte har till syfte att reglera varuutbytet med de andra medlemsstaterna och att de restriktiva verkningar som den skulle kunna ha för den fria rörligheten för varor är för hypotetiska och indirekta för att den skyldighet som föreskrivs i den skulle kunna anses hindra handeln mellan medlemsstaterna (se domarna av den 7 mars 1990, Krantz (C-69/88, Rec. s. I-583, punkt 11), och av den 13 oktober 1993, CMC Motorradcenter (C-93/92, Rec. s. I-5009, punkt 12))". (Min kursivering). Det skall likväl läggas märke till att den nationella bestämmelse mot bakgrund av vilken domstolen tolkade artikel 30 i den ovan citerade domen, inte, vad gäller dess inverkan på handeln inom gemenskapen, kan placeras in i någondera av de två kategorier av nationella bestämmelser som avses i domen i målet Keck och Mithouard.

(18) - Se domarna av den 15 december 1993, Hünermund m.fl. (C-292/92, Rec. s. I-6787), av den 2 juni 1994, Tankstation 't Heukske et Boermans (C-401/92 och C-402/92, Rec. s. I-2199), av den 2 juni 1994, Punto Casa och PPV (C-69/93 och C-258/93, Rec. s. I-2355), och den ovan nämnda domen av den 9 februari 1995, Leclerc-Siplec, se fotnot 5.

(19) - Man kan således inte anse att en regel, som utifrån sitt eget tillämpningsområde och sin rättsverkan för handeln med varor är neutral, är en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ restriktion, även om regeln i en helt hypotetisk situation i praktiken kan påverka handeln med importerade varor på ett annat sätt än vad den påverkar de inhemska varorna. Detta resonemang följer samma logik som det som ligger till grund för den ovan nämnda punkt 24 i domen i målet Peralta (se fotnot 17).

(20) - För ett annat synsätt på problemet med bedömningen av en nationell bestämmelses faktiska verkan på marknadsföringen av inhemska och importerade produkter, se punkterna 23 och 24 i generaladvokat Van Gervens förslag till avgörande i målen Tankstation 't Heukske och Boermans, i vilka domstolen avkunnade dom den 2 juni 1994, jfr ovan i fotnot 18.

(21) - Det finns skäl att erinra om att bland de domar som nämnts ovan i fotnot 18 finns domen i målet Hünermund m.fl. som rörde en bestämmelse enligt vilken det var förbjudet för apotekare att göra reklam för farmaceutiska produkter utanför apotek, domen i målen Tankstation 't Heukske och Boermans som rörde bestämmelser om öppettider för servicestationer, Punto Casa och PPV som rörde en bestämmelse enligt vilken det var förbjudet att utöva vissa kommersiella verksamheter på söndagar och slutligen domen i målet Leclerc-Siplec som rörde ett förbud att sända TV-reklam för en metod för marknadsföring (distribution) av produkter.

(22) - I detta hänseende påverkas prövningen av den tvistiga regeln mot bakgrund av artikel 30 i fördraget inte alls av de argument som åberopats av bolagen ITM och Vocarex (se punkt 12 in fine i deras yttrande) enligt vilka det enligt regleringen i fråga är förbjudet för ITM att tillämpa en säljfrämjande metod som dess moderbolag - som har sitt säte i Frankrike - kan tillämpa där.

(23) - Vad gäller tillämpningsområdet för bestämmelsen i artikel 40 i den belgiska lagen av den 14 juli 1991 och mer allmänt de problem i nationell rätt som uppstår på grund av tillämpningen av belgiska bestämmelser om försäljning till underpris och försäljning med synnerligen låg vinstmarginal, se bland annat L. De Brouwer: "Les ventes réglementées" i "Les pratiques du commerce et la protection et l'information du consommateur depuis la loi du 14 juillet 1991", s. 71 ff, i synnerhet sidorna 72-75, A. de Caluwé, C. Delcorde och X. Leurquin: "Les pratiques du commerce", andra upplagan, nr 13.1 ff, och A. Puttemans: "La réglementation de la vente à perte" i Journal des Tribunaux, 1991, s. 225 ff.

(24) - Det bör konstateras att det i den nationella lagstiftning som frågan hänfördes till i begäran om förhandsavgörande i domen i målet Keck och Mithouard även fastslogs en åtskillnad mellan återförsäljare (för vilka det var förbjudet att sälja till underpris) och tillverkare (som inte omfattades av detta förbud).

(25) - Jämför dom av den 16 juni 1994, Steen (C-132/93, Rec. s. I-2715, punkt 10).

(26) - Det finns skäl att erinra om att begreppet "försäljning med synnerligen låg vinstmarginal", såsom det anges i den tvistiga regleringen, enligt lydelsen av beslutet om hänskjutande skapar en "faktisk osäkerhet" hos näringsidkarna, vilken ytterligare förstärks av rättspraxis på området och att denna osäkerhet kan utgöra ett hinder för den fria rörligheten för varor. Det finns skäl att anse att denna omständighet inte ensam kan innebära att nationella bestämmelser, som de ifrågavarande, enligt vilka en viss "försäljningsform" är förbjuden, skall omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget och att de inte heller kan förstärka denna reglerings inverkan på marknadsföringen av importerade produkter.

(27) - Se i senare rättspraxis dom av den 2 februari 1994, Verband Sozialer Wettbewerb (C-315/92, Rec. s. I-317, punkt 13-16).

(28) - Se beträffande den belgiska lagstiftningens syften med förbudet mot försäljning till underpris och mot försäljning med synnerligen låg vinstmarginal, A. de Caluwé, C. Delcorde och X. Leurquin, anf. arb., nr 13.2, A. Puttemans, anf. arb., i synnerhet s. 225 och 238. Se även E. Balate: "La loi du 14 juillet 1991 sur les pratiques du commerce et sur l'information et la protection du consommateur: évaluation au regard du droit européen" i Les pratiques du commerce et la protection et l'information du consommateur depuis la loi du 14 juillet 1991, s. 175 ff, i synnerhet s. 210-212.

(29) - Det skall påpekas att domstolen redan i domen i målet Cassis de Dijon (se ovan, punkt 16) fastställde (punkt 8) att "tvingande skäl" som kan motivera att en åtgärd med motsvarande verkan vidtas kan bland annat vara "god handelssed och skydd konsumenterna".