Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

1 Utomobligatoriskt skadeståndsansvar - Villkor - Normativ rättsakt som innebär val av ekonomisk politik - Tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda

(EG-fördraget, artikel 215 andra stycket)

2 Utomobligatoriskt skadeståndsansvar - Villkor - Normativ rättsakt som innebär val av ekonomisk politik - Tillräckligt klar överträdelse av en överordnad rättsregel till skydd för enskilda - Kommissionens för sent framlagda förslag till förordning om den gemensamma organisationen av marknaden för bananer - Skadeståndsansvar uppkommer inte

(EG-fördraget, artiklarna 38.4, 43.2 och 215 andra stycket)

3 Gemensam handelspolitik - Nationella skyddsåtgärder - Tillstånd av kommissionen - Villkor

(EG-fördraget, artiklarna 9, 30, 113 och 115)

4 Utomobligatoriskt skadeståndsansvar - Villkor - Rättsstridighet - Det förhållandet att kommissionen inte har inlett något förfarande för fördragsbrott - Kommissionen är enda instans med behörighet att företa skönsmässig bedömning vad avser gemenskapens ansvar

(EG-fördraget, artiklarna 155, 169 och 215 andra stycket)

5 Skadeståndstalan - Föremål för talan - Ansökan om skadestånd riktad mot gemenskapen på grundval av artikel 215 andra stycket i fördraget - Gemenskapsdomstolarnas behörighet - Ansökan om skadestånd på grund av skador som vållats av de nationella myndigheterna - De nationella domstolarnas behörighet

(EG-fördraget, artiklarna 178 och 215 andra stycket)

6 Gemenskapsrätt - Principer - Skydd för berättigade förväntningar - Villkor

7 Jordbruk - Gemensam organisation av marknaden - Diskriminering mellan producenter eller konsumenter - Förbud - Räckvidd

(EG-fördraget, artikel 40.3 andra stycket)

Sammanfattning

8 Gemenskapens utomobligatoriska ansvar för skada som uppkommit till följd av normativa rättsakter som antagits av en av dess institutioner uppkommer endast när det föreligger en i tillräckligt hög grad individualiserad överträdelse av en högre rättsregel vars syfte är att skydda enskilda. I ett normativt sammanhang som kännetecknas av ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, såsom det som är nödvändigt för genomförandet av den gemensamma jordbrukspolitiken, kan gemenskapens ansvar endast uppkomma under förutsättning att den berörda institutionen på ett uppenbart och allvarligt sätt har underlåtit att iaktta gränserna för sin behörighet.

9 Det förhållandet att kommissionen väntade med att framlägga ett förslag till en förordning i syfte att upprätta en gemensam organisation av marknaden för bananer till år 1992, trots att denna borde ha upprättats senast den 1 januari 1970, innebär inte att gemenskapens ansvar uppkommer.

Med beaktande av att svårigheter förelåg då en gemensam politik inom sektorn för bananer skulle definieras, kan man faktiskt inte anse att kommissionen, genom att dröja med att framlägga sitt förslag, på ett uppenbart och grovt sätt har underlåtit att iaktta gränserna för utövandet av sin behörighet. Dessutom begränsas artiklarna 38.4 och 43.2 i fördraget - genom vilka det föreskrivs att en gemensam jordbrukspolitik skall upprättas - till att ålägga institutionerna skyldigheter, vilket innebär att det förhållandet att institutionerna inte följer dem inte kan anses utgöra en överträdelse av högre rättsregler som skyddar enskilda.

10 De undantag som tillåts enligt artikel 115 i fördraget skall tolkas och tillämpas strikt, på grund av att de - förutom att de utgör undantag från bestämmelserna i artiklarna 9 och 30 som är grundläggande för den gemensamma marknadens funktion - även utgör hinder för upprättandet av den gemensamma handelspolitiken vilket föreskrivs i artikel 113.

När en medlemsstat framställer en begäran enligt artikel 115, är kommissionen skyldig att utöva sin kontroll av de skäl som medlemsstaten åberopat för att rättfärdiga de skyddsåtgärder som medlemsstaten ansökt om att få godkända och granska om det rör sig om åtgärder som är förenliga med fördraget och som är nödvändiga. Detta godkännande kan endast beviljas för en viss tid. När det rör sig om en bedömning av en invecklad ekonomisk situation har kommissionen i detta hänseende ett stort utrymme för skönsmässig bedömning, vilket begränsar domstolsprövningen till att omfatta en kontroll av om det föreligger ett uppenbart fel, maktmissbruk eller om kommissionen uppenbart har överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning.

11 Det förhållandet att kommissionen inte inlett något förfarande för fördragsbrott kan inte utgöra en överträdelse av fördraget, och särskilt inte av dess artiklar 155 och 169, eftersom bedömningen av om ett sådant förfarande skulle inledas faller inom kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning. Detta kan följaktligen inte leda till att det uppkommer ett utomobligatoriskt ansvar för gemenskapen.

12 Bestämmelserna i artikel 178 i förbindelse med bestämmelserna i artikel 215 i fördraget ger gemenskapens domstolar endast behörighet att utdöma ersättning för de skador som gemenskapens institutioner eller dessas anställda vållar vid tjänsteutövning, dvs. att utdöma ersättning för de skador som kan föranleda att gemenskapens utomobligatoriska ansvar uppkommer. De skador som nationella institutioner vållar kan däremot endast föranleda dessa institutioners ansvar och det är endast de nationella domstolarna som är behöriga att säkerställa att de ersätts.

Det är således endast de nationella domstolarna som kan avgöra en skadeståndstalan som innebär att endast en medlemsstats beteende ifrågasätts.

13 Rätten att åberopa skyddet för berättigade förväntningar utsträcker sig till att omfatta varje enskild som befinner sig i en situation av vilken det framgår att gemenskapens administration framkallat grundade förväntningar. Däremot kan ingen åberopa en överträdelse av principen om skyddet för berättigade förväntningar, om administrationen inte har lämnat honom exakta garantier.

14 Det förbud mot diskriminering mellan producenter eller konsumenter inom ramen för den gemensamma jordbrukspolitiken som uttalas i artikel 40.3 andra stycket i fördraget utgör endast ett särskilt uttryck för den allmänna skälighetsprincip som är en av gemenskapsrättens grundläggande principer, i vilken det förutsätts att jämförbara situationer inte behandlas på olika sätt så framt ett åtskiljande inte framstår som objektivt berättigat. En överträdelse av denna princip kan på grund av detta endast åberopas framgångsrikt av en sökande för det fall att han kan påvisa en motsvarande situation som hans situation och att den förstnämnda situationen har behandlats på ett annat sätt.