61993C0418

1 I de föreliggande målen har Pretura circondariale di Roma (sezione distaccata di Castelnuovo di Porto) i en rad beslut begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande angående tolkningen av artiklarna 30, 36 och 52 i fördraget, av rådets direktiv 64/223/EEG av den 25 februari 1964, om att uppnå etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster för verksamhet inom partihandel(1), samt av rådets direktiv 83/189/EEG av den 28 mars 1983(2) och 88/182/EEG av den 22 mars 1988(3), om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter.

2 Genom beslut av den 10 november 1993 beslutade domstolen att förena målen C-418/93, C-419/93, C-420/93 och C-421/93. Genom ett annat beslut av den 27 januari 1994 förenade domstolen de ovan nämnda målen med målen C-460/93, C-461/93, C-462/93, C-464/93, C-9/94, C-10/94, C-11/94, C-14/94 och C-15/94. Genom ytterligare ett beslut av den 23 februari 1994 förenade domstolen målen C-23/94 och C-24/94. Slutligen beslutade domstolen den 19 oktober 1995 att de två sistnämnda målen samt mål C-332/94 skulle förenas med de ovan nämnda målen.

I - Tvisten i målet

3 Begäran om förhandsavgörande i de ovan nämnda målen har tillkommit inom ramen för ett antal mål som olika företag som driver stormarknader inom detaljhandeln har anhängiggjort gentemot borgmästare som har avvisat deras respektive begäran om att få hålla öppet under söndagar och som upplyst dem om att de vid överträdelse av förbudet skulle utsättas för sanktioner enligt lag. Borgmästarnas negativa beslut grundas på den italienska lagen nr 558 av den 28 juli 1971(4) som reglerar detaljhandelns öppethållandetider. Artikel 1.2 a i denna lag förbjuder affärerna att ha öppet på sön- och helgdagar. I artikel 10 i lagen föreskrivs administrativa sanktioner vid överträdelse av bestämmelserna. Vid återfall är det dessutom möjligt att besluta om stängning av affären upp till 15 dagar.

Lag nr 558 är en ramlag enligt vilken tillämpningen av lagen ankommer på de regionala myndigheterna. Dessa har behörighet att utfärda närmare bestämmelser med lokal giltighet beträffande affärernas öppethållandetider. Verkställigheten av de i lagen föreskrivna sanktionerna ankommer på borgmästarna eller respektive kommuns ordförande i området där ifrågavarande affärer är belägna.

4 Kärandena gjorde vid Pretura gällande att den italienska lagen inte var förenlig med gemenskapsrätten, i synnerhet inte med de ovan nämnda bestämmelserna. Mot denna bakgrund beslutade Pretura att förklara målen vilande och med stöd av artikel 177 i EG-fördraget begära ett förhandsavgörande från domstolen beträffande vissa frågor.

II - Tolkningsfrågorna

5 Inom ramen för de ovan nämnda rättstvisterna har Pretura circondariale di Roma, sezione distaccata di Castelnuovo di Porto, i en rad likalydande beslut av den 18 juli 1993, den 28 oktober 1993, den 11 november 1993, den 2 december 1993 respektive den 16 december 1993,(5) begärt att domstolen skall meddela ett förhandsavgörande beträffande följande tolkningsfrågor:

"1) Utgör en nationell bestämmelse enligt vilken detaljhandeln (utom beträffande vissa närmare angivna produkter) inte får hålla öppet på sön- och helgdagar (varvid den sanktion som är föreskriven för lagöverträdarna är tvångsstängning av affären), men enligt vilken det inte r förbjudet att utföra internt arbete på sådana dagar, vilket medför en märkbar nedgång i försäljningen inom denna handel, bland annat vad gäller produkter med ursprung i andra medlemsstater, med en därav följande nedgång av importvolymerna från dessa stater,

a) en åtgärd vars verkan motsvarar en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 30 i EG-fördraget och de bestämmelser i den gemenskapsrättsliga sekundärrätten som har antagits med tillämpning av de principer som är fastlagda i denna artikel, eller

b) ett medel för godtycklig diskriminering eller dold diskriminering av handeln mellan medlemsstaterna, eller

c) en åtgärd som inte står i proportion till det sociala och/eller ideella syfte som eventuellt eftersträvas med den nationella bestämmelsen och som inte är ägnad att uppnå detta,

eftersom

- det i stormarknader och köpcentrer (till vilken kategori sökandena hör) i genomsnitt säljs fler varor som har importerats från andra medlemsstater än i mindre och medelstora affärer, och

- den omsättning som sker i stormarknader och köpcentrer på söndagarna inte kan kompenseras genom de inköp som kunderna gör under de andra dagarna i veckan, eftersom dessa inköp sker i affärer som huvudsakligen gör sina inköp hos inhemska producenter?

2) För den händelse fråga 1 besvaras jakande önskas besked om huruvida den åtgärd som vidtas med anledning av ifrågavarande nationella bestämmelse omfattas av de undantag från artikel 30 som anges i artikel 36 i EG-fördraget eller i andra gemenskapsrättsliga bestämmelser."

Pretura har vidare i beslut av den 10 oktober 1994(6) (C-332/94) ställt följande frågor till domstolen, vilka delvis är identiska med föregående frågor:

"- I stormarknader och köpcentrer, som oftast är belägna i utkanten av eller utanför städerna, erbjuds och säljs normalt fler varor som har importerats från andra medlemsstater i den Europeiska gemenskapen än som erbjuds och säljs i små och medelstora butiker, som - till skillnad från de förstnämnda - ligger spridda inom områden som kan utgöras av stadsbebyggelse men inte behöver vara det.

- Den försäljning som sker i stormarknader och köpcentrer under den korta tid som dessa får hålla öppet på söndagarna är i sig större än den försäljning som sker där på vardagarna.

- Den försäljning som inte kan ske i stormarknader och köpcentrer på sön- och helgdagar kompenseras inte av den försäljning som sker där på vardagarna, vilket leder till att efterfrågan, som inte kan täckas här, styrs mot andra försäljningsställen (de små och medelstora butikerna som ligger närmare konsumenterna och som är lättare åtkomliga även under vardagarna), som i stort sett bara köper in inhemska varor.

1) Utgör en nationell bestämmelse enligt vilken detaljhandeln (med undantag för vissa varor) inte får hållas öppen under sön- och helgdagar (varvid den sanktion som är föreskriven för lagöverträdarna är tvångsstängning av butiken), men enligt vilken det inte är förbjudet att utföra internt arbete på sådana dagar, och där sanktionen för lagöverträdarna är tvångsstängning och återkallelse av tillståndet

a) en åtgärd som med hänsyn till sin verkan motsvarar en kvantitativ importrestriktion i den mening som avses i artikel 30 i EG-fördraget och de bestämmelser i den gemenskapsrättsliga sekundärrätten som har antagits med tillämpning av de principer som är fastlagda i denna artikel, eller

b) ett medel för godtycklig diskriminering eller dold diskriminering av handeln mellan medlemsstaterna, eller

c) en åtgärd som inte står i proportion till det sociala och/eller ideella syfte som eventuellt eftersträvas med den nationella bestämmelsen och som inte är ägnad att uppnå detta, eller

d) en överträdelse av bestämmelserna i artikel 52 i EG-fördraget om etableringsfriheten och de gemenskapsrättsliga föreskrifter som därefter har antagits med tillämpning av denna princip, eller, åtminstone

e) en överträdelse av artikel 2.2 i direktiv 64/223/EEG om att uppnå etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster för verksamhet inom partihandeln, eller

f) en överträdelse av direktiven 83/189/EEG och 88/182/EEG om undanröjandet av tekniska handelshinder mellan medlemsstaterna, med hänsyn till att förbudet mot affärernas öppethållande på söndagarna endast framstår som ett generellt förbud, medan det i verkligheten innehåller undantag för en rad varor, som - bortsett från vissa synnerligen sällan förekommande oundvikliga fall - helt och hållet är av inhemskt ursprung?

2) För den händelse fråga 1 besvaras jakande på alla punkter önskas besked om huruvida den åtgärd som vidtas med anledning av ifrågavarande nationella bestämmelse omfattas av de undantag från artikel 30 som är föreskrivna i artikel 36 i EEG-fördraget eller i andra bestämmelser i gemenskapsrätten."

6 Med undantag för mål C-332/94, i vilket tolkningsfrågan inte endast rör artiklarna 30 och 36 i fördraget utan även andra gemenskapsrättsliga bestämmelser, har domstolen redan besvarat tolkningsfrågorna i domen av den 2 juni 1994 i de förenade målen C-69/93 och C-258/93, Punto Casa och PPV.(7) Denna dom meddelades med anledning av en begäran om förhandsavgörande från Pretura circondariale di Roma (sezione distaccata di Castelnuovo di Porto). Pretura hade i beslut av den 16 december 1992 och av den 22 mars 1993 ställt frågor som var helt identiska med de ovan angivna. Efter det att denna dom hade meddelats anmodade EG-domstolen Pretura att klargöra om den fortfarande ville ha svar på alla de tolkningsfrågor som den ställt i de aktuella målen med undantag för mål C-332/94.

Pretura svarade i skrivelse av den 22 juli 1994 att den fortfarande ville att tolkningsfrågorna skulle besvaras. I sin skrivelse anförde Pretura att domstolens dom i de förenade målen Punto Casa och PPV inte omfattade alla aspekter och alla frågor som hade uppkommit i de nämnda målen vad beträffar den italienska lagens förenlighet med gemenskapsrättens bestämmelser, särskilt artiklarna 30 och 36 i fördraget. Pretura underströk att stormarknaderna ligger i utkanten av eller utanför städerna och att det följaktligen inte är lätt för konsumenterna att ta sig dit under vardagarna. I jämförelse med de små affärerna, som oftare ligger inom områden som utgörs av stadsbebyggelse och som vänder sig till en begränsad kundkrets, erbjuder och säljer stormarknaderna normalt fler varor som har importerats från andra medlemsstater inom den Europeiska gemenskapen än som erbjuds och säljs i små affärer, som i stort sett bara köper inhemska varor. Enligt Pretura leder detta till att efterfrågan styrs mot de nationella produkterna på de utländska produkternas bekostnad, eftersom de små affärerna erbjuder en mycket liten mängd sådana produkter.

III - Svar på de ställda frågorna

Artiklarna 30 och 36 i fördraget

7 Med tolkningsfrågorna önskas besked huruvida nationella bestämmelser, såsom de som är aktuella i målen vid den nationella domstolen, omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget. Denna artikel förbjuder kvantitativa importrestriktioner mellan medlemsstaterna samt åtgärder med motsvarande verkan. Enligt den bekanta formuleringen i domen i målet Dassonville kan "en reglering av handeln som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hindrar handeln mellan medlemsstaterna" anses som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion.(8) Enligt domstolens rättspraxis, som inleddes med den så kallade Cassis de Dijon-domen(9), kan en stats lagstiftning, även då det inte är fråga om diskriminering med hänsyn till varornas ursprung, strida mot artikel 30 om de hindrar handeln inom gemenskapen om de inte är motiverade med hänsyn till ett oeftergivligt krav av allmänt intresse.

8 I domen i de förenade målen Keck och Mithouard(10) begränsade domstolen tillämpningsområdet för denna rättspraxis genom att göra åtskillnad mellan

- å ena sidan de nationella begränsande föreskrifterna beträffande villkoren (beteckning, form, mått, vikt, sammansättning, med mera) som måste uppfyllas av produkter med ursprung i andra medlemsstater där de lagligen producerats och bringats i omsättning, och

- å andra sidan de nationella föreskrifterna som förbjuder eller begränsar vissa närmare angivna metoder eller säljformer och som till sin natur inte är ägnade att påverka handeln inom gemenskapen, eftersom de inte har till syfte att reglera handeln med varor inom gemenskapen.

9 Med hänvisning till den ovan nämnda Cassis de Dijon-domen har domstolen uttalat att den första kategorin av nationella föreskrifter omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30 och att de utgör förbjudna åtgärder med motsvarande verkan, utom då de av någon anledning är motiverade med hänsyn till ett allmänt intresse.(11) Vad gäller den andra kategorin av nationella föreskrifter har domstolen uttalat att den ligger utanför tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget under förutsättning att bestämmelserna är tillämpliga på alla näringsidkare som utövar verksamhet i landet och förutsatt att de, såväl rättsligt som faktiskt, påverkar avsättningen av inhemska varor och varor med ursprung i andra medlemsstater på samma sätt. När dessa förutsättningar föreligger kan, enligt domstolen, tillämpningen av sådana föreskrifter beträffande försäljning av varor med ursprung i en annan medlemsstat och som uppfyller de bestämmelser som gäller i denna stat inte antas hindra att varorna får tillträde till marknaden eller göra det svårare att omsätta dessa än beträffande inhemska varor.(12)

10 Utöver dessa två kategorier finns det även en tredje kategori av nationella bestämmelser som kan falla under domstolens rättspraxis i enlighet med domen i målet Dassonville. Till denna kategori hör till exempel nationella bestämmelser enligt vilka det är tillåtet att det allmänna gör utmätning av varor som säljs på avbetalning och med äganderättsförbehåll, även om den lösa egendomen härrör från en leverantör som är etablerad i en annan medlemsstat.(13) Det kan vidare röra sig om nationella bestämmelser enligt vilka det dels, utan undantag, är förbjudet för alla fartyg att släppa ut skadliga substanser i landets territorialvatten och inre vatten, dels är förbjudet att göra sådana utsläpp på det fria havet för fartyg som för nationell flagg och där sanktionen för befälhavare som är medborgare i landet är ett tidsbegränsat förbud att utöva sitt yrke.(14) Det kan vidare röra sig om ett krav på tillstånd för att driva en affär,(15) eller en nationell bestämmelse enligt vilken de grossister som önskar distribuera petroleumprodukter till områden inom en medlemsstat som omfattar en ögrupp skall försörja ett minsta antal öar i denna ögrupp.(16) Nationella åtgärder i denna kategori kan i regel inte anses strida mot artikel 30, eftersom de inte har till syfte att reglera handeln med andra medlemsstater och de begränsande effekterna som de eventuellt kan ha på varornas fria rörlighet vanligtvis är av osäker och indirekt karaktär, vilket gör att de inte kan anses vara ägnade att förhindra handeln mellan medlemsstaterna.(17)

11 När frågan uppkommer om tillämpningen av artikel 30 skall tillämpas, är det nödvändigt att undersöka vilken av de ovan nämnda kategorierna som den ifrågavarande nationella föreskriften tillhör och särskilt huruvida det är fråga om en säljform i den mening som framgår av domen i de förenade målen Keck och Mithouard.

På denna punkt måste erinras om att domstolen redan före den nämnda domen hade behandlat nationella föreskrifter av denna typ och således haft möjlighet att utforma en omfattande rättspraxis på detta område. I domen av den 23 november 1989 i målet Torfaen Borough Council mot B & Q(18) uttalade domstolen att det i artikel 30 i fördraget stadgade förbudet mot åtgärder med motsvarande verkan inte omfattar nationella föreskrifter enligt vilka det är förbjudet för detaljhandeln att hålla öppet på söndagar, om de begränsande effekterna som de nämnda bestämmelserna kan medföra för handeln inom gemenskapen inte är större än vad som är typiskt för sådana bestämmelser. Domstolen bekräftade denna dom i sina domar av den 16 december 1992 i målen B & Q(19) och Payless DIY m.fl.(20), som liksom föregående dom rörde brittiska föreskrifter enligt vilka det var förbjudet för detaljhandeln att ha öppet på söndagar.(21) Relevanta är även domarna av den 28 februari 1991 i målen Conforama m.fl.(22) och Merchandise m.fl.(23), beträffande föreskrifter (franska respektive belgiska) enligt vilka det var förbjudet för anställda att arbeta på söndagar. Domstolen uttalade i båda målen att denna typ av föreskrifter faller utanför tillämpningsområdet för artikel 30 i fördraget.

12 Denna synpunkt bekräftades även i rättspraxis efter domen i de förenade målen Keck och Mithouard. Både i domen av den 2 januari 1992 i målet Boermans(24), som gällde en nederländsk bestämmelse angående öppethållandetider för bensinstationer, och i domen i de förenade målen Punto Casa och PPV, vilken, såsom nämnts ovan, gällde den i det förevarande målet omtvistade föreskriften i den italienska lagen nr 558, enligt vilken det är förbjudet för detaljhandeln att hålla öppet på sön- och helgdagar, har domstolen fastslagit att de nämnda föreskrifterna inte omfattas av förbudet i artikel 30 i fördraget. I domarna uttalade domstolen att de ifrågavarande bestämmelserna i nederländsk och italiensk rätt är bestämmelser som reglerar särskilda säljformer och som uppfyller de villkor som har uppställts i domen i de förenade målen Keck och Mithouard. I domen i de förenade målen Punto Casa och PPV fastslog domstolen således att de ifrågavarande bestämmelserna "gäller alla berörda näringsidkare, oavsett varornas ursprung, och påverkar inte avsättningen av varor från andra medlemsstater på annat sätt än avsättningen av inhemskt producerade varor".(25) Domstolen har således i sin praxis redan tagit ställning till frågan om tillämpningen av artikel 30 i fördraget på nationella föreskrifter om förbud mot öppethållande av affärer under vissa tider på dagen eller, som i ifrågavarande reglering, under vissa dagar i veckan.

13 Även jag anser att en sådan reglering faller under domstolens rättspraxis såsom denna har utformats i domen i de förenade målen Keck och Mithouard. De ifrågavarande nationella föreskrifterna reglerar således särskilda säljformer i enlighet med denna rättspraxis. Det handlar om en åtgärd som rör de tidsmässiga och lokala förhållandena och det sätt på vilket de ifrågavarande varorna säljs till konsumenterna. Genom denna föreskrift förbjuds vissa bestämda kategorier av detaljhandlare att sälja vissa bestämda varor under vissa bestämda dagar (sön- och helgdagar). Föreskriften innehåller inte någon regel beträffande de inhemska varornas inre eller yttre kännetecken och medför inte heller, i den medlemsstat där den gäller, några ytterligare produktions- eller försäljningskostnader för varor som lagligen produceras och säljs i andra medlemsstater, eftersom de inte kräver en anpassning av de inre eller yttre kännetecknen på de importerade varorna. Då de ifrågavarande föreskrifterna således framstår som bestämmelser som reglerar särskilda säljformer, kan de inte anses som en åtgärd med motsvarande verkan i den mening som avses i artikel 30 i fördraget, såvida inte de två villkoren, som har uppställts i den ovan nämnda domen i de förenade målen Keck och Mithouard, inte är uppfyllda.

14 Vad beträffar det första villkoret är det uppenbart att nationella föreskrifter, såsom den här aktuella bestämmelsen är tillämplig utan åtskillnad på inhemska och utländska näringsidkare vad gäller villkoren för att få tillgång till den nationella marknaden. Vad beträffar det andra villkoret måste för det första påpekas att den ifrågavarande nationella föreskriftens syfte inte är att reglera handeln mellan medlemsstaterna och för det andra att inget tyder på att bestämmelserna som helhet betraktade ur rättslig synvinkel kan medföra diskriminering mellan inhemska och utländska varor vad beträffar tillgången till marknaden eller med hänseende till den normala situationen i praktiken leda till en sådan diskriminering.(26)

15 På denna punkt måste understrykas att nationella föreskrifter som generellt begränsar marknaden för en vara och således även importen av varan inte enbart på grund av denna omständighet kan anses begränsa möjligheten för att importerade varor får tillträde till marknaden i högre grad än liknande inhemska varor. Såsom domstolen har fastslagit i domen i de förenade målen Keck och Mithouard är den omständigheten att en nationell föreskrift generellt sett kan begränsa varornas försäljningsvolym, och följaktligen även försäljningsvolymen beträffande varor med ursprung i en annan medlemsstat, är detta inte tillräckligt för att en sådan reglering skall betraktas som en åtgärd med motsvarande verkan som en kvantitativ importrestriktion.(27)

Slutligen synes inga andra omständigheter föreligga som skulle kunna tyda på att regleringen kan anses som en åtgärd med motsvarande verkan. De föreliggande målen har utomordentligt stor likhet med målen C-69/93 och C-258/93, som utgjorde bakgrunden till den ovan nämnda domen i de förenade målen Punto Casa och PPV, både vad gäller de faktiska omständigheterna och de rättsliga problemen. Jag vill även erinra om att frågorna i begäran om förhandsavgörande har formulerats på samma sätt som i målen C-69/93 och C-258/93.

16 Den 22 juli 1994 skickade den nationella domstolen en skrivelse till EG-domstolen där den först förklarade att den höll fast vid de frågor som den ställt i begäran om förhandsavgörande och därefter redogjorde för en rad omständigheter som rörde särskilda förhållanden för köpcentrer i Italien. Enligt den nationella domstolens mening medför dessa omständigheter att det måste göras en djupgående undersökning av de konkreta verkningarna som de ifrågavarande nationella föreskrifterna har i förhållande till varor med ursprung i andra medlemsstater.

Enligt min mening innehåller de omständigheter som angetts i den ovan nämnda skrivelsen och i begäran om förhandsavgörande inte något som verkligen är nytt i förhållande till målen C-69/93 och C-258/93. Såväl i de sistnämnda målen som i de mål som nu föreligger för bedömning är det hela tiden fråga om stora köpcentrer belägna utanför städer där det bland annat säljs varor med ursprung i andra medlemsstater och där förbudet mot öppethållande på söndagar för med sig en lägre omsättning.

17 Enligt Pretura innebär förbudet mot att stormarknaderna får hålla öppet på söndagar att efterfrågan styrs mot de inhemska produkterna, eftersom a) stormarknaderna säljer fler importerade varor till sina kunder i förhållande till de små affärerna inom detaljhandeln, som huvudsakligen säljer inhemska varor, b) de små butikerna inom detaljhandeln är mer lättillgängliga för konsumenterna under vardagarna än de stora köpcentrer som är belägna utanför städerna. Denna koppling, mellan stormarknaderna och de utländska gemenskapsprodukterna är dock inte säker och otvetydig. Förutom att svarandena i sina yttranden ifrågasätter denna koppling finns det emellertid inte någon statistik eller andra uppgifter som tyder på att stormarknader som de som kärandena driver säljer fler utländska än inhemska produkter jämfört med de små och medelstora butikerna inom detaljhandeln. Det har inte heller visats att varorna som säljs i stormarknaderna köps av konsumenterna huvudsakligen under sön- och helgdagar. I vart fall är den begränsade verkan som detta förbud skulle kunna ha på importen inte alls uppenbar och skulle inte kunna vara annat än av osäker och indirekt karaktär.(28) Det kan inte bestridas att förbudet mot försäljning på söndagar generellt begränsar omsättningen. Däremot är orsakssambandet mellan försäljningsbegränsningen och minskningen av importen av varor från andra medlemsstater enligt min mening indirekt beroende på att en rad osäkra omständigheter skall vara uppfyllda och inte kan presumeras. Således anser jag att dessa omständigheter inte kan leda till slutsatsen att ifrågavarande föreskrifter, som helhet betraktade, hindrar handeln inom gemenskapen. Följaktligen är artikel 30 i fördraget inte tillämpligt på föreliggande fall.

18 Till skillnad från den metod som domstolen tillämpade i sin rättspraxis före domen i de förenade målen Keck och Mithouard, inklusive de mål som gällde förbudet mot affärernas öppethållande på söndagar, är det efter denna ändring av rättspraxis när nationella bestämmelser som framstår som bestämmelser som reglerar särskilda säljformer inte längre nödvändigt att undersöka om sådana bestämmelser är motiverade med hänsyn till ett oavvisligt krav av allmänt intresse, och naturligtvis inte heller om de omfattas av de undantag som föreskrivs i artikel 36 i fördraget, eftersom bestämmelserna inte längre omfattas av tillämpningsområdet för artikel 30.

19 Det skall även påpekas att domstolen har slagit fast att bestämmelser av detta slag har ett syfte som är berättigat enligt gemenskapsrätten. Såsom domstolen bland annat anmärkte i domen av den 16 december 1992 i målet B & Q, är nationella bestämmelser som begränsar affärernas öppethållande på söndagar uttryck för vissa val i förhållande till sociokulturella förhållanden på nationell eller regional nivå. Det ankommer på medlemsstaterna att göra dessa val i överensstämmelse med de krav som följer av gemenskapsrätten, särskilt proportionalitetsprincipen.(29) I domen av den 23 november 1989 i målet Torfaen Borough Council mot B & Q påpekade domstolen att nationella bestämmelser om öppethållandetider för detaljhandeln är uttryck för "en rad politiska och ekonomiska val, eftersom deras syfte är att arbets- och vilotiden anpassas till de särskilda sociokulturella förhållandena på det nationella eller regionala planet, som det på gemenskapsrättens nuvarande utvecklingsstadium ankommer på medlemsstaterna att ta hänsyn till".(30)

Mot bakgrund av vad som har anförts ovan anser jag att artikel 30 i fördraget inte kan tillämpas på nationella bestämmelser, enligt vilka affärer inom detaljhandeln inte får hålla öppet på sön- och helgdagar.

Direktiven 83/189 och 88/182

20 Rådets direktiv 83/189/EEG, av den 28 mars 1983, i dess lydelse enligt direktiv 88/182/EEG, av den 22 mars 1988, och senare Europaparlamentets och rådets direktiv 94/10/EG, av den 23 mars 1994,(31) innehåller bestämmelser om ett informationsförfarande beträffande tekniska standarder och föreskrifter som ålägger medlemsstaterna en skyldighet att genast meddela kommissionen varje förslag till tekniska föreskrifter (direktivets artikel 8). Med "teknisk specifikation" avses, enligt artikel 1 i detta direktiv, "en i ett dokument intagen specifikation som fastställer de egenskaper som krävs av en produkt, exempelvis kvalitetsnivåer, prestanda, säkerhet eller dimensioner, inbegripet sådana krav på produkten som avser terminologi, symboler, provning och provningsmetoder, förpackning, märkning eller etikettering". Enligt samma artikel definieras "teknisk föreskrift" med "tekniska specifikationer, inbegripet tillämpliga administrativa bestämmelser, som är rättsligt eller faktiskt tvingande vid marknadsföring eller användning i en medlemsstat eller en större del därav, med undantag för sådana specifikationer som har fastställts av lokala myndigheter". Dessa definitioner visar att en nationell bestämmelse, som den i den italienska lagen nr 558, inte kan karakteriseras som en teknisk specifikation eller teknisk föreskrift i den mening som avses i detta direktiv. Ifrågavarande bestämmelser synes för övrigt inte omfattas av någon annan av direktivets definitioner i ovannämnda artikel 1. Oberoende av detta konstaterande måste det påpekas att direktivet inte har någon retroaktiv verkan och följaktligen inte kan tillämpas på ifrågavarande reglering, som antogs år 1971, en tidpunkt då det inte förelåg någon informationsskyldighet.

Artikel 52 i fördraget och direktiv 64/223

21 Pretura ställer frågan, i det sista av de förenade målen (C-332/94), om den ifrågavarande italienska bestämmelsen är förenlig med artikel 52 i fördraget och med artikel 2.2 i direktiv 64/223 om genomförande av etableringsfriheten och friheten att tillhandahålla tjänster för verksamheter inom partihandeln. Domstolen har i fast praxis funnit att artikel 52 syftar till att säkerställa att en medlemsstat ger medborgare från andra medlemsstater som etablerar sig där för att utöva verksamhet, även om det endast är fråga om sidoverksamhet, samma behandling som sina egna medborgare och att den förbjuder diskriminering på grund av nationalitet, eftersom detta inskränker etableringsfriheten.(32) Sålunda kan medlemsstaterna, under förutsättning att de följer principen om likabehandling, fastställa bestämmelser angående såväl parti- som detaljhandeln, "när det är fråga om verksamhet bestående i varudistribution som inte är underordnad gemensamma regler".(33) Det är uppenbart att den ifrågavarande bestämmelsen inte innebär diskriminering på grund av nationalitet, eftersom den på samma sätt påverkar såväl de italienska företagen som andra medlemsstaters företag. Följaktligen strider inte denna bestämmelse mot ovannämnda artikel i fördraget.

22 Domstolen har visserligen i domar på senare tid fastslagit att även om en nationell föreskrift tillämpas utan diskriminering på grund av nationalitet, strider den mot artiklarna 48 och 52 i den mån den hindrar eller gör utövningen av de grundläggande friheterna som stadgas i fördraget mindre attraktiv för medborgarna i andra medlemsstater.(34) Av handlingarna i målet har dock inte framkommit någon omständighet som tyder på att den omtvistade bestämmelsen kan medföra sådana begränsningar. Det har inte heller varit möjligt att fastställa ett orsakssamband mellan förbudet mot affärernas öppethållande på söndagar och den eventuella negativa verkan som skulle kunna uppstå i samband med etableringen av stora köpcentrer från andra medlemsstater. Ett sådant orsakssamband framstår som osäkert och oklart.

23 Vad slutligen beträffar rådets direktiv 64/223 vill jag påpeka att detta syftar till att genomföra etableringsfriheten inom partihandeln i enlighet med artikel 52 i fördraget. Vad jag tidigare anfört beträffande denna artikel är giltigt även i detta sammanhang. Förutom detta måste även klargöras, som kommissionen betonar i sitt yttrande, att detta direktiv innehöll övergångsbestämmelser vars syfte var att underlätta den fria etableringen på det konkreta området under perioden före den fulla och direkta tillämpningen av bestämmelserna i artikel 52 i fördraget. Följaktligen täcks detta direktiv, även om det inte uttryckligen har upphävts, redan till fullo av ovannämnda artikel och måste av denna anledning numera anses vara obsolet.

IV - Förslag till avgörande

24 Med beaktande av det ovan anförda föreslår jag att domstolen skall besvara de frågor som Pretura circondariale di Roma (sezione di Castelnuovo di Porto) ställt på följande sätt:

Artiklarna 30 och 52 i fördraget är inte tillämpliga på nationella föreskrifter som - i likhet med de i detta fall omtvistade föreskrifterna - utan diskriminering förbjuder detaljhandeln att hålla öppet på sön- och helgdagar. Föreskrifterna strider i övrigt inte mot direktiven 83/189/EEG, 88/182/EEG och 64/223/EEG.

(1) - EGT nr 56, 1964, s. 863.

(2) - EGT nr L 109, s. 8.

(3) - EGT nr L 81, s. 75.

(4) - GURI (Republiken Italiens officiella tidning), nr 200, av den 9 augusti 1971.

(5) - EGT nr C 312, 1993, s. 6, och EGT nr C 76, 1994, s. 4, 5, 9, 10 och 12.

(6) - EGT nr C 392, 1994, s. 3.

(7) - C-69/93 och C-258/93 (Rec. s. I-2355).

(8) - Dom av den 11 juli 1974, Dassonville (8/74, Rec. s. 837, punkt 5).

(9) - Dom av den 20 februari 1979, Rewe-Zentral (120/78, Rec. s. 649).

(10) - Dom av den 24 november 1993 (C-267/91 och 268/91, Rec. s. I-6097).

(11) - Se punkt 15 i domen i de förenade målen Keck och Mithouard.

(12) - Se punkterna 16 och 17 i domen i de förenade målen Keck och Mithouard. Se även punkt 12 i den ovannämnda domen i de förenade målen Punto Casa och PPV.

(13) - Se dom av den 7 mars 1990, Krantz (C-69/88, Rec. s. I-583).

(14) - Dom av den 14 juli 1994, Peralta (C-379/92, Rec. s. I-3453).

(15) - Dom av den 17 oktober 1995, DIP m.fl. (C-140/94, C-141/94 och C-142/94, REG s. I-3257.

(16) - Dom av den 30 november 1995, Esso Española (C-134/94, REG s. I-4223).

(17) - Se de ovan nämnda domarna i målen Krantz, Peralta och DIP m.fl. Se även den ovan nämnda domen i målet Esso Española, samt mitt förslag till avgörande i samma mål av den 28 september 1995.

(18) - C-145/88 (Rec. s. 3851).

(19) - C-169/91 (Rec. s. I-6635).

(20) - C-304/90 (Rec. s. I-6493).

(21) - Se även dom av den 16 december 1992, Anders (C-306/88, Rec. s. I-6457).

(22) - C-312/89 (Rec. s. I-997).

(23) - C-332/89 (Rec. s. I-1027).

(24) - De förenade målen C-401/92 och C-402/92 (Rec. s. I-2199).

(25) - Punkt 14 i domen i de förenade målen Punto Casa och PPV.

(26) - Se punkt 28 i mitt förslag till avgörande av den 23 mars 1995 i mål C-63/94, Belgapom (dom av den 11 augusti 1995, Rec. s. I-2467).

(27) - Se punkt 13 i domen i de förenade målen Keck och Mithouard.

(28) - Se de ovannämnda domarna i målen Peralta (punkt 24), Krantz (punkt 11) och Esso Española (punkt 24).

(29) - Punkt 11 i nämnda dom.

(30) - Punkt 14 i nämnda dom. Se även punkt 11 respektive punkt 12 i ovannämnda domar i målen Conforama m.fl. och Marchandise m.fl.

(31) - EGT nr L 100, 1994, s. 30.

(32) - Se bl.a. dom av den 20 april 1988, Bekaert (204/87, Rec. s. 2029, punkt 11), av den 28 januari 1986, kommissionen mot Frankrike (270/83, Rec. s. 273, punkt 14), av den 12 februari 1987, kommissionen mot Belgien (221/85, Rec. s. 719, punkt 10), och av den 12 november 1987, Conradi m.fl. (198/86, Rec. s. 4469, punkt 9).

(33) - Se punkt 10 i ovannämnda dom i målet Conradi m.fl.

(34) - Se bl.a. dom av den 31 mars 1993, Kraus (C-19/92, Rec. s. I-1663).