61993C0068(01)

1 Det är mycket ovanligt att, efter ett återupptagande av den muntliga förhandlingen och på grund av en ren tidsmässig slump, två generaladvokater efter varandra lämnar förslag till avgörande i samma mål.

2 Eftersom jag anmodats att ange min mening efter min företrädares förslag till avgörande underlättas min uppgift. Jag ansluter mig i själva verket till dennes inställning av den 14 juli 1994, och jag kommer inte att göra mer än några kompletterande anmärkningar för att svara på vissa argument som framförts efter det att det tidigare förslaget till avgörande lämnades, bland annat under det andra muntliga förfarandet.

3 För att sammanfatta fakta: Fiona Shevill, bosatt i Förenade kungariket, och tre bolag, etablerade i olika konventionsstater, inledde inför High Court en förtalsprocess mot det bolag som ger ut tidningen "France-Soir". High Court ogillade en invändning om fel forum som överklagades till House of Lords ("appeal"). Det är denna nationella domstol som har hänskjutit sju frågor för förhandsavgörande till domstolen.

4 Det kan inte på allvar ifrågasättas att en talan om ärekränkning tillhör den kategori av käromål som gäller utomobligatoriskt ansvar och som faller inom tillämpningsområdet för artikel 5.3 i Brysselkonventionen den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad "konventionen")(1) (2).

5 Marco Darmon föreslår att de domstolar som är behöriga att pröva en talan om ärekränkning via pressen förutom domstolen på svarandens hemvist skall vara antingen domstolen där tidningen trycktes, vilken skulle vara behörig att pröva hela den uppkomna skadan eftersom den anknyter till den olagliga handlingen, eller domstolarna i varje konventionsstat inom vars territorium artikeln spridits för de specifika skador som uppkommit i den staten(3).

6 Jag har övertygats om denna inställnings riktighet av följande skäl.

7 Som vi vet rättfärdigas de alternativa behörigheter som föreskrivs av de särskilda behörighetsreglerna i artikel 5.3 i konventionen av skäl som "en god rättsskipning och en effektiv handläggning"(4).

8 Under så komplexa omständigheter som de domstolen nu har att bedöma, kan bestämningen av ett forum bara vara resultatet av en kompromiss. Det har påpekats att "en god rättsskipning kan bara uppnås om man klarar den svåra balansen mellan dels en önskan om närhet mellan domstolen och tvisten, dels behovet av en viss koncentration av behörigheterna"(5).

9 Med tanke på att konventionen sanktionerar ett enhetligt system för bestämningen av domstols behörighet, bör det viktigaste vara att efterforska ett centraliserande forum. Svårigheten här ligger i den immateriella eller icke-ekonomiska skadans speciella beskaffenhet: Den är svår att identifiera, värdera och ersätta. Det är ett talande exempel att inom vissa delar av immaterialrätten, liksom inom varumärkesrätten där det också förekommer skador av sådan beskaffenhet, bestäms inte den internationella behörigheten vid intrång i förhållande till den eller de skador som uppkommit, utan i förhållande till den enda kausala händelsen: själva intrånget(6).

10 Den tolkningen stämmer helt överens med domstolens rättspraxis. Sålunda enligt Bischoffs och Huets kommentarer till domstolens dom av den 16 december 1980, Rüffer(7) är

"en av de tydligaste linjerna i domstolens rättspraxis vid tolkningen av konventionen [ ... ] dess vilja att undvika 'sönderstyckningen' av de problem som hänskjuts till den (och den uppdelning av domstols behörighet som kan följa härav) för att i stället sträva efter en viss enhetlighet genom att föra det mindre till det större, den efterföljande handlingen eller omständigheten mot den orsakande handlingen eller omständigheten"(8).

11 Det är således med rätta som det tidigare förslaget till avgörande definierat forumet på orten för tryckningen, där den kausala händelsen inträffade, som ett centraliserande forum som är behörigt att pröva hela skadan inom hela gemenskapen.

12 Av två skäl kan detta forum likväl inte vara det enda.

13 För det första sammanfaller detta forum oftast - om inte alltid - med domstolen på svarandens hemvist. Domstolen avgjorde i domen av den 30 november 1976, Mines de potasse d'Alsace(9), att endast "valet av enbart orten för den kausala händelsen skulle i ett avsevärt antal fall medföra en förväxling av de huvudsakliga behörigheter som föreskrivs i artiklarna 2 och 5.3 i konventionen på ett sådant sätt att den sistnämnda i motsvarande mån skulle förlora den åsyftade verkan".

14 För det andra kan forumet på den ort där skadan uppkom (det vill säga där skriften spreds) inte uteslutas. Det måste utgöra en valmöjlighet om man vill säkra den "speciellt nära anknytningen mellan tvisten och andra domstolar än den på svarandens hemvist"(10), på vilken den särskilda behörigheten i artikel 5.3 i konventionen är grundad(11).

15 Till exempel måste den som drabbats av ärekränkning efter en publicering i konventionsstaten A av en tidning som även sprids i konventionsstaten B, där han eller hon är särskilt välkänd, kunna välja att väcka talan antingen vid den förstnämnda statens domstol, om han eller hon anser att den lidna skadan sträcker sig över hela gemenskapen, eller vid den sistnämnda statens domstol, om skadan begränsar sig till denna stats territorium.

16 Därför föreslås att käranden skall kunna välja att väcka talan, förutom vid svarandens forum och forumet för den kausala händelsen, även vid det forum där skadan uppkom(12).

17 Den lösningen förebygger alla risker för forum shopping. Varje domstol på spridningsorterna där talan väcks ersätter en särskild skada. Dessutom kommer domstolen på tryckorten där talan väcks beträffande hela skadan generellt att tillämpa de materiella rättsreglerna från de andra konventionsstaterna för de skador som uppkommit inom dessa stater.

18 Lösningen tar hänsyn till principen om en restriktiv tolkning av de särskilda behörighetsreglerna.

19 Den ger behörighet till den domstol som bäst kan värdera den skada som uppkommit lokalt; den "speciellt nära anknytningen" mellan den domstol där talan väckts och tvisten är obestridlig.

20 Mot denna lösning kan dock riktas en viktig invändning: Antalet behöriga fora ökar, medan en koncentration av processerna är "ett av huvudsyftena med denna konvention"(13).

21 Konventionen syftar till att undvika flera behöriga fora eftersom detta ökar risken för oförenliga domar, vilket är en anledning att vägra att erkänna domarnas (artikel 27.3 och 27.5 i konventionen) eller verkställa en dom i andra konventionsstater än den där domen beslutades.

22 En sådan risk föreligger emellertid inte i det här fallet.

23 Visserligen kan domarna från domstolarna i de olika konventionsstaterna där talan anhängiggjorts vara motstridiga eftersom de styrs av olika materiella rättsregler. De kommer inte att vara oförenliga eftersom var och en av dem, kommer att avse ersättningen av en särskild skada (den som uppkommit inom den berörda konventionsstatens territorium).

24 Det skall tilläggas att käranden alltid har möjligheten att få alla sina krav prövade vid domstolen på svarandens hemvist eller vid den på den ort där den kausala händelsen inträffade.

25 Jag skall nu gå över till de fyra punkter som jag anser är centrala efter återupptagandet av det muntliga förfarandet i det här målet.

26 För det första kan "den ort där skadan inträffade" (lieu où le fait dommageable s'est produit) enligt den mening som avses i artikel 5.3 inte sammanfattas med skriftens spridningsort. Jag kommer här att svara på den argumentation som framförts av regeringen i Förenade kungariket.

27 För det andra är forumet på den ort där skadan lidits en olämplig lösning.

28 För det tredje förefaller det mig som om lösningen i domen av den 15 januari 1987, Shenavai(14), också måste förkastas.

29 För det fjärde bör inte domstolen på varje ort där skriften spridits kunna pröva hela skadan.

I - Bestämningen av "den ort där skadan inträffade" (lieu où le fait dommageable s'est produit)

30 Efter den ovan nämnda domen Mines de potasse d'Alsace, vet vi att domstolen anser att "den ort där skadan inträffade" (lieu où le fait dommageable s'est produit) är ett självständigt begrepp(15). Domstolen avgör här att "[f]ör det fall att den ort där en omständighet inträffat som skulle kunna medföra ett ansvar utanför avtalsförhållanden och den ort där denna omständighet orsakat en skada inte är identiska", omfattar begreppet både "den ort där skadan uppkommit och den ort där den kausala händelsen inträffade"(16).

31 Förenade kungarikets regering anser i fråga om ärekränkning att den ort där den kausala händelsen inträffade sammanfaller med den där skadan uppkom. Det är den ort där en kränkande skrift vidarebefordras till tredje man:

"Beträffande en tidning är det dess vidarebefordran snarare än dess utgivning eller tryckning som utgör den kausala händelsen, vilken både enligt engelsk rätt och i praktiken utgör det direkta ursprunget till den skada som den drabbade lidit"(17).

"Vidarebefordran av skriften är den omedelbara och direkta orsaken till skadan. Följaktligen utgör denna handling skadan (fait dommageable) och domstolen på den ort där den begicks kan således anse sig behörig"(18).

32 Jag håller inte med om detta.

33 Jag anser att den situation som den ovan nämnda domen Mines de potasse d'Alsace tar sikte på återfinns här, nämligen en geografisk åtskillnad mellan den kausala händelsen och orten där skadan uppkom. Orterna där tidningen spridits sammanfaller inte med den där den utgivits.

34 Att anse den kausala händelsen som identisk med spridningsorten innebär följaktligen att försaka ett forum som konventionen tillerkänner den drabbade enligt tolkningen i domen Mines de potasse d'Alsace.

35 Domstolen har rättfärdigat denna dubbla behörighet genom att i domen Mines de potasse d'Alsace understryka att

"valet av enbart den ort där skadan materialiserats skulle få till följd att man i de fall där orten där den kausala händelsen inträffade inte sammanfaller med den ansvariga personens hemvist uteslöt en användbar anknytning till behörighet för en domstol som står speciellt nära orsaken till skadan"(19).

36 Den av Förenade kungarikets regering förordade lösningen(20) förväxlar den ort där den kausala händelsen uppkom och den där skadan uppstod och tar inte hänsyn till domstolens rättspraxis.

37 Följaktligen skall orten där den kausala händelsen inträffade, såsom tryckningsorten, hållas åtskild från den där skadan (fait dommageable) inträffade, såsom orten där tidningen spridits.

II - Forumet på den ort där skadan lidits är en olämplig lösning

38 Kan uttrycket "den ort där skadan inträffade" (lieu où le fait dommageable s'est produit) i frågor om ansvar utanför avtalsförhållanden tolkas som den ort där skadan lidits, vilket skulle innebära att man sanktionerade kärandens forum eftersom den drabbade oftast lider skada där han bor(21)?

39 Konventionen bygger på den generella behörighetsregeln att käranden skall väcka sin talan vid svarandens forum. Att kärandens forum är behörigt har nästan uteslutits ur gemenskapsrätten och föreskrivs endast i ett antal undantagsfall som uppräknas uttömmande i artiklarna 5.2, 8 och 14:

"[F]örutom i de fall som uttryckligen nämns, förefaller konventionen vara klart negativt inställd till att tillåta behörighet för domstolarna på kärandens hemvist"(22).

40 Dessutom förefaller körandens forum vara synnerligen svårt att införa inom ramen för den särskilda behörigheten enligt artikel 5.3, som inte uttryckligen nämner detta. Eftersom denna behörighet avviker från principen om behörighet för domstolarna i den stat där svaranden har sitt hemvist måste den tolkas restriktivt(23).

41 Vad avser utomobligatoriskt ansvar har domstolen aldrig sanktionerat behörighet för domstolen på den ort där skadan lidits. Domstolen har till och med formellt uteslutit detta i fall där någon drabbats indirekt(24). Marco Darmon visade i sitt förslag till avgörande i målet Marinari(25), som är under överläggning, att skälen bakom artikel 5.3 inte baseras på ett behov av skydd för den drabbade utan på "förekomsten av en särskilt nära anknytning mellan tvisten och andra domstolar än de på svarandens hemvist"(26) och att forumet på den ort där skadan lidits inte uppfyllde detta krav.

42 Jag kan följaktligen inte se hur domstolen på den ort där skadan lidits kan vara behörig att pröva en talan om ideell skada efter en ärekränkning medan en sådan speciell domsrätt är utesluten vid talan på grund av en kroppsskada. Skulle det, för att ta ett exempel, vara begripligt att en tysk turist som skadas allvarligt i en bilolycka i Spanien skulle vara tvungen att väcka talan vid domstolen i den staten - där skadan uppkom och där den kausala händelsen inträffade - medan den som drabbats av en ärekränkning begången via en publikation skulle åtnjuta fördelen av att kunna väcka talan vid sitt eget forum?

43 Förvisso skulle man kunna vidhålla att den som drabbats av en ärekränkning genom pressen utsätts för en handling som han eller hon inte har önskat eller eftersträvat och att det inte finns någon risk för att domstolen, genom att ge behörighet åt hemvistens domstol, ger den drabbade möjlighet att välja forum. Men har den som drabbats av en kroppsskada i högre utsträckning eftersträvat den handling som han eller hon drabbats av? Varför skulle domstolen bevilja den förstnämnde en fördel som Brysselkonventionen förvägrar den sistnämnde?

44 Slutligen skulle man kunna anse att en så specifik skada som ett angrepp på en persons anseende eller heder inte kan skiljas från just den personen och att den nödvändigtvis uppkommer där personen är bosatt.

45 Jag är övertygad om att i dylika frågor sammanfaller den ort där skadan uppkom med det territorium inom vilket skriften spridits. Skadan kan avskiljas från det forum där den drabbade har sitt hemvist, vilket, och det har Förenade kungarikets regering väl visat(27), inte nödvändigtvis uppvisar någon anknytning till skadan(28).

46 Att slutligen anamma det forum där skadan lidits - och följaktligen kärandens forum - ger upphov till en svårighet vad gäller just den tvist som är anhängiggjord i den nationella domstolen. Tre av fyra kärande vid den nationella domstolen är juridiska personer. Hur bestämmer man deras hemvist? Är det där de har sitt bolagssäte eller där de bedriver sin huvudsakliga verksamhet?

47 Konventionen definierar varken juridiska eller fysiska personers hemvist. Dess artikel 53 föreskriver att bolags och juridiska personers säte motsvarar fysiska personers hemvist och för att bestämma detta säte "tillämpar den nationella domstol där talan anhängiggjorts sina internationella privaträttsliga regler". De lösningar som valts i de olika konventionsstaternas rättsordningar är mycket olikartade(29). Det har understrukits att "[d]essa olikheter riskerar att leda till mindre lyckade resultat"(30), och i synnerhet till behörighetskonkurrens. Man har sålunda kunnat beklaga "frånvaron av en enhetlig konfliktregel med en bestämd anknytningsfaktor"(31).

48 Även om denna svårighet är speciell för tvisten vid den nationella domstolen, ser jag i den ännu ett skäl till att förkasta tanken på forumet på den ort där skadan lidits.

III - Att tillämpa lösningen i Shenavai är olämpligt

49 I den ovan nämnda domen Shenavai tillämpade domstolen principen att det mindre följer det större - "med andra ord skulle det när det handlar om flera förpliktelser vara den huvudsakliga förpliktelsen som var avgörande för behörigheten"(32). Domstolen drog härav följande slutsats:

"I syfte att på sätt som avses i artikel 5.1 i konventionen bestämma var en förpliktelse skall uppfyllas ..., i en tvist som inletts av en arkitekt som anlitats för ett husbyggnadsprojekt avseende indrivande av arvode, är den förpliktelse som skall beaktas den avtalade förpliktelse som utgör den konkreta grunden för talan"(33).

50 Svaranden i nu aktuellt mål föreslår att domstolen tillämpar samma princip(34).

51 Denna möjlighet har på ett övertygande sätt vederlagts i det tidigare förslaget till avgörande(35). Det skall tilläggas att domstolen redan nekat till att tillämpa principen accessorium sequitur principale (det mindre följer det större) inom ramen för artikel 5.3. I domen Kalfelis(36) tillerkändes inte den nationella domstol där tvisten anhängiggjorts med stöd av den särskilda behörighetsregeln i artikel 5.3 en ytterligare behörighet "för att ta upp till prövning de andra faktorerna i samma talan som inte har utomobligatorisk grund"(37).

52 Hur kan man slutligen bestämma var den huvudsakliga skadan uppkommit utan att utreda den kränkta personens ryktbarhet i de olika berörda konventionsstaterna, utan att räkna det antal exemplar av skriften som spridits i varje stat, kort sagt utan bedöma saken? Domstolen anser emellertid att en tolkning av artikel 5 "i överensstämmelse med syftet och andan i konventionen" måste göra det möjligt "för den nationella domstolen att uttala sig om sin egen behörighet utan att vara tvungen att pröva målet i sak"(38).

53 Om så inte vore fallet skulle käranden inte längre kunna veta säkert om den domstol där han väckt talan kommer att anse sig behörig. En sådan lösning skulle strida mot det krav på förutsebarhet i behörighetsreglerna som domstolen fastställt i domarna av den 15 januari 1985, Rösler(39) och Handte(40).

IV - Domstolarna i den konventionsstat inom vars territorium artikeln har spridits är behöriga att ta upp de specifika skador som orsakats i den staten till prövning

54 I frågor om utomobligatoriskt ansvar "är (den) behörighet (som domstolen på den ort där skadan uppkom) har ... av naturliga skäl begränsad. Den grundas, enligt domen Bier mot Mines de potasse d'Alsace, uteslutande på behovet av en god rättsskipning, och närmare bestämt på den anknytning som måste finnas mellan en tvist och den domstol som skall pröva den, i synnerhet vad avser bevisning och handläggningsfrågor"(41).

55 Härav följer att det inte föreligger ett tillräckligt nära samband mellan domstolen i en konventionsstat och de skador som orsakats i en annan konventionsstat, när dessa inte anknyter till denna domstol vare sig avseende den ort där de uppkom eller den där den felaktiga handlingen företogs. Den anknytning mellan forumet och tvisten som krävs enligt domstolens rättspraxis föreligger endast beträffande de skador som uppkommit inom den stats territorium där tvisten anhängiggjorts vid domstol.

56 En motsatt lösning skulle uppenbarligen gynna forum shopping: De engelska domstolarna riskerar till och med, på grund av sin "generositet" gentemot ärekränkningsdrabbade, att bli det självklara forumet i dylika frågor.

57 Behovet att förebygga varje risk för forum shopping är emellertid särskilt stort när tvisten rör ett område där de materiella rättsreglerna inom de olika konventionsstaterna inte harmoniserats och ger upphov till lösningar som är markant olika från en stat till en annan. Detta är alldeles speciellt fallet beträffande rättsreglerna om ärekränkning.

58 Av dessa skäl ansluter jag mig till ordalydelsen i det förslag till avgörande som den 14 juli 1994 presenterades av Marco Darmon.

(1) - I den lydelse den har fått genom tillträdeskonventionen av den 25 oktober 1982 (EGT nr L 388, s. 1).

(2) - Se i den här frågan punkt 9 i generaladvokat Marco Darmons förslag till avgörande och punkt 11 i kommissionens anmärkningar.

(3) - Punkt 71 i Marco Darmons förslag till avgörande.

(4) - Punkt 17 i domen av den 11 januari 1990, Dumez France och Tracoba (C-220/88, Rec. s. I-49).

(5) - Bourel, P: "Du rattachement de quelques délits spéciaux en droit international privé", Recueil des cours, Académie de droit international de La Haye, 1989, II, band 214, punkt 136, s. 366.

(6) - Se artiklarna 93.5 och 94 i rådets förordning (EG) nr 40/94 av den 20 december 1993 om EG-varumärken (EGT nr L 11, 1994, s. 1).

(7) - 814/79, Rec. s. 3807.

(8) - Journal du droit international, 1982, nr 1, s. 464, 472, min kursivering.

(9) - 21/76, Rec. s. 1735, punkt 20.

(10) - Domen Dumez France och Tracoba, nämnd ovan i not 4, punkt 17.

(11) - Se ibid.

(12) - Se Marco Darmons förslag till avgörande, punkt 58.

(13) - Bourel, P, nämnd ovan, punkt 118, s. 357.

(14) - 266/85, Rec. s. 239.

(15) - Se Marco Darmons förslag till avgörande, punkterna 21 och följande.

(16) - Domskälen i domen Mines de potasse d'Alsace.

(17) - Punkt 16 i anmärkningarna från Förenade kungarikets regering.

(18) - Ibid., punkt 17.

(19) - Punkt 21, min kursivering.

(20) - Se i detta avseende kommissionens anmärkningar, punkterna 19 och 19 a, och punkt 2.21 i svarandes anmärkningar.

(21) - Marco Darmons förslag till avgörande i målet C-364/93, Marinari, punkt 31.

(22) - Punkt 17 i domen av den 19 januari 1993, Shearson Lehman Hutton (C-89/91, Rec. s. I-139).

(23) - Domar av den 27 september 1988, Kalfelis (189/87, Rec. s. 5565, punkt 19), och av den 17 juni 1992, Handte (C-26/91, Rec. s. I-3967, punkt 14).

(24) - Domen Dumez France och Tracoba, nämnd ovan.

(25) - Nämnt ovan i not 21, punkt 16.

(26) - Punkt 17 i domen Dumez France och Tracoba, nämnd ovan.

(27) - Punkt 20 i dess yttrande och punkt 46 i Marco Darmons förslag till avgörande.

(28) - Jämför i detta avseende analys av USA:s Högsta domstol i målet Keeton mot Hustler Magazine Inc., 465 US 770, 79 L Ed 2d 790, 104 S Ct 1473, och framför allt (10): "There is no justification for restricting libel actions to the plaintiff's home forum. The victim of a libel, like the victim of any other tort, may choose to bring suit in any forum with which the defendant has 'certain minimum contacts ... such that the maintenance of the suit does not offend $traditional notions of fair play and substantial justice$'."

(29) - De räknas upp av Rideau och Charrier: Code de procédures européennes, Litec, första upplagan, s. 461.

(30) - Gaudemet-Tallon, H: Les conventions de Bruxelles et de Lugano, LGDJ, 1993, nr 73. Se även Rideau och Charrier, nämnd ovan, s. 461, och Beraudo: "Convention de Bruxelles", J.-Cl. Pr.Civ., häfte 52-1, nr 28.

(31) - Beraudo, nämnd ovan, ibid.

(32) - Punkt 19.

(33) - Domslut.

(34) - Se även Huet, A: Journal du droit international, 1994, s. 169, och Hartley, T: "Article 5 (3) of the Brussels Convention", European Law Review, 1992, band 17, s. 274.

(35) - Punkterna 80 och följande.

(36) - Nämnd ovan i not 23.

(37) - Punkt 21.

(38) - Dom av den 29 juni 1994, Custom Made Commercial (C-288/92, Rec. s. I-2913, punkt 20). Se även domen av den 22 mars 1983, Peters (34/82, Rec. s. 987, punkt 17, sista meningen).

(39) - 241/83, Rec. s. 99, punkt 23.

(40) - Nämnd ovan i not 23, punkt 19.

(41) - Bourel, P, nämnd ovan, punkt 115, s. 355.