Nyckelord
Sammanfattning

Nyckelord

Fri rörlighet för personer - etableringsfrihet - advokater - tillträde till yrket - skyldighet för medlemsstaterna att undersöka om de examensbevis och kvalifikationer som förvärvats i en annan medlemsstat som är ursprungsland motsvarar de krav som föreskrivs i den nationella lagstiftningen - skyldighet att avge ett motiverat beslut som kan överklagas till domstol

(artikel 52 i EEG-fördraget)

Sammanfattning

Artikel 52 i fördraget skall tolkas så att när det till en medlemsstats nationella myndigheter inges en ansökan om tillstånd att utöva advokatyrket av en gemenskapsmedborgare, som redan har tillstånd att utöva advokatyrket i sitt ursprungsland och som utför arbete som juridisk rådgivare i den förstnämnda medlemsstaten, är dessa skyldiga att undersöka i vilken mån de kunskaper och kvalifikationer som anges i det examensbevis som personen i fråga har förvärvat i sitt ursprungsland motsvarar de som krävs enligt värdlandets lagstiftning. Denna undersökning måste ske enligt ett förfarande som är förenligt med gemenskapsrättens krav på ett effektivt skydd för de grundläggande rättigheter som medborgare i gemenskapen har till följd av fördraget. Härav följer att varje beslut måste kunna bli föremål för en rättslig prövning som gör det möjligt att kontrollera beslutets laglighet i förhållande till gemenskapsrätten och den berörda personen måste ha möjlighet att få kännedom om skälen som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom.

Om överensstämmelsen mellan dessa examensbevis bara är partiell, har de behöriga nationella myndigheterna rätt att kräva att personen i fråga styrker att han har förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som saknas. I detta hänseende är det de nationella myndigheterna som har i uppgift att bedöma huruvida de kunskaper som förvärvats i värdlandet, antingen inom ramen för en

utbildning eller genom praktisk erfarenhet, är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som saknas.

Om det enligt värdmedlemsstatens lagstiftning krävs att personen har genomgått en yrkesförberedande praktiktjänstgöring eller yrkespraktik, åligger det samma myndigheter att bedöma om den yrkeserfarenhet som förvärvats, antingen i ursprungsmedlemsstaten eller i värdmedlemsstaten, helt eller delvis kan anses uppfylla detta krav.