1. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - spannmål - medansvarsavgift - rättslig grund
(artiklarna 39, 40 och 43 i EEG-fördraget, artikel 4.4 i rådets förordning nr 2727/75, ändrad genom förordning nr 1579/86)
2. Europeiska gemenskapernas egna resurser - artikel 201 i fördraget - tillämpningsområde - avgifter som tas ut inom en jordbrukssektor för att finansiera utgifterna inom den sektorn - omfattas inte - rådets beslut av den 21 april 1970 - räckvidd
(artikel 201 i EEG-fördraget, artikel 2 andra stycket i rådets beslut av den 21 april 1970)
3. Gemenskapsrätt - principer - grundläggande rättigheter - äganderätt - rätt att fritt utöva förvärvsverksamhet - begränsningar - tillåtlighet - villkor - medansvarsavgift inom spannmålssektorn - tillåtlighet
4. Gemenskapsrätt - principer - proportionalitet - åtgärder som medför ekonomiska belastningar - proportionerlig karaktär - bedömningskriterier - gemenskapslagstiftarens utrymme för skönsmässig bedömning på den gemensamma jordbrukspolitikens område - domstolsprövning - gränser
(artiklarna 40 och 43 i EEG-fördraget)
5. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - spannmål - medansvarsavgift - åtgärd som är utformad med hänsyn till den gemensamma organisationens funktion - kränkning av proportionalitetsprincipen - föreligger inte
(artikel 39.1 c i EEG-fördraget, artikel 4 i rådets förordning nr 2727/75, ändrad genom förordning nr 1579/86)
6. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - diskriminering mellan producenter eller konsumenter - medansvarsavgift inom spannmålssektorn - avgiftsbefrielse för spannmål som efter bearbetning används i producentens jordbruksföretag - avgiftsbefrielse på villkor att spannmålen bearbetats i jordbruksföretaget - rättsstridighet- verkningar - bibehållande tills vidare av den omtvistade ordningen på icke diskriminerande villkor
(artiklarna 40.3 andra stycket och 177 i EEG-fördraget, artikel 1.2 andra stycket i kommissionens förordning nr 2040/86, ändrad genom förordning nr 2572/86)
1. En sådan åtgärd som införandet av en medansvarsavgift inom spannmålssektorn, som är avsedd att bidra till att stabilisera en marknad kännetecknad av strukturella överskott och som således spelar en roll som kan liknas vid andra interventioner inom denna sektor, omfattas av artiklarna 39 och 40 i fördraget och har därmed en lämplig och tillräcklig rättslig grund i artikel 43 i fördraget, oberoende av avgiftens storlek.
2. Artikel 201 i fördraget avser endast de intäkter som ingår i finansieringen av gemenskapens allmänna budget men däremot inte de jordbruksavgifter som tillämpas inom en viss jordbrukssektor och som bara används till att finansiera utgifterna inom denna sektor. Detta undantag ifrågasätts inte i artikel 2.2 i rådets beslut av den 21 april 1970 om att ersätta medlemsstaternas finansiella bidrag med gemenskapens egna medel. Det enda syftet med den bestämmelsen är nämligen att tillåta att nya egna medel skapas inom ramen för en gemensam politik, förutsatt att förfarandet i artikel 201 följs, och kan inte tolkas så, att den föreskriver att detta förfarande obligatoriskt skall följas när en åtgärd vidtas inom ramen för en gemensam politik, av den enda anledningen att åtgärden genererar intäkter.
3. Såväl äganderätten som rätten att fritt utöva förvärvsverksamhet hör till de allmänna gemenskapsrättsliga principer vars efterlevnad domstolen skall säkerställa. Dessa principer skall dock inte betraktas som absoluta utan måste bedömas utifrån sin funktion i samhället. Följaktligen kan begränsningar införas i äganderätten och rätten att fritt utöva förvärvsverksamhet, särskilt inom ramen för en gemensam marknadsorganisation, förutsatt att begränsningarna verkligen ligger i linje med av gemenskapen eftersträvade mål av allmänt intresse och inte i förhållande till dessa innebär ett överdimensionerat och oacceptabelt ingrepp som väsentligt skadar dessa rättigheter.
Det kan inte med stöd av dessa kriterier fastställas att medansvarsavgiften inom spannmålssektorn kränker bearbetningsföretagens grundläggande rättigheter.
4. Enligt proportionalitetsprincipen är åtgärder som pålägger näringsidkarna ekonomiska bördor lagenliga endast om de är lämpliga och nödvändiga för att uppnå de legitima syften som eftersträvas genom ifrågavarande bestämmelser. Om valet står mellan flera lämpliga åtgärder skall den minst betungande väljas, och de avgifter som påläggs måste stå i proportion till de eftersträvade målen. Vid en rättslig prövning av om dessa villkor efterlevs skall dock hänsyn tas till det faktum att gemenskapslagstiftaren har ett utrymme för skönsmässig bedömning på den gemensamma jordbrukspolitikens område som motsvarar det politiska ansvar som tilldelas genom artiklarna 40 och 43. Lagenligheten av en åtgärd som vidtas på detta område kan därför bara påverkas om åtgärden är uppenbart olämplig med avseende på det mål som den behöriga institutionen söker uppnå.
5. När gemenskapslagstiftaren införde medansvarsavgiften inom spannmålssektorn och utfärdade tillämpningsföreskrifterna valdes bland flera möjligheter ut den metod som befanns lämpligast för att minska de strukturella överskotten på spannmålsmarknaden och som bestod i att utöva en omedelbar men måttlig press på de priser som betalas till spannmålsproducenterna. En sådan åtgärd, som syftar till att begränsa utbudet genom att sänka priset för producenterna måste i princip anses lämplig för syftet att stabilisera jordbruksmarknaderna i enlighet med artikel 39.1 c i fördraget, även om åtgärden på grund av vissa avgiftsbefrielser inte påverkar alla ifrågavarande produkter. Gemenskapslagstiftaren har därmed inte överskridit gränserna för sitt utrymme för skönsmässig bedömning på jordbruksområdet och inte åsidosatt proportionalitetsprincipen.
6. Artikel 1.2 andra stycket i kommissionens förordning nr 2040/86 av den 30 juni 1986, ändrad genom kommissionens förordning nr 2572/86 av den 12 augusti 1985, är ogiltig i den mån den från medansvarsavgiften undantar den första bearbetningen av spannmål som producenten utför i det egna jordbruksföretaget med användning av företagets egen utrustning och under förutsättning att de bearbetade produkterna används i företaget, men inte föreskriver någon avgiftsbefrielse i fråga om spannmål vars första bearbetning sker utanför företaget
eller med utrustning som inte ingår bland dess inventarier, även om de bearbetade produkterna används i företaget.
I avvaktan på att gemenskapslagstiftaren vidtar lämpliga åtgärder för att införa likabehandling av näringsidkarna måste de behöriga myndigheterna fortsätta att tillämpa den omtvistade avgiftsbefrielsen, varvid denna skall utvidgas till att omfatta de näringsidkare som utsätts för den konstaterade diskrimineringen.