1. Skadeståndstalan - föremål för talan - yrkande om skadestånd mot gemenskapen på grundval av artikel 215 andra stycket i fördraget - domstolens exklusiva behörighet - yrkande om skadestånd på grund av skador som orsakats av nationella myndigheter vid tillämpning av gemenskapsrätten - de nationella domstolarnas behörighet
(artiklarna 178 och 215 andra stycket i EEG-fördraget)
2. Skadeståndstalan - domstolens ogillande av ett yrkande om skadestånd mot gemenskapen som grundar sig på att en förordning förklarats rättsstridig - rättsliga verkningar - skadeståndstalan mot nationella myndigheter som tillämpat den rättsstridiga förordningen - tillåtlighet - villkor - talan som stöder sig på en annan grund än förordningens rättsstridighet
(artiklarna 178 och 215 andra stycket i EEG-fördraget)
3. Statligt stöd - begrepp - skadestånd för en skada som orsakats av en stat och för vilken staten i fråga ansetts ansvarig - omfattas inte
(artiklarna 92 och 93 i EEG-fördraget)
4. Skadeståndstalan - föremål för talan - betalning av belopp som skall erläggas i enlighet med gemenskapsrättsliga regler - ogillande
(artiklarna 178 och 215 andra stycket i EEG-fördraget)
5. Jordbruk - gemensam organisation av marknaderna - bearbetade frukt- och grönsaksprodukter - stöd till producenter av tomatkoncentrat - förordning nr 381/86 om beviljande av kompletterande stöd till grekiska producenter på grund av tidigare förordnings rättsstridighet - väckande av talan mot den grekiska staten om ersättning för den skada som inte täcks av de retroaktivt utbetalda beloppen - tillåtlighet - gränser
(kommissionens förordningar nr 1615/83 och 381/86)
1. Domstolen är i enlighet med artikel 178 i fördraget ensam behörig att pröva en skadeståndstalan mot gemenskapen enligt artikel 215 andra stycket i EEG-fördraget. De nationella domstolarna är däremot behöriga att pröva yrkanden om ersättning för skador som nationella myndigheter orsakat enskilda vid sin tillämpning av gemenskapsrätten.
2. En dom genom vilken domstolen ogillat en skadeståndstalan, som väckts av företag i en medlemsstat mot gemenskapen på grund av en skada som uppkommit till följd av en gemenskapsrättslig regels rättsstridighet, med motiveringen att ifrågavarande rättsstridighet inte utgjort en så klar överträdelse av en rättsregel av högre valör eller ett så uppenbart och allvarligt överskridande av gränserna för en institutions befogenheter att gemenskapens ansvar kunde göras gällande, utgör inte hinder mot att samma företag väcker skadeståndstalan mot den grekiska staten på andra grunder, bestående av fel eller beteende för vilka de grekiska myndigheterna själva kan göras ansvariga även om de handlat i enlighet med gemenskapsrätten.
3. Skadestånd som en medlemsstats myndigheter kan ådömas att betala till enskilda som ersättning för en skada som myndigheterna i fråga anses ha orsakat dessa utgör inte sådant stöd som avses i artiklarna 92 och 93 i EEG-fördraget.
4. En talan om betalning av ett belopp som skall erläggas i enlighet med en gemenskapsrättslig regel kan inte väckas med stöd av artiklarna 178 och 215 andra stycket i fördraget.
5. Förordning nr 381/86, enligt vilken grekiska företag skall beviljas ett kompletterande stöd som dessa företag inte erhållit till följd av ett formellt fel i förordning nr 1615/83, som ogiltigförklarats i domstolens dom av den 19 september 1985 (mål 192/83), utgör inte hinder mot att de berörda företagen väcker talan mot den grekiska staten i syfte att erhålla ersättning för den skada som inte täcks av de vid tillämpning av förordning nr 1615/83 retroaktivt utbetalade beloppen. En sådan talan kan endast stödja sig på en annan grund än den
som åberopades till stöd för den av domstolen i domen av den 19 september 1985 (mål 194-206/83) ogillade talan.