1. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - erkännande av examensbevis - avsaknad av direktiv om harmonisering - medlemsstaternas skyldighet att säkerställa fri rörlighet för arbetstagare inom ramen för sin lagstiftning om likvärdighet när det gäller examensbevis - kriterier för bedömning av likvärdighet
(artiklarna 5 och 48 i EEG-fördraget)
2. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - fritt tillträde till anställning - grundläggande rättighet som fastställs i fördraget - beslut av en nationell myndighet att vägra bevilja denna rättighet - föremål för rättslig prövning - krav till följd av en allmän gemenskapsrättslig princip
(artikel 48 i EEG-fördraget)
3. Fri rörlighet för personer - arbetstagare - erkännande av examensbevis - avsaknad av direktiv om harmonisering - beslut av en nationell myndighet att vägra erkännande - motiveringsskyldighet - föremål för rättslig prövning
(artikel 48 i EEG-fördraget)
1. Det berättigade krav på examensbevis som ställs i de olika medlemsstaterna som förutsättning för att få tillträde till vissa yrken utgör ett hinder för ett effektivt utnyttjande av den fria rörligheten för arbetstagare som garanteras genom fördraget och avskaffandet av sådana hinder skall underlättas genom direktiv om ömsesidigt erkännande av examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis. Den omständigheten att sådana direktiv ännu inte har antagits ger dock inte, med hänsyn till kraven i artikel 5 i fördraget, en medlemsstat rätt att vägra en person som omfattas av gemenskapsrätten faktisk möjlighet att utnyttja denna frihet, när denna frihet kan säkerställas i den medlemsstaten, särskilt då dess lagar och författningar medger att likvärdiga utländska examensbevis erkänns.
Eftersom kravet på föreskrivna kvalifikationer för att utöva ett visst yrke skall förenas med kravet på fri rörlighet för arbetstagare, måste förfarandet för erkännande av likvärdighet möjliggöra för nationella myndigheter att objektivt försäkra sig om att det utländska examensbeviset garanterar att dess innehavare har kunskaper och kvalifikationer som är, om inte identiska, så åtminstone likvärdiga de som garanteras genom ett nationellt examensbevis. Denna bedömning av det utländska examensbevisets likvärdighet skall ske uteslutande med beaktande av den kunskaps- och kvalifikationsnivå som innehavaren av ett sådant examensbevis kan antas ha uppnått, med hänsyn till vad som i beviset intygas om innehållet i och varaktigheten av den teoretiska och praktiska utbildning som har genomförts.
2. Eftersom fritt tillträde till anställning är en grundläggande rättighet som enligt fördraget tillkommer varje enskild migrerande arbetstagare inom gemenskapen är det viktigt att det finns rättsmedel mot varje beslut av en nationell myndighet som innebär att denna rättighet inte beviljas, så att den enskildes rättigheter kan ges ett effektivt skydd. Detta krav utgör en allmän gemenskapsrättslig princip som härrör från de konstitutionella traditioner som är gemensamma för medlemsstaterna och som fastställs i artiklarna 6 och 13 i Europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.
3. Om det i en medlemsstat krävs innehav av ett nationellt examensbevis eller ett utländskt examensbevis som har erkänts som likvärdigt med detta för att få tillträde till ett avlönat yrke, så följer det av principen om fri rörlighet för arbetstagare som fastställs i artikel 48 i fördraget, att det måste vara möjligt att få till stånd en rättslig prövning av ett beslut att inte erkänna likvärdigheten av ett examensbevis som innehas av en arbetstagare som är medborgare i en annan medlemsstat och som har utfärdats av den medlemsstat i vilken denne är medborgare, som inne-
bär att beslutets laglighet i förhållande till gemenskapsrätten kan granskas och att den berörda personen kan få kännedom om de skäl som ligger till grund för beslutet.