EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 12.6.2024

COM(2024) 251 final

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Gemensam genomförandeplan för migrations- och asylpakten

{SWD(2024) 251 final}

Inledning

Den reform av migrations- och asylpolitiken som utformas i den nya migrations- och asylpakten 1 innebär ett historiskt genombrott. Den förser EU med en rättslig ram och rättsliga verktyg för att ytterligare förbättra den effektiva hanteringen av unionens yttre gränser genom att inrätta snabba och effektiva förfaranden för asyl och återvändande, samtidigt som starka skyddsåtgärder säkerställs. Den inrättar ett rättvist och effektivt system för solidaritet och ansvar för att gemensamt hantera migration, där ingen medlemsstat lämnas ensam under tryck.

Ett framgångsrikt antagande av denna reform återspeglar också EU och dess medlemsstaters kollektiva åtagande att finna lösningar på gemensamma utmaningar, med förstärkt ömsesidigt förtroende. Det är ett nytt kapitel i genomförandet av tvåspårsstrategin för hållbara strukturreformer parallellt med riktade operativa insatser, bland annat genom omfattande partnerskap med partnerländer. Det har gjort det möjligt för EU att vända blad och gå vidare från tidigare bristningar och konsolidera en gemensam strategi för migration och gränsförvaltning under de senaste fyra åren 2 .

Vi måste nu ta tillvara denna positiva drivkraft för att omvandla pakten från lagstiftningsakter till operativ verklighet. De rättsliga instrument som utgör migrations- och asylpakten kommer att börja tillämpas i mitten av 2026, två år efter att de trädde i kraft den 11 juni 2024 3 . Denna gemensamma genomförandeplan kommer att ge unionen och dess medlemsstater stöd att effektivt förbereda sig för genomförandet. Den kommer att säkerställa att den tvååriga övergångsperioden används på ett effektivt sätt och att nödvändiga administrativa, operativa och rättsliga åtgärder vidtas av alla berörda parter.

Kommissionen ska i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering och förordningen om asylförfaranden lägga fram en gemensam genomförandeplan 4 . Eftersom genomförandet är både betydelsefullt och komplext har kommissionen beslutat att tidigarelägga dess antagande från september till juni 2024, så att medlemsstaterna får så mycket tid som möjligt på sig att förbereda sina nationella genomförandeplaner som ska lämnas in senast den 12 december 2024.

Mål och syfte för den gemensamma genomförandeplanen

Den gemensamma genomförandeplanen följer ett pragmatiskt synsätt och fokuserar på de grundläggande aspekterna som medlemsstaterna behöver ta hänsyn till när de utvecklar sina nationella genomförandeplaner och som behöver finnas på plats både på unionsnivå och på nationell nivå för att säkerställa att migrations- och asylpakten är i fullt bruk vid mitten av 2026. Den tillhandahåller ramverket för ett gemensamt arbetsprogram för de kommande två åren, inbegripet rättsliga och operativa resultat, diskussionsstrukturer och relevant operativt och ekonomiskt stöd.

Grunden för den gemensamma genomförandeplanen är att den är gemensam – den är gemensam för alla medlemsstater och gemensam för alla lagstiftningsinstrument i migrations- och asylpakten som måste genomföras, och den syftar till det gemensamma målet att få ett väl förberett system till stånd före övergångsperiodens slut.

För det första är den gemensamma genomförandeplanen gemensam eftersom den för samman alla medlemsstater, som ett erkännande av faktumet att i en union med 27 medlemsstater är migration en gemensam europeisk utmaning som fordrar en gemensam europeisk lösning. Systemets framgång kommer ofrånkomligen att bero på alla medlemsstaters beredskap – i och med att varje lands handlingar får konsekvenser för alla. Syftet med den gemensamma genomförandeplanen är att göra genomförandet av pakten hanterbart för alla, och att hantera det tillsammans.

Planen är resultatet av ett nära samarbete med medlemsstaterna och berörda EU-organ, i synnerhet genom ministerkonferensen om det praktiska genomförandet av pakten som anordnades av det belgiska ordförandeskapet den 29–30 april 2024 i Gent samt åtskilliga möten i rådets strategiska kommitté för invandring, gränser och asyl (Scifa). Kommissionen höll också samråd med det civila samhället, inklusive kommissionens expertgrupp för migranters synpunkter på migration, asyl och integration, samt med UNHCR.

För det andra är den gemensamma genomförandeplanen gemensam eftersom den omfattar alla lagstiftningsinstrument som utgör migrations- och asylpakten, som är sammankopplade och inte kan fungera effektivt vart för sig. Tillsammans skapar paktens instrument ett integrerat system som återspeglar den övergripande och balanserade europeiska strategin för migration och som säkerställer solidaritet och ansvar, skydd av rättigheter och efterlevnad av skyldigheter. Denna övergripande strategi ingår i förordningen om asyl- och migrationshantering 5 . Till följd av detta bör kommissionen återspegla de viktigaste delarna i denna övergripande strategi i den gemensamma genomförandeplanen.

För det tredje syftar den gemensamma genomförandeplanen till det gemensamma målet att få till stånd ett väl förberett system före övergångsperiodens slut, vilket är väsentligt för att bygga upp det ömsesidiga förtroende som krävs för att den nya balanserade strategin ska fungera. Att vara väl förberedda är det avgörande koncept som ligger till grund för de viktigaste skyldigheterna enligt pakten, eftersom det är den referenspunkt som medlemsstaterna bedöms mot när de anses stå under migrationstryck, stå inför en betydande migrationssituation eller stå inför en kris. Det är det konceptet som gör det möjligt för medlemsstaterna att dra nytta av solidaritet eller avdrag från solidaritetsskyldigheter. Det är det koncept som gör att pakten fungerar som en sammanhängande helhet.

Men gemensam betyder inte samma för alla. Den gemensamma genomförandeplanen ger medlemsstaterna den flexibilitet de behöver för att anpassa skyldigheterna i pakten till sina nationella system. Varje medlemsstat har olika utmaningar att ta itu med och befinner sig i olika stadier av förberedelserna, men ingen av dem börjar från noll. Många av paktens innovationer bygger på befintlig praxis eller skalar upp befintliga krav. Medlemsstaterna uppmanas att dra nytta av sin kunskap och erfarenhet och utbyta bästa praxis.

Dessutom måste tre faktorer övervägas för att fastställa rätt ambitionsnivå under övergångsperioden.

För det första är det viktigt att understryka att även om vi i princip har två år på oss att förbereda oss på att det nya rättsliga ramverket börjar tillämpas så måste vissa inslag vara på plats redan före mitten av 2026. Exempelvis kommer den första årliga solidaritetscykeln att inledas i juni 2025 och de första kommissionsbesluten som kommer att avgöra vilka medlemsstater som är utsatta för migrationstryck, riskerar att bli det eller står inför en betydande migrationssituation kommer att behöva föreslås av kommissionen i oktober 2025.

För det andra är det en omedelbar uppgift att vidta åtgärder så att alla väsentliga inslag i det nya systemet är på plats före övergångsperiodens slut, men att fullt ut genomföra alla möjligheter som migrations- och asylpakten erbjuder innebär också arbete på medellång till lång sikt. Genomförandet av pakten är inte en engångsprocess utan en dynamisk process. Ytterligare åtgärder på medellång och lång sikt kommer att behövas för att förbättra effektiviteten i de nationella migrations- och asylsystemen och integrera dem ytterligare som delar av en europeisk migrations- och asylpolitik.

En strategisk och framåtblickande vision kommer att förmedlas i den första femåriga europeiska migrations- och asylstrategin som ska utfärdas senast i slutet av 2025, med utgångspunkt i utvecklingen av övergripande nationella migrations- och asylstrategier som medlemsstaterna ska överlämna till kommissionen senast i juni 2025.

För det tredje är fortsatt arbete med migrationens yttre dimension fortfarande avgörande. Även om åtgärder på detta område inte är knutna till rättsliga skyldigheter kommer det att vara viktigt för unionen att fortsätta att intensifiera arbetet med partnerländer, i synnerhet på de tre nyckelområdena kampen mot smuggling av migranter, effektiva återvändanden, effektiva återtaganden och effektiv återanpassning, samt lagliga migrationsvägar.

Bild 1: Tidsplan för de viktigaste milstolparna under den tvååriga genomförandeperioden 

1Den gemensamma genomförandeplanen och de nationella genomförandeplanerna

Den gemensamma genomförandeplanen

Migrations- och asylpakten innehåller tio omfattande lagstiftningsakter. De olika skyldigheter som följer från respektive rättsakt och de åtgärder som krävs för att operationalisera dem kategoriseras i tio byggstenar, för att underlätta förståelsen och genomförandet av dessa komplexa texter. Denna pragmatiska strategi gör det möjligt att använda resurserna till de grundläggande faktorer som krävs för att få det nya systemet att fungera.

Det går inte att vara selektiv. Alla byggstenarna behöver genomföras och är beroende av varandra. Exempelvis kommer ett bra system för mottagande (byggsten 3) att överbelastas om förfarandena inte genomförs snabbt (byggsten 4), eller om personer som beviljats internationellt skydd stannar kvar i den inkvartering som är avsedd för sökande för länge (byggsten 10). Solidaritet (byggsten 7) och ansvar (byggsten 6) eller det nya systemet för att hantera migrationsströmmar vid EU:s yttre gräns (byggsten 2) kommer inte att vara operationella om inte Eurodac (byggsten 1) är igång i tid. Respekt för skyddsåtgärder och rättigheter (byggsten 9) är en tvärdimensionell aspekt av alla lagstiftningsakter och behöver operationaliseras i var och en av byggstenarna. Även om det skulle vara möjligt att prioritera åtgärder inom byggstenarna måste varje byggsten genomföras parallellt.

Bild 2: Tio byggstenar för att genomföra de centrala skyldigheterna i migrations- och asylpakten.

Varje byggsten omfattar de rättsliga skyldigheter och konsekvenserna av dessa för slutförandet av regelverket, administrativa processer, organisation och personal- och infrastrukturkapacitet som medlemsstaterna, kommissionen och EU:s byråer måste genomföra.

Den gemensamma genomförandeplanen anger också hur arbetet på EU-nivå ska stödja genomförandet på nationell nivå, genom att främja utbyte av information mellan medlemsstaterna och partnersamverkan (inklusive genom att identifiera god praxis och områden där medlemsstater kan stödja varandra) och genom att utveckla praktiska modeller, vägledande dokument och gemensamma checklistor för att säkerställa ett gemensamt och harmoniserat genomförande. Detaljerna i varje byggsten presenteras i en checklista i det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar.

Nationella genomförandeplaner

Som förordningen om asyl- och migrationshantering och förordningen om asylförfaranden föreskriver ska varje medlemsstat, med stöd av kommissionen och berörda unionsorgan och unionsbyråer, inrätta en nationell genomförandeplan som fastställer åtgärderna och tidsplanen för deras genomförande senast den 12 december 2024 på grundval av den aktuella gemensamma genomförandeplanen.

Varje medlemsstat har olika utmaningar att hantera och befinner sig vid olika utgångspunkter. Varje medlemsstats nationella genomförandeplan bör därför först kartlägga den nuvarande situationen, inklusive det nationella sammanhanget, den nuvarande rättsliga ramen och administrativ praxis, det organisatoriska systemet och befintliga strukturer, befintliga kapaciteter samt utmaningar kopplade till geografiska omständigheter.

För att säkerställa att medlemsstaterna inför de grundläggande inslag som beskrivs för varje byggsten, som är nödvändiga för en gemensam och jämförbar strategi i alla medlemsstater, har kommissionen utvecklat en förlaga som återspeglar byggstensstrukturen för de nationella genomförandeplanerna (bifogad till detta meddelande).

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att arbeta på grundval av en ministerie- och sektorsöverskridande insatsstyrka på nationell nivå för att utveckla och genomföra sina nationella genomförandeplaner. Effektiv samordning kommer att vara en avgörande förutsättning för att genomföra alla aspekter av migrations- och asylpakten senast vid mitten av 2026.

För att utveckla en robust nationell genomförandeplan uppmanar kommissionen medlemsstaterna att ta följande steg för varje byggsten:

·Se över de nationella rättsliga ramarna och fortskrida med nödvändiga justeringar av lagar och andra författningar. Den nationella genomförandeplanen bör inkludera tidsplanen för ingivande och antagande av sådana åtgärder på nationell nivå.

·Se över och vid behov justera de nuvarande organisatoriska systemen, inklusive samordningsstrukturer inom avdelningar, mellan avdelningar och ministerium och på ministerieöverskrivande nivå för att säkerställa att de är ändamålsenliga. Vid behov kommer medlemsstaterna att behöva identifiera och planera inrättande av nya strukturer eller omorganisering av avdelningar, eller överväga integrerade ärendehanteringssystem. Den nationella genomförandeplanen bör inkludera en beskrivning av de nuvarande strukturerna och den nuvarande organisationen (på nationell nivå, men också de uppgifter som är delegerade till regionala eller lokala myndigheter), de förändringar som behövs samt tidsplanen för deras genomförande.

·Se över och vid behov justera administrativa arbetsflöden, operationella standardförfaranden och protokoll. Denna process bör användas för att identifiera de informationsverktyg som för närvarande är tillgängliga samt behovet av att utveckla nya. Den nationella genomförandeplanen bör inkludera de viktigaste resultaten som kommer att behövas på detta område och tidsplanen för genomförandet av dem.

·Se över den befintliga kapaciteten vad gäller personalresurser och identifiera behoven, inklusive av rekrytering och utbildning. Den nationella genomförandeplanen bör återspegla nuvarande antal anställda och eventuella ökningar som behövs för olika profiler och tillhandahålla en tydlig plan för de olika stegen för att slutföra rekrytering av ny personal. Den bör också omfatta utbildningsbehoven, inklusive planeringen av sådan utbildning och den förväntade tidsplanen för dess genomförande.

·Identifiera vilka verksamheter som kommer att utföras av berörda parter eller relevanta organisationer (t.ex. advokatsamfund, icke-statliga organisationer och privata aktörer) och kapacitetsbehoven som dessa skulle täcka. Den bör också föreskriva planeringen av dylik utkontraktering och mekanismerna för att se till att verksamheterna som utförs av dessa berörda parter eller organisationer övervakas och kvalitetskontrolleras.

·Se över befintlig kapacitet och identifiera behov vad gäller infrastruktur och utrustning samt eventuella logistikkrav. Detta inkluderar kapacitet i form av fysisk infrastruktur för mottagande och förvar på territoriet och vid gränserna samt it-infrastruktur, internetuppkoppling och säkerhetsmiljön. Den nationella genomförandeplanen bör inkludera de nuvarande kapacitetsnivåerna kopplade till dessa element och den ökning som erfordras, och föreskriva tydlig planering av de olika stegen för att slutföra upphandling av utrustning och byggnation eller renovering.

För alla byggstenar kommer det att vara nödvändigt för medlemsstaterna att utvärdera kostnaderna för att matcha behov med resurser, med full hänsyn till nationella budgetcykler och tillgång till EU-medel.

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att samarbeta med och dra nytta av arbetsmarknadens parter, lokala och regionala myndigheter och andra berörda parter, särskilt företrädare för det civila samhällets organisationer, genom regelbundna utbyten och samråd. Detta bidrar till att identifiera utmaningar, förbättra politiska lösningar och säkerställa ett bredare egenansvar under utarbetandet av de nationella genomförandeplanerna och följaktligen under genomförandet, där samma aktörer ofta spelar en avgörande roll.

Kommissionen uppmanar medlemsstaterna att dela med sig av sina utkast till planer senast i oktober 2024 för att säkerställa en dialog om behoven och de tillgängliga resurserna för tidsenligt slutförande senast den 12 december 2024.

2Tio byggstenar för att genomföra migrations- och asylpakten

Eurodac är det storskaliga it-system som kommer att vara en av de delar som stöder paktens funktion i praktiken, särskilt när det gäller fastställande av ansvar och övervakning av sekundära förflyttningar.

Eurodac kommer att lagra och behandla biometri, identitetsuppgifter och annan information om personer som ansöker om internationellt skydd, personer som landsatts efter sök- och räddningsinsatser samt personer som gripits i samband med irreguljär gränspassage vid den yttre gränsen eller som befunnits vistas olagligt på en medlemsstats territorium. På så vis bidrar systemet till att jämföra nya ansökningar om internationellt skydd med dem som redan registrerats i databasen för att tillämpa reglerna om ansvar enligt förordningen om asyl- och migrationshantering, samt till att övervaka sekundära förflyttningar och flagga personer som kan utgöra ett hot mot den inre säkerheten.

Nya Eurodac är en del av den operativa ryggrad som stöder den nya rättsliga ramen. Att det reformerade Eurodacsystemet utvecklas och tas i bruk i tid är en avgörande förutsättning för genomförandet av alla andra inslag i pakten. Det kommer att göra det möjligt för medlemsstaterna att operationalisera de nya solidaritetsreglerna, oavsett om det gäller omfördelning eller solidaritetskompensationer. Det kommer också att bidra kraftigt till tillämpningen av de nya ansvarsreglerna, särskilt de nya tidsplanerna för övergång eller upphörande av ansvar eller det nya skäl för upphörande för asylbeslut som fattas vid gränsförfarandet.

Med migrations- och asylpakten kommer Eurodac att bli del av ett interoperabelt och integrerat migrations- och gränsförvaltningssystem. Kraven på det nya systemet går betydligt längre än till en ren omvandling av nuvarande Eurodac. I och med databasens mycket bredare omfattning och de avsevärt ökade funktionerna kommer det nya systemet att behöva skapas helt från grunden. Detta gäller både för själva databasen som eu-Lisa kommer att bygga upp och för var och en av de nationella komponenter som medlemsstaterna måste bygga upp och som kommer att behöva kopplas ihop med databasen. När det gäller hur behöriga myndigheter tillämpar Eurodacförordningen måste biometriska uppgifter tas med full respekt för människors värdighet och fysiska integritet. Medlemsstaterna bör i sin översyn och planering ta hänsyn till den potentiella effekten på dataskyddsmyndigheters arbetsbörda.

I detta sammanhang bör alla aktörer vidta följande åtgärder så att de viktigaste funktionerna i Eurodac blir tillgängliga och medlemsstaternas system redo att använda dem före övergångsperiodens slut:

Medlemsstat

Lagstiftning

üMedlemsstaterna kommer att behöva se över sina nationella regelverk och vid behov anpassa dem för att säkerställa rättslig och operativ åtkomst till systemet för alla behöriga myndigheter, till exempel asylmyndigheter eller gränskontrolltjänstemän, i enlighet med EU:s dataskyddslagstiftning.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna kommer att behöva underrätta kommissionen om utsedda myndigheter och kontrollmyndigheter för Eurodac inom tre månader efter förordningens ikraftträdande.

üNya Eurodac för med sig många nya funktioner, men alla kan inte anses vara avgörande förutsättningar för att andra inslag i pakten ska kunna genomföras senast i mitten av 2026 (t.ex. den nya kategorin av personer som beviljats tillfälligt skydd). I och med den utmanande tidsfristen bör därför en gemensam överenskommelse nås mellan medlemsstaterna, eu-Lisa och kommissionen om vilka Eurodacfunktioner som ska prioriteras för genomförandet av pakten. På samma sätt bör en gemensam överenskommelse nås om den relativa vikten av olika tekniska lösningar som ska genomföras (centraliserade lösningar och nationella system, se nedan).

üMedlemsstaterna bör se över sina interna arbetsflöden och operationella standardförfaranden för att säkerställa ett smidigt informationsutbyte mellan myndigheter samt korrekt registrering av information i Eurodac, med särskild uppmärksamhet på EU:s dataskyddskrav.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna måste genomföra och testa Eurodacs centrala funktioners beredskap på nationell nivå för att säkerställa korrekt insamling och spridning av information via nationella åtkomstpunkter. I och med de utmanande tidsfristerna bör medlemsstaterna överväga alla alternativ som skulle kunna minska och förenkla deras nationella utveckling och genomförande, som användning av färdiga allmänt tillgängliga produkter. Valet mellan en mer central systemutveckling från eu-Lisas sida och en mer nationell systemutveckling bör också begrundas redan tidigt. Förutom att avsevärt förenkla utvecklingen skulle det kunna påskynda leveransen av Eurodac och garantera flexibilitet när anpassningar behövs i sista minuten.

üMedlemsstaterna bör se till att de har tillräckligt med och lämpligen utbildad personal för att utföra Eurodackontrollerna, och ta hänsyn till rekrytering och utbildning i sina tidsplaner.

üMedlemsstaterna bör också på lämpligt sätt se till att personalen kan samla in och ladda upp information som behövs i Eurodac i god tid (t.ex. Eurodacmaskiner, utrustning som gör det möjligt att ta ansiktsbilder osv.). Detta skulle kunna innebära inledande av upphandling för att införskaffa nödvändig hårdvara för datainsamling i Eurodac och för att uppfylla konnektivitetskraven. Tidsplaner för upphandling bör förutses och beaktas.

Kommissionen

Rättslig skyldighet

üKommissionen kommer senast i september 2024 att sammankalla den föreskrivande kommittén för Eurodac 6 för att kunna anta den genomförandeakt som föreskrivs i Eurodacförordningen.

üKommissionen kommer att uppdatera nio delegerade akter och genomförandeakter enligt interoperabilitetsförordningarna, förordningen om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias) och förordningen om informationssystemet för viseringar (VIS) 7 för att möjliggöra systemens användning av Eurodacuppgifter. Den kommer också att anta genomförandeakten om systemöverskridande statistik.

Praktiskt stöd

üKommissionen kommer att ha ett nära samarbete med eu-Lisa för att underlätta de centrala beslut som medlemsstaterna måste fatta.

üKommissionen kommer att komplettera det tekniska arbete som leds av eu-Lisa med det stöd som behövs genom den befintliga expertgruppen för Eurodac (kontaktkommittén för Eurodac) 8 för att underlätta korrekt tillämpning av förordningen (bland annat genom att klargöra innebörden av vissa bestämmelser) och identifiera de områden som lär kräva ytterligare uppmärksamhet under övergångsperioden.

eu-Lisa

Rättslig skyldighet

üSenast i slutet av 2024 måste eu-Lisa anta det reviderade Eurodac-dokumentet för gränssnittskontroll på central nivå, som återspeglar de nya funktionerna. I detta syfte bör en tidig samsyn etableras mellan alla medlemsstater, kommissionen och eu-Lisa om den tekniska lösningen för att genomföra Eurodac-dokumentet för gränssnittskontroll och dess funktioner, som kommer att fastställa viktiga parametrar för det nationella genomförandet. I detta sammanhang kommer kommissionen tillsammans med eu-Lisa att utarbeta ett konceptdokument för diskussion med medlemsstaterna om både de tekniska lösningarna för databasen och de centrala funktioner som bör finnas på plats senast den 12 juni 2026.

Praktiskt stöd

üeu-Lisa kommer att uppdatera användarhandboken och utbilda Eurodac-användare i den tekniska användningen av Eurodac.

üeu-Lisa kommer att identifiera och bemöta interoperabilitetskrav som skulle göra det möjligt att integrera Eurodac i interoperabilitetsramen.

üeu-Lisa kommer att stödja utvecklingen av tekniska lösningar för att möjliggöra relevant stöd från Frontex-enheter och Europeiska unionens asylbyrås stödgrupper som medlemsstaterna kan begära.

Viktiga milstolpar: –Senast i slutet av juni 2024 bör medlemsstaterna, kommissionen och eu-Lisa nå en gemensam överenskommelse om Eurodacs viktigaste funktioner för att säkerställa att dessa funktioner finns på plats senast den 12 juni 2026. –Senast i slutet av juni 2024 bör medlemsstaterna, kommissionen och eu-Lisa nå en gemensam överenskommelse om vilken typ av teknisk lösning som ska införas (centraliserad eller inte). –Senast i september 2024 bör kommissionen sammankalla den föreskrivande kommittén för Eurodac. –Senast den 12 december 2024 bör medlemsstaterna nå en överenskommelse om Eurodacs dokument för gränssnittskontroll. –Senast den 12 december 2024 bör kommissionen säkerställa en överenskommelse om de fastställda texterna i de genomförandeakter och delegerade akter som är nödvändiga för Eurodacsystemets viktigaste funktioner. –Senast den 12 juni 2026 ska det uppgraderade Eurodacsystemet tas i bruk.

Genomförandet av pakten kommer att skapa en sömlös strategi för att ytterligare förbättra den effektiva hanteringen av Europeiska unionens yttre gränser. Det erbjuder de verktyg som krävs för att hantera ankomsten av tredjelandsmedborgare och för att inrätta snabba och effektiva förfaranden för asyl och återvändande med starka enskilda skyddsåtgärder. Screeningförordningen, förordningen om asylförfaranden och förordningen om inrättande av ett gränsförfarande för återvändande föreskriver tillsammans ett harmoniserat tillvägagångssätt.

Alla irreguljära migranter kommer att registreras och bli föremål för en screening av deras identitet, säkerhetsrisk, utsatthet och hälsa. Detta omfattar personer som gripits inom territorier och som inte ännu har genomgått någon screening eller in- och utresekontroll. Detsamma gäller alla som ansöker om internationellt skydd vid ett gränsövergångsställe. I ett andra skede kommer obligatoriska gränsförfaranden att tillämpas för dem som sannolikt inte är i behov av internationellt skydd, som utgör en säkerhetsrisk eller som vilseleder myndigheterna. Screeningförordningen och förordningen om asylförfaranden innehåller också nya bestämmelser för att förbättra identifieringen av statslösa personer.

Det framgångsrika genomförandet av de nya skyldigheterna kräver att screeningen och gränsförfaranden för asyl och (i förekommande fall) återvändande fungerar tillsammans i en sömlös process, vilket säkerställer strikt beslutsfattande med full respekt för alla garantier och människors rättigheter.

Varje medlemsstat måste ha kapaciteten att granska alla irreguljära inresor och att inhysa ett visst antal personer som ansöker om internationellt skydd (och återvändande personer) under hela gränsförfarandet under lämpliga förhållanden. Den ”tillräckliga kapaciteten” 9 för att behandla asylansökningar och återvändande vid gränsen har fastställts till 30 000 på unionsnivå, och medlemsstaternas individuella andel av denna tillräckliga kapacitet beräknas vart tredje år av kommissionen enligt den formel som anges i förordningen om asylförfaranden.

Ett snabbt förfarande kan tillämpas utan att kvaliteten på beslutsfattandet eller sökandens rättigheter komprometteras. Under screeningen och gränsförfarandet har personer inte tillstånd att resa in på EU:s territorium, men de har rätt att stanna kvar. Medlemsstaterna måste genomföra dessa förfaranden i enlighet med de skyddsåtgärder och garantier som föreskrivs i paktens lagstiftningsinstrument och med full respekt för de grundläggande rättigheterna som föreskrivs i EU-stadgan, inklusive respekt för principen om non-refoulement och rätten till ett effektivt rättsmedel i samband med beslut som fattas vid gränsförfarandet 10 .

Det nya gränssystemet bygger på strukturer och kunskap som redan finns. Många medlemsstater håller redan på att genomföra screeningprotokoll som i stor utsträckning inspirerat de nya rättsliga skyldigheterna. Dessutom tillämpar minst 14 medlemsstater redan gränsförfarandet för asyl eller har viss god praxis vid gränsen.

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över och anpassa sina nationella regelverk till de nya bestämmelserna och säkerställa att gränskontroller, screening och gränsförfarandena för asyl och för återvändande är sömlöst organiserade för att efterleva de nya strikta tidsgränserna (sju dagar för screeningen, tolv veckor för gränsförfarandet för asyl och tolv veckor för gränsförfarandet för återvändande).

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna bör se över sina administrativa processer, till att börja med sina arbetsflöden och operationella standardförfaranden, samt sina verktyg för att säkerställa ett lämpligt informationsflöde i varje steg och mellan de berörda myndigheterna och för att uppfylla de nya strikta tidsgränserna och rapporteringsskyldigheterna. I detta syfte bör medlemsstaterna överväga att inrätta integrerade ärendehanteringssystem så att relevant information samlas in och delas med olika avdelningar, i förekommande fall.

üMedlemsstaterna kommer att behöva vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa att migranter förblir tillgängliga för myndigheter under screeningen och gränsförfarandena (och förhindras från olaglig inresa och begränsas från att förflytta sig på ett otillåtet sätt 11 ). Dessa åtgärder skulle kunna inkludera protokoll som omfattar en bedömning av åtgärder för att begränsa risken för avvikande, inklusive alternativ till förvar (som bör definieras i lag), i synnerhet för barnfamiljer, och potentiell användning av förvar.

üMedlemsstaterna bör återspegla screening i sina nationella strategier för integrerad gränsförvaltning.

üMedlemsstaterna måste integrera de kontroller av identitet, säkerhet, utsatthet och hälsa som krävs för screening på territoriet i de redan befintliga nationella praxis för gripande/återvändande.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna måste peka ut de platser där screeningen och gränsförfarandena ska äga rum. Vid behov måste de skala upp eller bygga den nödvändiga infrastrukturen. Infrastrukturen bör omfatta anläggningar för screening av irreguljära migranter och personer som ansöker om internationellt skydd som måste uppfylla normerna i återvändandedirektivet (när det gäller irreguljära migranter) och det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor (när det gäller personer som ansöker om internationellt skydd). Infrastrukturen bör också omfatta mottagningscentrum för personer som ansöker om internationellt skydd (inbegripet lämplig förvarskapacitet) för att uppfylla medlemsstatens krav på ”tillräcklig kapacitet”, vilka måste uppfylla normerna i det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor 12 , även med beaktande av de specifika kraven för barnfamiljer 13 . Detta kräver en grundlig bedömning av befintlig kapacitet och planering av uppförande eller renovering av infrastruktur omedelbart efter det att kommissionen har fastställt vilken tillräcklig kapacitet som varje medlemsstat behöver inrätta.

üMedlemsstaterna måste säkerställa att det finns tillräckligt med kompetent personal 14 för att utföra screeningen och gränsförfarandena för asyl/återvändande inom de korta tidsfrister som föreskrivs i lagstiftningen med vederbörlig respekt för alla skyddsåtgärder för grundläggande rättigheter. Medlemsstaterna bör också se till att det finns tillräcklig rättslig kapacitet för att säkerställa att eventuella överklaganden hinner hanteras inom tidsfristen för gränsförfarandena.

üVid behov måste medlemsstaterna förvärva den utrustning som krävs för att utföra screeningen och gränsförfarandena (t.ex. Eurodacmaskiner och utrustning för att identifiera förfalskade dokument) samt säkerställa adekvat internetanslutning för att tillgå de olika databaserna.

üMedlemsstaterna måste också se till att behörig personal vid screeningmyndigheterna har åtkomst till EU:s och Interpols databaser och Europoluppgifter.

üMedlemsstaterna måste utveckla nödvändig datainsamlingskapacitet för att uppfylla rapporteringsskyldigheterna när den ”tillräckliga kapaciteten” eller det årliga maximiantalet ansökningar har uppnåtts.

Kommissionen

Rättslig skyldighet

üSenast i augusti 2024 (två månader efter att förordningen om asylförfaranden träder i kraft) kommer kommissionen att anta den genomförandeakt där man beräknar den tillräckliga kapacitet som varje medlemsstat måste inrätta i tre år.

Praktiskt stöd

üKommissionen kommer tillsammans med Europeiska unionens asylbyrå (EUAA) och Europeiska gräns- och kustbevakningsbyrån (Frontex) att utveckla modeller för gränsförfarandet (inklusive skyddsåtgärder för grundläggande rättigheter). Kommissionen kommer också att vid behov se över den praktiska handledningen för gränsbevakningspersonal. För att säkerställa samförstånd mellan gränskontrolltjänstemän, asyltjänstemän och handläggare av återvändandeärenden kommer kommissionen att organisera särskilda diskussioner som sammanför dessa tre aktörer.

üKommissionen kommer att vidta alla nödvändiga åtgärder, inklusive i uppföljningen av processen i artikel 25a i viseringskodexen som presenteras i avsnitt 5, liksom riktade åtgärder för återvändande i samband med arbetet som EU:s återvändandesamordnare utför (se byggsten 5) för att säkerställa att gränsförfarandet för återvändande kan fungera effektivt, med beaktande av de nationaliteter som omfattas av det obligatoriska gränsförfarandet.

üKommissionen kommer att integrera screening i den integrerade europeiska gränsförvaltningens policycykel.

EU-byråer

Rättslig skyldighet

üEUAA kommer att ta fram vägledning om effektiva alternativ till förvar.

üEUAA:s kommande regelbundna ”konvergensrapporter” bör stödja medlemsstaterna i arbetet med att avgöra vilka nationaliteter som i princip skulle omfattas av gränsförfarandet och identifiera fall där andelen erkännande på 20 % i första instans inte är representativ på grund av avsevärda skillnader mellan första instans och de slutgiltiga besluten.

üEUAA måste ägna särskild uppmärksamhet åt medlemsstaternas tillämpning av gränsförfarandet. Om EUAA:s övervakning uppdagar att villkoren för att inhysa barn inte är uppfyllda är kommissionen skyldig att utfärda en offentlig rekommendation om att upphäva gränsförfarandena för barnfamiljer.

Praktiskt stöd

üEUAA kommer att uppdatera utbildningsmoduler och riktlinjer. Bland de uppdateringar som behövs finns det operativa arbetsflödet för screening, verktygslådan för screening/sårbarhet och det praktiska verktyget för tjänstemän som har första kontakt.

üFrontex kommer att tillhandahålla operativt stöd kring screening till medlemsstaterna, i synnerhet utbildning av screeningmyndigheter.

üFrontex styrelse bör inkludera screening som ett nytt verktyg för förvaltningen av Schengenområdets yttre gränser i bilagan till den tekniska och operativa strategin för den europeiska integrerade gränsförvaltningen.

Mottagningskapacitet innebär förmågan att erbjuda materiella mottagningsvillkor (boende, mat, kläder, produkter för personlig hygien och en dagersättning som alltid bör inbegripa ett penningbelopp) till personer som ansöker om internationellt skydd, med hänsyn till deras kön, ålder och eventuella särskilda mottagningsbehov. Det innebär också kapacitet att erbjuda fysisk och psykisk hälso- och sjukvård, utbildning för underåriga, åtgärder för tidig integration och information om samt skydd av deras rättigheter 15 .

För att det europeiska migrations- och asylsystemet ska fungera korrekt, även vid överföringar enligt ansvarsreglerna, är det viktigt att det råder konvergens mot lämpliga normer för mottagande av personer som ansöker om internationellt skydd som skapar jämförbara levnadsvillkor i alla medlemsstater. Att det finns lämpliga mottagningsvillkor är en nyckelfaktor vid beslut om huruvida en medlemsstat är väl förberedd. Att tillhandahålla ett mottagande som materiellt uppfyller normerna i det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor är också en avgörande faktor i bedömningen av om gränskapaciteten kan anses vara ”tillräcklig” 16 .

De flesta medlemsstater står inför åtskilliga utmaningar när det gäller mottagande. Det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor skalar inte bara upp det nuvarande systemet utan ger också möjlighet att ompröva hur mottagningssystemen organiseras på nationell nivå. Det innehåller viktiga nya verktyg för hantering av mottagande som ger en ökad flexibilitet och effektivitet och som förebygger sekundära förflyttningar. Det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor ger till exempel möjlighet att anvisa de sökande till förläggningar och geografiska områden, vilket gör att tillhandahållandet av materiella mottagningsvillkor villkoras med att de sökande faktiskt är bosatta på de förläggningar eller det specifika område som de anvisats till. Medlemsstaterna bör utnyttja dessa möjligheter till fullo. Dessutom måste medlemsstaterna tillgodose endast grundläggande behov när sökande inte befinner sig i den medlemsstat där de borde vara.

Det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor harmoniserar också normerna ytterligare och stärker skyddsåtgärderna för personer som ansöker om internationellt skydd, bland annat tidigare tillträde till arbetsmarknaden (sex månader i stället för nio månader), fysisk och psykisk hälso- och sjukvård och mer skydd av familjer, barn och sökande som är utsatta 17 .

Med tanke på de många aktörer som hanterar mottagandet av asylsökande har partnerskap mellan flera berörda parter ofta visat sig vara avgörande för en korrekt förvaltning av mottagningssystemen i vissa medlemsstater. Detta omfattar engagemang av lokala och regionala myndigheter, arbetsmarknadens och näringslivets parter, internationella organisationer, icke-statliga organisationer eller organisationer som leds av migranter.

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna måste se över sina nationella regelverk och anta alla nödvändiga lagstiftningsåtgärder för att införliva det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor senast den 12 juni 2026 och underrätta kommissionen om dem. För att medlemsstaterna ska kunna tillämpa de flexibla lösningar som föreskrivs i det omarbetade direktivet, till exempel vad gäller boende och anvisning av sökande till specifika områden, så behöver dessa möjligheter införlivas i nationell lagstiftning. Lagstiftningen bör också ange alternativ till förvar.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna måste meddela kommissionen om de myndigheter som ansvarar för att fullgöra de skyldigheter som härrör från det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor.

üMedlemsstaterna bör överväga att se över organisationen av de nationella mottagningssystemen för att optimera hur de är organiserade. Till exempel skulle medlemsstaterna kunna kombinera mottagningscentrum med bostäder, stödtjänster och kontantbaserat stöd, beroende på personen som ansöker om internationellt skydds profil, dvs. kön, ålder, familjesammansättning, utsatthet och behov.

üNy teknik erbjuder automatiserade verktyg, som för närvarande saknas i många medlemsstater, för en effektivare förvaltning av mottagningskapaciteten. Medlemsstaterna uppmanas därför att överväga inrättande av ett integrerat ärendehanteringssystem för att på ett effektivt vis samla in och dela relevanta kvantitativa och kvalitativa data och uppgifter om nivåer av mottagningskapacitet. Det integrerade systemet skulle i sin tur kunna underlätta tillgång till tjänster för alla relevanta aktörer och även bidra till att upptäcka avvikande.

üMedlemsstaterna bör vidta nödvändiga administrativa åtgärder och utveckla förfaranden för att återspegla de nya åtgärderna i det omarbetade direktivet för att begränsa sekundära förflyttningar och missbruk (efter att åtgärderna införlivats i nationell lagstiftning), som skyldigheten att täcka endast grundläggande behov när de sökande inte befinner sig i den medlemsstat där de är skyldiga att befinna sig, eller möjligheten att anvisa sökande till specifika förläggningar och geografiska områden, vilket gör att tillhandahållandet av materiella mottagningsvillkor villkoras med att sökandena faktiskt är bosatta på de förläggningar eller i de områden som de anvisats till 18 .

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna måste säkerställa tillräcklig mottagningskapacitet, inbegripet i relation till infrastruktur, boende, kontantbaserat stöd osv. (även i relation till personer med särskilda mottagningsbehov 19 ) för att tillgodose förväntade behov och tillhandahålla en lämplig levnadsstandard. Denna kapacitet bör omfatta förväntade omfördelningar (om medlemsstaten väljer denna solidaritetsåtgärd), kapacitet för beredskapsändamål 20 samt kapacitet att genomföra effektiva alternativ till förvar. Detta kräver en grundlig bedömning av befintlig kapacitet och planering av nödvändiga förändringar.

üMedlemsstaterna måste säkerställa kapacitet att tillhandahålla tillräcklig och anpassad tillgång till fysisk och psykisk hälso- och sjukvård och snabbare och effektivare tillgång till tidiga integrationsåtgärder (t.ex. utbildning, språkundervisning, tillträde till arbetsmarknaden inom sex månader från registreringen av ansökan, sysselsättningsstöd). Medlemsstaterna måste säkerställa tillräcklig och lämpligt utbildad personal för mottagning och tillgång till tjänster (såsom tolkar, översättare, socialarbetare, sjukvårdspersonal, inbegripet för psykisk hälsa, och barnskyddsombud). Detta kräver en grundlig bedömning av befintlig kapacitet och planering av nödvändig rekrytering och utbildning av personal. Utbildningen måste omfatta de centrala delarna av det europeiska asylcurriculumet i samband med mottagningsvillkor samt verktyget som EUAA har utvecklat för att identifiera sökande med särskilda mottagningsbehov. När lokala och regionala myndigheter, det civila samhällets organisationer eller internationella organisationer deltar i genomförandet av det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor måste medlemsstaterna anslå nödvändiga resurser till dem.

Kommissionen

Praktiskt stöd

üKommissionen kommer att tillhandahålla det nödvändiga tekniska stödet via expertgruppen för mottagande (kontaktkommittén för mottagande) 21 för att underlätta korrekt tillämpning av det omarbetade direktivet, inbegripet genom att klargöra innebörden av vissa bestämmelser, och identifiera de områden som lär kräva ytterligare uppmärksamhet under övergångsperioden, även med tanke på införlivandet av det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor.

EU-byråer

Rättslig skyldighet

üEUAA kommer att utveckla en standardförlaga för information samt vägledningen om alternativ till förvar.

Praktiskt stöd

üEUAA kommer att ge stöd via sitt mottagningsnätverk och uppdatera befintliga vägledningsdokument, verktyg och utbildningsmaterial samt se över sina standarder och indikatorer för mottagning och utsatthet. Detta inbegriper i synnerhet 2024 års riktlinjer om mottagning – standarder och indikatorer.

	BYGGSTEN 4
	Rättvisa, effektiva och konvergenta asylförfaranden

Snabbare och mer harmoniserade förfaranden är kritiska för att bibehålla integriteten i hela asylsystemet, samt för att minska sekundära förflyttningar och förhindra missbruk. Förordningen om asylförfaranden och skyddsgrundsförordningen strömlinjeformar och främjar konvergens i bedömnings- och beslutsprocessen för enskilda asylansökningar i hela Europa och stärker skyddsåtgärderna, rättigheterna och garantierna för sökande och personer som beviljats internationellt skydd. Förordningen om asylförfaranden innehåller också bestämmelser som bör underlätta identifiering av statslöshet.

Förordningen om asylförfaranden strömlinjeformar tillgången till asylförfarandet och harmoniserar därigenom tidsramarna, vilket möjliggör kortare och effektivare förfaranden. Förordningen fastställer till exempel tydliga tidsfrister för de tre stegen i asylförfarandet, dvs. att sökanden uttrycker sin önskan om att erhålla internationellt skydd (görandet av ansökan) och medlemsstatens myndigheters efterföljande mottagande och registrering av ansökan (registreringen) och att sökanden lämnar in ansökan (inlämnandet). I förordningen klargörs vad de tre stegen innebär, vilka skyldigheter sökanden och myndigheterna har och vilka tidsfrister som gäller för varje steg (fem dagar för registrering och 21 dagar för inlämnande). Förordningen fastställer också tidsfrister för prövning av ansökan (sex månader för ett beslut vid det reguljära förfarandet, tre månader för det påskyndade förfarandet och mellan tio dagar och två månader för kontroll av om ansökan inte ska prövas).

Medlemsstaterna kommer också att behöva tillämpa nya regler som blir obligatoriska, såsom de obligatoriska påskyndade förfarandena (som hittills varit frivilliga), samt det striktare obligatoriska systemet för efterföljande ansökningar (inklusive skyldigheten att beakta ansökningar som har lämnats in som efterföljande ansökningar efter avslag i en annan medlemsstat). De kommer också att behöva göra nödvändiga justeringar för att betrakta en ansökan som implicit återkallad då sökanden inte uppfyller vissa skyldigheter, såsom kravet på att tillhandahålla biometriska uppgifter, eller för att tillämpa det nya begreppet ”effektivt skydd” för att utse säkra tredjeländer och tillämpa begreppet första asylland. För de flesta ansökningar som utgör missbruk av förfarandet och efterföljande ansökningar kommer överklagandet inte att ha någon automatisk suspensiv verkan, vilket innebär att om ansökan har avslagits och en domstol har slagit fast att personen inte får stanna kvar kan myndigheterna verkställa beslutet om återvändande.

Medlemsstaterna måste också tillämpa de nya krav som föreskrivs i skyddsgrundsförordningen, som skyldigheten att utvärdera ett internt skyddsalternativ och skyldigheten att återkalla statusen som internationell skyddad om vissa brottsliga handlingar har begåtts eller om personen på annat sätt utgör ett säkerhetshot.

De förändringar som förordningen om asylförfaranden introducerar och de förfarandemässiga aspekterna av skyddsgrundsförordningen ger en möjlighet för medlemsstaterna att bemöta aktuella utmaningar i samband med utdragna asylförfaranden och befintliga eftersläpningar. Respekt för grundläggande rättigheter för de sökande och för personer som beviljats internationellt skydd i linje med stadgan och de särskilda rättigheter som de två förordningarna föreskriver är väsentligt för det korrekta genomförandet av denna byggsten (se byggsten 9).

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över sina nationella regelverk och göra nödvändiga anpassningar för att säkerställa en effektiv tillämpning av de två förordningarna. I detta avseende är vissa av de faktorer som kommer att kräva särskild uppmärksamhet hur tillgången till förfarandet är organiserad (dvs. steg, tidsplaner och berörda myndigheter), den icke-automatiska suspensiva verkan för en viss typ av beslut och hur det slutliga beslutet definieras. För det sistnämnda är det avgörande att se till att definitionen möjliggör en smidig tillämpning av reglerna om efterföljande ansökningar utan att skapa parallella förfaranden mellan en första ansökan i överklagandeskedet och en andra ansökan i det administrativa skedet.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna måste tilldela ansvarsområden anpassade efter den nya ramen och de tydligt differentierade stegen i asylförfarandet, dvs. att göra/ta emot ansökningar, registrera ansökningar och lämna in ansökningar.

üMedlemsstaterna bör utveckla effektiva interna arbetsflöden för informationsutbyte mellan olika avdelningar (t.ex. för att uppfylla informationsskyldigheten när den mottagande myndigheten är en annan än den myndighet som registrerar) och med andra medlemsstater (t.ex. när en ansökan redan har avslagits i en annan medlemsstat).

üMedlemsstaterna bör se över och vid behov anpassa arbetsmetoder och om nödvändigt utveckla operationella standardförfaranden för de olika stegen i asylförfarandet med full respekt för de nya tidsfristerna (för reguljära och påskyndade förfaranden och för kontroller av om ansökningarna inte ska prövas) och skyldigheterna, inbegripet för överklaganden, samtidigt som alla nödvändiga skyddsåtgärder och garantier tillhandahålls 22 .

üMedlemsstaterna bör se över hur asylkontoren är organiserade, med hänsyn tagen till befintliga utmaningar med anknytning till eftersläpningar och hur lång tid asylförfarandet tar i genomsnitt.

üMedlemsstater måste säkerställa att asylbeslut utfärdas och meddelas i enlighet med de nya kraven. Medlemsstaterna måste också, i förekommande fall, i sina administrativa förfaranden införliva de element som är nödvändiga för att tillämpa begreppen säkert tredjeland, första asylland och, i synnerhet, ”effektivt skydd”. De kommer också att behöva införliva skyldigheten att betrakta en ansökan som implicit återkallad i de fall som förordningen föreskriver (och beslutet gäller då omedelbart, utan uppskovsperiod, såvida inte medlemsstaten föreskriver något annat). De måste också i sina beslutsförfaranden införliva skyldigheten att utvärdera ett internt skyddsalternativ och skyldigheten att återkalla statusen som internationell skyddad om vissa brottsliga handlingar har begåtts eller om personen på annat sätt utgör ett säkerhetshot.

üMedlemsstaterna bör sprida kunskap om EUAA:s information om ursprungsland och landsvägledning och måste se till att dessa produkter beaktas av asylhandläggarna, även för att stödja en grundlig bedömning av det obligatoriska interna skyddsalternativet. Medlemsstaterna bör också sprida kunskap om EUAA:s information om ursprungsland och landsvägledning bland domare.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna måste säkerställa att det finns tillräckligt med kompetent personal (asylhandläggare, tolkar osv.) och ta hänsyn till nuvarande brister, eftersläpningar och den genomsnittliga längden på asylförfarandet samt nya skyldigheter. De måste se till att den utbildning som ges omfattar centrala delar av det europeiska asylcurriculumet.

üMedlemsstaterna måste säkerställa att asylkontoren är adekvat utrustade (med Eurodacmaskiner osv.) för att kunna utföra sina uppgifter effektivt inom de nya tidsramarna och i enlighet med nya skyldigheter.

Kommissionen

Rättslig skyldighet

üSenast den 12 juni 2025 ska kommissionen se över begreppet säkert tredjeland och vid behov föreslå eventuella riktade ändringar.

Praktiskt stöd

üKommissionen kommer att anordna möten i expertgrupperna för asylprocesser och skyddsgrunder (kontaktkommittén för asylprocesser och kontaktkommittén för skyddsgrunder) 23 för att underlätta korrekt tillämpning av den rättsliga ramen, även genom att klargöra betydelsen av vissa bestämmelser, och identifiera de områden som lär kräva ytterligare uppmärksamhet. Kommissionen kommer att sträva efter att gemensamma kontaktkommittéer ska omfatta alla förfarandeaspekter enligt både förordningen för asylförfaranden och skyddsgrundsförordningen. Kommissionen kommer också att hjälpa till att samordna identifieringen och spridningen av god praxis.

EU-byråer

Praktiskt stöd

üEUAA kommer att inrätta ett nätverk med ansvariga nationella myndigheter och uppdatera all information och allt utbildningsmaterial samt vägledningsdokument, och om nödvändigt indikatorer som bör beaktas under hela beslutsprocessen (inklusive för domstolar).

üEUAA kommer att fortsätta tillhandahålla information om ursprungsland och landsvägledning till alla nationella administrativa och rättsliga myndigheter och justera befintliga databaser som systemet för tidig varning och beredskap till de nya ramarna.

üEUAA ska på begäran av kommissionen förse denna med information och analys om specifika tredjeländer som kan komma i fråga för att fastställas som säkra tredjeländer på unionsnivå.

Viktiga milstolpar: –Senast den 12 juni 2025 ska kommissionen se över begreppet säkert tredjeland och vid behov föreslå eventuella riktade ändringar. –Senast den 12 juni 2026 ska medlemsstaterna underrätta kommissionen om de myndigheter som ansvarar för att ta emot ansökningar, registrera ansökningar och lämna in ansökningar enligt förordningen om asylförfaranden. –Senast den 12 juni 2026 ska medlemsstaterna utse en nationell kontaktpunkt för tillämpningen av skyddsgrundsförordningen och meddela dess adress till kommissionen. Kommissionen ska vidarebefordra informationen till de andra medlemsstaterna.

EU:s migrationspolitik kan vara hållbar endast om de som inte har rätt att stanna i EU verkligen återvänder. Denna byggsten räknar upp ytterligare steg mot ett gemensamt EU-system för återvändanden, i vilket återvändande personer ges incitament att samarbeta, att hålla sig tillgängliga under hela processen och att återvända frivilligt när det är möjligt. Åtgärderna för att ge incitament för frivilliga återvändanden bör komplettera trovärdiga och välfungerande tvångsvisa återvändanden. Medlemsstaterna bör också utrustas med verktyg och förfaranden som möjliggör effektiv intern förvaltning och förbättrat samarbete och informationsutbyte med andra medlemsstater i syfte att effektivisera återvändandeprocessen.

För att täppa till kryphålen mellan förfarandena för asyl respektive återvändande förpliktigar förordningen om asylförfaranden medlemsstaterna att säkerställa att varje sökande som har fått ett negativt asylbeslut också får ett beslut om återvändande samtidigt eller kort därefter. De två besluten måste överklagas gemensamt till samma domstol i samma rättsliga förfarande och med samma tidsplan ifall beslutet om återvändande fattas som en del av det relaterade negativa asylbeslutet. Om beslutet om återvändande utfärdas separat kan det överklagas separat, men enligt samma tidsplan 24 . Förstärkta regler kommer att tillämpas på dem som försöker fördröja förfarandena genom överklaganden eller efterföljande asylansökningar enbart i syfte att undvika återvändande från unionen.

Samtidigt som en del medlemsstater har centraliserat förvaltningen av aktörer som deltar i återvändandeprocessen till en myndighet har andra medlemsstater inrättat samarbetsarrangemang mellan olika aktörer och myndigheter för att förbättra effektiviteten och hållbarheten i återvändandeprocessen.

Nitton medlemsstater utfärdar redan negativa asylbeslut tillsammans med beslut om återvändande, vissa som delar av samma akt och andra som två separata akter som ändå utfärdas samtidigt. Fem medlemsstater har redan digitaliserade it-system för hantering av återvändandeärenden, och elva medlemsstater håller på att utveckla ett, baserat på den modell för hantering av återvändandeärenden (RECAMAS) som Frontex har utvecklat. EU-finansierade system för hantering av återtagandeärenden underlättar återtagandeförfarandena med vissa tredjeländer som de flesta medlemsstater har kopplingar till.

Dessutom är många aktörer på nationell nivå involverade i återvändandeprocessen, och samarbete är avgörande för att processen ska vara effektiv. Den pågående tematiska Schengenutvärderingen om återvändande för ett effektivt EU-system för återvändanden undersöker särskilt hur man kan överbrygga klyftor mellan aktörer i återvändandeprocessen. Resultaten av utvärderingen (inklusive bästa praxis) bör betraktas som relevant när man genomför de inslag av pakten som hör samman med effektivare och rättvisare återvändandeförfaranden i hela Europa 25 .

Frivilligt återvändande som underbyggs av trovärdigt tvångsvist återvändande utgör tillsammans med återanpassning det mest hållbara, kostnadseffektiva och humana/värdiga sättet att genomföra återvändanden och bör fortsatt föredras. Det är viktigt att förstärka incitament för frivilligt återvändande och att tillhandahålla konsekvent stöd för återanpassning, inbegripet genom att använda det EU-återanpassningsprogram som Frontex leder. För närvarande är det 25 av 31 medlemsstater och Schengenassocierade länder som deltar i och använder sig av Frontex EU-återanpassningsprogram.

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över och anpassa sina nationella regelverk efter behov.

üMedlemsstaterna måste se till att beslut om återvändande utfärdas som del av det negativa asylbeslutet eller, om det utfärdas som en separat akt, att beslutet om återvändande utfärdas samtidigt som asylbeslutet eller kort efter detta.

üMedlemsstaterna måste också se till att överklaganden av negativa asylbeslut och beslut om återvändande hanteras gemensamt eller inom de tidsramar som föreskrivs i förordningen om asylförfaranden. Medlemsstaterna skulle till exempel kunna fastställa gemensamma tidsgränser för bådadera i lagstiftningen.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna bör se över sina interna förfaranden för att etablera en tydlig process och ett tydligt arbetsflöde för hur ärenden hanteras för att säkerställa en sömlös process mellan utfärdandet av ett negativt asylbeslut och beslutet om återvändande, från det ögonblick då personen inte längre har rätt att stanna i EU till beslutet om återvändande, till begäran om återtagande till ett tredjeland och därefter det frivilliga/tvångsvisa återvändandet och tillhandahållandet av återanpassningsstöd. Medlemsstaterna bör också inrätta strukturer som garanterar att överklaganden av negativa asylbeslut och beslut om återvändande hanteras gemensamt eller inom de tidsramar som föreskrivs i förordningen om asylförfaranden.

üMedlemsstaterna uppmanas att vidta aktiva åtgärder för att inrätta moderna och kraftfulla it-system för hantering av återvändandeärenden som möjliggör informationsbehandling och kontroller som återspeglar lagliga och administrativa förändringar och arbetsflödeskrav. Användning av det befintliga hanteringssystemet för återvändandeärenden och verktygen till stöd för återanpassning bör också stödjas och breddas.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna bör se över både infrastrukturkrav och personalkapacitet för att kunna vidta effektiva åtgärder som säkerställer den återvändandes tillgänglighet under hela förfarandet för att förhindra risken för avvikande, inbegripet genom tillämpningen av alternativ till förvar, i förekommande fall.

üMedlemsstaterna bör tillhandahålla kapacitet att stärka rådgivningen för återvändande för att se till att de som behöver återsändas snabbt ledsagas genom hela processen.

üMedlemsstaterna bör stärka incitamenten för frivilligt återvändande och strömlinjeforma stöd för återanpassning, i nära samarbete med Frontex.

Kommissionen

Praktiskt stöd

üÅtervändandesamordnaren kommer att spela en viktig roll i uppföljningen av särskilt identifierade utmaningar på området återvändande och genom att främja effektivitetsvinster, intern samstämmighet och samarbete mellan medlemsstaterna. Återvändandesamordnaren kommer att göra detta genom riktade åtgärder för återvändande som bygger på det arbete som redan lanserats för att förbättra den gemensamma planeringen av flyg och identifieringsuppdrag, inklusive för att optimera användningen av Frontex stöd, utbyta praxis och erfarenheter av det gemensamma utfärdandet av negativa asylbeslut och beslut om återvändande och samarbete kring återsändning av återvändande personer som utgör ett säkerhetshot. Återvändandenätverket på hög nivå och Frontex kommer också att stödja dessa insatser.

üKommissionen kommer att arbeta med medlemsstaterna för att förbättra det praktiska genomförandet av Team Europe-strategin och stärka tredjeländers effektiva samarbete kring återtagande, med hjälp av alla påtryckningsmedel och incitament som står till förfogande, till exempel uppföljningen av artikel 25a-mekanismen i viseringskodexen som kopplar samman samarbete kring visering respektive kring återtagande, som beskrivs i avsnitt 5 nedan, samt handel, visering, utveckling och annan politik.

üKommissionen kommer att utveckla allmänna riktlinjer om digitalisering av EU:s system för återvändande med en helhetssyn på alla inslag i genomförandet av pakten.

EU-byråer

Praktiskt stöd

üFrontex kommer att i nära samarbete med kommissionen och återvändandesamordnaren spela en nyckelroll i genomförandet av denna byggsten, genom att stödja medlemsstaterna i alla faser av återvändandeprocessen. Att stärka och dra full nytta av Frontex stöd för identifiering, återvändandeinsatser och stöd till hållbar återanpassning kommer att bli avgörande.

üEtt förutsägbart samordningssystem inom Frontex som baseras på gemensam planering av medlemsstaternas användning av Frontex stöd bör möjliggöra en bättre fördelning av resurser under alla faser av återvändande. Detta system bör bygga på arbetet med riktade åtgärder för återvändande, med fokus på att stärka samstämmighet, samordning, effektivitetsvinster och utbyte av bästa praxis mellan och inom medlemsstaterna, under återvändandesamordnarens ledning.

Att inrätta en effektiv och stabil ansvarsfördelning i hela unionen och minska incitament till sekundära förflyttningar är en av de viktigaste prioriteringarna i pakten och ett väsentligt inslag för att bygga förtroende bland medlemsstaterna.

I dag fastställer Dublin III-förordningen 26 kriterier och system för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd. Om personer som ansöker om internationellt skydd inte är närvarande i den medlemsstat som är ansvarig för att pröva deras ansökan måste de överföras till den medlemsstaten. Genomförandet av Dublinförordningen har medfört stora utmaningar, särskilt när det gäller att verkställa överföringar.

Den nyligen antagna förordningen om asyl- och migrationshantering reformerar Dublinsystemet, genom att inrätta rättvisare och effektivare ansvarsregler. Korrekt tillämpning av de nya reglerna är grundläggande för att Europas asylsystem ska fungera effektivt, och för att säkerställa solidaritet mellan medlemsstaterna. Att säkerställa systematiska och snabba överföringar till ansvarig medlemsstat kommer att hjälpa till att bekämpa ”asylshopping” och därmed avskräcka från irreguljära inresor och motverka en del av de faktorer som motiverar människor att förflytta sig mellan medlemsstater på ett otillåtet sätt.

Att få bukt med nuvarande brister snabbt kommer att vara avgörande i den här processen. De nya ansvarsreglerna utgör en avsevärd utveckling av det nuvarande systemet. Exempelvis inför förordningen om asyl- och migrationshantering ett nytt ansvarskriterium som bygger på examens- och behörighetsbevis och gör ansvaret mer stabilt genom att i regel förlänga tidsfristerna för när ansvaret övergår eller upphör. Samtidigt stärker det familjekriterierna, bland annat genom att införa en ny skyldighet att prioritera familjeärenden.

Den nya förordningen gör förfaranden effektivare genom att förkorta tidsfrister och genom att omvandla förfarandet för återtagande till en avisering. Det finns också nya skyldigheter för sökande för att minska missbruket av systemet (såsom skyldigheten att ansöka i första inreseland) och för medlemsstater att reagera vid sekundära förflyttningar (såsom skyldigheten att endast täcka sökandens grundläggande behov vid avvikande) eller om sökanden utgör ett säkerhetshot. Dessa balanseras med nya garantier för sökande 27 .

Arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar med titeln The Dublin Roadmap in action – Enhancing the effectiveness of the Dublin III Regulation: Identifying good practices in the Member States (ej översatt till svenska) 28 identifierar metoder som kan hjälpa medlemsstaterna att hantera vissa av de befintliga utmaningarna i det nuvarande systemet under tiden vi övergår till det nya.

För att med framgång övergå från Dublin III-systemet till de rättsliga och operationella normerna i förordningen om asyl- och migrationshantering bör följande åtgärder vidtas:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över och vid behov justera sina nationella regelverk för att säkerställa effektiv tillämpning av förordningen om asyl- och migrationshantering. Bland annat måste medlemsstaterna ägna särskild uppmärksamhet åt effektiva rättsmedel 29 , utebliven rätt till mottagningsvillkor vid avvikande och anpassning till de nya tidsplanerna för de olika förfarandena.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna bör se över och vid behov justera de nationella Dublinenheternas struktur och funktion. Detta omfattar att se över Dublinenheternas arbetsmetoder och att uppdatera operationella standardförfaranden för att genomföra de nya förfarandena (dvs. aviseringar om återtaganden, omfördelningar och ansvarskompensationer samt det fortsatta fastställandet av ansvar i sökandens frånvaro) och att iaktta de kortare tidsfristerna för alla förfaranden.

üMedlemsstaterna bör utveckla samordnade strukturer och arbetsmetoder mellan sina Dublinenheter och andra myndigheter för att säkerställa effektiv tillämpning av de nya reglerna. Detta omfattar till exempel utveckling av särskilda metoder för samarbete med screeningmyndigheter och brottsbekämpande myndigheter (t.ex. att täcka resultatet av säkerhetskontrollen i screeningen, eller utbyte av säkerhetsrelevant information innan en överföring genomförs) och mottagningsmyndigheter (att övervaka närvaron på förläggningen osv.).

För dessa ändamål bör medlemsstaterna överväga att utveckla eller uppdatera sina befintliga it-baserade ärendehanteringssystem för att möjliggöra integrering av det reformerade Dublinförfarandet med de andra asyl- och mottagningsrelaterade förfarandena. Ett integrerat ärendehanteringssystem kommer att underlätta efterlevnad av de nya skyldigheterna och öka effektiviteten i befintliga förfaranden. Det kommer också att säkerställa en bättre översikt av förfarandets olika skeden samt effektivare samarbete och kommunikation mellan de behöriga nationella myndigheterna (t.ex. asyl, mottagning, återvändande, migration och gränsförvaltning). Medlemsstaterna bör också överväga automatisering av vissa delar av förfarandet, bland annat automatisk beräkning av tillämpliga tidsfrister, påminnelser om tidsfrister som är på väg att löpa ut eller förslag för nästa steg i förfarandet.

üMedlemsstaterna uppmanas att utarbeta en förteckning över examens- och behörighetsbevis från nivå två i den internationella standarden för klassificering av utbildningar och uppåt, i syfte att underlätta effektiv tillämpning av det nya kriteriet om examens- och behörighetsbevis. Denna förteckning skulle också kunna innehålla en lista över de utbildningsanstalter i medlemsstaterna som har rätt att utfärda sådana examens- och behörighetsbevis.

üMedlemsstaterna måste se till att familjerelaterade ärenden prioriteras i varje skede av förfarandet, till exempel genom att utveckla specifika operationella standardförfaranden. Medlemsstaterna bör överväga samarbetsarrangemang med organisationer som har anförtrotts familjespårning.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna måste säkerställa att de behöriga myndigheterna har de mänskliga, materiella och ekonomiska resurser som krävs för att de ska kunna utföra sina uppgifter i enlighet med förordningen om asyl- och migrationshantering, inklusive tillräcklig och lämpligt utbildad personal. I detta sammanhang bör medlemsstaterna se över och om det behövs öka kapaciteten hos de nationella Dublinenheterna så att de kan utföra alla sina uppgifter inom de nya kortare tidsfristerna. Medlemsstaterna måste också säkerställa tillräcklig kapacitet för att se till att överföringsbeslut verkställs effektivt, till exempel genom att begränsa avvikande 30 , förbättra kommunikationen mellan medlemsstaterna, öka flexibiliteten i den ansvariga medlemsstaten och stödja den överförande medlemsstaten 31 . Detta kräver mänskliga resurser och nödvändig logistik, bland annat särskilda anläggningar för Dublinöverföringar.

üMedlemsstaterna måste se till att DubliNet uppdateras nationellt så att DubliNet förblir operativt och möjliggör utbyte av all information som krävs enligt förordningen om asyl- och migrationshantering.

Kommissionen

Rättslig skyldighet

üKommissionen kommer senast i september 2024 att sammankalla den nya föreskrivande kommittén för förordningen om asyl- och migrationshantering för att anta de genomförandeakter som krävs enligt förordningen.

üKommissionen kommer att anta de genomförandebestämmelser som behövs för att förordningen om asyl- och migrationshantering ska fungera, och ersätta kommissionens förordning 1560/2003 (Dublingenomförandebestämmelserna) 32 .

Praktiskt stöd

üKommissionen kommer i samarbete med EUAA att organisera möten i kommissionens expertgrupp för Dublin (kontaktkommittén för Dublin) för att underlätta korrekt tillämpning av de nya bestämmelserna (bland annat genom att klargöra innebörden av vissa bestämmelser), identifiera områden som lär kräva ytterligare uppmärksamhet under övergångsperioden och utveckla vägledning där detta behövs. Den kommer att sträva efter att organisera dessa möten i direkt anslutning till EUAA:s Dublinnätverk, som fokuserar mer på operativa utmaningar.

üKommissionen planerar, i samarbete med eu-Lisa och medlemsstaterna, en gradvis uppgradering av DubliNet för att anpassa det till den nya rättsliga ramen och de nationella Dublinenheternas behov.

üKommissionen kommer att stödja en gemensam inventeringsstruktur för examens- och andra behörighetsbevis och för utbildningsanstalter, utifrån befintliga EU-databaser (till exempel http://eter-project/com ) och ytterligare arbete i samband med den europeiska referensramen för kvalifikationer och Europass 33 för interoperabilitet mellan kvalifikationsdatabaser, samt med nätverket av nationella informationscenter för akademiskt erkännande (Enic-Naric-nätverket).

EU-byråer

Rättslig skyldighet

üSenast i april 2025 (tio månader efter att förordningen om asyl- och migrationshantering träder i kraft) kommer EUAA att utveckla förlagan för familjerelaterade ärenden och riktlinjer för att spåra och identifiera familjemedlemmar.

üEUAA kommer också, med medlemsstaternas stöd, att utveckla anpassade och heltäckande informationsbroschyrer och informationsmaterial och erbjuda vägledning för att bedriva personliga intervjuer via videokonferens.

Praktiskt stöd

üEUAA kommer att justera funktionen och omfattningen av sitt nätverk med Dublinenheter för att återspegla det nya systemet och att uppdatera riktlinjer som stöder tillämpningen av de nya ansvarsreglerna.

üeu-Lisa kommer att ansvara för den tekniska och operativa uppgraderingen av DubliNet. Första fasen (prioriteringsuppgraderingen) kommer att lanseras mellan mitten av 2024 och mitten av 2026 och säkerställa att DubliNet-formulären är adekvata. Den kommer också att medföra viktiga tekniska och säkerhetsmässiga uppgraderingar. Under den andra fasen, 2026–2028, kommer man att fortsätta med automatiseringen av processer och den fullständiga integreringen med nationella system.

Solidaritet är en av EU:s grundläggande principer, som fastställs i artikel 80 i EUF-fördraget. För första gången kommer unionen att ha en permanent och juridiskt bindande men flexibel solidaritetsmekanism för att säkerställa att ingen medlemsstat lämnas ensam under tryck. Den är motparten till de förbättrade ansvarsregler som beskrivs i byggstenarna 2 och 6.

Förordningen om asyl- och migrationshantering inrättar en solidaritetsmekanism med minimitrösklar på 30 000 omfördelningar och 600 miljoner euro i ekonomiskt stöd på unionsnivå som kommissionen måste respektera när den beräknar behoven för året. Alla medlemsstater måste delta, men de kommer att kunna välja mellan solidaritetsåtgärderna omfördelningar, ekonomisk solidaritet eller alternativa åtgärder (personal eller bistånd in natura). Förordningen om asyl- och migrationshantering föreskriver inrättande av ett EU-solidaritetsforum på hög nivå som ska ledas av den medlemsstat som innehar ordförandeskapet i rådet, där utfästelsen bör äga rum, och av EU:s solidaritetsforum på teknisk nivå, som kommer att vara ansvarigt för driften av den årliga solidaritetspool som anges i rådets årliga genomförandeakt.

Figur 3: Den årliga cykeln för migrationshantering

Många av de åtgärder som krävs för att genomföra den årliga solidaritetscykeln måste först införas på unionsnivå. Kommissionen kommer att vidta motsvarande åtgärder som krävs för den första årliga cykeln för migrationshantering, och den vidtar alla nödvändiga juridiska, administrativa och operativa åtgärder för att se till att varje steg av den årliga cykeln fungerar smidigt, inklusive att operativt genomföra den första årliga solidaritetspoolen som rådet måste anta i slutet av 2025.

Åtgärder krävs också på nationell nivå. Liksom för många av de föregående byggstenarna kan kommissionen och medlemsstaterna dra nytta av befintlig praxis och bygga vidare på hittills förvärvade erfarenheter av tillfälliga solidaritetsmekanismer. Genomförandet av den frivilliga solidaritetsmekanismen sedan 2022 34 utgör i synnerhet en inspirationskälla för kommissionen och medlemsstaterna vad gäller praxis, praktiska erfarenheter och lärdomar som inhämtats om hur solidaritetsprincipen kan genomföras – både för omfördelningar av personer som ansöker om internationellt skydd och för ekonomisk solidaritet. Dessa erfarenheter och investeringar bör beaktas när skyldigheterna från denna byggsten omsätts i praktiken.

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över sina nationella regelverk och vid behov anpassa dem för att säkerställa en effektiv tillämpning av förordningen om asyl- och migrationshantering.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna måste inrätta de förfaranden och strukturer för beslutsfattande som är nödvändiga för att delta i den årliga cykeln för migrationshantering, till exempel genom att utse en nationell samordnare och inrätta en nationell samordningsmekanism. I synnerhet måste medlemsstaterna definiera den interna processen för att välja hur de vill bidra till solidaritet och i god tid göra utfästelser vid EU:s solidaritetsforum på hög nivå. Samråd på nationell nivå kommer också att bidra till kommissionens samrådsprocess som föregår antagandet av kommissionens förslag till rådets genomförandeakt.

üMedlemsstaterna kommer också att behöva förfaranden för att samla in och till kommissionen överföra de uppgifter och data som behövs för utarbetandet av den europeiska årliga asyl- och migrationsrapporten inom de tidsfrister som förordningen föreskriver (rapportering senast den 1 juni och uppdatering senast den 1 september från och med år 2025). För detta ändamål bör medlemsstaterna utveckla de operationella standardförfaranden och samordningsstrukturer som behövs.

üMedlemsstater som väljer eller drar nytta av omfördelning måste iaktta tidsfristen på 1,5 månader för att slutföra den i förordningen angivna omfördelningsprocessen (som börjar löpa från och med överföringen av relevant information till omfördelningsmedlemsstaten). I detta syfte bör medlemsstaterna utveckla operationella standardförfaranden och interna arbetsflöden. Dessa arbetsflöden kommer att behöva täcka identifiering av personer som är berättigade till omfördelning enligt undersökning av alla relevanta faktorer – såsom förekomsten av meningsfulla kopplingar mellan den berörda personen och omfördelningsmedlemsstaten – och information om förfarandena samt säkerställa barnets bästa och relaterade skyddsåtgärder. Dessa förfaranden kommer också att behöva omfatta säkerhetskontroller och överföring av säkerhetsrelaterad information från gynnade medlemsstater, och i förekommande fall verifiering av säkerhet av omfördelningsmedlemsstaten.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna och EU:s byråer kommer att behöva säkra de nödvändiga resurserna för att ge kvalitativa och tidsenliga bidrag till den europeiska årliga asyl- och migrationsrapporten – rapportering senast den 1 juni och uppdatering senast den 1 september från och med 2025 – inklusive deltagande i de viktiga mötena i EU-nätverket för beredskap och krishantering på migrationsområdet 35 i juli och september från och med 2025.

üMedlemsstaterna kommer att behöva utveckla den kapacitet som behövs för att identifiera solidaritetsbehov och särskilda åtgärder för stöd genom ekonomiska bidrag eller stöd in natura, för att lämna in dem till EU-solidaritetsforumet på teknisk nivå och följaktligen säkerställa att allt sådant stöd, ekonomiskt och in natura, tas upp effektivt.

üBåde gynnade medlemsstater och bidragande medlemsstater kommer att behöva säkerställa att den nödvändiga kapaciteten för att genomföra omfördelningar finns (se även föregående byggsten 6) om de väljer eller drar nytta av denna åtgärd. Det innebär att se till att de resurser som behövs och tillräckligt med kompetent personal finns, även i Dublinenheterna och för eventuella extra säkerhetskontroller, och att bygga nödvändig infrastruktur och upphandla den utrustning som behövs för att genomföra omfördelningar inom den föreskrivna tidsfristen. Medlemsstaterna bör säkerställa täckning genom ett ärendehanteringssystem samt transport och mottagningskapacitet, inklusive omfördelningsnav och anläggningar för (distans)intervjuer.

Kommissionen

Rättslig skyldighet

üKommissionen kommer att anta den första europeiska årliga asyl- och migrationsrapporten senast den 15 oktober 2025, som baseras på kvantitativa och kvalitativa data och uppgifter från medlemsstaterna och unionens byråer. Detta kommer att skapa en bild av situationen på migrations- och asylområdet och fungera som ett verktyg för tidig varning och medvetenhet.

üSenast den 15 oktober 2025 kommer kommissionen också att anta kommissionens första genomförandeakt om fastställande av vilka medlemsstater som är utsatta för migrationstryck, riskerar att utsättas för migrationstryck eller står inför en betydande migrationssituation samt kommissionens första förslag till rådets genomförandeakt om inrättande av den årliga solidaritetspoolen.

üKommissionen kommer att utse den första solidaritetssamordnaren, som kommer att inrätta och sammankalla EU-solidaritetsforumet på teknisk nivå. Den befintliga solidaritetsplattformspakten kommer att övergå till solidaritetsforumet på teknisk nivå.

üKommissionen kommer att sammankalla den föreskrivande kommittén för förordningen om asyl- och migrationshantering (se byggsten 6) och anta de två genomförandeakterna om solidaritetens funktion. Den första gäller de enhetliga villkoren för utarbetande och inlämning av information och dokument för omfördelningssyfte, inklusive i samband med säkerhetskontroller. Den andra gäller reglerna för hur de ekonomiska bidragen ska fungera i praktiken.

üI samarbete med EUAA kommer kommissionen även att tillhandahålla verktyg för att identifiera och matcha de personer som ska omfördelas med den bidragande medlemsstaten för att säkerställa efterlevnad av skyldigheten för den gynnade medlemsstaten att ta hänsyn till förekomsten av meningsfulla band mellan den berörda personen och omfördelningsmedlemsstaten, även med tanke på de rimliga preferenser som den medlemsstaten uttrycker.

Praktiskt stöd

üKommissionen kommer att genomföra ett test (testkörning) av den europeiska årliga asyl- och migrationsrapporten år 2024 för att förutse och hantera eventuella luckor i data och information och brister i processen. För att säkerställa kritisk konsolidering av de uppgifter och den analysdelning som krävs kommer kommissionen att fullt ut nyttja EU-nätverket för beredskap och krishantering på migrationsområdet.

üKommissionen kommer i samarbete med EUAA att ordna en rad möten i kommissionens expertgrupp (den utökade kontaktkommittén för Dublin) för att underlätta korrekt tillämpning (bland annat genom att klargöra innebörden av vissa bestämmelser) av det nya systemet, identifiera områden som lär kräva ytterligare uppmärksamhet under övergångsperioden och samordna identifiering och spridning av god praxis.

EU-byråer

Rättslig skyldighet

üEUAA, Frontex, Europol och Europeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) måste samla in relevanta data och upplysningar från medlemsstaterna och delge kommissionen sina synpunkter inför utarbetandet av den europeiska årliga asyl- och migrationsrapporten inom de tidsfrister som fastställs i förordningen.

Praktiskt stöd

üEUAA kommer att utarbeta förlagor och operativa förfaranden för solidaritetsutfästelser och bidrag.

För att kunna bemöta framtida utmaningar bättre inkluderar den nya rättsliga ramen flera nya och kompletterande åtgärder för att säkerställa beredskap, beredskapsplanering och krishantering i hela EU. Detta bör bidra till att bygga upp mer resiliens mot utvecklingen av migrationssituationer samt minska risken för krissituationer.

Nivån av beredskap och beredskapsplanering är viktiga inslag för att en medlemsstat ska anses väl förberedd. De är nära sammanbundna till upprätthållandet av adekvata mottagningssystem i hela EU (se byggsten 3) och således nödvändiga för att ansvarsskyldigheterna ska fungera korrekt (se byggsten 6). En medlemsstat kan inte anses väl förberedd om beredskapsplanering inte finns på plats, vilket i sin tur kan påverka medlemsstatens möjlighet att gynnas av solidaritet eller avdrag från solidaritetsbidrag (byggsten 7). I detta avseende måste den europeiska årliga asyl- och migrationsrapporten, som ett första steg i den årliga cykeln för migrationshantering, inkludera information om beredskapsnivån i unionen och i medlemsstaterna. Beredskap och beredskapsplanering kommer också att stödja ett snabbt, effektivt och samordnat bemötande om en migrationskris uppstår, med hänsyn till geografiska särdrag, inklusive gränsregioner.

Beredskap omfattar fördelning av de mänskliga, materiella och ekonomiska resurser och den infrastruktur som behövs för att garantera att asyl- och migrationssystemen fungerar, samt samordning mellan relevanta myndigheter, på nationell nivå och på EU-nivå.

Beredskapsplanering ingår enligt kraven i direktivet om mottagningsvillkor i beredskap. Denna beredskapsplanering syftar till att bygga upp och upprätthålla mer resilienta mottagningssystem i hela EU som kan fungera effektivt, även i krissituationer. Därför är det mycket viktigt att dessa beredskapsplaner också täcker asylförfaranden (se byggsten 4). Om det inte finns några beredskapsåtgärder för att behandla asylansökningar kommer påfrestningarna på mottagningssystemen i tryck- eller krissituationer bara att förvärras. Att ta med asylförfaranden i beredskapsplanerna för mottagning som krävs enligt det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor kommer också att underlätta synergier mellan de olika berörda aktörerna och säkerställa att processerna är enhetliga och att de nödvändiga åtgärderna har inrättats. Dessa beredskapsplaner måste regelbundet utvärderas och ses över (minst en gång vart tredje år).

Samtidigt bör de nationella strategier som, fast de är mer omfattande, ska utarbetas enligt förordningen om asyl- och migrationshantering omspänna de nyligen införda skyldigheterna till beredskapsplanering på ett konsekvent och kompletterande sätt med befintliga skyldigheter för gränsförvaltning och återvändande (se byggstenar 2 och 5). 

Operativt sett tillhandahåller EU:s mekanism för beredskap och krishantering på migrationsområdet (beredskaps- och krisplanen för migration) i sina två stadier (övervakning och beredskap respektive krishantering) genom EU-nätverket för beredskap och krishantering på migrationsområdet en ram för deltagande vad gäller övervakning och förutseende av migrationsströmmar och migrationssituationer, uppbyggnad av resiliens och organisering av en samordnad reaktion på en migrationskris. EU:s byråer har också en nyckelroll när det gäller att erbjuda riktat stöd samt att övervaka beredskapen och beredskapsplaneringen, i linje med deras respektive mandat.

Arbetet inom denna byggsten bidrar också till utvecklingen av en sektorsöverskridande allriskstrategi med ett samhälleligt helhetsgrepp för beredskap och krishantering på EU-nivå, som bygger på Europeiska rådets slutsatser från mars 2024.

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

Medlemsstaterna 

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över sina nationella regelverk och vid behov anpassa dem. Medlemsstaterna måste i synnerhet införliva de relevanta bestämmelserna från det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor som rör beredskapsplanering.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna måste senast i april 2025 (inom tio månader efter ikraftträdandet av det nya direktivet om mottagningsvillkor) utveckla nationella beredskapsplaner för mottagande (och asyl) med hjälp av den nyligen utvecklade EUAA-förlagan.

üMedlemsstaterna bör vidta nödvändiga administrativa åtgärder för att stödja utformning, antagande, genomförande och regelbunden översyn av övergripande beredskapsplaner för migration och asyl. Detta skulle kunna inbegripa inrättandet av samordningsstrukturer mellan ministerier som flätar ihop olika arbetsslingor som omfattar olika beredskapsplaner på olika rättsliga grunder (gränser, mottagande, asyl osv.).

üMedlemsstaterna måste se till att relevant information om beredskap samlas in och delges i förekommande fall inom tidsramarna i förordningen om asyl- och migrationshantering för utarbetandet av den europeiska årliga asyl- och migrationsrapporten (se byggsten 7).

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna uppmanas att genomföra systemiska översyner för att stödja operativ beredskap och beredskapsplanering för att vid behov effektivt kunna skala upp och ner relevanta kapacitetsnivåer. Medlemsstaterna bör därför överväga vilka resurser som behövs, till exempel i form av utbildad personal, it och annan utrustning, samt infrastruktur för mottagande, logistik och annat.

Kommissionen

Praktiskt stöd

üKommissionen och EUAA kommer att hjälpa medlemsstaterna med att utarbeta och se över sina nationella beredskapsplaner för mottagande och asyl, på medlemsstatens begäran, och underlätta utbytet av bästa praxis och kunskap genom beredskaps- och krisplanen för migration.

Rättslig skyldighet

üEUAA kommer att utveckla en förlaga för de nationella beredskapsplanerna för mottagande och asyl som för närvarande planeras till det fjärde kvartalet 2024 och ge stöd till medlemsstater i att utveckla och se över sina beredskapsplaner, på medlemsstaternas begäran.

Viktiga milstolpar: –Senast i slutet av 2024 ska EUAA ta fram en förlaga för beredskapsplaner. –Senast den 12 april 2025 ska medlemsstaterna anta sina nationella beredskapsplaner och meddela dem till EUAA.

Pakten fastställer och förtydligar även viktiga skyddsåtgärder och garantier för personer som ansöker om internationellt skydd och personer med särskilda behov, i synnerhet underåriga och barnfamiljer eller ensamstående kvinnor och mödrar. I alla nya rättsakter föreskrivs nya och förbättrade rättigheter. Dessa sammanförs i denna övergripande byggsten.

Genomförandet av dessa rättigheter, skyddsåtgärder och garantier tjänar till att skydda människovärdet och säkerställa faktisk och effektiv rätt till asyl, även för de mest utsatta, samt tillgång till effektiva rättsmedel. Dessa skyddsåtgärder och garantier tjänar till att skydda de grundläggande rättigheterna i enlighet med EU-stadgan. Samtidigt hjälper de också till att skydda integriteten i förfarandena i alla byggstenarna.

Dessa rättigheter, skyddsåtgärder och garantier kan sammanfattas enligt följande: 

– Nya och stärkta informationsrättigheter för personer som ansöker om internationellt skydd i alla nya lagstiftningsakter, så att de sökande kan förstå sina rättigheter och skyldigheter och konsekvenserna av att inte fullgöra skyldigheterna i god tid. Att ge information är nödvändigt för att reglerna för att bekämpa missbruk från sökande ska kunna tillämpas. Information måste lämnas med hänsyn till särdragen i sökandens profil.

– En ny rätt till kostnadsfri juridisk rådgivning för personer som ansöker om internationellt skydd under den administrativa fasen av förfarandet. Detta gäller alla administrativa förfaranden, inbegripet gränsförfarandet och förfarandet för att fastställa vilket medlemsland som ansvarar för en ansökan om internationellt skydd. Alla sökande kommer även fortsättningsvis att ha rätt att biträdas och företrädas av en advokat i överklagandeskedet.

– Tidigare identifiering av sårbarheter och speciella förfarande- och mottagningsbehov med tydligare tidsgränser för första och individuella bedömningar samt snabb uppföljning för offer för tortyr och våld.

– Starkare garantier för att säkerställa att förvar används som en sista utväg, efter en individanpassad bedömning, med skyddsåtgärder om fysisk eller psykisk hälsa hotas allvarligt (om förvar av sökande med särskilda mottagningsbehov allvarligt skulle äventyra deras fysiska och psykiska hälsa får inte dessa sökande hållas i förvar).

– Följande nya garantier införs för underåriga: Under genomförandet av pakten måste medlemsstaterna alltid se till att skyddet av barn är centralt, särskilt att barnets bästa måste komma i främsta rummet för medlemsstaterna 36 .

Dessutom fastställer paktens instrument nya garantier för underåriga, som beskrivs nedan.

En representant bör snabbt utses för alla ensamkommande barn – med skärpta utbildningsnormer – för att säkerställa att barnets bästa respekteras fullt ut, även deras välbefinnande (en tillfällig företrädare omedelbart, inklusive för att ta fingeravtryck 37 , och en permanent företrädare inom 15 dagar från det att ansökan görs, med 1 företrädare per 30 ensamkommande barn). Om det ensamkommande barnet beviljas internationellt skydd gäller ytterligare skyddsåtgärder för förmyndare (krav på förmyndare, varje förmyndare ska representera ett proportionerligt och begränsat antal ensamkommande barn, möjlighet att inge klagomål på förmyndare och övervakning av förmyndare).

Pakten innehåller också förstärkta garantier för ensamkommande barn i samband med gränsförfarandet. De exkluderas automatiskt, om de inte av allvarliga skäl utgör ett hot mot den nationella säkerheten eller den allmänna ordningen. Men i sådana fall måste alla förfarande- och mottagningsrelaterade rättigheter för ensamkommande barn gälla, inklusive den automatiska suspensiva verkan av överklagandet vid avslag på asylansökan.

För alla underåriga gäller följande: nya bestämmelser för att förhindra att barn försvinner (fingeravtryck från och med sex års ålder) och starkare garantier för att säkerställa alternativ till förvar (eftersom barn i regel inte bör hållas i förvar), beakta barnens åsikter och tillhandahålla barnvänlig information.

Skyldighet att tillämpa en multidisciplinär strategi för åldersbedömning införs för att minimera användningen av inkräktande läkarundersökningar som endast får användas om den första multidisciplinära bedömningen inte leder till några klara slutsatser. Tillgång till utbildning måste säkerställas så snart som möjligt för alla barn och senast inom två månader från dess att en asylansökan lämnats in, och tillgång till hälso- och sjukvård måste motsvara den för underåriga som är medborgare.

När barnfamiljer omfattas av gränsförfarandet måste prövningen av underårigas och deras familjemedlemmars ansökningar prioriteras och mottagningsanläggningar för underåriga och deras familjemedlemmar måste passa för deras behov, med full respekt för det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor.

Rätt att stanna kvar och rätt till ett effektivt rättsmedel: Man har rätt att stanna kvar i den medlemsstat där ansökan håller på att behandlas under förfarandets administrativa skede. Undantagen från denna rätt är tydligt formulerade. Vid beslut om avslag har man rätt till ett effektivt rättsmedel (överklagande) som kan möjliggöra full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, åtminstone vid en domstol i första instans. Överklagandet kan medföra en automatisk suspensiv verkan, vilket innebär att personen har rätt att stanna kvar under hela överklagandet, med tydligt definierade undantag. Ett sådant undantag är gränsförfarandet, där överklaganden i regel inte har automatisk suspensiv verkan, men personen har rätt att vid domstol begära rätt att stanna kvar under hela överklagandet.

– En oberoende mekanism för övervakning av grundläggande rättigheter under screeningfasen och gränsförfarandet för asyl. Dessutom måste medlemsstaterna inrätta en effektiv mekanism för att utreda påståenden om bristande respekt för grundläggande rättigheter för att göra det möjligt för brottsoffer att få tillgång till civil- eller straffrätt.

Den nationella oberoende övervakningsmekanismen måste övervaka efterlevnaden av unionsrätt och internationell rätt med avseende på tillgång till asylförfarandet, principen om non-refoulement, barnets bästa och relevanta bestämmelser om förvar, under screeningen och gränsförfarandet för asyl. Den måste se till att väl underbyggda påståenden om bristande respekt för grundläggande rättigheter hanteras effektivt och att utredningar av sådana påståenden genomförs efter behov.

Den oberoende övervakningsmekanismen måste utföra sina uppgifter på grundval av kontroller på plats och slumpmässiga och oanmälda kontroller samt ha tillgång till alla relevanta platser, inklusive mottagnings- och förvarsanläggningar. Övervakningsmekanismen kan omfatta relevanta internationella och icke-statliga organisationer, eller, om sådana organisationer inte är involverade, så måste den oberoende övervakningsmekanismen upprätta och upprätthålla nära förbindelser med dem. Övervakningsorganen har befogenhet att utfärda årliga rekommendationer till medlemsstaterna och deras resultat kan vara relevanta för förfaranden på nationell nivå och på EU-nivå 38 .

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över sina nationella regelverk och vid behov anpassa dem för att säkerställa en effektiv tillämpning av de nya rättigheterna och garantierna. Medlemsstaternas översyn av sina nationella regelverk kommer att behöva överväga anpassningar för att säkerställa effektiv tillämpning av den nya rätten till kostnadsfri juridisk rådgivning för sökande i alla förfaranden (inom tillämpningsområdet och villkoren i förordningen om asyl- och migrationshantering och förordningen om asylförfaranden), inklusive gränsförfarandet och förfarandet för att avgöra vilken medlemsstat som ska ansvara för att pröva en asylansökan. Om medlemsstaten redan tillhandahåller kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde under den administrativa fasen av alla förfaranden behöver deras system inte anpassas.

Medlemsstaterna måste se till att de nationella rättsliga ramarna föreskriver alternativ till förvar, relevanta skyddsåtgärder för skydd av barn, inklusive bestämmelser för att säkerställa effektiv tillämpning av den nya multidisciplinära åldersbedömningen samt de förbättrade garantierna för representation och förmyndarskap för ensamkommande barn.

üMedlemsstaterna måste tillhandahålla den rättsliga ramen för en oberoende övervakningsmekanism för grundläggande rättigheter i screening- och gränsförfarandet som uppfyller kraven i screeningförordningen och i förordningen om asylförfaranden. Om medlemsstaterna redan har inrättat en övervakningsmekanism för grundläggande rättigheter måste den rättsliga ramen säkerställa dess oberoende och den omfattning, de uppgifter och de befogenheter som fastställs i screeningförordningen och förordningen om asylförfaranden. Dessutom måste medlemsstaterna anta relevanta bestämmelser enligt nationell lagstiftning för att undersöka påståenden om bristande respekt för grundläggande rättigheter i samband med screeningen och i förekommande fall säkerställa att civil- eller straffrättsliga förfaranden inleds vid misslyckande med att respektera eller upprätthålla grundläggande rättigheter.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna ska ta fram informationsmaterial och säkerställa att sökandena kan förstå sina rättigheter och skyldigheter i god tid under alla förfaranden och mottagandet. I detta sammanhang bör medlemsstaterna se över eller vid behov utveckla arbetsflöden och förfaranden för korrekt tillhandahållande av information. Tillhandahållandet av information måste anpassas till särdragen hos sökandens profil, såsom sårbarheter, samt behov i fråga om mottagande och handläggning (t.ex. om sökanden har en särskild funktionsnedsättning eller är ett barn eller offer för människohandel eller våld) och som tydligt förklarar sökandens rättigheter och skyldigheter. Arbetsflödena ska innehålla bekräftelse av den mottagna informationen.

üMedlemsstaterna kommer att behöva se över och anpassa befintlig praxis och operationella standardförfaranden efter behov för att tidigt kunna identifiera och följa upp särskilda behov i fråga om mottagande eller handläggning i syfte att hålla de nya tidsfristerna (dvs. bedömningen av särskilda behov i fråga om mottagande eller handläggning måste slutföras inom 30 dagar efter det att en ansökan lämnats in).

I detta sammanhang måste medlemsstaterna också se till att nödvändiga administrativa förfaranden (t.ex. lämpliga arbetsflöden för information mellan de berörda myndigheterna) finns på plats för att inte tillämpa eller upphöra att tillämpa gränsförfarandet på sökande med särskilda behov i fråga om mottagande och handläggning som inte kan tillgodoses under gränsförfarandet, inbegripet när det är motiverat av hälsoskäl.

När det rör sig om barnfamiljer måste de administrativa förfarandena även omfatta skyldigheten att nedprioritera barnfamiljer i de fall som anges i förordningen om asylförfaranden (såvida de inte av allvarliga skäl anses utgöra en fara för en medlemsstats nationella säkerhet och allmänna ordning).

üMedlemsstaterna bör utarbeta särskilda instruktioner eller protokoll för att bedöma alternativ till förvar för att säkerställa att förvar inte används automatiskt, även genom att utföra individanpassade bedömningar och tillämpa effektiva alternativ till förvar. Medlemsstaterna kommer att behöva vidta nödvändiga rättsliga och organisatoriska åtgärder för att säkerställa att de nya tidsfristerna för rättslig prövning av beslut om förvar följs (senast 15 dagar eller, i undantagsfall, senast 21 dagar efter det att förvaret påbörjats).

När det gäller barn är den allmänna regeln att de inte ska hållas i förvar. När medlemsstaterna utarbetar de specifika instruktionerna eller protokollen om förvar måste de säkerställa att barn endast hålls i förvar under exceptionella omständigheter, när det är absolut nödvändigt, som en sista utväg och under kortast möjliga tidsperiod, efter det att det har fastställts att andra, mindre ingripande alternativa åtgärder inte kan tillämpas effektivt, och efter det att förvar har bedömts vara för deras bästa.

üMedlemsstaterna måste se över befintliga förfaranden eller utarbeta nya för att säkerställa tillgång till kostnadsfri juridisk rådgivning (om sådan kostnadsfri juridisk rådgivning inte redan tillhandahålls av medlemsstaten) i enlighet med villkoren för tillgång i förordningen om asylförfaranden och förordningen om asyl- och migrationshantering. Om medlemsstaten redan tillhandahåller kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde under den administrativa fasen av alla förfaranden behöver deras system inte anpassas.

üMedlemsstaterna bör se över eller införa arbetsflöden, protokoll och processer för att säkerställa att barnets bästa bedöms individuellt och prioriteras i alla skeden av förfarandet, med beaktande av kommissionens rekommendation om särskilda åtgärder för skydd av migrerande barn 39 , särskilt för att säkerställa ett integrerat ärendehanteringssystem i samverkan med nationella myndigheter för skydd av barn, internationella organisationer och det civila samhällets organisationer, särskilt inom operativa stöd- och övervakningsprocesser, för att säkerställa att alla relevanta förfaranden och mottagningssystem anpassas så att barns ålder, behov och sårbarhet beaktas med prioritet.

üMedlemsstaterna måste se över och anpassa de operationella standardförfarandena för åldersbedömning för att tillämpa den nya multidisciplinära åldersbedömningen. EUAA:s praktiska handledning om åldersbedömning 40 kan innehålla användbar information för att utveckla sådana förfaranden.

üMedlemsstaterna måste också säkerställa att nödvändiga administrativa förfaranden har inrättats för att utesluta ensamkommande barn från gränsförfarandet (såvida de inte av allvarliga skäl anses utgöra en fara för den nationella säkerheten och den allmänna ordningen i en medlemsstat).

üMedlemsstaterna måste se över sina system för att utse företrädare för ensamkommande barn samt arbetsflöden och förfaranden för tidig identifiering och utvärdering av deras behov, med beaktande av de nya kvalitets- och övervakningskraven för företrädare och de nya tidsfristerna. De bör också se över sina system för att utse förmyndare för att säkerställa att de nya kraven enligt skyddsgrundsförordningen uppfylls (nödvändig expertis, sekretessregler, verifierat register) och de nya tillsyns- och övervakningskraven. De kommer också att behöva inrätta nödvändiga förfaranden och administrativa strukturer (om sådana inte redan finns) för att säkerställa att ensamkommande barn kan inge klagomål med avseende på sin utsedda förmyndare.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna måste säkerställa tillräcklig kapacitet för att identifiera de sökandes särskilda behov och kunna tillgodose dessa specifika behov under alla steg under förfarandet och vid mottagandet. När det gäller infrastruktur kräver detta att medlemsstaterna har lämpliga boendemöjligheter som är anpassade efter de sökandes särskilda behov. Detta kommer också att kräva tillräcklig och lämpligt utbildad personal, inklusive socialarbetare, tolkar, medicinsk personal, barnskyddsombud osv.

Om barnfamiljer (eller ett ensamkommande barn) omfattas av gränsförfarandet måste medlemsstaterna se till att mottagningsanläggningarna lämpar sig för deras behov, efter att ha bedömt barnets bästa, och att de erbjuder en levnadsstandard som är lämplig för den underårigas fysiska, mentala, andliga, moraliska och sociala utveckling, med full respekt för kraven i det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor.

üMedlemsstaterna bör ha tillräcklig kapacitet för att genomföra alternativ till förvar och maximera deras effektivitet.

üMedlemsstaterna måste inrätta kapacitet för kostnadsfri juridisk rådgivning under olika förfaranden, antingen direkt eller genom tjänstearrangemang med kvalificerade tredje parter. Detta utgör också ett tillfälle att identifiera och åtgärda eventuella befintliga kapacitetsbrister när det gäller kostnadsfritt rättsligt bistånd och biträde i överklagandeskedet.

üMedlemsstaterna måste se till att de har tillräcklig kapacitet för att säkerställa alla skyddsåtgärder för barn, inklusive ensamkommande barn. Med tanke på de allt fler skyddsåtgärder som ingår i paktens alla instrument bör medlemsstaterna noggrant se över den befintliga kapaciteten och allvarligt överväga att stärka sina nationella myndigheter för skydd av barn. Tillräcklig och lämpligt utbildad personal måste finnas tillgänglig under hela processen för att utföra bedömningarna av barnens bästa och ombesörja uppföljning, säkerställa skyddsåtgärder för barn och multidisciplinärt stöd under hela processen.

üMedlemsstaterna måste ha tillräcklig kapacitet för att säkerställa att alla sökande barn ges tillträde till utbildning inom två månader från det att asylansökan lämnades in. Mottagningsanläggningar och mottagningsinfrastruktur kan behöva anpassas i enlighet med detta.

üMedlemsstaterna måste säkerställa att tillräckligt kvalificerade yrkesutövare finns tillgängliga för den multidisciplinära karaktären hos åldersbedömningen (inklusive barnläkare, psykologer, socialarbetare osv.). EUAA:s praktiska handledning om åldersbedömning som nämns ovan kan innehålla användbar information för att identifiera de krav som ska ställas på personalen.

üMedlemsstaterna kommer att behöva säkerställa att tillräckliga och kvalificerade företrädare för ensamkommande barn kan utses inom de nya tidsfristerna (så snart som möjligt och inom 15 dagar efter det att ansökan lämnats in) och i enlighet med den maximala kvoten (en företrädare per 30 ensamkommande barn 41 ). Medlemsstaterna måste också säkerställa ett tillräckligt antal långvariga förmyndare för ensamkommande barn som beviljas internationellt skydd och att dessa förmyndare representerar ett proportionerligt och begränsat antal ensamkommande barn. För att uppfylla de nya skyldigheterna i fråga om representation och förmyndarskap bör medlemsstaterna utföra en grundlig bedömning av aktuella kapaciteter och brister. Tjänster för ensamkommande barn som håller på att bli myndiga måste finnas på plats för att säkerställa kontinuerligt stöd och kontinuerliga tjänster, förbereda övergången från mottagningssystemet och hjälpa till med tidiga integrationsåtgärder.

üMedlemsstaterna måste säkerställa att den oberoende mekanismen för övervakning av de grundläggande rättigheterna har tillräcklig kapacitet och lämpliga finansiella resurser för att kunna utföra sina uppgifter, vilket inbegriper planering och säkerställande av relevanta partnerskap, tillräcklig kvalificerad personal, administrativa arrangemang och löpande kostnader. De måste också säkerställa nära kontakter med internationella organisationer och organisationer i det civila samhället i denna kontinuerliga process.

Kommissionen

üKommissionen ska tillhandahålla fullt stöd (inklusive ekonomiskt stöd) till genomförandet av denna byggsten, bland annat genom att säkerställa lämpligt utbyte inom ramen för sina expertmöten och hjälpa till att samordna och identifiera bästa praxis inom relevanta nätverk, inbegripet EU-nätverket för barns rättigheter, möten med de europeiska barngarantisamordnarna eller det europeiska rättsliga nätverket på privaträttens område.

Kommissionen ska anordna ett särskilt möte i expertgruppen för migrerande barn för att samla företrädare från de olika nationella förvaltningarna i syfte att diskutera de barnrelaterade bestämmelserna i paktens alla instrument.

EU-byråer

Rättslig skyldighet

üEUAA ska tillhandahålla vägledning om alternativ till förvar och en förlaga för tillhandahållande av information.

üEuropeiska unionens byrå för grundläggande rättigheter (FRA) ska tillhandahålla vägledning om övervakning av de grundläggande rättigheterna. Detta arbete har redan inletts och kommer att delas med medlemsstaterna 2024.

Praktiskt stöd 

üEUAA ska se över sin vägledning om sårbarhetsstandarder och sårbarhetsindikatorer för att återspegla den nya lagstiftningen och uppdatera utbildningsmodulerna om sårbarhet och skydd av underåriga.

üEUAA ska tillhandahålla operativt stöd till rättslig rådgivning på begäran av medlemsstaterna.

üFRA ska uppdatera sin vägledning om underåriga/förmyndare.

Pakten bekräftar på nytt EU:s åtagande att förbättra de säkra och lagliga migrationsvägarna för de som behöver skydd. För att tillhandahålla ett hållbart alternativ till irreguljära och farliga resor och stärka partnerskapen med länder utanför EU med stora flyktingbefolkningar kommer EU att fortsätta att bidra till att tillgodose de ökande globala vidarebosättningsbehoven och förbättra kvaliteten på vidarebosättningsförfarandena och förfarandena för inresa av humanitära skäl.

Dessutom är medlemsstaternas insatser för integration och inkludering av migranter fortfarande en nödvändighet för att uppnå en framgångsrik migrations- och asylpolitik. De är också ett sätt att investera i den långsiktiga sammanhållningen i våra samhällen och vårt ekonomiska välbefinnande. Integrationsstödet är som mest effektivt när det börjar ges i ett tidigt skede. Samarbete med arbetsmarknadens och näringslivets parter har ofta visat sig vara avgörande för att hjälpa personer som beviljats internationellt skydd att integreras på arbetsmarknaden. Att förenkla och påskynda medlemsstaternas erkännande av tredjelandsmedborgares kvalifikationer och validering av deras färdigheter, såsom kommissionen rekommenderade i november 2023 42 , skulle underlätta deras integration.

Unionens förordning om en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl (vidarebosättningsförordningen) bygger på den sakkunskap som EU:s medlemsstater har utvecklat under genomförandet av sex EU-finansierade ad hoc-program för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl. Den skapar en mer permanent grund för EU:s arbete med säkra och lagliga vägar till skydd, samtidigt som den helt och hållet respekterar det faktum att medlemsstaternas insatser är frivilliga.

Vidarebosättningsförordningen föreskriver ett harmoniserat tillvägagångssätt för att ta emot personer som är i behov av skydd, inklusive gemensamma urvalskriterier och skäl för vägran, och syftar till att främja konvergens i fråga om skyddsstatus. Dessutom kommer unionens nya plan för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl att innehålla uppgifter om antalet personer i behov av skydd som ska beviljas inresa och om de geografiska prioriteringarna när det gäller sådana inresetillstånd under en tvåårsperiod, vilket gör processen mer förutsägbar och tillförlitlig.

Genom skyddsgrundförordningen harmoniseras och förtydligas rättigheterna för personer som beviljats internationellt skydd ytterligare, vilket ger medlemsstaterna nya möjligheter att optimera och främja integration. En effektiv och snabb tillgång till dessa rättigheter är av yttersta vikt för att undvika att mottagningssystemen för sökande överbelastas (se byggsten 3). Det är också viktigt att ansvarsreglerna fungerar (se byggsten 6) för att säkerställa att Dublinöverföringar kan genomföras.

Att de som beviljats skydd snabbt blir självständiga är en viktig faktor för bättre övergripande integrationsresultat för dem och de samhällen som de lever i, vilket på så sätt minskar den ekonomiska bördan för medlemsstaterna. Medlemsstaterna bör dra nytta av pakten som ett tillfälle att identifiera och åtgärda eventuella brister i sina integrationsstrategier och säkerställa ett effektivt tillhandahållande av rättigheter för personer som beviljats internationellt skydd i syfte att även genomföra de mål och rekommendationer som anges i handlingsplanen för integration och inkludering 2021–2027. Utöver stöd till integration på arbetsmarknaden är säkerställandet av tillgången till utbildning, språkinlärning, hälso- och sjukvård och boende ett grundläggande inslag.

Skyddsgrundsförordningen erbjuder också möjligheter att ingripa när personer som beviljats internationellt skydd förflyttar sig otillåtet mellan medlemsstaterna. Enligt de nya reglerna ska beräkningen av den femåriga bosättningsperiod som krävs för att ha rätt till status som varaktigt bosatt starta om, om en person som beviljats skydd påträffas i en annan medlemsstat än den som beviljat skyddet utan rätt att vistas eller vara bosatt där.

I detta sammanhang bör följande åtgärder vidtas för att säkerställa ett effektivt genomförande av denna byggsten:

När det gäller förordningen om unionsramen om vidarebosättning och inresa av humanitära skäl:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över sina nationella regelverk och vid behov anpassa dem för att säkerställa en effektiv tillämpning av vidarebosättningsförordningen.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna måste utse en nationell kontaktpunkt för genomförandet av unionsplanen för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl.

üMedlemsstaterna bör se över och anpassa nationella förfaranden och nationell praxis och anpassa eller inrätta arbetsflöden för att uppfylla de skyldigheter som fastställs i förordningen, särskilt när det gäller inreseförfarandet, bedömningen av urvalskriterierna och skälen till att vägra inresa.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üVarje medlemsstat bör tillhandahålla tillräcklig och kunnig personal för att genomföra de skyldigheter som fastställs i förordningen, särskilt inreseförfarandet.

Kommissionen

Rättsliga skyldigheter

üKommissionen ska sammankalla högnivåkommittén för vidarebosättning, som ska diskutera och ge kommissionen råd om genomförandet av vidarebosättningsförordningen. Högnivåkommittén ska också tillhandahålla strategisk styrning för att identifiera vilka geografiska prioriteringar som bör ligga till grund för inresor.

üKommissionen ska föreslå den tvååriga unionsplanen för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl, på grundval av resultatet av diskussionerna i högnivåkommittén och UNHCR:s beräknade globala behov av vidarebosättning. Planen ska innehålla uppgifter om medlemsstaternas frivilliga bidrag enligt förordningen och uppgifter om de regioner från vilka inresa bör ske. Denna unionsplan kommer att antas av rådet som en genomförandeakt.

Praktiskt stöd

üKommissionens expertgrupp för vidarebosättning och EUAA:s nätverk för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl ska erbjuda möjligheter att utbyta bästa praxis, förbättra kapacitetsuppbyggnaden och främja operativa utbyten mellan medlemsstaterna och andra relevanta intressenter, inbegripet internationella organisationer och det civila samhället.

EU-byråer

üEUAA ska spela en nyckelroll när det gäller att ge medlemsstaterna operativt stöd i genomförandet av unionsramen för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl.

När det gäller skyddsgrundsförordningen:

Medlemsstaterna

Lagstiftning

üMedlemsstaterna bör se över och vid behov anpassa sina regelverk för att säkerställa att de nya inslagen i skyddsgrundsförordningen kan tillämpas effektivt på nationell nivå, särskilt när det gäller uppehållstillstånd och resehandlingar, fri rörlighet för personer som beviljats internationellt skydd, tillträde till utbildning för vuxna 43 , likabehandling sett till anställningsvillkor, förenings- och anslutningsfrihet och sysselsättningsrelaterade utbildningsmöjligheter för vuxna, validering av färdigheter, ”grundläggande förmåner” eller eventuella villkor för vissa former av socialt stöd för ett effektivt deltagande i integrationsåtgärder.

Organisation och administrativa förfaranden

üMedlemsstaterna måste utse en nationell kontaktpunkt för genomförandet av skyddsgrundsförordningen.

üMedlemsstaterna bör se över och vid behov anpassa de nationella förfarandena, särskilt för att uppfylla skyldigheten att utfärda uppehållstillstånd och resehandlingar inom de nya tidsfristerna (uppehållstillstånd måste utfärdas inom 90 dagar från delgivningen av beslutet om beviljande av internationellt skydd) och överensstämma med EU:s enhetliga format och standarder 44 . Resehandlingar måste vara giltiga i mer än ett år. Medlemsstaterna bör se över och vid behov behöva anpassa avgifterna för utfärdande av uppehållstillstånd eftersom de måste vara kostnadsfria eller inte överstiga de avgifter som gäller för id-handlingar för medborgare. De måste också vidta de administrativa åtgärder (provisoriska åtgärder) som krävs för att säkerställa att de som har beviljats skydd har tillgång till sina rättigheter om uppehållstillståndet inte utfärdas inom 15 dagar från beslutet om beviljande av internationellt skydd. De bör också vidta nödvändiga åtgärder för att hålla samman familjen när de utfärdar uppehållstillstånd.

üMedlemsstaterna bör se över och vid behov anpassa förfarandena för att upptäcka otillåtna förflyttningar som företas av personer som har beviljats internationellt skydd och de måste se till att den bosättningsperiod som krävs för att få ställning som varaktigt bosatt startar om.

üMedlemsstaterna bör se över/ta fram arbetsflöden för snabb tillgång till tidiga integrationsåtgärder och övergångsstöd för personer som ansöker om internationellt skydd när de väl har beviljats skydd.

üMedlemsstaterna bör se över och vid behov uppdatera eller inrätta de förfaranden som krävs för att säkerställa att kvalifikationer och tidigare läranderesultat och erfarenheter (”validering av färdigheter”) erkänns för personer som har beviljats internationellt skydd. Medlemsstaterna uppmanas att dra full nytta av de åtgärder som ingår i kommissionens rekommendation om erkännande av tredjelandsmedborgares kvalifikationer 45 . Om tillgången till vissa former av socialt stöd förutsätter ett effektivt deltagande i integrationsåtgärder måste medlemsstaterna också vidta nödvändiga administrativa åtgärder för att se till att dessa integrationsåtgärder är tillgängliga och kostnadsfria (om inte de som har beviljats skydd har tillräckliga medel).

üMedlemsstaterna måste lämna de uppgifter som anges i bilaga I till förordningen.

Kapacitet (mänskliga resurser, infrastruktur och utrustning)

üMedlemsstaterna bör säkerställa kapacitet att utveckla och sprida anpassat kommunikations- och informationsmaterial till personer som beviljats internationellt skydd om deras rättigheter och skyldigheter, i enlighet med bilaga 1 till förordningen, inbegripet information om följderna av att inte fullgöra skyldigheterna.

üMedlemsstaterna bör säkerställa tillräcklig personal och utrustning för att utfärda uppehållstillstånd samt resehandlingar inom de nya tidsfristerna (uppehållstillstånd inom 90 dagar från delgivningen av beslutet om beviljande av internationellt skydd) och normerna. Medlemsstaterna bör också säkerställa tillräcklig kapacitet (personal, utrustning) för att vidta provisoriska åtgärder (t.ex. utfärda tillfälliga uppehållstillstånd) för att säkerställa tillgång till rättigheter om uppehållstillstånd inte utfärdas inom 15 dagar från beslutet om beviljande av internationellt skydd.

üMedlemsstaterna måste se över och vid behov anpassa kapaciteten för att ge personer som beviljats internationellt skydd faktisk tillgång till rättigheterna i enlighet med skyddsgrundsförordningen. I detta avseende måste medlemsstaterna ha tillräcklig kapacitet för att tillhandahålla effektivt tillträde till arbetsmarknaden, likabehandling i fråga om anställningsvillkor, förenings- och anslutningsfrihet och sysselsättningsrelaterade utbildningsmöjligheter för vuxna, social trygghet och socialt stöd (miniminivån av ”grundläggande förmåner” 46 ), hälso- och sjukvård, integrationsåtgärder, utbildning för både barn och vuxna, erkännande av kvalifikationer och validering av färdigheter samt tillgång till boende, med utgångspunkt i de insatser som gjorts vid genomförandet av det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor.

Medlemsstaterna uppmanas att följa ett tillvägagångssätt som inbegriper flera olika intressenter, bland annat genom samarbete med arbetsmarknadens och näringslivets parter, internationella organisationer och organisationer i det civila samhället, särskilt invandrarledda organisationer, och lokala och regionala myndigheter.

üMedlemsstaterna måste se till att myndigheter och organisationer som tillämpar skyddsgrundsförordningen har fått den utbildning som krävs och är bundna av tystnadsplikt när det gäller personuppgifter som de fått tillgång till i tjänsten (vilket måste fastställas i nationell lagstiftning).

Kommissionen/EU-byråer

üKommissionen ska i samarbete med EUAA anordna en rad möten med kommissionens expertgrupper för att underlätta en korrekt tillämpning av de nya bestämmelserna (bland annat genom att klargöra innebörden av de nya bestämmelserna). Kommissionen ska sträva efter att anordna gemensamma expertmöten mellan kontaktkommittén för skyddsgrunder och kontaktkommittén för mottagning för att främja synergier med de tidiga integrationsåtgärder som föreskrivs i det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor och de integrationsåtgärder och rättigheter som ingår i skyddsgrundsförordningen.

üEUAA ska utveckla anpassade informationsbroschyrer och informationsmaterial samt riktlinjer till stöd för tillämpningen av de nya reglerna.

3Operativt och ekonomiskt stöd för genomförande av pakten

3.1Operativt stöd

Medlemsstaterna kan förlita sig på kommissionens och EU-byråernas stöd i utarbetandet och genomförandet av sin nationella genomförandeplan.

För att ge individanpassat stöd och bistånd har kommissionen samarbetat bilateralt med varje medlemsstat. Under våren 2024 inrättade kommissionens avdelningar en multidisciplinär landsgrupp för varje medlemsstat och Schengenassocierat land för att stödja deras nationella behovsbedömningar och samarbeta med de ansvariga nationella myndigheterna. Varje grupp leds av en högre chef inom kommissionen, som bistås av en teknisk kontaktpunkt och experter inom vart och ett av de relevanta politikområdena. Arbetsgrupperna omfattar också företrädare för relevanta EU-byråer. Kommissionen har redan inlett en behovsbedömning för varje medlemsstat. Denna bedömning syftar till att stödja utarbetandet av de nationella genomförandeplanerna.

EU-byråerna kommer i första hand att tillhandahålla övergripande horisontellt stöd, t.ex. utbildning, verktyg och vägledning som finns att tillgå för alla medlemsstater, kompletterat med direkt operativt stöd till medlemsstaterna för att fylla tillfälliga kapacitetsbrister och stödja uppbyggnaden av långsiktig nationell kapacitet.

EUAA tillhandahåller för närvarande operativt stöd till tolv medlemsstater. Byrån har också fått ytterligare personalresurser och ekonomiska resurser för att förbereda sig inför ikraftträdandet av pakten.

Frontex ska bistå på området screeningrelaterad utbildning och göra experter/arbetsgrupper tillgängliga för medlemsstaterna för genomförandet av screeningen. Frontex tillhandahåller också viktigt stöd för gränsförvaltning, återvändande, insamling av uppgifter och analys av dessa.

eu-Lisa ska bygga upp en ny Eurodac-databas och hjälpa medlemsstaterna att bygga upp de nationella komponenter som behövs för att ansluta sig till den.

Om medlemsstaterna vid utarbetandet av sina nationella genomförandeplaner identifierar gemensamma upphandlingsbehov bör man dessutom beakta de potentiella fördelarna med gemensamma upphandlingsförfaranden, till exempel genom EUAA eller eu-Lisa, oavsett om det gäller tidpunkt eller stordriftsfördelar.

3.2Finansiell planering och finansiellt stöd

Att beräkna kostnaderna för genomförandet på nationell nivå är grundläggande för att kunna budgetera de nationella genomförandeplanerna korrekt, vilket i sig är en förutsättning för ett framgångsrikt genomförande.

Utöver finansiering från nationella budgetar kommer medlemsstaterna att kunna utnyttja såväl befintliga som nya tillgängliga resurser från Asyl-, migrations- och integrationsfonden (Amif) 47 och instrumentet för gränsförvaltning och visering 48 samt andra tillgängliga EU-resurser, t.ex. sammanhållningspolitiska fonder, som möjliga finansieringskällor för att täcka identifierade kostnader.

Halvtidsöversynen av de nationella programmen inom ramen för förordningarna om Amif och instrumentet för ekonomiskt stöd för gränsförvaltning och viseringspolitik och översynen av den fleråriga budgetramen 2021–2027 tillhandahåller ytterligare resurser under åren 2025–2027.

Halvtidsöversynen av de nationella programmen kommer att utgöra ett tillfälle att anslå mer än 1 miljard euro till Amif och 600 miljoner euro till instrumentet för ekonomiskt stöd för gränsförvaltning och viseringspolitik. Denna fördelning kommer att baseras på den fördelningsnyckel som fastställs i lagstiftningen.

Översynen av den fleråriga budgetramen för 2021–2027 resulterade i en total ökning på 2 miljarder euro för migration och gränsförvaltning. Detta är uppdelat i 810 miljoner euro för Amif, 1 miljard euro för instrumentet för ekonomiskt stöd för gränsförvaltning och viseringspolitik och 190 miljoner euro för EUAA. Dessa ytterligare medel för Amif och instrumentet för ekonomiskt stöd för gränsförvaltning och viseringspolitik kommer att läggas till den tematiska delen av dessa fonder och därifrån tilldelas på grundval av behoven i de olika medlemsstaterna.

Kommissionen arbetar redan i nära samarbete med medlemsstaterna för att skapa effektiva kopplingar mellan den kommande ändringen av programplaneringen och arbetet med att ta fram de gemensamma och nationella genomförandeplanerna, så att identifierade brister kan åtgärdas och relevanta operativa steg inleds via de nationella programmen. Under de kommande åren kommer nästa fleråriga budgetram att vara avgörande för att säkerställa att EU-finansieringen används på ett sammanhängande och effektivt sätt för EU:s prioriteringar, vilket inbegriper stöd till medlemsstaterna för att ta itu med de identifierade bristerna och behoven på asyl- och gränsförvaltningsområdet.

De ytterligare resurserna från halvtidsöversynen av programmen och översynen av den fleråriga budgetramen kommer inte att täcka alla förväntade behov. Det kommer därför att bli nödvändigt att prioritera och rikta den tillgängliga nationella finansieringen och EU-finansieringen till de mest akuta och resursintensiva behoven, bland annat åtgärder för att inrätta tillräcklig kapacitet för genomförandet av gränsförfarandet, tillhandahållandet av rättslig rådgivning och förstärkningen av medlemsstaternas asyl- och mottagningssystem 49 .

Dessutom kan medlemsstaterna till exempel stödja genomförandet av pakten med sammanhållningspolitiska fonder, vilka redan var avgörande för genomförandet av tillfälligt skydd för människor som flyr från det ryska anfallskriget i Ukraina. I Europeiska rådets slutsatser från februari 2024 påminde man om sammanhållningspolitikens potential att stödja migrationsrelaterade behov 50 .

Därför bör synergieffekter skapas mellan Amif som stöder åtgärder för ankomst och mottagande och sammanhållningspolitiska fonder, nämligen Europeiska socialfonden (ESF+) och Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf), som stöder långsiktig integration och inkludering av personer med invandrarbakgrund. Denna komplementaritet beskrivs närmare i verktygslådan från 2021 om hur EU-fonder används till integration av personer med invandrarbakgrund 2021–2027 51 .

Medlemsstaterna kan också få stöd från instrumentet för tekniskt stöd, för vilket kommissionen kommer att inleda en särskild ansökningsomgång för att hjälpa medlemsstaterna att ta fram sina nationella genomförandeplaner. Dessutom har instrumentet för tekniskt stöd identifierat stöd till medlemsstaterna för genomförandet av pakten som ett flaggskeppsinitiativ för 2025. Stödet från instrumentet för tekniskt stöd kan ges i form av strategisk eller teknisk rådgivning, studier för att bedöma reformbehov eller reformalternativ inom särskilda områden, utbildning eller expertuppdrag inom landet. Det skulle kunna användas för att stödja det operativa genomförandet av de nationella genomförandeplanerna, inbegripet de reformer som krävs enligt pakten, och bidra till att främja användningen av relevanta EU-fonder.

Som en del av de bilaterala utbytena mellan de tvärvetenskapliga landsgrupper som inrättats av kommissionen och medlemsstaterna som ett led i utarbetandet av deras nationella genomförandeplaner kommer medlemsstaterna att uppmanas att överväga det bästa sättet att kombinera nationella resurser och andra unionsresurser för att hantera genomförandekostnaderna för pakten.

4Migrationens externa dimension

Migrations- och asylpakten speglar ett tillvägagångssätt gällande migrationshantering som inbegriper alla myndighetsnivåer och hela rutten, i syfte att säkerställa samstämmighet och effektivitet bland de åtgärder som vidtas av unionen och dess medlemsstater internt och externt.

EU har följt en tvåspårsstrategi, som åtföljer lagstiftningsarbetet på EU-nivå, där operativ verksamhet utförs tillsammans med medlemsstater och partner. Åtgärderna för migrationens externa dimension är inte knutna till de specifika byggstenarna i den gemensamma genomförandeplanen. Ett starkt EU-samarbete med partner från tredjeländer som är ursprungs- och transitländer, varav vissa hyser stora migrant- och flyktinggrupper, kommer dock att vara viktigt för paktens hållbarhet.

EU har tagit fram fyra EU-handlingsplaner som följer ett tillvägagångssätt som inbegriper hela rutten för de viktigaste migrationsrutterna till EU (västra Balkan, centrala Medelhavsområdet, Atlanten/västra Medelhavsområdet och östra Medelhavet). Dessa visar vägen för kollektiva operativa åtgärder för att stärka samarbetet med partnerländer längs rutterna och för att öka skyddsåtgärderna för människor som är på väg.

Arbetet har kommit långt och goda resultat har uppnåtts, vilket innebär att handlingsplanerna kan inriktas på EU:s och medlemsstaternas verksamheter för att komplettera genomförandet av pakten, förbättra genomslaget för EU:s och medlemsstaternas resurser och rikta in sig på utåtriktad verksamhet som vänder sig till tredjeländer. Dessa handlingsplaner gynnas av den verktygslåda som redan används för att bygga upp samarbete med tredjeländer på migrationsområdet.

4.1Migration som en del av det övergripande och strategiska tillvägagångssättet med partnerländer

Kommissionen samarbetar med medlemsstaterna i en Team Europe-strategi för att fördjupa omfattande partnerskap som bygger på ömsesidiga intressen, där migration ofta är ett av dem. Skräddarsydda partnerskap som speglar gemensamma mål som stabilitet och säkerhet, ekonomisk utveckling och ekonomiska reformer, investeringar, handel och sysselsättning, energi, den gröna och den digitala omställningen samt kontakter mellan människor kan fördjupa förtroendet och åstadkomma en delad strategisk vision.

Denna strategi har också gjort det möjligt att intensifiera det operativa arbetet med partner över hela skalan av det migrations- och tvångsförflyttningsrelaterade samarbetet – att ta itu med bakomliggande orsaker, skydd av flyktingar och sårbara migranter och relaterade utmaningar, stärka gränsförvaltningen, förhindra irreguljära avresor och ta itu med människohandel eller smuggling av migranter, intensifiera återvändandena, återtagandena och återanpassningen samt skapa lagliga migrationsvägar. Det finns nu en tydlig vilja att ingå fördjupade partnerskap med viktiga tredjeländer som kommer att innebära att migrationssamarbetet får samma prioritet som andra viktiga intressen. Denna strategi har till exempel valts med Tunisien, Mauretanien och Egypten i omfattande och strategiska partnerskap. I alla sina partnerskap hävdar EU konsekvent vikten av att respektera de grundläggande rättigheterna och internationell rätt 52 .

För att komplettera insatserna på EU-nivå och erbjuda en viktig tilläggsdimension till sådana strategiska och omfattande partnerskap uppmuntras medlemsstaterna att planera åtgärder som kan stärka samarbetet med viktiga tredjeländer inom ramen för Team Europe, med utgångspunkt i deras erfarenhet och privilegierade förbindelser. Dessa åtgärder kan inriktas på alla migrationsrelaterade verksamheter, inklusive stöd till kapacitetsuppbyggnad och utrustning, och stödja partner i deras eget arbete med skydd av flyktingar, asyl och återvändande. Genom att samla dessa insatser i specifika Team Europe-initiativ om migration kan man uppnå en kraftfull sammantagen effekt. I denna strävan är det viktigt att fortsätta att samordna nationella åtgärder genom EU:s styrningsstrukturer, även i rådet.

För att stödja paktens externa dimension överskrider instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete 53 för närvarande det vägledande utgiftsmålet på 10 % för åtgärder med koppling till migration och tvångsförflyttning för perioden 2021–2027. Stöd till migrationsrelaterat samarbete är också en viktig fråga för arbetet inom ramen för instrumentet för stöd inför anslutningen (IPA).

För att göra det möjligt för unionen att tillhandahålla nödvändigt stöd under exceptionella geopolitiska spänningar har man i samband med halvtidsöversynen av den fleråriga budgetramen 2021–2027 stärkt prioriteringarna under rubrik 6 ”Grannskapet och omvärlden”, t.ex. migration och yttre utmaningar, med 7,6 miljarder euro. Denna finansiering kommer att bidra till att upprätthålla ett effektivt migrationssamarbete med tredjeländer, vilket inbegriper stöd till syriska flyktingar i Turkiet (2 miljarder euro) och den bredare regionen (1,6 miljarder euro), samt fortsatta åtgärder som tidigare vidtagits genom EU:s förvaltningsfond för Afrika. Den kommer också att bidra till att stödja västra Balkan, det södra grannskapet och Afrika, bland annat med partnerskap och finansiering för migrationsrutter.

Socioekonomisk utveckling och skapandet av hållbara arbetstillfällen, vilket minskar trycket på de bakomliggande orsakerna till irreguljär migration i ursprungs- och transitländerna, stöds till exempel genom projekt inom ramen för Global Gateway-strategin.

Åtgärder i eller med koppling till tredjeländer som finansieras inom ramen för paktens solidaritetsmekanism måste genomföras genom Amif inom ramen för relevant lagstiftning och överensstämma med EU:s utrikespolitik.

4.2Prioriterade insatser

Hela spektrumet av migrationsrelaterat stöd till tredjeländer kan bidra till att komplettera pakten. Ändå är tre områden av särskild operativ betydelse: bekämpningen av migrantsmuggling, effektiva återvändanden och återtaganden samt lagliga migrationsvägar.

Bekämpning av migrantsmuggling

Kommissionen och medlemsstaterna bör fortsätta att samarbeta kring innovativa och hållbara åtgärder för att förhindra irreguljär migration. Kommissionen kommer att bygga vidare på den globala alliansen mot smuggling av migranter och dess uppmaning till insatser.

Expertmöten, ansökningsomgångar för nya projekt och åtgärder för samarbete med partnerländer 54 och internationella organisationer, såsom UNODC, hålls och pågår, bland annat för att ta itu med migrantsmugglingens digitala dimension. En uppföljning på politisk nivå ägde rum redan i samband med konferensen om migrationspartnerskap i Köpenhamn, i maj 2024. Nästa internationella konferens i den globala alliansen planeras till november 2024 i Bryssel.

Att lösa upp kriminella grupper som ägnar sig åt smuggling av migranter är ett viktigt inslag i EU:s åtgärder i partnerländerna. EU har gett och kommer att fortsätta att ge betydande stöd till våra partner på västra Balkan, i Turkiet och i det södra grannskapet. Det krävs fortsatt samarbete med partnerländer för att genomföra de skräddarsydda operativa partnerskapen mot smuggling 55 .

Förebyggandet av irreguljär migration med utökade gränsförvaltningsåtgärder och stärkt kapacitet när det gäller utbildning och utrustning för partnerländer är en viktig del i kampen mot migrantsmugglingen och en del av uppmaningen till insatser från den globala alliansen mot smuggling av migranter. Detta inbegriper EU-finansierade program samt förstärkt samarbete med Frontex i partnerländerna genom statusavtal och samarbetsarrangemang.

Sådana operativa åtgärder för att förbättra EU:s kapacitet att bekämpa smugglingen av migranter bör kompletteras med snabba framsteg i förhandlingarna om kommissionens förslag till ett nytt direktiv mot smuggling som stärker sanktionerna mot dem som riskerar människors liv för ekonomisk vinning och den föreslagna förordningen om förbättrat polissamarbete som skulle göra det möjligt för Europol att bli ett verkligt centrum i kampen mot migrantsmuggling och människohandel genom Europeiska centrumet mot migrantsmuggling.

Återvändande, återtagande och hållbar återanpassning

För att pakten ska uppnå sin fulla verkan krävs en human och effektiv återvändande- och återtagandepolitik. Det måste stå klart att människor utan rätt att stanna i EU kommer att behöva återvända till sitt ursprungsland på ett säkert, hållbart och värdigt sätt.

Den nya rättsliga ramen kommer att täppa till några av kryphålen mellan asylförfarandet och återvändandeförfarandet. Ett effektivt samarbete med tredjeländer är dock också avgörande för att säkerställa att den internationella skyldigheten att återta sina egna medborgare uppfylls.

Hävstångseffekten hos all relevant EU-politik, alla EU-instrument och EU-verktyg, inklusive diplomati, utveckling, handel och viseringar, samt möjligheterna till laglig migration, kan spela en roll för att stimulera ett gott samarbete kring återtagande på ett strategiskt sätt.

Viseringspolitiken har genom artikel 25a i viseringskodexen erbjudit nya verktyg. Enligt denna lagstiftning bedömer kommissionen varje år tredjeländernas grad av samarbete kring återtagande. Under de senaste fyra åren har denna process visat sig vara avgörande för att identifiera och hantera utmaningar med tredjeländer och stärka dialogen för att förbättra samarbetet kring återtaganden. Exempel på de förbättringar som har uppnåtts kan ses i samarbetet med Gambia, Irak och Bangladesh. Före sommaren kommer kommissionen att utfärda den femte utvärderingsrapporten och relevanta förslag till viseringsåtgärder.

För att göra paktens gränsförfarande framgångsrikt bör man utnyttja mekanismens fulla potential för att öka återtagandesamarbetet med tredjeländer för vilka andelen godkända asylansökningar är högst 20 %.

Kommissionen, Frontex och medlemsstaterna bör också fortsätta att stärka sina kombinerade insatser för hållbar återintegrering genom att erbjuda skräddarsydd återvändanderådgivning och skräddarsytt återanpassningsstöd till personer som återvänder frivilligt eller med tvång (genom finansiering från EU eller medlemsstaterna, samarbete med FN-organ och icke-statliga organisationer) samt genom att hjälpa partner med kapacitetsuppbyggnad och arbeta tillsammans för att rikta stödet till både de personer som återvänder och de mottagande samhällena.

Parlamentet och rådet bör också snabbt slutföra den pågående översynen av upphävandemekanismen för viseringar, vilket bör leda till förbättrad övervakning av viseringsfria länder och till att man tar itu med möjligt missbruk av viseringsfria resor på ett bättre sätt, genom att göra mekanismen enklare att aktivera och göra dess avskräckande effekt mer effektiv.

Lagliga migrationsvägar

Laglig migration spelar en viktig och kompletterande roll i att tillgodose behoven av arbetskraft på EU:s arbetsmarknad 56 och även för att förbättra migrationshanteringen, främja samarbete med ursprungs- och transitländer och i slutändan bidra till att minska den irreguljära migrationen. Genom att utveckla samarbetet om arbetskraftsmigration med partner från tredjeländer, med stöd av EU:s gemensamma regler för laglig migration och alternativa vägar för dem som behöver internationellt skydd, möjliggörs en balanserad migrationsstrategi.

Fördelarna utgörs inte bara av en sund migrationshantering utan också av remitteringsflöden och överföring av kompetens och kunskap till partnerländerna. En aktiv politik för att få ut det mesta möjliga av arbetskraftsmigrationen i medlemsstaterna bidrar i hög grad till att minska bristen på arbetskraft. Styrningen av arbetskraftsinvandringen, utbildnings- och yrkesutbildningssystemen samt de gemensamma strategierna för erkännande av kvalifikationer och färdigheter måste förbättras för att främja kompetens som en drivkraft för ekonomisk tillväxt, som gynnar både EU och dess partner.

EU samarbetar med partnerländer inom ramen för Global Gateway-strategin för att utveckla kompetensen hos arbetskraften i tredjeländer, särskilt för att främja partnerländernas förmåga att engagera sig i innovativa samarbetsområden med EU, t.ex. den gröna omställningen och digitaliseringen. En förstärkning av kompetensbasen utgör en ömsesidigt fördelaktig möjlighet att bygga upp ekonomisk integration och starka nya internationella partnerskap.

För att säkerställa en övergripande migrationsstrategi bör EU och medlemsstaterna fortsätta sina ansträngningar för att utveckla talangpartnerskap med viktiga tredjeländer för att stärka en internationell och rättvis arbetskraftsrörlighet, samtidigt som man undviker kompetensflyktens negativa effekter. Kommissionen har hittills lanserat talangpartnerskap med Marocko, Tunisien, Egypten, Pakistan och Bangladesh. I samband med rundabordssamtal med vart och ett av dessa länder, där berörda medlemsstater har deltagit, har gemensamma mål samt sektorer och yrken av ömsesidigt intresse som kräver åtgärder identifierats. För att lyckas bör medlemsstaterna fortsätta att mobilisera och samordna sitt utbud av lagliga migrationsmöjligheter och öka sitt aktiva deltagande i talangpartnerskapen, till exempel genom att ingå bilaterala avtal inom ramen för talangpartnerskapen, vilket skulle bidra till att stärka EU:s sammantagna inflytande. Kommissionen kommer tillsammans med medlemsstaterna att undersöka möjligheten att utvidga räckvidden för talangpartnerskapen till fler partnerländer.

EU:s talangreserv kommer också att bidra till en rättvis arbetskraftsmigration, som den första EU-omfattande plattformen som underlättar internationell rekrytering med inbyggda skyddsåtgärder för att undvika exploatering och orättvisa metoder och informera arbetssökande i tredjeländer om arbetsmöjligheter inom bristyrken i EU på alla kompetensnivåer. För att verktyget ska kunna tas i bruk snabbt krävs att den rättsliga ramen skyndsamt antas av Europaparlamentet och rådet.

Kommissionen genomför också de åtgärder som anges i paketet om kompetens och rörlighet för talanger från november 2023 för att stödja valideringen av färdigheter och erkännandet av kvalifikationer som förvärvats utanför EU, vilket fortfarande utgör ett hinder för rekryteringen av migranter och integrationen på arbetsmarknaden. Kommissionen kommer att fortsätta att samarbeta med medlemsstaterna och arbetsmarknadens parter genom plattformen för arbetskraftsmigration, som främjar sektorsövergripande diskussioner om praktiska frågor.

Kommissionen kommer också att fortsätta att främja säkra och lagliga vägar till skydd och ha ett nära samarbete med medlemsstaterna för att stödja deras frivilliga insatser för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl. Inom ramen för EU:s ad hoc-program för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl 2024–2025 gjorde medlemsstaterna totalt mer än 60 000 utfästelser, vilket visar på ett ihållande engagemang för att bidra till de globala vidarebosättningsbehoven. Kommissionen kommer att fortsätta att främja innovativa kompletterande vägar för människor i behov av skydd, som ett alternativ till irreguljär migration.

5Styrning och övervakning

Den gemensamma insats som krävs för ett framgångsrikt genomförande av pakten måste återspeglas i styrningen av denna. Detta kommer att bidra till ett konsekvent genomförande, samtidigt som den nödvändiga flexibilitet som medlemsstaterna behöver bevaras. Den bör säkerställa att alla rättsliga, administrativa och operativa åtgärder som krävs för att genomföra pakten vidtas i tid och på ett enhetligt och effektivt sätt. Den bör ta hänsyn till de separata arbetsområdenas sammanlänkade karaktär och även möjliggöra effektiv samordning mellan de olika aktörer och institutioner som ansvarar för genomförandet av pakten på EU-nivå och nationell nivå.

5.1Styrning och övervakning under övergångsfasen

Kommissionen kommer att övervaka den gemensamma genomförandeplanen och de nationella genomförandeplanerna. I detta syfte kommer kommissionen att hålla regelbunden kontakt med varje medlemsstat, bland annat genom regelbundna bilaterala möten och befintliga grupper och nätverk, samtidigt som onödiga administrativa bördor undviks.

Dessutom kommer kommissionen att arbeta i full samordning med strukturerna i rådet, och den kommer att hålla både Europaparlamentet och rådet helt uppdaterade. För att säkerställa ett effektivt och öppet informationsutbyte mellan alla medlemsstater kommer kommissionen i detta sammanhang regelbundet att informera Europaparlamentet och rådet om hur genomförandet av den gemensamma genomförandeplanen och de nationella genomförandeplanerna framskrider. Även om kommissionen är skyldig att göra detta var sjätte månad kan uppdateringar lämnas oftare, beroende på vad Europaparlamentet och rådet efterfrågar.

För att säkerställa att genomförandet är samstämmigt och samordnat kommer kommissionen att upprätthålla en plattform för samordning av pakten (av övergripande karaktär) som kommer att sammankallas regelbundet vid behov och för att komplettera rådets möten. Plattformen för samordning av pakten kommer att sammanföra kommissionens avdelningar, medlemsstaternas samordnare för genomförandet av pakten på nationell nivå och EU-byråer för att säkerställa en nödvändig och regelbunden översikt och inventering av genomförandet av olika nivåer och arbetsområden. Plattformen för samordning av pakten kommer att ha en översikt över all verksamhet, vilket inbegriper en möteskalender och slutsatser från diskussionerna, samt tillhandahålla en virtuell portal för relevanta dokument. Kommissionen kommer också att vid behov involvera Europaparlamentet och andra relevanta intressenter.

Det huvudsakliga arbetet med att genomföra pakten kommer att utföras i befintliga grupper och nätverk. Kommissionen kommer att effektivisera arbetet i alla befintliga grupper och nätverk och se till att möten organiseras utifrån behov och undviker överlappningar.

Det finns i dag redan tre nivåer som kommer att spela en viktig roll för att säkerställa ett snabbt och konsekvent genomförande av pakten:

·Lagstiftningsnivån, som omfattar de relevanta föreskrivande kommittéer som bör bistå kommissionen när den utövar sina genomförandebefogenheter i enlighet med de relevanta förordningarna. De består av företrädare för medlemsstaterna. Tre kommittéer inrättas, enligt förordningen om asyl- och migrationshantering, enligt Eurodacförordningen och enligt screeningförordningen, inför antagandet av samtliga genomförandeakter som anges i båda rättsakterna inom ramen för granskningsförfarandet 57 . En förteckning över de genomförandeakter som kommissionen måste anta återfinns i det åtföljande arbetsdokumentet från kommissionens avdelningar.

·Den tekniska expertnivån, som omfattar alla befintliga kommissionsledda expertgrupper 58 som anges i enlighet med kommissionens beslut C(2016) 3301. Kommissionen kommer att utnyttja dessa befintliga expertgrupper fullt ut för att stärka en gemensam förståelse och främja en enhetlig tillämpning av reglerna i pakten. Dessa gruppers arbete skulle kunna beskrivas i handböcker eller vägledningsdokument eller uppdateringar av befintliga dokument. För att skapa synergieffekter mellan de olika expertgrupperna och undvika extra bördor för medlemsstaterna kommer kommissionen i förekommande fall att anordna så många gemensamma möten för expertgrupperna som möjligt. Dessutom kommer kommissionen att överföra den nuvarande solidaritetsplattformspakten till solidaritetsforumet på teknisk nivå, som bör säkerställa att den årliga solidaritetspoolen börjar genomföras. Under övergångsperioden kan denna grupp tillhandahålla råd vid utarbetandet av genomförandereglerna med anknytning till solidaritet.

·Den operativa nivån, som omfattar byråernas nätverk som är inriktade på operativa aspekter, inklusive utarbetande av vägledningsdokument och mallar och förlagor. Kommissionen kommer att samordna tillsammans med EU-byråerna för att säkerställa fullständig komplementaritet med kommittéernas och expertgruppernas arbete. Mottagningsnätverket kommer till exempel att komplettera det arbete som utförs av expertgruppen för mottagande. Arbetet i Frontex rundabordskonferens på hög nivå om återvändande kommer att komplettera arbetet i expertgruppen för återvändande.

Kommissionen kommer att sträva efter att anordna möten som följer direkt på varandra mellan kommissionens expertgrupper och byråernas operativa nätverk för att maximera komplementariteten mellan den rättsliga tolkningen och den operativa tillämpningen av de nya åtgärderna (t.ex. kontaktkommittén för Dublinförordningen följt av Dublinnätverket) och undvika administrativa bördor.

5.2Övervakning efter det att pakten börjar tillämpas

När pakten börjar tillämpas kommer den övervakningsverksamhet som planeras inom ramen för de relevanta mekanismerna, t.ex. den övervakningsmekanism som genomförs av EUAA eller Schengenregelverkets utvärderings- och övervakningsmekanism, att inledas i förhållande till paktens skyldigheter. Denna övervakning kommer att göra det möjligt att upptäcka varje felaktig eller partiell tillämpning av den rättsliga och operativa ramen för att säkerställa att nödvändiga korrigerande åtgärder utförs i rätt tid. Kommissionen är också beredd att inleda lämpliga förfaranden, där det anses nödvändigt och motiverat, inbegripet överträdelseförfaranden för att fullgöra sin roll som fördragens väktare.

EUAA kommer att inleda sitt program för att övervaka den operativa och tekniska tillämpningen av Europas asylsystem i mitten av 2026. I enlighet med EUAA-förordningen bör varje medlemsstat övervakas minst en gång vart femte år. Byrån får också inleda tematisk övervakning av särskilda aspekter. Om EUAA upptäcker allvarliga problem med hur en medlemsstats asyl- eller mottagningssystem fungerar ska byrån inleda ad hoc-övervakning på eget initiativ eller på begäran av kommissionen.

Schengenregelverkets utvärderings- och övervakningsmekanism är relevant i den mån den kommer att omfatta screeningförordningen och förordningen om ett gränsförfarande, eftersom dessa rättsliga instrument i pakten ingår i Schengenregelverket. Varje medlemsstat kommer att utvärderas vart sjunde år. Inom ramen för mekanismen kan även tematiska utvärderingar och oanmälda besök genomföras. I förordningen om Schengenregelverkets utvärderings- och övervakningsmekanism föreskrivs ett särskilt förfarande med kortare tidsfrister för fall där allvarliga brister konstateras.

Slutsats

Den gemensamma genomförandeplanen är den operativa plan baserat på vilken kommissionen föreslår att genomförandet av migrations- och asylpakten ska fortskrida tillsammans med medlemsstaterna och relevanta EU-byråer. Den kommer att vägleda vårt arbete för att uppnå vårt gemensamma mål om att ha inrättat ett väl förberett system i slutet av övergångsperioden, i mitten av 2026. Nästa viktiga steg blir att medlemsstaterna utarbetar sina nationella genomförandeplaner senast den 12 december 2024.

Med vårt gemensamma och samordnade åtagande kommer migrations- och asylpakten att förverkligas. Medlemsstaterna kan räkna med kommissionens och EU-byråernas stöd i varje steg på vägen, även när det gäller tillhandahållande av operativt, tekniskt och ekonomiskt stöd.

(1)     https://home-affairs.ec.europa.eu/policies/migration-and-asylum/pact-migration-and-asylum/legislative-files-nutshell_sv .

(2)    Meddelande från kommissionen, En migrationspolitisk avvägning: rättvisa i kombination med fasthet, COM(2024) 126 final.

(3)    Förutom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1350 av den 14 maj 2024 om inrättande av en unionsram för vidarebosättning och inresa av humanitära skäl samt om ändring av förordning (EU) 2021/1147, som blev tillämplig den 11 juni 2024.

(4)    Artikel 84, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, EUT L, 2024/1351, 22.5.2024; artikel 75 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen, EUT L, 2024/1348, 22.5.2024.

(5)

   Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, om ändring av förordningarna (EU) 2021/1147 och (EU) 2021/1060 och om upphävande av förordning (EU) nr 604/2013, EUT L, 2024/1351, 22.5.2024.

(6)    Eurodacförordningen anger att kommissionen ska biträdas av en kommitté i den mening som avses i förordning (EU) nr 182/2011 när den utövar sina genomförandebefogenheter när kommissionen behöver anta en genomförandeakt i enlighet med förordningen. Se avsnittet om styrning.

(7)    Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) 2019/817 och (EU) 2019/818 om inrättande av en ram för interoperabilitet mellan EU-informationssystem, Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1240 om inrättande av ett EU-system för reseuppgifter och resetillstånd (Etias), Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 767/2008 om informationssystemet för viseringar (VIS) och utbytet mellan medlemsstaterna av uppgifter om viseringar för kortare vistelse, viseringar för längre vistelse och uppehållstillstånd.

(8)    Kontaktkommittén för Eurodac är en befintlig informell expertgrupp från kommissionen som inrättats i enlighet med kommissionens beslut C(2016) 3301. I enlighet med det beslutet tillhandahåller expertgruppen råd och expertis om genomförandet av unionslagstiftning samt samordning och samarbete med medlemsstaterna och berörda parter i det avseendet och om utarbetandet av lagstiftningsförslag, politiska initiativ och delegerade akter. Den kan också vid behov tillhandahålla råd och expertis i ett tidigt skede om utarbetandet av genomförandeakter före inlämning till den föreskrivande kommittén.

(9)    Begreppet ”tillräcklig kapacitet” kräver att medlemsstaterna inrättar den mottagningskapacitet och de personalresurser som behövs, inbegripet kvalificerad och välutbildad personal, för att när som helst kunna pröva ett visst antal ansökningar och verkställa beslut om återvändande. När en viss medlemsstat har uppnått tillräcklig kapacitet är den berörda medlemsstaten inte längre skyldig att placera ytterligare personer i gränsförfarandet. I stället kan medlemsstaten slussa sökande till det påskyndade förfarandet inom territoriet. På samma sätt är medlemsstaten inte längre skyldig att tillämpa gränsförfarandet och kan slussa sökande till det påskyndade förfarandet inom territoriet, även om det finns tillgänglig kapacitet för gränsförfarandet, om medlemsstaten har uppnått det årliga tak för ansökningar som anges i lagstiftningen (tillräcklig kapacitet multiplicerad med två år 2026, med tre år 2027 och med fyra år 2028). Sökande som kan utgöra ett hot mot den nationella säkerheten och den allmänna ordningen måste alltid genomgå gränsförfarandet.

(10)    Se byggsten 9.

(11)    Alla åtgärder som vidtas av medlemsstater för att förhindra olaglig inresa måste vara förenliga med det omarbetade direktivet om mottagningsvillkor (se byggsten 3).

(12)    Se byggsten 3.

(13)    Se byggsten 9.

(14)    T.ex. gränskontrolltjänstemän, asyltjänstemän, handläggare av återvändandeärenden, tolkar, specialister på sårbarhetsbedömning, sjukvårdspersonal för hälsokontroller, specialister på åldersbedömning, juridiska rådgivare, barnskyddsombud, osv.

(15)    För särskilda skyldigheter kopplade till de nya kraven för utsatta sökande, inklusive barn, se byggsten 9.

(16)    Se byggsten 2.

(17)    Se byggsten 9.

(18)    Se byggsten 9.

(19)    Se byggsten 9.

(20)    Se byggsten 8.

(21)    Detta är en befintlig informell expertgrupp från kommissionen som inrättats i enlighet med kommissionens beslut C(2016) 3301.

(22)    Se byggsten 9.

(23)    Dessa är befintliga informella expertgrupper från kommissionen som inrättats i enlighet med kommissionens beslut C(2016) 3301.

(24)    När ett beslut om återvändande utfärdas som en separat akt kan det överklagas i separata rättsliga förfaranden, och tidsplanen för att lämna in överklagan måste vara mellan fem och tio dagar för gränsförfarandet, det påskyndade förfarandet, kontroll av att ansökan inte ska prövas och implicit återkallande. Tidsplanen för att lämna in överklagan måste i alla andra fall vara mellan två veckor och en månad.

(25)    Kommissionen kommer att anta rapporten och förslaget till rådets rekommendationer under första kvartalet 2025.

(26)    Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon medlemsstat (omarbetning).

(27)    Se byggsten 9.

(28)    Rapport från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Prognos för kommande in- och utflöden på lång sikt i EU-budgeten (2024–2028), COM(2023) 390 final.

(29)    Se även byggsten 9.

(30)    Till exempel genom att ha mer personal som övervakar närvaron på förläggningar och genom att inrätta förläggningar för Dublinöverföringar. För fler exempel se SWD(2023) 390 final.

(31)    Till exempel genom att visa flexibilitet kring antalet överföringar som kan tas emot per dag/per månad eller kring de timmar som överföringar kan äga rum, och ge fler alternativa dagar för att verkställa överföringar och göra Dublinöverföringar möjliga vid olika gränsövergångsställen. För fler exempel se SWD(2023) 390 final.

(32)    Kommissionens förordning (EG) nr 1560/2003 av den 2 september 2003 om tillämpningsföreskrifter till rådets förordning (EG) nr 343/2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat.

(33)    https://europass.europa.eu/sv.

(34)    https://home-affairs.ec.europa.eu/policies/migration-and-asylum/migration-management/relocation-eu-solidarity-practice_sv; det franska ordförandeskapet i Europeiska unionens råd 2022 (22 juni 2022). First step in the gradual implementation of the European Pact on Migration and Asylum: modus operandi of a voluntary solidarity mechanism (ej översatt till svenska).

(35)    Kommissionens rekommendation (EU) 2020/1366 av den 23 september 2020 om en EU-mekanism för beredskap och hantering av kriser med anknytning till migration (beredskaps- och krisplan för migration).

(36)    I linje med kommissionens rekommendation om utveckling och förstärkning av integrerade barnskyddssystem som utgår från barnets bästa, C(2024) 2680 final.

(37)    Ett ensamkommande barn bör åtföljas av en företrädare eller, om ingen företrädare utsetts, en person som är utbildad att värna om barnets bästa och allmänna välbefinnande under hela den tid då hans eller hennes biometriska uppgifter tas. En person med sådan utbildning bör inte vara den tjänsteman som ansvarar för att ta de biometriska uppgifterna, bör agera oberoende och får inte ta order från den tjänsteman eller den avdelning som ansvarar för att ta de biometriska uppgifterna.

(38)    Artikel 10.2 i screeningförordningen.

(39)    C(2024) 2680 final.

(40)     Praktisk handledning om åldersbedömning | Europeiska unionens asylbyrå (europa.eu) .

(41)    Deltagande i verksamheten inom European Guardianship Network kan bidra till utbyte av sakkunskap och identifiering av god praxis.

(42)    Kommissionens rekommendation av den 15 november 2023 om erkännande av tredjelandsmedborgares kvalifikationer, C(2023) 7700 final.

(43)    Om medlemsstaterna väljer möjligheten att vägra utbildningsrelaterade bidrag och lån till vuxna måste detta inkluderas i nationell lagstiftning.

(44)    Förordning (EG) nr 1030/2002 när det gäller uppehållstillstånd och förordning (EG) nr 2252/2004 när det gäller resehandlingar.

(45)    Kommissionens rekommendation av den 15 november 2023 om erkännande av tredjelandsmedborgares kvalifikationer, C(2023) 7700 final.

(46)    Inkomststöd, stöd vid sjukdom/graviditet, föräldrastöd/barnomsorg och bostadsbidrag om sådant beviljas medborgarna i medlemsstaterna enligt nationell lagstiftning.

(47)    Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1147 av den 7 juli 2021 om inrättande av Asyl-, migrations- och integrationsfonden (EUT L 251, 15.7.2021, s. 1).

(48)    Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/1148 av den 7 juli 2021 om inrättande, som en del av Fonden för integrerad gränsförvaltning, av instrumentet för ekonomiskt stöd för gränsförvaltning och viseringspolitik (EUT L 251, 15.7.2021, s. 48).

(49)    Skäl 72 och artikel 21.8 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1351 av den 14 maj 2024 om asyl- och migrationshantering, EUT L, 2024/1351, 22.5.2024; skäl 11 och artikel 16.4 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2024/1348 av den 14 maj 2024 om upprättande av ett gemensamt förfarande för internationellt skydd i unionen och om upphävande av direktiv 2013/32/EU, EUT L, 2024/1348, 22.5.2024.

(50)    Europeiska rådets slutsatser av den 1 februari 2024, EUCO 2/24.

(51)    Verktygslåda för hur EU-fonder används till integration av personer med invandrarbakgrund 2021–2027, Europeiska kommissionen, november 2021.

(52)    COM(2024) 126 final, IV.1 ”Ett nytt paradigm baserat på omfattande partnerskap”.

(53)

   Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2021/947 av den 9 juni 2021 om inrättande av instrumentet för grannskapet, utvecklingssamarbete och internationellt samarbete – Europa i världen – om ändring och upphävande av Europaparlamentets och rådets beslut nr 466/2014/EU och om upphävande av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1601 och rådets förordning (EG, Euratom) nr 480/2009 (EUT L 209, 14.6.2021, s. 1).

(54)    Ansökningsomgångar för gemensamma operativa partnerskapsprojekt på 12 miljoner euro finns för närvarande öppna via EU:s portal för finansiering och anbud (europa.eu) .

(55)    Operativa partnerskap mot smuggling inleddes 2022 med Marocko, Niger (upphävt) och västra Balkan, och 2023 med Tunisien.

(56)    Se handlingsplanen om arbetskrafts- och kompetensbrist i EU, COM(2024) 131.

(57)    För vissa genomförandeakter föreskrivs det i förordningarna att kommissionen inte kommer att biträdas av kommittén. Detta gäller till exempel genomförandeakten om fastställande av varje medlemsstats tillräckliga kapacitet.

(58)    Dessa omfattar kontaktkommittén för Dublinförordningen, kontaktkommittén för skyddsgrunder, kontaktkommittén för Eurodac, kontaktkommittén för mottagande, kontaktkommittén för asylförfaranden, kontaktgruppen för återvändandedirektivet, expertgruppen för återtagande, expertgruppen för förvaltning av de yttre gränserna, expertgruppen för vidarebosättning och det europeiska integrationsnätverket samt EU:s mekanism för krisberedskap och krishantering. Uppdragsbeskrivningen för dessa expertgrupper kan behöva ses över och anpassas för att se till att den nu hänvisar till paktens instrument (i stället för till de gamla instrumenten).

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 12.6.2024

COM(2024) 251 final

BILAGOR

till

MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET, EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN SAMT REGIONKOMMITTÉN

Gemensam genomförandeplan för migrations- och asylpakten

{SWD(2024) 251 final}

Mall för nationella genomförandeplaner

I.Översikt över situationen och de främsta bristerna

(Allmän beskrivning av situationen under de senaste åren, bedömning av var de främsta problemområdena finns)

II.Byggstenar

1.Eurodac

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

2.Gränsförfarande/screening

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

3.Mottagande (inklusive åtgärder före integration, förvar/alternativ till förvar)

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

4.Asylförfarande

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

5.Återvändande

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

6.Ansvar

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

7.Solidaritet

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

8.Beredskap/kris

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

9.Övergripande: rättsliga skyddsåtgärder/rättshjälp/sårbarhetsfrågor/övervakning av de grundläggande rättigheterna

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

10.Vidarebosättning, inkludering och integration

·Aktuellt läge: översikt över grundläggande kapaciteter, viktiga administrativa aktörer/behöriga myndigheter.

·Definition av mål

·Krav: a) lagstiftnings-/regleringsarrangemang, b) organisation/administrativa processer, c) personal (bemanning och utbildning), d) infrastruktur, e) it-behov, f) kostnadsberäkning och upphandlingsbehov

·Milstolpar: 6 månader, 12 månader, 18 månader

III.Samordning/styrning

·Samordningsmekanismer

·Övervakning och insamling av uppgifter

IV.Slutsats

Sammanfattning av kraven, inklusive vägledande finansieringskällor (nationella medel, EU-medel), framför allt vilka delar som ska omfattas av halvtidsöversynen av fonderna för inrikes frågor och täckas med de särskilda anslag som följer av översynen av den fleråriga budgetramen.