OBVESTILO KOMISIJE

Smernice o živih živalih, ki so gojene v ujetništvu na podlagi uredb EU o trgovini s prostoživečimi rastlinskimi in živalskimi vrstami

(2022/C 306/02)

Innehållsförteckning

Inledning

Dokumentstatus

Kontroll av lagligt förvärv – allmänna överväganden

3.1.

Lagligt ursprung för exemplar uppfödda i fångenskap

3.2.

Etablering av avelsbeståndet

3.3.

Ursprungskoder

3.3.1.

Tillförsel av exemplar från deras naturliga miljö

3.3.2.

Produktion av andra generationens avkomma

3.4.

Ändamålskoder

3.5.

Nomenklaturfrågor

Införsel till EU

4.1.

Den administrativa myndighetens roll vid bedömningen av importtillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

4.2.

Den vetenskapliga myndighetens roll vid bedömningen av importtillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

Handel inom EU

5.1.

Den administrativa och vetenskapliga myndighetens roll vid bedömningen av ansökningar om handel inom EU med exemplar av arter i bilaga A som är uppfödda i fångenskap

5.2.

Den administrativa och vetenskapliga myndighetens roll i handeln inom EU med exemplar av arter i bilaga B som är uppfödda i fångenskap

Export och återexport från EU

6.1.

Återexport av exemplar uppfödda i fångenskap

6.2.

Export av exemplar uppfödda i fångenskap

6.2.1.

Den administrativa myndighetens roll vid bedömningen av exporttillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

6.2.2.

Den vetenskapliga myndighetens roll vid bedömningen av exporttillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

Förverkade djur

Bilaga 1

Aspekter som ska beaktas vid bedömningen av risker i samband med handel med exemplar uppfödda i fångenskap

Bilaga 2

Information som begärs från exportlandet

Bilaga 3

Flödesschema för bedömning av ursprungskoder

1. Inledning

Denna vägledning är avsedd att hjälpa EU:s medlemsstater och berörda aktörer att genomföra EU:s förordningar om handel med vilda djur och växter (1) när det gäller levande djur som är födda och uppfödda i fångenskap, i de fall då de förs in till EU, (åter)exporteras från EU eller handlas internt inom EU.

Syftet med vägledningen är särskilt att hjälpa EU:s medlemsstater att bedöma om exemplar uppfödda i fångenskap (2) av arter som är upptagna i bilagorna till grundförordningen uppfyller villkoren för utfärdande av de dokument som krävs för import, (åter)export eller intern handel.

I konventionen om internationell handel med utrotningshotade arter av vilda djur och växter (Cites) förtecknas utrotningshotade arter. Under årens lopp har andelen rapporterad handel med exemplar av dessa arter som tas från sin naturliga miljö minskat, medan andelen arter som föds upp i olika typer av produktionssystem, inklusive uppfödning i fångenskap, har ökat (3).

Exemplar som inte tagits från den naturliga miljön anses ofta inte ha någon direkt negativ påverkan på vilda populationer, eller anses ibland rentav ge bevarandefördelar – genom att deras uppfödning minskar efterfrågan på vilda exemplar, ger information om livshistoria som kan användas inom bevarandearbetet, bidrar till att utveckla teknik som kan användas i avel för bevarandeändamål, eller etablerar en ”försäkringspopulation” i fångenskap, dvs. att arter föds upp i fångenskap som en försiktighetsåtgärd mot utrotning i naturen. De bestämmelser som reglerar handeln med dessa exemplar är således mer tillåtande än de som gäller för exemplar som tagits från sin naturliga miljö.

Dessa undantag har dock också missbrukats, och handel med exemplar som tagits från sin naturliga miljö har skett genom bedrägliga uppgifter om att ursprunget är uppfödning i fångenskap. Uppfödning i fångenskap kan ha en betydande negativ påverkan på bevarandet av naturliga populationer i de fall då de ursprungliga avelsbestånden har förvärvats eller kompletteras på ett ohållbart sätt.

I vissa fall har verksamheter för uppfödning i fångenskap använt exemplar som förvärvats olagligt. Det har också förekommit fall där påståenden om uppfödning var osanna och vilda exemplar ”tvättats” som uppfödda i fångenskap. Därför måste det beaktas hur verksamheter som uppges vara uppfödning i fångenskap kan påverka vilda populationer, och det behövs en enhetlig strategi i alla EU:s medlemsstater för att säkerställa att det inte förekommer någon handel när det finns rimliga tvivel om tillförlitligheten hos påståenden om uppfödning i fångenskap, och för att skydda legitim uppfödning i fångenskap mot illojal konkurrens.

Det krävs vägledning för att se till att EU:s medlemsstater är konsekventa i sitt tillvägagångssätt för att genomföra bestämmelserna och att de tillämpar likvärdiga normer för levande djur som föds upp i fångenskap. Konsekvens mellan EU:s medlemsstater kan uppnås genom vägledning för tolkningen av relevanta artiklar i grundförordningen avseende djur som föds upp i fångenskap, samt för tolkningen av relevanta artiklar i tillämpningsförordningen.

EU:s medlemsstater uppmanas att använda nedanstående vägledning från fall till fall och på ett sätt som står i proportion till varje situation.

2. Dokumentstatus

Denna vägledning har utarbetats av Europeiska kommissionen och ett utkast har godkänts av kommittén för handel med vilda djur och växter, inrättad enligt artikel 18 i grundförordningen, och därmed av de behöriga myndigheterna i EU:s medlemsstater.

Dokumentet är avsett att hjälpa de nationella myndigheterna att tillämpa EU:s förordningar om handel med vilda djur och växter.

Det är inte rättsligt bindande. Dess enda syfte är att tillhandahålla information om vissa aspekter av grundförordningen, tillämpningsförordningarna och om åtgärder som anses vara bästa praxis.

Det varken ersätter, lägger till eller ändrar något i den tillämpliga EU-rätten i denna fråga, som fortfarande är den rättsliga grund som måste tillämpas.

Dokumentet bör inte heller betraktas separat. Det ska användas i kombination med lagstiftningen och inte som en fristående referens. Endast Europeiska unionens domstol har behörighet att tolka EU-rätten med avgörande verkan.

Kommissionen offentliggör denna vägledning på nätet och EU-länderna kan också offentliggöra den. Den kommer att ses över av kommissionen och kommittén för handel med vilda djur och växter vid lämplig tidpunkt.

Vissa EU-medlemsstater och andra länder utanför EU kan tillämpa strängare nationella kontroller av handeln med levande exemplar uppfödda i fångenskap. De som ansöker om Cites-dokument bör därför också kontrollera de regler som gäller i destinationslandet eller ursprungslandet innan de flyttar levande exemplar uppfödda i fångenskap.

3. Kontroll av lagligt förvärv – allmänna överväganden

I detta avsnitt ges först vägledning om de aspekter som ska beaktas vid bedömningen av ett påstående om uppfödning i fångenskap för ett visst exemplar (avsnitt 3.1) och det ursprungliga avelsbeståndet (avsnitt 3.2), medan efterföljande avsnitt behandlar ursprungskoder (avsnitt 3.3) och ändamålskoder (avsnitt 3.4) och deras förhållande till uppfödning i fångenskap, och i ett avslutande avsnitt (3.5) ges vägledning om hur ändringar i nomenklaturen ska hanteras.

3.1. Lagligt ursprung för exemplar uppfödda i fångenskap

Vid bedömningen av om ett exemplar uppfött i fångenskap av en art som är upptagen i bilaga A eller B har förvärvats lagligt bör följande allmänna punkter beaktas:

—	Riskbedömning – administrativa myndigheter bör ägna särskild uppmärksamhet åt fall där ökade risker kan identifieras i enlighet med bilaga 1 till detta dokument. De faktorer som förtecknas i bilagan är vägledande och bör anpassas till bedömningen av varje enskilt fall.

—	Spårbarhetskedja – så långt det är praktiskt möjligt bör alla transaktioner som rör föräldrabeståndet till det i fångenskap uppfödda exemplaret, det uppfödda exemplaret självt och den efterföljande äganderätten till det exemplaret dokumenteras kronologiskt.

—

Tillbörlig aktsamhet – administrativa myndigheter uppmuntras att samråda med relevanta statliga och mellanstatliga organ för att kontrollera om exemplaren har förvärvats lagligt, med avseende på skyldigheterna enligt Cites och uppfyllandet av kraven på tillbörlig aktsamhet. Dessa grupper omfattar bland annat administrativa myndigheter för andra Cites-parter, Cites djurkommitté, Cites-sekretariatet och expertgrupperna i Species Survival Commission inom Internationella naturvårdsunionen (IUCN).

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt fall som rör hotade arter (4), där utbredningsstaten eller utbredningsstaterna bör kontaktas för att verifiera om arten någonsin exporterats lagligt, såvida inte tillfredsställande skriftliga bevis lämnats. Om kontakter med utbredningsstaternas myndigheter inte ger resultat kan administrativa myndigheter också välja att kontakta sökanden direkt.

—

Bevisbörda – för intern handel inom EU och (åter)export bör de administrativa myndigheterna kräva att sökanden lägger fram skriftliga bevis för lagligt förvärv. I många fall kommer bevis på lagligt förvärv att vara i form av ett EU-intyg (bilaga A) eller ett dokument som överensstämmer med det vägledande dokumentet om Bevis på lagligt förvärv av levande djur av arter som upptagits i bilaga B (5). I avsaknad av dessa dokument kan andra typer av dokument eller bevis beaktas:

I de fall där aktörerna inte längre innehar dokument som styrker lagligt förvärv och sådana inte heller kan erhållas av de administrativa myndigheterna, kan lagligt förvärv fastställas på grundval av andra faktorer. Detta gäller för långvariga uppfödningsverksamheter som antingen etablerades innan arten togs upp i Cites eller etablerades för flera årtionden sedan (beroende på en arts reproduktionscykel).

I sådana fall kan den administrativa myndigheten överväga att bekräfta lagligt förvärv av ett exemplar om följande kan bevisas:

—	Innan avelsbeståndet för uppfödningsverksamheten etablerades hade ett antal lagliga importer till EU ägt rum (dvs. arten var föremål för laglig handel).

—	Uppfödning av arten är generellt sett möjlig, med en avkastning som motsvarar aktörens påstående, och var också möjlig redan när uppfödningsverksamheten etablerades.

—	Uppfödaren har framgångsrikt fött upp exemplar sedan avelsbeståndet etablerades, eller kan visa att minst två (2) generationer har fötts upp på anläggningen.

Ett exemplar av en art som är upptagen i bilaga A eller B får lagligen föras in i EU med stöd av ett importtillstånd som utfärdats av bestämmelsemedlemsstaten. Detta exemplar, eller avkomma till sådana exemplar, får därefter förflyttas till en annan medlemsstat.

För exemplar av en art som är upptagen i bilaga A måste sådan intern handel omfattas av ett intyg för handel inom EU.

För exemplar av en art som är upptagen i bilaga B kommer importtillståndet att förbli en viktig del av spårbarhetskedjan, tillsammans med andra typer av dokumentation, t.ex. en faktura eller bevis på lagligt förvärv. Om ett sådant exemplar, eller dess avkomma, befinner sig i en annan medlemsstat och den medlemsstaten får information som gör att ett lagligt ursprung allvarligt kan ifrågasättas, bör de medlemsstater som är inblandade i transaktionen samråda med varandra (6).

Om det finns trovärdiga bevis för att ett dokument har utfärdats under felaktigt antagande att villkoren för dess utfärdande var uppfyllda, uppmanas den administrativa myndigheten i den utfärdande medlemsstaten starkt att förklara dokumentet formellt ogiltigt.

Om de berörda medlemsstaterna inte når en överenskommelse och det fortfarande finns tvivel om giltigheten av ett dokument som utfärdats av en annan medlemsstat, kan den medlemsstat som får in en ansökan på grundval av det ifrågasatta dokumentet besluta att inte utfärda något nytt dokument (intyg för handel inom EU eller återexportintyg).

Den kan också besluta att utfärda ett EU-intyg som begränsar handeln och endast tillåter handel inom EU. Särskilda restriktioner kan införas i det relevanta EU-intyget för att klargöra att det inte tillåter (åter)export av exemplaret. Alla medlemsstater uppmanas att respektera villkoren i ett EU-intyg eller importtillstånd från en annan medlemsstat och att kopiera dessa restriktioner i alla nya dokument som utfärdas på grundval av intyget eller tillståndet.

3.2. Etablering av avelsbeståndet

Enligt artikel 54 i tillämpningsförordningen kan ett exemplar anses vara uppfött i fångenskap endast om avelsbeståndet har anskaffats i enlighet med på förvärvsdagen tillämplig lagstiftning och på ett sätt som inte inverkat menligt på de berörda arternas överlevnad i vilt tillstånd.

För ett nyligen etablerat avelsbestånd kan detta styrkas genom dokumentation i form av importtillstånd, intyg för handel inom EU eller dokumentation som överensstämmer med det vägledande dokumentet om Bevis på lagligt förvärv av levande djur av arter som upptagits i bilaga B (se fotnot 5).

Om ett avelsbestånd etablerades innan arten togs upp i Cites eller i EU:s förordningar om handel med vilda djur och växter, och trovärdiga bevis läggs fram för detta, kan kommersiell uppfödning tillåtas (både för export och för handel inom EU).

Om avelsbeståndet importerades bör fokus ligga på bevis för att exemplaren lagligen importerats i enlighet med Cites och EU-lagstiftningen, inklusive eventuella strängare inhemska åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna.

Antalet generationer som framgångsrikt fötts upp i fångenskap inom EU kan utgöra en del av beviset för laglig uppfödning. Om de ursprungliga avelsbestånden är stora kan detta dock vara en indikation på den potentiella negativa påverkan som det olagliga uttaget kan ha haft på artens bevarande.

3.3. Ursprungskoder

Bilaga 3 innehåller ett flödesschema som sammanfattar hur olika ursprungskoder ska användas för djur som hålls i fångenskap vid någon tidpunkt, på grundval av bestämmelserna i EU:s förordningar om handel med vilda djur och växter och med beaktande av de resolutioner och definitioner för tolkning av dessa förordningar som antagits av partskonferensen för Cites. Detta kan hjälpa myndigheterna att kontrollera om rätt kod används i en viss ansökan och särskilt om ursprungskod C tillämpas korrekt.

Vid bedömningen av ansökningar för exemplar födda i fångenskap bedömer den administrativa myndigheten, i samråd med den vetenskapliga myndigheten, om ursprungskoderna har tillämpats korrekt enligt artikel 54.3 och 54.4 i tillämpningsförordningen.

För att kunna godta ursprungskoden C som betecknar exemplar uppfödda i fångenskap måste man särskilt överväga om avelsbeståndet

a)	upprätthålls utan att exemplar från den naturliga miljön regelbundet förs in, och

b)	förvaltas på ett sätt som kan producera andra generationens avkomma.

Denna utvärdering måste göras från fall till fall, beroende på art och uppfödare. Ursprungskod C kan till exempel lättare tilldelas för en art som man vet har fötts upp i fångenskap under många generationer i EU, än för en art för vilken andra generationens avkomma ännu inte har producerats eller är mycket sällsynt. I det senare fallet är det mer sannolikt att ursprungskod F är tillämplig.

I de följande två underavsnitten ges mer detaljerad information om de båda ovannämnda villkoren.

3.3.1. Tillförsel av exemplar från deras naturliga miljö

När anläggningar föder upp exemplar under kontrollerade förhållanden måste medlemsstaternas myndigheter överväga om avelsbeståndet regelbundet har förstärkts med vildfångade individer.

Om vildfångade exemplar endast tillförs mycket tillfälligt, och i enlighet med kraven i artikel 54.3 i tillämpningsförordningen, får ursprungskod C tillämpas på avkomman från denna anläggning (förutsatt att alla andra krav i artikel 54 är uppfyllda).

Nödvändigheten att tillföra vilda exemplar till ett avelsbestånd kan vetenskapligt fastställas genom genetisk profilering. Hur ofta sådan tillförsel kan ske och ändå anses vara ”tillfällig” kan bero på artens generationstid och är i alla händelser artspecifikt. Med tiden, och återigen beroende på generationstiden, bör de nytillförda vilda exemplaren inte utgöra en stor del av avelsbeståndet, eftersom det inte skulle vara hållbart att upprätthålla ett avelsbestånd som kommer från den naturliga miljön.

När vilda exemplar av arter upptagna i bilaga A importeras för avelsändamål bör följande faktorer beaktas:

—	Huruvida ett projekt för uppfödning i fångenskap är nödvändigt för bevarandeändamål, med beaktande av liknande verksamhet på andra håll i världen och in situ-bevarandeinsatser eller avsaknaden av sådana insatser.

—	Förekomsten av exemplar uppfödda i fångenskap på andra håll i världen som skulle kunna användas i stället för vildfångade exemplar.

—	Synpunkter från exportlandets vetenskapliga myndighet.

—	Synpunkter från den relevanta internationella, nationella eller regionala stamboksinnehavaren eller ex situ-programsamordnaren inom EAZA (European Association of Zoos and Aquaria) (7), om sådana finns.

—	Synpunkter från IUCN:s expertgrupper på arters överlevnad eller andra experter, om sådana finns.

—	Presentation av motiven för uppfödningen i fråga om fastställda mål, planering och forskning före import.

—	Uppfödningsprojektets resultat när det gäller samarbete med andra på fältet och publicerat material om avel, djurhållning och biologi.

—	Sökandens generella erfarenhet av uppfödning i fångenskap och särskilt för den aktuella arten, samt projektets långsiktiga livskraft.

—	Officiellt/institutionellt stöd till projektet.

—	Fotografiska bevis för uppfödningsanläggningen, där så är möjligt, för att styrka den väsentliga skriftliga informationen.

—	Fördelar för in situ-populationen till följd av att exemplar tas från den naturliga miljön i utbredningsstaten.

Dessa faktorer presenteras inte i någon särskild ordning, och den utsträckning i vilken de behöver beaktas skiljer sig från fall till fall.

3.3.2. Produktion av andra generationens avkomma

För att bedöma om uppfödningen ”förvaltas på ett sätt som bevisligen kan leda till produktion av andra generationens avkomma i kontrollerad miljö” (artikel 54.4 i tillämpningsförordningen) krävs en betydande mängd information om uppfödningsmetoderna och den aktuella arten.

Under vissa omständigheter kan handel med exemplar av första generationen ske med ursprungskod C, förutsatt att uppfödningen förvaltas på ett sätt som kan leda till produktion av andra generationens avkomma. Varje sådant fall bör bedömas utifrån sina egna meriter, med beaktande av ett antal faktorer, t.ex.

—	inhysningsförhållanden,

—	utfodringsbehov,

—	lämpliga uppfödningsförhållanden,

—	uppfödningscykelns komplexitet,

—	antalet individer i avelsbeståndet,

—	tillgång till obesläktade exemplar av första generationen,

—	genetisk förvaltning (förande av en aktuell stambok, även med beaktande av underarter),

—	tidigare dokumenterad uppfödningsframgång för den enskilda uppfödaren eller för uppfödarsamhället i allmänhet,

—	möjligheten att på årsbasis producera det uppgivna antalet rapporterade individer,

—

könskvot,

—	könsmognadsålder och överlevnadsgrad,

—	artens sällsynthet i fångenskap.

En bedömning mot bakgrund av artikel 54.4 i tillämpningsförordningen måste därför innehålla uppgifter om hur den nuvarande avelsgruppen förvaltas och om möjligheterna att föda upp arten till en andra generation (F2) och senare generationer.

Det kan hända att en uppfödare inte tidigare har visat att de har fött upp arten i fråga till andra generationen, men att de har etablerat alla förutsättningar för att göra det.

För mycket sällsynta arter, eller arter som är svåra att föda upp, kan detta t.ex. påvisas genom uppfödarens medlemskap i ett samordnat uppfödningsprogram som ett EAZA Ex-situ-program (EEP – tidigare kallat European Endangered Species Programme) som redan framgångsrikt har fött upp arten i fångenskap.

Framgången för uppfödningsprogrammet som helhet bör beaktas tillsammans med i vilken utsträckning den enskilda uppfödaren har skapat liknande förutsättningar för uppfödning, med beaktande av andra uppfödares kunskap och hjälp.

Bedömningen av en enskild art eller uppfödare kan också ändras över tid, beroende på hur avelsbeståndet förvaltas.

3.4. Ändamålskoder

De ändamål för vilka införsel av exemplar kan tillåtas beror på artens ursprung (uppfödda i fångenskap eller vildfångade) och på artens skyddsstatus (bilaga A eller bilaga B).

Ändamålskoder anges på alla importtillstånd, med angivande av det avsedda skälet för importen. Om avelsbeståndet består av exemplar enligt bilaga A eller exemplar enligt bilaga B av arter som är sällsynta, eller mycket sällan uppfödda i fångenskap, eller omfattas av en nollkvot för kommersiell handel med vilda exemplar som har importerats av andra skäl än kommersiella ändamål, måste större försiktighet tillämpas vid bedömningen av om avkomman till dessa exemplar ska få saluföras.

På grundval av relevant ändamålskod gäller begränsningar för vad som kan göras med exemplaret i fråga och med dess avkomma. I detta avsnitt ges vägledning om tolkningen av de olika ändamålskoder som tillämpas på exemplar som importerats och som nu ingår i ett avelsbestånd:

—	Ändamålskod S (vetenskaplig) eller M (medicinsk, inklusive biomedicinsk forskning): Exemplaren är avsedda för främjande av vetenskap eller för viktiga biomedicinska ändamål för vilka arten har visat sig vara den enda lämpliga.

—

Ändamålskod B (avel i fångenskap):

Exemplaren är avsedda för icke-kommersiella avelsprogram som kommer att ge bevarandefördelar för arten i fråga. Ändamålskod B bör inte godtas för exemplar vars avkomma är avsedd för kommersiell handel, utan bör i stället reserveras för bevarandeavel.

En transaktions icke-kommersiella karaktär kan verifieras på grundval av följande uppgifter, med beaktande av att enskilda projekt skiljer sig åt och att en viss flexibilitet är nödvändig:

—	En tydlig beskrivning av bevarandefördelarna för den vilda populationen av arten (t.ex. stöd till den vilda populationen, återinförande i naturen osv.).

—	Tydlig plan och tidsram för projektet (t.ex. vem som återinför exemplaret, vid vilken tidpunkt; om inget omedelbart återinförande planeras, vad händer – om projektet är mer framgångsrikt än väntat – med överskottsexemplar osv.).

—	En stambok ska finnas och upprätthållas, i syfte att bevara den genetiska variationen.

—	Veterinärmedicinskt stöd till projektet för att förhindra att sjukdomar sprids till vilda populationer.

—	Stöd i ursprungslandet eller återinförande till projektet.

—	Ingen kommersiell användning av exemplaret och dess avkomma.

—	Ändamålskod Z (djurparker): Exemplaren är avsedda för djurparker och får endast förflyttas mellan djurparker.

—	Ändamålskod E (utbildning): För utbildningsändamål som syftar till att bevara arten. Denna bevarandefördel bör dokumenteras med hjälp av ett utbildningskoncept.

—	Ändamålskod P (personliga ägodelar): Exemplaren är avsedda för personligt bruk, t.ex. som privata sällskapsdjur.

Om transaktionen inte tydligt omfattas av någon av de ovannämnda icke-kommersiella ändamålskoderna ska ändamålskod T användas och exemplaret i fråga måste uppfylla alla kriterier för att kommersiell handel ska tillåtas.

Den administrativa myndigheten får, efter nödvändiga samråd, även begränsa den kommersiella användningen av exemplaret eller dess avkomma endast till EU:s inre marknad. Detta kan säkerställas genom de villkor som anges i importtillståndet och därefter i EU-intyget.

När ett exemplar inte längre kan användas för det syfte som det importerades för, och vid en begäran om att det ska få användas för kommersiella ändamål, bör den administrativa myndigheten i samråd med den vetenskapliga myndigheten bedöma om exemplaret kan ha importerats för kommersiella ändamål.

Ett djur som importeras för ett forskningsprojekt eller ett avelsprogram kan till exempel användas i ett befintligt avelsbestånd eller saluföras självt, förutsatt att det står klart att den ursprungliga importen hade ett legitimt syfte och inte användes som täckmantel för att importera djur för kommersiella ändamål. Samråd med exportlandet kan vara nödvändigt för denna utvärdering.

När det står klart att det inte var tillåtet att importera exemplaret för kommersiella ändamål bör handel med exemplaret eller uppfödning för försäljning av avkomman i allmänhet inte tillåtas. Kommersiell användning av produkter av exemplaret bör inte heller tillåtas.

3.5. Nomenklaturfrågor

Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt nyligen upptäckta arter, arter som nyligen genomgått taxonomiska förändringar samt arter för vilka den godtagna Cites-nomenklaturen inte överensstämmer med nyare, allmänt accepterad vetenskaplig litteratur.

Detta kan göra spårbarhetskedjan avsevärt mer komplicerad. Samråd mellan den administrativa myndigheten och den vetenskapliga myndigheten rekommenderas vid verifiering av det lagliga ursprunget i sådana fall.

4. Införsel till EU

Ett exemplar av en djurart kan anses vara uppfött i fångenskap endast om en behörig administrativ myndighet i samråd med en behörig vetenskaplig myndighet i den berörda medlemsstaten är övertygad om att kriterierna i artikel 54 i tillämpningsförordningen är uppfyllda. De villkor för import som avses i artikel 4 i grundförordningen gäller även för exemplar uppfödda i fångenskap som avses i artikel 7.1 i samma förordning. Därför bör vetenskapliga myndigheter involveras i bedömningen av ansökningar om import av exemplar uppfödda i fångenskap. I synnerhet måste de säkerställa att alla exemplar av vilt ursprung som används för uppfödning i fångenskap (föräldrabestånd och alla exemplar som undantagsvis tillförs avelsbeståndet) uppfyller de krav i artikel 4.2 a och 4.1 e som är kopplade till artikel 4.2 c.

Detta innebär i huvudsak att den administrativa myndigheten efter samråd med den vetenskapliga myndigheten fastställer att införseln till EU inte försämrar artens bevarandestatus, att exemplaret har förvärvats lagligt och att det inte finns några andra faktorer som talar emot utfärdande av importtillståndet.

De vetenskapliga myndigheterna måste också förvissa sig om att produktionsmetoden för de importerade exemplaren inte försämrar artens bevarandestatus eller omfattningen av det område där den berörda vilda populationen av arten lever.

Orealistiska (8) påståenden om uppfödning i fångenskap kan leda till att ett importtillstånd enligt artikel 4.1 e i grundförordningen och artikel 7.6 i tillämpningsförordningen nekas. Avvikelser i uppgifterna om påstådd uppfödning i fångenskap bör medföra ytterligare analys av ansökan och kontakter med exportlandet, varefter ett slutligt beslut måste fattas från fall till fall.

Import av exemplar uppfödda i fångenskap från icke-utbredningsstater bör i allmänhet inte tillåtas om exemplar av arten aldrig har exporterats från utbredningsstaten med ett giltigt Cites-tillstånd eller Cites-intyg. Det måste dock beaktas att exemplaren kan ha transporterats till icke-utbredningsstaten innan arten togs upp i Cites.

4.1. Den administrativa myndighetens roll vid bedömningen av importtillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

Den administrativa myndigheten undersöker om exemplaret har förvärvats i enlighet med lagstiftningen om skydd av den aktuella arten. I samråd med medlemsstatens behöriga vetenskapliga myndighet och efter att ha övervägt eventuella yttranden från gruppen för vetenskapliga undersökningar (Scientific Review Group) undersöker den administrativa myndigheten om de exemplar som ska importeras kan anses vara uppfödda i fångenskap, i enlighet med artikel 54 i tillämpningsförordningen.

Den administrativa myndigheten ägnar särskild uppmärksamhet åt importansökningar där ökade risker har identifierats i enlighet med bilaga 1 till vägledningen. De faktorer som förtecknas i bilagan är vägledande och ersätter inte en korrekt detaljerad bedömning av varje enskilt fall. Bedömningen kan visa att påståendet om uppfödning i fångenskap är giltigt och robust trots att det föreligger en eller flera risker.

För att fastställa om exemplaren uppfyller kriterierna i artikel 54.1–54.4 i tillämpningsförordningen kan uppgifter från det berörda tredjelandet behöva inhämtas, i enlighet med artikel 7.6 i tillämpningsförordningen.

Importtillstånd bör inte utfärdas av medlemsstaterna om de, trots en begäran om detta, inte får tillräcklig information från exportören eller det exporterande eller återexporterande landet om att de exemplar som ska importeras till EU uppfyller villkoren för att anses vara uppfödda i fångenskap.

4.2. Den vetenskapliga myndighetens roll vid bedömningen av importtillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

Den vetenskapliga myndigheten i den importerande medlemsstaten avger ett yttrande om huruvida kriterierna i artikel 54 i tillämpningsförordningen och importvillkoren i artikel 4.1 och 4.2 i grundförordningen är uppfyllda.

Detta yttrande grundar sig på en vetenskaplig bedömning av tillgänglig information, med beaktande av eventuella risker som identifierats i enlighet med bilaga 1 till denna vägledning.

När det finns tvivel om att ursprunget för exemplaren i handel är uppfödning i fångenskap, samråder den vetenskapliga myndigheten (eller den administrativa myndigheten, efter samråd med den vetenskapliga myndigheten) i den importerande medlemsstaten med den vetenskapliga myndigheten (och eventuellt den administrativa myndigheten) i exportlandet/ursprungslandet. Syftet är att få information som bekräftar att de exemplar som ska importeras uppfyller kriterierna för exemplar uppfödda i fångenskap.

Om den nödvändiga informationen inte finns att tillgå från den administrativa eller vetenskapliga myndigheten i exportlandet/ursprungslandet får den vetenskapliga myndigheten i den importerande medlemsstaten samråda direkt med sökanden. I samband med detta uppmanas myndigheten att använda checklistan med frågor i bilaga 2. Checklistan är vägledande, bör anpassas till varje enskilt fall och alla frågor behöver inte vara tillämpliga i samtliga fall.

Den vetenskapliga myndighetens yttranden bör avges från fall till fall och kan formuleras för ett visst exemplar, för en särskild uppfödningsanläggning, för en art (t.ex. om det är lätt eller svårt att föda upp en viss art) eller för import från ett visst land.

Den vetenskapliga myndigheten i den importerande medlemsstaten informerar den administrativa myndigheten om sina resultat. De vetenskapliga myndigheterna uppmanas att dela med sig av sina bedömningar till Cites-myndigheterna i andra EU-medlemsstater via databasen för uppfödning i fångenskap (Captive Breeding-databasen) (9).

När det finns betänkligheter avseende artens uppfödning i fångenskap (negativa utlåtanden eller ihållande tvivel) bör den vetenskapliga myndigheten i medlemsstaten uppmärksamma gruppen för vetenskapliga undersökningar på detta så att den kan överväga frågan och vidta lämpliga åtgärder. I sådana fall får Europeiska kommissionen samråda med den administrativa eller vetenskapliga myndigheten i exportlandet eller i utbredningsstaterna.

Resultatet av bedömningen inom gruppen för vetenskapliga undersökningar görs tillgängligt via Species+ (10) eller Captive Breeding-databasen, beroende på vad som är lämpligt, som referens för vetenskapliga och administrativa myndigheter.

5. Handel inom EU

5.1. Den administrativa och vetenskapliga myndighetens roll vid bedömningen av ansökningar om handel inom EU med exemplar av arter i bilaga A som är uppfödda i fångenskap

Före utfärdande av ett intyg som tillåter kommersiell verksamhet för exemplar som uppges vara födda och uppfödda i fångenskap bör den berörda administrativa myndigheten, i samråd med den behöriga vetenskapliga myndigheten, förvissa sig om att kriterierna i artikel 54 i tillämpningsförordningen är uppfyllda.

Ett sådant samråd kan göras från fall till fall för varje ansökan, eller också kan det vara artspecifikt. Vid återkommande ansökningar för en viss art, och när föräldrabeståndet redan omfattas av giltiga intyg för handel inom EU med ursprungskod C, är samråd med den vetenskapliga myndigheten eventuellt inte nödvändigt.

Den administrativa eller vetenskapliga myndigheten bör begära minst följande uppgifter varje gång en känd uppfödare ansöker om ett intyg för handel inom EU (se nedan för ytterligare aspekter som gäller nya uppfödare):

1.	Uppfödarens namn och adress.

2.	Tillstånd eller intyg för handel inom EU för föräldrabeståndet (som kan bestå av två djur, eller fler vid gruppinhysning). I detta fall bör den minsta gruppen potentiella föräldrar förtecknas tillsammans med deras respektive bevis på lagligt förvärv, ålder och kön).

3.	Antal avkommor per reproduktionstillfälle.

4.	Identifiering av varje avkomma.

5.	(Ungefärligt) födelsedatum.

6.	Avkommans kön (om känt).

En beskrivning av uppfödningsmetoder – när antalet avkommor verkar vara för högt jämfört med litteraturuppgifter, eller för arter som mycket sällan föds upp i fångenskap. Vetenskapliga framsteg som stöder reproduktion, t.ex. in vitro-befruktning, måste beaktas, eftersom dessa kan leda till högre reproduktionstakt än vad som skulle förväntas under naturliga förhållanden. Dessutom kan mer än en kull ofta erhållas i fångenskap, medan detta kan vara ovanligt i den naturliga miljön.

Vid bedömningen av en ansökan om intyg för ett exemplar uppfött i fångenskap bör den administrativa myndigheten beakta följande indikatorer på högre eller lägre risk:

—	Är uppfödaren känd för att lagligen föda upp denna art?

—	Har föräldrabeståndet uppnått könsmognad (även här bör eventuella skillnader beaktas mellan djur som hålls i fångenskap jämfört med information om exemplar i deras naturliga miljö), och kan det fortfarande reproducera sig?

—	Är det uppgivna antalet avkommor rimligt?

—	Är det uppgivna antalet kullar rimligt?

—	Har föräldrabeståndet tidigare producerat avkomma?

—	Föddes föräldrabeståndet i fångenskap? Om inte, har en F2-generation producerats under liknande omständigheter?

—	Gäller ansökan en art som är endemisk eller inhemsk i EU, eller en art som man vet tagits olagligt från den naturliga miljön?

Om det handlar om en ny uppfödare eller om det föreligger osäkerhet om någon av ovanstående uppgifter, kan den administrativa myndigheten, utöver frågorna 1–7 ovan, begära ytterligare information. Detta kan, beroende på vad som är relevant, omfatta följande:

—	Storlek och ursprung (vilt eller uppfött i fångenskap) för det ursprungliga avelsbeståndet.

—	Det nuvarande avelsbeståndets storlek i totalt antal individer, inklusive kvoten hanar/honor.

—	Uppgifter om exemplarets föräldrar, inklusive födelse-/kläckningsdatum (ringnummer/mikrochips och fotografier, om sådana finns tillgängliga, för arter där individuella exemplar på ett tillförlitligt sätt kan kännas igen på specifika mönster på kroppen).

—	Året för den första framgångsrika uppfödningen.

—	Huruvida uppfödaren har fött upp till andra generationen (F2).

—	Huruvida avelsbeståndet har tillförts vildfångade individer och i så fall uppgifter om antal, tidpunkt och ursprung.

—	Fullständiga uppgifter om årlig produktion.

Den administrativa myndigheten bör också samråda med den behöriga vetenskapliga myndigheten om följande:

—	Ansökningar för en art som är känd för att vara svår att hålla och/eller föda upp i fångenskap.

—	Ansökningar för exemplar vars uppgivna ålder gör påståendena om uppfödning i fångenskap osannolika på grund av de höga kostnaderna för att hålla arten i fångenskap under den aktuella perioden.

—	Ansökningar för arter som har sen könsmognad och låg reproduktionsförmåga.

—	Tvivel avseende rimligt antal avkommor och kullar, reproduktionsålder eller andra aspekter av uppfödning i fångenskap.

De administrativa myndigheterna kan överväga att låta de berörda myndigheterna göra en fysisk inspektion och/eller begära en DNA-analys för att verifiera att den deklarerade avkomman verkligen är född och uppfödd i fångenskap från de föräldrar eller det föräldrabestånd som uppges.

En fysisk inspektion är i allmänhet motiverad när osäkerhet råder och när en genetisk analys inte är möjlig. Provtagning för genetisk analys kan göras av sökanden (helst under överinseende av en företrädare för de berörda myndigheterna) eller av en utsedd tjänsteman, beroende på den riskanalys som den administrativa myndigheten gör i samråd med den vetenskapliga myndigheten.

Samråd mellan de administrativa myndigheterna är motiverat när det råder osäkerhet om giltigheten hos de intyg som utfärdats av en annan medlemsstat för exemplar för vilka påståenden om uppfödning i fångenskap kan ifrågasättas.

Ovannämnda åtgärder behöver inte vidtas för exemplar av arter upptagna i bilaga X till förordning (EG) nr 865/2006.

Dessa exemplar anses uppfylla villkoren i artikel 54 (exemplar födda och uppvuxna i fångenskap, ursprungskod C), såvida det inte finns starka bevis för motsatsen.

De behöver inte omfattas av ett intyg för handel inom EU eller någon annan typ av dokumentation och behöver inte heller märkas.

5.2. Den administrativa och vetenskapliga myndighetens roll i handeln inom EU med exemplar av arter i bilaga B som är uppfödda i fångenskap

Handel med exemplar av arter i bilaga B är tillåtet under förutsättning att det kan bevisas att exemplaren har förvärvats i enlighet med gällande lagstiftning för bevarande av djur och växter.

För att hjälpa medlemsstaterna att genomföra denna regel, som också gäller handel med exemplar uppfödda i fångenskap, har ett vägledande dokument (11) utarbetats med närmare uppgifter om kraven på skriftlig bevisning för handel inom EU med djur av arter som är upptagna i bilaga B.

Samma bedömning som beskrivs ovan för bilaga A bör göras vid kontroll av handeln med exemplar uppfödda i fångenskap av arter upptagna i bilaga B. I tveksamma fall bör den administrativa myndigheten samråda med den vetenskapliga myndigheten och överväga en fysisk inspektion och/eller provtagning för genetisk analys enligt beskrivningen ovan.

Samråd mellan de administrativa myndigheterna rekommenderas när det råder osäkerhet om exemplar som uppges ha fötts upp i fångenskap i en annan medlemsstat, särskilt när en hög risk föreligger (t.ex. att det inte finns några bevis för laglig import till EU-länder, arten är svår att föda upp till en andra generation osv.).

6. Export och återexport från EU

Ett exemplar av en djurart bör anses vara uppfött i fångenskap endast om den behöriga administrativa myndigheten, i samråd med den vetenskapliga myndigheten i den berörda medlemsstaten, är övertygad om att kriterierna i artikel 54 i tillämpningsförordningen är uppfyllda.

Observera att det görs skillnad mellan i) återexport av exemplar uppfödda i fångenskap som tidigare importerats till EU och ii) export av exemplar uppfödda i fångenskap i EU.

6.1. Återexport av exemplar uppfödda i fångenskap

När exemplar uppfödda i fångenskap återexporteras från en EU-medlemsstat som inte är den som importerade exemplaren till EU, måste båda medlemsstaterna utbyta information (se artikel 5.5 i grundförordningen).

När exemplaren är märkta och tydligt kan hänföras till ett dokument är ett särskilt samråd med den vetenskapliga myndigheten eventuellt inte nödvändigt. Utgångspunkten är det vägledande dokumentet om bevis på lagligt förvärv av levande djur av arter som upptagits i bilaga B (se fotnot 11), och checklistan i dess bilaga anger det minimum av dokumentation eller information som måste tillhandahållas.

6.2. Export av exemplar uppfödda i fångenskap

6.2.1. Den administrativa myndighetens roll vid bedömningen av exporttillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

I samråd med medlemsstatens behöriga vetenskapliga myndighet undersöker den administrativa myndigheten om exemplaren uppfyller kriterierna för exemplar som anses vara uppfödda i fångenskap, i enlighet med artikel 54 i tillämpningsförordningen och artikel 7.1 i grundförordningen.

Den administrativa myndigheten bedömer den information som lämnas i ansökan för att säkerställa att exemplaret har förvärvats i enlighet med EU:s lagar och andra författningar (fastställande av lagligt förvärv). Om ansökan gäller exemplar som redan omfattas av ett intyg bör den administrativa myndigheten genomföra ytterligare undersökningar på grundval av en riskbedömning och, i förekommande fall, samråda med den vetenskapliga myndigheten eller andra medlemsstater i tveksamma fall.

De administrativa myndigheterna bör ägna särskild uppmärksamhet åt exportansökningar när ökade risker har identifierats i enlighet med bilaga 1 till detta dokument. De faktorer som förtecknas i bilagan är vägledande och ersätter inte en korrekt bedömning av varje enskilt fall. Bedömningen kan visa att påståendet om uppfödning i fångenskap är giltigt och robust trots att det föreligger en eller flera risker.

Vid export av levande exemplar av djurarter upptagna i bilaga B som är uppfödda i fångenskap bör medlemsstaterna använda det vägledande dokumentet om bevis på lagligt förvärv av levande djur av arter som upptagits i bilaga B samt nödvändig skriftlig bevisning (se fotnot 11).

De administrativa myndigheterna kan välja att verifiera lagligt förvärv med hjälp av en riskbedömningsmetod, på grundval av följande faktorer, om de är relevanta för en viss exportansökan:

i)	Den bilaga i vilken arten är upptagen.

ii)	Exemplarets ursprung.

iii)	Förekomst av arten i en kontrollerad miljö i den medlemsstat som handlägger ansökan.

iv)	Dokumenterad olaglig handel.

v)	Ändamålet med handeln (kommersiellt eller icke-kommersiellt).

vi)	Tidigare ansökningar från sökanden, inklusive eventuell tidigare bristande efterlevnad.

vii)	Exemplarens penningvärde.

viii)

Förekomst av förväxlingsarter.

När en administrativ myndighet, efter att ha beaktat och övervägt ovanstående faktorer, drar slutsatsen att det finns en hög risk för att det exemplar som ska exporteras inte har förvärvats lagligt, kan den välja att begära ytterligare information och inleda ytterligare granskning av spårbarhetskedjan. När en administrativ myndighet konstaterar att risken för olagligt förvärv är låg kan den välja en mindre noggrann granskning.

Enligt artikel 65.4 i tillämpningsförordningen ska den administrativa myndigheten verifiera om exemplar av arter upptagna i bilaga A är märkta i enlighet med artikel 66 i den förordningen.

Vid export (eller återexport) av exemplar av arter upptagna i bilaga A eller B bör, om exemplaren är märkta, identifieringsnumren på exporttillståndet (eller återexportintyget) anges i fält 8 för att beskriva exemplaren så noggrant som möjligt.

Exemplar av arter upptagna i bilaga X till förordning (EG) nr 865/2006 behöver inte märkas för export och det kan anses att villkoren för utfärdande av exporttillstånd är uppfyllda.

6.2.2. Den vetenskapliga myndighetens roll vid bedömningen av exporttillstånd för exemplar uppfödda i fångenskap

Efter samråd med den administrativa myndigheten ger den vetenskapliga myndigheten råd om huruvida de exemplar som omfattas av ett tillstånd eller intyg uppfyller kriterierna för exemplar uppfödda i fångenskap (i enlighet med artikel 54 i tillämpningsförordningen och artikel 5.2 d (som det hänvisas till i artikel 5.4) i grundförordningen för att bedöma om exporten försämrar artens bevarandestatus.

Den vetenskapliga myndighetens yttranden bör avges från fall till fall och kan formuleras för varje enskilt exemplar, för en särskild uppfödningsanläggning eller för en art (t.ex. om det är lätt eller svårt att föda upp en viss art).

När det finns tvivel om att ursprunget för exemplar som fötts upp i en annan EU-medlemsstat är uppfödning i fångenskap, kan den administrativa eller vetenskapliga myndigheten i den exporterande medlemsstaten be den administrativa eller vetenskapliga myndigheten i den andra medlemsstaten att bekräfta om exemplaren uppfyller kriterierna för exemplar uppfödda i fångenskap.

De administrativa och vetenskapliga myndigheterna uppmanas att dela med sig av sina bedömningar till Cites-myndigheterna i andra EU-medlemsstater genom Captive Breeding-databasen (12), där så är lämpligt.

Dessutom uppmanas de vetenskapliga myndigheterna i medlemsstaterna, vid kvarstående betänkligheter avseende uppfödning i fångenskap, att uppmärksamma gruppen för vetenskapliga undersökningar eller – genom den administrativa myndigheten – till expertgruppen för de administrativa Cites-myndigheterna.

7. Förverkade djur

I detta avsnitt ges vägledning om hantering av förverkade exemplar och om huruvida sådana exemplar kan användas i en anläggning för uppfödning i fångenskap.

I samråd med den vetenskapliga myndigheten och, i förekommande fall, andra relevanta organ bör den administrativa myndigheten besluta om den lämpligaste hanteringen av förverkade exemplar och om huruvida de ska behållas i fångenskap, återsändas till ursprungslandet för att eventuellt återföras till sin naturliga miljö (13), eller avlivas.

Cites-resolution Conf. 17.8 Disposal of illegally traded and confiscated specimens of CITES-listed species (14) kan ge ledning i dessa frågor, särskilt beslutsträdsanalysen i bilaga 1 till resolutionen.

Det ursprungliga skälet till förverkande måste beaktas, eftersom exemplar ibland inte beslagtas på grund av problem med lagligheten utan snarare på grund av andra överträdelser (t.ex. kopplade till transportförhållanden). Administrativa myndigheter bör också vara medvetna om nya smugglingsmetoder, där smugglarna räknar med att exemplar förverkas och senare legaliseras genom en räddningscentral. De administrativa myndigheterna bör vidta alla försiktighetsåtgärder för att undvika att förverkade exemplar hamnar i händerna på de personer som är inblandade i överträdelsen.

Förverkade exemplar kan tillföras bestånd av arter som redan har etablerade avelsbestånd i EU eller användas för att etablera nya avelsbestånd. Om det rör sig om en art för vilken det finns ett EAZA Ex-situ-program (EEP) eller en europeisk stambok (ESB), rekommenderas att exemplaret tas om hand inom ett sådant samordnat uppfödningsprogram. Detta gäller i synnerhet om arten inte tidigare har importerats med giltiga Cites-tillstånd eller Cites-intyg.

Medlemsstaterna kan samarbeta med andra Cites-parter för att på lämpligt sätt göra sig av med förverkade djur genom att tillåta import, export eller återexport av sådana exemplar. Vid import krävs fortfarande att ett icke-skadlighetsrekvisit kan säkerställas. Kommersiell handel med förverkade exemplar av arter upptagna i bilaga A är dock inte tillåtet.

En åtskillnad måste göras mellan exemplar av arter upptagna i bilaga A och arter upptagna i bilaga B, C eller D. Ytterligare försiktighet krävs för sällsynta arter eller arter för vilka (nästan) ingen uppfödning har ägt rum i EU.

Enligt artikel 8.6 i grundförordningen får de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna sälja alla förverkade exemplar av de arter som är upptagna i bilagorna B–D, under förutsättning att exemplaren inte på detta sätt direkt återställs till den fysiska eller juridiska person från vilken de förklarades förverkade, eller som deltog i överträdelsen. Dessa exemplar får då användas för alla ändamål som om de hade förvärvats lagligen.

Förverkade exemplar av arter upptagna i bilaga A får inte säljas. Exemplar av arter upptagna i bilaga A bör anses ha förvärvats lagligen efter att ha förverkats och överlämnats till den vårdare som bevarar dessa förverkade exemplar för icke-kommersiellt bruk. Det bör anges hur exemplaren och deras potentiella avkomma får användas.

Det behövs mer noggranna överväganden för att bedöma om förverkade exemplar av arter i bilaga A kan tillföras ett avelsbestånd. Vid bedömningen av huruvida ett förverkat exemplar av en art i bilaga A kan anförtros en anläggning för uppfödning i fångenskap bör följande aspekter beaktas (i samråd med den relevanta vetenskapliga myndigheten):

—	Är anläggningen för uppfödning i fångenskap knuten till ett formellt program för bevarande genom uppfödning i fångenskap? Eller är det snarare en kommersiell verksamhet som säljer större delen av avkomman?

—	Är det känt att arten föds upp i fångenskap och producerar F2-avkomma?

—	Är exemplarets ursprung känt?

Att ge en kommersiell anläggning för uppfödning i fångenskap full äganderätt till ett förverkat exemplar skulle vara oförenligt med EU:s förordningar om handel med vilda djur och växter. Exemplar av arter upptagna i bilaga A kan ”adopteras”, förutsatt att i) anläggningen har nödvändig kunskap och infrastruktur och ii) djuren inte används för försäljning eller kommersiell uppfödning.

När ett förverkat exemplar behöver placeras i en annan medlemsstat bör den ansvariga administrativa myndigheten, innan den utfärdar ett intyg som tillåter förflyttningen, kontakta den vetenskapliga myndigheten i den mottagande medlemsstaten (i enlighet med artikel 9 i grundförordningen) och (helst) informera den administrativa myndigheten i den mottagande medlemsstaten. Eventuella restriktioner för användningen av exemplaret bör anges i intyget, enligt överenskommelse mellan de båda medlemsstaterna.

(1) Rådets förordning (EG) nr 338/97 av den 9 december 1996 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (EGT L 61, 3.3.1997, s. 1) (grundförordningen) samt tillhörande kommissionsförordningar, i synnerhet kommissionens förordning (EG) nr 865/2006 av den 4 maj 2006 om närmare föreskrifter för tillämpningen av rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem (EUT L 166, 19.6.2006, s. 1) (tillämpningsförordningen) och kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 792/2012 av den 23 augusti 2012 om regler för utformning av tillstånd, intyg och andra dokument som föreskrivs i rådets förordning (EG) nr 338/97 om skyddet av arter av vilda djur och växter genom kontroll av handeln med dem och om ändring av kommissionens förordning (EG) nr 865/2006 (EUT L 242, 7.9.2012, s. 13) (tillståndsförordningen).

(2) Med exemplar uppfödda i fångenskap avses i detta dokument sådana exemplar som uppfyller kriterierna i artikel 54 i tillämpningsförordningen.

(3) Harfoot, M. m.fl., 2018. Unveiling the patterns and trends in 40 years of global trade in CITES-listed wildlife. Biological Conservation, vol. 223, s. 47–57.

(4) Detta avser artens status på IUCN:s rödlista och inte de Cites-bilagor i vilka arten är upptagen.

(5) https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/PDF/?uri=CELEX:52019XC0321(01)&from=EN.

(6) Artikel 11.2 a i grundförordningen.

(7) Se https://www.eaza.net/assets/Uploads/CCC/August-2020.pdf.

(8) T.ex. deklarationer om produktion av avkomma i en omfattning eller snabbhet som anses osannolik med hänsyn till artens fortplantningsbiologi.

(9) http://captivebreeding.unep-wcmc.org.

(10) https://speciesplus.net/species.

(11) Bevis på lagligt förvärv av levande djur av arter som upptagits i bilaga B samt nödvändig skriftlig bevisning (EUT C 107, 21.3.2019, s. 2).

(12) http://captivebreeding.unep-wcmc.org.

(13) I många fall är återförande till den naturliga miljön inte möjligt.

(14) https://cites.org/sites/default/files/document/E-Res-17-08.pdf.