i)

De finns redan och är reglerade i olika europeiska länder, vilket gör dem till ett säkert instrument för mikroföretag samt små och medelstora företag.

ii)

De är en smidig långsiktig lösning som är lätt att genomföra för företag av alla storlekar, jämfört med mer sofistikerade alternativ såsom obligationer eller aktier.

iii)

De är en produkt som är kompatibel med familjeföretag, som utgör 60 % av företagen i EU, eftersom familjerna vanligtvis vill behålla kontrollen över sitt företag.

i)

De små och medelstora företagens beroende av banker är fortfarande stort i euroområdet, där 70 % av den externa finansieringen är beroende av banker, jämfört med 40 % i Förenta staterna (8).

ii)

63 % av de stora företagen uppger att de använder medel för fasta investeringar, jämfört med 38 % av de små och medelstora företagen, och bara 28 % av mikroföretagen (9).

i)

överbrygga ovannämnda finansieringsunderskott i långsiktig finansiering för att stärka balansräkningarna och stödja investeringar,

ii)

ge familjeföretag ett instrument som kan främja deras långsiktiga investeringar utan att familjerna måste avstå från kontroll över sitt företag, eftersom studier visar att de är villiga att dela ut en del av vinsten och/eller emittera hybridinstrument (10),

iii)

vara förenlig med de metoder som tillämpas av de viktigaste finansgivarna (affärsbanker, kapitalförvaltare, den offentliga sektorn) så att den kan nå de flesta företag,

iv)

bidra till att locka institutionella investerare, såsom försäkringsbolag och pensionsfonder, som omfattas av Priip-förordningen (11), förvaltar besparingar och är viktiga aktörer när det gäller att kanalisera mer tillgångar till realekonomin.

i)

Obligationsemissioner används främst av stora bolag och för stora emissioner. De är komplexa och dyra. Till exempel finns det, trots att användningen av företagsobligationer har ökat avsevärt de senaste åren, sammantaget bara 2 000 aktiva emittenter, främst större företag. (12)

ii)

Privata konvertibla obligationer har den stora fördelen att de är extremt flexibla i fråga om struktur, eftersom de är privata kontrakt. Det innebär dock också en låg säkerhetsnivå för mindre företag, som vanligtvis har sämre finanskunskaper, och höga transaktionskostnader. De används främst av sofistikerade riskkapitalinvesterare.

iii)

Med system med aktier med olika röstvärde avses emission av två klasser av aktier, varav den ena vanligtvis ger begränsad eller ingen rösträtt samtidigt som den tillhandahåller eget kapital. Detta instrument är visserligen tillåtet i vissa medlemsstater (13) (t.ex. de nordiska länderna, Polen, Portugal och Italien), men i många andra (t.ex. Tyskland, Frankrike och Spanien) är det inte det, och en storskalig användning verkar vara svårare att uppnå eftersom det skulle kräva en hög grad av anpassning till det företag som emitterar aktier.

iv)

Hybridlån är skuldinstrument som är mycket efterställda och långsiktigt inriktade (vanligtvis inklusive amorteringsfria perioder). Detta är ett instrument som regleras i många jurisdiktioner, vilket ger företagen större säkerhet och gör processen smidigare, eftersom produkten inte skapas för varje transaktion. Dessutom missgynnar det inte företag i fråga om skuldsättning eftersom det ligger sist i återbetalningsordningen, före eget kapital.

i)

Det utgör en långsiktig lösning som är lätt att genomföra och ger större skydd åt företag än obligationer eller aktier.

ii)

För mikroföretag samt små och medelstora företag säkerställer det att kontrollen inte försvagas eller går förlorad, samtidigt som det har kostnadsrelaterade fördelar, såsom möjlighet till skatteavdrag eller lägre emissionskostnader.

iii)

För långivare ger det en attraktiv avkastning, utan att innehavarna måste involveras i företagens beslut.

iv)

Andelslån, ett slags hybridlån, finns redan och regleras i många europeiska länder, t.ex. Spanien (”préstamos participativos”), Frankrike (”prêts participatifs”), Tyskland (”partiarisches Darlehen”) och nyligen Portugal (”empréstimos participativos”) (14).

i)

Frankrike har ”France Relance”, ett statsunderstött program för efterställda skulder på 12,7 miljarder euro, som riktar sig till 10 000 företag, främst små och medelstora företag, med andelslån och efterställda obligationer. Detta program distribueras av banker och finansieras av institutionella investerare.

ii)

I Spanien finns fonden för rekapitalisering av covid-19-drabbade företag på 1 miljard euro, för små och medelstora företag och midcap-bolag som har solvensproblem men som är bärkraftiga, med hjälp av andelslån.

iii)

I Spanien finns också en stödfond med en löptid på 15 år på totalt 9 miljarder euro för produktiva industriinvesteringar (600 miljoner euro per år), som är offentligt finansierad och använder vanlig skuld, andelslån och eget kapital, med inriktning på företag med industriella investeringsprojekt.

iv)

I Valencia har den regionala utvecklingsbanken, Instituto Valenciano de Finanzas, lanserat flera finansieringsprogram med andelslån för att stödja små och medelstora företag och strategiska midcap-bolag som har ett investeringsprojekt, med totalt 400 miljoner euro per år.

v)

Nederländerna har lanserat ett stödprogram med efterställda lån till små och medelstora företag på 400 miljoner euro.

i)

För beräkningen av skuldkvoten, så att den inte ökar den befintliga skuldsättningen eller inte har en alltför stor inverkan på skuldkvoten. I Frankrike fastställs till exempel i artikel 313–14 i ”Code monétaire et financier” (penning- och finanslagen) att andelslån behandlas som eget kapital vid bedömningen av de mottagande företagens finansiella situation.

ii)

För kapitalminskningsändamål. Detta är till exempel fallet i den spanska lagen, enligt vilken andelslån ingår i beräkningen av eget kapital för kapitalminsknings- och företagsupplösningsändamål och andelslån bara kan återbetalas eller amorteras i förtid om detta följs av en kapitalökning med samma belopp (16).

iii)

I händelse av insolvens bör detta hybridlån vara efterställt och rangordnas efter vanliga skulder eller vanliga borgenärer och före aktieägarna. Om skulden inte konstrueras på detta sätt skulle företagens förmåga att ta upp skulder från traditionella källor sannolikt undergrävas. Ett av syftena med handlingsplanen för kapitalmarknadsunionen är att uppnå större konvergens mellan de olika insolvenssystemen i medlemsstaterna.