EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 25.5.2022
COM(2022) 249 final
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
Towards a Directive on criminal penalties for the violation of Union restrictive measures
1.INLEDNING
1.1.Unionslagstiftningen om restriktiva åtgärder
Restriktiva åtgärder är ett viktigt verktyg för att främja målen med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken (Gusp), i enlighet med artikel 21 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget). Målen inbegriper att skydda unionens värden, upprätthålla internationell fred och säkerhet samt konsolidera och stödja demokrati, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna.
Unionen kan införa restriktiva åtgärder mot tredjeländer, enheter och enskilda personer för att bevara dessa värden. Åtgärderna omfattar riktade individuella åtgärder, dvs. frysning av tillgångar och restriktioner för inresor (reseförbud) liksom sektorsvisa åtgärder, dvs. vapenembargon och ekonomiska och finansiella åtgärder (t.ex. import- och exportrestriktioner eller restriktioner för tillhandahållandet av vissa tjänster såsom banktjänster)
. Unionen har för närvarande infört fyrtio olika ordningar för restriktiva åtgärder, och de har använts i allt större utsträckning på senare tid. Vissa av dessa ordningar genomför restriktiva åtgärder från FN:s säkerhetsråd, och i vissa fall införs ytterligare restriktioner genom dem. Andra antas självständigt av unionen. Utöver ordningar som behandlar landsspecifika situationer har unionen även antagit övergripande ordningar som är inriktade på spridning och användning av kemiska vapen, cyberattacker, kränkningar av mänskliga rättigheter och terrorism
.
Bevarandet av internationell fred och säkerhet är av avgörande betydelse mot bakgrund av Rysslands invasion av Ukraina. Unionen har infört en rad restriktiva åtgärder mot ryska och belarusiska personer och företag samt sektorsvisa åtgärder. Vissa av dem infördes redan 2014. I syfte att stärka samordningen av tillämpningen av de restriktiva åtgärderna på unionsnivå, har kommissionen inrättat arbetsgruppen ”Freeze and Seize”. I den deltar kommissionens avdelningar, medlemsstaternas företrädare och unionsbyråer såsom Eurojust och Europol
. Utöver att säkerställa samordningen bland medlemsstaterna ska arbetsgruppen undersöka samverkan mellan restriktiva åtgärder och straffrättsliga åtgärder.
1.2.Behovet av att stärka tillämpningen av restriktiva åtgärder genom straffrätten
Det är främst medlemsstaternas ansvar att genomföra och tillämpa restriktiva åtgärder. Behöriga myndigheter i medlemsstaterna måste bedöma om det har skett en överträdelse av relevant förordning från rådet och vidta lämpliga åtgärder. I det avseendet innehåller rådets förordningar som antas i enlighet med artikel 215 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) systematiskt en bestämmelse som ålägger medlemsstaterna att anta nationella regler om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som ska införas vid överträdelser av bestämmelserna i relevant förordning
. Förordningarna innehåller generellt sett
·respektive restriktiva åtgärder,
·en klausul mot kringgående, som förbjuder att medvetet och avsiktligt delta i verksamhet vars syfte är att kringgå de restriktiva åtgärderna i fråga, och
·andra skyldigheter, i synnerhet att rapportera om åtgärder som vidtagits för att genomföra de restriktiva åtgärderna (t.ex. rapportering till myndigheter om den mängd tillgångar som har frysts).
På grund av avsaknaden av harmonisering på unionsnivå skiljer sig de nationella systemen kraftigt åt när det gäller kriminalisering av överträdelser av unionslagstiftning rörande unionens restriktiva åtgärder. I 12 medlemsstater kan överträdelser av unionens restriktiva åtgärder endast utgöra ett brott. I 13 medlemsstater kan överträdelser av unionens restriktiva åtgärder utgöra en förseelse eller ett brott
. Medlemsstaterna har olika kriterier för att avgöra vilkendera av dessa handlingen utgör, men de är vanligtvis kopplade till hur allvarlig den är, vilket bedöms antingen kvalitativt (avsikt, grov oaktsamhet) eller kvantitativt (skada)
. I två medlemsstater kan det särskilda brottet att överträda unionens restriktiva åtgärder för närvarande enbart leda till administrativa sanktioner
.
Påföljdssystemen skiljer sig likaså kraftigt åt bland medlemsstaterna. När det gäller fängelsestraff är den längsta fängelsetiden mellan två och fem år i 14 medlemsstater. I 8 medlemsstater är maximistraff på mellan åtta och tolv år möjliga. Det maximala bötesbelopp som kan åläggas för överträdelser av unionens restriktiva åtgärder – antingen som ett brott eller en förseelse – varierar stort bland medlemsstaterna (från 1 200 euro till 500 000 euro).
14 medlemsstater har fastställt straffrättsligt ansvar för juridiska personer när det gäller överträdelser av unionens restriktiva åtgärder. Vidare har 12 medlemsstater fastställt administrativa sanktioner, i synnerhet böter, som kan åläggas juridiska personer om de anställda eller ledningen överträder restriktiva åtgärder. De högsta bötesbeloppen för juridiska personer uppgår till mellan 133 000 euro och 37,5 miljoner euro.
Kommissionen och den höga representanten för utrikes frågor och säkerhetspolitik har förslagit en skärpning av bestämmelsen om sanktioner i rådets förordningar nr 833/2014 och 269/2014 inom ramen för det sjätte paketet med restriktiva åtgärder som svar på den ryska aggressionen mot Ukraina. De ändrade bestämmelserna skulle ålägga medlemsstaterna att fastställa regler för sanktioner, inbegripet i förekommande fall straffrättsliga påföljder, som är tillämpliga på överträdelser av bestämmelserna i dessa förordningar. Medlemsstaterna behöver vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att sanktionerna i fråga genomförs och tillämpas på korrekt sätt. Sanktionerna ska vara effektiva, proportionella och avskräckande. Medlemsstaterna måste även fastställa lämpliga åtgärder för att förverka intäkterna från sådana överträdelser. Restriktiva åtgärder antas på grundval av artikel 29 i EU-fördraget och artikel 215 i EUF-fördraget. Bestämmelserna fungerar som rättslig grund för att ålägga medlemsstaterna att fastställa sanktioner, däribland straffrättsliga påföljder, men de kan inte användas för att definiera exakta typer av eller nivåer på de straffrättsliga påföljderna. Den begränsade inverkan av att ålägga medlemsstaterna att införa straffrättsliga påföljder, utan att tillnärma straffrättsliga definitioner och påföljder genom ett direktiv på grundval av artikel 83 i EUF-fördraget, innebär att medlemsstaterna fortfarande skulle sakna en harmoniserad strategi för åtgärder för förverkande, i förhållande till överträdelsen av unionens restriktiva åtgärder, och att åtgärder för frysning, förvaltning och förverkande enligt vad som föreskrivs i unionens nuvarande och framtida regelverk för återvinning och förverkande av tillgångar inte skulle vara tillämpliga på överträdelser av unionens restriktiva åtgärder. Trots att överträdelser av unionens restriktiva åtgärder redan har kriminaliserats i flera medlemsstater kan medlemsstaternas olika tillvägagångssätt leda till en fragmenterad strategi i gränsöverskridande fall.
Mot denna bakgrund utfärdar kommissionen ett förslag till rådets beslut om att lägga till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder till de områden av brottslighet som fastställs i artikel 83.1 i EUF-fördraget
. Genom att lägga till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder till de områden av brottslighet som fastställs i artikel 83.1 i EUF-fördraget skulle det bli möjligt för kommissionen att, som ett andra steg, omedelbart föreslå ett direktiv inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet för att tillnärma fastställandet av brottsrekvisit och påföljder. En sådan tillnärmning av straffrättsliga definitioner och påföljder för överträdelser av unionens restriktiva åtgärder skulle komplettera kommissionens förslag till Europaparlamentets och rådets direktiv om återvinning och förverkande av tillgångar
, som likaså antagits i dag. Förslaget stärker kraftigt EU:s nuvarande ram för återvinning av tillgångar, vilken består av direktivet om förverkande och rådets beslut om kontor för återvinning av tillgångar
.
Det föreslagna direktivet om återvinning och förverkande av tillgångar bidrar till effektiv tillämpning av unionens restriktiva åtgärder på två sätt. Först och främst blir medlemsstaterna skyldiga att inleda utredningar för att spåra och identifiera tillgångar när så krävs för att förebygga, upptäcka eller utreda brott med koppling till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder samt att förlänga mandatet för kontor för återvinning av tillgångar för att skyndsamt spåra och identifiera egendom som tillhör enskilda personer och enheter som omfattas av EU:s riktade finansiella sanktioner och omedelbart frysa den när så krävs för att förhindra att den förs ut från jurisdiktionen. För det andra skulle förslaget, genom att se till att de skärpta reglerna om återvinning och förverkande av tillgångar blir tillämpliga på brottet att överträda unionens restriktiva åtgärder, säkerställa effektiv spårning, frysning, förvaltning och förverkande av vinning som härrör från överträdelser av unionens restriktiva åtgärder, i väntan på tillnärmningen av straffrättsliga definitioner och påföljder för överträdelser av unionens restriktiva åtgärder.
Såsom beskrivs mer ingående i förslaget till rådets beslut om att lägga till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder till de områden av brottslighet som fastställs i artikel 83.1 i EUF-fördraget
uppfylls de kriterier som avses i artikel 83.1 i EUF-fördraget för att lägga till ett nytt område av brottslighet med koppling till det gränsöverskridande inslaget i det området av brottslighet (karaktär, effekter, särskilt behov av att bekämpa det på gemensamma grunder).
Så är fallet eftersom överträdelser av unionens restriktiva åtgärder bör betraktas som ett område av brottslighet och redan betecknas som sådant av de flesta medlemsstaterna, men ännu inte omfattas av den befintliga förteckningen över brott i unionen som anges i artikel 83.1 i EUF-fördraget. Vidare är detta ett särskilt allvarligt område av brottslighet i och med att det kan skapa permanenta hot mot internationell fred och säkerhet, undergräva konsolidering av och stöd till demokrati, rättsstaten och de mänskliga rättigheterna och leda till väsentlig ekonomisk, samhällelig och miljörelaterad skada.
Dessutom har överträdelser av unionens restriktiva åtgärder ett tydligt och ibland till och med inneboende gränsöverskridande inslag, vilket kräver ett enhetligt gränsöverskridande svar på EU-nivå och global nivå. Dessa brott begås vanligtvis av fysiska och juridiska personer som bedriver verksamhet på global nivå, men i vissa fall till och med förbjuder unionens restriktiva åtgärder gränsöverskridande transaktioner (t.ex. restriktioner för banktjänster).
Medlemsstaterna har mycket olika definitioner och påföljder när det gäller överträdelser av unionens restriktiva åtgärder enligt deras förvaltningsrätt och/eller straffrätt, så samma handling kan leda till olika påföljder och olika verkställighetsnivåer. Det skapar en risk för forumshopping från enskilda personers och företags sida och undergräver i allmänhet trovärdigheten för unionens mål om att upprätthålla internationell fred och säkerhet och slå vakt om unionens gemensamma värden. Därför finns ett särskilt behov av gemensamma åtgärder på unionsnivå för att hantera överträdelser av unionens restriktiva åtgärder genom straffrätten. Unionen skulle även kunna främja lika villkor globalt i detta avseende.
Slutligen utgör de olika definitionerna av och påföljderna för överträdelser av unionens restriktiva åtgärder enligt medlemsstaternas förvaltningsrätt och/eller straffrätt ett hinder för enhetlig tillämpning av unionens policy för restriktiva åtgärder.
Med tanke på det akuta behovet av att ställa till svars enskilda personer och juridiska personer som är inblandade i överträdelser av unionens restriktiva åtgärder anges i bilagan till detta meddelande redan de viktigaste delarna som ett framtida direktiv om straffrättsliga påföljder för överträdelser av unionens restriktiva åtgärder skulle kunna innehålla. Detta kommer att underlätta snara diskussioner med Europaparlamentet och rådet i denna fråga.
EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 25.5.2022
COM(2022) 249 final
BILAGA
till Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet
Mot ett direktiv om straffrättsliga påföljder för överträdelser av unionens restriktiva åtgärder
1.1 Inledning
Genom att lägga till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder till de områden av brottslighet som fastställs i artikel 83.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) skulle det bli möjligt för kommissionen att föreslå ett direktiv inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet, vilket skulle kunna tillnärma fastställandet av brottsrekvisit och påföljder.
Ett sådant kommissionsförslag ska vara förenligt med principerna om subsidiaritet och proportionalitet som styr EU:s alla åtgärder. Det ska även överensstämma med kraven på bättre lagstiftning
. Vidare bör förslaget ta hänsyn till straffrättens särdrag. I samband med tillnärmningen av straffrättsliga definitioner och påföljder bör man i synnerhet ta hänsyn till skillnaderna mellan medlemsstaternas straffrättsliga system, bland annat när det gäller påföljder.
Vidare ska direktivet ta hänsyn till de grundläggande rättigheterna och beakta de principer som fastställs i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan). I synnerhet bör man säkerställa att direktivets bestämmelser är förenliga med rätten till frihet och säkerhet, skydd av personuppgifter, äganderätten, rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol, oskuldspresumtionen och rätten till försvar, principerna om laglighet, inbegripet principen om icke-retroaktivitet för straffrättsliga påföljder och proportionalitet i fråga om brott och straff, samt principen ne bis in idem.
Det framtida direktivet skulle omfatta en rad olika straffrättsliga frågor, vilket är brukligt i unionens direktiv som grundas på artikel 83 i EUF-fördraget. Nedan följer en illustrativ förteckning över möjliga bestämmelser i det framtida lagstiftningsförslaget.
1.2 Tillämpningsområde
Den första bestämmelsen skulle fastställa direktivets syfte och tillämpningsområde och i synnerhet klargöra att det är tillämpligt på överträdelser av unionens restriktiva åtgärder. Dessa restriktiva åtgärder antas i enlighet med artikel 29 i fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) och artikel 215 i EUF-fördraget och omfattar riktade individuella åtgärder, dvs. frysning av tillgångar, förbud mot att tillgängliggöra medel och ekonomiska resurser samt restriktioner för inresor (reseförbud) liksom sektorsvisa restriktiva åtgärder, dvs. vapenembargon och ekonomiska och finansiella åtgärder (t.ex. import- och exportrestriktioner, restriktioner för tillhandahållandet av vissa tjänster såsom banktjänster).
1.3 Definitioner
Denna artikel i direktivet skulle innehålla alla relevanta definitioner, inbegripet i förekommande fall genom korshänvisningar till bestämmelserna i rådets förordningar och beslut om restriktiva åtgärder. Definitionerna skulle bland annat inbegripa ”restriktiva åtgärder”, ”enhet som är uppförd på förteckningen” och ”person som är uppförd på förteckningen”. Direktiv 2014/57/EU om straffrättsliga påföljder för marknadsmissbruk (marknadsmissbruksdirektivet) är ett relevant exempel på en straffrättslig åtgärd där liknande korshänvisningar inbegrips i bestämmelsen om definitioner.
1.4 Brott, inbegripet anstiftan, medhjälp, bistånd och försök
Artiklarna om de brott som ska tillnärmas genom direktivet skulle inbegripa exakta definitioner av olika brott med anknytning till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder, t.ex.
·direkt eller indirekt tillgängliggörande av penningmedel eller ekonomiska resurser till, eller till förmån för, en person eller enhet som är uppförd på förteckningen,
·underlåtelse att frysa tillgångar eller ekonomiska resurser som tillhör eller ägs, innehas eller kontrolleras av en person eller enhet som är uppförd på förteckningen,
·deltagande i förbjuden finansiell verksamhet, såsom tillhandahållande av förbjudna lån eller krediter,
·deltagande i förbjuden handel, kommersiell handel eller andra verksamheter, såsom import eller export av varor och teknik som omfattas av handelsförbud, eller tillhandahållande av förbjudna tjänster,
·överträdelse av gällande villkor enligt tillstånd som beviljats av behöriga myndigheter,
·bristande efterlevnad av en skyldighet att lämna information till myndigheterna, t.ex. skyldigheten att deklarera tillgångar som tillhör eller ägs, innehas eller kontrolleras av en person eller enhet som är uppförd på förteckningen,
·deltagande i åtgärder och verksamhet som syftar till att direkt eller indirekt kringgå de restriktiva åtgärderna, med kännedom och uppsåt, inbegripet genom att delta i planer som är utformade för att dölja tillgångar eller delaktighet när det gäller personer eller enheter som är uppförda på förteckningen, genom att hjälpa dem som omfattas av de restriktiva åtgärderna att undgå deras effekter eller genom att lämna vilseledande information till myndigheter,
·underlåtelse att rapportera en överträdelse av restriktiva åtgärder, eller verksamhet som syftar till att kringgå dem, i strid med en specifik rapporteringsskyldighet.
De brott som ska tillnärmas, om inte annat anges, skulle kräva uppsåt, eller åtminstone grov vårdslöshet på grundval av vetskapen att handlingen berör personer, enheter, verksamheter eller egendom som omfattas av restriktiva åtgärder, eller bortseende från restriktiva åtgärder eller relaterade lagstadgade förbud (avsiktlig blindhet).
Direktivet skulle även inbegripa relaterade brott, såsom penningtvätt. När det gäller det senare skulle en bestämmelse ålägga medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att penningtvättsbrott, såsom det beskrivs i artikel 3 i direktiv (EU) 2018/1673, är tillämpligt på egendom som härrör från de brott som direktivet omfattar.
Direktivet skulle vidare innehålla en bestämmelse som ålägger medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att anstiftan, medhjälp och bistånd till att begå de brott som avses i direktivet, liksom försök att begå sådana brott, är straffbart.
1.5 Sanktioner för fysiska och juridiska personer
Rådets förordningar som antas i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget innehåller systematiskt en bestämmelse som ålägger medlemsstaterna att anta nationella regler om effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner som ska tillämpas vid överträdelser av bestämmelserna i relevant förordning
. I och med att denna skyldighet inte undanröjer betydande skillnader mellan nivåerna på och typerna av sanktioner bör det framtida direktivet innehålla en artikel om sanktioner för fysiska personer. Sanktionerna skulle vara tillämpliga på alla brott som nämns i avsnitt 1.4 ovan och även ålägga medlemsstaterna att tillämpa effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner samt fastställa en viss miniminivå för de maximala straffrättsliga påföljderna, inbegripet böter för fysiska personer. Sådana sanktioner bör vara proportionerliga i förhållande till hur allvarliga brotten är.
Dessutom skulle direktivet innehålla en bestämmelse om juridiska personers ansvar. Den bestämmelsen skulle vara tillämplig på alla de brott som nämns i avsnitt 1.4 ovan. I enlighet med den bestämmelsen skulle medlemsstaterna behöva fastställa sanktioner och ansvar för juridiska personer
(I)för alla de brott som avses i avsnitt 1.4. om det begås till deras förmån av personer som har en ledande ställning inom den juridiska personen eller
(II)för bristande tillsyn eller kontroll av personer i ledande ställning, vilket har gjort det möjligt för en person under deras ledning att begå något av de ovannämnda brotten till förmån för den juridiska personen.
Direktivet skulle även tillnärma de sanktioner som är tillämpliga på juridiska personer. Medlemsstaterna skulle i synnerhet vara skyldiga att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att en juridisk person som hålls ansvarig, i enlighet med relevanta bestämmelser som behandlas i avsnitt 1.4., är föremål för effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner, däribland
·bötesstraff eller administrativa avgifter,
·tillfällig uteslutning från tillgång till offentlig finansiering, inklusive anbudsförfaranden, bidrag och koncessioner,
·tillfälligt eller permanent näringsförbud,
·indragning av tillstånd och godkännanden att bedriva verksamheter som har lett till att brottet har begåtts,
·rättslig övervakning,
·rättsligt beslut om upplösning av verksamheten, och
·tillfällig eller permanent stängning av de anläggningar som har använts för att begå brottet.
Vidare skulle direktivet kunna föreskriva att medlemsstater bör vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att juridiska personer som drar fördel av att andra begår brott i strid med unionens restriktiva åtgärder kan bestraffas med böter. Maximigränsen bör inte understiga en viss procentandel av den juridiska personens totala globala omsättning under det räkenskapsår som föregår beslutet om böter.
Juridiska personers ansvar skulle inte utesluta möjliga straffrättsliga förfaranden mot fysiska personer som har begått de brott som anges i avsnitt 1.4.
1.6 Försvårande och förmildrande omständigheter
Direktivet skulle även innehålla en artikel om försvårande omständigheter som ska tas i beaktande när sanktioner tillämpas med anledning ett sådant brott som avses i avsnitt 1.4. ovan. Dessa försvårande omständigheter skulle kunna inbegripa
·allvarliga konsekvenser av överträdelsen med hänsyn till syftena med de restriktiva åtgärderna,
·högt värde på medlen, de ekonomiska resurserna, varorna eller tekniken i fråga,
·att brottet begicks av en offentlig tjänsteman i samband med tjänsteutövningen,
·att brottet begicks i samband med privat yrkesverksamhet, inbegripet genom att åsidosätta yrkesskyldigheter,
·att brottet begicks inom ramen för en kriminell organisation i den mening som avses i rambeslut 2008/841/RIF
,
·att brottet inbegrep användning av falska eller förfalskade handlingar,
·att gärningsmannen tidigare har begått liknande överträdelser av unionslagstiftningen om restriktiva åtgärder,
·att gärningsmannen aktivt har hindrat utredningsverksamhet eller skrämt eller påverkat vittnen, och
·att brottet genererade eller förväntades generera väsentliga ekonomiska förmåner (begreppet väsentliga ekonomiska förmåner ska definieras närmare i ett skäl).
Direktivet skulle även innehålla en artikel om de förmildrande omständigheter som ska beaktas när sanktioner tillämpas med anledning av ett sådant brott som avses i avsnitt 1.4. ovan. I synnerhet skulle medlemsstaterna, enlighet med denna artikel, vara skyldiga att säkerställa att vissa faktorer skulle betraktas som förmildrande omständigheter i förhållande till ovannämnda brott. Det skulle exempelvis gälla om en gärningsman har lämnat information till de administrativa eller rättsliga myndigheterna som de annars inte skulle ha kunnat inhämta, för att hjälpa dem att identifiera eller väcka åtal mot övriga gärningsmän eller finna bevis.
1.7 Regler om behörighet
Direktivet skulle även innehålla en bestämmelse om behörighetsregler. Bland annat, i likhet med artikel 11 i direktiv (EU) 2017/1371 om bekämpande genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägeri som riktar sig mot unionens finansiella intressen (PIF-direktivet), skulle en medlemsstat behöva fastställa sin behörighet avseende brott som avses i avsnitt 1.4., om brottet har begåtts helt eller delvis inom dess territorium eller om gärningsmannen är medborgare i medlemsstaten. Vidare skulle medlemsstaterna vara skyldiga att informera kommissionen om de beslutar att utvidga sin behörighet avseende brott som begåtts
(I)av gärningsmän som har sin hemvist på deras territorium,
(II)till förmån för en juridisk person som är etablerad på deras territorium eller
(III)av en tjänsteman som agerar i tjänsten.
I fall där gärningsmannen är medborgare i medlemsstaten skulle medlemsstaterna inte tillåtas göra utövandet av behörighet beroende av att ett åtal endast får väckas på grundval av
(I)en anmälan från offret på den plats där brottet begicks eller
(II)en formell underrättelse från den stat där brottet begicks.
Rådets förordningar som antas i enlighet med artikel 215 i EUF-fördraget innehåller systematiskt följande klausul om behörighet:
”Denna förordning ska tillämpas
a) inom unionens territorium, inbegripet dess luftrum,
b) ombord på varje flygplan och varje fartyg under en medlemsstats jurisdiktion,
c) på varje person inom och utanför unionens territorium som är medborgare i en medlemsstat,
d) på varje juridisk person, enhet eller organ, inom eller utanför unionens territorium, som har bildats eller instiftats i enlighet med en medlemsstats lagstiftning,
e) på varje juridisk person, enhet eller organ när det gäller varje form av affärsverksamhet som helt eller delvis bedrivs inom unionen.”
Detta skulle även återspeglas i direktivet. I synnerhet skulle medlemsstaterna, i enlighet med led e ovan, vara skyldiga att utvidga sin behörighet på straffrättens område till tredjelandsmedborgare utanför EU:s territorium i den mån företaget har en koppling till EU (vilket i förlängningen även berör deras tillgångar).
1.8 Preskriptionstider
Direktivet skulle innehålla en bestämmelse som är tillämplig på alla de brott som nämns i avsnitt 1.4 ovan, vilket skulle kräva fastställandet av en minimipreskriptionstid liksom en bestämmelse om preskriptionstiden för verkställandet av sanktioner efter en slutlig fällande dom. Ett relevant exempel finns i artikel 12 i PIF-direktivet. I enlighet med denna artikel måste medlemsstaterna
(I)föreskriva preskriptionstider under tillräckligt lång tidsperiod efter det att de brott som avses i direktivet begåtts, i syfte att hantera dessa brott effektivt, med minimipreskriptionstider för de brott som är belagda med ett maximistraff på minst fyra års fängelse och
(II)vidta de åtgärder som är nödvändiga för att göra det möjligt att verkställa sanktionerna.
1.9 Samarbete mellan medlemsstater, unionens institutioner, organ och byråer samt tredjeländer
I syfte att stärka utredningar av fall med ett gränsöverskridande inslag skulle direktivet innehålla en bestämmelse som skulle kräva ömsesidigt samarbete mellan medlemsstaternas behöriga myndigheter samt unionens institutioner, organ och byråer, inbegripet Eurojust och Europol. Direktivets bestämmelse skulle även främja utbyte av information om praktiska frågor (i synnerhet mönster när det gäller kringgående åtgärder, t.ex. strukturer för att dölja verklig ägare/kontroll över tillgångar) med myndigheter i andra medlemsstater och med kommissionen.
1.10 Visselblåsare
I syfte att effektivisera unionens restriktiva åtgärder lanserade kommissionen nyligen EU:s verktyg för visselblåsare rörande sanktioner. Med tanke på hur viktiga visselblåsares bidrag är för att unionens restriktiva åtgärder ska tillämpas korrekt skulle kommissionens förslag ålägga medlemsstaterna att vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att det skydd som beviljas enligt direktiv (EU) 2019/1937 är tillämpligt på personer som rapporterar om de brott som avses i direktivet. Vidare skulle medlemsstaterna vara skyldiga att vidta alla nödvändiga åtgärder för att säkerställa att personer som rapporterar om brott som avses i direktivet och tillhandahåller bevis eller på annat sätt samarbetar under utredning, åtal eller prövning av sådana brott ges allt stöd som krävs i samband med straffrättsliga förfaranden.
2. NÄSTA STEG
Så snart rådet enas och Europaparlamentet lämnar sitt medgivande till att lägga till överträdelser av unionens restriktiva åtgärder till de områden av brottslighet som fastställs i artikel 83.1 i EUF-fördraget är kommissionen i stånd att omedelbart föreslå ett direktiv inom ramen för det ordinarie lagstiftningsförfarandet som skulle kunna tillnärma fastställandet av brottsrekvisit och påföljder.
Ett sådant kommissionsförslag ska vara förenligt med principerna om subsidiaritet och proportionalitet som styr EU:s alla åtgärder
. Det ska även överensstämma med kraven på bättre lagstiftning
.