1. Inledning

I denna årliga översikt för 2019 ingår verksamhet med statsstödda exportkrediter som bedrivits i EU i den mening som avses i förordning (EU) nr 1233/2011, dvs. transaktioner på medellång och lång sikt med en återbetalningsperiod på två år eller mer. Översikten omfattar varken transaktioner som rör kortfristiga exportkrediter 1 eller verksamhet som bedrivs av vissa exportkreditinstitut utanför området för statsstödda exportkrediter (t.ex. investeringsförsäkringar).

Kommissionen utarbetar denna årliga översikt åt Europaparlamentet på grundval av den information som medlemsstaterna lämnar in i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1233/2011 av den 16 november 2011 om tillämpningen av vissa riktlinjer för statsstödda exportkrediter och om upphävande av rådets beslut 2001/76/EG och 2001/77/EG 2 . Enligt bilaga I i förordningen ska medlemsstaterna överlämna en årlig verksamhetsrapport till kommissionen så att insynen ökar på unionsnivå. Medlemsstaterna ska rapportera om tillgångar och skulder, utbetalda fordringar och återkrav, nya åtaganden, exponeringar, premier och ansvarsförbindelser som kan uppstå från verksamhet med statsstödda exportkrediter, men även hur miljörisker, som kan medföra andra relevanta risker, beaktas i deras exportkreditinstituts verksamhet med statsstödda exportkrediter. Kommissionen ska på grundval av denna information i sin tur utarbeta en årlig översikt för Europaparlamentet, inbegripet en utvärdering av exportkreditinstitutens efterlevnaden av Europeiska unionens mål och förpliktelser.

Kommissionen har noterat Europaparlamentets resolution om den första rapporteringen enligt förordning (EU) nr 1233/2011 3 , som antogs den 2 juli 2013, och har särskilt uppmärksammat medlemsstaterna på rekommendationerna i resolutionen, bland annat rekommendationen till rådets arbetsgrupp för exportkrediter och till kommissionen om att samråda med Europeiska utrikestjänsten för att vidareutveckla rapporteringsmetoden. Rådets arbetsgrupp för exportkrediter och kommissionen har arbetat på en uppdatering av den rapporteringsmetod som medlemsstaterna använder för att lämna in sina årliga verksamhetsrapporter. Uppdateringen kallas för checklistemallen. En omarbetad och förbättrad rapporteringsmall har godkänts och ska användas för rapportering från och med kalenderåret 2020.

2. Årliga verksamhetsrapporter som erhållits för kalenderåret 2019

Årliga verksamhetsrapporter för kalenderåret 2019 har erhållits från 22 medlemsstater: Österrike, Belgien, Bulgarien, Kroatien, Tjeckien, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Luxemburg, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovenien, Slovakien, Spanien och Sverige, samt Förenade kungariket 4 . De övriga sex medlemsstaterna (Cypern, Grekland, Irland, Lettland, Litauen och Malta) lämnade inte in några rapporter eftersom de under rapporteringsåret inte tillhandahöll statsstödda exportkrediter i den mening som avses i förordning (EU) nr 1233/2011.

Alla de årliga verksamhetsrapporterna för 2019 från medlemsstaterna utarbetades utifrån checklistemallen (den tidigare versionen – som nämns ovan kommer en uppdaterad version att börja användas från och med rapporteringen för 2020). Vissa medlemsstater kopplade samman den information som de angett i checklistemallen med allmänt tillgängliga rapporter (t.ex. årliga rapporter, policyer för granskning av projekts miljöpåverkan, sociala påverkan och människorättspåverkan). Det är samtidigt värt att notera att exportkreditinstitut har olika rättslig status och att exportkrediter, i vissa medlemsstater, tillhandahålls av ett försäkringsbolag eller ett finansinstitut som drivs inom ramen för ett offentligt uppdrag. I sådana fall omfattar den årliga verksamhetsrapporten uppenbarligen endast sådana företags verksamhet i den offentliga sektorn, vilken är åtskild från verksamheten i den privata sektorn.

3. Analys av de årliga verksamhetsrapporterna

(a)Allmän information:

I den tillämpliga rättsliga ramen (förordning (EU)nr 1233/2011) anges de allmänna bestämmelserna för exportkredittransaktioner och exportkreditprogram.

Under 2019 tillhandahöll 22 medlemsstater exportkreditprogram i den mening som avses i förordning (EU) nr 1233/2011, vilka förvaltades av 27 olika institut (se närmare detaljer i tabell 2 i bilagan) och relaterade myndigheter. Exportkreditprogrammens tillämpningsområde och art varierar, liksom exportkreditverksamheternas organisatoriska struktur. I vissa medlemsstater är exportkreditinstitutet en statlig myndighet eller ett offentligt organ. I andra är det ett privat företag (vanligen ett försäkringsbolag) som fungerar som exportkreditinstitut inom ramen för ett offentligt uppdrag och under statlig tillsyn. Det är inte ovanligt att de medlemsstater som erbjuder flera olika kategorier av exportkreditprogram har fler än ett exportkreditinstitut, t.ex. ett institut som lämnar garantier eller försäkringar (försäkringsprodukter) och ett annat som tillhandahåller finansiering (bankprodukter), eller har ett separat institut som lämnar räntestöd.

När det gäller de typer av exportkrediter som tillhandahålls av exportkreditinstitut i EU i den mening som avses i förordning (EU) nr 1233/2011 är den vanligaste formen fortfarande ren risktäckning (dvs. exportkreditförsäkring eller exportkreditgarantier), något som samtliga 22 medlemsstater tillhandahöll under rapporteringsperioden. De allra flesta medlemsstaterna erbjöd också andra typer av stöd som omfattas av förordning (EU) nr 1233/2011 och OECD-överenskommelsen om statsstödda exportkrediter 5 , såsom direkt utlåning eller finansiering (dvs. finansieringsstöd för exportkredittransaktioner som tillhandahålls direkt av exportkreditinstitut) och refinansiering (dvs. refinansiering av kommersiella lån som stödde exportkredittransaktioner som tillhandahölls av exportkreditinstitut) 6 , men även projektfinansiering och olika typer av förbundet bistånd.

Allmänt sett erbjuder exportkreditinstitut en rad olika program för att tillgodose vissa kategoriers särskilda behov, särskilt för små och medelstora företag. Det bör också noteras att flera medlemsstater har utvecklat sektorsspecifika exportkreditprodukter för bland annat tillverkning av luftfartyg (däribland skräddarsydda produkter, såsom Airbus ovillkorliga garanti), nybyggnad av fartyg och järnvägsinfrastruktur. Detta kan återspegla de skilda sektorsöverenskommelserna i consensusöverenskommelsen om statsstödda exportkrediter, där vissa villkor, särskilt återbetalningsvillkor eller räntesatser, anpassas till olika industriers särskilda behov.

Allmänt sett blir medlemsstaternas praxis och kreditgivningsprinciper allt mer lika, och concensusöverenskommelsen om statsstödda exportkrediter har kommit att omfatta allt fler frågor. Följande skillnader bör emellertid noteras, eftersom de gör det svårt att göra en heltäckande jämförelse: För det första har medlemsstaterna, inom de allmänna former av exportkreditstöd som nämns i föregående stycke, utvecklat en mängd olika exportkreditprogram. Det kan hända att en och samma produkt erbjuds av flera exportkreditinstitut, men med olika villkor. För det andra beror ett exportkreditprograms effekter självklart också på den nationella ekonomins särdrag och de privata finansiella marknadernas kapacitet.

Med dessa reservationer i åtanke ger tabellen nedan, som visar den aggregerade nominella riskexponeringen per den 31 december 2019, åtminstone en allmän uppfattning om storleken på de största exportkreditsystemen av typen ”ren risktäckning”.

Tabell 1. Statsstöd i form av ren risktäckning under 2019 (miljoner euro)

De största stödgivarna i EU rangordnade efter aggregerad nominell riskexponering

Tyskland

87 914

Frankrike

59 174

Italien

58 859

Sverige

27 573

Finland

25 489

Som redan nämnts är exportkreditinstituten i EU aktiva inom en mängd olika områden som inte omfattas av rapporteringen enligt förordning (EU) nr 1233/2011. Denna rapportering täcker huvudsakligen exportkreditverksamhet på medellång och lång sikt (enligt definitionen i överenskommelsen om statsstödda exportkrediter). Många exportkreditinstitut i EU erbjuder dock även sådana produkter som kortfristiga exportkrediter, rembursgarantier, tillverkningsriskgarantier eller försäkringsprodukter med investeringsinslag. Närmare information finns i avsnitten II och IV i den rapporteringsmall som används för de årliga verksamhetsrapporterna och i de allmänna årliga rapporter som många medlemsstater uttryckligen hänvisar till.

Överlag ger de årliga verksamhetsrapporterna relevant finansiell information om exportkreditprogrammen. Det måste emellertid understrykas att denna rapportering sker i enlighet med varje medlemsstats nationella lagstiftning enligt förordning (EU) nr 1233/2011. Det leder till vissa skillnader i utförande. Kommissionen har emellertid inga särskilda synpunkter på de finansiella aspekterna av de årliga verksamhetsrapporterna 7 .

(b)Behandling av ”miljörisker, som kan medföra andra relevanta risker”:

Enligt punkt 2 i bilaga I till förordning (EU) nr 1233/2011 ska medlemsstaterna i sina årliga verksamhetsrapporter beskriva hur miljörisker, som kan medföra andra relevanta risker, beaktas i deras exportkreditinstituts verksamhet med statsstödda exportkrediter.

I punkt 2 i bilaga I till förordning (EU) nr 1233/2011 nämns både miljörisker och ”andra relevanta risker”. Som under tidigare år har medlemsstaterna gjort en bred tolkning av miljörisker och relaterade risker och tar i sina bedömningar inte enbart med miljörisker, utan även andra mer generella finansiella och sociala risker. För att ta hänsyn till sådana risker omfattar inrapporterad praxis om tillbörlig aktsamhet förhandsbedömningar och utvärderingsförfaranden för att fastställa och uppskatta risker som kan påverka transaktionernas stödberättigande. Riskbedömningsförfarandena formaliseras genom särskilda policyer, som vissa exportkreditinstitut har valt att offentliggöra på sina webbplatser. Sådana bedömningsförfaranden beror oftast på den särskilda transaktionens typ och kategori utifrån en proportionalitetsprincip (dvs. ju högre risk och/eller ju större transaktion, desto mer ingående bedömning). Bedömningarna utförs i de flesta fall av externa oberoende sakkunniga, men hanteras i allt högre grad av utsedda experter inom varje exportkreditinstitut. I praxis om tillbörlig aktsamhet ingår dessutom utformningen av avtalsklausuler och avtalsvillkor, av riskminimerande åtgärder som vid behov är kopplade till avtalsvillkor, samt långsiktig översyn av dessa för att säkerställa efterlevnad av standarderna och, i tillämpliga fall, verkställighet av riskminimerande åtgärder. Medlemsstaterna omvärderar och finslipar löpande sina interna förfaranden 8 .

Alla medlemsstater utom en (Bulgarien, som inte är medlem i OECD 9 ) rapporterar in sin efterlevnad av OECD:s rekommendation om gemensamma ståndpunkter till statsstödda exportkrediter samt tillbörlig aktsamhet när det gäller miljö och sociala frågor (de gemensamma ståndpunkterna), vilka är ett accepterat och väletablerat bedömningsverktyg inom OECD och är normativa utanför OECD. Många medlemsstater uppger att de tillämpar de gemensamma ståndpunkterna, särskilt de aspekter som avser miljö och mänskliga rättigheter, i större utsträckning än det som OECD anger. Alla medlemsstater förutom en (Bulgarien 10 ) rapporterar dessutom att de efterlever OECD:s rekommendationer om mutor och statsstödda exportkrediter. De rapporterar även in efterlevnaden av OECD:s principer och riktlinjer för att främja hållbar långivning vid tillhandahållandet av statsstödda exportkrediter till låginkomstländer. Efterlevnaden av de sistnämnda går hand i hand med att troget efterleva Världsbankens och Internationella valutafondens policyer vad gäller hållbar utlåning 11 .

Dessa tre OECD-rekommendationer – som är särskilt inriktade på exportkrediter – spelar en viktig men inte avgörande roll. Medlemsstaternas politik bygger också på internationella standarder och EU:s regelverk i bredare mening. Hänvisningar till EU:s mål, standarder och riktlinjer i rapporterna visar att mjuka såväl som hårda rättsliga instrument beaktas och att lagens anda är lika viktig som dess bokstav. Många medlemsstater rapporterar dessutom att de följer andra internationella riktvärden för att utöka granskningen till att omfatta fler transaktioner. Dessa omfattar givetvis de riktvärden som anges i de gemensamma ståndpunkterna, nämligen Internationella finansieringsbolagets miljömässiga och sociala standarder 12 , Världsbanksgruppens riktlinjer för miljö, hälsa och säkerhet och Världsbankens skyddspolicyer 13 , men också FN:s vägledande principer för företag och mänskliga rättigheter 14 , OECD:s riktlinjer för multinationella företag om ansvarsfullt företagande 15 , FN:s konvention om barnets rättigheter 16 , Internationella arbetsorganisationens deklaration om grundläggande principer och rättigheter i arbetslivet 17 och ekvatorprinciperna 18 . En medlemsstat (Österrike) rapporterade att man utvecklat en bedömningsmetod med grund i FN:s mål för hållbar utveckling, och en medlemsstat (Sverige) hänvisar till dess efterlevnad av principerna i FN:s initiativ Global Compact. Vissa medlemsstater hänvisar dessutom uttryckligen till klimatinitiativ, såsom FN:s ramkonvention om klimatförändringar 19 .

De gemensamma ståndpunkterna ses allt oftare som en minimistandard. Medlemsstaterna säger sig allt oftare ha ytterligare politiska mål eller hänsyn som kompletterar de som ingår i de gemensamma ståndpunkterna (t.ex. social hållbarhet och kampen mot skatteundandragande). På många områden tillämpar medlemsstaterna egna ytterligare åtgärder för att se till att exportkreditstöd enbart ges till transaktioner som uppfyller ett antal strikta normer och som kan kopplas till nationell lagstiftning. För att nämna ett exempel har flera exportkreditinstitut under de senaste åren fattat särskilda beslut i fråga om klimatskydd, vilka omfattar ett uttryckligt avskaffande av exportkreditstöd till koleldade kraftverk 20 . Den politiska konvergensen i EU framgår av att EU i april 2021 lade fram ett förslag till deltagarna i OECD-överenskommelsen om statsstödda exportkrediter om att omedelbart avsluta tillhandahållandet av statsstödda exportkrediter och bundna lån till den koleldade kraftsektorn. Medlemsstaterna uppger även att de arbetar aktivt för att förbättra och utveckla de befintliga bestämmelserna.

(c)Annan information i de årliga verksamhetsrapporterna:

De flesta av exportkreditinstituten har en policy för företagens sociala ansvar 21 som vanligen inte bara omfattar interna åtgärder, utan även en nära dialog med exportkreditinstitutets kunder. I detta sammanhang blir det allt vanligare att exportkreditinstituten granskar sin egen praxis och utvecklar planer för att minska sin egen miljöpåverkan (resepolicyer m.m. 22 ). Exportkreditinstitut som är privata företag har vanligen en enskild policy för hela verksamheten (offentlig och privat), och dessa särskiljs varken i hållbarhetsrapporterna eller i de offentliggjorda policyerna.

Öppenhet är en viktig fråga. Medlemsstaterna är noggranna med att säkerställa att exportkreditinstitutens verksamhet är så öppen som möjligt, samtidigt som den sekretess som kan krävas för kommersiella transaktioner respekteras. I enlighet med de gemensamma ståndpunkterna 23 är det harmoniserade förfarandet vid exportkreditinstituten i EU att offentliggöra detaljerad information (däribland rapporter om miljömässiga och sociala konsekvensbedömningar) om projekt som skulle kunna ha negativa miljömässiga eller sociala konsekvenser till följd av deras karaktär. Medlemsstaterna får gå längre genom att lämna ytterligare information om särskilda transaktioner eller om sina bedömningsförfaranden (generellt sett, men med vissa undantag, offentliggör exportkreditinstituten i EU mycket information översatt till engelska på sina webbplatser).

(d)Exportkreditinstitutens efterlevnad av unionens mål och förpliktelser:

För att säkerställa öppenhet på EU-nivå ska medlemsstaterna enligt förordning (EU) nr 1233/2011 lämna en årlig verksamhetsrapport till kommissionen, där de i enlighet med sin nationella rättsliga ram lämnar viss finansiell och operativ information om sin exportkreditverksamhet. Detta omfattar även information om hur miljörisker hanteras.

Enligt punkt 3 i bilaga I ska kommissionen ”på grundval av denna information utarbeta en årlig översikt för Europaparlamentet, inbegripet en utvärdering av exportkreditinstituts efterlevnad av unionens mål och förpliktelser”.

I fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget) anges de allmänna målen för unionen i artikel 3 24 och principerna och målen för unionens yttre åtgärder i artikel 21.

När det gäller EU:s gemensamma handelspolitik hänvisas det till principerna och målen för unionens yttre åtgärder i artikel 206 och i artikel 207 första stycket i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.

Alla rapporterande medlemsstater lämnar information som visar att de har infört bestämmelser för förvaltningen av sina exportkreditprogram som är i linje med EU:s mål. De exportkreditspecifika rekommendationer som utarbetats av OECD – den enda internationella organisation som hittills har utarbetat specialiserade bestämmelser för detta politikområde – används allmänt, och i de flesta fall är medlemsstaternas åtgärder mer långtgående.

För att öka kommissionens förmåga att ytterligare bedöma medlemsstaternas verksamhet har kommissionen, i samarbete med Europeiska utrikestjänsten och i samråd med flera intressenter, föreslagit att medlemsstaterna ska utvidga omfattningen och detaljnivån på informationen i de årliga verksamhetsrapporterna. En omarbetad och utökad rapporteringsmall har utarbetats och kommer att användas av medlemsstaterna för rapportering från och med kalenderåret 2020.

Europaparlamentet har begärt att kommissionen ska fastställa om medlemsstaterna uppfyller unionens syften och skyldigheter. Europeiska kommissionen har gjort sin årliga översikt i enlighet med bilaga I. Kommissionens översikt bygger därmed på medlemsstaternas årliga verksamhetsrapporter och kan inte anses vara uttömmande. Kommissionen anser likväl att den tillgängliga informationen ger starkt stöd för att exportkreditinstituten uppfyller kraven i artiklarna 3 och 21 i EU-fördraget och att informationen inte visar på bristande efterlevnad i någon medlemsstat. De europeiska institutionerna kan självklart gemensamt vilja anta mer långtgående politiska mål. Kommissionen är beredd att underlätta och främja en interinstitutionell dialog på detta område, men måste under tiden utföra sin utvärdering enligt punkt 3 i bilaga I.

När det gäller fullgörandet av internationella skyldigheter och skyldigheter enligt EU:s konkurrenslagstiftning har det inte funnits några tvister inom Världshandelsorganisationen om europeiska exportkreditprogram under rapporteringsperioden. Europeiska kommissionen har inte mottagit några klagomål om möjliga överträdelser av EU-lagstiftningen rörande exportkreditinstituten under 2019.

(1) På sådana transaktioner tillämpas kommissionens meddelande enligt artikel 93.1 i EG-fördraget om tillämpning av artiklarna 92 och 93 i fördraget på kortfristiga exportkreditförsäkringar.

(2) EUT L 326, 8.12.2011, s. 45.

(3) Europaparlamentets resolution av den 2 juli 2013 om den första årsrapporten från kommissionen till Europaparlamentet om verksamheten i medlemsstaternas exportkreditinstitut (2012/2320(INI)).

(4) Förenade kungariket gick ur EU och blev ett tredjeland vid midnatt (CET) den 31 januari 2020 när avtalet om utträde mellan EU och Förenade kungariket trädde i kraft.

(5) Consensusöverenskommelsen om statsstödda exportkrediter ingår i en bilaga till förordningen.

(6) Belgien, Tjeckien, Danmark, Finland, Frankrike, Tyskland, Ungern, Italien, Polen, Slovakien, Spanien, Sverige och Förenade kungariket.

(7) Enligt punkt 1 i bilaga I ska det nuvarande rapporteringsförfarandet inte påverka befogenheterna för de institutioner i medlemsstaterna som utövar tillsyn över nationella exportkreditprogram.

(8) För att nämna ett exempel omarbetade Finnvera under 2019 sin policy för hantering av miljörisker och sociala risker för finansieringsverksamhet och antog uppdaterade policyer för bekämpning av bestickning och skatteparadis.

(9) Bulgarien rapporterar att BAEZ inte tillämpar de gemensamma ståndpunkterna, men att man skulle kunna tänka sig att genomföra dem.

(10) Bulgarien rapporterar att BAEZ inte tillämpar OECD:s principer och riktlinjer för att främja hållbar långivning vid tillhandahållandet av statsstödda exportkrediter till låginkomstländer, men att man skulle kunna tänka sig att göra det.

(11) Uppgavs uttryckligen av Belgien, Tjeckien, Frankrike, Ungern och Nederländerna, men användes generellt sett.

(12) Uppgavs av Finland, Frankrike, Nederländerna, Sverige och Slovakien, men tillämpades generellt sett.

(13) Uppgavs av Slovakien och Sverige, men tillämpades generellt sett.

(14) Uppgavs av Finland, Tyskland och Sverige, och används i större utsträckning av andra exportkreditinstitut enligt annan relevant dokumentation eller andra relevanta webbplatser (t.ex. CESCE för Spanien eller KUKE för Polen).

(15) Uppgavs av Finland, Nederländerna och Sverige, och används i större utsträckning av andra exportkreditinstitut enligt annan relevant dokumentation eller andra relevanta webbplatser (t.ex. CESCE för Spanien eller KUKE för Polen).

(16) Uppgavs av Sverige.

(17) Uppgavs av Finland och Nederländerna.

(18) Uppgavs av Sverige och Förenade kungariket.

(19) Uppgavs av Finland.

(20) Under 2019 hade Frankrike och Nederländerna redan inrättat en sådan politik, och andra medlemsstater vidtog liknande åtgärder.

(21) Detta framhålls i rapporterna från Belgien, Danmark, Estland, Italien, Nederländerna och Slovenien.

(22) Bland annat Credendo, Finnvera och SACE beräknar sitt eget koldioxidavtryck och har planer på att minska det.

(23) Som anges i Bilaga III till de gemensamma ståndpunkterna klassificeras projekt i olika kategorier – projekt i kategorierna A och B skulle kunna ha negativa miljömässiga och/eller sociala konsekvenser. För projekt i kategori A kan exportkreditinstitut, i enlighet med de gemensamma ståndpunkterna, åta sig att stödja dessa först efter 30 dagar från förhandsoffentliggörandet av relevant information. Dessutom offentliggörs information i efterhand för alla projekt i kategorierna A och B som får stöd. Notera att offentliggörandet av information kan undantas av särskilda skäl. Vissa medlemsstater rapporterar även om stödda projekt i kategorierna A och B i sina årliga verksamhetsrapporter.

(24) Bland annat enligt artikel 3.5 i EU-fördraget ska unionen, i sina förbindelser med den övriga världen, ”bidra till [...] hållbar utveckling av vår jord, solidaritet och ömsesidig respekt mellan folken, fri och rättvis handel, utrotning av fattigdomen och skydd för de mänskliga rättigheterna, särskilt barnets rättigheter, samt till strikt efterlevnad och utveckling av internationell rätt, inklusive respekt för principerna i Förenta nationernas stadga”.

Tabell 2. Exportkreditinstitut i EU som var verksamma under 2019
Land	Exportkreditinstitutets namn och status
Österrike	Oesterreichische Kontrollbank AG (OeKB) agerar som exportkreditinstitut i Republiken Österrikes namn och på dess vägnar inom ramen för lagen om exportgaranti.
Belgien	Credendo, exportkreditinstitutet, är ett oberoende offentligt finansinstitut med ställning som juridisk person och garanteras av den belgiska staten.
Bulgarien	Bulgariens exportförsäkringsmyndighet (BAEZ) är det nationella exportkreditinstitutet, med Republiken Bulgarien som ensam aktieägare.
Kroatien	Kroatiens bank för rekonstruktion och utveckling (HBOR) agerar som det nationella exportkreditinstitutet och tillhandahåller exportkreditförsäkringar i Republiken Kroatiens namn och på dess vägnar.
Tjeckien	Både exportgaranti- och försäkringsbolaget (EGAP), ett specialiserat statligt kreditförsäkringsföretag, och Tjeckiens exportbank (CEB), en specialiserad bank som är ett aktiebolag som ägs av den tjeckiska staten, agerar som exportkreditinstitut och tillhandahåller olika program (bank- och försäkringsprodukter).
Danmark	Eksport Kredit Fonden (EKF), Danmarks exportkreditinstitut, är ett oberoende offentligt företag som ägs och garanteras av den danska staten.
Estland	Aktsiaselts KredEx Krediidikindlustus är ett försäkringsbolag som agerar som exportkreditinstitut på Republiken Estlands vägnar och som företräder republiken på grundval av lagen om statlig exportgaranti.
Finland	Finnvera Plc är det nationella exportkreditinstitutet. Finnvera är ett specialiserat finansieringsföretag som ägs av den finska staten.
Frankrike	Bpifrance Assurance Export är en filial av en offentlig investeringsbank (Bpifrance SA) och hanterar statens garantier i den franska statens namn, på dess vägnar och under kontroll av denna.
Tyskland	Förbundsregeringen bär det budgetmässiga ansvaret för exportgarantiprogrammet. Det förvaltas åt Förbundsrepubliken Tyskland av Euler Hermes Aktiengesellschaft (ett försäkringsbolag) som företrädare åt förbundsregeringen.
Ungern	Ungerns Export-Import Bank Plc. (Eximbank) är en specialiserad statlig bank. Ungerns Export Credit Insurance Plc. (MEHIB) är ett specialiserat statligt kreditförsäkringsföretag. Banken och försäkringsgivaren är verksamma inom en integrerad ram och agerar som exportkreditinstitut genom kompletterande program.
Italien	Både SACE, ett statligt aktiebolag (100 % ägt av Cassa Depositi e Prestiti), och SIMEST, ett aktiebolag som kontrolleras av Cassa Depositi e Prestiti genom SACE, agerar som exportkreditinstitut. Genom officiella statsstödda exportkreditprogram tillhandahåller SACE främst garantier och försäkringar, medan SIMEST tillhandahåller köpar- och leverantörskrediter. De erbjuder även ett urval av icke-exportkreditprodukter.
Luxemburg	Exportkreditinstitutet utgörs av Office du Ducroire (ODL), ett offentligt institut som drivs med statens garantier.
Nederländerna	Atradius Dutch State Business är den nederländska regeringens exportkreditinstitut. Det utarbetar avtal och garantier om exportkreditförsäkringar som finansministern inför/utfärdar, som den nederländska statens företrädare.
Polen	KUKE är ett aktiebolag med en dominerande andel av statskassan. KUKE har tilldelats uppdrag genom lagen av den 7 juli 1994 om att genomföra programmet för ren risktäckning av exportkrediter.

Tabell 1. Statsstöd i form av ren risktäckning under 2019 (miljoner euro) De största stödgivarna i EU rangordnade efter aggregerad nominell riskexponering
Tyskland	87 914
Frankrike	59 174
Italien	58 859
Sverige	27 573
Finland	25 489