EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 4.5.2021
COM(2021) 222 final
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET EMPTY
Bedömning av Förenade konungariket Storbritannien och Nordirlands ansökan om anslutning till 2007 års Luganokonvention
1.INLEDNING
1.1. Luganokonventionen
Konventionen om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen) från 2007 1 ingicks mellan Europeiska unionen, Danmark som självständig part och tre av de fyra medlemmarna i Europeiska frihandelssammanslutningen (Schweiz, Norge och Island, nedan kallade Eftaländerna) 2 .
Inom unionen regleras domstols behörighet och erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område av förordning (EU) nr 1215/2012 (den omarbetade Bryssel Ia-förordningen). Luganokonventionen återspeglar den tidigare unionsrätten på det området (rådets förordning (EG) nr 44/2001).
Luganokonventionen är en ”dubbelkonvention” som reglerar både internationell behörighet (dvs. frågan huruvida en domstol är behörig att pröva ett gränsöverskridande mål) och erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område.
Konventionen är öppen för framtida medlemmar i Efta och för EU:s medlemsstater när det gäller vissa av deras icke-europeiska territorier. Enligt artiklarna 70–72 i Luganokonventionen kräver en annan stats anslutning till konventionen en ansökan till depositarien som vidarebefordras till de avtalsslutande parterna. De avtalsslutande parterna ska eftersträva att lämna sitt samtycke inom ett år från det att depositarien uppmanade dem till det 3 . Depositarien kommer att inbjuda staten att tillträda Luganokonventionen först när alla avtalsslutande parter har samtyckt till detta. Efter det att anslutningsinstrumentet har deponerats finns det fortfarande en tidsfrist för de avtalsslutande parterna att göra invändningar. Konventionen kommer endast träda i kraft mellan den tillträdande staten och de avtalsslutande parter som inte har gjort några invändningar mot statens anslutning senast den första dagen i den tredje månaden som följer på deponeringen av anslutningsinstrumentet.
Extern behörighet att ingå 2007 års Luganokonvention och därmed också att samtycka till en ny parts anslutning och invända mot konventionens ikraftträdande mellan unionen och en ny part har endast Europeiska unionen.
1.2. Förenade kungarikets ansökan
Luganokonventionen var tillämplig på Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland (nedan kallat Förenade kungariket) fram till och med den 31 januari 2020 genom dess EU-medlemskap. Under övergångsperioden, som löpte ut den 31 december 2020, hade de övriga parterna i Luganokonventionen underrättats av EU om att Förenade kungariket skulle behandlas som en medlemsstat vad avser tillämpningen av de internationella avtal i vilka unionen var part, som omfattade Luganokonventionen 4 .
Den 8 april 2020 ansökte Förenade kungariket om anslutning till 2007 års Luganokonvention som självständig part. Denna ansökan lämnades in till Luganokonventionens depositarie 5 . Förenade kungariket föreslog att konventionens tillämpning skulle utvidgas till Gibraltar 6 .
Depositarien vidarebefordrade officiellt ansökan och tillhörande information till de avtalsslutande parterna i Luganokonventionen, däribland Europeiska unionen, företrädd av Europeiska kommissionen, genom en skrivelse av den 14 april 2020.
2.KOMMISSIONENS ANALYS
Med tanke på Luganokonventionens karaktär (se avsnitt 2.1. nedan) och den befintliga ramen för rättsligt samarbete med tredjeländer (se avsnitt 2.2. nedan) anser kommissionen att EU inte bör lämna sitt samtycke till Förenade kungarikets anslutning till Luganokonventionen.
2.1. Luganokonventionens karaktär
Luganokonventionen återspeglar EU:s regler om internationell behörighet och dess i stort sett automatiska system för erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område 7 gentemot Eftastaterna. Därigenom utvidgas fördelarna med EU-ramen för erkännande och verkställighet av domar till dessa länder och till EU:s medlemsstater med avseende på dessa länder. Som en följd av detta underlättar den i hög grad Eftastaternas civilrättsliga domars tillgång till EU:s område med rättvisa på privaträttens område och vice versa.
Luganokonventionen utgör ett väsentligt inslag i ett gemensamt område med rättvisa och är en kompletterande åtgärd för EU:s ekonomiska förbindelser med Efta-/EES-länderna. När det gäller Norge och Island bygger dessa förbindelser på EES-avtalet 8 , som samlar EU:s medlemsstater och EFTA/EES-länderna 9 i den inre marknaden. Schweiz ekonomiska förbindelser och handelsförbindelser med EU styrs av en rad bilaterala avtal där Schweiz har gått med på att överta vissa aspekter av EU-lagstiftningen i utbyte mot tillträde till en del av EU:s inre marknad. Samtliga nuvarande avtalsslutande parter representerar detta sammanhang. Dessa länder deltar åtminstone delvis i EU:s inre marknad, som omfattar fri rörlighet för varor, tjänster, kapital och personer.
Luganokonventionen stöder således EU:s förbindelser med tredjeländer som har en särskilt långtgående integrering av lagstiftningen med EU, bland annat genom att anpassa sig till (delar av) EU:s regelverk. Även om konventionen i princip är öppen för anslutning av ”alla andra stater” på inbjudan av depositarien efter att alla avtalsslutande parter har samtyckt till detta (se ovan), är den inte lämplig allmän ram för rättsligt samarbete med ett visst tredjeland. Den riktar sig inte till alla tredjeländer, vilket framgår av det faktum att sedan 1988 (när den första Luganokonventionen antogs) endast Polen har anslutits till konventionen som ett tredjeland, men det anslöts till konventionen på vägen mot EU-anslutning. Det finns inga andra tredjeländer än Efta-/EES-länderna som är parter i konventionen. Förenade kungariket är sedan den 1 januari 2021 ett tredjeland med ett ”vanligt” frihandelsavtal som underlättar handeln men inte omfattar några grundläggande friheter och någon grundläggande politik vad avser den inre marknaden. Konventionen bygger på en hög grad av ömsesidigt förtroende mellan de avtalsslutande parterna och utgör ett väsentligt inslag i ett gemensamt område med rättvisa som står i proportion till den långtgående ekonomiska sammanlänkningen baserad på tillämpningen av de fyra friheterna.
2.2 Internationell ram för EU:s civilrättsliga samarbete med tredjeländer
EU:s långvariga strategi är att den lämpliga ramen för samarbete med tredjeländer på området för civilrättsligt samarbete tillhandahålls genom de multilaterala Haagkonventionerna, det vill säga 2005 års Haagkonvention om val av domstol 10 och 2019 års Haagkonvention om domar 11 . EU ingick 2005 års konvention om val av domstol 2014 12 . Haagkonventionen om val av domstol från 2005 är också en ”dubbelkonvention”, men den är endast tillämplig om parterna genom avtal gjort ett exklusivt val av domstol på privaträttens område. 2019 års Haagkonvention om domar är en enkelkonvention som endast reglerar erkännande och verkställighet. Den reglerar inte domstolars direkta behörighet.
I överensstämmelse med denna strategi hänvisas i den politiska förklaringen om de framtida förbindelserna mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket av den 17 oktober 2019 till Haagkonventionerna 13 . Alternativet att Förenade kungarikets ansluts till Luganokonventionen nämns varken i den politiska förklaringen eller i något annat gemensamt dokument mellan EU och Förenade kungariket om de framtida förbindelserna. Det nämns inte heller i handels- och samarbetsavtalet mellan Europeiska unionen och Europeiska atomenergigemenskapen, å ena sidan, och Förenade kungariket, å andra sidan, som ingicks den 24 december 2020 och tillämpas provisoriskt sedan den 1 januari 2021 14 .
Före övergångsperiodens utgång tillämpades 2005 års Haagkonvention om val av domstol i Förenade kungariket på grundval av landets EU-medlemskap och därefter på grundval av den övergångsperiod som föreskrivs i utträdesavtalet. Sedan den 1 januari 2021 är Förenade kungariket självständig part
15
i denna konvention
16
. Denna konvention omfattar således förbindelserna mellan EU och Förenade kungariket inom ramen för dess tillämpningsområde. Kommissionen planerar att inom en snar framtid föreslå att EU ingår 2019 års Haagkonvention om domar. Om Förenade kungariket ingår den konventionen, skulle den bli tillämplig på det framtida rättsliga samarbetet med EU.
3.SLUTSATS
Mot bakgrund av ovanstående anser kommissionen att Europeiska unionen inte bör ge sitt samtycke till Förenade kungarikets anslutning till 2007 års Luganokonvention. För Europeiska unionens del är Luganokonventionen en kompletterande inre marknadsåtgärd och avser EU-Efta-/EES-sammanhanget. När det gäller alla andra tredjeländer är Europeiska unionens konsekventa politik att främja samarbete inom ramen för de multilaterala Haagkonventionerna. Förenade kungariket är ett tredjeland utan någon särskild koppling till den inre marknaden. Det finns därför ingen anledning för Europeiska unionen att avvika från sin allmänna strategi i förhållande till Förenade kungariket. Haagkonventionerna bör därför utgöra ramen för det framtida samarbetet mellan Europeiska unionen och Förenade kungariket på området civilrättsligt samarbete.
Berörda intressenter, särskilt rättstillämpare som arbetar med gränsöverskridande avtalsfrågor som involverar Europeiska unionen, bör ta hänsyn till detta när de väljer internationell jurisdiktion 17 .
Genom detta meddelande informerar kommissionen Europaparlamentet och rådet om sin bedömning och ger dem möjlighet att framföra sina synpunkter innan den informerar depositarien för Luganokonventionen i enlighet därmed.