9.3.2020 |
SV |
Europeiska unionens officiella tidning |
C 76/206 |
P8_TA(2018)0227
Libyen
Europaparlamentets rekommendation av den 30 maj 2018 till rådet, kommissionen och vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik om Libyen (2018/2017(INI))
(2020/C 76/25)
Europaparlamentet utfärdar denna rekommendation
— |
med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 2259 (2015) och efterföljande resolutioner, |
— |
med beaktande av den libyska politiska överenskommelsen, |
— |
med beaktande av FN:s generalsekreterares rapport av den 22 augusti 2017 om FN:s stöduppdrag i Libyen, |
— |
med beaktande av FN:s säkerhetsråds resolution 1973 (2011) och alla dess efterföljande resolutioner avseende Libyen, däribland resolution 2380 (2017), |
— |
med beaktande av FN:s generalsekreterares rapport till följd av säkerhetsrådets resolution 2312 (2016), |
— |
med beaktande av uttalandena från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter av den 14 november 2017 om lidandet för migranter i Libyen som är ett övergrepp på mänsklighetens samvete, |
— |
med beaktande av rapporten från kontoret för FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter från april 2018 ”Abuse Behind Bars: Arbitrary and unlawful detention in Libya”, |
— |
med beaktande av sina resolutioner av den 18 september 2014 (1), 15 januari 2015 (2) och 4 februari 2016 (3) om situationen i Libyen, |
— |
med beaktande av uttalandet av den 20 december 2017 från medordförandena för den gemensamma parlamentariska AVS–EU-församlingen om situationen för migranter i Libyen, |
— |
med beaktande av Förenta nationernas havsrättskonvention, |
— |
med beaktande av EU:s övergripande strategi för migration och rörlighet, |
— |
med beaktande av det gemensamma uttalandet av den 25 januari 2017 från kommissionen och vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Migration on the Central Mediterranean route – Managing flows, saving lives, (JOIN(2017)0004), |
— |
med beaktande av Maltaförklaringen av den 3 februari 2017, |
— |
med beaktande av den gemensamma strategin EU–Afrika och dess handlingsplan, |
— |
med beaktande av det gemensamma uttalandet om situationen för migranter i Libyen, som antogs vid 2017 års toppmöte mellan Afrikanska unionen och Europeiska unionen, och inrättandet av högnivåarbetsgruppen bestående av de tre parterna AU, EU och FN, |
— |
med beaktande av rådets slutsatser av den 17 juli 2017 om Libyen, |
— |
med beaktande av slutsatserna från Europeiska rådets möte den 19 oktober 2017, |
— |
med beaktande av artikel 113 i arbetsordningen, |
— |
med beaktande av betänkandet från utskottet för utrikesfrågor (A8-0159/2018), och av följande skäl: |
A. |
Situationen i Libyen är mycket instabil och landet står inför ett antal komplexa utmaningar med kopplingar till varandra i fråga om politisk stabilitet, ekonomisk utveckling och säkerhet. |
B. |
Krisen i Libyen har en enorm inverkan på Libyens befolkning och påverkar även hela den omgivande regionen och EU, och därför är det mycket viktigt för Libyens befolkning liksom för grannländerna, länderna söder om Sahara och Medelhavsregionen att den politiska stabiliteten i Libyen garanteras, som en grundläggande förutsättning för att förbättra den ekonomiska och sociala situationen i landet. |
C. |
Stabiliteten i södra Libyen är en särskilt viktig fråga med tanke på det bräckliga tillståndet i dess grannländer, med ett potentiellt jihadistuppror som hotar försvagade regeringar i Sahel-Sahara-regionen. |
D. |
EU bör mer aktivt kommunicera sina diplomatiska ansträngningar och sitt stora finansiella bidrag till konsolidering av säkerheten och den socioekonomiska situationen i Libyen. |
E. |
Konflikten i Libyen kan endast lösas genom en konsekvent, övergripande och inkluderande strategi som omfattar alla internationella aktörer och berörda parter, däribland företrädare för de olika lokalsamhällena, stamhövdingarna och aktivister från civilsamhället, och genom libyskt egenansvar för och deltagande i fredsprocessen. |
F. |
Den libyska politiska överenskommelsen och FN:s handlingsplan för Libyen utgör för närvarande den enda möjliga ramen för en lösning på krisen. |
G. |
Genom diplomatiska ansträngningar och konkret stöd bistår EU Libyens politiska omvandling till ett stabilt, funktionellt land, och även det FN-ledda medlingsarbetet stöds av EU i detta hänseende. |
H. |
Det är av yttersta vikt att alla medlemsstater talar med en röst, så att EU:s medlingsinsatser stärks, och med tonvikt på FN:s och FN:s handlingsplans centrala roll. Enskilda initiativ från medlemsstaterna bör under alla omständigheter välkomnas endast om de vidtas inom ramen för EU och är helt i linje med EU:s utrikespolitik. |
I. |
EU:s insatser har gett resultat i migrationsfrågan med tanke på att siffrorna sjönk med en tredjedel i slutet av 2017 jämfört med 2016, och siffrorna för de första månaderna 2018 är 50 procent lägre än de för samma period förra året. |
J. |
Libyen utgör ett viktigt omstigningsställe och en viktig avreseort för migranter som försöker ta sig till Europa, särskilt från Afrika söder om Sahara. Tusentals migranter och flyktingar, som flyr från våldet i Libyen, har dött under sina försök att korsa Medelhavet för att ta sig till Europa. |
K. |
Migranter är bland de som drabbas hårdast av säkerhetsproblemen i Libyen, genom att de ofta utsätts för godtyckligt våld, gripande och frihetsberövande från icke-statliga aktörers sida samt utpressning, människorov i utpressningssyfte och utnyttjande. |
L. |
Många migranter, i synnerhet migranter från Afrika söder om Sahara, har utsatts för godtyckliga frihetsberövanden av olika väpnade grupper i landet. |
M. |
Det av Niger påtvingade återvändandet till Libyen av minst 132 sudaneser som fick stöd från UNHCR är en källa till stor oro. |
N. |
Problemet med internflyktingar är fortfarande aktuellt. Dessa människor möter ofta allvarliga hot, till exempel när de reser genom konfliktområden och till följd av förekomsten av landminor och odetonerade explosiva stridsmedel samt det våld som olika milisgrupper utövar. |
O. |
Libyen har blivit ett transitland för människohandel och är fortfarande värdland för hundratusentals migranter och asylsökande av olika nationaliteter, av vilka många lever under tragiska förhållanden och därmed utgör ett mål för människosmugglare. Det har även förekommit anklagelser om slaveri i Libyen. |
P. |
Vardagslivet för vanliga libyska medborgare karakteriseras av allt svårare levnadsvillkor som kompliceras ytterligare av en kontantkris, strypt vattentillförsel och frekventa strömavbrott, och det allmänt katastrofala tillståndet för landets hälso- och sjukvårdssystem. |
Q. |
Det politiska klimatet i Libyen karakteriseras av en djupgående misstänksamhet mellan de största politiska och militära aktörerna från olika regioner. |
R. |
Den internationellt erkända nationella samlingsregeringen är i ökande utsträckning beroende av flera milisgrupper för sin egen säkerhet. Dessa milisgrupper har förvärvat en aldrig tidigare skådad grad av inflytande över de statliga institutionerna i Tripoli, vilket hotar FN:s pågående försök att skapa en mer livskraftig politisk ram i landet. |
S. |
Länder som Turkiet, Qatar, Egypten och Förenade Arabemiraten har betydande inflytande över olika grupper i de stridande fraktionerna. |
T. |
De subnationella identiteterna i de olika libyska samhällena, stammarna och etniska grupperna har alltid utgjort kärnan i sociokulturellt hänseende i Libyen och spelar en avgörande roll för den sociala och politiska dynamiken och frågor som rör landets säkerhet. Det libyska samhället har starka traditioner av informell tvistlösning mellan städer, stammar och etniska grupper. |
U. |
Landet saknar för närvarande en tydlig och allmänt accepterad lagstiftningsram för valsystemet. Ingen författning har antagits, vilket innebär att landet står utan den nödvändiga rättsliga ramen för att hålla nya val. Det rådande klimatet med strafflöshet, utbredd brottslighet och korruption, liksom de väpnade gruppernas roll och spänningarna mellan olika libyska stammar och regioner, bidrar till ett ännu lägre förtroende för de redan svaga offentliga institutionerna och förvaltningarna. |
V. |
I Libyen har utomrättsliga avrättningar, tortyr, godtyckliga frihetsberövanden och urskillningslösa angrepp mot bostadsområden och infrastruktur samt hatpropaganda och uppvigling till våld fortsatt att öka. |
W. |
Den madkhalistiska salafistiska extremistgruppen växer sig allt starkare och mer relevant i såväl östra som västra Libyen. Madkhalisterna motsätter sig politiska val, är angelägna om att bibehålla status quo, avvisar helt alla demokratiska modeller och är tungt beväpnade, och utgör därmed en konkret risk för ytterligare extremism och våld i landet. |
X. |
Det straffrättsliga systemets kollaps ökar strafflösheten i landet och begränsar offrens möjligheter att söka skydd och upprättelse. I flera regioner har få åtgärder följt, även i fall där polisrapporter har upprättats efter ett brott, för att inleda snabba, grundliga, effektiva, opartiska och oberoende utredningar och ställa förövarna inför rätta. Ingen gärningsman som tillhör en väpnad grupp har förklarats skyldig i Libyen sedan 2011. |
Y. |
Den onda cirkeln av våld i Libyen har hela tiden drivits på av övergripande strafflöshet för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna. Om inte detta problem bemästras på lämpligt sätt kommer fortsatt avsaknad av rättsstatlighet att göra visionen om en fredlig samlevnad och bekämpning av våldsbejakande extremism till en meningslöshet för befolkningen. |
Z. |
Dussintals politiska aktivister, människorättskämpar, personer inom media och andra offentliga personer har bortförts eller hotats. FN har mottagit rapporter om godtyckliga gripanden, tortyr och misshandel som bägge sidor gjort sig skyldiga till. |
AA. |
Ett ökande antal angrepp mot personal inom rättsväsendet, lokala organisationer i det civila samhället, människorättsförsvarare och mediearbetare samt mot flyktingar och migranter har påskyndat den försämrade situationen för mänskliga rättigheter för alla civilpersoner inom Libyens territorium. Bristen på rättsstatlighet och strafflösheten för allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna, bland annat tortyr, godtyckliga gripanden, utomrättsliga avrättningar och urskillningslösa angrepp mot civila och infrastruktur, fortsätter att driva på den onda cirkeln av våld i landet. |
AB. |
De läckande libyska gränserna uppmuntrar till olaglig gränsöverskridande handel, och de väpnade gruppernas utbredning i gränsområdena har på sistone förvärrat kampen mellan rivaliserande smugglare som vill ha kontroll och tillgång till resurser på andra sidan gränsen. De så kallade utländska stridande som kommer till landet och de olika kriminella nätverken fortsätter att dra fördel av den okontrollerade spridningen av vapen. |
AC. |
Den politiska osäkerheten och instabiliteten har gjort Libyen till en grogrund för extremistgrupper. Fezzanregionen präglas av strukturell instabilitet och är ett område som sedan länge varit ett transitområde till Europa för flyktingar och migranter och för smuggling av olja, guld, vapen och narkotika samt för människohandel. Regionen kännetecknas också av spänningar mellan olika etniska grupper och stammar, vilka ökat sedan Gaddafis fall och genom kampen om kontroll över landets resurser. En stabilisering av Fezzanregionen är en nödvändighet för att nå stabilisering i landet i stort. |
AD. |
De lokala myndigheterna i Libyen har en viktig roll att spela när det gäller att förebygga konflikter och tillhandahålla befolkningen nödvändiga offentliga tjänster. |
AE. |
Staden Derna utsätts för ett eskalerande angrepp, genom markattacker, flygangrepp och artilleribeskjutning, sedan den 7 maj 2018. Många civila har dödats, medan tillgången till hjälp och läkarvård har varit starkt begränsad och den humanitära situationen är ytterst allvarlig. |
AF. |
En officiell delegation från Europaparlamentet genomförde en delegationsresa till Libyen den 20–23 maj 2018. |
1. |
Europaparlamentet rekommenderar rådet, kommissionen och vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik
|
2. |
Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna rekommendation till rådet, kommissionen och vice ordföranden för kommissionen/unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik samt för kännedom till den libyska nationella samlingsregeringen. |
(1) EUT C 234, 28.6.2016, s. 30.