Yttrande från Europeiska ekonomiska och sociala kommittén om För ett europeiskt ramdirektiv om en minimiinkomst

(yttrande på eget initiativ)

(2019/C 190/01)

Föredragande: Georges DASSIS

Beslut av EESK:s plenarförsamling	15.3.2018
Rättslig grund	Artikel 29.2 i arbetsordningen
	Yttrande på eget initiativ
Ansvarig facksektion	Sysselsättning, sociala frågor och medborgarna
Antagande av facksektionen	18.12.2018
Antagande vid plenarsessionen	20.2.2019
Plenarsession nr	541
Resultat av omröstningen (för/emot/nedlagda röster)	158/81/12

1. Slutsatser och rekommendationer

1.1

Alltsedan inrättandet av den första europeiska gemenskapen, Europeiska kol- och stålgemenskapen, 1952 har två generationer europeiska medborgare till övervägande del varit anhängare av det europeiska integrationsprojektet. Den ekonomiska och sociala sammanhållningen har varit en viktig faktor bakom allmänhetens stöd för detta projekt.

1.2

Sedan den ekonomiska kris som följde på finanskrisen 2008 bröt ut och trots att en ekonomisk återhämtning har konstaterats de senaste åren, har fattigdomen fortsatt att öka bland långtidsarbetslösa och arbetande fattiga, och den ligger kvar på oroväckande nivåer i de flesta av EU:s medlemsstater.

1.3

Hittills har EU:s lagstiftning och åtaganden, såsom Europa 2020-strategin, som syftade till att minska antalet personer som hotas av fattigdom med 20 miljoner, inte lett till de förväntade resultaten. Att tillämpa subsidiaritetsprincipen, med den öppna samordningsmetoden som enda instrument, är således inte tillräckligt för att målen ska kunna uppnås.

1.4

Att införa en bindande EU-ram för en anständig minimiinkomst i EU som gör det möjligt att sprida och stödja systemen för minimiinkomst i medlemsstaterna och göra dem ”anständiga”(tillräckliga) skulle således utgöra ett första betydelsefullt svar på EU-nivå på det allvarliga och ihållande problemet med fattigdom i EU. Detta skulle ligga helt i linje med det ”sociala AAA-kreditbetyg för EU”som tillkännagetts av kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och sända en tydlig signal till medborgarna om att unionen finns där för dem.

1.5

Den skulle kunna ta formen av ett direktiv som fastställer en referensram för inrättandet av en tillräcklig minimiinkomst som är anpassad till varje lands levnadsstandard och livsstil och som beaktar faktorer för social omfördelning, beskattning och levnadsstandard i förhållande till en referensbudget, vars metod skulle fastställas på EU-nivå.

1.6

Valet av de rättsliga instrument som skulle utgöra denna EU-ram för inrättandet av en anständig minimiinkomst i EU motiveras av nödvändigheten att säkerställa att alla som har behov av detta stöd kan få tillgång till det, och att stödet är tillpassat deras reella behov. En anständig minimiinkomst utgör också ett instrument för inträde/återinträde på arbetsmarknaden för de personer som står utanför den och för att bekämpa fattigdom bland förvärvsarbetande.

1.7

Frågan om inrättande av en anständig minimiinkomst som garanteras av EU är ytterst politisk. Medan EU-fördraget, EUF-fördraget, gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter från 1989, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna från 2000 och den europeiska pelaren för sociala rättigheter samtliga medger en EU-åtgärd på detta område, har man diskuterat om det finns en rättslig grund för EU-lagstiftning om minimiinkomst. De som förespråkar EU-lagstiftning finner denna rättsliga grund i artikel 153.1 c (1) och h (2) i EUF-fördraget. EESK rekommenderar ett pragmatiskt tillvägagångssätt som består av en bindande EU-ram för att stödja och vägleda utvecklingen av system för anständig minimiinkomst i medlemsstaterna samt finansieringen av dem.

1.8

I sitt första yttrande i ämnet uppmanade Europeiska ekonomiska och sociala kommittén (EESK) kommissionen att undersöka möjligheterna att finansiera en europeisk minimiinkomst, och att särskilt rikta in sig på möjligheten att inrätta en lämplig EU-fond (3). Eftersom kommissionen inte har hörsammat uppmaningen anser kommittén att den behöver upprepas.

2. Allmänna kommentarer

2.1 Inledning

2.1.1

Diskussionen om införandet av en minimiinkomst på EU-nivå förs mot bakgrund av en social kris som, trots en ekonomisk återhämtning, håller i sig och som skapar ett mycket stort utanförskap. Enligt de senaste siffrorna från Eurostat riskerade 112,9 miljoner människor, eller 22,5 % av befolkningen, i EU att drabbas av fattigdom eller social utestängning. Med detta avses att minst ett av följande tre villkor gällde för dessa personer: att de riskerade fattigdom efter sociala transfereringar (inkomstfattigdom), att de levde i allvarlig materiell fattigdom eller att de levde i hushåll med mycket låg arbetsintensitet. Efter tre på varandra följande år med ökningar mellan 2009 och 2012, för att nå nästan 25 %, har andelen personer som riskerar fattigdom eller social utestängning i EU därefter kontinuerligt sjunkit för att nå 22,5 % förra året, 1,2 procentenheter under 2008 års referensnivå och 1 procentenhet under 2016 års nivå (4).

2.1.2

Vad gäller ämnet för detta yttrande om en anständig minimiinkomst för personer som lever i fattigdom och svår fattigdom ökade tyvärr långtidsarbetslösheten från 2,9 % år 2009 (referensåret vid antagandet av 2020-strategin ) till 3,4 % år 2017, och andelen arbetande fattiga i euroområdet ökade från 7,6 % år 2006 till 9,5 % år 2016 (från 8,3 % år 2010, det första år där uppgifter finns tillgängliga, till 9,6 % i EU-28).

2.1.3

De unga är särskilt drabbade. År 2016 var det mer än 6,3 miljoner unga (mellan 15 och 24 år) i EU som varken arbetade eller studerade (UVAS). Ungdomsarbetslösheten sjönk visserligen från mer än 23 % år 2013 till mindre än 19 % år 2016, men den är fortfarande mycket hög i EU (mer än 40 % i flera länder). Långtidsarbetslösheten ligger fortfarande på rekordnivå bland unga. Ungdomsarbetslösheten är mer än dubbelt så hög som den totala arbetslösheten (omkring 19 % jämfört med 9 % år 2016), och det finns stora skillnader mellan länderna: det skiljer mer än 30 procentenheter mellan den medlemsstat som har den lägsta nivån, dvs. Tyskland (7 %), och de medlemsstater som har de högsta nivåerna, dvs. Grekland (47 %) och Spanien (44 %).

2.1.4

Denna situation med massiv utestängning och fattigdom drabbar dessutom i synnerhet barn. Enligt Eurostat lever 26 miljoner barn i fattigdom och utanförskap i EU. De utgör 27 % av EU:s befolkning under 18 år (5). Dessa barn lever i fattiga familjer, ibland med bara en förälder, eller i familjer med arbetande fattiga, och är fast i en situation och i en fattigdom som de har mycket svårt att ta sig ur. Såsom även Europaparlamentet understryker i sin resolution av den 20 december 2010 (6) är ”kvinnor som befolkningsgrupp […] mer utsatta för fattigdom på grund av arbetslöshet, ojämlik fördelning av familjeansvar, otrygga och underbetalda arbeten, lönediskriminering och lägre pensioner”.

2.1.5

I detta läge kan man bara konstatera betydelsen av de sociala skyddsnät som finns i flera EU-länder, och som har bidragit till att man har kunnat undvika ännu större tragedier i samband med krisen, men dessa skyddsnät har begränsningar och klarar inte av en situation med permanent social kris. En ekonomisk återhämtning som skapar sysselsättning är därför av största vikt, och minimiinkomsten skulle bli ett instrument för inträde/återinträde på arbetsmarknaden för de personer som står utanför den. De länder som har system med anständiga minimiinkomster har för övrigt en bättre förmåga att stå emot krisens negativa effekter och minska den ojämlikhet som undergräver den sociala sammanhållningen. Det finns uppmuntrande tecken på en ekonomisk återhämtning, men den är fortfarande bräcklig och bygger på en växande ojämlikhet. Diskussionen om inrättandet av en anständig minimiinkomst i EU är därför i högsta grad relevant just nu.

2.1.6

Hittills har EU:s lagstiftning och åtaganden, såsom Europa 2020-strategin, som antogs i juni 2010 och som syftade till att minska antalet personer som hotas av fattigdom med 20 miljoner (sic), inte lett till de förväntade resultaten. Med tanke på att tillämpningen av subsidiaritetsprincipen, med den öppna samordningsmetoden som enda instrument, inte har gett de förväntade resultaten måste denna metod kompletteras med ett EU-instrument. System för anständiga minimiinkomster gynnar inte bara behövande personer utan även samhället i stort. Dessa system garanterar att de människor som behöver dem fortsätter att vara aktiva i samhället, hjälper dem att återvända till arbetslivet och gör att de kan leva ett värdigt liv. Anständiga minimiinkomster är av avgörande betydelse för att uppnå ett rättvisare samhälle, utgör den verkliga grunden för socialt skydd och säkerställer social sammanhållning, som gynnar hela samhället.

2.1.7

Systemen för minimiinkomster utgör bara en liten procentandel av de sociala utgifterna, men ger betydande avkastning på investeringar, medan uteblivna investeringar får mycket negativa konsekvenser för enskilda individer och medför höga kostnader på lång sikt. Systemen fungerar som effektiva stimulansåtgärder eftersom de pengar som spenderas omedelbart återgår till ekonomin, ofta inom de sektorer som drabbats hårdast av krisen. På grund av samverkan mellan minimiinkomster och minimilöner bidrar systemen också till att säkerställa anständiga löner och till att förhindra ett ökande antal arbetande fattiga.

2.1.8

Det är viktigt att inte blanda ihop begreppet anständig minimiinkomst, som behandlas i detta yttrande, med begreppet medborgarlön, som betalas ut till samtliga medborgare i ett samhälle (kommun, region eller stat) utan några villkor med koppling till behov eller arbete. Vidare är det, även om de flesta länder har minimiinkomstsystem (7), fortfarande nödvändigt att undersöka om de är tillräckliga i förhållande till behoven, eftersom detta i de flesta fall fortfarande är ett problem. Arbete på området pågår i Tyskland och Frankrike (8).

2.1.9

Mycket arbete har redan gjorts vad gäller minimiinkomsten och många ståndpunkter har framförts i frågan. Med detta yttrande framhåller EESK begreppet ”anständighet”(en lägsta nivå som gör det möjligt att leva ett värdigt liv, över fattigdomsgränsen) på grundval av ILO:s begrepp ”anständigt arbete” (9).

2.1.10

Man bör också beakta det arbete som Europaparlamentets utskott för sysselsättning och sociala frågor och rådets kommittéer för sysselsättning och socialt skydd har utfört, samt de redan avsevärda insatserna från nätverk såsom det europeiska nätverket för minimiinkomst (EMIN) (10) och allt det arbete som utförts av europeiska nätverket mot fattigdom (EAPN) (11), till vilka även Europeiska fackliga samorganisationen är kopplad. Man bör inte heller glömma ILO:s och Europarådets insatser.

2.1.11

De flesta medlemsstater har infört mekanismer för minimiinkomst. Definitionerna, villkoren för tillgång och tillämpningsnivåerna skiljer sig mycket kraftigt åt och borde både göras allmänna och harmoniseras genom gemensamma kriterier som skulle göra det möjligt att beakta de specifika förhållandena i varje land. Hittills har kommissionen stött en minimiinkomst och ansett att det ankommer på medlemsstaterna att ta itu med denna fråga. Avsaknaden av betydande resultat gör att det krävs en förstärkt nationell politik och samordning senast 2020, men även inrättande av effektivare europeiska medel för att uppnå målet.

2.1.12

Några viktiga kommentarer för att avsluta denna inledning:

—

En anständig minimiinkomst kan bara bli meningsfull som en del i en övergripande strategi för aktiv integrering och inkludering där tillträde till inkluderande arbetsmarknader – med arbetstillfällen av hög kvalitet och kontinuerlig fortbildning – kombineras med tillgång till offentliga tjänster av hög kvalitet, i synnerhet vad gäller utbildning och hälso- och sjukvård.

—	Rätten till arbete bör förbli en grundläggande rättighet som ett centralt inslag för att uppnå egenmakt och ekonomiskt oberoende.

—	En anständig minimiinkomst är i grunden ett tillfälligt men nödvändigt inslag, vars syfte är integrering/återintegrering av personer på arbetsmarknaden genom aktiva åtgärder – den är en av de allra viktigaste åtgärderna för EU:s sociala trovärdighet.

—	Minimiinkomstens tillräcklighet och täckning samt tillgången till den utgör fortfarande stora utmaningar för medlemsstaterna i deras insatser för att utveckla sina system. Dessa system bör stödjas och vid behov kompletteras på EU-nivå.

3. Politisk vilja och tekniska lösningar

3.1 Den rättsliga grunden finns och måste utnyttjas

3.1.1

Det råder olika uppfattningar om huruvida det finns någon rättslig grund som gör det möjligt att lagstifta om minimiinkomst eller ej. Det är dock uppenbart att den öppna samordningsmetoden inte har gett tillräckliga resultat för att garantera en tillräcklig minimiinkomst i alla EU-länder, vilket förvärrar ojämlikheten mellan dem. Detta är i sin tur ett stort problem för EU:s trovärdighet.

3.1.2

Frågan om minimiinkomst är ytterst politisk. Beslutet måste fattas på unionsnivå, och kommissionen kan inte gömma sig bakom en subsidiaritetsprincip som tillämpas felaktigt i detta sammanhang för att besluta att man inte kan göra någonting. Avsaknaden av initiativ från kommissionens sida vore oacceptabel och skulle göra unionsprojektet obegripligt för medborgarna i en fråga som berör människors värdighet och de mänskliga rättigheterna. Därför uppmanar kommittén kommissionen att vidta omedelbara åtgärder för att stärka en samordnad strategi mellan medlemsstaterna på nationell och europeisk nivå i syfte att utveckla minimiinkomsten och utarbeta ett bindande EU-instrument som bygger på en gemensam metod för att fastställa referensbudgetar som säkerställer en anständig minimiinkomst.

3.1.3

Med hänvisning till Europarådets europeiska sociala stadga från 1961, gemenskapsstadgan om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter från 1989 och stadgan om de grundläggande rättigheterna från 2000 (artikel 34), framgår det tydligt att minimiinkomsten är ett av målen för EU och även för kommissionen, som är den institution som bör ta initiativ till att komplettera och harmonisera medlemsstaternas åtgärder. Kommissionen nämner dessutom uttryckligen i punkt 14 i förslaget om den sociala pelaren ”rätt[en] till passande minimiinkomstförmåner, som ska säkerställa ett värdigt liv under livets alla skeden, och verklig tillgång till hjälpande varor och tjänster”.

3.1.4

De rättsliga hänvisningarna i fördragen är särskilt viktiga, till exempel artikel 3 i EU-fördraget, som bland EU:s mål nämner full sysselsättning och sociala framsteg, men även kampen mot social utestängning och diskriminering samt främjande av ekonomisk, social och territoriell sammanhållning och solidaritet mellan medlemsstaterna, artikel 9 i EUF-fördraget, som slår fast följande: ”Vid fastställandet och genomförandet av sin politik och verksamhet ska unionen beakta de krav som är förknippade med främjandet av hög sysselsättning, garantier för ett fullgott socialt skydd, kampen mot social utestängning samt en hög utbildningsnivå och en hög hälsoskyddsnivå för människor”, och i synnerhet artikel 151 i EUF-fördraget, som inleder avdelning X om socialpolitik och bland EU:s och medlemsstaternas mål anger ”att främja sysselsättningen, att förbättra levnads- och arbetsvillkor och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls, att åstadkomma ett fullgott socialt skydd, en dialog mellan arbetsmarknadens parter och en utveckling av de mänskliga resurserna för att möjliggöra en varaktigt hög sysselsättning samt att bekämpa social utslagning”, mål som är uppnåbara för unionen eftersom den (artikel 153.1 i EUF-fördraget) ”ska understödja och komplettera medlemsstaternas verksamhet inom följande områden: […] c) Social trygghet och socialt skydd för arbetstagarna. […] h) Integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden, […] j) Kampen mot social utslagning. k) Modernisering av systemen för socialt skydd […]”.

3.1.5

Det är därför också nödvändigt att fastställa vilka personer som är berättigade i egenskap av ”arbetstagare”. Kommittén bör undersöka detta begrepp mer ingående, särskilt eftersom EU-lagstiftningen inte innehåller någon enhetlig definition av begreppet ”arbetstagare”. Man måste följaktligen utreda vilken tolkning av begreppet ”arbetstagare”som ligger till grund för artikel 153.1 c i EUF-fördraget. Under tiden kan man tryggt konstatera att det avgörande i artikel 153 i EUF-fördraget inte är begreppet ”arbetstagare”i den mening som avses i rätten till fri rörlighet, utan snarare begreppet ”arbetstagare”i den mening som avses i rätten till social trygghet, som gäller alla personer med rätt till förmåner enligt system som omfattar alla de risker som nämns i förordning (EG) nr 883/2004.

3.1.6

Såsom kommittén tidigare har framhållit göder ”[f]attigdom och social utestängning […] populistiska tendenser i många EU-medlemsstater och EESK välkomnar därför ’Kampen mot fattigdom och social utestängning: en integrerad strategi – Rådets slutsatser (16 juni 2016)’ (12), men anser samtidigt att man i den framtida budgetramen bör skapa en integrerad europeisk fond för bekämpning av fattigdom och social utestängning och stödja sig på de hittillsvarande erfarenheterna av genomförandet av fonden för europeiskt bistånd till dem som har det sämst ställt (Fead) och Europeiska socialfonden (ESF).” (13)

3.1.7

Politisk vilja innebär en objektiv utvärdering av tillämpningen av Europa 2020-strategin, dess framgångar och dess misslyckanden, samt synliggörande av EU:s åtgärder för att stödja och komplettera medlemsstaternas åtgärder. Detta kompletterande stöd skulle kunna ta formen av en europeisk fond för finansiering av minimiinkomsten som inrättas genom den rättsliga ramen.

3.1.8

Kommissionen får inte gömma sig bakom subsidiaritetsprincipen. Om medlemsstaterna kommer med invändningar på grundval av subsidiaritetsprincipen är det vanligtvis för att undvika att göra ändringar i den nationella lagstiftningen till följd av en EU-åtgärd. Kommissionen kan dock inte, i sin egenskap av allmänintressets väktare, utan vidare hänvisa till subsidiaritetsprincipen, eftersom det i så fall skulle innebära en självcensur som i detta fall blir särskilt allvarlig eftersom det handlar om en fråga som berör de grundläggande rättigheterna. I avsaknad av ett förslag till lagstiftningsakt från kommissionen kan artikel 6 i protokoll 2 om tillämpning av subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna inte få full verkan. Förutom rådet får ”[v]arje nationellt parlament eller kammare i ett sådant parlament […], inom åtta veckor från den dag då ett utkast till lagstiftningsakt på unionens officiella språk översänds, till Europaparlamentets, rådets och kommissionens ordförande lämna ett motiverat yttrande med skälen till att de anser att det aktuella utkastet inte är förenligt med subsidiaritetsprincipen”. Detta demokratiska uttryck, som kan skilja sig från rådets hållning, hindras varje gång diskussioner mellan kommissionen och rådet blockerar antagandet av en lagstiftningsakt.

3.1.9

Slutligen kan hänvisningen till den europeiska pelaren för sociala rättigheter, vars principer EESK helt och fullt ställer sig bakom, inte utgöra ett argument mot antagandet av en bindande EU-ram på området, särskilt inte eftersom det står klart att den rättsliga grunden finns i fördraget. Den europeiska pelaren för sociala rättigheter är en förklaring från alla EU-institutioner, och dess mål är att tjäna som vägledning för sociala insatser (14). Pelaren måste därför utgöra grund för förslag till åtgärder och lagstiftning, och kommissionen har börjat använda den på det sättet. Vidare får formuleringen i punkt 14 i den sociala pelaren – ”Var och en som saknar tillräckliga resurser har rätt till passande minimiinkomstförmåner, som ska säkerställa ett värdigt liv under livets alla skeden, och verklig tillgång till hjälpande varor och tjänster”– inte tolkas restriktivt. En sådan tolkning skulle stå i strid med skäl 6 i pelaren, där det erinras om att det i EUF-fördraget ”finns bestämmelser om unionens befogenheter när det gäller bl.a. […] socialpolitik (artiklarna 151–161)”. När det gäller EU:s lagstiftningsbefogenheter hänvisar kommissionen i det arbetsdokument som medföljer meddelandet om den europeiska pelaren för sociala rättigheter dessutom till den artikel i fördraget som berör integrering av personer som står utanför arbetsmarknaden.

3.1.10

Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, som helt och hållet ställer sig bakom principerna i den sociala pelaren, anser att antagandet av en bindande EU-ram för införandet av en anständig minimiinkomst på EU-nivå både skulle konkretisera de högtidliga förklaringarna – som alla, sedan stadgan om de grundläggande sociala rättigheterna, åberopar behovet av att bekämpa social utestängning – och sända ut ett budskap om att ett EU på 2000-talet inte kan byggas utan hänsyn till EU-medborgarnas liv.

3.2 Viktiga tekniska lösningar

3.2.1

Ur teknisk synvinkel skulle det vara nödvändigt att fastställa villkoren för tillgång till den garanterade minimiinkomsten. Den bör fastställas med hänsyn tagen till i synnerhet följande faktorer:

—	Kopplingen mellan den garanterade minimiinkomsten och aktiveringsvillkoret.

—	Inverkan av hushållets sammansättning, med tanke på betydelsen av faktorn ”barn”vid fattigdom.

—	Andra medel, t.ex. arv.

—	Den garanterade minimiinkomstens komponenter i kontanter och in natura, t.ex. genom tillgång till hälso- och sjukvård, boende, transporter, familjestöd och allmännyttiga tjänster.

3.2.2

En minimiinkomst bör inrättas inom ramen för en övergripande strategi som tar hänsyn till olika mänskliga behov, som inte begränsas till ett rent existensminimum eller rätt och slätt till den fattigdomsnivå som beräknats på grundval av medianinkomsten, och som i verkligheten inte uppfyller de grundläggande behoven i vissa länder. Den måste därför omfatta samtliga behov i fråga om levnadsstandard, bostad, utbildning, hälsa och kultur, för att kunna erbjuda personer som står utanför arbetsmarknaden och är fast i fattigdom så bra förhållanden som möjligt för inträde/återinträde. Tillträdesvillkoren diskuteras och bör förtydligas.

3.2.3

Denna strategi grundar sig på det arbete som gjorts av ekonomer såsom Amartya Sen om vad han själv kallar ”capabilities”och som består av tre delar:

Hälsa/medellivslängd – Nyligen genomförda studier har visat att personer som lever i fattigdom sparar in på hälso- och sjukvård, särskilt tandvård. De lever ohälsosamt och äter mindre bra, och lider därför oftare av problem kopplade till fetma. Det finns stora skillnader i medellivslängd mellan rika och fattiga. Man bör även ta hänsyn till arbetsbelastning i beräkningen.

Kunskaps-/utbildningsnivå – Förhållandet mellan arbetslöshetsnivå och utbildningsnivå framträder tydligt i statistiken. 11 % av EU-medborgarna mellan 18 och 24 år slutade skolan i förtid, enligt uppgifter från Eurostat från 2015.

Levnadsstandard – Alla aspekter av begreppet livskvalitet måste tas med i beräkningen av köpkraften, inte bara de livsmedel som behövs för att överleva. Kapacitet till rörlighet och tillgång till kultur är viktiga delar av integrationen/inkluderingen i samspelet med andra och det sociala livet, dvs. instrument för att undvika att isolera fattiga människor i en ond cirkel av marginalisering.

3.2.4

Man måste på ett pragmatiskt och flexibelt sätt skapa instrument för att beräkna en tillräcklig minimiinkomst. Det måste fastställas en gemensam metod för att beräkna referensbudgeten och anpassningen av denna referensbudget till varje enskilt land. Ett omfattande arbete har redan gjorts, i synnerhet vid centrumet för socialpolitik vid Antwerpens universitet och av EAPN och EMIN. Referensbudgetarna bör dels ge ett underlag för jämförelse mellan medlemsstaterna, dels kunna tillämpas flexibelt, med hänsyn till förhållandena i varje enskilt land. De bör inte bara omfatta ”livsmedelskorgen”, utan även hälso- och sjukvård och personlig vård, utbildning, bostad, kläder, rörlighet, säkerhet, fritid, sociala kontakter och barns säkerhet, samt de tio områden som fastställts för den gemensamma metoden i projektet för referensbudgetar. En av fördelarna med referensbudgetarna, som starkt förordas av forskare och icke-statliga organisationer såsom EAPN och EMIN, är att de är användbara när det gäller att testa validiteten hos de fattigdomsindikatorer som hittills använts för att fastställa fattigdomsgränsen.

3.2.5

Det är också viktigt att utvärdera på vilket sätt inrättandet av en minimiinkomst skulle kunna leda till en effektivisering av det sociala stödet i vissa länder. Det är till exempel detta tillvägagångssätt som ligger till grund för förslaget om en ”universell aktivitetsinkomst”, som ingår i den plan för fattigdomsbekämpning som Frankrikes president lagt fram och som syftar till att garantera en grundläggande värdighet för alla som kan dra nytta av detta genom att slå samman så många sociala förmåner som möjligt. Den debatt om införandet av en solidarisk minimiinkomst som inletts i Tyskland skulle på liknande sätt kunna användas för att bekämpa fattigdomen, i synnerhet för långtidsarbetslösa, genom att förenkla det sociala förmånssystemet. Regeringen har redan avsatt en budget på 4 miljarder euro fram till 2021.

Bryssel den 20 februari 2019.

Luca JAHIER

Europeiska ekonomiska och sociala kommitténsss

ordförande

(1) https://www.bmas.de/SharedDocs/Downloads/DE/PDF-Publikationen/Forschungsberichte/fb491-eu-rechtsrahmen-soziale-grundsicherungssysteme.pdf;jsessionid=99C4D0B602A57E640467F949B3C34894?__blob=publicationFile&v=2.

(2) https://eminnetwork.files.wordpress.com/2017/11/emin2-revised-road-map-for-mis-2017-final1.pdf; https://www.eapn.eu/wp-content/uploads/Working-Paper-on-a-Framework-Directive-EN-FINAL.pdf.

(3) EUT C 170, 5.6.2014, s. 23. Det bör påpekas att EESK:s arbetsgivargrupp utarbetade en förklaring om yttrandet och röstade emot det.

(4) Eurostat.

(5) Europaparlamentets resolution från 2015, som baserar sig på statistik från Eurostat.

(6) Förslag till Europaparlamentets resolution om jämställdhet mellan kvinnor och män i Europeiska unionen – 2010.

(7) Se Missoc-databasen: https://www.missoc.org-database/comparative-tables/results/.

(8) Införandet av en minimiinkomst är en del av den tyska koalitionsregeringens program och frågan ingår i den plan för bekämpning av fattigdom som Frankrikes president lade fram i september 2018.

(9) http://www.ilo.org/global/topics/decent-work/lang–en/index.htm.

(10) https://eminnetwork.files.wordpress.com/2017/11/emin2-revised-road-map-for-mis-2017-final1.pdf.

(11) https://www.eapn.eu/wp-content/uploads/Working-Paper-on-a-Framework-Directive-EN-FINAL.pdf.

(12) http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-10434-2016-INIT/sv/pdf.

(13) EUT C 173, 31.5.2017, s. 15.

(14) Skäl 12 i pelaren.

BILAGA

Följande ändringsförslag avslogs under debatten, men fick minst en fjärdedel av rösterna (artikel 39.2 i arbetsordningen):

Ersätt rubriken och hela yttrandet med följande text (motivering i slutet av dokumentet):

För en europeisk ram om en minimiinkomst

Slutsatser och förslag

EESK har deltagit aktivt i den europeiska debatten om att minska fattigdomen. Framför allt har idén om en minimiinkomst på EU-nivå diskuterats flitigt i några av EESK:s föregående yttranden, samt i yttrandet från facksektionen för sysselsättning, sociala frågor och medborgarna på temat ”För ett europeiskt ramdirektiv om en minimiinkomst”. Kommittén är övertygad om att det är nödvändigt att fortsätta kampen mot fattigdom. Åsikterna om rätt val av instrument går dock starkt isär. Vi uppskattar visserligen föredragandens ansträngningar för att nå en kompromiss, men delar inte hans vision om ett bindande instrument för en minimiinkomst på EU-nivå.

Syftet med detta motyttrande är att presentera en konstruktiv och övergripande strategi för att minska fattigdomen i medlemsstaterna. Det är baserat på det faktum att medlemsstaterna, i enlighet med subsidiaritetsprincipen och ansvarsfördelningen enligt fördragen, klart och tydligt är de enda aktörerna i utformningen av de sociala trygghetssystemen. Åtgärder på europeisk nivå bör därför bygga på den öppna samordningsmetoden, som är den viktigaste metoden för att stödja medlemsstaterna och främja ömsesidiga lärdomar om de bästa nationella strategierna. I detta motyttrande föreslås en övergripande strategi som syftar till att skapa så stort utrymme som möjligt för åtgärder på EU-nivå i detta avseende.

Att bekämpa fattigdom bör vara ett gemensamt åtagande för Europeiska unionen och medlemsstaterna. Enligt den gemensamma sysselsättningsrapporten 2019 fortsätter hushållens inkomster att öka i nästan alla medlemsstater. Det totala antalet människor som riskerar att drabbas av fattigdom eller social utestängning uppgår nu till 113 miljoner människor eller 22,5 % av den totala befolkningen. Även om denna nivå är lägre än före krisen är den likväl oacceptabel och vi har inte råd med den på längre sikt. Den nuvarande ekonomiska uppgången utgör ett tillfälle att trappa upp reformer med syftet att göra arbetsmarknaderna och de sociala trygghetssystemen mer inkluderande, motståndskraftiga och rättvisa. Återhämtningen har dock även vissa negativa risker, och därför är det viktigt för medlemsstaterna att ta vara på denna möjlighet.

Europa 2020-strategin för att minska antalet personer som riskerar att drabbas av fattigdom har förvisso lett till positiva resultat, särskilt mot bakgrund av den stadiga återhämtningen på områdena ekonomi och arbetsmarknad, men mer måste göras för att upprätthålla den positiva utvecklingen.

I detta motyttrande rekommenderas följande:

Fokus för EU:s och medlemsstaternas politik bör vara att fortsätta deras satsningar på reformer och skapa gynnsamma villkor för skapandet av arbetstillfällen. Detta är grunden för alla åtgärder, även för att minska fattigdomen. Under det andra kvartalet 2018 förvärvsarbetade 239 miljoner personer i EU, den högsta nivån sedan början av århundradet. Om den nuvarande utvecklingen fortsätter kommer EU med all sannolikhet att nå Europa 2020-målet om en sysselsättningsgrad på 75 % år 2020. Denna positiva tendens bör också bidra till att uppnå Europa 2020-strategins mål om att minska fattigdomen. En sund ekonomisk politik i kombination med fortsatta strukturreformer när det gäller framför allt arbetsmarknaderna och de sociala trygghetssystemen i medlemsstaterna är en förutsättning för hållbar ekonomisk tillväxt, sysselsättning och människors välbefinnande.

Utöver en sund ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik, som spelar en viktig roll i kampen mot fattigdomen, behövs en integrerad strategi med en riktad policymix. En minimiinkomst är ett viktigt inslag i denna strategi, men bör ses mot bakgrund av integrerade sysselsättningsrelaterade strategier och tjänster, med särskild tonvikt på sociala tjänster, hälso- och sjukvårdstjänster samt bostadspolitiken. I själva verket har minimiinkomststödet i alla EU-länder omvandlats från ett rent ekonomiskt stöd till en aktiv åtgärd avsedd att ledsaga stödmottagarna på vägen från social utestängning till ett aktivt liv. Det bör därför betraktas som en tillfällig lösning som ger människor stöd under en övergångsperiod så länge som de är i behov av det. Denna typ av inkluderande integration på grundval av aktiveringsåtgärder är ett steg i rätt riktning.

Med hänsyn till subsidiaritetsprincipen är den lämpligaste nivån för att hantera minimiinkomsten och genomföra åtgärder som syftar till att minska fattigdomen den nationella nivån. I linje med detta har alla EU-länder infört minimiinkomstmekanismer i enlighet med sin nationella praxis och sina ekonomiska resultat. Definitioner, villkor och tillämpningsnivåer skiljer sig åt mellan olika medlemsstater, av uppenbara skäl.

Det finns utrymme för åtgärder på EU-nivå för att stödja medlemsstaterna i deras ansträngningar. EESK rekommenderar ett pragmatiskt tillvägagångssätt där man respekterar subsidiaritetsprincipen och samtidigt maximerar effekterna av insatserna på EU-nivå för att stödja och vägleda utvecklingen av minimiinkomstsystem i medlemsstaterna. EU, och framför allt kommissionen, bör spela en mer aktiv roll genom att stödja medlemsstaternas insatser. Det finns därför ett behov av att inom ramen för den europeiska planeringsterminen utveckla en samordnad strategi på nationell nivå och EU-nivå med inriktning på breda insatser och specifika åtgärder, med beaktande av de nationella referensbudgetarnas roll.

Hur medlemsstaterna uppnår målet om minskad fattigdom bör följas upp inom ramen för den europeiska planeringsterminen, vilket förutsätter större samordning. Framstegen skulle kunna stödjas och övervakas genom gemensamt överenskomna indikatorer/riktmärken. Sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd är i färd med att stärka riktmärkenas roll, och ett specifikt riktmärke för minimiinkomster finns redan inom kommittén för socialt skydd. Detta är den rätta metoden för att uppnå framsteg.

Mot bakgrund av deklarationen om en nystart för en starkare social dialog, som undertecknades av de europeiska arbetsmarknadsparterna den 26–27 januari 2016, bör arbetsmarknadsparternas roll och kapacitet – eftersom de är de främsta aktörerna på arbetsmarknaderna – fortsätta att stärkas på både europeisk och nationell nivå i det politiska beslutsfattandet och strukturreformprocessen. Även det civila samhällets organisationer spelar roll när det gäller att bidra till denna process för att skapa ett Europa närmare medborgarna.

Slutligen ligger strategin i detta motyttrande i linje med den europeiska pelaren för sociala rättigheter, som ”bör genomföras både på unionsnivå och på medlemsstatsnivå inom vars och ens behörighetsområde, med vederbörlig hänsyn till olika socioekonomiska miljöer och de nationella systemens mångfald, inbegripet arbetsmarknadsparternas roll, och i enlighet med subsidiaritetsprincipen och proportionalitetsprincipen” (1) .

Resultat av omröstningen:

För: 92

Emot: 142

Nedlagda röster: 8

(1) Interinstitutionell proklamation av den europeiska pelaren för sociala rättigheter: Ingress (17).