EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 27.11.2018
COM(2018) 787 final
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
om den senaste utvecklingen i fråga om euromynt
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
om den senaste utvecklingen i fråga om euromynt
Avsnitt 1. Inledning
Införandet av euron som gemensam europeisk valuta var ett stort steg framåt i den europeiska integrationsprocessen. Eurokontanter är ett mycket vanligt betalningsmedel och euromynten utgör en viktig del av dessa. Medborgare och detaljhandlare använder dagligen mynt i transaktioner, för att betala eller ge tillbaka växel.
Även om euromynten ges ut på nationell nivå är det rådet som standardiserar valörer och tekniska specifikationer 1 . Sedan eurosedlarna och -mynten infördes den 1 januari 2002 har länderna i euroområdet sammantaget gett ut nästan 127 miljarder euromynt, med ett totalt värde på cirka 28 miljarder euro. Euromyntsystemet, som omfattar åtta valörer från en eurocent till två euro 2 , har varit oförändrat sedan dess.
Hur användbara de två lägsta valörerna (1- och 2-centsmynten) är, har diskuterats ända sedan de infördes. De viktigaste aspekterna i den här debatten är dessa mynts höga produktions- och hanteringskostnader i förhållande till deras nominella värde, det stora svinnet samt att deras köpkraft har minskat, mer än 16 år efter det att eurosedlarna och -mynten infördes 3 .
Kommissionen genomförde inför sitt meddelande 2013 en konsekvensbedömning 4 avseende utgivning av 1- och 2- centsmynten 5 . Denna konsekvensbedömning lades fram som ett arbetsdokument som åtföljde meddelandet 6 . Där belystes fyra möjliga scenarier, från att inte göra några ändringar alls till att dra in dessa mynt och införa avrundningsregler 7 . I efterföljande diskussioner förespråkade en majoritet av medlemsstaterna att man skulle fortsätta att ge ut 1- och 2-centsmynt och samtidigt undersöka möjligheter att sänka produktionskostnaderna, utan att ändra myntens utseende och parametrar.
Denna nya rapport följer skäl 7 i förordning (EU) nr 651/2012 om utgivning av euromynt (EUT L 201, 27.12.2012, s. 135) där det anges att ”[d]en nuvarande användningen av olika valörer på eurosedlar och euromynt bör ses över noggrant och regelbundet av de behöriga institutionerna med avseende på kriterierna om kostnad och acceptans bland allmänheten.” Den innebär också en uppdatering av resultaten av 2013 års meddelande.
I avsnitt 2 redogörs för användningen 8 av 1- och 2-centsmynt och hur synen på dessa har utvecklats. 9 Möjliga politiska alternativ för ytterligare diskussion presenteras också 10 . Ett omfattande samråd med berörda parter har förts om de frågor som förknippas med dessa mynt, vilket anges i den färdplan som bifogas denna rapport 11 . De berörda parter som ingått i samrådet, och resultaten av det, redovisas i del I i bilagan till denna rapport. De politiska alternativ i fråga om dessa mynt som presenteras i denna rapport baseras på detta samråd.
Avsnitt 3 behandlar den senaste utvecklingen när det gäller säkerhetsmärkning av mynt. Det är mycket viktigt att medborgare och detaljhandlare känner förtroende för alla euromyntsvalörer, om dessa ska fortsätta att vara ett effektivt och attraktivt betalningssätt. Det totala antalet falska euromynt (50-centsmynt, 1- och 2-euromynt) som har upptäckts i omlopp och rapporterats har hela tiden legat på en relativt jämn nivå 12 . Samtidigt som tekniken för att göra mynten säkrare har förbättrats, och den automatiska äkthetskontrollen av mynt numera är väl etablerad som ett sätt att upptäcka förfalskning 13 , har kvaliteten på vissa förfalskningar förbättrats.
Avsnitt 4 innehåller en sammanfattning av rapporten samt exempel på hur kommissionen arbetar vidare med frågan.
Avsnitt 2. 1- och 2-centsmynt: utveckling och debatt efter kommissionens meddelande från 2013
2.1 Betalning med 1- och 2-centsmynt
1- och 2-centsmynt behövs för att köpa varor eller tjänster vars totalbelopp inte slutar på 0 eller 5 cent (dvs. priset på en enda vara/tjänst eller summan av ett inköp av flera saker är inte ett avrundat värde), och när kontantbetalning förväntas eller är det främsta betalningssättet. Detta är i allmänhet fallet vid relativt små inköp 14 av livsmedel och produkter med längre hållbarhet på stormarknader, i bagerier och hos mindre detaljhandlare, och för varor som betalas i lösvikt eller efter volym etc. vid torghandel, i charkuteributiker eller på bensinstationer. Utgifterna på stormarknader och i mindre butiker utgör fortfarande en stor andel av konsumenternas hushållsbudget. De flesta konsumentvaror faller dock inte längre inom denna kategori, endera för att priserna för de enskilda varorna är högre och därmed normalt sett avrundas 15 , eller för att konsumenterna inte betalar med kontanter. I de sammanhang där 1- och 2-centsmynt är aktuella vid kontantbetalning, används dessa valörer oftast för att ge tillbaka växel (”enkelriktad användning”). Vanligtvis tar konsumenter emot fler 1- och 2-centsmynt än de gör av med.
2.2. Ändringar i utgivning av 1- och 2-centsmynt
Utgivningen av 1- och 2-centsmynt har kontinuerligt ökat sedan 2002, och utgivningstakten ökar snabbare än för övriga euromyntsvalörer. Statistiskt sett äger varje medborgare inom euroområdet nu 181 sådana mynt, medan motsvarande siffra 2013 (tidpunkten för kommissionens förra meddelande) var 145. I dagsläget är nästan hälften av alla utgivna euromynt 1- eller 2-centsmynt.
|
År |
Samtliga euromynt (miljarder) |
Samtliga 1- och 2-centsmynt (miljarder) |
Procentandel 1- och 2-centsmynt (av samtliga mynt som getts ut i euroområdet) |
|
December 2002 |
40 |
14 |
35 % |
|
Slutet av 2004 |
54 |
21 |
39 % |
|
Slutet av 2007 |
73 |
31 |
42 % |
|
Slutet av 2012 |
102 |
47 |
46 % |
|
Slutet av 2017 |
126 |
61 |
48 % |
(Källa: Europeiska centralbanken, alla siffror avrundade)
Andelen 1- och 2-centsmynt som lämnas in till de nationella centralbankerna är lägst i antal jämfört med andra valörer. Enkelriktad användning, låg returfrekvens till de nationella centralbankerna och en stadig utgivningsökning i fråga om 1- och 2-centsmynt styrker antagandet att dessa valörer inte cirkulerar på ett effektivt sätt mellan ekonomiska aktörer, utan vanligtvis samlas på hög eller tappas bort.
2.3 Kostnader för ”enkelriktad användning” och stor utgivning av 1- och 2-centsmynt
Euromynt utgör ett lagligt betalningsmedel 16 , och att tillhandahålla allmänheten ett lagligt betalningsmedel medför kostnader. Kostnaderna för 1- och 2-centsmynt härrör från produktionen av myntämnen samt från prägling, utgivning, hantering och cirkulering eller återcirkulering av dessa valörer. Borttappade mynt orsakar även miljömässiga kostnader 17 . Eftersom det inte finns några verkningsfulla incitament för att återcirkulera dessa valörer ges allt fler 1- och 2-centsmynt ut, vilket ytterligare ökar de totala kostnaderna.
Generellt är seignorageinkomster från utgivning av 1-centsmynt negativa, eftersom anskaffningskostnaderna överstiger myntets nominella värde 18 . Ekonomiskt sett är det en förlustverksamhet för medlemsstaterna att ge ut denna valör. Under samrådet med de berörda parterna 2017 19 rapporterade de flesta länderna i euroområdet att produktionskostnaderna för 2-centsmynt fortfarande är lägre än deras nominella värde.
2.4 Medlemsstaternas reaktioner på ökade kostnader och utgivning av 1- och 2-centsmynt
Medlemsstaterna har hanterat kostnader och efterfrågan på olika sätt.
Ett sätt är att avrunda uppåt eller nedåt till närmaste fem cent vid kontantbetalning. Totalbelopp för inköp som slutar på en, två, sex eller sju cent avrundas nedåt, medan belopp som slutar på tre, fyra, åtta eller nio cent avrundas uppåt. För ett totalt inköpsbelopp på 3,58 eller 3,62 euro ska då, som ett exempel, 3,60 euro betalas kontant, medan kontantsumman att betala för beloppen 3,63 och 3,67 euro blir 3,65 euro. Sådan avrundning innebär en förlust eller vinst på högst två cent vid den slutliga avrundningen, och vinster och förluster jämnas ut över tiden. På detta sätt minskas användningen av 1- och 2-centsmynt på ett effektivt sätt.
Allt fler länder tillämpar detta tillvägagångssätt. Sedan 2002 är det obligatoriskt att avrunda totala inköpsbelopp till närmaste fem cent i Finland vid kontantbetalning och 2004 blev avrundning standardpraxis i Nederländerna. År 2014 infördes en lag i Belgien om frivillig avrundning, följt av Irland 2015. År 2017 införde Italien en lag som innebär obligatorisk avrundning och att man slutar prägla 1- och 2-centsmynt, Än har avrundning dock inte blivit praxis i vare sig Belgien eller Italien.
Vissa medlemsstater byter olika euromyntsvalörer mot 1-centsmynt från andra EU-länders myntlager till nominellt värde, för att minska produktions- eller upphandlingskostnaderna för denna valör.
2.5 Detaljhandlarnas reaktioner på kostnader som uppstår av 1- och 2-centsmynt
Detaljhandlare (inklusive stormarknader) måste av naturliga skäl anpassa sig till konsumenternas betalningsvanor och -preferenser. Detaljhandlarna har en central roll, eftersom de är de huvudaktörer som inleder den enkelriktade användningen genom att ge tillbaka 1- och 2-centsmynt i växel. Detta förväntas pågå så länge som avrundning inte tillämpas, och konsumenterna fortsätter att bära kostnaderna för dessa valörer.
I vissa fall kan det vara billigare för detaljhandlarna att skaffa nya 1- och 2-centsmynt från en affärsbank via den nationella centralbanken än att skaffa mynt som är i omlopp från personer som yrkesmässigt hanterar kontanter, eftersom det senare alternativet medför högre hanteringskostnader. Även om affärsbanker tar ut en avgift för uthämtning av nya 1- och 2-centsmynt betalar detaljhandlarna ofta mindre för nya mynt än för att beställa mynt från personer som yrkesmässigt hanterar kontanter 20 . Som en följd av detta ges nya mynt ut samtidigt som lagren växer hos personer som yrkesmässigt hanterar kontanter.
2.6 Allmänhetens syn på 1- och 2-centsmynt
Sedan 2014 har kommissionen utfört årliga opinionsundersökningar om dessa mynt 21 . Den stora majoriteten invånare i euroområdet är för att avskaffa dessa valörer, vilket framgår av svaren på enkätfrågan nedan. Inga stora förändringar hos denna majoritet har skett genom åren.
Resultaten per medlemsstat i euroområdet i dag visar att ingen av dem längre har en absolut majoritet invånare som fortfarande vill behålla dessa två valörer.
(Källa: Eurobarometer 2017)
2.7 Oro för att avrundning till närmaste fem cent kan medföra högre konsumentpriser samt inflation
En annan viktig fråga i debatten om huruvida 1- och 2-centsmynten bör dras in är inflationen, och den upplevda inflationen. Avrundade totalbelopp skulle kunna leda till att konsumenterna förväntar sig systematisk avrundning uppåt eller rena prishöjningar i framtiden. Denna oro gäller om avrundningen påverkar varor som köps ofta och mestadels betalas kontant, och på så sätt skulle kunna inverka på inflationsförväntningar (upplevd inflation). Att avskaffa 1- och 2-centsmynt och tillämpa avrundningsregler förväntas emellertid inte få någon större inverkan på prisstabiliteten av följande skäl:
·Lägre kostnader för kontanthantering kan göra det möjligt för detaljhandlare att sänka priserna.
·Om avrundning införs skulle ingen förändring ske av sättet som används för att mäta inflation, nämligen harmoniserat konsumentprisindex (HIKP) 22 , eller av mätningen av privatkonsumtionen. Det skulle alltså inte bli några ”nya siffror”. Statistikmyndigheterna skulle fortsätta att använda noterade priser (dvs. icke avrundade priser), och slutsumman skulle inte påverkas systematiskt vid beräkning av prisindex.
·Om 1- och 2-centsmynten avskaffades skulle producenter och detaljhandlare kunna få möjlighet att samtidigt ändra en större mängd enskilda noterade priser. Det skulle sedan kunna leda till en viss ökning av den allmänna prisnivån och – åtminstone som en engångsföreteelse – till högre inflation. Den risken förväntas dock begränsas genom pristransparensen, konsumenternas medvetenhet och konkurrensen i detaljhandelssektorn. Enligt en av de berörda parterna kan man inte heller utesluta möjligheten att den totala inköpssumman i allmänhet rentav avrundas nedåt på medellång sikt, som en följd av konkurrensbeteende 23 .
·Erfarenheten från länder som begränsar användningen av 1- och 2-centsmynt vid kontantbetalning, som Finland, Nederländerna och Irland, bekräftar att praxis att avrunda kontantbetalningar inte har haft någon mätbar inverkan på konsumentprisinflationen, enligt HIKP-mätningar eller enligt den privata konsumtionsdeflatorn.
2.8 Utgivning av 1- och 2-centsmynt kontra kriterierna för kostnad och acceptans hos allmänheten
Kriterierna för kostnad och acceptans hos allmänheten för 1- och 2-centsmynt ger följande bild:
(1)På grund av deras minskade köpkraft används 1- och 2-centsmynten enkelriktat vilket leder till att mynt samlas på hög och myntsvinn.
(2)Stater som ger ut dessa mynt förlorar på saken, med negativt seignorage (åtminstone för 1-centsmyntet).
(3)Kostnaden för mynthantering är hög jämfört med det nominella värdet på dessa mynt. Detaljhandlare betalar upp till en euro för en myntrulle med femtio 1-centsmynt.
(4)Bland allmänheten är en stabil majoritet för att avskaffa 1- och 2-centsmynten, vilket återspeglas i tabellen ovan.
(5)Minskningen av produktionskostnaderna har begränsningar 24 . Det får bara tillfälliga effekter till dess att produktionskostnaderna återigen överstiger det nominella värdet och – vilket är nog så viktigt – det är ingen lösning på de andra utmaningarna som 1- och 2-centsmynten utgör. Mynt kommer fortsatt att samlas på hög och svinnet kommer att fortsätta.
Att sluta med dessa mynt skulle vara en möjlighet att komma till rätta med de nackdelar och problem som följer av användningen av dem, enligt vad som belyses ovan. Det skulle emellertid vara befogat med en ytterligare analys av konsekvenserna av avslutad utgivning. En förutsättning för att medlemsstaterna ska kunna ge ut euromynt är att ECB godkänner utgivningsvolymen 25 . Förordning (EU) 651/2012 innehåller å andra sidan bindande regler för utgivning av euromynt för att motverka att medlemsstaterna tillämpar olika metoder och för att uppnå en tillräckligt integrerad ram för den gemensamma valutan 26 .
I följande två underavsnitt diskuteras för- och nackdelarna med såväl utträdet som utfasningen av dessa mynt.
2.8.1 För- och nackdelar med indragning av mynten och det faktum att de snabbt förlorar sin ställning som lagliga betalningsmedel
Med detta alternativ skulle utgivningen av dessa mynt avbrytas och deras ställning som lagliga betalningsmedel skulle behöva upphöra ganska snabbt, eventuellt med rätten att lösa in dem på centralbanker efter att denna status har upphört. En obligatorisk avrundning av totala inköpsbelopp till närmaste fem cent vid kontantbetalning skulle krävas i hela euroområdet för att se till att samma regler gäller i hela området 27 . Mynten skulle aktivt behöva tas ur omlopp.
Fördelarna med detta alternativ skulle vara följande:
·Omedelbara kostnadsbesparingar: inga fler produktions- eller utgivningskostnader och inget negativt seignorage.
·Inga fler hanteringskostnader för 1- och 2-centsmynt.
·Snabb respons på medborgarnas önskemål.
Nackdelen skulle vara de engångskostnader som indragningen skulle medföra. Ytterligare analyser skulle behöva göras för att uppskatta dessa 28 .
2.8.2 För- och nackdelar med indragning av mynten utan att de omedelbart förlorar sin ställning som lagliga betalningsmedel
Enligt detta alternativ skulle utgivningen upphöra medan statusen som lagligt betalningsmedel skulle avskaffas först senare. Att stoppa tillverkning och utgivning av dessa mynt skulle ha effekt som liknar det första scenariot. Mynten skulle dock finnas kvar i omlopp för att sedan försvinna långsamt, genom att stora mängder mynt fortsätter att komma bort och inga nya ges ut. Myntens ställning som lagliga betalningsmedel skulle kunna återkallas tidigast när cirkulationen av mynt har blivit mycket liten, eventuellt med fortsatt inlösenrätt hos centralbanker även efter att denna status har upphört. Denna regel skulle behöva kombineras med obligatorisk avrundning så snart som mynten slutar ges ut, som i det första scenariot.
Fördelarna med detta alternativ skulle vara följande:
·Inga kostnader för indragning.
·1- och 2-centsmynten skulle fortsätta att användas för betalningar längre.
Nackdelarna jämfört med alternativ 1 skulle vara följande:
·Färre ekonomiska fördelar på grund av fortsatta hanteringskostnader för de 1- och 2-centsmynt som fortsätter att vara i omlopp till dess att antalet har reducerats kraftigt.
·Detaljhandlare skulle vara tvungna att fortsätta att sörja för hantering av 1- och 2-centsmynt, dock i mycket mindre utsträckning till följd av avrundning.
·Önskemålet hos en stor majoritet av invånarna i de berörda medlemsstaterna skulle inte hörsammas omedelbart.
Avsnitt 3. Skydda euromynten mot förfalskning: förbättra säkerhetsdetaljerna på euromynten så att de fortsätter att vara ett betrott betalningsmedel
EU har utarbetat en rättslig ram och främjat samarbete med medlemsstater och nationella myndigheter för att se till att eurokontanterna fortsätter att vara ett betrott betalningsmedel, vars cirkulation är säker och effektiv. Regler (däribland bestämmelser i strafflagen) har införts för att skydda euromynten mot förfalskning och för att autentisera dem. Dessa kompletteras av rättsliga bestämmelser om reproducering och om medaljer och symboliska mynt, för att garantera att endast äkta mynt kan cirkulera och användas i omloppet av kontanter 29 .
Antalet förfalskade euromynt (50 cent, en euro, två euro) som upptäcks och rapporteras är relativt stabilt, på i genomsnitt 150 000 förfalskningar (vilket motsvarar ett nominellt värde på omkring 240 000 euro).
Antal förfalskade euromynt som upptäcks, per valör
(Källa: Europeiskt tekniskt och vetenskapligt centrum för analys och klassificering av förfalskade euromynt)
Samtidigt har den totala volymen mynt i cirkulation fortsatt att öka från 40 miljarder 2002 till 125 miljarder i slutet av 2017. Därmed har andelen upptäckta förfalskningar minskat avsevärt över tiden, från ett falskt mynt för varje 70 000 äkta mynt 2007 till ett falskt för varje 120 000 äkta mynt 2017 (återigen med beaktande av endast 50 cent, 1- och 2-euromynt).
Allmänheten lägger ofta inte märke till myntens utseende och säkerhetsdetaljer. En stor andel mynt ligger som växel i plånböcker och kassaapparater och genomgår aldrig en äkthetskontroll av någon som yrkesmässigt hanterar kontanter.
De tekniska specifikationerna och detaljerna för alla valörer av euromynt är från mitten av 1990-talet, medan både produktionstekniken och ”kvaliteten” på vissa upptäckta förfalskningar har utvecklats.
Förfalskningar som inte har hög visuell kvalitet men har bra elektromagnetiska egenskaper kan komma in på marknaden via varu- och biljettautomater. Vissa automater känner inte igen raffinerade förfalskningar direkt, och antalet falska mynt som är i omlopp är troligtvis fler än antalet som upptäcks.
Euroområdet måste fortsätta arbetet med att skydda euromynten mot förfalskning, så att de förblir ett säkert och betrott betalningsmedel. Ännu har man inte övervägt att uppgradera euromynten genom nya säkerhetsdetaljer. Europeiska centralbanken har börjat ge ut en ny serie sedlar med avancerade säkerhetsdetaljer. Det kan vara dags att överväga behovet av att uppgradera även våra euromynt.
Avsnitt 4. Slutsatser
|
Denna rapport beskriver användningen av 1- och 2-euromynt. Den förser medlemsstaterna med bakgrundsmaterial så att de kan hitta den lämpligaste vägen framåt när det gäller dessa två valörer på euroområdesnivå. |
|
|
När det gäller skydd och säkerhetsprioriteringar kommer kommissionen att fortsätta att samarbeta med medlemsstaterna för att bli ännu bättre på att upptäcka förfalskningar, inom ramen för Periklesprogrammet 30 och dess efterföljare inom ramen för den kommande fleråriga budgetramen 31 . Kommissionen kommer också att fortsätta att finansiellt stödja medlemsstaternas behöriga myndigheter i genomförandet av myntsäkerhetsrelaterad forskning och utveckling. Den kommer även att undersöka vilka nya, lämpliga säkerhetsdetaljer som skulle kunna utvecklas för euromynt i höga valörer (1- och 2-euromynt) samt fortsätta diskussioner i behöriga instanser om utgivning av mynt med nya säkerhetsdetaljer och indragning över tiden av första generationens mynt, utan att störa cirkulationen av övriga euromynt och det väletablerade omloppet av kontanter. |
|
-
(1)
Artikel 128.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt.
-
(2)
Artikel 1 och bilaga 1 till rådets förordning (EU) nr 729/2014 (EUT L 194, 2.7.2014, s. 1).
-
(3)
Mellan januari 2002 och början av 2018 steg konsumentpriserna med 28 procent, enligt en mätning utifrån det harmoniserade konsumentprisindexet (källa: Eurostat). En konsumentprodukt som hade ett försäljningspris på 78 eurocent 2002 kostar i dag 1 euro; en konsumentprodukt som såldes för 1 euro 2002 säljs 2018 för 1,28 euro.
-
(4)
Enligt artikel 2 i förordning (EU) nr 651/2012 om utgivning av euromynt (EUT L 201, 27.7.2012, s. 135) ska kommissionen göra en konsekvensbedömning av den fortsatta utgivningen av 1- och 2-centsmynt. Bedömningen ska omfatta en kostnads–nyttoanalys och beakta de faktiska produktionskostnaderna för dessa mynt i jämförelse med deras värde och den nytta de för med sig.
-
(5)
Meddelande från kommissionen till Europaparlamentet och rådet: Frågor rörande fortsatt utgivning av 1- och 2-centsmynt, COM(2013)281 final (https://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?uri=celex%3A52013DC0281).
-
(6)
SWD/2013/0175 final (https://eur-lex.europa.eu/legal-content/EN/TXT/?uri=CELEX:52013SC0175)
-
(7)
De fyra scenarier som presenterades var: 1) ”status quo-scenariot”: fortsatt utgivning i enlighet med nuvarande regler, utan ändring av det rättsliga eller materiella sammanhanget; 2) ”scenariot med utgivning till reducerade kostnader”: utgivning till reducerade kostnader genom att ändra myntmaterialets sammansättning eller genom att effektivisera mynttillverkningen, eller bådadera; 3) ”scenariot med en snabb indragning”: att avskaffa och dra in 1- och 2-centsmynten på kort tid, och införande av avrundningsregler; 4) ”scenariot med en gradvis utfasning”: att upphöra med utgivningen av 1- och 2-centsmynt samt införa avrundningsregler. Det sistnämnda scenariot skulle innebära att utgivningen av dessa mynt upphörde och avrundningsregler blev bindande, samtidigt som redan befintliga mynt skulle fortsätta att vara lagliga betalningsmedel. 1- och 2-centsmynten skulle fortfarande kunna användas, men bara till att betala avrundade belopp. Eftersom inga nya mynt skulle ges ut, kunde dessa mynt förväntas gradvis försvinna ur omlopp på grund av det stora svinnet och på grund av att de inte är attraktiva som betalningsmedel.
-
(8)
Som en del av den regelbundna översyn som avses i skäl 7 i förordning (EU) nr 651/2012 om utgivning av euromynt (EUT L 201, 27.7.2012, s. 135).
-
(9)
Se bilagan, del 2.
-
(10)
Vad gäller meddelandet från 2013 finns det inget i analysen eller diskussionerna som stöder en skillnad mellan 1- och 2-centsmynten i fråga om politiska alternativ. Det finns vare sig empiriska bevis eller ekonomiska eller sociala hänsyn som stöder en sådan skillnad.
-
(11)
https://ec.europa.eu/info/law/better-regulation/initiatives/ares-2017-3071370_sv
-
(12)
I genomsnitt upptäcks omkring 150 000 falska mynt i omlopp varje år, varav de flesta är falska 2-euromynt.
-
(13)
Kreditinstitut och andra som yrkesmässigt hanterar kontanter måste göra äkthetskontroller av euromynt med certifierade myntsorteringsmaskiner i enlighet med förordning (EU) nr 1210/2010, EUT L 339, 22.12.2010, s. 1. Mynt som inte är lämpliga (t.ex. skadade mynt) måste tas ur cirkulation. Medlemsstaterna måste också se till att falska mynt upptäcks och överlämnas till brottsbekämpande myndigheter, se förordning (EG) nr 1338/2001, i dess ändrade lydelse, EGT L 181, 4.7.2001, s. 6.
-
(14)
Det genomsnittliga värdet av en kontanttransaktion i euroområdet är i nuläget 12,38 euro, men betalningsvanorna skiljer sig mellan olika medlemsstater, se ECB Occasional Paper Series nr 201, november 2017: The use of cash by households in the euro area (hushållens användning av kontanter i euroområdet), s. 20.
-
(15)
Sådana varor omfattar kläder, skor, elektronisk utrustning, väggfast inredning och möbler. Allt fler priser för ”utanför hemmet”-konsumtion (som drycker, snacks, tryckta medier, biljetter och restaurangbesök) avrundas.
-
(16)
Artikel 11 i förordning (EG) nr 974/98 om införande av euron, EGT L 139, 11.5.1998, s. 1.
-
(17)
1- och 2-centsmynt är mynt av kopparplätterat stål. Övergivna mynt hamnar inte sällan på offentlig mark, i hushållsavfallet eller i avfallsförbränningsanläggningar.
-
(18)
I en undersökning som genomfördes 2017 rapporterade endast tre medlemsstater (av de nio som svarade) att produktionskostnaderna för 1-centsmynt hade blivit lägre än det nominella värdet. Vad gäller 2-centsmynt angav sex av nio att anskaffningskostnaderna hade sjunkit under det nominella värdet.
-
(19)
Se bilagan, del 1 kapitel C.1.
-
(20)
Vissa detaljhandlare har rapporterat att en myntrulle med 50 stycken 1-centsmynt kan kosta upp till 50 cent utöver det nominella värdet av mynten i rullen.
-
(21)
Flash Eurobarometer-rapporter om euroområdet: FL 405, FL 429, FL 446 och FL 458: http://ec.europa.eu/commfrontoffice/publicopinion/index.cfm/Survey/index#p=1&instruments=FLASH
-
(22)
I euroområdet mäter HIKP förändringen över tid av priserna på konsumentvaror och konsumenttjänster som hushåll i euroområdet har införskaffat, använt eller betalat för. HIKP använder en enda, godkänd metod för att göra det lätt att jämföra data från olika länder.
-
(23)
EHI Retail Institute/Deutsche Bundesbank, Coins Study: Impact assessment of rounding in the retail sector (2015), s. 51.
-
(24)
Medlemsstaterna enades om nya tillverkningsstandarder för 1- och 2-centsmynt, för en mer kostnadseffektiv produktion, utan att ändra deras utseende, som samtidigt följer de tekniska specifikationer som anges i rådets förordning (EU) nr 729/2014. De nya standarderna gäller för tillverkning från och med 2017. Mynt som producerats i enlighet med gamla standarder får användas parallellt.
-
(25)
Se artikel 128.2 i EUF-fördraget.
-
(26)
Se skäl 2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 651/2012 av den 4 juli 2012 om utgivning av euromynt. Denna förordning bygger på artikel 133 i EUF-fördraget.
-
(27)
I ett yttrande om ett belgiskt lagförslag om frivillig avrundning av eurodenominerade betalningar påpekade ECB (CON/2014/6, punkt 2.4) att man, i syfte att bevara det gemensamma valutaområdets enighet och integritet, rekommenderar att eventuella avrundningsregler fastställs på ett harmoniserat sätt på unionsnivå, snarare än på nationell nivå. Detta upprepades i ECB:s yttrande CON/2018/41 av den 4 september 2018.
-
(28)
Kostnaderna är svåra att beräkna eftersom de kommer att bero på medborgarnas attityd i varje medlemsstat och deras vilja att faktiskt återlämna den indragna valören. Tidigare erfarenheter från byte till euron ger vid handen att sådana kostnader skulle vara begränsade, i synnerhet för mycket små valörer, där det stora antalet mynt som försvinner redan pekar på dålig disciplin när det gäller att bry sig om dessa mynts värde.
-
(29)
Se översikt över relevanta EU-rättsakter på https://ec.europa.eu/info/about-european-commission/euro/euro-coins-and-notes/euro-coins/legislation-euro-coins_sv
-
(30)
Förordning (EU) nr 331/2014 om Perikles-programmet 2020, EUT L 103, 5.4.2014, s. 1.
-
(31)
COM(2018) 369 final och COM(2018) 371 final.