2. RÄTTSLIG GRUND

I enlighet med artikel 25 i direktivet om säkerhet till havs ska kommissionen offentliggöra en årlig rapport om säkerhets- och miljökonsekvenser från olje- och gasverksamhet till havs, baserat på information som medlemsstaterna lämnat. Medlemsstaterna ska inlämna en årlig rapport till kommissionen med de uppgifter som anges i bilaga IX (punkt 3) till direktivet om säkerhet till havs.

De årliga rapporter som medlemsstaterna ska lämna enligt artikel 25 ska minst innehålla följande upplysningar:

a) Anläggningarnas antal, ålder och lokalisering.

b) Antal och typ av inspektioner och utredningar som har genomförts, eventuella verkställighetsåtgärder eller fällande domar.

c) Uppgifter om tillbud i enlighet med det gemensamma rapporteringssystem som föreskrivs i artikel 23.

d) Alla större ändringar av regelverket för verksamhet till havs.

e) Resultaten för olje- och gasverksamheten till havs.

Medlemsstaterna ska senast den 1 juni året efter rapporteringsperioden offentliggöra den information som krävs (dvs. 1 juni 2017 för år 2016).

De ska rapportera med hjälp av ett gemensamt format som anges i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1112/2014 av den 13 oktober 2014. I genomförandeförordningen fastställs ett gemensamt format för informationsutbyte mellan operatörerna och ägarna till anläggningar för utvinning av olja eller gas till havs, avseende indikatorer på allvarliga faror, och ett gemensamt format för medlemsstaternas offentliggörande av information om indikatorer för allvarliga faror 2 . Ett vägledningsdokument från kommissionen 3 , daterat den 25 november 2015 och utarbetat och godkänt av Europeiska unionens grupp av myndigheter för olje- och gasverksamhet till havs (EUOAG), innehåller ytterligare specifik information om genomförandeförordningen och förklarar hur rapporteringsformatet ska användas i praktiken.

3. METOD OCH INFORMATION FRÅN MEDLEMSSTATERNA

Enligt bilaga IX (punkt 3) i direktivet om säkerhet till havs är medlemsstaterna skyldiga att lämna tydlig och avgränsad information om tillbud inom sin olje- och gassektor till havs, med hjälp av de mallar som tillhandahålls i genomförandeförordning 1112/2014. Uppgifterna måste innehålla information om de olje- och gasanläggningar till havs som drivs inom EU, exempelvis antal, typ, lokalisering och ålder. Medlemsstaternas rapporter ska också innehålla uppgifter om antalet inspektioner till havs, utredningar och verkställighetsåtgärder samt informera om antalet tillbud per kategori samt antalet skador.

Utöver uppgifter om enskilda medlemsstater har kommissionen bedömt regionernas säkerhetsagerande. I det sammanhanget betraktar kommissionen Danmark, Irland, Nederländerna, Frankrike, Förenade kungariket och Tyskland som ”Nordsjö- och Atlantgruppen”, Grekland, Italien, Kroatien, Malta och Spanien som ”Medelhavsgruppen”, Bulgarien och Rumänien som ”Svarta havet-gruppen” och Lettland och Polen som ”Östersjögruppen”.

Inför sin årsrapport om säkerhet har kommissionen använt uppgifter från Bulgarien, Cypern, Danmark, Förenade kungariket, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Nederländerna, Polen, Rumänien, Spanien och Tyskland. Övriga medlemsstater var inte verksamma inom olje- och gassektorn till havs eller lämnade inte in uppgifter som var relevanta för rapporten.

Med undantag för Förenade kungariket lämnade alla medlemsstater med olje- och gasverksamhet till havs fullständiga uppgifter om sina anläggningar. Däremot begränsade Förenade kungariket delar av sin rapport om säkerhet till havs till anläggningar som omfattades av regelbunden översyn av deras dokumentation om riskbedömning (artikel 42.2 i direktivet om säkerhet till havs). Information från Förenade kungariket om utredningar, verkställighetsåtgärder, uppgifter om tillbud och resultatet av verksamheten till havs är därför begränsad till 129 anläggningar av totalt 225.

För att bedöma medlemsstaternas säkerhetsagerande har kommissionen jämfört tillbud och allvarliga olyckor i förhållande till antalet anställda och arbetstimmar för olje- och gasverksamhet till havs.

4. OLJE- OCH GASSEKTORN TILL HAVS I EUROPEISKA UNIONEN

4.1 Anläggningar och produktion

Den överväldigande majoriteten av anläggningarna till havs i EU:s vatten är belägna i Nordsjön, framför allt i Förenade kungariket och Nederländerna (cirka 38 procent respektive 26 procent av anläggningarna till havs i EU:s vatten). I Medelhavet är Italien den mest aktiva medlemsstaten, följt av Kroatien. I Svartahavsområdet har Rumänien en olje- och gasindustri till havs och Bulgarien har börjat prospektera för olja och gas till havs. Enligt rapporterna från de medlemsstater som har kuster mot Östersjön är det endast Polen som producerar olja och gas till havs inom detta område (se tabell 1).

Tabell 1: Fasta anläggningar: ”Typ av anläggning” per region och medlemsstat

Region/Land		Typ av anläggning (*)
		FMI	FAUP	FPA	NUI	Totalt
Östersjön		1	0	0	1	2
	Polen	1	0	0	1	2
Svarta havet		8	0	0	1	9
	Bulgarien	0	0	0	1	1
	Rumänien	8	0	0	0	8
Medelhavet		16	0	3	146	165
	Kroatien	2	0	0	18	20
	Grekland	1	0	0	1	2
	Italien	12	0	3	125	140
	Spanien	1	0	0	2	3
Nordsjön och Atlanten		158	1	21	211	410
	Danmark	10	0	0	19	29
	Tyskland	2	0	0	0	2
	Irland	1	0	0	1	2
	Nederländerna	56	0	0	96	152
	Förenade kungariket	89	1	21	114	225
Totalt		182	1	24	359	586
(*) FMI – Fast bemannad anläggning, FNP – Fast anläggning utan utvinning, FPI – Flytande produktionsanläggning, NUI – (Normalt) obemannad anläggning.

Merparten av anläggningarna till havs i EU:s vatten byggdes mellan 1980 och 2000. Sedan 2010 har utvecklingen av nya produktionsanläggningar minskat märkbart i Nordsjön, Atlanten och Medelhavet (se tabell 2 och figur 1). Rapportens bilaga innehåller en detaljerad översikt över konstruktionsåret för medlemsstaternas anläggningar.

Den största delen (cirka 94 procent) av EU:s inhemska olja och gas produceras i Nordsjön och Atlanten (tabell 3). Förenade kungariket är avgjort det land som bidrar mest, följt av Nederländerna och Danmark. Italien och Kroatien är aktiva producenter i Medelhavet, men endast Rumänien har för närvarande en märkbar olje- och gasproduktion i Svarta havet.

Tabell 2: Antal anläggningar som tas i drift, per tioårsperiod, per region

Anläggningsår	REGION
	Östersjön	Svarta havet	Medelhavet	Nordsjön och Atlanten	Totalt EU
1960–1969	0	0	7	23	30
1970–1979	0	1	14	55	70
1980–1989	0	7	51	99	157
1990–1999	1	0	42	118	161
2000–2009	1	1	41	69	112
2010–2019	0	0	10	36	46
Totalt EU	2	9	165	400	576

Tabell 3: Olje- och gasproduktion till havs i EU i kiloton av oljeekvivalenter (ktoe)

REGION	Land	ktoe	% av totalt i EU
Östersjön		122,91	0,11 %
	Polen	122,91	0,11 %
Svarta havet		1558,89	1,34 %
	Bulgarien	61,78	0,05 %
	Rumänien	1497,11	1,29 %
Medelhavet		5462,40	4,71 %
	Kroatien	867,89	0,75 %
	Grekland	180,51	0,16 %
	Italien	4 217,00	3,63 %
	Spanien	197,00	0,17 %
Nordsjön och Atlanten		108 932,45	93,85 %
	Danmark	11 341,00	9,77 %
	Tyskland	1 038,09	0,89 %
	Irland	130,88	0,11 %
	Nederländerna	13 853,00	11,93 %
	Förenade kungariket	82 569,48	71,13 %
Totalt		116 076,65	100,00 %

Figur 1: Nya fasta anläggningar per årtionde och region

4.2 Inspektioner, utredningar, verkställighetsåtgärder och regelverk till havs

Alla medlemsstater kunde inte inrätta fungerande behöriga myndigheter innan tidsfristen för att genomföra direktivet om säkerhet till havs löpte ut (19 juli 2015). I början av rapporteringsperioden 2016 hade två medlemsstater med anläggningar till havs ännu inte genomfört direktivet om säkerhet till havs i sin helhet men fortsatte att arbeta med uppgiften.

I tabell 4 anges antalet inspektioner till havs. Enligt analysen av formella rapporter om olyckor är utredningar och uppföljningar av dessa de viktigaste verktygen för att genomföra säkerhets- och miljöregler och lagstiftning inom verksamhet till havs. Antalet inspektioner ökar vanligtvis i takt med antalet anläggningar. Behöriga myndigheter i Italien och Tyskland genomförde ett relativt stort antal inspektioner i förhållande till antalet anläggningar, jämfört med andra medlemsstater.

I artikel 18 i direktivet om säkerhet till havs fastställs de befogenheter som behöriga myndigheter i medlemsstaterna har för verksamhet och anläggningar. De kan förbjuda verksamheten och kräva att åtgärder vidtas för att uppfylla de allmänna principerna för riskhantering så att olyckor kan undvikas och säker drift tryggas. Endast medlemsstater som producerar olja och gas i Nordsjöregionen har genomfört dessa rapporteringspliktiga verkställighetsåtgärder eller domar (10 under 2016).

Behöriga myndigheter har regelbundet kontrollerat anläggningarna till havs i sina respektive jurisdiktioner. Till följd av allvarliga olyckor genomförde två medlemsstater utredningar under rapporteringsperioden: Förenade kungariket (21 för säkerhets- och miljöfrågor, 1 för en allvarlig olycka) och Nederländerna (1 för en allvarlig olycka). Antalet allvarliga olyckor innefattar också tillbud med betydande risk att orsaka dödsfall eller allvarliga personskador även om de inte ledde till det.

Förenade kungariket har vidtagit 7 verkställighetsåtgärder, huvudsakligen förbättringsmeddelanden för de 129 anläggningar som ingår i den här delen av rapporten (av 225 anläggningar), Nederländerna 2 (straffavgifter) och Irland 1. I och med ramverket gjorde medlemsstaterna ytterligare framsteg för att genomföra direktivet om säkerhet till havs och införde nationella regler och bestämmelser. Italien rapporterade att landet utarbetat ytterligare åtgärder när det gäller beredskap och åtgärder vid nödsituationer som en del av ett samarbete i Medelhavsområdet.

Tabell 4: Antal inspektioner till havs per region och medlemsstat 2016

REGION	Land	Inspektioner	Antal mandagar som tillbringats vid anläggningen (restid ej inräknad)	Antal inspekterade anläggningar
Östersjön		4	14	2
	Polen	4	14	2
Svarta havet		1	1	1
	Bulgarien	1	1	1
	Rumänien	0	0	0
Medelhavet		424	431	121
	Kroatien	22	22	20
	Italien	401	408	100
	Spanien	1	1	1
Nordsjön och Atlanten		306	1466,5	257
	Danmark	14	50	15
	Tyskland	11	11	2
	Irland	3	11	1
	Nederländerna	68	72	49
	Förenade kungariket	210	1322,5	190
Totalt		735	1912,5	381

5. UPPGIFTER OM TILLBUD OCH RESULTAT AV INSATSER TILL HAVS

Av samtliga medlemsstater som är verksamma inom olje- och gasverksamhet till havs rapporterade Förenade kungariket, Danmark och Nederländerna tillbud:

– Förenade kungariket: 27 rapporteringspliktiga händelser (i enlighet med bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs), varav en allvarlig olycka. Förenade kungarikets rapport omfattar 129 anläggningar (av totalt 225). I sin årliga rapport lämnade Förenade kungariket inte några ytterligare detaljer om den allvarliga olyckan som fortfarande var under utredning.

– Nederländerna: 13 rapporteringspliktiga händelser (i enlighet med bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs) varav en allvarlig olycka. Orsakerna till den allvarliga olyckan var fel i process eller organisation och ett driftfel.

-Danmark: 2 rapporteringspliktiga händelser (i enlighet med bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs) men ingen allvarlig olycka.

Av de rapporteringspliktiga händelserna föll merparten inom kategorin oavsiktliga utsläpp (59,5 procent av den totala mängden), 26,2 procent gällde förlust av brunnskontroll (utblåsning/aktivering av flödesdelare), 7,1 procent brister i säkerhets- och miljökomponenter (SECE) och 4,8 procent förlust av strukturell integritet. En händelse krävde evakuering av personal.

Tabell 5: Tillbud per kategori (bilaga IX i direktivet om säkerhet till havs, EU-nivå)

Bilaga IX kategorier		Antal händelser	Andel (av totala kategorier)	Andel (av totala händelser)
a) Oavsiktliga utsläpp		25	59,5 %	59,5 %
	Antänd olja/gasutsläpp – bränder	0	0,0 %	0,0 %
	Antänd olja/gasutsläpp – explosioner	0	0,0 %	0,0 %
	Utsläpp av gas som inte antänts	13	52,0 %	31,0 %
	Utsläpp av olja som inte antänts	7	28,0 %	16,7 %
	Utsläpp av farliga ämnen	5	20,0 %	11,9 %
b) Förlorad brunnskontroll		11	26,2 %	26,2 %
	Utblåsning	0	0,0 %	0,0 %
	Utblåsning/aktivering av flödesdelare	11	100,0 %	26,2 %
	Brister i brunnsbarriär	0	0,0 %	0,0 %
c) Brister i säkerhets- och miljökomponenter		3	7,1 %	7,1 %
d) Förlust av strukturell integritet		2	4,8 %	4,8 %
	Förlorad stabilitet/flytkraft	0	0,0 %	0,0 %
	Förlust av positionering	1	50,0 %	2,4 %
	Förlust av strukturell integritet	1	50,0 %	2,4 %
e) Fartygskollisioner		0	0,0 %	0,0 %
f) Helikopterolyckor		0	0,0 %	0,0 %
g) Olyckor med dödlig utgång (*)		0	0,0 %	0,0 %
h) Svårt skadade (fem eller fler personer) i samma olycka (*)		0	0,0 %	0,0 %
i) Evakuering av personal		1	2,4 %	2,4 %
j) Olyckor som påverkar miljön (**)		0	0,0 %	0,0 %
TOTALT		42	100 %	100 %
() Endast i samband med en allvarlig olyckshändelse. (*) Enligt rapporter från medlemsstater betraktades de allvarliga olyckorna inte som olyckor som påverkar miljön.

6. SLUTSATSER

Kommissionen bedömer säkerheten för EU:s olje- och gasverksamhet till havs baserat på de uppgifter som medlemsstaterna lämnar i enlighet med bestämmelserna i genomförandeförordningen om rapportering. Hur noggrann kommissionens bedömning blir beror därför på den information som medlemsstaterna lämnar. Eftersom den här årsrapporten är den första i sitt slag är en jämförelse med tidigare år och slutsatser om EU:s säkerhetstrender ännu inte möjlig.

Med tanke på de siffror som medlemsstaterna har lämnat och mot bakgrund av det låga antalet och den låga svårighetsgraden för de rapporterade olyckorna förefaller den europeiska olje- och gasindustrin ha uppvisat en adekvat säkerhetsnivå. Slutsatsen är i linje med bedömningen från nationella behöriga myndigheter, exempelvis i Förenade kungariket, som rapporterar en nedgång i farliga händelser och antalet rapporteringspliktiga skador i förhållande till arbetade timmar.

Kommissionen noterar särskilt att inga olyckor med dödlig utgång rapporterades för 2016. Framtida rapporter, jämförelser mellan år och övervakningen av utvecklingen kommer att visa om sektorn med verksamhet till havs kan bibehålla den här säkerhetsnivån eller göra ytterligare framsteg.