1.BAKGRUND

Enligt artikel 395 i rådets direktiv 2006/112/EG av den 28 november 2006 om ett gemensamt system för mervärdesskatt (nedan kallat mervärdesskattedirektivet) får rådet enhälligt på kommissionens förslag bemyndiga varje medlemsstat att genomföra särskilda åtgärder som avviker från bestämmelserna i direktivet för att förenkla uppbörden av skatt eller för att förhindra vissa slag av skatteundandragande eller skatteflykt. Förfarandet medger avvikelser från de allmänna principerna för mervärdesskatt, och dessa avvikelser bör därför, i enlighet med Europeiska unionens domstols rättspraxis, vara proportionella och begränsade.

Genom en skrivelse som registrerades hos kommissionen den 19 juli 2016 ansökte Italien om bemyndigande att tillämpa en åtgärd som avviker från artikel 193 i momsdirektivet om tillstånd för Italien att tillämpa omvänd betalningsskyldighet för leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster till konsortier av deras medlemmar. Eftersom den information som lagts fram av Italien inte var tillräcklig för att behandla ansökan, har kommissionen skickat flera skrivelser till Italien med begäran om ytterligare förtydliganden och flera muntliga meningsutbyten om begäran har ägt rum mellan Italien och kommissionen. Genom en skrivelse av den 28 mars 2018 underrättade kommissionen, i enlighet med artikel 395.2 i mervärdesskattedirektivet, övriga medlemsstater om Italiens ansökan. Genom en skrivelse av den 3 april 2018 underrättade kommissionen Italien om att den hade alla uppgifter som den ansåg sig behöva för att kunna handlägga ärendet.

Som allmän regel är det den beskattningsbara person som levererar varorna som är den person som ska betala mervärdesskatt till skattemyndigheterna enligt artikel 193 i mervärdesskattedirektivet. Syftet med det undantag som begärts av Italien är att lägga denna skattskyldighet på den beskattningsbara personer (konsortier) som är mottagare av leveranserna från sina medlemmar (det så kallade förfarandet med omvänd betalningsskyldighet). Syftet med den avvikelse som ansökan gäller är att bekämpa skatteundandragande.

2.OMVÄND BETALNINGSSKYLDIGHET

Den person som ska betala mervärdesskatt enligt artikel 193 i mervärdesskattedirektivet är den beskattningsbara person som levererar varorna eller tillhandahåller tjänsterna. Syftet med mekanismen för omvänd betalningsskyldighet är att flytta betalningsskyldigheten till den beskattningsbara person som är mottagare av varorna eller tjänsterna.

Genom att den person till vilken varorna eller tjänsterna utses som betalningsskyldig för mervärdesskatt tar leverantören inte ut eller tar emot mervärdesskatt från kunden. Leverantören kan därför inte försvinna med mervärdesskatten utan att betala in den till statskassan. I detta avseende har förfarandet för omvänd betalningsskyldighet visat sig effektivt som ett tillfälligt instrument för att bekämpa bedrägerier.

3.ANSÖKAN

Italien ansökte om en särskild åtgärd som avviker från artikel 193 i momsdirektivet när det gäller tillämpningen av förfarandet för omvänd betalningsskyldighet på leveranser av varor och tjänster till konsortier 1 2 av deras medlemmar.

Italien ansöker i sin begäran om att införandet av omvänd betalningsskyldighet för leveranser av varor och tillhandahållanden av tjänster mellan medlemmar i konsortiet och konsortier skulle säkerställa en omedelbar begränsning av system för undandragande, t.ex. underlåtenhet att anmäla och/eller utebliven betalning av mervärdesskatt till staten av medlemmar i konsortiet. Det skulle dessutom kunna fungera i avskräckande syfte för eventuella bedragare och skattekontrollen skulle kunna bli mer effektiv på grund av det begränsade antalet konsortier som ska granskas.

4.KOMMISSIONENS UPPFATTNING

När kommissionen får in ansökningar i enlighet med artikel 395 granskar den ansökningarna för att försäkra sig om att de grundläggande villkoren för att bifalla dem är uppfyllda, dvs. den undersöker om den föreslagna särskilda åtgärden förenklar förfarandena för beskattningsbara personer och/eller skatteförvaltningen eller om förslaget hindrar vissa typer av skatteundandragande eller skatteflykt. I det här sammanhanget har kommissionen alltid intagit ett restriktivt och försiktigt förhållningssätt för att garantera att avvikelserna är begränsade, nödvändiga och proportionella och inte undergräver det allmänna mervärdesskattesystemet.

Varje avvikelse från systemet med uppdelade betalningar kan därför inte vara annat än en sista utväg och en nödåtgärd och måste ge garantier för att den godkända avvikelsen är nödvändig och utgör ett undantag.

Trots flera begäranden från kommissionen har varken typen eller omfattningen av eventuella bedrägeriproblem som uppstår i relationen mellan konsortier och deras medlemmar påvisats av Italien.

Det är svårt att se hur momsbedrägeriproblem kan uppstå i relationen mellan konsortier och deras medlemmar eftersom konsortierna förväntas agera på medlemmarnas vägnar. Med tanke på detta särskilda förhållande bör det vara möjligt för Italien att ta itu med bedrägerier genom lämpliga kontrollåtgärder. Kommissionen är i varje fall är tillgänglig vid begäran om att tillhandahålla Italien nödvändigt bistånd för att motverka problemen med undandragande av mervärdesskatt.

Eftersom det följaktligen inte kunnat visas att den avvikande åtgärden begärs för att bekämpa bedrägerier eller i syfte att förenkla förfarandena för beskattningsbara personer och/eller skatteförvaltningen, enligt artikel 395 i mervärdesskattedirektivet, uppfyller ansökan inte de villkor som anges i denna artikel.

5.SLUTSATS

Mot bakgrund av ovan nämnda omständigheter invänder kommissionen mot Italiens ansökan.