EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 27.7.2017

COM(2017) 397 final

2017/0175(NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om undertecknande av avtalet mellan Europeiska unionen och Federationen Saint Kitts och Nevis om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser

MOTIVERING

1.BAKGRUND TILL FÖRSLAGET

Genom förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013 1 (nedan kallad ändringsförordningen) ändrades Schengenavtalets tillämpningskonvention 2 , förordning (EG) nr 562/2006 3 (kodexen om Schengengränserna) och förordning (EG) nr 810/2009 4 (viseringskodexen) och den omdefinierade bland annat konceptet ”kortare vistelse” för tredjelandsmedborgare i Schengenområdet. Från och med den 18 oktober 2013 är den maximala tillåtna vistelsetiden för tredjelandsmedborgare som avser att resa till Schengenområdet för en kortare vistelse – oavsett om de behöver visering eller inte – ”90 dagar under en 180-dagarsperiod”. Jämfört med den definition som gällde fram till den 18 oktober 2013 (tre månader under en tidsperiod av sex månader räknat från första inresedag) är den nya definitionen mera exakt genom att varaktigheten anges i dagar istället för månader. Dessutom har formuleringen ”räknat från första inresedag” som gav upphov till stor osäkerhet och många frågor lämnats bort i definitionen.

Genom ändringsförordningen har alla nödvändiga ändringar införts i EU:s regelverk om viseringar och gränser, dvs. Schengenavtalets tillämpningskonvention, kodexen om Schengengränserna, viseringskodexen och förordning (EG) nr 539/2001 5 . Konceptet kortare vistelse ingår dock även i internationella avtal som ingåtts av Europeiska unionen. I de avtal om undantag från viseringskravet som ingåtts med Antigua och Barbuda 6 , Bahamas 7 , Barbados 8 , Brasilien 9 , Mauritius 10 , Saint Kitts och Nevis 11 respektive Seychellerna 12 används fortfarande den gamla definitionen – tre månader under en tidsperiod av sex månader räknat från första inresedag 13 – då varaktigheten för viseringsfri vistelse definieras.

Den 16 juli 2014 antog kommissionen en rekommendation till rådets beslut om bemyndigande att inleda förhandlingar om ändring av avtalen om undantag från viseringskravet mellan Europeiska unionen och dessa länder 14 . Rådet antog sitt beslut den 9 oktober 2014 15 . Syftet var att tillämpa den nya definitionen av kortare vistelse enligt ändringsförordningen för dessa sju länder. Om ”kortare vistelse” definieras i antal dagar snarare än månader i avtalen om undantag från viseringskravet är det dessutom enklare att kontrollera och beräkna elektroniskt eller med it-verktyg, och lämpar sig därför bättre för centraliserade gränsförvaltningssystem, såsom det föreslagna in- och utresesystemet 16 .

Efter rådets bemyndigande inledde kommissionen förhandlingar om ändring av avtalen om undantag från viseringskravet med de sju länderna (Antigua och Barbuda, Bahamas, Barbados, Brasilien, Mauritius, Saint Kitts och Nevis samt Seychellerna).

Förhandlingarna med Federationen Saint Kitts och Nevis avslutades framgångsrikt med att ändringsavtalet paraferades den 28 juli 2016. Båda parterna har enats om att anta den nya definitionen av ”kortare vistelse” i hela avtalet om undantag från viseringskravet mellan EU och Saint Kitts och Nevis. Dessutom medför avtalet ändring av några tekniska detaljer (se nedan), men samtliga ändringar är obetydliga ur resenärens perspektiv.

2.RÄTTSLIG GRUND, SUBSIDIARITETSPRINCIPEN OCH PROPORTIONALITETSPRINCIPEN

•Rättslig grund

Avtalet kräver godkännande av båda avtalsslutande parter i enlighet med deras respektive förfaranden. För unionens del kräver detta rådsbeslut om undertecknande och ingående av avtalet.

Detta förslag föreläggs rådet för att det ska bemyndiga undertecknandet av avtalet om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser.

Avtalet säkerställer rättslig konsekvens och harmonisering mellan medlemsstaterna genom att det införlivar den nya definitionen av kortare vistelse enligt ändringsförordningen, som ger en entydig tolkning av ”kortare vistelse”.

Den rättsliga grunden för detta förslag är artikel 77.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) jämfört med artikel 218 i samma fördrag.

Unionen har ingen befogenhet att ändra avtal om undantag från viseringskravet som är bindande för de fyra länder som är associerade till genomförandet av Schengenregelverket, däribland den gemensamma viseringspolitiken. För att säkerställa ett harmoniserat tillvägagångssätt och genomförande av bestämmelserna om den tillåtna vistelsetiden i Schengenområdet inbegriper avtalet en gemensam förklaring som anger att det är önskvärt att Saint Kitts och Nevis samt Island, Liechtenstein, Norge respektive Schweiz ändrar de befintliga bilaterala avtalen om undantag från viseringskravet på samma sätt.

•Subsidiaritetsprincipen (för icke-exklusiv befogenhet)

Om Europeiska unionen är en av avtalsparterna i ett internationellt avtal kan en ändring av ett sådant avtal inte genomföras rättsligt av medlemsstaterna själva. Avtalet om undantag från viseringskravet med Saint Kitts och Nevis har ingåtts av Europeiska unionen. Därför krävs åtgärder på unionsnivå.

Dessutom skulle det påverka unionens regelverk i fråga om viseringar ifall medlemsstaterna ingick avtal om undantag från viseringskravet (artikel 3.2 i EUF-fördraget).

•Proportionalitetsprincipen

Det aktuella förslaget går inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det eftersträvade målet, dvs. att ändra det befintliga avtalet om undantag från viseringskravet mellan Federationen Saint Kitts och Nevis och unionen.

3.BUDGETKONSEKVENSER

Förslaget medför inga ytterligare kostnader för EU:s budget.

4. RESULTAT AV EFTERHANDSUTVÄRDERINGAR, SAMRÅD MED BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR

•Samråd med berörda parter

Den 9 oktober 2014 antog rådet förhandlingsdirektiv som bemyndigade kommissionen att inleda förhandlingar med Federationen Saint Kitts och Nevis för att ändra avtalet om undantag från viseringskravet mellan de båda parterna. Medlemsstaterna informerades om läget i förhandlingarna vid mötena i arbetsgruppen för visering.

5.ÖVRIGA INSLAG

•Resultatet av förhandlingarna

Den sista meningen i artikel 8.4 i avtalet ändras enligt följande: ”Den avtalsslutande part som har avbrutit tillämpningen av detta avtal ska omedelbart underrätta den andra avtalsslutande parten om skälen för att avbryta tillämpningen inte längre föreligger och ska åter tillämpa avtalet.” Genom tillägget av ”och ska åter tillämpa avtalet” till den befintliga texten klargörs det i det ändrade avtalet att avtalet faktiskt ska tillämpas på nytt om det inte längre finns några orsaker att inte tillämpa undantaget från viseringskravet. På denna punkt anpassas formuleringen i avtalet om undantag från viseringskravet med Saint Kitts och Nevis till alla andra avtal om undantag från viseringskravet som undertecknades av unionen under 2015 och 2016. Den 14 juni 2016 rådfrågades arbetsgruppen för visering om denna ändring, och ingen medlemsstat gjorde några invändningar.

6.SLUTSATS

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår kommissionen att rådet beslutar att avtalet ska undertecknas på unionens vägnar och bemyndigar rådets ordförande att utse den eller de personer som ska ha rätt att underteckna avtalet på unionens vägnar.

2017/0175 (NLE)

Förslag till

RÅDETS BESLUT

om undertecknande av avtalet mellan Europeiska unionen och Federationen Saint Kitts och Nevis om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser

EUROPEISKA UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DETTA BESLUT

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artikel 77.2 a jämförd med artikel 218.5,

med beaktande av Europeiska kommissionens förslag, och

av följande skäl:

(1)Genom sitt beslut av den 30 november 2009 ingick rådet ett avtal mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser. I avtalet föreskrivs viseringsfrihet för medborgare i Europeiska unionen och för medborgare i Saint Kitts och Nevis vid resor på den andra avtalspartens territorium ”i högst tre månader under en sexmånadersperiod”.

(2)Genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 17 infördes horisontella ändringar i unionens regelverk om viseringar och gränser, och kortare vistelse definierades som högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod.

(3)Avtalet mellan unionen och Federationen Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser måste införliva denna nya definition för att unionens regelverk om kortare vistelser ska bli fullständigt harmoniserat.

(4)Den 9 oktober 2014 antog rådet ett beslut som bemyndigade kommissionen att inleda förhandlingar om ett avtal om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser (nedan kallat avtalet).

(5)Förhandlingarna med Federationen Saint Kitts och Nevis om avtalet avslutades framgångsrikt med att det paraferades genom skriftväxling den 28 juli 2016 av chefsförhandlarna för unionen och Federationen Saint Kitts och Nevis.

(6)Avtalet bör undertecknas och de åtföljande förklaringarna bör godkännas på unionens vägnar.

(7)Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Förenade kungariket inte deltar i enlighet med rådets beslut 2000/365/EG 18 . Förenade kungariket deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Förenade kungariket.

(8)Detta beslut utgör en utveckling av de bestämmelser i Schengenregelverket i vilka Irland inte deltar i enlighet med rådets beslut 2002/192/EG 19 . Irland deltar därför inte i antagandet av detta beslut, som inte är bindande för eller tillämpligt på Irland.

HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE.

Artikel 1

Undertecknandet på unionens vägnar av avtalet mellan Europeiska unionen och Federationen Saint Kitts och Nevis om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser (nedan kallat avtalet) bemyndigas härmed, med förbehåll för att avtalet ingås.

Texten till avtalet åtföljer detta beslut.

Artikel 2

Förklaringarna som åtföljer detta beslut godkänns härmed på unionens vägnar.

Artikel 3

Rådets ordförande bemyndigas att utse den (eller de) person(er) som ska ha rätt att underteckna avtalet på unionens vägnar.

Artikel 4

Detta beslut träder i kraft den dag det antas.

Utfärdat i Bryssel den

(1) EUT L 182, 29.6.2013, s. 1.

(2) EGT L 239, 22.9.2000, s. 19.

(3) EUT L 105, 13.4.2006, s. 1.

(4) EUT L 243, 15.9.2009, s. 1.

(5) EGT L 081, 21.3.2001, s. 1.

(6) EUT L 169, 30.6.2009, s. 3.

(7) EUT L 169, 30.6.2009, s. 24.

(8) EUT L 169, 30.6.2009, s. 10.

(9) EU har ingått två avtal med Brasilien: ett för innehavare av vanliga pass (EUT L 255, 21.9.2012, s. 4) och ett annat för innehavare av diplomatpass, tjänstepass eller officiella pass (EUT L 66, 12.3.2011, s. 2).

(10) EUT L 169, 30.6.2009, s. 17.

(11) EUT L 169, 30.6.2009, s. 38.

(12) EUT L 169, 30.6.2009, s. 31.

(13) Jfr. ”syfte” och ”vistelsetid” i avtalen.

(14) COM(2014) 468 final.

(15) Rådets beslut om bemyndigande för kommissionen att inleda förhandlingar om ändring av de avtal om undantag från viseringskravet för kortare vistelser som ingåtts mellan Europeiska unionen/gemenskapen och Antigua och Barbuda, Samväldet Bahamas, Barbados, Förbundsrepubliken Brasilien, Republiken Mauritius, Federationen Saint Kitts och Nevis och Republiken Seychellerna, antaget av rådet den 9.10.2014.

(16) COM(2016) 194 final.

(17) Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013 om ändring av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 562/2006 om en gemenskapskodex om gränspassage för personer (kodex om Schengengränserna), Schengenavtalets tillämpningskonvention, rådets förordningar (EG) nr 1683/95 och (EG) nr 539/2001 och Europaparlamentets och rådets förordningar (EG) nr 767/2008 och (EG) nr 810/2009 (EUT L 182, 29.6.2013, s. 1).

(18) Rådets beslut 2000/365/EG av den 29 maj 2000 om en begäran från Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (EGT L 131, 1.6.2000, s. 43).

(19) Rådets beslut 2002/192/EG av den 28 februari 2002 om Irlands begäran om att få delta i vissa bestämmelser i Schengenregelverket (EGT L 64, 7.3.2002, s. 20).

EUROPEISKA KOMMISSIONEN

Bryssel den 27.7.2017

COM(2017) 397 final

BILAGA

till

Förslag till rådets beslut

om undertecknande av avtalet mellan Europeiska unionen och Federationen Saint Kitts och Nevis om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser

AVTAL

mellan Europeiska unionen och Federationen Saint Kitts och Nevis om ändring av avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser

EUROPEISKA UNIONEN,

å ena sidan, och

FEDERATIONEN SAINT KITTS OCH NEVIS (nedan kallad Saint Kitts och Nevis),

å andra sidan,

nedan gemensamt kallade de avtalsslutande parterna,

SOM BEAKTAR avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Saint Kitts och Nevis om undantag från viseringskravet för kortare vistelser (nedan kallat avtalet), vilket trädde i kraft den 1 augusti 2015,

SOM BEKRÄFTAR vikten av att underlätta direkta personkontakter,

SOM NOTERAR att avtalet fungerar till de avtalsslutande parternas medborgares tillfredsställelse,

SOM BEAKTAR att den definition av kortare vistelse som anges i avtalet (tre månader under en sexmånadersperiod räknat från den dag då personen i fråga först reste in i landet) inte är tillräckligt exakt och i synnerhet begreppet ”den dag då personen i fråga först reste in i landet” kan ge upphov till osäkerhet och frågor,

SOM BEAKTAR att horisontella förändringar har införts i EU:s interna regelverk för visering och gränser genom förordning (EU) nr 610/2013 av den 26 juni 2013, där kortare vistelse definieras som ”90 dagar under en 180-dagarsperiod”,

SOM BEAKTAR att det in- och utresesystem som Europeiska unionen ska inrätta kräver att man använder en enhetlig och entydig definition av kortare vistelse som är tillämplig för alla tredjelandsmedborgare,

SOM ÖNSKAR säkerställa ett smidigt flöde av resenärer vid de avtalsslutande parternas gränsövergångsställen,

SOM BEKRÄFTAR att avtalet omfattar medborgare i alla Europeiska unionens medlemsstater, med undantag för Förenade kungariket och Irland,

SOM BEAKTAR protokollet om Förenade kungarikets och Irlands ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa och protokollet om Schengenregelverket införlivat inom Europeiska unionens ramar, som är fogade till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och som bekräftar att bestämmelserna i detta avtal inte är tillämpliga på Förenade kungariket och Irland,

HAR ENATS OM FÖLJANDE.

Artikel 1

Avtalet ska ändras i enlighet med bestämmelserna i denna artikel:

(1)I titeln och i artiklarna 6.1 och 8.7 ska ”gemenskapen” ersättas med ”unionen”; i artikel 3.5 ska ”gemenskapslagstiftningen” ersättas med ”unionslagstiftningen”.

(2)I artikel 1 ska ”tre månader under en sexmånadersperiod” ersättas med ”90 dagar under en 180-dagarsperiod”.

(3)Artikel 4.1 ska ersättas med följande:

”Medborgare i Europeiska unionen får vistas på Saint Kitts och Nevis territorium i högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod.”

(4)Artikel 4.2 ska ersättas med följande:

”Medborgare i Saint Kitts och Nevis får vistas högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod i de medlemsstater som fullt ut tillämpar Schengenregelverket. Denna period ska beräknas oberoende av eventuell vistelse i en medlemsstat som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut.

Medborgare i Saint Kitts och Nevis får vistas högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod i en medlemsstat som ännu inte tillämpar Schengenregelverket fullt ut, oberoende av den vistelsetid som beräknas för medlemsstater som fullt ut tillämpar Schengenregelverket.”

(5)I artikel 4.3 ska ”tre månader” ersättas med ”90 dagar” och ”gemenskapslagstiftning” ersättas med ”unionslagstiftning”.

(6)Den sista meningen i artikel 8.4 ska ersättas med följande:

”En avtalsslutande part som har avbrutit tillämpningen av detta avtal ska omedelbart underrätta den andra avtalsslutande parten om skälen för att avbryta tillämpningen inte längre föreligger och ska åter tillämpa avtalet.”

Artikel 2

Detta avtal ska ratificeras eller godkännas av avtalsparterna i enlighet med deras respektive förfaranden och träder i kraft den första dagen i den sjätte månaden efter den dag då den sista parten underrättar den andra om att de förfaranden som nämns ovan har slutförts.

Utfärdat i [...] den [...] […] 2017 i två exemplar på bulgariska, danska, engelska, estniska, finska, franska, grekiska, italienska, kroatiska, lettiska, litauiska, maltesiska, nederländska, polska, portugisiska, rumänska, slovakiska, slovenska, spanska, svenska, tjeckiska, tyska och ungerska språken, vilka alla texter är lika giltiga.

För Europeiska unionen

För Federationen Saint Kitts och Nevis

GEMENSAM FÖRKLARING OM ISLAND, NORGE, SCHWEIZ OCH LIECHTENSTEIN

Det är önskvärt att myndigheterna i Norge, Island, Schweiz och Liechtenstein, å ena sidan, och myndigheterna i Saint Kitts och Nevis, å andra sidan, utan dröjsmål ändrar sina befintliga bilaterala avtal om undantag från viseringskravet för kortare vistelser i enlighet med villkoren i detta avtal.

Gemensam förklaring om tolkningen av 90 dagar under en 180-dagarsperiod

De avtalsslutande parterna har enats om att med en period om högst 90 dagar under en 180-dagarsperiod i enlighet med artikel 4 i avtalet, avses antingen en fortlöpande vistelse eller flera på varandra följande vistelser som sammanlagt inte varar längre än 90 dagar under loppet av en 180-dagarsperiod.

”En 180-dagarsperiod” innebär att man tillämpar en rörlig referensperiod på 180 dagar, dvs. man går bakåt i tiden och räknar varje dag av vistelsen under den senaste 180-dagarsperioden, för att kontrollera om kravet på 90 dagar under en 180-dagarsperiod fortsatt uppfylls. Det betyder till exempel att en bortavaro under en oavbruten period av 90 dagar ger rätt till en ny vistelse på upp till 90 dagar.

________