13.2.2018   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 54/81

1.

Europeiska regionkommittén understryker hur viktig den inre marknaden är för att stärka den ekonomiska tillväxten, öka investeringarna, höja levnadsstandarden och skapa nya arbetstillfällen i regioner och städer i hela EU.

2.

ReK betonar hur brådskande det är att fullborda den inre marknaden för varor och tjänster enligt strategin för den inre marknaden och påpekar att många av de största kvarvarande ekonomiska hindren finns på tjänsteområdet.

3.

ReK understryker att tjänster är en viktig del av den europeiska ekonomin och står för ungefär 70 % av både BNP och arbetstillfällena. Kommittén påpekar dock att EU:s tjänstesektor präglas av långsam produktivitetstillväxt och svag konkurrens, vilket hämmar dess potential. Kommittén betonar att avlägsnandet av hinder för det gränsöverskridande tillhandahållandet av tjänster som beror på skiljaktiga nationella regler och förfaranden skulle ge tjänsteleverantörerna och kunderna större möjligheter att till fullo utnyttja den inre marknadens potential. Därför uppmanar kommittén kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att vidta åtgärder för att förbättra tjänstesektorns konkurrenskraft, öka konkurrensen mellan företagen och avlägsna de rättsliga hinder och förfaranden som hämmar ett gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster.

4.

ReK betonar att tjänster är en viktig mellanhand i ekonomin och att konkurrenskraftiga tjänster, särskilt företagstjänster, är avgörande för produktiviteten och den kostnadsrelaterade konkurrenskraften i andra sektorer, t.ex. tillverkningssektorn, vilka är nödvändiga för regionala och lokala ekonomier.

5.

Kommittén påpekar att tjänstedirektivets potential att öka tjänsternas fria rörlighet inte har förverkligats till fullo tio år efter att det antogs och att leverantörer inom en rad tjänstesektorer fortfarande står inför en hel rad hinder om de vill etablera sig i en annan medlemsstat eller tillfälligt tillhandahålla gränsöverskridande tjänster. ReK uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att fortsätta att vidta åtgärder för att undanröja dessa hinder. Kommittén noterar att beräkningar pekar på att åtgärder mot hindren för handeln och investeringarna i gränsöverskridande tjänster, inom de ramar som redan fastställts i tjänstedirektivet, skulle kunna öka EU:s BNP med ytterligare 1,7 %.

6.

ReK välkomnar kommissionens strävan att minska omotiverade byråkratiska hinder vid tillhandahållandet av tjänster och anser att förslagen kan bidra till att skapa en verklig inre marknad för tjänster, vilket även skulle stimulera ekonomisk tillväxt, investeringar och sysselsättning i EU:s regioner och städer. Vi understryker dock behovet av att respektera proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna vid tillämpning av tjänstepaketet

7.

Kommittén betonar att de olika delarna av paketet hänger ihop och att det är nödvändigt att betrakta dem som en del av en helhet och bedöma enskilda förslag mot denna bakgrund.

8.

ReK anser att det föreslagna anmälningsförfarandet troligtvis bör ändras mot bakgrund av Europeiska unionens domstols avgörande i målet C-320/16, Uber France SAS, för vilket generaladvokaten meddelade sitt förslag till avgörande den 4 juli 2017, där det framgår att ”medlemsstaterna [kan] förbjuda och straffbelägga den rättsstridiga transportverksamhet som sker med hjälp av en tjänst som UberPop utan att på förhand anmäla ett lagförslag därom till kommissionen”.

9.

ReK påpekar att medlemsstaterna enligt tjänstedirektivet har en skyldighet att minska de administrativa hindren för tjänsteleverantörernas gränsöverskridande verksamhet, vilket dock inte har varit fullständigt effektivt i detta avseende.

10.

ReK välkomnar det nya elektroniska tjänstekortet som ett användbart sätt att främja tjänsteleverantörers rörlighet, men efterlyser ett förtydligande av i vilken utsträckning det nya elektroniska tjänstekortet är kopplat till befintliga system såsom informationssystemet för den inre marknaden (IMI) och det europeiska yrkeskortet. ReK anser att e-kortet kan bidra till att minska den administrativa komplexiteten och kostnaderna när gränsöverskridande tjänsteleverantörer ska fullgöra administrativa formaliteter, vilket särskilt påverkar små och medelstora företag, som är grundstommen i de regionala och lokala ekonomierna, eftersom de drabbas mest av den administrativa komplexiteten vid gränsöverskridande verksamhet.

11.

Kommittén motsätter sig strategin att flytta över det huvudsakliga ansvaret för förfarandet till hemmedlemsstatens myndigheter, eftersom det strider mot den värdmedlemsstatsprincip som genomsyrar tjänstedirektivet. Det elektroniska tjänstekortet bör inte förhindra kontroller som relevanta offentliga myndigheter i värdmedlemsstaten måste genomföra av ekonomiska verksamheter som bedrivs på dess territorium. Kommissionens förslag om det elektroniska tjänstekortet skulle tillåta tjänsteleverantörer att uteslutande ha kontakt med hemmedlemsstaten, i egenskap av mellanhand, och harmonisera datautbytet i enlighet med ursprungslandsprincipen.

12.

ReK anser att det är oklart vilken inverkan förslaget till ett europeiskt elektroniskt tjänstekort skulle ha på de sektorsspecifika sociala identitetskort som redan har införts på initiativ av behöriga offentliga myndigheter i medlemsstaterna eller av arbetsmarknadens parter.

13.

ReK noterar att det i förslaget inte anges vilka kriterier hemmedlemsstaten bör använda för att bedöma huruvida en tjänsteleverantör är lagligen etablerad på dess territorium, medan det i direktiv 2014/67/EU anges faktiska omständigheter för att avgöra om ett företag verkligen bedriver väsentlig verksamhet i den berörda medlemsstaten.

14.

Kommittén påminner i detta sammanhang om att utfärdandet av A1-blanketterna (intyg för utlandet) avseende utstationering av arbetstagare redan har påvisat potentiella fallgropar som beror på att man enbart förlitar sig på hemmedlemsstaten för validering av uppgifter om inkommande tjänsteleverantörer, i synnerhet när det gäller falskt egenföretagande. I den konsekvensbedömning som åtföljer förslaget till ändring av direktiv 96/71/EG om utstationering av arbetstagare anges i detta avseende att riktigheten i informationen i A1-dokument (intyg för utlandet) inte kan garanteras, bland annat på grund av myndigheternas bristande formella kontroll i de utsändande länderna (1).

15.

ReK noterar att vissa aspekter när det gäller det elektroniska tjänstekortet – exempelvis principen ”endast en gång” för inlämning av information, den obegränsade giltighetstiden, skyldigheten för medlemsstaterna att använda informationen i det elektroniska tjänstekortet utan att kunna begära bevis på giltigheten i de uppgifter som tillhandahålls i ett senare skede, samt de restriktiva förfarandena för återkallelse som kan erfordra ett slutligt domstolsbeslut – skulle kunna äventyra kontrollen av överensstämmelse med nationell lagstiftning och efterlevnaden av arbetstagarrättigheter och konsumenträttigheter.

16.

Kommittén konstaterar att det europeiska elektroniska tjänstekortet ska innehålla information om försäkringsskydd. Eftersom kortet kommer att ha obegränsad giltighetstid kan man anta att informationen enbart kommer att behöva lämnas en gång, vilket riskerar att göra inspektioner och kontroller i värdmedlemsstaterna mindre effektiva.

17.

ReK betonar att det elektroniska tjänstekortet skulle vara tillgängligt både för tjänsteleverantörer som tillfälligt tillhandahåller gränsöverskridande tjänster och för tjänsteleverantörer som tillhandahåller tjänster genom en filial, en agentur eller ett kontor i en annan medlemsstat.

18.

Kommittén anser det vara viktigt att det elektroniska kortet är frivilligt för tjänsteleverantörerna, både egenföretagare och företag, även om medlemsstaterna är skyldiga att tillhandahålla kortet.

19.

Kommittén påpekar att det elektroniska tjänstekortets spridning som frivilligt instrument bygger på dess uppenbara mervärde för tjänsteleverantörerna och även på företagens och de relevanta myndigheternas insatser i medlemsstaterna, bland annat på regional och lokal nivå, för att främja en så stor medvetenheten som möjligt om kortet och dess fördelar.

20.

ReK ställer sig kritisk till ett underförstått godkännande om inte tjänsteleverantören får något svar på sin ansökan om e-kort från värdmedlemsstatens myndighet inom den fastställda tidsfristen. Ett sådant automatiskt godkännande bör strykas helt eller åtminstone förses med lämpliga gransknings- och handläggningsfrister.

21.

Kommittén beklagar att viktiga aspekter av det elektroniska tjänstekortet, bland annat vilka uppgifter som ska ingå i standardansökningsformuläret och vilka handlingar som ska bifogas ansökan som styrkande handlingar, inte tas upp i lagstiftningsförslaget, utan ska fastställas av kommissionen genom delegerade akter. Kommittén påpekar att detta kan få till följd att regionala och lokala myndigheter förlorar möjligheten att påverka i dessa viktiga frågor. Kommittén vill få ta del av alla handlingar som har samband med dessa delegerade akter på samma gång som medlemsstaternas sakkunniga, Europaparlamentet och rådet samt ha tillträde till sammanträdena i kommissionens expertgrupper som utarbetar de berörda delegerade akterna, så att kommittén i god tid kan lämna eventuella synpunkter.

22.

ReK konstaterar att e-tjänstekortets tillämpningsområde i första omgången är begränsat till företagstjänster och bygg- och anläggningstjänster, sektorer som är av särskild ekonomisk betydelse men där handeln och investeringarna över gränserna är begränsade och produktivitetstillväxten är låg. De skulle därför kunna vinna på ökad gränsöverskridande konkurrens.

23.

ReK betonar att systemet med e-tjänstekort är beroende av att det finns ett samarbete mellan medlemsstaterna via informationssystemet för den inre marknaden, som omfattar regionala och lokala myndigheter, och att detta kräver att plattformen används i högre grad av offentliga myndigheter och att det investeras mer i dess utveckling. Med tanke på att genomförandet av andra viktiga delar av tjänstepaketet, särskilt anmälningsförfarandet, är beroende av att plattformen är ändamålsenlig uppmanar kommittén kommissionen att lägga fram en handlingsplan för anpassning av plattformen till stöd för de nödvändiga förfarandena.

24.

Vi uppmanar kommissionen att se till att systemet för handläggning av e-tjänstekortet är kompatibelt med de elektroniska system för handläggning som redan finns i medlemsstaterna och att underlätta interoperabiliteten mellan dessa.

25.

Vi uppmanar kommissionen att ytterligare utvidga e-tjänstekortets tillämpningsområde så att det i framtiden är tillgängligt för så många sektorer som möjligt, även mikro- och småföretag och innovativa och snabbväxande företag.

26.

ReK ställer sig bakom att tjänsteleverantörerna får betala en avgift för att få e-tjänstekortet, på villkor att avgifterna inte är oproportionerligt höga. Kommittén rekommenderar att kommissionen noggrant övervakar och rapporterar de avgifter som medlemsstaterna tar ut, eftersom de kan vara en viktig faktor för spridningen av e-tjänstekortet som frivilligt instrument.

27.

ReK anser att en bra sak med e-tjänstekortet ur tjänsteleverantörernas synvinkel är att myndigheterna i medlemsstaterna inte får kräva att innehavaren av e-tjänstekortet ska tillhandahålla några uppgifter som redan finns på kortet, bl.a. i samband med tilldelning av ett offentligt kontrakt, en projekttävling eller en koncession, grundande av dotterbolag eller registrering av filialer enligt bolagsrätten samt registrering hos obligatoriska socialförsäkringssystem, eftersom detta i regel minskar tjänsteleverantörernas kostnader för administrativ efterlevnad och därmed gör kortet attraktivt för dem och främjar kortets spridning.

28.

Kommittén understryker att detta kan få praktiska konsekvenser för de organisationsmässiga och elektroniska förfarandena, t.ex. förfaranden för offentlig upphandling inom regionala och lokala myndigheter, och övergångsperioder kan krävas för att systemen friktionsfritt ska kunna anpassas till de nya kraven.

29.

ReK stöder de bestämmelser som gör det lättare att uppfylla de administrativa formaliteterna i samband med utstationering av personal och de bestämmelser som gör det lättare att få försäkringsskydd för tjänster som tillhandahålls över gränserna, eftersom dessa också gör e-tjänstekortet attraktivare för tjänsteleverantörerna och främjar dess spridning.

30.

Vi understryker att lagstiftningen, i linje med tjänstedirektivets bestämmelser, inte påverkar definitionen eller organisationen av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse och inte gäller icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse, tjänster som ofta tillhandahålls på lokal och regional nivå, och inte påverkar arbetsrätt eller anställningsvillkor.

31.

Vi uppmanar kommissionen att införa effektiva system för kontroll av e-tjänstekortet för att undvika illojal konkurrens och bedrägerier. En strikt tillämpning av sådana kontroller, som inte endast grundar sig på en ren kontroll av elektroniska uppgifter, skulle göra det möjligt att minska eventuell social dumpning och förekomsten av odeklarerat arbete.

32.

Det är tveksamt om nyttan för tjänsteleverantörerna av införandet av det elektroniska tjänstekortet och den administrativa börda som detta medför för medlemsstaternas behöriga myndigheter, även på regional och lokal nivå, uppväger varandra, bl.a. med tanke på att det redan i alla medlemsstater finns gemensamma kontaktpunkter för eventuella frågor och problem vid gränsöverskridande tillhandahållande av tjänster och att medlemsstaternas myndigheter kan utbyta information genom IMI. Kommittén beklagar också att det inte fastställs tydligt i förslaget vilka av tjänsteleverantörernas administrativa skyldigheter som kommer att bli överflödiga för innehavare av ett elektroniskt kort. Mot denna bakgrund anser kommittén att det elektroniska tjänstekortet är problematiskt ur proportionalitetssynpunkt.

33.

ReK ställer sig bakom principerna att nationella regler som inskränker etableringsfriheten eller friheten att tillhandahålla tjänster ska vara icke-diskriminerande vad gäller nationalitet och bosättningsort samt proportionella och motiverade av tvingande hänsyn till allmänintresset.

34.

ReK stöder åtgärder för att förbättra anmälningsförfarandet för tjänster, eftersom erfarenheterna av genomförandet av tjänstedirektivet pekar på att det befintliga förfarandet är ineffektivt till följd av att anmälningsskyldighetens tillämpningsområde är oklart. Hanteringen av anmälningsskyldigheten skiljer sig därför åt mellan medlemsstaterna och berörda parter har inte tillgång till anmälningarna.

35.

Kommittén anser att alla reformer bör respektera medlemsstaternas rätt att reglera tjänsterna inom sitt territorium i enlighet med tjänstedirektivets principer.

36.

De problem som kommissionen tar upp, t.ex. att inte alla åtgärder anmäls, skulle även kunna undvikas genom en förbättring av det nuvarande anmälningssystemet enligt tjänstedirektivet. Mervärdet av det nya anmälningsförfarandet, som är mer restriktivt för den nationella lagstiftaren, även på regional och lokal nivå, och är svårare att genomföra kan ifrågasättas med hänsyn till subsidiaritets- och proportionalitetsprinciperna.

37.

Kommittén välkomnar förtydligandet av vilka konkreta åtgärder medlemsstaterna måste anmäla och vilken information de måste lämna in i detta hänseende.

38.

Vi är för större öppenhet, men anser att berörda parters specifika möjligheter att komma med synpunkter under samrådsperioden bör framhävas tydligare.

39.

ReK kräver att rättsakter som har en ren lokal anknytning utesluts från direktivets tillämpningsområde.

40.

ReK anser att samrådet inte bör hindra medlemsstaten från att anta åtgärden i fråga.

41.

ReK anser att kommissionens varning enligt artikel 6.1 i detalj bör gå in på varför kommissionen anser att det berörda förslaget är oförenligt med tjänstedirektivet och att den bör omfatta eventuella förslag på ändringar av det anmälda förslaget som skulle avhjälpa dessa betänkligheter. Kommittén föreslår att förslaget till direktiv ändras i denna riktning.

42.

ReK anser att kommissionen bör vara tvungen att inleda en dialog med relevanta behöriga organ, bland annat på regional och lokal nivå, efter att en varning har utfärdats.

43.

Kommittén befarar att det föreslagna beslutet enligt artikel 7 på ett olämpligt sätt skulle inskränka lagstiftarnas frihet på nationell, regional och lokal nivå. Kommittén anser att det i stället bör ta formen av en icke bindande rekommendation som inte hindrar nationella och regionala lagstiftare från att slutföra lagstiftningsprocessen med beaktande av kommissionens rekommendation. Kommittén noterar att kommissionen har rätt att bestrida lagligheten hos antagen lagstiftning inför Europeiska unionens domstol och att detta är en viktig potentiell påföljd som nationella och regionala lagstiftare, som har mottagit ett varningsmeddelande eller en rekommendation om oförenlighet från kommissionen, säkert skulle ta hänsyn till.

44.

ReK anser att klargörandena i förslaget till direktiv när det gäller vilka åtgärder som ska anmälas och vilken information som ska lämnas in, tillsammans med förbättrat samråd, en varningsmekanism och en möjlighet till rekommendation om oförenlighet från kommissionen, bör räcka för att förbättra anmälningsförfarandet och göra det ändamålsenligt, samtidigt som nationella och regionala lagstiftares befogenheter respekteras.

45.

ReK föreslår att kommissionen beräknar den förväntade årliga ökningen av antalet anmälningar till följd av det nya anmälningsförfarandet, så att den vid behov kan förbereda den kapacitet som krävs för att effektivt hantera de förväntade volymerna inom de tidsfrister som anges i lagstiftningsförslaget.

46.

ReK betonar att yrkesmässiga tjänster är ekonomiskt mycket viktiga och står för 22 % av alla anställda i EU, dvs. 47 miljoner arbetstillfällen.

47.

Kommittén understryker att regleringen av yrkesmässiga tjänster är medlemsstaternas befogenhet och att det är medlemsstaterna, vare sig det är på nationell, regional eller lokal nivå, som beslutar om och hur de ska reglera ett yrke inom ramen för principerna om icke-diskriminering och proportionalitet.

48.

ReK konstaterar att regleringen av yrkesmässiga tjänster antingen kan ske i form av statlig reglering eller i form av självreglering inom yrkesorganisationer. I många fall sker regleringen på regional och lokal nivå i medlemsstaterna. Detta leder till att medlemsstaterna måste fullgöra sina skyldigheter att garantera en proportionalitetsbedömning under mycket komplexa och splittrade förhållanden, även när det gäller deltagandet av alla parter som är direkt berörda.

49.

ReK medger att granskningen av yrkesregleringen i EU är ojämn och att detta påverkar tillhandahållandet av tjänster och tjänsteutövarnas rörlighet negativt. Kommittén erkänner att det är önskvärt att säkerställa en enhetligare rättslig ram på EU-nivå för bedömning av proportionaliteten hos nya eller ändrade krav för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke och även införliva EU-domstolens rättspraxis.

50.

ReK anser att det är viktigt att medlemsstaterna och deras behöriga organ på regional och lokal nivå får fatta beslut om vad som ska regleras och hur, men att det i förslaget bör garanteras att dessa beslut är evidensbaserade och fattas efter en genomblickbar och objektiv bedömning som tillämpas jämnt för alla medlemsstater och som tar hänsyn till fastställda mål av allmänt intresse.

51.

ReK anser att kriterierna i artikel 6 bör betraktas som vägledande, eftersom det inte är troligt att alla kriterier kommer att vara tillämpliga eller av samma betydelse i varje enskilt fall. Kommittén anser att proportionalitetsbedömningarna måste vara grundliga, objektiva och evidensbaserade, men att de även bör vara proportionerliga, eftersom en metod som passar alla skulle vara onödigt betungande i många fall. Kraven i artikel 6 är dessutom överdrivet omfattande och komplexa.

52.

ReK välkomnar de bestämmelser som ger berörda parter möjlighet att komma med synpunkter på nya bestämmelser i lagar eller andra författningar som begränsar tillträdet till eller utövandet av reglerade yrken, och anser att öppenhet och alla berörda parters deltagande är avgörande för en bra reglering.

53.

ReK påpekar att de nya proportionalitetsreglerna, som innebär regelbunden övervakning av lagar och andra författningar samt grundliga, objektiva och evidensbaserade proportionalitetsprövningar, bl.a. genom deltagande av oberoende kontrollnämnder och fler berörda parter, ökar arbetsbördan och kostnaderna för medlemsstaternas myndigheter, även på regional och lokal nivå. Detta gäller särskilt för artikel 4, enligt vilken en proportionalitetsbedömning ska göras inte bara vid införandet av nya yrkesregleringar, utan även vid ändringar av befintliga sådana, vilket måste betraktas som överdrivet.

54.

ReK noterar kommissionens insatser för att se till att regleringen av yrkena är ändamålsenlig genom att uppmana medlemsstaterna att se över om yrkeskraven är nödvändiga för att uppnå nationella mål av allmänt intresse.

55.

ReK välkomnar vägledningen för nationella reformer av yrkesregleringen, som skulle kunna vara till stor hjälp för medlemsstaterna när de ska anpassa sina regelverk för yrken med hög tillväxt- och sysselsättningspotential, bl.a. arkitekter, advokater, revisorer, patentombud, fastighetsmäklare och turistguider.

56.

Kommittén konstaterar att vägledningen är tänkt att komplettera utvärderingarna inom ramen för den europeiska planeringsterminen och anser att det kan vara en fördel om den integreras med den europeiska planeringsterminen.

57.

ReK anser att vissa aspekter av förslagen i tjänstepaketet ger upphov till viktiga subsidiaritets- och proportionalitetsfrågor (2). Kommittén påpekar att flera nationella och regionala parlament har lämnat in motiverade yttranden om subsidiaritets- och proportionalitetsfrågor, bl.a. om en oro för möjlig inblandning i nationella lagstiftningsförfaranden.

58.

ReK befarar att förslagen om e-tjänstekortet, anmälningsförfarandet och proportionalitetsprövningen kommer att leda till en ännu större administrativ börda för medlemsstaternas behöriga myndigheter, bl.a. regionala och lokala myndigheter, vilket i sin tur får budgetmässiga konsekvenser och konsekvenser för den administrativa kapaciteten.