28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/7

Föredragande:

Adam ROGALEWSKI

1.1

Det är dags att börja diskutera införandet en gemensam definition av yrket som inneboende vårdare i Europa, som erkänns som en form av hemvård. Definitionen av yrket inneboende vårdare bör omfatta arbetsförhållandena för arbetstagare (anställda eller egenföretagare) som bor i privata bostäder, där deras främsta arbetsuppgifter består i att vårda äldre och personer med funktionsnedsättningar. Inneboende vårdare bör, oavsett deras status som anställda eller egenföretagare, behandlas som en del av det system som tillhandahåller långtidsvård och långtidsomsorg. Syftet med införandet av en gemensam definition av yrket är att erkänna förekomsten av inneboende vårdare på den europeiska arbetsmarknaden och förbättra kvaliteten på de långtidsvårdstjänster som de tillhandahåller.

1.2

I syfte att informera beslutsfattarna om situationen bör Eurostat samla in adekvata uppgifter om inneboende vårdpersonal.

1.3

EESK uppmanar kommissionen att undersöka dessa arbetstagares situation, inklusive deras antal, nationalitet, migrationsstatus, gränsöverskridande rörlighet, reell integrering i systemen för skydd av arbetstagare och social trygghet, arbetsvillkor och sociala villkor, kvalifikationer samt deras faktiska och potentiella bidrag till Europas ekonomier.

1.4

EESK betonar att inneboende vårdare bör behandlas likvärdigt med annan vård- och omsorgspersonal. Detta innebär att de bör ha en likvärdigt skydd, till exempel begränsningar av arbetstiden (inklusive jour) och skydd mot falskt egenföretagande. Anställd inneboende vårdpersonal får inte utestängas från EU:s och medlemsstaternas relevanta arbetsrättsliga bestämmelser om t.ex. skälig lön, arbetsmiljöskydd, socialt skydd, föreningsfrihet och kollektivavtal.

1.5

Arbetskraftsbristen inom långtidsvården i Europa bör avhjälpas genom positiva åtgärder som säkerställer skäliga löner och arbetsvillkor, åtgärdar bristen på investeringar, säkrar att principerna om fri rörlighet följs, undanröjer hinder mot att arbetstagare kan utöva sina arbetstagarrättigheter och skapar möjligheter för migranter att få en laglig anställning.

1.6

EESK efterlyser ett nära samarbete mellan EU och medlemsstaterna för att samordna tillgången till arbetskraft och inneboende vårdares rörlighet som en del av en strategi för att förbättra sektorns allmänna kapacitet att leverera omsorg som håller hög kvalitet. De specifika åtgärderna bör omfatta följande:

Dessutom bör det noteras att kommissionens förslag om en europeisk pelare för sociala rättigheter inte innehåller någon hänvisning till situationen för inneboende vårdpersonal. Införlivandet av deras sociala rättigheter bör beaktas i det fortsatta arbetet med detta förslag, som EESK håller på att utarbeta ett yttrande om.

1.7

Medlemsstaterna bör trygga rättigheterna för vårdtagare och vårdpersonal, inbegripet inneboende vårdpersonal. De specifika åtgärderna bör omfatta följande:

1.8

EESK understryker att ekonomiskt stöd till vårdtagare som är beroende av inneboende vårdare måste ombesörjas genom adekvata, långsiktiga och hållbara offentliga investeringar.

1.9

Fackförbund, arbetsgivare och civilsamhällets organisationer måste delta i den politiska planeringen på medlemsstatsnivå och EU-nivå. Den sociala och civila dialogen bör främjas med alla aktörer på alla nivåer.

1.10

EESK bör spela en aktiv roll när det gäller att främja utvecklingen av EU-politik i syfte att stödja vårdare, vårdtagare och deras familjer genom att bland annat arrangera en konferens om framtiden för inneboende vårdarbete i Europa.

2.1

Bristen på arbetskraft inom vård- och omsorgssektorn är en ”tickande bomb”. Sektorn befinner sig i kris (3), och bristen på arbetskraft förväntas öka om inte adekvata politiska åtgärder vidtas. Så tidigt som 1994 definierade kommissionen vård och omsorg som en strategisk sektor. År 2010 varnade kommissionen för att det skulle saknas 2 miljoner arbetstagare inom vård-och omsorgssektorn år 2020 om inte omedelbara åtgärder vidtogs för att råda bot på bristen på cirka en miljon arbetstagare inom långtidsvården (4).

2.2

Inneboende vårdare är en till antalet betydande grupp, men likväl en marginaliserad del av dem som arbetar inom långtidsvården. De är mycket rörliga och befinner sig längst ner i sektorns arbetskraftshierarki. Inneboende arbetstagare utesluts ofta från långtidsvårdssektorns planering på EU- och medlemsstatsnivå.

2.3

Exakt hur många inneboende vårdare det finns är oklart eftersom data saknas. Dessa arbetstagare förbises ofta i datainsamlingssystemen. Inneboende vårdare har alltför länge förblivit osynliga för beslutsfattarna, eftersom de utgör en inom vården dåligt betald arbetsstyrka med låg status.

2.4

Inneboende vårdare finns i alla medlemsstater. Många är invandrare från tredjeländer, medan andra är EU-medborgare och arbetar i hemlandet eller utomlands. Vissa har irreguljära arbeten i egenskap av papperslösa invandrare, medan andra befinner sig i cirkulär eller tillfällig migration. Många arbetar under otrygga arbetsvillkor, bland annat falskt egenföretagande.

2.5

Eftersom det saknas en yrkesdefinition för inneboende vårdare likställs deras situation med hushållsanställda (5). Enligt ILO utgör hushållsnära tjänster och däribland omsorg mellan 5 % och 9 % av alla arbetstillfällen i industriländerna (6).

2.6

Vissa medlemsstater har gjort framsteg när det gäller att formalisera och integrera papperslösa migranter som arbetar som vårdpersonal, i och med undertecknandet av ILO:s konvention nr 189.

2.7

EESK har redan bidragit till utformningen av politiken för långtidsvård genom att utarbeta yttranden om hushållsanställdas arbetstagarrättigheter (7), om behovet av sociala investeringar (8) och om långtidsvård och avinstitutionalisering (9). Detta yttrande baserar sig på dessa ståndpunkter, med fokus på inneboende vårdares specifika situation.

3.1

Hemvårdssektorn växer snabbt på grund av att fler och fler föredrar vård i hemmet, att utgifterna för institutionsvård blir alltmer oöverkomliga, och att det saknas adekvata investeringar i infrastruktur för omsorgssektorn.

3.2

De åtstramningsåtgärder som vidtagits i de flesta medlemsstater har inneburit att den befintliga, begränsade infrastrukturen har skurits ned och tillgången till arbetskraft inom långtidsvården minskat. EESK anser att investeringar i långtidsvården måste ses som en positiv ekonomisk möjlighet och som ett prioriterat område för skapande av arbetstillfällen, socialt stöd till familjer och jämställdhet mellan könen. Investeringar i sektorn förbättrar arbetsmarknadsdeltagandet och erbjuder en möjlig väg ut ur den ekonomiska krisen (10).

3.3

Det råder brist på vårdpersonal i många medlemsstater. Rekrytering av både laglig och papperslös inneboende vårdpersonal lindrar bristen på personal inom långtidsvården. Särskilt omsorgssystemen i Sydeuropa är mycket beroende av inneboende vårdare. I Italien utgör migranter som arbetar som inneboende vårdare omkring tre fjärdedelar av alla arbetstagare inom hemtjänsten (11).

3.4

Även länderna i Central- och Östeuropa märker av bristen på arbetskraft inom vården och den ökande efterfrågan på vård i Västeuropa. Polen levererar exempelvis många inneboende vårdare till andra länder, trots en total brist på vårdpersonal på hemmamarknaden. Dessa brister avhjälps genom att arbetstagare från Ukraina och andra tredjeländer kommer till Polen.

3.5

Trots en ökande medvetenhet om vårdsektorns betydelse för det ekonomiska välståndet finns det inga uppgifter om inneboende vårdares bidrag till den europeiska ekonomin, något som bör åtgärdas genom undersökningar på EU-nivå.

3.6

Många kvinnor i Europa har fastnat en situation med dubbelt omsorgsansvar där de förväntas ta hand om både sina föräldrar och sina barn. De förlitar sig i allt större utsträckning på avlönade vårdare som utför detta arbete. I en värld med globaliserad vård blir följden uppkomsten av globala vårdkedjor (12). Migrerande vårdpersonal som flyttar av ekonomiska skäl måste ofta i sin tur finna vårdare till sina egna familjemedlemmar och anställer vårdare som kommer från en annan, ofta fattigare, bakgrund.

4.1

Inneboende vårdares låga status är en följd av synen på omsorgsarbete som lågkvalificerat ”kvinnogöra”, och den upprätthålls genom den strukturella marginaliseringen av invandrarkvinnor. I flera arbetskraftsundersökningar klassificeras hushållsanställda som låg- eller okvalificerade. Ett betydande antal inneboende vårdare besitter emellertid färdigheter och kvalifikationer som är resultatet av många års erfarenhet eller icke erkända formella utbildnings- och certifieringsprogram. Det krävs ofta att inneboende vårdare ska kunna dokumentera erfarenhet av vårdarbete och kvalifikationer innan de anställs, men detta återspeglas inte i deras arbetsvillkor.

4.2

Inneboende vårdpersonal har ofta oreglerade arbetsvillkor och många arbetar olagligt. Ofta har de inga rättigheter som arbetstagare och exploateras. Arbetsvillkoren liknar ibland ett modernt slaveri, där de isoleras, utsätts för våld eller övergrepp, tvingas arbeta dygnet runt och utan tillgång till något så grundläggande som ett eget rum. Andra arbetar som falska egenföretagare. I många fall har yrkesinspektioner och andra offentliga tillsynsmyndigheter och fackförbund ingen möjlighet att besöka vårdarnas arbetsplatser (dvs. privata bostäder).

4.3

Åtgärder för att regularisera och legalisera inneboende vårdare måste stödjas för att säkerställa lagliga vägar in i vårdsektorn. Det finns redan exempel på sådana tillvägagångssätt: I Spanien och Italien har omkring 500 000 papperslösa hushållsanställda regulariserats sedan 2002 (13). En politik för arbetskraftsmigration som gör det möjligt för tredjelandsmedborgare att arbeta lagenligt i vårdsektorn, med lika behandling och rätt att byta arbetsgivare, måste utvecklas.

4.4

Inneboende vårdare är en av de rörligaste grupperna bland dem som arbetar inom långtidsvården. Inneboende arbetstagare från central- och östeuropeiska länder tenderar att vara medelålders kvinnor med eget familjeansvar (14). Vanligen arbetar de upp till tre månader i taget i västeuropeiska länder och återvänder sedan till sina hemländer.

4.5

Att kvalificerad inneboende vårdpersonal migrerar till värdländer innebär en betydande kompetensflykt för ursprungsländerna. När arbetstagarnas kvalifikationer inte erkänns i värdländerna innebär det en social och ekonomisk förlust i en tid då det råder generell arbetskraftsbrist inom vård- och omsorgssektorerna både i Europa och globalt.

4.6

Alla dessa förhållanden återspeglar det faktum att de inneboende vårdarbetarna och deras rättigheter inte omfattas av ett lämpligt skydd i lagstiftningen på EU-nivå och medlemsstatsnivå i dag.

4.7

Inneboende vårdare bör uppmuntras och få stöd av medlemsstaterna för att undvika att arbeta olagligt.

5.1

Vårdtagare och anhöriga har ofta svårt att hitta vårdare. I merparten av fallen rekryteras vårdare genom informella nätverk bland familj och vänner. Under sådana omständigheter saknas det ofta garantier för att vårdaren ska leverera omsorg av hög kvalitet. Anhöriga har sällan tydliga riktlinjer för hur man anställer vårdare lagligt.

5.2

Vårdtagare och deras anhöriga bör få relevant stöd från staten. På kort sikt bör detta innefatta en informationskampanj och kontinuerligt stöd i frågor som rör inneboende vårdares anställningsrättigheter och sociala trygghet. På längre sikt bör medlemsstaterna vidta åtgärder för att säkerställa tillsyn och se till att det finns förmedlare som hjälper vårdtagare att hitta inneboende vårdare.

5.3

Vårdtagare och deras anhöriga bör få tillgång till olika stödtjänster, beroende på vårdtagarens och de anhörigas behov, vilket kan omfatta tjänster i hemmet på deltid eller heltid. Alla vårdarrangemang måste säkerställa anständiga villkor för de anställda eller de egenföretagare som anlitas.

5.4

Vårdtagare och deras anhöriga bör också uppmanas att bli mer medvetna om de inneboende vårdarnas behov, och att behandla dem som arbetstagare som förtjänar respekt och som har rättigheter. Omsorg är mycket krävande både fysiskt och psykiskt. Inneboende vårdare bör ha tillgång till adekvat boende och privat utrymme, och vad gäller anställda vårdare måste begränsningen av deras arbetstid, bl.a. jourtjänstgöring, respekteras.

5.5

Samtidigt måste vårdtagarnas rätt till god omsorg respekteras. Detta gäller i synnerhet utsatta grupper och människor med särskilda behov, exempelvis dementa.

6.1

Ett stort antal mindre företag, däribland små bemanningsföretag, blir mer och mer aktiva inom sektorn för inneboende vårdare, vid sidan av en i hög grad oreglerad, informell sektor.

6.2

Omsorgssektorn kan bidra till att skapa arbetstillfällen med skäliga villkor i privata hushåll och tillväxt i den europeiska ekonomin. Endast arbetstillfällen som håller hög kvalitet kan säkerställa att den vård som ges håller god kvalitet.

6.3

Avsaknaden av bestämmelser om gränsöverskridande anställning av inneboende vårdpersonal gör det möjligt för vissa företag att erbjuda lägre priser för samma arbete, vilket bidrar till social dumpning. Detta är särskilt tydligt när det gäller polska och slovakiska förmedlingar som skickar inneboende vårdare till Västeuropa (15). Om denna illojala konkurrens får fortgå kommer den att skada både arbetstagare, arbetsgivare och den europeiska ekonomin.

7.

7.1

Organisationer i lokalsamhället och trossamfund (16) spelar tillsammans med offentliga och privata arbetsgivare en avgörande roll när det gäller omsorg på olika nivåer. Många lokala organisationer har bidragit till att legalisera migrerande inneboende vårdare (17).

7.2

I många medlemsstater är dock inte stödet till omsorg tillräckligt. Den senaste ekonomiska krisen har lett till underinvesteringar i vårdsektorn överallt i Europa, vilket i sin tur har orsakat negativa trender som försämrad omsorgskvalitet och sämre arbetsvillkor.

7.3

Vårdgivarnas organisationer bör vara adekvat finansierade för att tillgodose behoven i samband med en växande efterfrågan på vård. Med hänsyn till dessa gruppers erfarenhet på området bör de delta i en genuin dialog med arbetsmarknadernas parter och civilsamhället som ska utmynna i en uppsättning bestämmelser om hur vård och omsorg ska organiseras och tillhandahållas.

8.1

Sverige är ett bra exempel på kvalitet i samband med tillhandahållandet av vård och omsorg med deltagande av alla berörda parter. Systemet bygger på en hög nivå av skattefinansierat offentligt stöd (18). Vouchersystem, t.ex. av det slag som införts i Frankrike och Belgien, har bidragit till en formalisering av hushållsarbete, och i vissa fall till att förbättra arbetsförhållandena för anställda som utför hushållstjänster. I Belgien omfattar inte systemet omsorgsarbete (19).

8.2

Österrike har utvecklat ett system med inneboende vårdare som är egenföretagare för att bemöta behovet av långvarig vård och för att fastställa de rättsliga kraven när det gäller kvaliteten på och ramvillkoren för tillhandahållandet av tjänster. Under 2015 antogs ytterligare förbättringar när det gäller kvalitet och öppenhet. Systemet används flitigt av Österrikes befolkning, men har kritiserats av de österrikiska fackföreningarna för att det undergräver anställningsnormerna.

8.3

Eftersom modeller för bästa praxis för tillhandahållande av omsorg av hög kvalitet inte alltid går att överföra till alla medlemsstater bör en helhetsstrategi på alla nivåer som omfattar alla intressenter samordnas på EU-nivå.

8.4

Kommittén är övertygad om att EU bör övervaka tillgången till arbetskraft och inneboende vårdares rörlighet inom Europa, samt främja åtgärder för att förbättra sektorns allmänna kapacitet att leverera omsorg som håller hög kvalitet och skapa arbetstillfällen med anständiga villkor.

8.5

Arbetskraftsbrister inom omsorgen i Europa behöver placeras högst på EU:s politiska agenda. Inneboende vårdpersonal, som till stor del förbises i befintliga politiska modeller, måste särskilt uppmärksammas.