28.12.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 487/14

Föredragande:

Lutz RIBBE

1.1

EU:s politik för biologisk mångfald är ett klassiskt exempel på en politik som inte infriat sina löften på vare sig europeisk eller nationell nivå, trots att politikerna gjort en helt korrekt bedömning av problemen och inrättat de rätta instrumenten.

1.2

EESK fäster uppmärksamhet på kommissionens uttalanden om vikten av biologisk mångfald, där det sägs att den är jämförbar med klimatskyddet. Det handlar inte bara om att bevara djur- och växtarter, utan om något så fundamentalt som själva mänsklighetens existens.

1.3

EESK efterlyser ett konsekvent och snabbt genomförande av fågel- och habitatdirektiven. Även ett konsekvent och snabbt genomförande av ramdirektivet om vatten skulle enligt EESK:s uppfattning bidra till ett betydligt bättre skydd av den biologiska mångfalden.

1.4

Det är dags att medlemsstaterna räknar ut hur mycket medel de i praktiken behöver för att genomföra EU:s lagstiftning och att kommissionen tillhandahåller de pengar som krävs. Finanseringen av Natura 2000 genom gemenskapsmedel och främst Europeiska regionala utvecklingsfonden (Eruf) och Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling (Ejflu) kan i många avseenden betraktas som misslyckad, och EESK efterlyser därför att det införs en särskild budgetrubrik under vilken finanseringen av Natura 2000-nätverket måste göras tillgänglig.

1.5

EESK efterlyser samstämmighet mellan alla politikområden som påverkar den biologiska mångfalden. I detta sammanhang förväntar sig EESK att redan halvtidsöversynen av de ekologiska fokusarealerna och en eventuell halvtidsöversyn av den gemensamma jordbrukspolitiken utnyttjas för att framöver mer målinriktat se till att den gemensamma jordbrukspolitiken bidrar till målen för biologisk mångfald. EESK anser att det är dags att se över de ekologiska fokusarealernas omfattning och kvalitet.

1.6

Förstärkningen av den gröna infrastrukturen är mycket välkommen. Här uppmanar vi kommissionen och medlemsstaterna att ta fram och genomföra en konsekvent strategi för grön infrastruktur. EU bör också prioritera investeringar i gröna transeuropeiska nät (TEN-G). Även här finns det ett akut behov av öronmärkta medel.

1.7

EU-politikens inkonsekvens har konstaterats och kritiserats ett flertal gånger av kommissionens avdelningar, rådet (miljö), Europaparlamentet, Europeiska regionkommittén och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén, men ingen påtaglig förändring har skett de senaste åren. Om inte ens de egna förslagen på hur problemen i samband med biologisk mångfald ska lösas tas på allvar eller genomförs är det dock knappast förvånande om a) de önskade resultaten inte uppnås och b) besvikelsen sprider sig bland de berörda aktörerna och i samhället.

1.8

EU:s olika strategier eller program för biologisk mångfald under åren 1998, 2001, 2006 och 2010 – som samtliga gör en korrekt bedömning av problemen och utgjort rätt instrument – måste därför i efterhand konstateras ha varit i stort sett verkningslösa eftersom de inte kunnat förverkliga det politiska löftet och hejda den förlust av biologisk mångfald som samhället orsakat.

1.9

EESK konstaterar därför ännu en gång – precis som vi gjort i många av våra tidigare yttranden om EU:s politik för biologisk mångfald – att det inte är regelverk som saknas utan politisk vilja. Det nuvarande regelverket behöver inte ändras.

2.1

Efter det att man i strategin för biologisk mångfald från 1998 (1) konstaterade att ”[d]e förändringar p.g.a mänsklig verksamhet som påverkat den rika biologiska mångfalden i Europeiska unionen…under århundradena… [har] under de senaste årtiondena…accelererat dramatiskt”, fastställdes 2001 tydliga mål på området för biologisk mångfald i Europeiska rådets strategi för hållbar utveckling (Göteborgsstrategin), närmare bestämt att stoppa förlusten av biologisk mångfald i EU fram till 2010 och återställa livsmiljöer och naturliga ekosystem.

2.2

För att genomföra detta mål offentliggjordes 2001 en handlingsplan för biologisk mångfald (2) och i maj 2006 kom ytterligare en handlingsplan (3), som till innehållet knappt skilde sig från den första.

2.3

I mars 2010 tvingades EU:s stats- och regeringschefer erkänna att de inte kunde infria de löften de gett 2001, trots de olika handlingsplanerna som EESK varje gång bedömde som korrekta och ändamålsenliga.

2.4

Därpå beslutade man på grundval av kommissionens meddelande ”Förslag till en EU-strategi och EU-mål för biologisk mångfald efter 2010” (4) att inrätta ytterligare en ny ”EU-strategi för biologisk mångfald fram till 2020” (5), som dock i allt väsentligt återupprepade de gamla kraven och lyfte fram de gamla instrumenten från tidigare handlingsplaner samt sköt upp målen för 2010 till 2020.

2.5

I detta meddelande förkunnas det optimistiskt att ”EU:s strategi för biologisk mångfald för 2020… banar väg för att EU ska kunna uppnå sina egna mål för biologisk mångfald och fullgöra sina globala åtaganden”.

2.6

Kommittén yttrande sig även om denna strategi (6), och lämnade kritiska kommentarer. Bland annat förklarade kommittén att man var djupt oroad över att ”[p]olitikerna… hittills inte [har] haft kraft eller vilja att vidta de åtgärder som i åratal har ansetts vara nödvändiga, fastän meddelandet återigen klargör att samhälle och ekonomi i samma utsträckning drar nytta av en stringent politik för biologisk mångfald. Inte ens EU:s centrala naturskyddsdirektiv – som trädde i kraft för 32 respektive 19 år sedan – har genomförts fullständigt av medlemsstaterna.”

2.7

För EESK var det då ”fortfarande oklart hur man ska kunna övervinna den brist på politisk vilja som varit rådande fram till nu. I detta avseende innebär den nu presenterade strategin för biologisk mångfald inte något verkligt framsteg. Den debatt som hittills ägt rum i ministerrådet om meddelandet visar att man fortfarande ligger långt från en integrering av politiken för biologisk mångfald i andra politikområden.”

2.8

Redan då ansåg kommittén att det var av allra största vikt att man i samband med de förestående politiska reformprocesserna (t.ex. i fråga om fiskeri-, jordbruks-, transport-, energi- och sammanhållningspolitiken) skapade en stark koppling till strategin för biologisk mångfald. EESK såg dock fortfarande stora brister på detta område och drog följaktligen slutsatsen att ”[k]ommissionen måste ta sin egen strategi för biologisk mångfald på större allvar!”.

2.9

Av det anspråk som görs i EU:s nya strategi för biologisk mångfald på att man nu hittat rätt väg och kommer att stoppa förlusten av biologisk mångfald, återstår ytterst lite redan efter bara fyra år. Det blir mycket tydligt när man studerar halvtidsöversynen av EU:s strategi för biologisk mångfald (7).

3.1

Strategin innehåller totalt 6 tydligt definierade mål och 20 åtgärder. I halvtidsöversynen anges

3.1.1

under mål 1 (”Hejda försämringen av statusen för alla arter och livsmiljöer som omfattas av EU:s naturvårdslagstiftning och uppnå en betydande och mätbar förbättring av deras status…”) att vissa framsteg visserligen gjorts, men att de är för långsamma för att målet ska kunna uppnås. Det som framför allt saknas är åtgärder för att slutföra det marina nätverket inom Natura 2000-nätverket, se till att förvaltningen av Natura 2000-områdena är effektiv och säkra nödvändig finansiering för Natura 2000-nätverket. Även om Natura 2000-nätverket ”i stort sett [har] slutförts” för livsmiljöer på land, hade år 2012 bara 58 % av Natura 2000-områdena förvaltningsplaner. Detta inbegriper även förvaltningsplaner under utarbetande.

3.1.2

under mål 2 (”Senast 2020 bevara och förbättra ekosystem och ekosystemtjänster genom att grön infrastruktur införs och minst 15 % av skadade ekosystem återställs”) att de åtgärder som hittills vidtagits inte har ”hejdat förstörelsen av ekosystem och ekosystemtjänster”.

3.1.3

under mål 3 (”Öka jord- och skogsbrukets bidrag till bevarande och förbättring av den biologiska mångfalden”) att det inte har skett några betydande framsteg och att ”[d]en fortsatt försämrade statusen för arter och livsmiljöer av intresse för EU visar att man måste göra mer för att bevara och förbättra den biologiska mångfalden i dessa områden. Den gemensamma jordbrukspolitiken spelar en avgörande roll i den här processen i samverkan med relevanta miljöpolitiska åtgärder.” Visserligen finns det redan en rad instrument på detta område, men dessa måste också utnyttjas av medlemsstaterna ”i tillräckligt stor utsträckning”. Först när de tillämpas ”i större omfattning” skulle EU åter komma på rätt spår för att uppnå målet till 2020. Sammantaget behövs väsentligt större ansträngningar.

3.1.4

under mål 4 (”Säkerställa hållbar användning av fiskeresurserna”) att ”[b]etydande framsteg har gjorts med att utforma den politiska ramen… Genomförandet av de politiska åtgärderna har emellertid varierat i EU, och de stora utmaningarna är fortfarande att se till att målen uppnås enligt planeringen. Av de bestånd för vilka en MSY-bedömning har gjorts var det bara drygt hälften som fiskades på hållbara nivåer 2013.” I alla (!) Europas hav kan man fortfarande konstatera en minskning.

3.1.5

under mål 5 (”Bekämpa invasiva främmande arter”) att detta är det enda målet, där EU anser sig vara ”på rätt spår” och förväntar sig att målet för 2020 kan uppnås.

3.1.6

under mål 6 (”Bidra till att motverka förlusten av biologisk mångfald på global nivå”) att ”[f]ramstegen emellertid [är] otillräckliga när det gäller att minska effekterna av EU:s konsumtionsmönster på den globala biologiska mångfalden. Med nuvarande takt kommer de befintliga insatserna förmodligen inte att vara tillräckliga för att man ska uppnå Aichimålen för biologisk mångfald inom tidsfristerna.”

3.2

Denna nedslående halvtidsöversyn lades fram just i samma veva som kommissionen förklarade att den överväger att göra en helhetsöversyn över de viktigaste naturvårdsdirektiven, dvs. fågeldirektivet från 1979 och direktivet om bevarande av livsmiljöer samt vilda djur och växter (habitatdirektivet) från 1992.

3.3

Sakkunnigrapporterna (8) om kontrollen av fågeldirektivets och habitatdirektivets ändamålsenlighet bekräftar det som EESK vidhållit i åratal, nämligen att den rättsliga ramen är tillräcklig och det inte är den som bär skulden till att målen för att bevara den biologiska mångfalden inte har uppnåtts. De centrala bristerna beror på underlåtenheten att genomföra lagstiftningen, på att det saknas en budget för naturskydd och på inkonsekvenser i EU:s politik.

4.1

EESK upprepar vad vi tidigare konstaterat: ”när det handlar om att bevara den biologiska mångfalden råder det ingen brist på lagar, direktiv, program, modellprojekt, politiska förklaringar och rekommendationer, men däremot på genomförande och samlade insatser på alla politiska handlingsnivåer.” Detta konstaterande bekräftas inte bara av utvärderingsstudien utan även av rådets (miljö) slutsatser av den 16 december 2015 (9), som i allt väsentligt inte skiljer sig från rådets (miljö) slutsatser från 2011. Så länge direktiven inte genomförs fullt ut, så länge inte tillräcklig finansiering ställs till förfogande eller utnyttjas och så länge EU:s övriga politik inte konsekvent beaktar frågor om biologisk mångfald, kan de önskade resultaten inte uppnås.

4.2

Nya strategier eller handlingsplaner och/eller översyner av regelverket förändrar inget i sak, utan ger bara sken av politisk aktivitet, en aktivitet som dock blir betydelselös om inte det verkliga problemet, dvs. underlåtenheten att genomföra lagstiftningen, åtgärdas.

4.3

För att framgångsrikt bevara den biologiska mångfalden krävs flera åtgärder.

4.4.1

För det ”traditionella” naturskyddet, såsom bevarande av sällsynta arter inom flora och fauna och unika biotoper (såsom hedar, torrmark, rester av naturnära skogsformationer etc.), är Natura 2000-nätverket helt centralt. Detta nätverk grundar sig i första hand på habitatdirektivet som antogs 1992 och på de särskilda skyddsområden för fåglar som fastställdes redan 1979 genom fågeldirektivet.

4.4.2

När i synnerhet habitatdirektivet antogs avgav både medlemsstaterna och kommissionen följande två löften:

4.4.3

Nätverket skulle med andra ord ha varit färdigt 1995, för mer än 20 år sedan. Visserligen har man nu fastställt de flesta områdena – 18 % av landarealen i EU:s medlemsstater har utsetts till Natura 2000-områden – men detta räcker inte i sig. Många områden saknar ett permanent rättsligt skydd och endast något fler än hälften av områdena har skötsel- eller förvaltningsplaner. Så länge medborgare och myndigheter, men särskilt de som äger eller brukar marken, inte vet vad som gäller, vad som är tillåtet eller förbjudet, kan ingen framgångsrik naturvård bedrivas och inte heller någon kompensation för eventuella restriktioner rörande markanvändningen beviljas.

4.4.4

Det är talande att rådet (miljö) den 19 december 2011 uppmanade medlemsstaterna – dvs. sig självt – ”att snabbt slutföra inrättandet av Natura 2000-nätet, utveckla och genomföra förvaltningsplaner eller andra likvärdiga instrument…och på så sätt lägga en stabil grund för strategisk planering inför ett framtida genomförande av den fleråriga budgetramen för 2014–2020”. 2011 krävde man ännu en gång att det färdigställande som skulle ha skett för 20 år sedan skulle ske ”snabbt”, men det har till dags dato ännu inte slutförts!

4.4.5

Rådet (miljö) uppmanade därför den 16 december 2015 återigen medlemsstaterna, och därmed igen sig självt, denna gång till och med ”enträget”, ”att slutföra inrättandet av Natura 2000-nätet”.

4.5.1

Kommissionen, rådet (miljö) och Europaparlamentet (11) betonar med rätta att politiken för biologisk mångfald inte bara handlar om att skydda djur- och växtarter och livsmiljöer, utan även om människors grundläggande produktions- och försörjningsvillkor. Bara ett av många exempel är insektspollineringen från exempelvis bin och fjärilar, som har ett omätligt ekonomiskt värde, inte bara för jordbruket. Kommissionen tvingades dock konstatera att ”ekosystemtjänsterna i EU … inte längre [kan] leverera bästa möjliga kvalitet och kvantitet av grundläggande tjänster, som pollinering av grödor, ren luft och rent vatten.” (12).

4.5.2

Den insats som görs av pollengivare eller nedbrytande organismer, men även av många andra arter, kan inte bevaras genom att man uteslutande koncentrerar sig på att fastställa skyddade områden. EU:s politik för biologisk mångfald måste därför även formulera ett generellt krav utöver det för skyddade områden, och här spelar samstämmigheten med politiken för markanvändning en avgörande roll.

4.5.3

Det är med andra ord helt på sin plats att såväl kommissionen som rådet gång på gång upprepar t.ex. jordbrukssektorns betydelse, nu senast i halvtidsöversynen där rådet ”med oro [noterar] att jordbruket är en av de främsta påfrestningarna på markekosystemen och att någon mätbar förbättring av statusen för jordbruksrelaterade habitat och arter som omfattas av habitatdirektivet inte kunde konstateras före år 2012” samt beklagar ”de betydligt minskade antalen fåglar på jordbruksmark, fjärilar på gräsmark och pollineringstjänster, vilket understryker de fortsatta påfrestningarna som vissa jordbruksmetoder ger upphov till, såsom vissa former av nedläggning och intensifiering av jordbruksarealer” (13).

4.6.1

I strategin för biologisk mångfald i EU fram till 2020 betonas förvisso att denna utgör ”en integrerad del av Europa 2020-strategin” (14), men i Europa 2020-strategin förekommer inte en enda gång begrepp som ”livsmiljöer”, ”naturskydd”, ”artskydd”, ”skydd av den genetiska mångfalden” eller ”ekosystem”. Endast begreppet ”biologisk mångfald” nämns kortfattat två gånger och då bara i förbigående under rubriken ”resurseffektivitet”. För EESK är det därför fullständigt obegripligt hur kommissionen kan komma med ett sådant påstående när dess politik i själva verket bevisligen är den rakt motsatta.

4.6.2

Europa 2020-strategin vore dock precis rätt ram för att ta itu med problemet eftersom EU:s strategi för hållbar utveckling från 2001 i princip har spelat ut sin politiska roll. EESK har upprepade gånger begärt att ekonomi- och finansministrarna ska fundera över vad förlusten av biologisk mångfald betyder för ekonomin (15). Än så länge har det inte skett.

4.6.3

Eftersom målen i EU:s naturvårdsdirektiv och i EU:s strategi för biologisk mångfald även överensstämmer med internationellt överenskomna mål, t.ex. Aichi-målen i FN-konventionen om biologisk mångfald samt målen för hållbar utveckling (SDG), bör politiken för biologisk mångfald snarast integreras i genomförandestrategin för hållbarhetsmålen samt i en ny europeisk hållbarhetsstrategi.

4.6.4

Flera av kommissionens avdelningar och vissa av ministerråden betraktar dock alltjämt politiken för biologisk mångfald som ett konkurrerande område som delvis står i vägen för eller hämmar den ekonomiska utvecklingen och dessutom binder upp finansiella medel.

4.6.5

Det är obestridligt att det finns konflikter mellan olika användningsområden, och ibland förhindras ingrepp i naturmiljön av naturvårdsdirektiven. Det är dock det som är naturskyddets uppgift, nämligen att från statens sida sörja för att det råder en väl avvägd balans mellan det ekonomiska utnyttjandet och bevarandet av naturmiljön. På den punkten skiljer sig naturskyddet inte från andra politikområden, där ”marknadskrafternas fria spelrum” regleras genom lagstiftningsåtgärder.

4.6.6

Att det inte råder någon verklig samstämmighet mellan klassisk ekonomisk politik och miljöpolitik är inte någon nyhet. Redan 2006 såg EESK ”kritiskt på den stora klyfta som finns mellan målsättningar och verklighet: Offentliga myndigheter har hittills inte bidragit till skyddet av den biologiska mångfalden på det sätt som man hade kunnat vänta” (16).

4.6.7

En viktig orsak till denna målkonflikt är motsättningen mellan särintressen, i synnerhet ekonomiska intressen, och allmänintresset. EU:s uttalanden hitintills bör tolkas såsom att de stöder skyddet av den biologiska mångfalden i allmänhetens intresse. Därför bör unionen för konsekvensens skull fastställa tydliga regler för att begränsa de ekonomiska intressen som strider mot skyddet av den biologiska mångfalden, och se till att dessa regler följs.

4.7.1

EESK har redan vid flera tillfällen behandlat förhållandet mellan jordbruket, den gemensamma jordbrukspolitiken och den biologiska mångfalden och då konstaterat att den biologiska mångfaldens gradvisa, men kraftiga och ihållande, tillbakagång fortsätter, trots att de flesta jordbrukare följer gällande lagstiftning. Tillbakagången sker således inom lagens gränser och den s.k. goda jordbruksseden uppfylls, och denna situation kan inte ändras genom en reform av naturskyddet utan endast genom ändrat markutnyttjande i kombination med en ändrad stödpolitik. EESK hänvisar i detta sammanhang till sitt initiativyttrande om ”Reformen av den gemensamma jordbrukspolitiken år 2013” (17) där vi utförligt beskriver de ändringar som vi anser nödvändiga.

4.7.2

Kommissionen är väl medveten om jordbrukets betydelse när den konstaterar att ”[d]en gemensamma jordbrukspolitiken är det politiska instrument som har störst effekt för den biologiska mångfalden på landsbygden … Ett av bakslagen för den biologiska mångfalden var att det obligatoriska arealuttaget avskaffades” (18). Jordbrukspolitiken står därför ofta i motsättning till politiken för biologisk mångfald, även om delar av den gemensamma jordbrukspolitiken, i synnerhet miljöprogrammen för jordbruket inom den andra pelaren, visar hur dessa motsättningar kan lösas.

4.7.3

Arealuttaget infördes i mitten på 80-talet, inte för att förbättra den ekologiska stabiliteten i kulturlandskapet utan för att minska överskotten. Med 2013 års reform av den gemensamma jordbrukspolitiken återuppväckte man dock idén om att bruka delar av jordbruksmarken mindre intensivt. Inom ramen för förgröningspolitiken blev sedan ”ekologiska fokusarealer” obligatoriska. I samband med detta uppstod dock en hetsig debatt om a) omfattningen och b) hur ”ekologiskt fokus” ska tolkas.

4.7.4

Exempelvis definieras i dag odling av baljväxter eller fånggrödor som ”ekologiskt fokus”. De ökade odlingsarealerna med baljväxter eller fånggrödor är visserligen rent principiellt välkomna, men sådana åtgärder kommer inte att bidra till en reell förbättring av den biologiska mångfalden. Även det faktum att bekämpningsmedel delvis får användas på ekologiska fokusarealer står i skarp motsättning till själva tanken bakom miljöanpassningen av jordbruket: bekämpningsmedel bidrar inte till att öka den biologiska mångfalden utan till att minska den.

4.7.5

Kommissionen bör så snart som möjligt göra en första bedömning av effekterna av de vidtagna åtgärderna, med tanke på att förgröningen var ett av de främsta skälen till varför jordbruksstödet från EU:s budget bibehölls.

4.7.6

Mot denna bakgrund bör dessutom EU:s sektorsövergripande politik, särskilt när det gäller FoU och innovation, även ta hänsyn till och särskilt uppmärksamma att forskning, utveckling och innovation avseende jordbruket kan bidra till att förbättra den biologiska mångfalden i EU.

4.8.1

Habitatdirektivet innehåller en avgörande teknisk svaghet: i artikel 10 framhåller man visserligen uttryckligen betydelsen av förbindelser mellan landskapselement, men det saknas en obligatorisk mekanism för att skapa ett konsekvent system av sammanlänkade biotoper i Europa. Kommissionen har i sitt meddelande om grön infrastruktur beskrivit hur denna brist skulle kunna avhjälpas genom lämpliga investeringar för att bevara och återställa både stor- och småskalig grön infrastruktur. Det är mot denna bakgrund mycket viktigt att en konsekvent strategi för grön infrastruktur antas och genomförs. Denna bör under alla omständigheter innehålla en metodisk ram och ett finansieringsinstrument för transeuropeiska nätverk för biologisk mångfald (TEN-G) som centrala inslag. Detta gäller såväl stora som små områden, t.ex. i jordbrukslandskap.

4.9.1

I många medlemsstater och kandidatländer pågår fortfarande en allvarlig miljöförstörelse. Här är några exempel:

4.9.2

När Rumänien anslöt sig till EU uppgick ytan av landets urskogar till mer än 2 000 km2. Nästan alla dessa områden utsågs till Natura 2000-områden. Sedan dess har ett flertal storskaliga kalhyggen dokumenterats i Rumäniens urskogar och ett av Europas naturarv har oåterkalleligen gått förlorat.

4.9.3

Flodekosystemen på Balkan, i synnerhet i länderna på västra Balkan, är de absolut värdefullaste i Europa. Ungefär en tredjedel av floderna i f.d. Jugoslavien och i Albanien har en naturlig dynamik och kan fortfarande betecknas som naturfloder. Enligt en dokumenterad plan ska fler än 2 700 (!) vattenkraftverk byggas, varav minst en tredjedel i naturskyddsområden, vilket allvarligt hotar den biologiska mångfalden och den naturliga dynamiken hos alla floder på Balkan. Dessa projekt finansieras med offentliga medel. I nästan alla medlemsstater i EU har den biologiska mångfalden hos nästan alla floder redan påverkats så kraftigt att man i dag, bland annat inom ramen för genomförandet av ramdirektivet om vatten, kommer att behöva lägga betydande summor på renaturering.

4.9.4

En mängd fågelarter, som finns förtecknade i bilaga I till fågelskyddsdirektivet och därmed åtnjuter skydd inom EU, jagas skoningslöst i kandidatländerna på Balkan; fågeljakt är också ett olöst problem i många medlemsstater. Avskjutningen av skedstorkar, tranor, dvärgskarvar och vitögda dykänder, för att bara nämna ett fåtal arter, försvagar häckningsbeståndet av dessa arter i EU.

4.10.1

Ytterligare ett problem som tas upp i såväl halvtidsöversynen som rådets slutsatser är tillgången på finansiering, inklusive finansiering av Natura 2000-nätverket. Finansieringen av nätverket behandlas i ett meddelande från kommissionen från 2004 (19), bland annat a) vilken resursnivå som krävs och b) var medlen skulle hämtas ur budgeten. Då nämndes ett ungefärligt bidrag på 6,1 miljarder euro årligen. Man beslutade dock att inte skapa en egen budgetpost eller att utöka Life-programmet i motsvarande omfattning, utan att i stället främst utnyttja den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken och andra EU-fonder.

4.10.2

EESK ställde sig tveksam till detta belopp och ansåg att ”man så snart som möjligt måste lägga fram mer exakta kostnadsberäkningar. Kommittén ställer sig till exempel frågande till huruvida den summa som angetts för de nya medlemsstaterna, 0,3 miljarder euro (för EU-15 5,8 miljarder euro) kommer att räcka till” (20).

4.10.3

Hittills har dock ingenting hänt, det är fortfarande samma belopp som diskuteras. De ansvariga medlemsstaterna och kommissionen har hittills underlåtit att bringa klarhet i frågan.

4.10.4

EESK betonade också risken för att finansieringen av Natura 2000-åtgärderna med medel från den andra pelaren i den gemensamma jordbrukspolitiken skulle kunna komma att konkurrera med andra åtgärder för landsbygdsutveckling (21). Denna oro besannades i efterhand på två punkter: för det första minskades utbetalningarna från den andra pelaren under finansieringsperioden 2007–2013 med 30 % jämfört med föregående finansieringsperiod, för det andra, vilket helt korrekt påpekades av revisionsrätten och rådet ”[ser] medlemsstaterna inte alltid … Eruf som ett möjligt instrument för att främja biologisk mångfald och att dess potential att finansiera Natura 2000 inte insetts tillräckligt” (22).

4.10.5

Följden av detta blev att kommissionen (23) tvingades konstatera att Europeiska jordbruksfonden för landsbygdsutveckling visserligen fortfarande är gemenskapens viktigaste finansieringskälla för Natura 2000 och den biologiska mångfalden i EU, men att ”[e]ndast 20 procent av de totala finansieringsbehoven för att förvalta skyddade områden – inklusive Natura 2000-nätverket – i Europa [tillgodoses].”

4.10.6

Det är därför angeläget att ta reda på exakt hur mycket finansiering som behövs för att genomföra naturvårdsdirektiven och att tillhandahålla dessa medel – öronmärkta och i en egen budgetpost (t.ex. genom en utvidgning av Life-programmets budget).

4.11.1

Bristerna i genomförandet av EU:s strategi för biologisk mångfald, särskilt i fråga om Natura 2000, beror till viss del också på bristande deltagande och medverkan från det civila samhällets sida i de respektive skyddade områdena. Att fastställa skyddade områden bör först och främst anses utgöra ett administrativt avgörande som ska fattas i enlighet med alla rättsstatens principer. Markägarna, markanvändarna, miljöorganisationerna och kommunerna bör dock göras starkt delaktiga i utarbetandet och genomförandet av förvaltnings- och driftsplanerna. Detta har ofta inte skett, vilket i många fall har lett till misstro och motstånd mot EU:s politik för biologisk mångfald.