EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 16.2.2016
COM(2016) 54 final
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET, RÅDET OCH EUROPEISKA EKONOMISKA OCH SOCIALA KOMMITTÉN
om tillämpningen av beslut nr 994/2012 om inrättandet av en mekanism för informationsutbyte om mellanstatliga avtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer på energiområdet
1. Inledning
Enligt artikel 8 i beslut 994/2012/EU (nedan kallat beslutet om mellanstatliga avtal) 1 ska kommissionen lämna en rapport om tillämpningen av detta beslut till Europaparlamentet, rådet och Europeiska ekonomiska och sociala kommittén. Denna rapport har utarbetats i detta syfte och baseras på resultaten i den bedömningsrapport som bifogats konsekvensbedömningen av översynen av beslutet om mellanstatliga avtal. Översynen nämns i den europeiska strategin för energitrygghet från 2014 2 och i strategin för en energiunion från februari 2015 3 , som lyfter fram att nationella avtal med tredjeländer på energiområdet till fullo måste följa EU-rätten. I samma anda efterlyste rådet i sina slutsatser av den 19 mars 2015 ett ”säkerställande av en fullständig efterlevnad av EU-rätten för alla avtal som avser inköp av gas från externa leverantörer, framför allt genom att öka dessa avtals transparens samt förenligheten med EU:s energitrygghetsbestämmelser”.
Förhandlingar med energileverantörer i tredjeländer kräver ofta politiskt och rättsligt stöd i form av mellanstatliga avtal. Mellanstatliga avtal sluts vanligen bilateralt och utgör ofta grunden för mer detaljerade kommersiella kontrakt. Efterlevnad av vissa bestämmelser i EU-rätten beträffande den inre energimarknaden och konkurrens är inte alltid förenligt med kommersiella intressen hos energileverantörer i tredjeländer. Medlemsstaterna kan därför utsättas för press att erbjuda lättnader från lagstiftningen i de mellanstatliga avtalen med tredjeländer. Sådana lättnader riskerar att äventyra driften och funktionen av EU:s inre energimarknad.
För att ta itu med detta samt säkerställa förenligheten i energirelationer med viktiga tredjeländer uppmanade rådet den 4 februari 2011 medlemsstaterna att, från och med den 1 januari 2012 informera kommissionen om alla nya och befintliga bilaterala energiavtal med tredjeländer. 4 Vid antagandet av beslut 994/2012/EU av den 25 oktober 2012 (beslutet om mellanstatliga avtal) skapades därför en mekanism för informationsutbytet.
I beslutet om mellanstatliga avtal definieras mellanstatliga avtal som ”varje rättsligt bindande avtal mellan en eller flera medlemsstater och ett eller flera tredjeländer vilket har en inverkan på hur den inre marknaden för energi drivs eller fungerar eller en trygg energiförsörjning i unionen”. I detta avseende undantas endast mellanstatliga avtal som rör frågor som omfattas av Euratomfördraget. 5
I denna rapport om tillämpningen av beslutet om mellanstatliga avtal bedöms, i enlighet med artikel 8 i beslutet, särskilt följande:
I vilken utsträckning beslutet om mellanstatliga avtal främjar mellanstatliga avtals förenlighet med unionsrätten och en hög grad av samordning mellan medlemsstater när det gäller mellanstatliga avtal.
Den inverkan som beslutet om mellanstatliga avtal har haft på medlemsstaternas förhandlingar med tredjeländer.
Huruvida tillämpningsområde och de förfaranden som fastställs i beslutet om mellanstatliga avtal är lämpliga.
Denna rapport omfattar tillämpningen av beslutet om mellanstatliga avtal sedan ikraftträdandet den 17 november 2012 och dess inverkan på de mellanstatliga avtal som anmälts före och efter detta datum. Denna rapport följer kriterierna i riktlinjerna för bättre lagstiftning: ändamålsenlighet, effektivitet, samstämmighet, relevans och EU-mervärde. Den omfattar även en bedömning av huruvida de aktuella ramar som skapats i beslutet om mellanstatliga avtal kan förenklas.
2. Bedömning
Sedan beslutet om mellanstatliga avtal antogs har medlemsstaterna anmält 124 mellanstatliga avtal till kommissionen. I den utsträckning det är möjligt att bedöma har medlemsstaterna följt sin anmälningsskyldighet. Det finns dock avtal som inte är rättsligt bindande 6 , antingen enligt definitionen i artikel 2 i beslutet om mellanstatliga avtal eller enligt folkrätten, som inte måste anmälas enligt det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal. Sådana avtal kan dock vara mycket detaljerade med avseende på rättsliga och tekniska specificiteter för den aktuella frågan (till exempel projekt som rör energiinfrastruktur).
Följande kan noteras beträffande de 124 anmälda mellanstatliga avtalen:
Ungefär 60 procent rörde allmänt energisamarbete (främst bilateralt energisamarbete mellan EU-medlemsstater och en rad olika tredjeländer, bland annat Kuba, Vietnam, Singapore, Korea, Indien och Kina). Inget av dessa mellanstatliga avtal gav anledning till oro och kommissionen har därför inte följt upp något av dem.
Ungefär 40 procent rörde antingen avtal om försörjning, import eller transitering av energiprodukter (olja, gas eller elektricitet), regler för utvinning av gas- eller oljefält eller bilaterala eller multilaterala avtal om utveckling av energirelaterad infrastruktur där merparten rörde olje- och gasledningar.
Efter att kommissionen analyserat de anmälda mellanstatliga avtalen i den senare kategorin uppkom tvivel om förenligheten med EU-rätten i samband med 17 av dem. Den berörda EU-rätten var främst det tredje lagstiftningspaketet om energi (dvs. åtskillnad, tredjepartstillträde och taxor, inklusive den nationella myndighetens oberoende) eller EU:s konkurrenslagar (förbud mot marknadssegmentering genom destinationsklausuler).
Ungefär en tredjedel av de anmälda mellanstatliga avtalen som rör energiförsörjning eller energiinfrastruktur ansågs ge anledning till oro. Brev skickades 2013 till de 9 medlemsstater vars mellanstatliga avtal berördes av detta, med en uppmaning om att åtgärda överträdelserna genom att ändra eller säga upp de ifrågavarande mellanstatliga avtalen.
2.1 Ändamålsenlighet
I dagens läge har ingen av medlemsstaterna lyckats säga upp eller omförhandla de mellanstatliga avtal som inte är förenliga med EU-rätten. 7 Detta beror främst på det komplicerade rättsläge som uppstår när mellanstatliga avtal sluts med tredjeländer. Mer specifikt, om en medlemsstat har slutit ett mellanstatligt avtal som är folkrättsligt bindande och som inte innehåller någon klausul om uppsägning eller tillfälligt upphävande, är det – rättsligt sett – nästan omöjligt för den aktuella medlemsstaten att utan tredjelandets samtycke säga upp det mellanstatliga avtalet inom en kort period och före det mellanstatliga avtalets ursprungliga löptid gått ut. Samma gäller omförhandling av ett mellanstatligt avtal, för vilket samtycke från tredjelandet krävs. Detta begränsar i sin tur kommissionens möjlighet att ingripa avsevärt, även om en överträdelseprocess inleds.
Beträffande mellanstatliga avtal som slutits efter att beslutet om mellanstatliga avtal trädde i kraft har endast ett mellanstatligt avtal anmälts till kommissionen. Det är därför i detta skede inte möjligt att dra några allmänna slutsatser om beslutets ändamålsenlighet för att säkerställa förenligheten med EU-rätten i mellanstatliga avtal som slutits efter 2012.
Sedan beslutet om mellanstatliga avtal antogs har medlemsstaterna inte anmält några förhandlingar om mellanstatliga avtal till kommissionen. Det står dock klart att medlemsstaterna har haft kontakt med tredjeländer beträffande infrastruktur och därtill hörande råvaruförsörjning. I detta hänseende kan kommissionen inte bedöma i vilken omfattning medlemsstaterna och tredjeländerna har slutit politiska överenskommelser (i form av exempelvis samförståndsavtal, notväxlingar eller avsiktsförklaringar).
På grundval av ovanstående har bestämmelserna i det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal inte lett till att mellanstatliga avtal som inte är förenliga med EU-rätten har omvandlats till förenliga sådana. Detta beror främst på att förenlighetsbedömningen som fastställs i beslutet om mellanstatliga avtal sker i efterhand.
Bestämmelserna i det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal har heller inte direkt påverkat medlemsstaternas förhandlingar med tredjeländer. Därför anses beslutet om mellanstatliga avtal i sin nuvarande form inte ändamålsenligt.
2.2 Effektivitet
Det är omöjligt att empiriskt bedöma eller ens modellera de kostnader som det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal har medfört. Det faktum att bedömningen av mellanstatliga avtals förenlighet med EU-rätten sker i efterhand ger upphov till vissa kvalitetsrelaterade frågor.
För mellanstatliga avtal som följer EU-rätten och mellanstatliga avtal som rör allmänt bilateralt energisamarbete som inte berör någon aspekt av EU-rätten, medför beslutet om mellanstatliga avtal inga direkta kostnader för medlemsstaterna utom administrativa kostnader i samband med anmälningen av det mellanstatliga avtalet enligt den aktuella mekanismen för informationsutbyte. Dessa administrativa kostnader är mycket begränsade eftersom det mellanstatliga avtalet kan överföras elektroniskt och medlemsstaterna inte har någon översättningsskyldighet.
Å andra sidan uppstår direkta och indirekta merkostnader om ett mellanstatligt avtal i efterhand bedöms vara oförenligt med EU-rätten. Dessa kostnader omfattar direkta myndighetskostnader såsom administrativa kostnader i) för kommissionen i samband med den interna beslutsprocessen och kommunikationen med den berörda medlemsstaten och ii) för både medlemsstaten och kommissionen om kommissionen följer upp ärendet genom en strukturerad dialog med medlemsstaten eller ett överträdelseförfarande. Medlemsstaterna kan dessutom drabbas av kostnader i samband med tvistlösning för mellanstatliga avtal utan uppsägningsklausuler eftersom tredjelandet kan begära ersättning hos en internationell skiljedomstol på grund av underlåtenhet att tillämpa det aktuella avtalet.
Dessutom kan indirekta kostnader uppkomma som rör nationella myndigheter och aktörer involverade i infrastrukturprojekt. Dessa rör annullering, tillfälligt upphävande eller fördröjning av infrastrukturprojekt vars rättsliga ramar i efterhand bedöms vara oförenliga med EU-rätten när den fysiska infrastrukturen redan delvis har utvecklats och/eller kostnader redan har uppstått.
Beträffande de fördelar som dagens system erbjuder, kan dessa förväntas härröra från de mellanstatliga avtalens ökade efterlevnad av EU-rätten till följd av förväntningar hos dem som ingår dem eller senare är föremål för efterhandsbedömning. Följande ekonomiska fördelar finns med mellanstatliga avtal som följer EU-rätten:
Ökad rättslig säkerhet, vilket talar till fördel för investeringar. Detta stämmer särskilt väl för infrastrukturrelaterade mellanstatliga avtal vars avsikt är att ge rättslig och myndighetsrelaterad säkerhet för projekt som innebär stora investeringar. Den ökade rättsliga säkerheten är särskilt viktig i fall då ett transiteringsavtal eller infrastrukturprojekt omfattas av flera bilaterala mellanstatliga avtal.
En välfungerande inre energimarknad utan segmentering på nationell nivå och med ökad konkurrens.
Ökad transparens beträffande säkerheten i försörjningssituationen i alla medlemsstater, vilket i sin tur kan leda till att överflödiga investeringar och/eller infrastrukturgap undviks.
Ökat samarbete mellan medlemsstaterna samt mellan medlemsstaterna och kommissionen, vilket kan hjälpa EU att ge tredjeländer ett enda, konsekvent meddelande och därmed öka EU:s förhandlingsposition vid energiförhandlingar.
Sammanfattningsvis kan beslutet om mellanstatliga avtal anses vara rimligt effektivt. Sammantaget kan kostnaderna i samband med det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal motiveras genom de relativa fördelar som uppnås eftersom det skyddar funktionen och integriteten i den inre energimarknaden och bidrar till en trygg energiförsörjning. Beslutet om mellanstatliga avtal kunde dock vara effektivare om förenlighetbedömningen skulle göras på förhand. Detta skulle öka den rättsliga säkerheten avsevärt och undvika kostnader för både medlemsstaterna och kommissionen.
2.3 Samstämmighet
Beslutet om mellanstatliga avtal är samstämmigt med en rad åtgärder som antagits på EU-nivå för att förbättra funktionen i EU:s energimarknad och öka EU:s trygghet i energiförsörjningen. Det utarbetades 2012 och kompletterar förordningen om att trygga naturgasförsörjningen som antogs 2010 8 . Översynen av det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal hör dessutom till åtagandena enligt energiunionen. Det är en av fem ömsesidigt förstärkande dimensioner i energiunionen – energitrygghet, solidaritet och förtroende – och framhäver vikten av syftet med beslutet om mellanstatliga avtal.
Sammantaget är beslutet om mellanstatliga avtal helt samstämmigt med andra initiativ under ramstrategin för energiunionen med liknande syfte.
2.4 Relevans
Stora infrastrukturprojekt förlitar sig fortsättningsvis på offentligt stöd i form av mellanstatliga avtal som behöver slutas eller förnyas under de kommande åren.
Beträffande gasförsörjningen, nådde andelen gas från gasledningar 90 procent av den totala importen från tredjeländer under 2014. Merparten av de gasledningar som ansluter EU till dess handelspartner togs i drift mellan slutet av 1970-talet och slutet av 1990-talet. Beträffande olja, transporteras 90 procent av EU:s import av råolja till havs och bara 10 procent via oljeledningar 9 för vilka projektutvecklarna kan behöva ett mellanstatligt avtal. Beträffande elektricitet, är andelen nettoimport till EU i bruttomängden elektricitet som genereras mindre än 1 procent för EU28 10 . Oaktat detta, till exempel beträffande råolja, förlitar sig vissa isolerade elektricitetssystem i EU (främst i de baltiska medlemsstaterna) i stor omfattning på elektricitet som importeras via kabel från tredjeländer 11 . Likadant som med gas och olja byggdes den aktuella anslutningsinfrastrukturen för flera årtionden sedan. Sammanfattningsvis importeras antingen en stor andel av en råvara på EU-nivå (gällande gas) eller en betydande andel av en råvara för specifika medlemsstater (gällande olja och elektricitet) till EU från tredjeländer via fysiska anslutningar.
Byggandet av infrastrukturprojekt baseras på komplicerade avtal mellan projektansvariga, som ofta stöds av ett eller flera avtal mellan produktions-, transiterings- och mottagningsländerna. På grund av den långa löptiden för många mellanstatliga avtal sker förnyelser och anmälningar i cykler. Det faktum att kommissionen endast har mottagit en anmälan om ett mellanstatligt avtal sedan 2012 innebär därför inte att den inte kommer att få nya anmälningar i framtiden. Det är dessutom inte antalet anmälda mellanstatliga avtal som är det viktiga, utan betydelsen av projekten de stöder och deras efterlevnad av EU-rätten. Beträffande förnyelsen av mellanstatliga avtal för äldre infrastruktur kan också de ursprungliga byggrelaterade riskerna redan ha minskat, vilket innebär att det kan vara ännu viktigare att i detta skede bedöma avtalets efterlevnad av EU-rätten.
EU:s importberoende förväntas förbli stabilt eller öka under de kommande 20 åren 12 (för bränsle, teknik och andra material). Även om endast ett begränsat antal nya energikorridorer förväntas utvecklas under de kommande åren, kan den potentiella nya infrastrukturen i var och en av dem påverka hela den europeiska energimarknaden. Det är därför mycket viktigt att de mellanstatliga avtal som rör sådan infrastruktur är förenliga med EU-rätten och med EU:s diversifieringspolitik. För nya infrastrukturprojekt ökar dessutom antalet problem som vanligen tas upp i mellanstatliga avtal. När energirutterna blir längre, ökar också antalet, den rättsliga hierarkin och komplexiteten i mellanstatliga avtal 13 . Beträffande bränslen är ansvarsskyldighet en stor fråga som endast kan hanteras på regeringsnivå och praktiskt taget alla nätanslutningar är föremål för bilaterala eller multilaterala mellanstatliga avtal. I samband med den ökade komplexiteten förblir mellanstatliga avtal relevanta, särskilt vad gäller potentiella nya energiprojekt som utvecklas i samband med EU:s diversifieringspolitik för energi.
Beträffande mellanstatliga avtal som rör köp av energiråvaror har sättet på vilket råvarorna importeras till EU:s inre marknad ändrats under det senaste årtiondet. Särskilt för gas har den vanligaste prissättningsmekanismen övergått från långsiktiga oljeindexreglerade avtal till marknadsbaserade mekanismer, dvs. prissättning via börser. Den allmänna övergången till marknadsbaserad prissättning döljer dock skillnaderna mellan enskilda EU-medlemsstater. Medan situationen i medlemsstater i centrala och nordvästra Europa speglar den allmänna trenden har andra regioner – såsom Baltikum och Sydosteuropa – inte ännu bytt till prissättning via börser.
På grundval av ovanstående bedömer kommissionen att mellanstatliga avtal fortsättningsvis kommer att ha en viktig roll i EU:s energisektor. Beslutet om mellanstatliga avtal är därmed fortsättningsvis relevant, men behöver anpassas till föränderlig energiförsörjning och nya rutter.
2.5 EU-mervärde
Situationen för energitrygghet ser väldigt olika ut i olika medlemsstater. Europas minst sårbara områden är de vars försörjning är tillgänglig från ett stort antal olika källor eller rutter, och där det finns en fungerande och likvid partihandel. Europas mest sårbara områden har ofta bristande infrastruktur, vilket behövs både för att dra nytta av diversifierade försörjningsmöjligheter och utveckla en fungerande marknad. Likvida marknader finns bara i ett begränsat antal länder, men efterfrågan i dessa länder täcker ungefär 80 procent av EU:s totala gasbehov.
Denna differentierade situation innebär att olika EU-medlemsstater har olika förhandlingspositioner gentemot tredjeländer och är olika utsatta för extern press. På grund av den gradvisa integreringen av energiinfrastruktur och marknader och det resulterande gemensamma beroendet av externa leverantörer bör grundläggande energipolitiska beslut som fattas av en medlemsstat diskuteras med grannländerna. Detsamma gäller den externa dimensionen av EU:s energipolitik. Beslutet om mellanstatliga avtal har en viktig roll för att koppla samman energipolitikens externa dimension (eftersom det rör avtal med tredjeländer) med dess interna dimension (eftersom bestämmelser i mellanstatliga avtal som inte är förenliga med EU-rätten har en negativ inverkan på den inre energimarknadens funktioner).
Det finns därmed ett tydligt EU-mervärde i beslutet om mellanstatliga avtal, eftersom avtalet förstärker samarbete och transparens på EU-nivå samt bidrar till att den inre energimarknaden fungerar och till en trygg energiförsörjning.
2.6 Förenkling
I det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal fastställs en relativt enkel mekanism för informationsutbyte. Medlemsstaternas huvudsakliga administrativa börda gäller anmälningsprocessen. Mellanstatliga avtal kan överföras elektroniskt och medlemsstaterna har inte någon översättningsskyldighet. Man kunde snarare tänka sig ett förtydligande än en förenkling. Enligt artikel 3 i det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal var tidsfristen för att lämna in befintliga mellanstatliga avtal den 17 februari 2013. Eftersom detta inte längre gäller, kunde man förtydliga att tidsfristen på nio månader för att genomföra efterhandsbedömningen gäller alla nya mellanstatliga avtal som sluts efter att beslutet om mellanstatliga avtal trätt i kraft.
Det finns begränsade möjligheter till förenkling i beslutet om mellanstatliga avtal. Ett förtydligande kunde dock införas beträffande tidsfristen för inlämning av mellanstatliga avtal som slutits efter att beslutet om mellanstatliga avtal trätt i kraft.
3. Slutsatser
Denna rapport baseras på kommissionens erfarenheter efter att beslutet om mellanstatliga avtal trädde i kraft i december 2012 och på en djupgående analys av de 124 mellanstatliga avtal som anmälts i samband med detta. Den uppfyller kommissionens skyldighet att bedöma beslutet om mellanstatliga avtal enligt bestämmelserna i artikel 8 i beslutet.
Beslutet om mellanstatliga avtal anses i sin nuvarande form inte ändamålsenligt. De aktuella bestämmelserna (och särskilt efterhandsbedömningen av avtalens förenlighet med EU-rätten) har inte lett till att oförenliga mellanstatliga avtal omförhandlats till förenliga sådana, och har inte direkt påverkat medlemsstaternas förhandlingar med tredjeländer. Närmare bestämt har inga utkast till mellanstatliga avtal lämnats in frivilligt för en förhandsbedömning.
Vad gäller effektiviteten, i synnerhet beträffande kostnader samt kostnad kontra nytta, anses beslutet om mellanstatliga avtal rimligt effektivt. Kostnaderna i samband med det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal kan särskilt motiveras genom de fördelar som uppnås eftersom det skyddar den inre energimarknadens funktioner och bidrar till en trygg energiförsörjning. Beslutet om mellanstatliga avtal kunde dock vara effektivare om förenlighetsbedömningen skulle göras på förhand. Detta skulle öka den rättsliga säkerheten avsevärt och undvika kostnader.
Beslutet om mellanstatliga avtal helt samstämmigt med EU:s övriga initiativ och rättsakter.
Beträffande relevansen kommer mellanstatliga avtal fortsättningsvis kommer att ha en viktig roll i EU:s energisektor. Beslutet om mellanstatliga avtal är därmed relevant, men behöver anpassas till föränderlig energiförsörjning och nya rutter.
Det finns ett tydligt EU-mervärde i beslutet om mellanstatliga avtal, eftersom avtalet förstärker samarbete och transparens på EU-nivå samt bidrar till att den inre energimarknaden fungerar och till en trygg energiförsörjning.
Slutligen, vad gäller förenkling, kunde ett förtydligande införas beträffande tidsfristen för inlämning av mellanstatliga avtal som slutits efter att beslutet om mellanstatliga avtal trätt i kraft.
Sammantaget är slutsatsen i denna rapport att de förfaranden som anges i det aktuella beslutet om mellanstatliga avtal inte är helt lämpliga och att det främsta problemet rör förenlighetsbedömningen i efterhand.
Europaparlamentets och rådets beslut nr 994/2012/EU av den 25 oktober 2012 om inrättandet av en mekanism för informationsutbyte om mellanstatliga avtal mellan medlemsstaterna och tredjeländer på energiområdet, EUT L 299, 27.10.2012, s. 13.
COM(2014) 330 final.
COM(2015) 80 final.
Denna slutsats bekräftades vid rådets möte (energi) den 28 februari 2011: ”Förbättrat informationsutbyte i rätt tid mellan kommissionen och medlemsstaterna, inklusive medlemsstaternas information till kommissionen om deras nya och befintliga bilaterala energiavtal med tredjeländer”.
För dessa mellanstatliga avtal innehåller artikel 103 i Euratomfördraget ett specifikt förhandsförfarande.
Till exempel samförståndsavtal, avsiktsförklaringar eller politiska förklaringar.
Det bör noteras att några av de mellanstatliga avtalen hade upphört att gälla eftersom avtalets ursprungliga löptid gått ut under tiden eller för att ett specifikt villkor som angavs i avtalet inte uppfyllts i tid.
Europaparlamentets och rådets förordning nr (EU) 994/2010 om åtgärder för att trygga naturgasförsörjningen och om upphävande av rådets direktiv 2004/67/EG, EUT L 295, 12.11.2010, s. 1.
Ett antal av raffinaderierna i Baltikum och Centraleuropa förlitar sig i olika grad på Druzhba-ledningen som ansluter dessa regioner till produktionsfälten i Ryska federationen.
Källa: Årliga uppgifter från Eurostat.
Till exempel Kroatien, Litauen och Lettland importerar mer än 20 procent av elektriciteten.
https://ec.europa.eu/energy/sites/ener/files/documents/trends_to_2050_update_2013.pdf , s. 49. Mer information finns i konsekvensbedömningen av översynen av beslutet om mellanstatliga avtal, s. 43.
Till exempel involverar en nätanslutning från Baku till EU med stöd av den södra gaskorridoren upp till 20 olika avtal, där över hälften är mellanstatliga avtal och s.k. värdregeringsavtal (dvs. avtal mellan regeringar och företag).