21.4.2017   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 125/40

Föredragande:

Christian MOOS

1.1

EESK stöder en verkligt gemensam asylpolitik där hänsyn tas till de europeiska värderingarna. Kommittén välkomnar inrättandet av en unionsram för vidarebosättning.

1.2

Vi uppmanar EU till större ansvarstagande gentemot personer i behov av internationellt skydd, till större mottagningsinsatser än hittills och till större solidaritet med tredjeländer, men också med EU-medlemsstater som Grekland, i flyktingfrågan.

1.3

EESK understryker sin begäran om robusta integrationssystem i medlemsstaterna.

1.4

Kommittén anser att de gemensamma kriterierna för vidarebosättning måste grunda sig främst på de berörda personernas skyddsbehov och inte enbart på om ett tredjeland faktiskt samarbetar i asylfrågor och att de måste vara icke-diskriminerande.

1.5

Vi anser att begreppen ”första asylland” och ”säkert tredjeland” går att ifrågasätta med tanke på den osäkra och instabila situation som råder i berörda tredjeländer och regioner. EESK anser att uttalandet från EU och Turkiet är ytterst viktigt i den rådande situationen. Det ligger i både EU:s och Turkiets intresse att människorättssituationen övervakas i samband med dess genomförande.

1.6

Vidarebosättningsprogrammet bör frikopplas från sådana partnerskapsavtal som syftar till att förmå tredjeländer att hindra människor från att fly, eftersom de innebär en risk för att internationell rätt ringaktas och grundläggande rättigheter kränks. Vi betonar att åtgärder inom ramen för partnerskap med tredjeländer eller, mer allmänt, utvecklingsbistånd inte får vara kopplade till återsändande- eller andra liknande samarbetsavtal med tredjeland.

1.7

Kommittén efterlyser en viktig roll för FN:s flyktingkommissariat (UNHCR) vid identifieringen av tredjelandsmedborgare och statslösa personer som ska vidarebosättas och ifrågasätter särskilda rättigheter för tredjeländer att välja ut dessa.

1.8

Vi ställer oss positiva till att skyddsbehovet hos kvinnor samt barn och ungdomar lyfts fram, men vi ställer oss kritiska till kategorin ”socioekonomiskt sårbara personer”. Genom sammanblandningen av olika lagliga inresemöjligheter i kommissionens förslag finns det generellt sett en risk för att kvaliteten på vidarebosättningarna och mängden av dem blir lidande.

1.9

EESK ifrågasätter, i enlighet med Genèvekonventionen från 1951, förslaget om att utesluta alla de personer som under de senaste fem åren före vidarebosättning olagligen vistats, olagligen rest in eller försökt att olagligen resa in på medlemsstaternas territorium samt alla de personer som medlemsstaterna fem år före vidarebosättningen har gett avslag, fastän dessa personer i övrigt uppfyller urvalskriterierna.

1.10

Kommittén betonar att vidarebosättningarna inte får inkräkta på rätten till asyl. Man måste rent generellt se till att de grundläggande rättigheterna respekteras enligt Genèvekonventionen angående flyktingars rättsliga ställning (Genèvekonventionen), Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (stadgan) och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (Europakonventionen).

1.11

Vi förespråkar ambitiösa mål vid fastställandet av det årliga antalet personer som ska vidarebosättas och rekommenderar att det antal som ska fastställas av högnivåkommittén definieras som ett minimum.

1.12

Kommittén förväntar sig att få delta i den högnivåkommitté för vidarebosättning som ska inrättas.

1.13

EESK rekommenderar också att FN:s flyktingkommissariat på permanent basis får delta i högnivåkommittén för vidarebosättning. Rent generellt råder det i kommissionens förslag oklarhet om hur och med vilka förfaranden personer i behov av internationellt skydd ska identifieras – av FN:s flyktingkommissariat eller medlemsstaterna – och vilken roll EU:s byrå för asylfrågor ska spela i detta förfarande.

1.14

EESK anser att man bör överväga kompletterande alternativa mottagnings- och finansieringsprogram liknande det kanadensiska ”Private Sponsorship Program” (1). En unionsram för vidarebosättning kan generellt sett dra nytta av att man institutionaliserar en trepartsstrategi som omfattar medlemsstaterna, FN:s flyktingkommissariat och privata aktörer/aktörer från det civila samhället. Detta får dock inte inverka negativt på vidarebosättningens kvalitet och kvantitet. Kommittén uppmanar medlemsstaterna att se till att det civila samhället ges lämplig information om vidarebosättningsplaner och får stöd för att delta i processen.

1.15

Kommittén anser att man bör stärka EU:s och medlemsstaternas institutionella närvaro i särskilt hårt belastade ursprungs- och transitländer och att man bör avlasta dessa genom lokal kapacitetsuppbyggnad för mottagning och skydd.

2.1.1

EESK välkomnar att personer i behov av internationellt skydd blir föremål för vidarebosättning i EU. EESK understryker, liksom i sitt ”yttrande om en europeisk migrationsagenda” (2), sin begäran om att man vid sidan av vidarebosättningen måste bygga upp robusta integrationssystem i medlemsstaterna samt möjliggöra tillträde till arbetsmarknaden, erkännande av kvalifikationer, yrkesutbildning och språkkurser.

2.1.2

EESK stöder de åtgärder som syftar till en tidig, effektiv och framgångsrik integration av vidarebosatta personer inom ramen för den ”handlingsplan för integration av tredjelandsmedborgare” som lades fram den 7 juni 2016 (3). Dessa åtgärder står dock i strid med statusen som alternativt skyddsbehövande, eftersom medlemsstaterna återigen måste pröva en persons skyddsstatus och i samband med detta eventuellt inte erkänner personens flyktingstatus. Detta innebär att en person i behov av internationellt skydd riskerar att avlägsnas eller återsändas till tredjelandet eller ursprungslandet.

2.2.1

EESK stöder den flexibilitet som fastslås i artiklarna 7 och 8 vid fastställandet av gemensamma kriterier för valet av de regioner eller tredjeländer från vilka vidarebosättning ska ske. Dessa bör dock inte vara alltför exklusiva och inte grunda sig på kvaliteten av tredjelandets eller regionens faktiska samarbete i fråga om migration och asyl utan på personernas skyddsbehov. EESK motsätter sig all diskriminering på grundval av flyktrutt, ursprungsland, ras och religion (artikel 3 i Genèvekonventionen).

2.2.2

När det handlar om att skapa förutsättningar för tillämpningen av begreppen ”första asylland” och ”säkert tredjeland” för återsändande av asylsökande, förklarade EESK redan i sitt yttrande om upprättande av EU:s gemensamma förteckning över säkra ursprungsländer (4) att det ännu är för tidigt för en inkluderande lista och att man sist och slutligen måste enas om en lista över säkra ursprungsländer på grundval av gemensamma kriterier såsom i direktiv 2013/32/EU och att man för bedömningen av ett land måste använda sig av specifika, praktiska och exakta indikatorer, framför allt ur källor från FN:s flyktingkommissariat, Easo (Europeiska stödkontoret för asylfrågor), Europarådet, Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna och andra människorättsorganisationer. EESK varnar för att dessa begrepp under inga omständigheter får tillämpas i fråga om länder där de mänskliga rättigheterna och rättsstatsprincipen kränks. Dessutom kan ett tredjeland endast betraktas som ”säkert” om man förvissat sig om att landet följer principen om non-refoulement och rent allmänt till fullo erkänt och tillämpar Genèvekonventionen, New York-protokollet av den 31 januari 1967 angående flyktingars rättsliga ställning samt andra relevanta fördrag.

2.2.3

Enligt EESK:s uppfattning försöker EU genom dessa partnerskap dock att lägga ut flyktingproblematiken och sitt ansvar för de skyddssökande på tredjeländer och att genom materiella incitament förmå dessa att stoppa skyddssökande vid sina yttre gränser. Förslaget om att öka andelen återtagande av tredjelandsmedborgare och statslösa personer som vistas irreguljärt på medlemsstaternas territorium genom avtal är därför tveksamt. Insatserna för att minska antalet flyktingar innebär en risk för att tredjeländer ignorerar förbuden mot avvisning enligt stadgan, Genèvekonventionen och Europakonventionen och stoppar, avvisar eller avlägsnar skyddssökande som anländer till deras gränser. EESK efterlyser därför att internationella rättsliga principer tillämpas strikt och att det inrättas effektiva kontrollmekanismer.

2.3.1

EESK anser att vidarebosättningsprogrammet bör frikopplas från partnerskapsavtalen och att formuleringen ”och all vidare förflyttning för dessa personer till medlemsstaternas territorium” i artikel 4 a därför bör strykas. Ur EESK:s perspektiv sätter kriterierna i artikel 4 c och d (med undantag för led iii) den rätt till asyl och skydd mot avvisning som föreskrivs i artiklarna 18 och 19 i stadgan ur spel, och därför bör de utgå.

2.3.2

EESK anser, i linje med FN:s flyktingkommissariat, att man innan man vidtar åtgärder för återtagande måste se till att tredjelandet eller regionen till fullo erkänt och tillämpar Genèvekonventionen, så att tillgången till ett förfarande där en ansökan om skydd prövas på grundval av Genèvekonventionen är garanterad.

2.3.3

EESK noterar med oro att återsändandemekanismen inom ramen för uttalandet från EU och Turkiet kan förvandla ”hotspots” till anstalter för frihetsberövande. Detta skulle strida mot rätten till frihet och skydd mot godtyckligt fribetsberövande (artikel 5 i Europakonventionen och artikel 6 i stadgan). EESK uttrycker sin bestörtning över frihetsberövanden och återsändanden inom ramen för uttalandet från EU och Turkiet och anser att den nuvarande återsändandemekanismen omedelbart måste ses över för att säkerställa ett ordentligt skydd inom ramen för detta och andra nya partnerskapsavtal.

2.3.4

EESK förespråkar i princip utökade diplomatiska förbindelser samt finansiella och tekniska åtgärder inom ramen för partnerskap med tredjeländer, t.ex. lokal kapacitetsuppbyggnad för mottagning och skydd av personer i behov av internationellt skydd, som bidrar till att hantera flyktingproblematiken i tredjeländer och regioner. Dessa måste vara förenliga med Genèvekonventionen, Europakonventionen och stadgan. Åtgärder inom ramen för vidarebosättning eller, mer allmänt, utvecklingsbistånd får inte vara kopplade till återsändande- eller andra liknande samarbetsavtal med tredjeland eftersom dessa står i strid med dessa åtgärders humanitära syfte.

2.4.1

Kommittén ställer sig positiv till att man särskilt lyfter fram skyddsbehovet hos kvinnor och flickor samt barn och ungdomar, inbegripet ensamkommande barn, och att personer med familjeband tas med som en utvidgning av de klassiska kategorierna för vidarebosättning. EESK förespråkar framför allt att familjer ska hållas samlade, och i samband med detta bör man också ta hänsyn till fallet med syskon som ”familjemedlemmar”. Dessa kriterier bör dock endast gälla om detta inte är möjligt genom befintliga åtgärder för familjeåterförening, t.ex. familjeåterföreningsdirektivet från 2003. EESK betonar vikten av att värna om principerna om jämlikhet och icke-diskriminering, som bör gälla utan att det påverkar leden a, b, c och d.

2.4.2

Kommittén ställer sig dock kritisk till att kategorierna utvidgas till att omfatta ”socioekonomiskt sårbara personer”, när det handlar om personer som har låg inkomst, låg yrkesmässig status, låg utbildningsnivå eller dylikt. Denna kategori behöver inte något skydd i den mening som avses i Genèvekonventionen och detta förslag skulle kunna leda till diskriminering av personer i behov av internationellt skydd. För detta ändamål måste man dock skapa andra lagliga möjligheter till inresa och åtgärder som grundar sig på skyddsbehovet hos socioekonomiskt sårbara personer.

2.4.3

Rent generellt rekommenderar EESK att man antar de kriterier för erkännande som sedan länge tillämpats av FN:s flyktingkommissariat och därigenom stärker dess centrala roll vid identifieringen av personer i behov av internationellt skydd.

2.5.1

EESK motsätter sig förslaget om uteslutning av alla personer enligt artikel 6.1 d och f, eftersom detta står i strid med den grundläggande rätten till asyl. Båda måste utgå så att integriteten och trovärdigheten i asylrätten som institution upprätthålls.

2.5.2

Man måste dessutom se till att artikel 6.1 c endast tillämpas i enlighet med proportionalitetsprincipen. I urvalskriterierna och skälen för uteslutning bör man med tanke på skillnaderna i rättsliga ramar och lagtolkning mellan staterna vidare avstå från sådana vaga formuleringar och fraser som i artikel 6.1 a ii (”de har begått ett allvarligt brott”) eller göra dessa mer konkreta.

2.5.3

När det gäller det frivilliga uteslutningsskälet (artikel 6.2), enligt vilket medlemsstaterna kan vägra vidarebosättning av tredjelandsmedborgare eller statslösa personer på vilka ett av de uteslutningsskäl som anges i artikel 6.1 a eller b är tillämpligt ”vid en första anblick”, måste det föreligga entydiga och övertygande indicier. Annars bör detta utgå. Genom sin blotta misstanke bryter medlemsstaten mot icke-diskrimineringsprincipen.

2.6.1

Kommittén ställer sig positiv till möjligheten att reagera flexibelt på fluktuationer i migrationsströmmarna och förändringar i den internationella situationen. I linje med FN:s flyktingkommissariat och andra civilsamhällesorganisationer (5) anser vi dock att det antal personer som ska vidarebosättas till skillnad från vad som anges i artikel 7 under alla omständigheter bör definieras som ett minimiantal och att FN:s flyktingkommissariats årsrapport (6) bör ligga till grund för det preliminära vidarebosättningsbehovet. EESK anser att minst 25 % av det globala vidarebosättningsbehov som FN:s flyktingkommissariat fastställer utgör en lämplig nivå för Europa.

2.6.2

Kommittén ställer sig tveksam till medlemsstaternas deltagande i genomförandet av den årliga vidarebosättningsplanen. Vår tveksamhet bottnar i genomförandet som det hittills skett av rådets slutsatser av den 20 juli 2015 men också i de överträdelseförfaranden som kommissionen inlett på grund av underlåtenhet att införliva det gemensamma europeiska asylsystemet (7) och kommissionens lägesrapporter om genomförandet av uttalandet från EU och Turkiet (8).

2.6.3

I artikel 8 bör man göra en tydligare åtskillnad mellan FN:s flyktingkommissariats vidarebosättningsram och vidarebosättningsåtgärder och andra lagliga möjligheter till inresa som EU, medlemsstaterna eller andra aktörer skapar. EESK välkomnar generellt sett en trepartsstrategi som institutionaliseras i unionsramen för vidarebosättning där vidarebosättningar sker genom FN:s flyktingkommissariat, EU och dess medlemsstater samt genom privata aktörer och aktörer i det civila samhället.

2.7.1

Medan vidarebosättningsförfarandet i enlighet med artiklarna 10 och 11 förutsätter samtycke från de tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som berörs, får tredjelandsmedborgare eller statslösa personer som av familjeskäl eller sociala eller kulturella skäl tackat nej till vidarebosättning i en viss medlemsstat inte uteslutas från vidarebosättning i en annan medlemsstat.

2.8.1

EESK anser att FN:s flyktingkommissariat spelar en viktig roll vid identifieringen av tredjelandsmedborgare och statslösa personer. En EU-byrå för asylfrågor, med ett syfte och ett ansvarsområde som först måste fastställas av kommissionen, eller relevanta internationella organ kan fungera som stöd för FN:s flyktingkommissariat. EESK ifrågasätter särskilda rättigheter, såsom i fallet med uttalandet från EU och Turkiet, där tredjelandet i stället för FN:s flyktingkommissariat väljer ut vilka som får resa ut. Annars finns det ingen garanti för att de grundläggande rättigheterna respekteras i enlighet med Genèvekonventionen, stadgan och Europakonventionen.

2.8.2

Enligt förslaget bör vidarebosättning vara förstahandsvalet för att få internationellt skydd på medlemsstaternas territorium och inte upprepas av ett asylförfarande. Sådana begränsningar kan inkräkta på en skyddsbehövande persons asylrätt. Det måste finnas en möjlighet att också på andra sätt ansöka om asyl på medlemsstaternas territorium, annars kan det strida mot den skyddssökandes rättighet och skyldighet att ansöka om asyl i det första mottagningslandet i EU.

2.8.3

EESK varnar för att det inom ramen för det påskyndade förfarandet (artikel 11) uppstår en konflikt med statusen som alternativt skyddsbehövande när de vidarebosatta personerna ska integreras i en medlemsstat. I den medlemsstat till vilken vidarebosättning ska ske måste en persons flyktingstatus nämligen prövas på nytt och under vissa omständigheter kan detta leda till avslag. Man bör därför avstå från att bevilja status som alternativt skyddsbehövande eftersom det påskyndade förfarandet används av brådskande skäl såsom behov av akut sjukvård. I båda förfarandena bör man pröva förutsättningarna för ett fullständigt erkännande av flyktingstatusen (9).

2.9.1

EESK rekommenderar att högnivåkommittén inte bara konsulteras utan även deltar i fastställandet av kommissionens årliga vidarebosättningsplan och att genomförandet av denna blir obligatoriskt. Kommissionen och Europaparlamentet bör dela på ordförandeskapet i nära samarbete med det civila samhället. Även kommittén bör, som det civila samhällets röst, finnas representerad som medlem i högnivåkommittén eller åtminstone som ständig deltagare med observatörs- eller rådgivarstatus.

2.9.2

EESK anser att en EU-byrå för asylfrågor, FN:s flyktingkommissariat och IOM (Internationella organisationen för migration) bör vara ständiga medlemmar i högnivåkommittén.

3.1.1

Här uppmanar EESK EU:s medlemsstater och världssamfundet återigen till större ansvarstagande gentemot personer i behov av internationellt skydd, till mer solidaritet gentemot de tredjeländer och regioner till vilka eller inom vilka de fördrivits samt till ökade insatser för vidarebosättning och frivillig mottagning av humanitära skäl.

3.1.2

Kommittén uppmanar EU och medlemsstaterna att respektera de åtaganden som de hittills gjort om omplacering och vidarebosättning inom ramen för rådets beslut från juli och september 2015, att i samband med detta ta större hänsyn till den begränsade mottagningskapaciteten hos en medlemsstat som Grekland och att anstränga sig mer för att skapa en solidarisk EU-ram för vidarebosättning och ett gemensamt europeiskt asylsystem. Med tanke på de 65,3 miljoner personer som enligt uppgifter från FN:s flyktingkommissariat är i behov av internationellt skydd över hela världen anser EESK att man bör visa större engagemang och varje år vidarebosätta långt fler än 20 000 skyddsbehövande.

3.1.3

Kommittén rekommenderar medlemsstaterna att omgående utöka sin institutionella närvaro i ursprungs- och transitländerna och att göra det möjligt för ambassader och konsulat eller de migrationscentrum som ska inrättas att snabbt erkänna skyddsbehovet på grundval av FN:s flyktingkommissariats dossierer och möjliggöra vidarebosättning i medlemsstaterna. Detta skulle vara ett extra bidrag till uppbyggnaden av den infrastruktur som behövs för EU:s vidarebosättningsplaner.

3.2.1

EESK rekommenderar att man institutionaliserar ett nära partnerskap med UNHCR på grundval av flyktingkommissariatets internationellt erkända expertis. Vid sidan av detta kan man ingå liknande partnerskap med IOM och andra certifierade organisationer i det civila samhället såsom kyrkornas kommission för migranter i Europa (CCME) eller europeiska rådet för flyktingar och fördrivna (ECRE). Kommittén vill uppmuntra medlemsstaterna att göra medborgarna och organisationerna i det civila samhället delaktiga i ett tidigt skede på lokal nivå för att säkra lokalsamhällets stöd och på så sätt öka utsikterna till en framgångsrik integration av vidarebosatta flyktingar.

3.2.2

Man bör också överväga alternativa mottagnings- och finansieringsprogram, t.ex. av privatpersoner, icke-statliga organisationer, civilsamhällesorganisationer, inbegripet sociala organisationer, eller andra berörda grupper, för att skapa lagliga möjligheter till inresa i EU. Detta kan på ett värdefullt sätt komplettera den europeiska vidarebosättningsplanen men får under inga omständigheter ersätta den. Kommittén framhåller i detta sammanhang att den ställer sig mycket positiv till Kanadas ”Private Sponsorship Program”. Det civila samhället, arbetsmarknadsparterna och de lokala myndigheterna fyller viktiga och inkluderande funktioner efter en persons vidarebosättning, och därför bör de så tidigt som möjligt involveras i planerings- och beslutsförfarandena i vidarebosättningsramen.

3.2.3

Medlemsstaterna bör regelbundet utvärdera de privata mottagningsprogrammen för att se till att de grundläggande rättigheterna enligt stadgan, Europakonventionen och Genèvekonventionen respekteras och att programmen inte tjänar några andra syften. De personer som vidarebosätts inom ramen för privata mottagningsprogram måste uppfylla villkoren för flyktingstatus. I värdlandet tilldelas de samma rättsliga status som de flyktingar som rest in genom statliga program.