21.9.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 346/27

—

med beaktande av förslaget till rådets förordning om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (COM(2013)0534),

—

med beaktande av sin resolution av den 12 mars 2014 om förslaget till rådets förordning om inrättande av Europeiska åklagarmyndigheten (1),

—

med beaktande av förslaget till direktiv om bekämpning genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen (COM(2012)0363),

—

med beaktande av sin resolution av den 23 oktober 2013 om organiserad brottslighet, korruption och penningtvätt: rekommendationer med avseende på de åtgärder och initiativ som ska vidtas (2),

—

med beaktande av förslaget till förordning om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) (COM(2013)0535),

—

med beaktande av den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, artiklarna 2, 6 och 7 i fördraget om Europeiska unionen och Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna,

—

med beaktande av rådets resolution av den 30 november 2009 om en färdplan för att stärka misstänkta eller åtalade personers processuella rättigheter vid straffrättsliga förfaranden,

—

med beaktande av fördraget om Europeiska unionens funktionssätt, särskilt artiklarna 86, 218, 263, 265, 267, 268 och 340,

—

med beaktande av artikel 99.3 i arbetsordningen,

—

med beaktande av betänkandet från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor och yttrandet från utskottet för rättsliga frågor (A8-0055/2015) och av följande skäl:

A.

Genom uppgifter som samlats in och analyserats av kommissionen har man fastställt att de misstänkta bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen i genomsnitt uppgår till omkring 500 miljoner euro per år, men man bör räkna med att det föreligger risk för bedrägerier beträffande cirka 3 miljarder euro per år.

B.

Det väcks få åtal – under åttaårsperioden från 2006 till 2013 i cirka 31 procent av ärendena – om man jämför med antalet rättsliga rekommendationer från Europeiska byrån för bedrägeribekämpning (Olaf) till medlemsstaterna. Ett av målen för Europeiska åklagarmyndigheten är att överbrygga denna klyfta.

C.

Vissa medlemsstater kan möjligen vara mindre effektiva när det gäller att upptäcka och lagföra bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, vilket är till skada för alla medlemsstater som bidrar till unionens budget.

D.

I sin resolution av den 12 mars 2014 uppmanade parlamentet rådet att i hög grad involvera parlamentet i sitt lagstiftningsarbete genom ett konstant informationsflöde och löpande samråd.

E.

Olika slags rättspraxis, rättsliga traditioner, brottsbekämpningssystem och juridiska system i medlemsstaterna bör inte hindra eller undergräva bekämpningen av bedrägerier och brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen.

F.

Den organiserade brottsligheten finansierar också terrorism i och med att kriminella grupper samlar in pengar genom bedrägerier.

G.

Artikel 86 i EUF-fördraget möjliggör en utvidgning av Europeiska åklagarmyndighetens befogenhet till att även omfatta grov gränsöverskridande brottslighet. Rådet kommer att kunna beakta denna möjlighet när åklagarmyndigheten har inrättats och fungerar väl.

1.

Europaparlamentet bekräftar sin starka vilja att ta itu med prioriteringarna för inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten och fastställa vilka principer och villkor som ska gälla för att det ska kunna ge sitt godkännande.

2.

Europaparlamentet betonar på nytt innehållet i sitt föregående interimsbetänkande, som antogs genom resolutionen av den 12 mars 2014 och strävar efter att komplettera och uppdatera detta i enlighet med den senaste utvecklingen i rådets diskussioner.

3.

Europaparlamentet uppmanar rådet att säkerställa en så hög nivå av öppenhet och demokratisk legitimitet som möjligt genom att hålla parlamentet fullständigt underrättat och fortlöpande samråda med det. Parlamentet uppmanar med kraft rådet att ta vederbörlig hänsyn till dess synpunkter, som en förutsättning för att säkra samtycke om antagandet av förordningen om Europeiska åklagarmyndigheten.

4.

Europaparlamentet påminner om att Europeiska åklagarmyndigheten bör vara behörig när det gäller brott som är relaterade till bedrägerier riktade mot unionens ekonomiska intressen. I detta sammanhang påminner parlamentet om att de relevanta brotten ska fastställas i förslaget till direktiv om bekämpning genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen (PIF-direktivet). Parlamentet erkänner de framsteg som medlagstiftarna har gjort under förhandlingarna om antagandet av PIF-direktivet och uppmanar rådet att förnya sina insatser för att komma fram till en överenskommelse om det direktivet i syfte att inrätta Europeiska åklagarmyndigheten.

5.

Europaparlamentet anser att det behövs en nyskapande metod för att utreda, lagföra och väcka talan mot personer som begår brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, i syfte att effektivisera bedrägeribekämpningen, utöka andelen återbetalade fordringar och stärka skattebetalarnas förtroende för EU-institutionerna.

6.

Europaparlamentet ser det som avgörande att man säkerställer inrättandet av en enda, kraftfull och oberoende europeisk åklagarmyndighet som kan utreda, lagföra och väcka talan mot personer som begår brott som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, och anser att en svagare lösning skulle innebära en utgift för unionens budget.

7.

Europaparlamentet betonar att Europeiska åklagarmyndighetens struktur bör vara fullständigt oberoende av nationella regeringar och EU:s institutioner samt skyddad mot politiskt inflytande och politiska påtryckningar. Parlamentet efterlyser därför öppenhet, objektivitet och insyn i samband med förfarandena för urval och utnämning av den europeiska chefsåklagaren, hans eller hennes biträdande åklagare, de europeiska åklagarna och de europeiska delegerade åklagarna. Parlamentet anser att posten som europeisk åklagare bör vara en heltidstjänst för att man ska kunna förhindra eventuella intressekonflikter.

8.

Europaparlamentet betonar betydelsen av att det görs delaktigt i förfarandena för utnämning av de europeiska åklagarna och föreslår ett öppet urvalsförfarande för kandidater som uppfyller de nödvändiga kriterierna för integritet, yrkeskunnande, erfarenhet och kunskap. Parlamentet anser att de europeiska åklagarna bör utses gemensamt av rådet och parlamentet utgående från en slutlista som utarbetas av kommissionen, efter en bedömning utförd av en oberoende expertpanel bestående av utvalda domare, åklagare och advokater med erkänd kompetens. Den europeiska chefsåklagaren bör utses enligt samma förfarande, efter en utfrågning i parlamentet.

9.

Europaparlamentet anser att åklagarkollegiets medlemmar bör entledigas efter beslut av Europeiska unionens domstol, på begäran av rådet, kommissionen, parlamentet och/eller den europeiska chefsåklagaren.

10.

Europaparlamentet understryker att medlemsstaterna måste involvera nationella, självstyrande rättsliga myndigheter i förfarandena för urval av europeiska delegerade åklagare i enlighet med nationell rätt och praxis.

11.

Europaparlamentet välkomnar den bestämmelse i rådets text som avser en årsrapport till EU-institutionerna för att garantera kontinuerlig utvärdering av verksamheten inom det nya organet. Parlamentet uppmanar rådet att se till att årsrapporten bland annat innehåller detaljerade uppgifter om de nationella myndigheternas vilja att samarbeta med Europeiska åklagarmyndigheten.

12.

Europaparlamentet anser att bestämmelserna om uppdelningen av behörighet mellan Europeiska åklagarmyndigheten och de nationella myndigheterna bör fastställas tydligt för att man ska kunna förhindra all osäkerhet eller eventuella feltolkningar i det operativa skedet: Europeiska åklagarmyndigheten bör vara behörig att utreda och lagföra brott i form av bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen, i enlighet med direktivet om bekämpning genom straffrättsliga bestämmelser av bedrägerier som riktar sig mot unionens ekonomiska intressen. Därför anser parlamentet att Europeiska åklagarmyndigheten först bör avgöra om den är behörig innan nationella myndigheter inleder en egen utredning, för att man ska kunna undvika parallella utredningar som är ineffektiva.

13.

Europaparlamentet insisterar på att nationella myndigheter som utreder brott som kan komma att ingå i Europeiska åklagarmyndighetens behörighet bör åläggas en skyldighet att hålla åklagarmyndigheten underrättad om sådana utredningar. För att garantera att åklagarmyndigheten är oberoende och effektiv upprepar parlamentet att den måste ha rätt att ta över sådana utredningar när den bedömer detta som lämpligt.

14.

Europarparlamentet upprepar att Europeiska åklagarmyndighetens befogenhet bör omfatta andra brott än de som skadar unionens ekonomiska intressen endast då samtliga nedanstående villkor uppfylls samtidigt:

Om meningsskiljaktighet uppstår mellan Europeiska åklagarmyndigheten och de nationella åklagarmyndigheterna beträffande utövandet av behörighet ska Europeiska åklagarmyndigheten fatta beslut på central nivå om vem som ska ansvara för utredning och lagföring. Parlamentet anser dessutom att fastställandet av behörighet i enlighet med dessa kriterier alltid bör bli föremål för rättslig omprövning.

15.

Europaparlamentet beklagar att medlemsstaterna överväger möjligheten att ha en kollegial struktur i stället för den hierarkiska som kommissionen ursprungligen föreslog. I detta avseende anser parlamentet att alla beslut om åtal, val av behörig domstol, beslut om omfördelning eller avskrivning av ett ärende och beslut om förlikning bör fattas centralt av de nationella parlamentens kammare.

16.

Europaparlamentet understryker att dessa kammare bör ha en ledande roll i utredningar och lagföring och inte begränsa sin verksamhet till enbart samordningsuppgifter, utan i stället övervaka de europeiska delegerade åklagarnas arbete på fältet.

17.

Europaparlamentet är bekymrat över den automatiska kopplingen mellan en europeisk åklagare vid det centrala huvudkontoret och ett ärende som anhängiggörs i hans eller hennes medlemsstat, eftersom detta kan medföra uppenbara brister med tanke på åklagarnas oberoende och en jämn fördelning av ärenden.

18.

Därför vill Europaparlamentet att arbetsbördan för åklagarmyndigheten ska organiseras rationellt på central nivå. Parlamentet konstaterar i detta sammanhang att systemet för fördelning av ärenden mellan de nationella parlamentens kammare bör följa objektiva, på förhand fastställda kriterier. Parlamentet föreslår också att det i ett senare skede kan fastställas en särskild specialisering för dessa kammare.

19.

Europaparlamentet är övertygat om att den nödvändiga kunskapen, erfarenheten och expertisen inom de nationella brottsbekämpningssystemen likaledes kommer att garanteras av Europeiska åklagarmyndighetens personal på det centrala huvudkontoret.

20.

Europaparlamentet uppmanar den lagstiftande myndigheten att säkerställa effektiva förfaranden för att Europeiska åklagarmyndigheten ska få tillstånd för utredningsåtgärder i gränsöverskridande ärenden, i enlighet med lagstiftningen i de medlemsstater där åtgärden i fråga ska verkställas. Parlamentet påminner om att medlagstiftarna enades om kriterier för medlemsstaterna när det gäller att begära utredningsåtgärder mot bakgrund av principen om ömsesidigt erkännande enligt direktiv 2014/41/EU om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området. Parlamentet anser att samma kriterier bör tillämpas på utredningsåtgärder som ska godkännas av Europeiska åklagarmyndigheten, särskilt när det gäller grunder för vägran.

21.

Europaparlamentet uppmanar rådet att säkerställa tillåtlighet av bevismaterial som samlats in av Europeiska åklagarmyndigheten med fullständig respekt för den relevanta EU-lagstiftningen och nationella lagstiftningen i hela unionen, eftersom detta är avgörande för att garantera en effektiv lagföring i enlighet med artikel 6 i EU-fördraget, Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna och den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna.

22.

Europaparlamentet upprepar att Europeiska åklagarmyndigheten bör ta fram allt relevant bevismaterial, både inkulperande och exkulperande. Vidare insisterar parlamentet på behovet av att i varje utredning som Europeiska åklagarmyndigheten utför bevilja den misstänkte eller åtalade vissa rättigheter rörande bevisning, framför allt följande:

23.

Med tanke på att brott med gränsöverskridande karaktär som ingår i Europeiska åklagarmyndighetens behörighet kan omfattas av flera jurisdiktioner betraktar Europaparlamentet det som centralt att säkerställa att de europeiska åklagarna, de delegerade europeiska åklagarna och de nationella åklagarmyndigheterna till fullo respekterar principen ne bis in idem i samband med lagföring av brott som omfattas av Europeiska åklagarmyndighetens behörighet.

24.

Europaparlamentet framhåller att rätten till rättsmedel alltid bör upprätthållas i samband med Europeiska åklagarmyndighetens verksamhet. Parlamentet betonar också att åklagarmyndigheten måste kunna arbeta effektivt. Europeiska åklagarmyndighetens samtliga beslut bör därför bli föremål för rättslig omprövning vid den behöriga domstolen. Parlamentet betonar att beslut som fattas av de nationella parlamentens kammare, t.ex. beslut om val av behörig domstol för lagföringen, beslut att avskriva eller omfördela ärenden och beslut om förlikning bör kunna överklagas vid unionens domstolar.

25.

Europaparlamentet anser att Europeiska åklagarmyndigheten bör betraktas som en nationell myndighet inför de behöriga domstolarna i medlemsstaterna i samband med domstolsprövning av alla utredningsåtgärder och övriga processuella åtgärder som den vidtar under utövandet av sin åklagarbefogenhet.

26.

Europaparlamentet påminner om att den nya myndigheten bör utföra sina uppgifter med fullständig respekt för rättigheterna för misstänkta eller åtalade personer, som finns inskrivna i artikel 6 i EU-fördraget, artikel 16 i EUF-fördraget och i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, liksom i den lagstiftning som redan har antagits på unionsnivå avseende de processuella rättigheterna för misstänkta eller åtalade personer vid straffrättsliga förfaranden samt avseende skydd av personuppgifter.

27.

Europaparlamentet bekräftar att det framtida direktivet om rättshjälp bör vara lika tillämpligt på alla misstänkta och åtalade vilkas ärenden utreds eller lagförs av Europeiska åklagarmyndigheten. Eftersom det inte finns något relevant EU-direktiv uppmanas medlemsstaterna att säkerställa effektiv tillgång till rättshjälp i enlighet med relevanta nationella rättsakter.

28.

Europaparlamentet betonar att alla misstänkta och åtalade vilkas ärenden utreds eller lagförs av Europeiska åklagarmyndigheten har rätt till skydd av personuppgifter. I detta sammanhang understryker parlamentet att behandling av personuppgifter som genomförs av Europeiska åklagarmyndigheten omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001. Parlamentet betonar att särskilda bestämmelser om uppgiftsskydd i rådets förordning om inrättandet av Europeiska åklagarmyndigheten endast får komplettera och förtydliga bestämmelserna i förordning (EG) nr 45/2001, och endast i den omfattning som det är nödvändigt.

29.

Europaparlamentet bekräftar sin starka vilja att inrätta Europeiska åklagarmyndigheten och reformera Eurojust i enlighet med det som kommissionen anför i sina båda förslag. Parlamentet vill att kommissionen justerar sina uppskattningar av den kollegiala strukturens budgetkonsekvenser. Parlamentet vill att man klargör förbindelserna mellan Eurojust, Europeiska åklagarmyndigheten och Olaf, så att deras respektive roller i skyddet av unionens finansiella intressen är tydligt differentierade. Parlamentet uppmanar rådet och kommissionen att utreda möjligheten till en mer integrerad strategi för dessa organ i syfte att effektivisera utredningarna.

30.

Europaparlamentet uppmanar bestämt rådet att följa dessa rekommendationer och understryker att ovanstående villkor är avgörande för att parlamentet ska godkänna förslaget till rådets förordning.

31.

Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och kommissionen.