15.1.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 13/49

Föredragande:

Pavel TRANTINA

Medföredragande:

Marie ZVOLSKÁ

1.1

Kommittén är övertygad om att man måste lägga tonvikt på identifiering, dokumentation, bedömning och följaktligen validering av de resultat som erhålls genom icke-formellt lärande på ett sätt som gör dem så jämförbara som möjligt och begripliga för alla berörda parter, framför allt arbetsgivare och utbildningsinstitutioner.

1.2

Medlemsstaterna bör skapa möjligheter att involvera medborgare från olika åldersgrupper och kvalifikationsnivåer i valideringen av resultaten av icke-formellt och informellt lärande. Detta kan kräva ytterligare samarbete mellan de aktörer som erbjuder icke-formell utbildning, de offentliga myndigheterna och andra berörda parter, bland annat i frågor om finansiering och validering.

1.3

EESK efterlyser stöd till alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället, så att de blir medvetna om fördelarna med validering och aktivt kan medverka i arbetet med att fastställa nationella referensramar för kvalifikationer och definiera yrkeskvalifikationer.

1.4

Man måste ge medborgarna relevanta upplysningar om fördelarna, möjligheterna och mekanismerna när det gäller validering av färdigheter. Kommittén rekommenderar medlemsstaterna att utveckla de institutioner som ger sådan vägledning och rådgivning och dessutom involvera framför allt arbetsförmedlingar men även informationscentrum för ungdomar, utbildningsinstitutioner, arbetsgivare, fackföreningar, yrkesrådgivningscentrum, ungdomsorganisationer, kvinnoorganisationer, organisationer för stöd till migranter och personer med funktionsnedsättningar samt offentliga organ.

1.5

En nödvändig förutsättning är att det finns en högkvalitativ nationell lagstiftningsram som gör intyg på formell utbildning och på icke-formellt eller informellt lärande likvärdiga. Detta ställer höga krav på valideringsförfarandenas kvalitet, som också bör ges ekonomiskt stöd, exempelvis genom Europeiska socialfonden.

1.6

EESK uppmanar utbildningsinstitutionerna, särskilt gymnasieskolorna, skolorna för högre yrkesutbildning och universiteten, att i högre grad främja validering av färdigheter och kunskaper som förvärvats genom icke-formellt lärande. I EU finns det på detta område en rad exempel på bästa praxis som bör spridas.

1.7

Kommittén är övertygad om att de kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen mellan fackföreningar och arbetsgivare kan spela en betydande roll vid valideringen av icke-formell utbildning och livslångt lärande. Genom dessa bör man verka för att validera icke-formellt lärande som ett viktigt bidrag till debatten om anställbarhet och instrument för detta.

1.8

Mot bakgrund av den höga ungdomsarbetslösheten bör man främja möjligheter till interaktion mellan privata och offentliga arbetsförmedlingar, ideella organisationer (framför allt ungdomsorganisationer) och arbetsgivare. Denna interaktion kan vara ett sätt att synliggöra och öka medvetenheten om betydelsen och värdet av icke-formell utbildning och informellt lärande inom ideella organisationer och det kan samtidigt stärka det ömsesidiga förtroendet.

1.9

Man bör därför främja utvecklingen och användningen av självutvärderingsverktyg, som hjälper människor att identifiera och dokumentera resultaten av sitt lärande. De erfarenheter som finns hos det civila samhällets organisationer bör utnyttjas i samband med detta. EESK har redan uttryckt sitt stöd för skapandet av ett europeiskt färdighetspass och senare Europass Experience. Kommittén är därför besviken över att kommissionen har stoppat utvecklingen av Europass Experience och uppmanar kommissionen att återuppta och slutföra arbetet med detta verktyg.

2.1

Trots den ogynnsamma ekonomiska och sociala situation som för närvarande råder i ett antal EU-länder där inte ens en formell utbildning är en garanti på arbetsmarknaden får EU inte försumma att erkänna den dolda skatt som finns i form av erfarenheter och färdigheter som har förvärvats på ett icke-formellt eller informellt sätt.

2.2

Denna validering kan skapa möjligheter för framför allt vissa missgynnade grupper (kvinnor, invandrare samt unga och äldre arbetstagare). Det får dock inte skapa falska förhoppningar om möjligheterna att snabbt dra nytta av detta på arbetsmarknaden. Dessutom behövs det en ekonomisk och social politik som är mer inriktad på investeringar, på att skapa kvalitativa arbetstillfällen och på att minska fattigdom och social utestängning. Denna politik måste också leda till och främja en förstärkning av systemen för utbildning, yrkesutbildning och omskolning.

2.3

EESK stöder sig på ett viktigt dokument, nämligen rådets rekommendation om validering av icke-formellt och informellt lärande av den 20 december 2012 (1). I denna framhålls att validering av läranderesultat, det vill säga kunskap, färdigheter och kompetens, som erhållits genom icke-formellt och informellt lärande kan spela en viktig roll för att förbättra anställbarheten och rörligheten samt öka motivationen till livslångt lärande, särskilt för socioekonomiskt missgynnade och lågkvalificerade. Validering av relevanta kunskaper, färdigheter och kompetenser [kan] på ett ännu värdefullare sätt bidra till att förbättra arbetsmarknadens funktion, främja rörligheten och förbättra konkurrenskraften och den ekonomiska tillväxten.

2.4

De främsta berörda parterna, som spelar en viktig roll när det handlar om att skapa möjligheter till icke-formellt och informellt lärande och vid valideringsförfaranden i anslutning till detta, utgörs enligt rådet av arbetsgivarorganisationer, enskilda arbetsgivare, fackföreningar, industri-, handels- och hantverkskamrar, nationella aktörer som deltar i arbetet med att validera yrkeskvalifikationer och bedöma och certifiera läranderesultat, arbetsförmedlingar, ungdomsorganisationer, ungdomsledare, utbildningsanordnare samt andra organisationer i det civila samhället.

2.5

Enligt rådets rekommendation från 2012 bör medlemsstaterna senast 2018, i enlighet med nationella omständigheter och särdrag, och som de finner lämpligt, ha inrättat arrangemang för validering av icke-formellt och informellt lärande som gör det möjligt för enskilda att

2.6

Enligt rådets rekommendation bör man inkludera följande inslag i arrangemang för validering av icke-formellt och informellt lärande, samtidigt som varje individ har möjlighet att utnyttja dessa, antingen var för sig eller tillsammans, i enlighet med sina behov:

2.7

EESK har flera gånger yttrat sig positivt om fördelarna med icke-formell utbildning och om vikten av att den valideras. Detta yttrande tar dock för första gången ett samlat grepp om frågan. Syftet är att sammanfatta synpunkterna hos företrädare för arbetsgivare, arbetstagare och andra organisationer i det civila samhället på de praktiska valideringsförfarandena och att komma med förslag på praktiska lösningar ur deras egen synvinkel.

3.1

Minskningen av den specialiserade, hantverksbaserade tillverkningen, de tekniska förändringarna och tillväxten i tjänstesektorn innebär att 2000-talets arbetsgivare nu lägger större vikt vid arbetstagarnas personlighet och ”övergripande” eller ”överförbara” färdigheter. Det livslånga lärandet och valideringen av färdigheter och kunskaper som förvärvats utanför skolan blir allt viktigare.

3.2

År 2012 gjorde University of Bath och GHK Consulting på uppdrag av Europeiska ungdomsforumet en studie om den inverkan som icke-formellt lärande inom ungdomsorganisationer har på ungdomars anställbarhet (3). Ungdomsorganisationerna är viktiga källor till icke-formell utbildning. Utbildningen inom ungdomsorganisationer är inte i första hand inriktad på ökad anställbarhet, men färdigheterna som förvärvas här kan bidra till ökad anställbarhet, vilket studien just påvisat.

3.3

Den allmänna slutsatsen av studien är att det finns en tydlig överensstämmelse mellan de färdigheter som arbetsgivarna efterfrågar och de färdigheter som utvecklas inom sektorn för icke-formellt lärande. Fem av de sex mest efterfrågade ”mjuka färdigheterna” är färdigheter som kan utvecklas inom ungdomsorganisationer – det enda undantaget är matematisk kompetens. Till de ”mjuka färdigheter” som arbetsgivarna oftast efterfrågar hör kommunikationsfärdigheter, förmåga att organisera och planera, förmåga att fatta beslut, förmåga att arbeta i grupp, pålitlighet och självständighet och matematisk kompetens. Dessa ”mjuka färdigheter” anses vara avgörande för en bra arbetsprestation. Här utvecklas också ett antal personlighetsdrag, t.ex. personlig motivation, initiativförmåga och handlingskraft, som är personliga egenskaper knutna till pålitlighet, självständighet och företagsamhet.

3.4

Icke-formellt och informellt lärande sker inom ramen för alla medborgares livslånga lärande. Kvinnor (och män) som tar på sig uppgifter i familjen utvecklar exempelvis färdigheter som kan överföras till arbetslivet, särskilt när det gäller sociala tjänster. Om de måste byta jobb på grund av friställning eller en familjesituation kan de utnyttja dessa kunskaper när de byter arbete. Invandrarkvinnor kan också utnyttja dem för att få ett första arbete. EESK har redan tidigare uppmanat medlemsstaterna (4) att ”påskynda processen för att erkänna kvalifikationer och erfarenheter som förvärvats i utlandet, i syfte att göra det möjligt för kvinnorna att hitta arbeten som motsvarar deras kompetens och ambitioner” och ”ha inställningen att arbete inom vissa sektorer (städning, barnpassning, vård av äldre, arbete inom hotell, kaféer och restauranger samt jordbruksarbete m.m.) kan innebära goda chanser för de mindre kvalificerade invandrarkvinnorna, förutsatt att man lyfter dessa sektorer ur svartarbete, gör dem yrkesvärdiga och uppvärderar dem, utbildar kvinnorna i dessa yrken och gör det möjligt för dem att utvecklas under sin karriär”. Arbetsmarknadsparterna uppmanades att ”införa åtgärder för att underlätta erkännande av invandrarkvinnors kvalifikationer i kollektivavtalen”.

3.5

För en lyckad validering av icke-formellt och informellt lärande måste man lägga större vikt vid läranderesultat. Sedan 2004 främjas detta för övrigt uttryckligen och systematiskt i agendan för EU:s politik för utbildning och sysselsättning. En ny studie av Cedefop (på grundval av en undersökning från åren 2013–2015) visar att förskjutningen mot läranderesultat just nu sker allt snabbare i hela Europa – vid upprättandet av nationella referensramar för kvalifikationer, vid fastställande och beskrivning av yrkeskvalifikationer samt vid användning av läranderesultat i bedömningsförfaranden och som referenspunkter för valideringen. Detta borde leda till större tydlighet, relevans och kvalitet samt större öppenhet för icke-formellt och informellt lärande. Rent praktiskt är det viktigt att denna förskjutning ger eleverna/studenterna tydliga mål, har en motiverande effekt, möjliggör flexibla läroplaner och leder till en inriktning på resultatbedömning. För att utbildningen ska ge högkvalitativa resultat måste man samtidigt också förbättra själva metoderna och processerna för undervisning och lärande.

3.6

Detta innebär att man bör lägga tonvikt på bedömningen och dokumentationen av de resultat som erhålls genom icke-formellt lärande på ett sätt som gör dem begripliga för alla berörda parter, framför allt arbetsgivare och utbildningsinstitutioner. Dessa resultat kan därefter, om den berörda personen är intresserad och rätt förutsättningar föreligger, till och med erkännas som normala yrkeskvalifikationer, som är värda lika mycket som formella utbildningsprogram.

4.1.1

Medlemsstaterna bör inom ramen för valideringsförfarandena se till att enskilda och organisationer har tillgång till information och vägledning om möjligheterna till och fördelarna med validering samt att valideringen av icke-formellt och informellt lärande stöds av lämplig vägledning och rådgivning och är lättillgänglig.

4.1.2

Arrangemangen för validering av icke-formellt och informellt lärande bör utformas på lämpligt sätt, alltmedan man beaktar nationella, regionala och lokala samt sektorsspecifika behov och särdrag.

4.1.3

Man måste skapa möjligheter att involvera medborgare från olika åldersgrupper och kvalifikationsnivåer. Detta kan kräva ytterligare samarbete mellan den ideella sektorn, de offentliga myndigheterna och andra berörda parter, bland annat i frågor om finansiering och validering.

4.1.4

Medborgarna bör informeras om övriga fördelar med ett kontinuerligt engagemang i ideella organisationer. Även en kortare tids ideellt arbete kan få stor inverkan på kompetensnivån och leda till ökad anställbarhet.

4.1.5

Man måste på ett samordnat sätt nå ut till medborgarna och ge dem relevanta upplysningar om fördelarna med, möjligheterna till och mekanismerna för validering av färdigheter. Vi rekommenderar medlemsstaterna att bygga ut de institutioner som ger sådan vägledning och rådgivning och dessutom involvera framför allt arbetsförmedlingar, men även informationscentrum för ungdomar, utbildningsinstitutioner, arbetsgivare, fackföreningar, yrkesrådgivningscentrum, ideella organisationer, ungdomsorganisationer och offentliga myndigheter.

4.1.6

Rådgivningen om validering av färdigheter är av grundläggande vikt och nytta framför allt för ungdomar på alla nivåer, från identifiering till certifiering. Den bör

4.2.1

Enligt rådet bör medlemsstaterna främja alla relevanta intressenters [samordning och] deltagande i utveckling och genomförande av [valideringens] inslag och principer. För att främja deltagande i detta förfarande bör

4.2.2

Enligt EESK är det därför viktigt att alla berörda parter, särskilt arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det civila samhället, ger sitt stöd, är medvetna om fördelarna med validering och aktivt kan medverka i arbetet med att fastställa nationella referensramar för kvalifikationer och definiera yrkeskvalifikationer. Det kan vara mycket svårt att uppnå en ”verklig” förändring vid avgränsningen av de berörda parterna, särskilt i de medlemsstater som inte prioriterar detta område eller där samhällets inställning till validering av icke-formellt och informellt lärande inte leder till något verkligt nationellt stöd. Det skulle vara bra att upplåta en plattform, ge stöd och så vidare åt dem som redan har gjort framsteg på området (exempelvis genom pilotprojekt), för deras insatser på nationell nivå.

4.3.1

Medlemsstaterna bör göra det möjligt för enskilda att erhålla en fullständig kvalifikation eller, i tillämpliga fall, en partiell kvalifikation på grundval av det icke-formella och informella lärande som valideras. De bör se till att valideringsförfarandena kopplas till de nationella referensramarna för kvalifikationer och överensstämmer med den europeiska referensramen för kvalifikationer och att det uppstår synergieffekter mellan valideringsarrangemangen och de meritpoängssystem som används inom det formella utbildningssystemet, såsom ECTS (det europeiska systemet för överföring och ackumulering av studiemeriter) och Ecvet (det europeiska systemet för meritöverföring inom yrkesutbildningen).

4.3.2

Framför allt arbetsmarknadens parter och andra organisationer i det organiserade civila samhället bör i så stor utsträckning som möjligt involveras (och på lämpligt sätt uppmuntras att delta) i upprättandet av nationella referenssystem för kvalifikationer. Vissa staters erfarenheter visar att man för att införa valideringsförfaranden på sektorsnivå måste skapa kommittéer och enheter för sektorsspecifika färdigheter bemannade med rätt personer. På de områden som har identifierats kan man sedan på lämpligt sätt införa nationella standarder för enskilda yrken och yrkeskvalifikationer.

4.4.1

Medlemsstaterna bör se till att det finns tydliga åtgärder för kvalitetssäkring som följer befintliga kvalitetssäkringsramar, eftersom sådana åtgärder stöder pålitliga, giltiga och trovärdiga bedömningsmetoder och bedömningsverktyg. Det innebär framför allt lämplig lagstiftning – ett regelverk för validering och för garanterad kompetenskartläggning i enlighet med nationella referensramar för kvalifikationer som härleds från den europeiska referensramen för kvalifikationer.

4.4.2

För EESK innebär detta att man måste se till att intyg på formell och icke-formell utbildning och på informellt lärande är likvärdiga. Detta ställer höga krav på valideringsförfarandenas kvalitet, som också bör ges ekonomiskt stöd, exempelvis genom Europeiska socialfonden.

4.5.1

Utbildningsinstitutionerna spelar en central roll i valideringsförfarandet. Rådet anser att utbildningsanordnare [bör] underlätta tillträdet till formell utbildning på grundval av läranderesultat som förvärvats i icke-formella och informella miljöer, och där det är lämpligt och möjligt, bevilja undantag och/eller meritpoäng för relevanta läranderesultat som förvärvats inom sådana miljöer.

4.5.2

EESK uppmanar universiteten att i högre grad främja validering av färdigheter och kunskap som förvärvats genom icke-formellt lärande. Irland kan exempelvis tjäna som föredöme. Strategin National Review of Higher Education 2030 främjar högskoleutbildningens civila funktion och dess ”samhällsdeltagande” som ”en av högskoleutbildningens tre med varandra förbundna huvudfunktioner”. Detta definieras som ”samverkan med näringslivet, med det civila samhället, med de offentliga myndigheternas politik, med konst, kultur och idrott och med andra aktörer som anordnar utbildning i gemenskapen och regionen, varvid allt större tonvikt läggs vid världssamfundets deltagande” (5).

4.5.3

Det säger sig självt att inte bara universiteten kan validera resultat av icke-formellt och informellt lärande. I de examensbevis och profiler för sekundärskoleutbildning som infördes på Malta i september 2010 valideras exempelvis alla former av lärande under den femåriga studietiden på sekundärskolenivå. Eleverna får meritpoäng för både formellt och icke-formellt lärande, vilket gör att de motiveras till vidareutbildning och högre utbildning.

4.6.1

Rådet betonar i sin rekommendation vikten av validering på arbetsplatsen och framhåller att medlemsstaterna bör främja alla relevanta intressenters deltagande […]; intressenterna är bland andra arbetsgivare, fackföreningar, industri-, handels- och hantverkskammare, nationella organ som befattar sig med erkännandet av yrkeskvalifikationer. Arbetsgivarna uppmanas dessutom att främja och underlätta kartläggning och dokumenteringen av läranderesultat som förvärvats genom arbete.

4.6.2

Valideringen av icke-formellt och informellt lärande kan ingå i kollektivavtal (som i Nederländerna). Detta är ett utmärkt exempel på hur arbetstagarna kan få tillgång till en sådan validering och bidrar till en ändamålsenlig personalförvaltning i företagen. Arbetsgivarna bör aktivt involveras i bedömningen av kunskaper, färdigheter och kompetenser, både på arbetsplatsen och i utformningen av utbildningsprogram. Detta kommer att bidra till att öka valideringens värde och förtroendet för den.

4.6.3

De kollektiva förhandlingarna och den sociala dialogen mellan fackföreningar och arbetsgivare kan spela en betydande roll vid valideringen av icke-formell utbildning och livslångt lärande. Ett konkret exempel på europeisk nivå är Europeiska metallarbetarfederationen (EMF), som verkar för att erkänna icke-formellt lärande som ett viktigt bidrag till debatten om anställbarhet, och instrumenten för detta.

4.6.4

I vissa länder har det börjat utvecklas en ny roll för fackliga aktivister som under arbetstid ger råd och förhandlar med arbetsgivarna om fri tillgång till utbildning på arbetsplatsen. I Österrike, Danmark, Finland, Norge, Sverige och Storbritannien fungerar fackföreningsrepresentanter som ”utbildningsambassadörer” och hjälper arbetstagarna att fortsätta utbilda sig och fylla luckor i sina färdigheter, och ger företagen råd om deras utbildningsbehov (6).

4.6.5

Eftersom arbetsgivare som rekryterar nya anställda i hög grad uppskattar att ungdomar med liten eller ingen yrkeserfarenhet är eller varit med i ungdomsorganisationer, bör ett sådant engagemang främjas som en av de åtgärder som hjälper ungdomar i övergången från skolan till arbetslivet (7).

4.6.6

Dessutom bör alla som har ett intresse av att få sin kompetens validerad ges bättre ledning och instruktion, så att de i sina jobbansökningar på ett effektivt sätt kan presentera färdigheter och kompetenser som förvärvats på ett icke-formellt och informellt sätt och så att de bättre förstår hur de kan använda dessa färdigheter i arbetet och till att fullgöra konkreta arbetsuppgifter. I denna process kan såväl yrkesrådgivare som rådgivare på skolor och universitet, ungdomssektorn, arbetsförmedlingar, arbetsgivare och internationella organisationer spela en roll. I detta avseende skulle även information om ”bästa tips” kunna vara till hjälp för ungdomar.

4.7.1

Rådet framhåller i sin rekommendation vikten av att den ideella sektorn aktivt involveras i valideringsprocessen: ungdomsorganisationer och organisationer i det civila samhället [bör] främja och underlätta kartläggning och dokumenteringen av läranderesultat som förvärvats genom arbete eller ideell verksamhet, med användning av relevanta unionsverktyg för tydlighet såsom verktygen i Europass-ramen och Youthpass.

4.7.2

Medborgarna bör bli mer medvetna om det värde som arbetsgivare tillmäter färdigheter och kompetenser som förvärvats genom icke-formellt och informellt lärande, exempelvis genom ideellt arbete. Detta gäller framför allt lågutbildade, som ofta är mindre medvetna om värdet av denna typ av verksamhet för arbetsgivarna och som även har mindre träning i att presentera dessa färdigheter.

4.7.3

Mot bakgrund av den höga ungdomsarbetslösheten bör man främja möjligheter till interaktion mellan privata och offentliga arbetsförmedlingar, ideella organisationer (framför allt för ungdomar) och arbetsgivare. Denna interaktion kan vara ett sätt att synliggöra och öka medvetenheten om betydelsen och värdet av icke-formellt lärande inom ideella organisationer och kan samtidigt stärka det ömsesidiga förtroendet.

4.7.4

Utvecklingen av bedömnings- och utbildningsprogram för ideella organisationer bör främjas, eftersom sådana program bevisligen leder till en högre kompetensnivå. I detta sammanhang bör man också ha i åtanke att det finns stor variation i de ideella organisationernas verksamhet och därmed också i de kriterier som de använder för att bedöma de färdigheter som förvärvas inom ramen för deras verksamhet. Ur detta perspektiv bör man främja större enhetlighet i terminologi och bedömningsmetoder på den ideella verksamhetens område. Mer enhetliga riktmärken kan bidra till att fler volontärer blir medvetna om vilka färdigheter de utvecklar genom sitt deltagande i den ideella verksamheten.

4.8.1

Rådet framhåller i sin rekommendation den betydelse som de gemensamma europeiska verktygen för validering, såsom Europass-ramen och Youthpass, har när det handlar om att skapa öppenhet. Medlemsstaterna bör se till att synergieffekter säkerställs mellan valideringsarrangemangen och meritpoängssystem inom formella utbildningssystem, såsom ECTS och Ecvet.

4.8.2

Kunskaper och färdigheter som utvecklas vid deltagande i det civila samhällets organisationer är också värdefulla på arbetsmarknaden, men blir ofta inte dokumenterade eller tillräckligt synliggjorda. Man bör därför främja utvecklingen och användningen av självutvärderingsverktyg, som hjälper människor att fastställa och beskriva resultaten av sitt lärande med utgångspunkt i de erfarenheter som finns hos det civila samhällets organisationer. Skapandet av en personlig kompetensportfölj kan till exempel innebära ett mervärde för enskilda personer när de fortsätter sin utbildning och vill förverkliga sina yrkesambitioner.

4.8.3

Certifiering och portföljer är ett viktigt inslag i valideringen av kompetenser och kvalifikationer som förvärvats genom icke-formellt lärande. Anordnare av icke-formell utbildning bör sträva efter att utfärda intyg/dokument med en detaljerad beskrivning av utbildningsaktiviteternas typ och resultat, samt upplysa medborgarna om varför detta är så värdefullt. Detta hänger framför allt ihop med att dessa dokument har ett utbildningsvärde (genom att de ökar kunskapen om de färdigheter och förmågor som har förvärvats inom organisationer i det civila samhället och om hur dessa färdigheter kan utnyttjas i samband med jobbansökningar eller fortsatt utbildning), snarare än att de fungerar som intyg på framgång.

4.8.4

EESK har redan uttryckt sitt stöd för skapandet av ett europeiskt färdighetspass och senare Europass Experience. Kommittén är därför besviken över att kommissionen har stoppat utvecklingen av Europass Experience.