18.5.2016   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 177/28

Föredragande:

Carmelo CEDRONE

1.1

EESK anser att kommissionens meddelande om stegen mot färdigställandet av den ekonomiska och monetära unionen kan vara ett utmärkt tillfälle att inleda en politisk och civilsamhällelig debatt och genomföra en insats för att ta reda på sanningen när det gäller alla frågor med koppling till euroområdet, utan att glömma allt som har hänt sedan Maastrichtfördraget trädde i kraft och under den finansiella och ekonomiska krisen, som i synnerhet har drabbat euroområdet. Syftet bör vara att utarbeta förslag till lösningar som går utöver meddelandets nuvarande innehåll. Nedan presenteras de viktigaste punkterna.

1.2

Den europeiska planeringsterminen: Det skulle vara lämpligare att lägga fram ett förslag om den europeiska planeringsterminen inom ramen för en övergripande överenskommelse om den ekonomiska styrningen som är mer omfattande än hittills, med början i en ändring av den makroekonomiska villkorligheten och en stärkt roll för den interparlamentariska konferensen, vilket redan har föreslagits av EESK.

1.3

Ekonomisk styrning: Den övergripande ekonomiska styrningen av euroområdet (på makro- och mikronivå, på monetär nivå osv.) måste vara betydligt mer omfattande än vad kommissionen har föreslagit. Det krävs en radikal förändring av det nuvarande ekonomiska systemet. I synnerhet bör de nationella konkurrenskraftsnämnderna även ta hänsyn till sammanhållningspolitiken och de sociala och sysselsättningsrelaterade effekter som också orsakas av obalanserna och skillnaderna mellan länderna, som har ökat under krisen (1). Kommissionen och nämnderna bör även ta hänsyn till de nya faktorer och parametrar som stöder och kommer att fortsätta att stödja konkurrenskraften och konkurrensen mellan globala ekonomiska block. Den rådgivande finanspolitiska nämnden bör tillämpa mer öppna och demokratiska förfaranden när den utser sina medlemmar och tillämpar sina riktlinjer, som i nuläget riskerar att hamna utanför all demokratisk granskning.

1.4

Euroområdets representation utåt: Detta är ett rimligt och nödvändigt förslag som emellertid, utöver de alltför långa tidsfristerna, ger upphov till frågor om den demokratiska kontrollen av denna funktion och de lagändringar som krävs för att erkänna EMU:s roll i frågor som rör euroområdet (2).

1.5

En finansunion: Detta förslag är positivt, trots att det har förlorat politisk genomslagskraft och aktualitet. Det är det viktigaste förslaget, på villkor att det genomförs snabbt och att man med hjälp av de planerade mekanismerna – den gemensamma resolutionsmekanismen och insättningsgarantisystemen (3) – samt kapitalmarknadsunionen (4) genomför de gemensamma europeiska regelverken fullt ut så snart som möjligt. I detta hänseende skulle ett förslag från kommissionen, vilket EESK redan har uttalat sig om (5), när det gäller offentliga och privata skulder i syfte att minska riskerna och spekulationerna i euroområdets finansiella system, vara till mycket stor hjälp.

1.6

Demokratisk legitimitet: Detta är den svagaste punkten i meddelandet, åtminstone så länge som det förblir oförändrat i avvaktan på steg 2. Denna fråga behandlas på ett mycket ytligt och övergripande sätt, trots att den står i centrum för debatten och EU-medborgarnas uppmärksamhet, vilket har varit särskilt tydligt de senaste månaderna. I själva verket är detta kärnfrågan när det gäller euroområdets och EU:s framtid. Frågan om demokratisk kontroll har, som tidigare konstaterats, inte tagits upp på allvar i något av kommissionens operativa förslag.

1.6.1

En social trepartsdialog skulle kunna bidra till debatten, på villkor att den utformas på ett strukturerat sätt och att genomförandet av de överenskommelser som sluts mellan parterna görs obligatoriskt.

1.7

Steg 2 – färdigställandet av EMU: Detta är ett grundläggande steg av yttersta vikt för att ge trovärdighet åt resten av de förslag som har lagts fram. Tyvärr bygger detta steg huvudsakligen på offentliggörandet av en vitbok i slutet av 2017. Att basera hela detta steg på en vitbok, med samråd och dialog med medborgarna utan att förklara hur dessa ska genomföras och utan att ens involvera EESK, är enligt vår mening inte tillräckligt med hänsyn till meddelandets viktigaste och mest centrala tema, närmare bestämt demokratin och uppbyggnaden av euroområdets politiska pelare, även om det sker i avvaktan på steg 2.

1.8

EESK anser också att den färdplan som kommissionen föreslår är otillräcklig med tanke på den stora betydelsen hos de frågor som ska behandlas och deras brådskande natur (ett ständigt uppskjutande och en ändlös väntan). Därför har EESK för avsikt att – möjligtvis tillsammans med kommissionen – lägga fram en egen plan för steg 2 på grundval av sin egen färdplan som redan utarbetats. Syftet är att diskutera denna typ av frågor i medlemsstaterna, med början i dem som ingår i euroområdet.

1.9

Förslagen: Med utgångspunkt i olika yttranden som utarbetats sedan början av krisen har EESK lagt fram förslag när det gäller olika aspekter av finanskrisen och begränsningar av de ekonomiska åtgärder som EU vidtagit. EESK har också i ett antal initiativyttranden utarbetat specifika förslag, bland annat om EMU:s ekonomiska, finansiella och monetära styrning, och tog ställning till den politiska styrningen av euroområdet långt före kommissionen. När det gäller ramförslagen om de frågor som tas upp i detta meddelande hänvisar EESK därför till sina tidigare yttranden (6) – och till dem som håller på att utarbetas – om kommissionens specifika förslag (7).

2.1

Detta yttrande syftar till att ge en övergripande bild av kommissionens meddelande om euroområdet. Specifika aspekter behandlas i andra yttranden från EESK.

2.2

Kommissionens meddelande har utarbetats mot bakgrund av behovet att genomföra de fem ordförandenas andra rapport om EMU, eftersom den första rapporten ignorerades totalt av kommissionen Barroso. Syftet med båda rapporterna var att komma till rätta med de begränsningar hos EMU som alla i EU och även många utanför unionens gränser hade blivit medvetna om till följd av den finansiella och ekonomiska krisen. Dessa begränsningar underlättade och uppmuntrade spekulation i euron, och därför var de, och är de fortfarande, den huvudsakliga orsaken till uppkomsten av och fortsättningen på krisen i euroområdet.

2.3

Det var också av detta skäl som EESK, före kommissionen och de andra EU-organen, tog fram detaljerade förslag om frågan. Dessa har inte förrän nyligen uppmärksammats, övervägts och fått sitt rättmätiga erkännande (8). I detta hänseende välkomnar och framhåller kommittén den uppskattning som kommissionen gett uttryck för i sin uppföljande rapport om ett flertal nyligen utarbetade yttranden från EESK. Kommissionen tackar där kommittén för dess grundliga och fullständiga yttrande om EMU:s politiska pelare, som inte bara innehåller en analys av nuläget och EMU:s tillkortakommanden utan även mycket intressanta förslag om hur denna kan färdigställas.

2.4

De fem ordförandenas andra rapport och följaktligen även meddelandet från kommissionen, som ska genomföra denna, är svagare och mindre långtgående än den första, som också var otillräcklig. Kanske beror detta på den minskade spänningen i krisen i euroområdet eller på medlemsstaternas svårigheter att dela suveräniteten, vilket inte är positivt.

2.5

Frågan om migranter, flyktingar och säkerheten efter de islamistiska terroristattentaten har också gjort EU:s medborgare och politiker oroliga. Dessa faktorer har ökat klyftorna mellan länderna, underblåst nationalismens återkomst och leder till att gränser stängs, med mera. Därför har planen på att färdigställa EMU nedprioriterats eller lagts på is. Frågan har försvunnit från den politiska dagordningen och från medierna, vilket kanske har fått många politiker – inte bara EU-motståndare – att tänka att de klarade sig undan med blotta förskräckelsen.

2.6

EESK anser i stället att allt detta visar på behovet av att agera, att återuppta arbetet – som nu brådskar ännu mer – med att göra EU till en bättre plats genom att återställa respekten för fördragets grundläggande principer och värden (fred, välstånd och social sammanhållning). Detta måste göras med hänsyn till både våra gemensamma och våra individuella intressen. EU:s medlemsstater och deras medborgare måste få tillbaka känslan av delat ansvar och ömsesidigt förtroende och man får inte tillåta att nya klyftor uppstår, såsom har inträffat tidigare. Det skulle vara en farlig väg att slå in på.

3.1

Meddelandet bygger tyvärr på en gammal logik som lyser igenom både i det språk som används och i själva förslagen. Risken finns att det stannar vid att bli en samling goda föresatser med bumerangeffekt, vilket har hänt många gånger förr. Mycket av meddelandets innehåll bygger på samma logik som låg till grund för de politiska åtgärder som tillämpades efter krisen och uppmanar till konsolidering av dessa, trots att man vet att vissa av dem har förvärrat den ekonomiska och sociala situationen i många länder i euroområdet. Skälen till att alla försök att skapa ett verkligt EMU har misslyckats (från Wernerrapporten 1970 till de fyra ordförandenas rapport 2012) ignoreras. Alla dessa försök byggde på en byråkratisk tendens att genomföra åtgärder successivt, och så är fallet även denna gången.

3.2.1

Det är uppmuntrande att kommissionen – trots svagheten i de fem ordförandenas rapport, som dessutom saknade en riktig färdplan – har beslutat att göra slag i saken och börja genomföra rapporten i ett läge när många medlemsstater i praktiken är emot den. EESK uppmanar medlemsstaterna, i första hand de som ingår i euroområdet, att ändra denna allvarliga och farliga inställning och att stödja kommissionens initiativ, så att man förbättrar de svagheter som påpekas i detta yttrande och i enlighet med de förslag som ges i andra yttranden från EESK.

3.2.2

Det är också positivt att konstatera att kommissionen i sitt dokument uppmärksammar finansunionen ur dess olika aspekter. Tillsammans med genomförandet av bankunionen är detta helt klart det viktigaste beslut som krisen har lett till, dock under förutsättning att det snabbt förverkligas och att man med hjälp av de planerade mekanismerna – den gemensamma resolutionsmekanismen och insättningsgarantisystemen – samt kapitalmarknadsunionen fullt ut genomför de gemensamma europeiska regelverken med syftet att minska risken för att spararna/kontoinnehavarna och skattebetalarna får finansiera banksektorns skulder och att investerare och företag får arbeta på finansmarknader som saknar öppenhet och vars finansieringskällor inte är diversifierade i någon större utsträckning. I detta avseende borde en separation mellan affärsbanker och investeringsbanker ha planerats, såsom EESK har påpekat (till dess bör en avvecklingsenhet för tidigare fall övervägas).

3.2.3

Förslaget om att införa en ”enhetlig extern representation” för EMU är viktigt men begränsat, även om man planerar att genomföra det långsiktigt fram till 2025 (9), medan man på kortare sikt endast har för avsikt att stärka de förfaranden för samordning mellan representanterna för euroområdet och Internationella valutafonden som infördes redan 2007.

3.3.1

Texten bygger på samma logik som följdes medan krisen utvecklade sig, och när man läser texten känns det som att man redan har läst den många gånger förut. Faktum är att EESK vid olika tillfällen redan har uttalat sig i samma frågor och har lagt fram andra förslag än de som lagts fram av kommissionen och medlemsstaterna. Trots detta framhärdar man fortfarande och vill få oss att tro a) att för att stanna kvar i EMU räcker det att respektera reglerna för ”redovisning”, b) att den ekonomiska styrningen kan lösas bara genom ”samordning”, c) att den makroekonomiska och finansiella hållbarheten i euroområdet bara är en fråga om öppenhet och d) att det mycket allvarliga problemet med arbetslösheten kan bemötas med enbart ”formella” förslag, så som man har gjort i många år. EESK är av uppfattningen att kommissionen i såväl de här frågorna som i andra fullt ut bör utöva sin initiativrätt, med ännu större övertygelse.

3.3.2

Samma sak gäller de allvarliga sociala konsekvenser som arbetslösheten för med sig i många länder i euroområdet, ett ämne som tillsammans med konkurrenskraft samt ekonomisk och politisk styrning bör vara en prioriterad fråga när det gäller EMU. Det finns faktiskt inga konkreta förslag, inga solidaritetsinstrument har angetts och det framgår inte exakt vad den ”europeiska pelaren” för sociala rättigheter innebär (kanske samma rättigheter som redan finns i de enskilda länderna?).

3.3.3

När det gäller planeringsterminen agerar man fortfarande utifrån de beslut som har fattats hittills, utan att göra några väsentliga förändringar ens när det gäller metoden, vilket EESK hade hoppats – till att börja med borde de makroekonomiska villkoren förändras och den interparlamentariska konferensen stärkas. Till följd av detta löper medlemsstaternas budgetar risk att falla utanför all demokratisk granskning.

3.3.4

När man talar om stabiliseringen av EMU kommer frågan om EMU:s ”budget” på tal: egentligen är det summan av och/eller budgeten hos de enskilda staterna, som inte har något att göra med en riktig budget för euroområdet. Det ges ingen hänvisning till den aktuella statsskulden eller till en eventuell gemensam statsskuld i förekommande fall, och inte heller till en europeisk beskattning för att hantera omkostnader i samband med invandring, flyktingar och säkerhet. Det är emellertid bristen på förslag i fråga om demokratisk legitimitet som utgör den riktiga akilleshälen i det föreslagna meddelandet (punkt 6) (10).

3.3.5

De ”förmedlande organen” i samhället – inklusive dem som företräds inom EESK – ignoreras fullständigt som referenspunkter i samrådsfasen, för att inte tala om politiken, som är praktiskt taget frånvarande eller nätt och jämnt uppmärksammas som om den vore en bisak.

3.3.6

EESK uppskattar deltagandet av arbetsmarknadens parter på andra politikområden som omnämns av kommissionen, men är av uppfattningen att det behövs ett påtagligt politiskt och förfaranderelaterat steg för att kunna gå över från ett ”formellt” deltagande till ett konkret sådant inom ramen för den sociala trepartsdialogen, och att denna därför måste regleras för att främja genomförandet av de antagna avtalen. Detta skulle också gynna ömsesidig tillit och öka allas ansvar.

3.3.7

Planeringen av steg 2 (färdigställandet av EMU), ett grundläggande steg av yttersta vikt för att ge trovärdighet åt resten av förslagen, bygger helt på offentliggörandet av en vitbok med föregående samråd och ”dialoger med medborgarna”, utan att förklara hur de ska genomföras och utan att involvera de parter som företräds inom EESK. Dessa förutsättningar är otillräckliga. Till exempel borde de nationella parlamenten involveras, tillsammans med Europaparlamentet.

3.4.1

Kommissionen har förvisso goda avsikter, men tillvägagångssättet är inte trovärdigt, även om vi fortfarande inte har sett förslagen till steg 2. Meddelandet utgör inte någon riktig vändpunkt för att åtminstone delvis kunna åtgärda underskottet från Maastricht mot bakgrund av det nuvarande fördraget. Det saknas ett allmänt projekt, som kan ge signaler om förändring och en uppfattning om framtiden för euroområdet och EU-medborgarna.

3.4.2

Det är inte önskvärt att fortsätta i samma spår som hittills när det gäller den ekonomiska och sociala politiken; vi kan inte se arbetsmarknad och löner som den enda systemvariabeln och glömma eller undervärdera den inhemska efterfrågan, de makro- och mikroekonomiska obalanserna, social ojämlikhet och bytesbalansen.

3.4.3

Att skjuta upp den politiska agendan till ett senare skede, i stället för att sätta igång med den eller åtminstone agera parallellt med hänsyn till de gamla och nya akutlägen som nu måste hanteras, visar på en kombination av överdriven rädsla och politiska konventioner från medlemsstaternas sida som bidrar till att undergräva Europa i stället för att skapa förbättring och ge hopp om framtiden.

3.4.4

Det ytliga sättet att diskutera planeringsterminens demokratiska legitimitet, annan EMU-politik eller föreslagna instrument är symtomatiskt. Det är försagda ord med tanke på de olika ländernas ställning, ett simpelt surrogat för demokrati. Detta är kanske den svagaste punkten i hela förslaget, åtminstone så länge som det förblir oförändrat i avvaktan på steg 2, som bör utformas på grundval av initiativ som inbegriper stöd och uppföljning från civilsamhället och politiska aktörer.

3.4.5

Det är minst sagt ytligt och bedrägligt att tänka sig att euroområdets demokratiproblem ska kunna lösas genom dialoger med medborgarna utan att specificera hur dessa ska genomföras och vilka involveringsförfaranden och instrument som ska användas på både europeisk och nationell nivå. Det behövs ett mer konkret sätt att främja intresse och deltagande från Europas befolknings sida i frågor som gäller slutförandet av euron, t.ex. genom stora offentliga sammankomster i alla städer eller omröstningar om förslag, även med alternativ, i de nationella parlamenten.

3.5.1

Offentliggörandet av detta meddelande bör utnyttjas, och man bör ta tillfället i akt att inleda en insats för att tala om sanningen för Europas medborgare om vad som inte har genomförts i det nuvarande fördraget, om dess potential och om vad som har hänt sedan euron infördes. Man bör utvärdera vad som har hänt under krisen och vilka misstag som har begåtts på EU-nivå och på det nationella planet; medlemsstaterna bör vidta fler åtgärder med politiska strategier där man tar hänsyn till människors värde. Vidare bör man beakta de tillfällen man har missat och de verkliga risker som Europas medborgare – inte ett imaginärt ”Europa” – ställs inför om vissa medlemsstater fortsätter med sin nuvarande praxis.

3.5.2

Denna insats för att tala om sanningen är ännu mer angelägen med tanke på, och kan underlättas genom, behovet av att agera på rätt sätt i fråga om två fenomen som håller på att förvärras och som äventyrar alla européers säkerhet, nämligen det akuta invandrings- och flyktingläget och hotet från islamistisk terrorism och säkerhetsrisker.

3.5.3

Man bör börja reflektera – inte på ett formellt eller retoriskt sätt – över gemensamma värderingar (civila, etiska, religiösa) som är grunderna för vår identitet och som vi är rädda för att visa och försvara: den verkliga grunden för återfödseln av euroområdet och/eller de länder som vill ha det. En unik integrationserfarenhet, inte bara för de 19 länder som ingår utan även för alla andra EU-medlemsstater (inklusive de nya) som vill vara med i en gradvis växande politisk kärna, i likhet med den första Europeiska ekonomiska gemenskapen (1957) som bestod av sex grundarstater som sågs som riktiga våghalsar vid den tiden, men utan vilka vi i dag inte skulle kunna tala om Europa eller om 28 medlemsstater!

3.5.4

I det avseendet skulle det kunna vara mycket användbart att involvera förmedlande organ i samhället, särskilt arbetsmarknadens parter och det civila samhället, för att med kraft kunna återstarta en social och civil dialog på europeisk och nationell nivå. De skulle kunna bli de instrument som med hjälp av EESK och kommissionen sätter igång en informativ process och en diskussion om risker och faror med vad som händer, om de möjligheter som finns om man verkligen förändrar vissa av EU:s politiska strategier och om behovet av att hålla ihop och förbättra grunden till vårt gemensamma bygge: vi måste lägga det tak som saknas utan att riva ner det som byggts hittills.

4.1

Kommissionens beslut innehåller inte något användbart belägg för att upprätta en sådan nämnd (11), vars uppgift skulle vara att bedöma genomförandet av EU:s budgetram, i synnerhet vad gäller den horisontella överensstämmelsen mellan beslut i fråga om budgetövervakning. Upprättandet av denna europeiska nämnd innebär en överlappning av funktioner och ansvarsområden som redan sköts av kommissionen själv inom ramen för de nya befogenheter som fastställts när det gäller EU:s styresformer.

4.2

Det framgår inte tydligt vad som skulle vara mervärdet med detta organ, bestående av fem utomstående sakkunniga med uppgift att utföra en mer noggrann analys av budgetpolitiken på nationell nivå och euronivå. Det verkar vara en av de många europeiska övervakningskommittéer som ger råd om EU:s och euroområdets budgetar, utan att ha någon verklig befogenhet att ingripa i händelse av att budgetstrategierna på nationell nivå och euronivå inte efterlevs eller är olämpliga.

4.3

Kommittén är förvånad över förfarandet för att utse ledamöterna i den rådgivande nämnden. Det räcker med att påminna om att tre av totalt fem ledamöter utses av den utnämnde ordföranden utan att Europaparlamentet är inblandat, vilket parlamentet också självt med rätta påpekar i sin resolution (12). Nämnden i fråga ser därför inte så mycket ut som ett stöd för kommissionens beslut, utan snarare som en ”obligatorisk administration” för rådet, med en uppgift som i dagsläget är tilldelad kommissionen. Detta skulle kunna förvärra den aktuella situationen, som redan bygger på en mycket ömtålig balans.

4.4

I kommissionens meddelanden hänvisas också till en möjlig koppling mellan den rådgivande europeiska finanspolitiska nämnden och de nationella finanspolitiska råden, utan att det definieras några mål att uppnå, ansvarsområden, åtgärdsområden eller samarbetsområden mellan de två institutionerna.