8.10.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 332/77

Föredragande:

Thomas McDONOGH

1.1

Ändringen av EU:s lagstiftning måste antas för att följa rekommendationerna och avgörandena beträffande grundförordningen från den 18 juni 2014 när WTO:s tvistlösningsorgan antog panelens och överprövningsorganets rapporter.

1.2

Reglerna och föreskrifterna om human slakt bör noggrant verkställas av de olika myndigheterna, även EU. Alla tänkbara åtgärder bör vidtas för att undvika att sälarna drabbas av onödigt lidande. Till exempel kan klubbningen av unga sälar under våren i Kanada bäst beskrivas som barbarisk, och den bekämpas kontinuerligt av djurrättsorganisationer i hela världen. EESK känner avsky inför denna typ av slakt.

1.3

Realistiska och kontrollerbara kvoter med godtagbara avlivningsmetoder måste införas för den traditionella självhushållsjakt som inuitsamhällena bedriver. Samtidigt måste djurskyddet respekteras.

1.4

Kvoterna, jaktbegränsningarna och andra frågor som rör efterlevnaden bör övervakas och kontrolleras ordentligt.

1.5

Minimikraven för ett spårbarhetssystem skulle kunna utformas som en uppsättning krav som ekonomiska aktörer som vill importera till EU måste uppfylla, bl.a. tre viktiga aspekter (1):

2.1

I Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1007/2009 av den 16 september 2009 om handel med sälprodukter (nedan kallad grundförordningen) föreskrivs ett allmänt förbud mot saluföring av dessa produkter på unionsmarknaden.

2.2

Grundförordningen innehåller ett undantag från det allmänna förbudet för sälprodukter som härrör från den traditionella jakt som inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar bedriver och som bidrar till deras självhushållning (undantaget för ursprungsbefolkningar).

2.3

Den innehåller också undantag för import av sälprodukter som härrör från sälar som jagas uteslutande för hållbar förvaltning av marina resurser, om det sker utan vinstsyfte och inte i kommersiellt syfte (förvaltningsundantaget) samt för import som är av tillfällig art och uteslutande består av varor för resenärers eller deras familjers personliga bruk.

2.4

I en genomförandeförordning, kommissionens förordning (EU) nr 737/2010 av den 10 augusti 2010, fastställs detaljerade regler för genomförandet av grundförordningen.

2.5

Båda rättsakterna (EU:s sälordning) ifrågasattes av Kanada och Norge i Världshandelsorganisationen (WTO) inom ramen för tvisterna DS400 and DS401, EC – Measures Prohibiting the Importation and Marketing of Seal Products.

2.6

I WTO:s rapporter drogs slutsatsen att förbudet mot sälprodukter i princip kan motiveras av moraliska hänsynstaganden som rör sälarnas välbefinnande, men man ifrågasatte samtidigt de två undantagen, undantaget för ursprungsbefolkningar och förvaltningsundantaget.

2.7

Förvaltningsundantaget befanns inte vara motiverat eftersom den möjliga skillnaden i kommersiell dimension mellan kommersiell jakt och förvaltningsjakt (småskalig, icke-vinstsyfte) inte var tillräckligt stor för att motivera en åtskillnad.

2.8

Vad beträffar undantaget för ursprungsbefolkningar, som principiellt kan sägas återspegla en legitim åtskillnad, hävdade överprövningsorganet att vissa aspekter av dess utformning och tillämpning innebar ”godtycklig och omotiverad diskriminering”.

2.9

Den 10 juli 2014 underrättade Europeiska unionen tvistlösningsorganet om att man avsåg att genomföra dess rekommendationer och avgöranden i detta ärende på ett sätt som innebär att EU uppfyller sina skyldigheter inom ramen för WTO.

2.10

Den 5 september 2014 enades Europeiska unionen, Kanada och Norge om att en rimlig period för genomförandet av tvistlösningsorganets rekommendationer och avgöranden skulle vara 16 månader. Det innebär att denna rimliga tidsperiod löper ut den 18 oktober 2015.

2.11

Syftet med föreliggande lagstiftningsförslag är att genomföra tvistlösningsorganets rekommendationer och avgöranden med avseende på grundförordningen. Det skapar också en rättslig grund för att bringa förordning (EU) nr 737/2010 i överensstämmelse med nämnda avgöranden.

2.12

Betänkligheterna vad gäller förvaltningsundantaget har bemötts på så sätt att undantaget tas bort från grundförordningen. Betänkligheterna vad gäller utformningen och tillämpningen av undantaget för ursprungsbefolkningar bemöts genom en ändring av undantaget, som i synnerhet innebär att utnyttjandet av undantaget kopplas till iakttagandet av djurskyddskraven och att det införs en begränsning för saluföring av sälprodukter om jaktens omfattning eller andra omständigheter tyder på att jakten bedrivs främst i kommersiellt syfte.

2.13

Dessutom arbetar experter från kommissionen tillsammans med experter från Kanada med att inrätta det intygssystem som behövs för att kanadensiska inuiter ska kunna utnyttja undantaget för ursprungsbefolkningar i EU:s sälordning.

2.14

En saluföringsstruktur för inuiternas produkter bör inrättas av de olika berörda regeringarna.

3.1

Säljakt är en naturlig del av inuiternas och andra ursprungsbefolkningars kultur och identitet och bidrar på ett betydande sätt till deras självhushållning. Det fullständiga förbudet mot säljakt, som infördes för flera år sedan på grund av trycket från den allmänna opinionen, har lett till en djup kris för inuiterna som kännetecknas av fattigdom och oförmåga att trygga överlevnaden. I dagsläget är 90 % av inuiterna arbetslösa, och många av dem är helt beroende av det sociala trygghetssystemet. Därför har inuiternas och andra ursprungsbefolkningars traditionella säljakt nyligen tillåtits igen om den sker i självhushållningssyfte.

3.2

EESK föreslår att inuiterna ska göras delaktiga i processen mellan kommissionen och den kanadensiska regeringen i syfte att tillsammans finna det bästa sättet att värna inuiternas fortsatta rätt till försörjning och samtidigt skydda sälarna från den internationella handeln och utrotning.

3.3

På samma sätt som inom andra typer av säljakt är det omöjligt att konsekvent och effektivt tillämpa en verkligt human avlivningsmetod i den jakt som bedrivs av inuiter och andra ursprungsbefolkningar. Icke desto mindre bör, mot bakgrund av det syfte som eftersträvas genom förordning (EG) nr 1007/2009, saluförande på unionsmarknaden av produkter som härrör från jakt som bedrivs av inuiter och andra ursprungsbefolkningar endast kunna ske under förutsättning att denna jakt i högsta möjliga grad bedrivs på ett sätt som minskar smärta, ångest, rädsla eller andra former av lidande för de djur som jagas.

3.4

Genom förordning (EG) nr 1007/2009 tillåts, genom undantag, även saluförande av sälprodukter som härrör från jakt vars enda syfte är en hållbar förvaltning av marina resurser.

3.5

Betydelsen av jakt som bedrivs för hållbar förvaltning av marina resurser måste erkännas, men samtidigt kan sådan jakt i praktiken vara svår att skilja från den omfattande jakt som bedrivs främst för kommersiella ändamål. Detta kan leda till omotiverad diskriminering mellan de berörda sälprodukterna. Därför bör undantaget inte längre föreskrivas.

3.6

Att saluföra sälprodukter ska vara tillåtet endast om sälprodukterna härrör från den jakt som inuitsamhällen och andra ursprungsbefolkningar bedriver, under förutsättning att följande villkor är uppfyllda:

3.7

EESK ställer sig bakom villkoren för saluföring av sälprodukter, men föreslår att kommissionen ska finna en god balans mellan skyddet av sälarna och inuiternas behov av att jaga dem, eftersom det är avgörande för deras överlevnad. En icke-pragmatisk tolkning av dessa villkor skulle i praktiken kunna hindra inuiternas säljakt.

3.8

EESK anser att följande åtgärder skulle vara ändamålsenliga:

3.9

Import av sälprodukter ska även vara tillåten om den är av tillfällig art och uteslutande består av varor för resenärers eller deras familjers personliga bruk. Sådana varor får inte vara av sådan art eller förekomma i sådan mängd att det kan förmodas att de importeras i kommersiellt syfte.

3.10

Hur spårbarheten organiseras vidare beror på vilken typ av system som införs och de befogenheter som tilldelas de olika berörda parterna. Inom ramen för regleringen av handeln med sälprodukter bör dessa minimikrav tolkas på följande sätt:

—

Jägaren (antingen en inuitisk jägare/jägare från en annan ursprungsbefolkning eller en licensierad jägare för resursförvaltning) – med ett unikt identifieringsnummer.

—

Insamlingsstationen (som anger territorium/geografisk plats).

—

Produkten (som i huvudsak spårar transaktionen mellan jägaren och insamlingsstationen).

3.11

När WTO fattar sitt beslut, som är slutgiltigt och bindande, måste man jämka samman motstridiga föreskrifter från internationella avtal som är nästan 70 år gamla. I en sådan föreskrift förbjuds godtycklig eller omotiverad diskriminering mellan länder. Enligt en annan föreskrift får nationer agera på ett sätt som är nödvändigt för att skydda den allmänna moralen (2).

3.12

”En nations storhet och moraliska framsteg kan bedömas av hur man behandlar sina djur” (3).