ARBETSDOKUMENT FRÅN KOMMISSIONENS AVDELNINGAR

SAMMANFATTNING AV KONSEKVENSBEDÖMNINGEN

Följedokument till

Rådets förordning (EG) nr 1098/2007 om upprättande av en flerårig plan för bestånden av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön och det fiske som utnyttjar dessa bestånd, om ändring av rådets förordning (EG) nr 2187/2005 och om upphävande av rådets förordning (EG) nr 1098/2007

Detta dokument omfattar en rapport med en konsekvensbedömning av ett förslag till en flerårig förvaltningsplan som omfattar bestånd av torsk, sill/strömming och skarpsill i Östersjön. Fleråriga förvaltningsplaner har visat sig vara mycket värdefulla för en hållbar förvaltning av fiskeresurserna. Genom att införa regler för utnyttjandet av bestånden och åtföljande åtgärder som krävs för förvaltningen av ett fiske med avseende på ett angivet mål, skapar man stabilitet och förutsebarhet samtidigt som det garanteras att fiskbestånden utnyttjas inom de överenskomna begränsningarna.

Förvaltningen av de europeiska fiskbestånden utgår från försiktighetsansatsen och principen om maximalt hållbart uttag. Syftet med försiktighetsansatsen är att se till att varje fiskbestånd bibehålls över en lägsta beståndsstorlek som kallas försiktighetsreferenspunkt för biomassa. Om beståndet faller under denna nivå finns en högre risk för att beståndets reproduktionsförmåga påverkas. Förvaltning enligt försiktighetsansatsen handlar om att hålla beståndet borta från en oönskad situation. Principen om maximalt hållbart uttag handlar däremot om att definiera en önskad situation för beståndet och bedriva förvaltningen enligt detta. I EU definieras maximalt hållbart uttag (MSY) i termer av andelen fisk som tas ut genom fiske, vilket kallas fiskedödlighet eller F. Genom att hålla fiskedödligheten nära ett målvärde (ofta kallat F-MSY) går det att se till att det samlade genomsnittliga uttaget från beståndet ligger nära det maximum som är möjligt utan att beståndet skadas . Detta kallas maximalt hållbart uttag.

De viktigaste fiskena i Östersjön gäller torsk, sill/strömming och skarpsill. Torsken i östra och västra Östersjön anses vara separata bestånd. Det finns flera olika bestånd av sill/strömming i Östersjön. Det största beståndet finns i havets östra del. Mindre bestånd finns i Bottenhavet, Rigabukten och västra Östersjön. Det senare beståndet leker i västra Östersjön och migrerar sedan till Skagerrak och östra Nordsjön för att hitta föda. Det finns ett bestånd av skarpsill i Östersjön. Av de sju bestånd i Östersjön som behandlas här är det bara tre bestånd av sill/strömming – mellersta Östersjön, Rigabukten och Bottenhavet – som för närvarande utnyttjas på nivåer som är förenliga med maximalt hållbart uttag.

För närvarande är torskbestånden föremål för en långsiktig förvaltningsplan som inte längre avspeglar beståndens verkliga status. De mål som fastställs i planen inte är förenliga med maximalt hållbart uttag. Planen införde ett parallellt system för förvaltning av bestånden genom begränsning av fiskeansträngningen, vilket forskare senare ansåg var onödigt. De viktigaste förvaltningsinstrumentet för pelagiska bestånd är en årlig fångstbegränsning som fastställs av rådet. TAC och kvoter baseras på årliga politiska överenskommelser i rådet och kan variera kraftigt från år till år. Detta gör det mycket svårt att se till att fiskedödligheten kommer att vara förenlig med maximalt hållbart uttag senast 2015. Den oförutsebara storleken på kommande fiskemöjligheter gör det svårt för näringen att planera framåt, vilket kan leda till extra anpassningskostnader. TAC som är alltför höga eller överskrids har bidragit till att fiskedödligheten ligger kvar över målvärdena, vilket leder till lägre avkastning och inkomster.

För att hantera detta problem övervägs tre alternativ: den nuvarande förvaltningsordningen och två nya förslag till strategier för fastställande av förvaltningsplaner. Skillnaderna mellan förslagen berör de viktigaste bestånden som ingår i ett biologiskt samspel med varandra, dvs. det östra torskbeståndet, skarpsillbeståndet och beståndet av sill/strömming i mellersta Östersjön. Skillnaderna handlar om målen för fiskedödlighet för dessa bestånd. Strategi A innebär en förhållandevis låg fiskedödlighet som ligger nära de nuvarande värdena för enskilda arter medan strategi B innebär en något högre fiskedödlighet, vilket kan betraktas som mer förenligt med en strategi som omfattar flera arter. I båda fallen kan alternativ 2 och 3 betraktas som allmänna strategier för förvaltningsplaner, snarare än specifika planer i sig. Det kommer att krävas ytterligare vetenskapligt arbete och samråd för att fastställa detaljerna i eventuella förvaltningsplaner.

Utöver det mervärde en förvaltningsplan kan erbjuda finns det klara fördelar med att samla alla berörda bestånd i en förvaltningsplan, eftersom en sådan plan skulle leda till stabila och förutsebara fångstnivåer och öka sannolikheten att man kan uppfylla den internationella skyldigheten att nå maximalt hållbart uttag senast 2015. Därför föredras alternativ 2 och 3 framför alternativ 1.

Syftet med EU:s internationella skyldighet att säkerställa ett hållbart fiske på nivån för maximalt hållbart uttag senast 2015 för de berörda bestånden är att uppnå miljövinster. Den troliga minskningen av det totala fisket medför också minskade utsläpp från fartygsmotorer.

En förvaltningsplan som omfattar bestånden av sill/strömming och skarpsill skulle ge en systematisk grund för att fastställa årliga totala tillåtna fångstmängder. Detta innebär en bättre förutsebarhet vad gäller fångsterna inom det pelagiska fisket, vilket skulle underlätta företagens planering och ge en stabilare försörjning. Det skulle också ge ett mervärde, eftersom förvaltningsplaner ofta är en förutsättning för att ett fiske ska kunna certifieras av exempelvis Marine Stewardship Council (MSC). Fisk som fångats i sådana certifierade fisken kan betinga ett högre pris på marknaden.

Minskade fiskemöjligheter kan på kort sikt leda till något lägre vinster för fiskare och beredningsindustrin, och kan få negativa konsekvenser för konsumenterna, men genom att återställa beståndens status säkerställs långsiktiga fördelar i form av vinster och hållbart fiske. Dessutom leder en tillfällig minskning av kvoterna i regel till ökande priser för beståndet i fråga.

Avskaffandet av fiskeansträngningssystemet och av kravet att fisket ska ske inom ett och samma område kommer att förenkla lagstiftningen och minska den administrativa bördan för medlemsstaterna och näringen.

När det gäller de båda alternativen för förvaltningsplaner föredras alternativ 2 (strategi A, med lägre mål för fiskedödlighet för vissa bestånd) framför Alternativ 3 (strategi B, med högre mål för fiskedödlighet för vissa bestånd). Trots att skillnaderna i konsekvenser mellan de båda alternativen är förhållandevis små, innebär alternativ 3 en större risk för negativa miljökonsekvenser. Dessutom har STECF konstaterat att de mål för fiskedödlighet som används i alternativ 2 är tillräckligt robusta för att användas i en förvaltningsplan, men eventuella högre värden (som dem i alternativ 3) skulle kräva ytterligare arbete för att utvärdera de åtföljande riskerna. Alternativ 2 motsvarar en uppsättning förvaltningsplaner för enskilda arter, medan alternativ 3 skulle vara ett steg mot en förvaltningsplan för flera arter. I detta skede finns ännu inte tillräckligt vetenskapligt underlag för ett sådant steg, men forskarna har uppgett att detta skulle kunna lösas inom en nära framtid.

Ansvarsfriskrivning: Denna sammanfattning är endast bindande för de av kommissionens avdelningar som medverkat i utarbetandet och avgör inte den slutliga formen på de eventuella beslut som kommissionen kommer att fatta.