Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om ändring av förordning (EU) nr 604/2013 när det gäller att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd av ensamkommande barn utan någon familjemedlem, något syskon eller någon släkting som lagligen vistas i en medlemsstat /* COM/2014/0382 final - 2014/0202 (COD) */
MOTIVERING 1. BAKGRUND TILL FÖRSLAGET ·
Motivering till förslaget Detta förslag är en ändring av artikel 8.4 i
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013 om kriterier och
mekanismer för att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en
ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös
person har lämnat in i någon medlemsstat[1]
(nedan kallad Dublin III-förordningen). Under förhandlingarna om Dublin
III-förordningen enades medlagstiftarna om att lämna frågan om ensamkommande
barn som ansöker om internationellt skydd i Europeiska unionen och som inte har
någon familjemedlem, något syskon eller någon släkting i medlemsstaterna, öppen
och den bestämmelse som rör frågan – artikel 8.4 – i stort sett oförändrad (den
återspeglar texten i artikel 6 andra stycket i rådets förordning (EG) nr
343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att avgöra
vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en
medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat (nedan kallad Dublinförordningen)[2]. De enades vidare om
följande förklaring, som bifogades förordningen: ”Rådet och Europaparlamentet uppmanar
kommissionen att, utan att det påverkar dess initiativrätt, överväga att
revidera artikel 8.4 i den omarbetade Dublinförordningen när domstolen har
avgjort mål C-648/11, MA m.fl. mot Secretary of State for the Home Department,
dock senast inom de tidsfrister som anges i artikel 46 i Dublinförordningen.
Därefter kommer Europaparlamentet och rådet att utöva sin
lagstiftningsbehörighet med beaktande av barnets bästa.” Kommissionen godkände detta genom samma
förklaring, där den angav följande: ”I god kompromissanda och för att säkra att
förslaget antas direkt hörsammar kommissionen denna uppmaning, men utgår ifrån
att den endast gäller dessa särskilda omständigheter och inte kommer att skapa
ett prejudikat.” Den 6 juni 2013 meddelade Europeiska unionens
domstol sin dom i mål C-648/11, där den fastställde följande: ”Artikel 6 andra stycket i rådets förordning
(EG) nr 343/2003 av den 18 februari 2003 om kriterier och mekanismer för att
avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som en
medborgare i tredje land har gett in i någon medlemsstat ska tolkas så, att när
– under sådana förhållanden som de som råder i de nationella målen – en
underårig utan medföljande vuxen och utan familjemedlemmar som lagligen
befinner sig i en medlemsstat har ingett asylansökningar i fler än en
medlemsstat, så är det den medlemsstat där den underårige befinner sig efter
att där ha lämnat in en asylansökan som ska anses vara 'ansvarig'.” ·
Förslagets syfte Detta förslag tar stor hänsyn till domstolens
dom i mål C-648/11. Syftet med förslaget är att lösa oklarheterna kring
bestämmelsen om ensamkommande barn som inte har familj, syskon eller släktingar
i medlemsstaterna och att skapa ett tydligare rättsläge när det gäller vem som
är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd i sådana fall. 2. RESULTAT AV SAMRÅD MED
BERÖRDA PARTER OCH KONSEKVENSBEDÖMNINGAR Inga särskilda samråd eller
konsekvensbedömningar var nödvändiga vid utarbetandet av förslaget, eftersom
det rör sig om ett specialinriktat förslag som följer upp de omfattande samråd
och konsekvensbedömningar som kommissionen anordnade när den förberedde sitt
förslag KOM(2008) 820 slutlig till omarbetning av rådets förordning (EG)
nr 343/2003. De samråd som kommissionen anordnade i samband med
utarbetandet av det förslaget gäller därför också för detta förslag. Kommissionen anser att förslaget till ändring
av artikel 8.4 bör läggas fram så snart som möjligt så att rättsläget
avseende bestämmelserna om ensamkommande barn i ”Dublinförfarandet” kan
klargöras. Det är dessutom nödvändigt att ha en slutgiltig version av denna artikel
innan kompletterande regler om ensamkommande barn fastställs på grundval av
artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt. 3. FÖRSLAGETS RÄTTSLIGA
ASPEKTER ·
Sammanfattning av den föreslagna åtgärden I detta förslag behandlas frågan om vem som är
ansvarig för att pröva asylansökningar från ensamkommande barn utan
familjemedlemmar, syskon eller släktingar i EU. Den bestämmelse som föreslås
omfattar de två möjliga fallen av ensamkommande barn i en sådan situation: Punkt 4a rör en situation snarlik den som
beskrivs i mål C-648/11, dvs. ett ensamkommande barn utan familjemedlemmar,
syskon eller släktingar i EU som har lämnat in flera asylansökningar, bl.a. i
den medlemsstat där barnet för närvarande befinner sig. I detta fall fastställs
den ansvariga medlemsstaten i enlighet med domstolens dom, dvs. ansvaret faller
på den medlemsstat där barnet har lämnat in en ansökan och för närvarande
befinner sig. Syftet med denna regel är att förfarandet för att avgöra vilken
medlemsstat som är ansvarig inte ska förlängas i onödan, och att ge ensamkommande
barn snabb tillgång till prövning av internationell skyddsstatus. Hänvisningen
till barnets bästa införs för att göra undantag från denna regel om det på
grund av särskilda omständigheter visar sig att det skulle kunna äventyra
barnets bästa att stanna i den medlemsstat där han eller hon befinner sig. Punkt 4b gäller situationen där ett barn som
ansöker om internationellt skydd vistas i en medlemsstat utan att ha lämnat in
en ansökan där. Förslaget är att medlemsstaterna ska ge barnet möjlighet att
lämna in en ansökan där efter att ha upplyst honom eller henne om denna
rättighet och dess konsekvenser. Barnet har därför två möjligheter: att ansöka
om internationellt skydd i den medlemsstaten eller att inte ansöka. Om en
ansökan görs hos den medlemsstatens myndigheter gäller de omständigheter som
anges i punkt 4a, dvs. den medlemsstaten blir ansvarig för att pröva ansökan.
Barnet kommer således att stanna i den medlemsstat där han eller hon befinner
sig och få sin ansökan prövad där, förutsatt att detta överensstämmer med
barnets bästa. Alternativet är att barnet överförs till den medlemsstat som är
lämpligast med hänsyn till hans eller hennes bästa (detta kan omfatta, dock
inte uteslutande, när prövning av en ansökan om internationellt skydd pågår
eller håller på att avslutas genom ett slutligt beslut). Situationer då barnet beslutar att inte lämna
in en ny ansökan i den medlemsstat där han eller hon befinner sig behandlas
inte i mål C-648/11. Denna situation måste emellertid omfattas av förordningen,
så att ansvarskriterierna inte innehåller några kryphål. Den lösning som
föreslås är att det är den medlemsstat där barnet har lämnat in sin senaste
ansökan som bör vara ansvarig. Syftet är att frågan om vilken medlemsstat som
är ansvarig ska kunna fastställas med säkerhet, genom en regel som är säker och
förutsägbar. Hänvisningen till barnets bästa läggs till för att i enlighet med
punkt 4a säkerställa att barnet inte överförs till en annan medlemsstat i strid
med hans eller hennes bästa. Syftet med punkt 4c är att sörja för att den
anmodade och den anmodande medlemsstaten gemensamt gör en bedömning av barnets
bästa, så att de tillsammans kan fastställa vilken medlemsstat som bör ansvara
för barnet och undvika intressekonflikter. Det skydd för underåriga som fastställs i
artikel 6 i förordning 604/2013 gäller för alla underåriga som omfattas av
förfarandena i denna förordning. Det ansågs därför inte nödvändigt med en
uttrycklig hänvisning till bestämmelserna i artikel 6 beträffande
ensamkommande barn i någon av de situationer som beskrivs i artikel 8.4. Punkt 4d innehåller inget kriterium för
fastställande av ansvar, utan en regel som ger medlemsstaterna möjlighet att
underrätta varandra om nya ansvarsförhållanden. Därmed kan den medlemsstat som
tidigare hade ansvaret för ett ”Dublinförfarande” avsluta ärendet i sin interna
administration. Detta är särskilt viktigt för att undvika att systemet
missbrukas genom att barnet flyttar till en annan medlemsstat endast för att
förlänga sin vistelse på EU:s territorium. Bestämmelsen är snarlik den i
artikel 17.1 andra stycket i förordning 604/2013, där samma regel om
underrättelse införs i fråga om suveränitetsklausulen. ·
Variabel geometri Detta förslag ändrar förordning (EU)
nr 604/2013 och har samma rättsliga grund som den rättsakten, nämligen
artikel 78 andra stycket led e i fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt (EUF-fördraget). Avdelning V i EUF-fördraget är inte tillämplig
på Förenade kungariket och Irland, såvida inte dessa medlemsstater beslutar
annorlunda i enlighet med förfarandet i protokollet om Förenade kungarikets och
Irlands ställning, fogat till fördraget om Europeiska unionen (EU-fördraget)
och EUF-fördraget. Förenade kungariket och Irland är emellertid
bundna av rådets förordning (EG) nr 604/2013 sedan de meddelat sin avsikt att
delta i antagandet och tillämpningen av den förordningen på grundval av ovan
nämnda protokoll. De berörda medlemsstaternas hållning i fråga om förordning
(EG) nr 604/2013 föregriper inte deras beslut om eventuell anslutning till den
ändrade förordningen. Enligt det protokoll om Danmarks ställning som
fogats till EU- och EUF-fördragen ska Danmark inte delta i rådets beslut om
åtgärder enligt avdelning V i EUF-fördraget (med undantag för ”åtgärder för att
bestämma de tredjeländer vars medborgare är skyldiga att ha visering när de
passerar medlemsstaternas yttre gränser eller […] åtgärder som avser en
enhetlig utformning av viseringar”). Eftersom Danmark emellertid
tillämpar den gällande Dublinförordningen på grundval av ett internationellt
avtal med Europeiska gemenskapen som slöts 2006[3],
ska Danmark enligt artikel 3 i det avtalet meddela kommissionen om landet har
för avsikt att genomföra den ändrade förordningen eller inte. ·
Förslagets inverkan på tredjeländer som deltar i
Dublinsystemet Parallellt med associeringen av ett antal
tredjeländer till Schengenbestämmelserna ingick gemenskapen följande avtal om
associering av dessa länder även till Dublin/Eurodaclagstiftningen: –
Associeringsavtalet med Island och Norge från 2001[4]. –
Associeringsavtalet med Schweiz av den 28 februari
2008[5]. –
Protokollet om associering av Liechtenstein av den
28 februari 2008[6]. För att fastställa vilka rättigheter och
skyldigheter som ska gälla mellan Danmark (som anslutit sig till
Dublin/Eurodacbestämmelserna genom ett internationellt avtal) och de
associerade länder som nämns ovan har ytterligare två protokoll ingåtts mellan
gemenskapen och de associerade länderna[7]. Enligt ovanstående tre avtal är de associerade
länderna skyldiga att godta gällande Dublin/Eurodaclagstiftning utan undantag.
De deltar inte i antagandet av nya rättsakter som ändrar eller bygger vidare på
den gällande Dublinlagstiftningen (bl.a. detta förslag), men är skyldiga att
inom givna tidsramar meddela om de har för avsikt att godta innehållet i sådana
nya rättsakter så snart som dessa antagits av rådet och Europaparlamentet. Om
Norge, Island, Schweiz eller Liechtenstein väljer att inte godta en rättsakt
som ändrar eller bygger vidare på gällande Dublin/Eurodaclagstiftning upphör
avtalet i fråga att tillämpas, såvida inte den gemensamma kommitté som
inrättats genom respektive avtal enhälligt beslutar något annat. 2014/0202 (COD) Förslag till EUROPAPARLAMENTETS OCH RÅDETS FÖRORDNING om ändring av förordning (EU) nr 604/2013 när
det gäller att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en
ansökan om internationellt skydd av ensamkommande barn utan någon
familjemedlem, något syskon eller någon släkting som lagligen vistas i en
medlemsstat EUROPAPARLAMENTET OCH EUROPEISKA
UNIONENS RÅD HAR ANTAGIT DENNA FÖRORDNING med beaktande av fördraget om Europeiska
unionens funktionssätt, särskilt artikel 78.2 e, med beaktande av Europeiska kommissionens
förslag, efter översändande av utkastet till lagstiftningsakt
till de nationella parlamenten, med beaktande av Europeiska ekonomiska och
sociala kommitténs yttrande[8],
med beaktande av Regionkommitténs yttrande[9], i enlighet med det ordinarie
lagstiftningsförfarandet, och av följande skäl: (1) I Europaparlamentets och
rådets förordning (EU) nr 604/2013[10]
fastställs att den medlemsstat där det ensamkommande barnet har ansökt om
internationellt skydd är den medlemsstat som har ansvaret för att pröva
ansökan. (2) Efter det att förordning (EU)
nr 604/2013 antagits meddelade Europeiska domstolen i mål C-648/11 att när ett
ensamkommande barn utan familjemedlemmar som lagligen vistas i en medlemsstat
har lämnat in asylansökningar i fler än en medlemsstat, är det den medlemsstat
där barnet befinner sig efter att där ha lämnat in en asylansökan som ska anses
vara ansvarig. (3) Domen behandlar inte situationer
då ensamkommande barn utan familjemedlemmar som lagligen vistas i en
medlemsstat har lämnat in asylansökningar i fler än en medlemsstat och befinner
sig i en medlemsstat där han eller hon inte har lämnat in någon ansökan. För
att bestämmelserna om ensamkommande barn i denna förordning ska vara
konsekventa och för att undvika ett osäkert rättsläge bör det också föreskrivas
kriterier för vilken medlemsstat som är ansvarig i en sådan situation. (4) I enlighet med domen bör den
ansvariga medlemsstaten underrätta den medlemsstat där den första ansökan
lämnades in. Eftersom asylansökan ska prövas av en enda medlemsstat, bör den
ansvariga medlemsstaten meddela sitt beslut till den medlemsstat som tidigare
var ansvarig, den medlemsstat som undersöker vilken medlemsstat som är ansvarig
eller den medlemsstat som har uppmanats att överta ansvaret för eller återta
barnet, beroende på vad som är tillämpligt. (5) [I enlighet med artikel 3
och artikel 4a.1 i protokoll nr 21 om Förenade kungarikets och Irlands
ställning med avseende på området med frihet, säkerhet och rättvisa, fogat till
fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens
funktionssätt, har dessa medlemsstater meddelat att de önskar delta i
antagandet och tillämpningen av denna förordning.] (6) I enlighet med
artiklarna 1 och 2 i protokoll nr 22 om Danmarks ställning, fogat
till fördraget om Europeiska unionen och fördraget om Europeiska unionens funktionssätt,
deltar Danmark inte i antagandet av denna förordning, som inte är bindande för
eller tillämplig på Danmark. (7) Förordning (EU) nr 604/2013
bör därför ändras i enlighet med detta. HÄRIGENOM FÖRESKRIVS FÖLJANDE. Artikel 1 I förordning (EU) nr 604/2013 ska artikel 8.4
ersättas med följande: ”4a. Om det ensamkommande barnet
inte har någon familjemedlem, något syskon eller någon släkting som lagligen
vistas i en medlemsstat i enlighet med vad som avses i punkterna 1 och 2 ska
den ansvariga medlemsstaten vara den där det ensamkommande barnet har lämnat in
en ansökan om internationellt skydd och där han eller hon befinner sig,
förutsatt att detta är för barnets bästa. 4b. Om den sökande som avses i punkt
4a befinner sig i en medlemsstat utan att där ha lämnat in någon ansökan, ska
den medlemsstaten upplysa det ensamkommande barnet om rätten att göra en
ansökan och ge honom eller henne en faktisk möjlighet att lämna in en ansökan i
den medlemsstaten. Om det ensamkommande barn som avses i första
stycket lämnar in en ansökan i den medlemsstat där han eller hon befinner sig,
ska den medlemsstaten bli ansvarig för att pröva denna ansökan, förutsatt att
detta är för barnets bästa. Om det ensamkommande barn som avses i första
stycket inte lämnar in någon ansökan i den medlemsstat där han eller hon
befinner sig, ska ansvarig medlemsstat vara den där det ensamkommande barnet
har lämnat in sin senaste ansökan, utom om detta inte är för barnets bästa. 4c. Den medlemsstat som uppmanas
att återta ett ensamkommande barn ska samarbeta med den medlemsstat där det
ensamkommande barnet befinner sig i syfte att bedöma vad som är barnets bästa. 4d. Den medlemsstat som är
ansvarig i enlighet med punkt 4a ska om tillämpligt meddela detta till följande
medlemsstater: (a)
Den medlemsstat som tidigare var ansvarig. (b)
Den medlemsstat som undersöker vilken medlemsstat
som är ansvarig. (c)
Den medlemsstat som har uppmanats att överta ansvaret
för det ensamkommande barnet. (d)
Den medlemsstat som har uppmanats att återta det
ensamkommande barnet. Meddelanden ska sändas via det elektroniska
kommunikationsnätet ”DubliNet”, som inrättats genom artikel 18 i förordning
(EG) nr 1560/2003.” Artikel 2 Denna förordning träder i kraft den tjugonde
dagen efter det att den har offentliggjorts i Europeiska unionens officiella
tidning. Denna förordning är till alla delar
bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna i enlighet med fördragen. Utfärdad i Bryssel den På Europaparlamentets vägnar På
rådets vägnar Ordförande Ordförande [1] EUT L 180, 29.6.2013, s. 31. [2] EUT L 50, 25.2.2003, s. 1. [3] Avtal mellan
Europeiska gemenskapen och Konungariket Danmark om kriterier och mekanismer för
att avgöra vilken medlemsstat som har ansvaret för att pröva en asylansökan som
en medborgare i tredjeland har gett in i Danmark eller någon annan medlemsstat
i Europeiska unionen, och om Eurodac för jämförelse av fingeravtryck för en
effektiv tillämpning av Dublinkonventionen, EUT L 66, 8.3.2006, s. 38. [4] Avtal mellan
Europeiska gemenskapen och Republiken Island och Konungariket Norge om
kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska ansvara för
handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Island eller
Norge (EGT L 93, 3.4.2001, s.40). [5] Avtal mellan
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer
för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en
asylansökan som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (EUT L 53, 27.2.2008, s.
5). [6] Protokoll
mellan Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet
Liechtenstein om Furstendömet Liechtensteins anslutning till avtalet mellan
Europeiska gemenskapen och Schweiziska edsförbundet om kriterier och mekanismer
för att fastställa vilken stat som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan
som görs i en medlemsstat eller i Schweiz (EUT L 160, 18.6.2011, s. 39). [7] Protokoll
mellan Europeiska gemenskapen, Schweiziska edsförbundet och Furstendömet
Liechtenstein till avtalet mellan Europeiska gemenskapen och Schweiziska
edsförbundet om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat som ska
ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat eller i
Schweiz (ingånget den 24 oktober 2008, EUT L 161, 24.6.2009, s. 8) samt
Protokoll till avtalet mellan Europeiska gemenskapen, Republiken Island och
Konungariket Norge om kriterier och mekanismer för att fastställa vilken stat
som ska ansvara för handläggningen av en asylansökan som görs i en medlemsstat
eller i Island eller Norge (EGT L 93, 3.4.2001). [8] EUT C , , s. . [9] EUT C , , s. . [10] Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 604/2013
av den 26 juni 2013 om kriterier och mekanismer för att avgöra vilken
medlemsstat som har ansvaret för att pröva en ansökan om internationellt skydd
som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in i någon
medlemsstat (EUT L 180, 29.6.2013, s. 31).