23.7.2015   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

C 242/9

1.1

I syfte att genomföra Europa 2020-strategin och den europeiska agendan för integration av tredjelandsmedborgare både vad gäller tillgång till sysselsättning för kvinnor och integration av invandrare, och med anledning av att Europa behöver invandrare – trots den oroande spridning av invandrarfientlig propaganda som strider mot EU-invånarnas långsiktiga intressen – uppmanar EESK EU-institutionerna att

1.2

Förutom de åtgärder som ska vidtas för alla invandrare – män och kvinnor – uppmanar EESK medlemsstaterna att

1.3

EESK uppmanar slutligen arbetsmarknadens parter att

2.1

Under de senaste decennierna har andelen kvinnor som invandrar blivit allt större. De kvinnor som invandrar till Europa gör det för att återförenas med sin familj, eller så är de flyktingar och asylsökande. Det är också många som kommer hit för att förtjäna sitt levebröd. De lämnar sin familj i ursprungslandet och blir familjens huvudförsörjare.

2.2

De kan komma med eller utan uppehållstillstånd, med eller utan kvalifikationer på hög nivå. De migrerar frivilligt eller under tvång, och vissa är offer för människohandel. Det står klart att denna befolkningsgrupp är lika stor som diversifierad.

2.3

På grund av den åldrande befolkningen, de minskande födelsetalen och behoven av kvalificerad arbetskraft inom många sektorer står Europa å sin sida inför en stor utmaning i arbetsmarknadshänseende.

2.4

I detta sammanhang är invandrarkvinnorna en källa till kompetens och kreativitet som i dag inte utnyttjas till fullo. Det är en nödvändighet att de integreras på arbetsmarknaden. Denna integration bidrar till att till fullo göra verklighet av invandringens potential, ur både invandrarkvinnornas och EU:s synvinkel. Den stärker även integreringen i samhället och bidrar till den ekonomiska tillväxten och sociala sammanhållningen.

2.5

EESK har redan ett flertal gånger yttrat sig om invandrings- och integrationsfrågorna, och lagt fram en mängd rekommendationer som gäller både män och kvinnor (4). Vi kommer i detta yttrande inte att upprepa dessa rekommendationer.

2.6

EESK har däremot än så länge inte lagt fram några särskilda förslag när det gäller invandrarkvinnor. Jämställdhet är dock ännu inte verklighet någonstans i världen, och eftersom det finns särskilda kvinnofrågor som inte ingår i en allmän överblick så tar vi i detta yttrande upp frågan om integration av invandrarkvinnor på arbetsmarknaden.

3.1

Att kvinnors sysselsättningsgrad, precis som invandrarnas, ska öka är en av EU:s prioriteringar, och detta mål ingår i Europa 2020-strategin, den europeiska agendan för integration av tredjelandsmedborgare (5) och Europeiska rådets fleråriga program (6).

3.2

I Europa 2020-strategin anges att sysselsättningsgraden ska öka till 75 % fram till 2020, och för att detta ska bli verklighet är det nödvändigt att bättre integrera invandrarkvinnorna på arbetsmarknaden. I detta sammanhang kan den europeiska planeringsterminen vara ett värdefullt verktyg. Medlemsstaterna måste presentera åtgärder som syftar till integrering av invandrarkvinnorna och kommissionen måste lägga fram särskilda rekommendationer i denna fråga.

3.3

De särskilda förhållanden som gäller för invandrarkvinnor måste även beaktas på ett bättre sätt vid utarbetandet av den nya jämställdhetsstrategin efter 2015. Denna strategi måste bidra till att förbättra invandrarkvinnornas ställning på arbetsmarknaden, inbegripet uppmuntran av företagande.

3.4

På EU-nivå varierar invandrarkvinnornas situation kraftigt beroende på tillämpningsdirektiv.

3.5

En innehavare av ett blåkort (7) får lättare tillgång till högkvalificerade arbetstillfällen. På samma sätt har en maka till en innehavare av ett blåkort automatiskt och omedelbart allmän tillgång till arbetsmarknaden i värdlandet.

3.6

En maka som får del av familjeåterförening (8) måste däremot ibland vänta ett år innan hon kan få tillgång till ett avlönat arbete eller till egenföretagande. Detta är en frist som medlemsstaterna kan införa. Väntetiden gör kvinnan beroende av sin man, för henne bort från arbetsmarknaden och gör att hon förlorar en del av sin kompetens. För att råda bot på detta får kommissionen inte begränsa sig till att bara kontrollera genomförandet av direktivet om familjeåterförening i medlemsstaterna, utan bör planera för en översyn.

3.7

När det gäller asylsökande uppmuntrar ett arbetsförbud dem till odeklarerat arbete. Man måste därför undanröja de juridiska hindren för deras tillgång till arbetsmarknaden. Att ha ett arbete borde dessutom underlätta regleringen av vistelsen, något som redan har gett goda resultat i de medlemsstater som har gett massamnesti.

3.8

Det krävs slutligen en harmonisering av EU-instrumenten så att det blir möjligt för alla personer som är lagligen bosatta på EU:s territorium att få omedelbar tillgång till sysselsättning och individuella rättigheter vid bosättningen, oberoende av personens civilstånd.

4.

4.1.1

Arbetsmarknaden gynnar inte kvinnor, vare sig de är européer eller invandrare. Trots EU:s lagstiftningsram är balansen mellan arbete och privatliv, tillgången till sociala rättigheter och till ansvarsfulla poster, och även deltagande i det offentliga livet, svårare för kvinnor än för män.

4.1.2

Kvinnor är koncentrerade till några få sektorer (9) (hälso- och sjukvård, utbildning, offentlig administration, hotell-kaféer-restauranger, hushållsnära tjänster etc.). De arbetar oftare deltid och är även överrepresenterade när det gäller osäkra korttidskontrakt. 2014 är gapet mellan kvinnors och mäns genomsnittslön fortfarande 16,4 % (10), och skillnaden blir ännu större efter pensionen.

4.1.3

Situationen är ännu mer oroande för invandrarkvinnor: Deras sysselsättningsgrad är lägre än för infödda kvinnor. Majoriteten av dem arbetar inom ett fåtal sektorer och de är mer utsatta för otrygga förhållanden, deltidsarbete, låga löner och dåliga arbetsvillkor. Kulturella hinder i deras familj eller befolkningsgrupp kan motverka deras tillgång till sysselsättning. De kan dessutom diskrimineras vad gäller tillgång till arbetsmarknaden.

4.2.1

När man väl konstaterat detta kan man gå vidare på ett positivt sätt. Insatserna måste framför allt beakta kvinnornas särskilda situation, kompetensnivå och kunskaper i värdlandets språk, samt om de tillhör första generationens invandrare eller en senare generation.

4.2.2

Vissa åtgärder, dvs. de som hör samman med att förena arbets- och familjeliv, är desamma som för infödda kvinnor. Att ha tillgång till högkvalitativ barnomsorg som är tillgänglig ur ekonomisk och geografisk synvinkel är avgörande för invandrarkvinnorna, eftersom deras släktingar vanligen inte finns på plats för att hjälpa dem.

4.2.3

Andra åtgärder är mer inriktade på invandrarkvinnor: kampen mot rasismen, att förbättra tillgången till bostäder, sjuk- och hälsovård och sociala tjänster samt kampen mot tvångsäktenskap och månggifte m.m. Kvinnor lämnar sina länder av olika skäl: De söker respekt för sina mänskliga rättigheter och jämställdhet mellan könen och de flyr från våld mot kvinnor och ojämlikhet. De borde inte utsättas för samma svårigheter i Europa, och likväl existerar dessa problem. De drabbar även den andra generationen invandrare och förhindrar därigenom deras tillgång till sysselsättning.

4.2.4

Inom EU tas det på lokal nivå många givande initiativ för att integrera kvinnorna på arbetsmarknaden – av det civila samhället, invandrarkvinnoorganisationer eller universitet. Dessa initiativ måste stödjas och spridning av de bästa metoderna måste uppmuntras på nationell nivå och mellan medlemsstaterna.

4.3.1

För att få djupare kunskaper om invandrarkvinnornas behov och för att utarbeta en politik som är anpassad till dem, är det absolut nödvändigt att ha tillgång till bättre statistik, uppdelad på kön, nationalitet och ursprung, både på nationell nivå och på EU-nivå.

4.4.1

För att förbättra kunskaperna om mottagarsamhället och dess arbetsmarknad krävs det att invandrarkvinnorna får tillgång till information om sina rättigheter och vilka tjänster som finns, på flera språk och i samarbete med det civila samhället och invandrarnätverken. Deras bidrag måste också erkännas och stödjas.

4.5.1

Vägen mot integration och tillgång till sysselsättning går framför allt via kunskaper i värdlandets språk. Otillräckliga språkkunskaper förlänger kvinnornas isolering samt hindrar dem från att få kännedom om sina rättigheter och tillgång till offentliga tjänster. Det påverkar dessutom integreringen av deras barn. Merparten av invandrarungdomarna har sämre skolresultat än de infödda eleverna.

4.5.2

De offentliga myndigheterna måste därför tillhandahålla språkkurser för invandrarkvinnor som är tillgängliga vad gäller kostnad, plats och tid (dvs. som går att förena med hemmavarande små barn). När det gäller innehållet måste kurserna vara till nytta vid jobbsökande och kontakter med de offentliga myndigheterna.

4.6.1

Invandrarkvinnornas profil skiljer sig åt och politiken måste anpassas till dessa skillnader. Vissa har låg utbildningsnivå och begränsad yrkeserfarenhet, medan andra har omfattande universitetskvalifikationer eller yrkeskompetens.

4.6.2

Det svåraste för många av dem är att få de kvalifikationer och erfarenheter som de förvärvat i utlandet erkända, vilket är märkligt med tanke på att Europa behöver kvalificerad arbetskraft på en mängd områden. Att de emellanåt kan få vänta länge på att få sina examina erkända kan medföra att de tappar modet och förlorar sina kunskaper, och i förlängningen accepterar arbeten som de är överkvalificerade för. Invandrarkvinnor som är arbetslösa eller har ett jobb som de är överkvalificerade för innebär både en underutnyttjad resurs och ett slöseri med humankapital.

4.6.3

Man måste skapa tjänster som gör det möjligt att få erkännande av kvalifikationer som förvärvats i ursprungslandet. Arbetsmarknadens parter har också en viktig roll att spela för att underlätta erkännande av dessa kvalifikationer i kollektivavtalen.

4.6.4

Vissa sektorer, t.ex. städning, barnpassning, vård av äldre, hotell, kaféer och restauranger, jordbruket och den sociala ekonomin, kan ge möjlighet till arbete för mindre kvalificerade invandrarkvinnor, både som anställda och som företagare. Man måste dock göra dessa sektorer yrkesvärdiga och uppvärdera dem, utbilda kvinnorna i dessa yrken och erkänna att arbetstagarna inom dessa områden lämnar ett viktigt samhällsbidrag, i syfte att arbetet inom dessa sektorer ska bli till nytta för både de infödda kvinnorna och invandrarkvinnorna.

4.6.5

Ett sådant arbete kan också vara av övergångskaraktär, och det är därför viktigt att erbjuda utbildning parallellt med arbete inom dessa områden, så att kvinnorna kan utveckla sin karriär eller inrikta sig på andra yrken.

4.6.6.1

Även om inte alla invandrarkvinnor arbetar inom denna sektor så är det ofta där de hamnar under den första tiden, dels eftersom det råder stor efterfrågan, dels eftersom det är möjligt att arbeta där utan papper.

4.6.6.2

Dessa kvinnor befinner sig i en fälla: de kan inte arbeta annat än på ett odeklarerat jobb, utan något skydd. De kan inte få tillgång till en reglerad situation och inte heller till uppehållstillstånd eftersom de inte kan bevisa att de arbetar. De befinner sig sålunda i en mycket sårbar situation, och står ensamma inför en mängd arbetsgivare eller bor hos en enda arbetsgivare.

4.6.6.3

Några europeiska stater har vidtagit åtgärder som gör det möjligt att göra detta svartarbete vitt (skattelättnader i Sverige, tjänstecheckar för skatteavdrag i Belgien och Frankrike), vilket underlättar registreringsförfarandena för arbetsgivarna och ger de anställda möjlighet att få tillgång till sociala rättigheter och bevisa sin yrkesverksamhet, och på detta sätt slå in på vägen mot en reglering av sin vistelse.

4.6.6.4

Medlemsstaterna bör ratificera Internationella arbetsorganisationens (ILO) konvention 189 (11), som gör det möjligt för arbetstagare i hemmet att få samma rättigheter som andra arbetstagare, och strukturera denna sektor, såsom EESK rekommenderar i sitt yttrande ”Utveckling av hushållsnära tjänster för att höja sysselsättningsgraden och främja jämställdhet i arbetslivet” (12).

4.7.1

Forskning visar att innovations- och företagarandan är högre hos invandrare än hos den infödda befolkningen. I många länder blir de egenföretagare eller skapar nya företag, där de ofta anställer andra invandrare. Kommittén har utarbetat ett yttrande om ”Invandrade företagares bidrag till ekonomin i EU” (13).

4.7.2

För att lyckas bättre har dessa entreprenörer behov av stöd så att de får tillgång till finansiering, lär sig att göra upp affärsplaner och lär känna den ekonomiska miljön i värdlandet. Man bör ta fram särskilda initiativ för att hjälpa kvinnliga företagare och särskild vikt bör läggas vid socialt företagande.

4.7.3

Invandrarkvinnorna bör också kunna få mentorer i form av andra, mer erfarna företagare, och man bör även stödja nätverk för kvinnliga invandrarföretagare. Invandrarkvinnor bör erbjudas företagarutbildning och den bör anordnas i nära samarbete mellan arbetsmarknadens parter och det organiserade civila samhället.

4.8.1

Även om invandringen av oberoende kvinnor, som ofta har goda kvalifikationer, ökar så förändras bilden av invandrarkvinnan som ett offer för en kultur där man inte lägger stor vikt vid kvinnors rättigheter mycket långsamt. En mer positiv bild av invandrarkvinnor är nödvändig och skulle kunna tjäna som modell i invandrargrupperna. Informationskampanjer skulle kunna bidra till detta.

4.9.1

En effektiv integration kan bara bli verklighet genom partnerskap mellan alla aktörer, som EU-institutionerna, medlemsstaterna och nationella, regionala och lokala aktörer.

4.9.2

Det organiserade civila samhället – och framför allt organisationer för invandrarkvinnor – måste delta i alla stadier av den politik som förs för att integrera invandrarkvinnor på arbetsmarknaden. Dessa berörda parter kan i praktiken tillföra ett reellt mervärde på grund av sina kunskaper om den realitet som invandrarkvinnorna möter. Det här skulle även kunna bidra till att skapa en känsla av medansvar, vilket bidrar till acceptans och genomförande av politiken.

5.1

Deltagande på arbetsmarknaden är ett av de mest effektiva och mest konkreta sätten att bli integrerad i ett samhälle. Invandrarkvinnorna behöver stödjas och följas på sin väg mot integration. De måste informeras om sina rättigheter och skyldigheter i värdlandet, åtnjuta egna rättigheter, ha tillgång till utbildning, få sin kompetens validerad och få erkännande för det bidrag som de lämnar till den europeiska ekonomin och det europeiska samhället.