Utkastet till denna gemensamma sysselsättningsrapport, som föreskrivs i artikel 148 i EUF-fördraget, ingår i den årliga tillväxtöversikten som inleder den europeiska planeringsterminen för 2015. Som ett viktigt underlag för den skärpta ekonomiska styrningen underbygger rapporten de viktigaste sysselsättningsrelaterade budskapen i den årliga tillväxtöversikten. Rapportens analyser grundar sig på sysselsättningsläget och den sociala situationen i EU, genomförandet av sysselsättningsriktlinjerna[1], granskningen av de nationella reformprogrammen som ledde till de landsspecifika rekommendationer som rådet antog den 8 juli 2014 samt på utvärderingen av hur dessa hittills har genomförts.

Sysselsättningssituationen och den sociala situationen ger fortfarande anledning till oro

Höstens ekonomiska prognoser från kommissionen kännetecknas av långsam tillväxt och en hög men förhållandevis stabil arbetslöshet (24,6 miljoner arbetslösa). Skillnaderna mellan länderna är fortfarande stora, särskilt i euroområdet. Även i ganska väl fungerande ekonomier håller arbetslösheten på att bli strukturell, vilket framgår av det ökande antalet långtidsarbetslösa.

Reformerna måste även i fortsättningen stödja väl fungerande arbetsmarknader

Flera av medlemsstaterna har genomfört reformer som följer de landsspecifika rekommendationerna. Positiva effekter av reformerna tar sig uttryck i till exempel en högre sysselsättningsgrad. Fler investeringar behövs dock för att stimulera tillväxten och för att främja en gynnsam miljö som skapar arbetstillfällen med anständiga villkor.

När det gäller att bekämpa ungdomsarbetslösheten har medlemsstaterna gjort framsteg i genomförandet av ungdomsgarantier. Ytterligare insatser krävs och särskild uppmärksamhet bör ägnas offentliga arbetsförmedlingar, individanpassade aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder och yrkesutbildningar. Medlemsstaterna bör se till att de företag gynnas som erbjuder lärlingsplatser, vilket underlättar övergången från utbildning till arbete.

Investeringar i humankapitalet genom utbildningssatsningar ökar produktiviteten

Medlemsstaterna har försökt införa åtgärder som syftar till att öka tillgången på kvalificerad arbetskraft och främja vuxenutbildning. Några länder har vidtagit åtgärder för att förbättra sin grundskole-, gymnasie- och universitetsutbildning, medan andra har inriktat sig på den övergripande utbildningsstrategin. Medlemsstaterna måste fortsätta att reformera sina yrkesutbildningssystem och öka arbetstagarnas produktivitet, eftersom kompetenskraven ändras snabbt.

Skatte- och förmånssystemen bör stödja nya arbetstillfällen

Systemen för arbetslöshetsersättning bör knytas bättre till aktivering och stödåtgärder, och ytterligare åtgärder behövs för att förbättra integrationen av långtidsarbetslösa på arbetsmarknaden. Medlemsstaterna bör fortsätta, eller i vissa fall intensifiera, sina åtgärder för att minska segmenteringen på arbetsmarknaden genom att förenkla arbetsmarknadslagstiftningen.

Vissa reformer av skattesystemen har påbörjats för att minska de negativa incitamenten för ett arbete och samtidigt minska skatten på arbete för att göra det möjligt för företag att (åter) anställa unga och långtidsarbetslösa. Flera av medlemsstaterna har också uppmärksammat lönebildningen och uppmuntrar att löneutvecklingen anpassas till produktiviteten och stödjer hushållens disponibla inkomster, med särskilt fokus på minimilöner. Några medlemsstater har beaktat olika handlingsplaner för att skapa nya arbetstillfällen genom (tillfälliga) anställningar och subventionering av löner eller sociala avgifter, som ska användas för nyanställningar.

Systemen för socialt skydd reformeras

Man har börjat reformera de sociala skyddssystemen. Pensionsåldern höjs, och skillnaderna i pensionsålder mellan män och kvinnor minskar. Många medlemsstater gör det möjligt för människor att arbeta längre och få högre pension om de går i pension senare. De sociala skyddssystemen ska aktivera dem som har tillträde till arbetsmarknaden, värna om dem som är mest utestängda från arbetsmarknaden och skydda enskilda mot risker i olika skeden i livet.

Många medlemsstater ökar sina insatser för att upptäcka dem som löper högre risk att drabbas av fattigdom, särskilt barn och äldre.

Översynen av utgifterna inom vården ökar också dess effektivitet för medborgarna och ger mer valuta för pengarna.

1.       TENDENSER OCH UTMANINGAR FÖR ARBETSMARKNADEN OCH SAMHÄLLET I EU

Arbetslösheten minskar sakta men ligger kvar på en hög nivå i EU-28. Under perioden 2004–2008 minskade arbetslösheten med mer än två procentenheter, men under den finansiella och ekonomiska krisen har den ökat betydligt (figur 1). Under perioden 2008–2013 (säsongsjusterat) steg arbetslösheten i EU-28 från 7,0 % till 10,8 %. Nyare uppgifter från Eurostat visar att arbetslösheten har minskat till en nivå på 10,1 % i september 2014 (11,5 % i EA-18). Detta är den lägsta nivån sedan februari 2012 och den håller sig på en stabil nivå jämfört med augusti 2014. Detta motsvarar i absoluta tal 24,6 miljoner arbetslösa och har minskat från 26,4 miljoner sedan föregående år. Om man ser på utvecklingen över tiden för olika grupper på arbetsmarknaden, framgår det att ungdomsarbetslösheten strukturellt sett ligger över genomsnittet och att den också är känsligare för förändringar i konjunkturutvecklingen. Andelen arbetslösa bland lågutbildade är också strukturellt sett högre.[2] Arbetslösheten bland äldre arbetstagare är snarare förhållandevis låg, men för äldre arbetstagare är det i allmänhet svårare att få anställning igen om de väl blivit arbetslösa. Arbetslösheten bland män och kvinnor har legat på nästan samma nivå sedan 2009.

Figur 1: Arbetslöshetsutvecklingen under perioden 2004–2013 i EU-28 (årsdata) – alla, ungdomar, äldre respektive lågutbildade arbetstagare och kvinnor. Källa: Eurostat.

Arbetslösheten utvecklas fortfarande olika i EU men skillnaderna har slutat öka. Arbetslösheten i september 2014 varierade från en ytterlighet till en annan, från 5,0 % i Tyskland och 5,1 % i Österrike till 24,0 % i Spanien och 26,4 % (juli) i Grekland. Under förra året minskade arbetslösheten i 21 medlemsstater, medan den förblev oförändrad i ett land och ökade i sex länder. Den största minskningen noterades i Spanien, Kroatien, Ungern och Portugal. Arbetslösheten ökade ytterligare i sex medlemsstater (Frankrike, Italien, Litauen, Luxemburg, Österrike och Finland).

Långtidsarbetslösheten fortsätter att öka. Under perioden 2010–2013 (säsongsjusterat) steg långtidsarbetslösheten i EU-28 från 3,9 till 5,1 %. Utvecklingen har varit särskilt negativ i Grekland och Spanien och i något mindre omfattning i Cypern, medan stora förbättringar har noterats i de tre baltiska staterna. Under förra året ökade långtidsarbetslösheten som andel av den totala arbetslösheten ytterligare i EU–28 från 45,3 till 48,7 % (från 47,5 till 51,5 % i EA–18).

Långtidsarbetslöshet drabbar män, unga och lågutbildade mer än andra grupper på arbetsmarknaden, och slår särskilt hårt mot dem som arbetar inom yrken och sektorer som håller på att försvinna. Det allmänna tillståndet i ekonomin är fortfarande en viktig faktor när det gäller att fastställa förändringar i nivåerna och flödena till och från långtidsarbetslöshet, men det finns också stora länderspecifika effekter bland några medlemsstater (såsom Finland, Nederländerna och Sverige) som gör att en hög andel kommer tillbaka i arbete i motsats till andra medlemsstater, till exempel Bulgarien, Grekland och Slovakien. I allmänhet har en av fem långtidsarbetslösa i EU aldrig arbetat, och tre av fyra är ungdomar under 35 år, vilket innebär att det finns risk för marginalisering.[3]

Figur 2: Andel långtidsarbetslösa i % av den yrkesaktiva befolkningen – EU-28 och medlemsstaterna 2010 och 2013.                Källa: Eurostat

Ungdomsarbetslösheten är fortfarande mycket hög, men visar tecken på förbättring. I september 2014 uppgick ungdomsarbetslösheten i åldersgruppen 15–24 år i EU-28 till 21,6 % och hade minskat med 1,9 procentenheter sedan föregående år. Det finns stora skillnader mellan medlemsstaterna, och uppgifterna för juli 2014 går från 7,6 % i Tyskland och 9,1 % i Österrike till 50,7 % i Grekland och 53,7 % i Spanien. Klyftan har slutat att öka, men skillnaderna är fortfarande stora.

Andelen unga människor i åldersgruppen 15–24 år som varken arbetar eller studerar är fortfarande hög, trots att nästan 70 % av ungdomarna i EU deltog i utbildning under första kvartalet 2014. I många medlemsstater är andelen unga som varken arbetar eller studerar betydligt högre än de lägsta nivåer som noterats sedan 2008 och fortfarande nära de övre gränserna. Detta gäller särskilt för vissa medlemsstater med den högsta andelen, såsom Bulgarien, Cypern, Grekland, Spanien, Kroatien, Italien och Rumänien. Andelen är förhållandevis låg – och minskar – i Österrike, Tyskland, Danmark, Luxemburg, Nederländerna och Sverige. Under 2013 låg nivåerna över 10 % i de allra flesta medlemsstaterna. Andelen unga människor som varken arbetar eller studerar är något högre för kvinnor än för män. Under 2013 var andelen 13,2 respektive 12,7 % (totalt 13,0 %). Att andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar ökar beror i första hand på att ungdomsarbetslösheten har ökat, men också på passivitet från ungdomarnas sida. I några medlemsstater (Bulgarien, Rumänien och Italien) överstiger andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar 10 %.

Antalet ungdomar med endast grundskoleutbildning minskar successivt, och vi närmar oss målet om mindre än 10 % förtida skolavhopp 2020. Andelen ungdomar som hade endast grundskoleutbildning uppgick till 12,0 % under 2013, jämfört med 12,7 % föregående år, och det gäller män (13,6 %) i större utsträckning än kvinnor (10,2 %). Detta är dock fortfarande ett stort problem, eftersom det rör sig om ungefär 5 miljoner människor och arbetslösheten bland dem är över 40 %. I 18 medlemsstater var andelen 2013 lägre än målet om 10 % i EU 2020. I Spanien och Malta var andelen högst och uppgick till över 20 %.

Vi närmar oss målet att andelen högskoleutbildade eller motsvarande ska vara minst 40 % år 2020. Under 2013 uppgick andelen högskoleutbildade till 36,9 %, vilket är 1,2 procentenheter högre än föregående år. Den högsta andelen högskoleutbildade (över 50 %) finns i Irland, Litauen och Luxemburg. I hela EU har fler kvinnor (39,9 %) än män (31,5 %) avslutat högre utbildning.

Figur 3: Andel ungdomar som varken arbetar eller studerar i EU-28 och medlemsstaterna under det andra kvartalet av 2014 och de högsta respektive lägsta värdena sedan 2008.

 Källa: Eurostats arbetskraftundersökning, icke säsongsjusterade uppgifter, i genomsnitt 4 kvartsparter andra kvartalet 2014, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

Sysselsättningen har klarat krisåren i de flesta av medlemsstaterna, främst på grund av att sysselsättningsgraden bland äldre arbetstagare i åldersgruppen 55–64 år och kvinnor har ökat. Mellan första kvartalen 2008 och 2014 ökade andelen sysselsatta i åldersgruppen 15–64 år i EU-28 från 70,7 till 72,0 %. Skillnaderna mellan länderna var emellertid stora. Sysselsättningen ökade kraftigast i Tjeckien, Ungern, Litauen, Luxemburg, Malta och Polen och minskade mest i Danmark (om än från en mycket hög nivå) och Irland. Kvinnors sysselsättningsgrad har ökat över tiden, men är fortfarande betydligt lägre än mäns: 11,7 procentenheter första kvartalet 2014 (andelen sysselsatta män var 77,9 % och andelen sysselsatta kvinnor 66,2 %). Skillnaderna i sysselsättningsgrad mellan könen är särskilt stora i Grekland och Italien. I andra länder som Österrike, Tyskland och Nederländerna är kvinnors sysselsättningsgrad hög och många kvinnor arbetar deltid.

Sysselsättningsgraden i EU fortsätter att minska. Om det överordnade målet i Europa 2020 att nå en sysselsättningsgrad i EU på 75 % för män och kvinnor i åldersgruppen 20–64 år ska uppnås måste utvecklingen vändas. Sedan krisens början har sysselsättningen i EU-28 minskat med nästan 1,5 procentenheter, från en topp 2008 till 68,4 % under det första kvartalet 2014. Utvecklingen i medlemsstaterna har sett olika ut (figur 4). Mellan första kvartalen 2008 och 2013 minskade sysselsättningsgraden särskilt i flera sydeuropeiska länder, de baltiska staterna, Bulgarien och Irland. En kraftig ökning har däremot noterats i Luxemburg och Malta och i mindre utsträckning i Tyskland. Under det senaste året har utvecklingen varit mer måttlig, och sysselsättningen har också ökat i flera länder som haft en negativ utveckling under tidigare år.

Utvecklingen på arbetsmarknaden har inte varit jämnt fördelad. Sysselsättningsgraden för män i åldersgruppen 20–64 år har minskat med över tre procentenheter sedan första kvartalen 2008 och 2014 (från 77,4 till 74,0 %), medan den för kvinnor har minskat endast marginellt och till och med ökade något under föregående år (med 0,8 %). För äldre arbetstagare har ökningen varit kraftig (6,2 procentenheter sedan första kvartalet 2008, till 50,9 % i början av 2014, med betydande ökningar i Belgien, Tyskland, Frankrike, Ungern, Italien, Luxemburg, Nederländerna och Polen), i synnerhet för äldre kvinnor (8,4 procentenheter). Om man ser till utbildningsnivån har sysselsättningen minskat mest bland lågutbildade och ungefär lika mycket bland medel- och högutbildade. Bland medborgare i tredje länder åldersgruppen 20–64 år minskade sysselsättningsgraden i EU-28 från 62,4 % första kvartalet 2008 till 55,4 % första kvartalet 2014. När det gäller trenderna för sysselsättningen inom olika sektorer fortsätter tjänstesektorns andel att öka, på bekostnad av sysselsättningen inom industrin och jordbruket. För närvarande är fördelningen ungefär 72,5 %, 22,5 % och 5 %. Antalet fasta anställningar har visserligen minskat under krisåren, men den tyngsta bördan för anpassningen har fått bäras av tillfälligt anställda (som inte har fått sina kontrakt förlängda). Slutligen har antalet heltidsanställningar minskat med ungefär 8,1 miljoner mellan första kvartalen 2008 och 2014. Antalet deltidsanställningar har däremot ökat stadigt under de senaste åren, med 4 miljoner sedan första kvartalet 2008.

Figur 4: Sysselsättningsutvecklingen (antal anställda i åldersgruppen 20–64 år) sedan första kvartalet 2008, per medlemsstat. Källa: Eurostat, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

Sysselsättningen kommer troligen att öka något i framtiden, främst till följd av BNP-tillväxt. På medellång sikt kan man urskilja flera utvecklingstendenser som kommer att leda till ökad sysselsättning framöver, särskilt på vissa områden[4]. Tekniska framsteg kommer att skapa arbetstillfällen inom IKT-sektorn (enligt prognoserna kommer det att finnas 900 000 lediga platser här 2015). Den åldrande befolkningen förväntas också innebära att efterfrågan på vårdpersonal och vårdrelaterade tjänster sannolikt ökar på medellång sikt, trots de nuvarande och framtida åtstramningarna av de offentliga vårdsutgifterna. Vidare kan övergången till en grönare ekonomi leda till att antalet gröna jobb ökar[5]. Andra teknikberoende sektorer, såsom transportindustrin, kommer också att behöva anställa personal med medelhöga och höga kvalifikationer för att klara av ökningen av flyg- och passagerartransporterna och den höga andelen äldre anställda som förväntas ha lämnat transportsektorn 2020.

Små och medelstora företag betraktas vanligen som motorn för ökad sysselsättning. Forskning visar att under perioden 2002–2010 skapades 85 % av de nya arbetstillfällena i EU av små och medelstora företag. Däremot minskade sysselsättningen under perioden 2010–2013 inom små och medelstora företag i EU med 0,5 %. Om man bortser från byggsektorn, som hade en av sju sysselsatta inom små och medelstora företag under 2008, innebär detta en liten ökning med 0,3 %, men detta står dock i skuggan av en ökning med 2 % inom stora företag.

Hittills och i många medlemsstater förblir tillgången på krediter till den icke-finansiella sektorn svag på grund av faktorer på såväl tillgångssidan som utbudssidan inbegripet den omstrukturering av sektorn och skuldsanering som följde finanskrisen. Dessutom är bankernas utlåningsräntor i sårbara medlemsstater fortfarande höga trots den senaste tidens ECB:s åtgärder, vilket särskilt drabbar små och medelstora företag. Begränsad tillgång till finansiering kommer sannolikt också att begränsa antalet nystartade företag, vilket är oroväckande, eftersom det bland de små och medelstora företagen är de unga företagen som står för huvuddelen av nettoökningen av sysselsättningen. Bristen på dynamik i små och medelstora företags anställningsregister sedan 2010 visar de eventuella effekter på sysselsättningen som lämpliga lösningar på problemen inom finanssektorn får. Politik som främjar företagsetablering påverkar också sysselsättningen i hög grad.

Segmenteringen på arbetsmarknaden är fortfarande betydande i flera medlemsstater. Ungdomars sysselsättning kännetecknas av ett stort antal tillfälliga anställningar och deltidsanställningar, drygt 42,4 respektive 31,9 % (av den totala sysselsättningen) under första kvartalet 2014. Som jämförelse var andelen tillfälliga anställningar och deltidsanställningar mycket lägre, omkring 13 respektive 19 %, bland den totala arbetskraften. Kvinnor är överrepresenterade bland de deltidsanställda. Under första kvartalet 2014 arbetade 32 % av kvinnorna deltid jämfört med 8,3 % av männen. I Österrike, Belgien, Tyskland, Nederländerna och Förenade kungariket är andelen kvinnor som arbetar deltid över 40 %. I dagens makroekonomiska läge kan, i viss mån ofrivilliga, tillfälliga anställningar och deltidsanställningar bidra till att skapa sysselsättning[6], och på medellång till lång sikt kan de vara inkörsportar till fasta anställningar och/eller heltidsanställningar (till exempel för ungdomar). Segmenteringen visar sig också i bestående löneskillnader mellan könen och en liten andel övergångar från mindre till mer trygga anställningsformer.

I många medlemsstater har matchningen mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden blivit sämre. Trots att den genomsnittliga andelen lediga platser inte har förändrats nämnvärt under de senaste åren, har arbetslösheten ökat, vilket tyder på att matchningen på arbetsmarknaden har blivit sämre. Beveridgekurvan (figur 5) tyder på att den strukturella arbetslösheten har ökat sedan omkring mitten av 2011[7]. Om man ser till utvecklingen i medlemsstaterna, har matchningen på arbetsmarknaden blivit sämre i de flesta av medlemsstaterna, med undantag för Tyskland. Denna allmänna negativa trend beror huvudsakligen på negativa chocker i fråga om efterfrågan på arbetskraft samt bristande överensstämmelse mellan arbetskraftens färdigheter och arbetsmarknadens behov[8], vilket tyder på att bristen på möjligheter på arbetsmarknaden under den ekonomiska krisen ger hystereseffekter som måste motverkas med investeringar i humankapital och effektivare matchning.

Figur 5: Beveridgekurva för EU-28, första kvartalen 2008–2014. Källa: Eurostat, Anm.: Arbetskraftsbristsindikatorn (y-axeln) har hämtats från resultaten i EU:s företagsundersökning (andelen tillverkningsföretag som anger att produktionen begränsas av brist på arbetskraft). X-axeln avser andelen arbetslösa.

Den stigande arbetslösheten under krisen, den ökande andelen långtidsarbetslösa och den sämre matchningen som blir följden, är svåra utmaningar för de aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärderna och de offentliga arbetsförmedlingarna.

Arbetskraftens rörlighet är fortfarande begränsad inom EU, särskilt i förhållande till arbetsmarknadens storlek. Även om var fjärde EU-medborgare säger att de skulle kunna tänka sig att arbeta i ett annat EU-land under de kommande tio åren, bodde fram till 2013 endast 3,3 % av EU:s förvärvsarbetande befolkning i en annan medlemsstat. Skillnaderna mellan länderna är dock förhållandevis stora (figur 6). På grund av stora skillnader i arbetslöshet mellan EU:s medlemsstater har det ökande antalet personer som vill flytta delvis lett till ökad rörlighet sedan 2011, men endast i begränsad omfattning och inte så mycket som skulle behövas för att utjämna de enorma obalanserna mellan EU:s arbetsmarknader.[9]

Figur 6: Rörlighet per medlemsstat per antal vistelseår 2013.                  Källa: Key Features, GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering. Anm.: Rörlighet är antalet medborgare i arbetsför ålder som bodde i en annan medlemsstat under 2013, som andel av den arbetsföra befolkningen i det land där de är medborgare. Siffrorna för Malta och Slovenien är alltför låga för att vara tillförlitliga. Siffrorna för Cypern, Danmark, Estland, Finland, Luxemburg och Sverige är inte tillförlitliga på grund av ett litet urval personer.

Utbudet av kvalifikationer behöver förbättras ytterligare. Flera olika utvecklingstendenser, i synnerhet globaliseringen och den (kvalifikationskrävande) tekniska utvecklingen, har gradvis förändrat den relativa efterfrågan på olika kvalifikationsnivåer. Den relativa betydelsen av olika typer av färdigheter har också förändrats, så att både IKT-relaterade färdigheter och ”mjuka färdigheter”, såsom färdigheter i kommunikation, också har blivit viktigare för ett stort antal yrkesgrupper.

Även om den genomsnittliga utbildningsnivån har ökat över tiden, har arbetstagarnas färdigheter inte hållit jämna steg med vad som efterfrågas. En följd av dessa förändringar av den relativa efterfrågan på och utbudet av färdigheter är att högutbildade har större möjligheter till anställning än personer med medelhög eller låg utbildning. Enligt prognoserna kommer denna utveckling av arbetsmarknaden att fortsätta under de närmaste åren[10].

Europas tillväxtpotential hotas av strukturella svagheter hos kompetensbasen. Enligt färska uppgifter[11] har omkring 20 % av den arbetsföra befolkningen mycket låg kompetens. I en del länder är denna andel ännu högre (Spanien och Italien). Andelen personer med mycket hög kompetens är stor endast i ett fåtal länder (Estland, Finland, Nederländerna och Sverige). De flesta av de europeiska länderna kommer inte i närheten av de mest högpresterande länderna utanför Europa (såsom Japan och Australien). Uppgifterna om offentliga utgifter visar en ökande risk för investeringsluckor i humankapital. Investeringarna i utbildning och kunskaper är inte ändamålsenliga i Europa, vilket är ett hot mot dess konkurrenskraft på medellång sikt och mot arbetskraftens anställbarhet. I 19 medlemsstater har man skurit ned sina utbildningsutgifter i absoluta tal och 14 medlemsstater har minskat den relativa andelen av BNP som investeras i utbildning.

Löneutvecklingen gör det möjligt att börja återställa balansen. Innan krisen bröt ut noterade flera av medlemsstaterna betydande ökningar i deras nominella enhetsarbetskostnader, särskilt Lettland och Rumänien och i mindre utsträckning Estland, Litauen, Bulgarien och Irland (figur 7). Som svar på krisen har utvecklingen av den nominella enhetsarbetskostnaden i dessa länder varit mycket måttligare sedan 2009, med undantag för Bulgarien, och har till och med blivit negativ i Irland, Litauen och Lettland, och strax över noll i Rumänien. Också i Grekland och Spanien har de nominella enhetsarbetskostnaderna minskat efter krisen och efter höjningar under tidigare år. Tyskland följer ett annat mönster, eftersom det är den enda medlemsstat där de nominella enhetsarbetskostnaderna minskade före krisen, även om minskningen var liten, och har ökat under senare år. I Belgien, Sverige, Nederländerna, Österrike och i synnerhet Finland var utvecklingen av de nominella enhetsarbetskostnaderna måttlig. Den var kraftigare före krisen. För att motverka trender i de utsatta medlemsstaterna å ena sidan och i länderna med överskott å andra sidan har externa balanser återställts, vilket krävdes i synnerhet inom euroområdet. Det är viktigt att löneutvecklingen även i fortsättningen är förenlig med behoven av att rätta till externa obalanser och minska arbetslösheten och att den på lång sikt anpassas till produktivitetsvinsterna. Om den senaste tidens löneökningar i länder med överskott fortsätter kan den bristande totala efterfrågan öka.[12]

Figur 7: Utvecklingen av de nominella enhetsarbetskostnaderna i EU-28, genomsnittliga förändringar från år till år, 2003–2008 och 2009–2013.        Källa: Eurostat, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

Sänkta enhetsarbetskostnader och en återhållsam löneutveckling har endast långsamt och delvis återspeglats i lägre priser. Detta partiella genomslag kan till en del förklaras med att indirekta skatter och reglerade priser har höjts samtidigt av budgetkonsolideringsskäl.[13] Sänkta nominella arbetskostnader per enhet i ett läge med orörliga priser har lett till att arbetsinkomsternas andel av de totala inkomsterna har minskat i många medlemsstater, i synnerhet Grekland, Spanien, Irland och Portugal. De högre vinstmarginaler som blev följden har ännu inte helt åtföljts av ökade investeringar.

Skattekilen är fortfarande hög i många medlemsstater. Att skattekilen är hög och i en del fall ökar, i synnerhet för låginkomsttagare och personer som inte är de huvudsakliga familjeförsörjarna, är en viktig fråga i ett stort antal medlemsstater. En illustration av detta är att skattekilen för låginkomsttagare (67 % av genomsnittslönen) minskade under perioden 2008–2010 i de flesta länderna, men att detta följdes av en ökning under de tre närmast följande åren i nästan alla medlemsstater. Under 2013 var spannet från 20 % eller mindre i Malta (2012) och Irland till över 45 % i Belgien, Tyskland, Frankrike och Ungern.

Det som mest har påverkat den totala skattekilen har varit höjda inkomstskatter för fysiska personer. Dessa har höjts i 15 av 21 medlemsstater (figur 8, som avser 67 % av genomsnittslönen och ensamstående personer utan barn). Inkomstskatterna har höjts särskilt mycket i Portugal och Ungern, medan de har minskat avsevärt i Förenade kungariket och Grekland. Om man ser till inkomstskatter och sociala avgifter för de anställda sammantagna har pålagorna på de anställda ökat i 10 medlemsstater. För arbetsgivarna har motsvarande skattebördor ökat i tre länder. Överlag har arbetsgivarnas socialförsäkringsavgifter varit i stort sett oförändrade i de flesta av medlemsstaterna, med några få undantag. Det har skett en förhållandevis kraftig ökning i Polen och Slovakien, samtidigt som avgifterna sjönk avsevärt i Frankrike.

Figur 8: Förändringar av den totala skattekilens komponenter under perioden 2011–2013 (67 % av genomsnittslönen, ensamstående personer utan barn). Källa: OECD:s databas över skatter och förmåner. Anm.: Inga tillgängliga uppgifter för länder utanför OECD (Bulgarien, Cypern, Ungern, Lettland, Litauen, Malta och Rumänien).

Att bekämpa odeklarerat arbete är en utmaning för vissa medlemsstater. Odeklarerat arbete omfattar en mängd olika verksamheter, allt från odeklarerat arbete i ett formellt företag till svart arbete av egenföretagare, men inte olagliga varor eller tjänster. Odeklarerat arbete får flera negativa konsekvenser. Från makroekonomisk synpunkt minskar det skatteintäkterna (inkomst- och mervärdesskatterna) och underminerar finansieringen av de sociala trygghetssystemen. Ur ett mikroekonomiskt perspektiv tenderar odeklarerat arbete och andra otypiska anställningsformer som falskt egenföretagande att snedvrida konkurrensen mellan företagen och underlätta social dumpning, som förhindrar skapandet av reguljär sysselsättning med full social trygghet. Det leder också till ineffektivitet i produktionen, eftersom företag i den informella sektorn vanligen inte har tillgång till formella tjänster och resurser (till exempel lån) och inte växer. Det finns inte några fullt tillförlitliga och lättillgängliga uppgifter om skuggekonomins och det odeklarerade arbetets omfattning, men okontrollerade data tyder på att detta är ett problem i en del medlemsstater[14]. Dessutom kan omfattningen av odeklarerat arbete bli allt större på grund av flera socioekonomiska tendenser, såsom sektoriell omfördelning och internationaliseringen av ekonomin, minskning av reguljära former av arbete samt sociala problem i vissa medlemsstater.

Den ekonomiska utvecklingen påverkar i allmänhet olika delar av befolkningen på olika sätt. Inkomstskillnaderna har ökat i många medlemsstater. Kvoten mellan de 20 procenten med högst respektive lägst inkomst[15] var genomsnittligt sett oförändrad i EU under perioden 2008–2013, men det finns stor spridning och en ökande divergens vad beträffar inkomstskillnaderna i medlemsstaterna (figur 9). Ojämlikheten har ökat i de flesta av de sydeuropeiska medlemsstaterna (Spanien, Grekland, Italien och Cypern), liksom i Kroatien, Estland, Danmark, Ungern och i viss mån Irland och Österrike. Trots den senaste tidens förbättringar är ojämlikheten också särskilt bekymmersam i Bulgarien, Grekland, Lettland, Rumänien, Spanien och Litauen (se även figur V i kapitel 3).

Figur 9: Inkomstskillnader (S80/S20, förhållandet mellan inkomstkvintilerna) 2008–2012.       Källa: Eurostat EU-SILC 2013. Avser inkomståret 2012. Anm.: * Uppgifter från 2011 i stället för 2012 för Belgien, Tyskland, Irland, Grekland, Frankrike, Kroatien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Sverige och Förenade kungariket.

Risken för fattigdom och social utestängning ökade betydligt, liksom skillnaderna mellan medlemsstaterna. Från det att krisen började 2008 till 2012 har antalet européer som riskerar fattigdom eller social utestängning ökat med hela 8,7 miljoner (Kroatien inte medräknat), vilket är bekymmersamt. I EU-28 tillhörde 25,1 % av befolkningen denna grupp 2012 (figur 10).

Figur 10: Risk för fattigdom eller social utestängning 2008–2012.              Källa: Eurostat EU-SILC 2013. Avser inkomståret 2012. Anm.: * Uppgifter för 2011 i stället för 2012 för Belgien, Tyskland, Irland, Grekland, Frankrike, Kroatien, Luxemburg, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Sverige och Förenade kungariket.

Skillnaderna mellan olika åldersgrupper när det gäller fattigdomen är stora. Det är den arbetsföra befolkningen som har drabbats hårdast av krisen (figur 11, även figur IV i kapitel 3), främst beroende på att antalet hushåll med arbetslöshet eller låg arbetsintensitet har ökat, liksom fattigdomen bland förvärvsarbetande. Under 2012 hade omkring 50 miljoner människor i arbetsför ålder en inkomst som understeg 60 % av den nationella medianinkomsten i EU-28. Samtidigt levde 31,8 miljoner (31,5 miljoner 2013) människor i svår fattigdom. Under 2012 ingick 10,9 % av befolkningen i åldersgruppen 18-59 år i arbetslösa hushåll.

Figur 11: Risk för fattigdom eller social utestängning i EU-28 sedan 2005, alla, inklusive barn, personer i arbetsför ålder och äldre.  Källa: Eurostat, EU-SILC. Anm.: EU-27: genomsnitt för perioden 2005–2009, EU-28: genomsnitt för perioden 2010-2012, SILC-data för 2013 ännu inte tillgängliga.

Äldre människor (65+) har relativt sett drabbats mindre. För dem minskade risken för fattigdom eller social utestängning i de flesta av medlemsstaterna, men bland äldre drabbades kvinnor fortfarande i högre grad av fattigdom än män. Den relativa förbättringen avspeglar inte nödvändigtvis en förändring i den faktiska inkomstsituationen bland äldre, utan hänger framför allt samman med att pensionerna i stort sett har varit oförändrade, medan den arbetsföra befolkningens inkomster har stagnerat eller minskat.

För barn har risken för fattigdom eller social utestängning ökat sedan 2008 i takt med att deras föräldrars (som oftast är i arbetsför ålder) situation har förvärrats. Detta har varit fallet i över 20 medlemsstater jämfört med 2008. För hushåll med en ensamstående förälder var risken för fattigdom och social utestängning 47,8 % i EU-28 under 2012, det vill säga mer än dubbelt så stor som för familjer med två vuxna (24,4 %). Fattigdomsrisken för hushåll med en ensamstående förälder är högre i alla medlemsstater, från 35 % i Slovenien, Finland och Danmark till 78 % i Bulgarien. Familjer med tre eller flera barn löper också betydligt högre risk för fattigdom eller social utestängning (30,9 % i EU-28) än befolkningen som helhet. Män i arbetsför ålder har drabbats mer direkt av de försämrade förhållandena på arbetsmarknaden under krisen. Kvinnor löper dock fortfarande större risk för (varaktig) fattigdom eller utestängning än män, till följd av omsorgsrelaterad bortavaro från arbetsmarknaden och frivilligt eller ofrivilligt deltidsarbete.

Risken för fattigdom och social utestängning bland medborgare i tredjeländer (i åldersgruppen 18–64 år) var 2012 mycket högre (48,9 %) än för inhemska medborgare (24,3 %), vilket var en ökning med över 3 procentenheter under perioden 2012–2013.

Sedan slutet av 2013 har hushållens reala disponibla inkomster i genomsnitt ökat i EU, efter nästan fyra års nedgång (se även kapitel 3 om ytterligare diskussioner om utvecklingen av hushållens reala disponibla inkomster). Detta beror på en ökning av marknadsinkomsterna (ersättningar till anställda och egenföretagare samt kapitalinkomster) och i form av ökade sociala förmåner till hushållen[16]. Det återstår att se om förbättringarna under 2013 kommer att fortsätta. Antalet nya arbetstillfällen är fortfarande begränsat, effekterna av skatte- och bidragssystemen svaga och de senaste uppgifterna från 2014 visar på ännu en nedgång (figur 12).

Figur 12: Olika komponenters påverkan på hushållens reala disponibla inkomster.

Källa: Eurostat – sektorsräkenskaper.

De fördelningsmässiga effekterna av förändringar i skatte- och bidragssystemen har varierat mycket under de senaste åren.[17] Förändringar i skatte- och bidragssystemen har påverkat hög- och låginkomsthushåll olika beroende på hur de har varit utformade. I några länder har regressiva effekter inneburit ytterligare påfrestningar för levnadsstandarden särskilt i låginkomsthushåll. Andra medlemsstater har, genom att i större utsträckning beakta de fördelningsmässiga effekterna av sina förändringar i skatte- och bidragssystemen, lyckats undvika oproportionerligt stora konsekvenser för låginkomsthushållen. Dessa fördelningsmässiga skillnader uppstod oberoende av skillnaderna mellan åtgärdernas totala omfattning.

Totalt sett har de sociala utgifterna minskat sedan 2011, från en toppnivå 2009. I början av krisen (fram till 2009) ökade de sociala utgifterna, främst på grund av att arbetslösheten ökade, men också i mindre utsträckning till följd av andra faktorer (huvudsakligen utgifter för pensioner samt hälso- och sjukvård). Ökningstakten avtog 2010 som en återspegling av att stimulansåtgärder upphörde i kombination med den standardmässiga utfasningen av automatiska stabilisatorer i länder som höll på att återhämta sig. Sedan 2011 har de sociala utgifterna, särskilt i fråga om utgifter för vårdförmåner och vårdtjänster, minskat, trots att de ekonomiska och sociala förhållandena har försämrats (figur 13).[18]

Figur 13: Kontant- och vårdförmåners bidrag till ökningen av de reala offentliga sociala utgifterna i EU (2001–2012).                Källa: Nationella räkenskaper, beräkningar från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

Hur utgifterna för de sociala skyddssystemen har strukturerats har också påverkats av krisen. Under perioden 2007–2011 har de (faktiska) utgifterna för det sociala skyddssystemet per invånare ökat med 8 % i EU- 27 (figur 14). Det största bidraget till ökningen har varit pensionerna (höjningen av ålders- och efterlevandeförmåner stod för 44 % av den totala ökningen) samt hälsa och funktionsnedsättningar (32 %). Skillnaderna mellan medlemsstaterna är stora. De totala utgifterna för de sociala skyddssystemen per invånare ökade under perioden 2007–2011 med mindre än 5 % i fyra medlemsstater, medan de ökade med mer än 15 % i sju medlemsstater.

Figur 14: Förändringen av totala sociala utgifter per invånare 2007–2011 och efter social skyddsfunktion.

Anm.: Bidrag efter funktion till den totala ökningen av sociala utgifter (per invånare och vid en konstant prisnivå från 2005). Källa: ESSPROS.

I en del medlemsstater hade människor i utsatta situationer och med låga inkomster fortfarande svårt att få tillgång till hälso- och sjukvård. Andelen personer i den lägsta inkomstkvintilen som anger att deras vårdbehov inte har tillgodosetts ökade endast måttligt under perioden 2008–2012 i EU-27 som helhet. Stora ökningar noterades i länder som Finland, Portugal och Grekland (se figur 15). Den högsta nivån vårdbehov som inte tillgodosågs under 2012 rapporterades i Lettland, Bulgarien och Rumänien. Även om den största minskningen var i Bulgarien (-11,4 procentenheter under perioden 2008–2012), var andelen personer som inte fått sina vårdbehov tillgodosedda fortfarande hög (16,9 %) under 2012.

Figur 15: Icke tillgodosedda vårdbehov i den lägsta inkomstkvintilen 2008–2012.        

Källa: Eurostat EU-SILC 2012. Anm.: Icke tillgodosedda vårdbehov på grund av höga kostnader, långa resvägar eller väntetider. * Uppgifter för 2011 i stället för 2012 för Belgien, Irland, Luxemburg och Österrike. Inga uppgifter för 2008 finns för Kroatien och EU–28.

2.         GENOMFÖRANDET AV SYSSELSÄTTNINGSRIKTLINJERNA: SYSSELSÄTTNINGSPOLITISKA OCH SOCIALPOLITISKA REFORMER

I det här kapitlet[19] ges en översikt över de reformer och åtgärder som medlemsstaterna infört under det senaste året. Sysselsättningsriktlinjerna[20] utgör grunden för de beslut medlemsstaterna fattar om lämpliga sysselsättnings- och socialpolitiska åtgärder mot bakgrund av aktuella tendenser och med sikte på målen i Europa 2020-strategin (se kapitel 1). I den årliga tillväxtöversikten 2014 fastställdes prioriteringarna och de politiska riktlinjerna för medlemsstater som skulle lägga fram reformprogram under den europeiska planeringsterminen 2014. Dessa program har granskats, och rådet har på grundval av kommissionens förslag utfärdat landsspecifika rekommendationer. Sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd granskar i sina rapporter om bedömning av sysselsättningssituationen respektive situationen för det sociala skyddet hur väl medlemsstaterna reagerat på relevanta utmaningar och vilka framsteg de gjort. De politiska reformerna kommer att bedömas i samband med den europeiska planeringsterminen 2015.

Europeiska socialfonden stöder satsningar på att nå Europa 2020-målen, t.ex. åtgärder mot arbetslöshet, särskilt bland ungdomar, åtgärder för att tillhandahålla praktik- och lärlingsplatser för omskolning och fortbildning, stöd till utbildningsåtgärder för att motverka fattigdom och social utestängning samt åtgärder som främjar administrativ kapacitetsuppbyggnad. Under programperioden 2014–2020 kommer ESF och andra europeiska struktur- och investeringsfonder att kopplas närmare till de politiska prioriteringarna i Europa 2020-strategin, vilket tillsammans med ett tydligare fokus på resultat kommer att göra dem till starka ekonomiska stöttepelare i strategin.

Reformer har gjorts på alla de områden som beskrivs i de följande avsnitten. Framstegen på olika politikområden och i olika medlemsstater varierar dock. Det behövs alltså fler åtgärder, även om reformernas genomslag i många fall inte är märkbara än, utan kommer att visa sig med tiden. Reformernas ”värde” kan vanligen inte heller bedömas isolerat, eftersom flera reformer kanske genomförs samtidigt. Medlemsstaterna bör därför ta hänsyn till dessa faktorer när de utformar politiska åtgärder och reformer.

Nedan beskrivs i korthet könsskillnaderna på arbetsmarknaden i dag och åtgärder som kan vidtas för att öka jämställdheten. Åtgärderna beskrivs närmare i samband med de berörda sysselsättningsriktlinjerna.

Jämställdhet: Arbetsmarknaden präglas fortfarande av bristande jämställdhet[21]

Trots vissa framsteg är klyftorna mellan könen fortfarande stora. Förvärvsfrekvensen bland kvinnor är fortfarande betydligt lägre än bland män (62,8 % respektive 74 % i början av 2014). Räknat i heltidsekvivalenter är skillnaden ännu större (18,3 procentenheter 2013). Dessutom får kvinnor 16 % lägre lön för varje arbetad timme. Sammantaget leder könsskillnaderna i fråga om sysselsättning, antalet arbetade timmar och lön till betydande skillnader mellan kvinnors och mäns totala inkomster (37 % i hela EU). Eftersom pensionen grundas på livsinkomsten är det också stor skillnad på mäns och kvinnors pensioner (i genomsnitt 39 %). I samtliga medlemsstater löper fler kvinnor än män över 55 år risk att drabbas av fattigdom eller social utestängning.

Tillgången till bra omsorg till rimliga priser för barn och personer med långvarigt vårdbehov, flexibla arbetsformer och adekvata möjligheter till ledighet är fortfarande avgörande för att kvinnor ska kunna förvärvsarbeta och för att såväl kvinnor som män ska kunna förena arbete och familj. De flesta medlemsstater har gjort framsteg mot Barcelonamålen för barnomsorg sedan 2005, men endast nio medlemsstater kunde erbjuda omsorg för 33 % av alla barn under tre år 2012[22], och elva kunde erbjuda omsorg för 90 % av alla barn från tre års ålder tills de börjar skolan. Vissa länder har fortfarande ett skattesystem som avskräcker kvinnor från att börja förvärvsarbeta eller gå upp i arbetstid, särskilt genom förmåner som gör att det inte är lönsamt att arbeta heltid för den person som inte tjänar huvudinkomsten i hushållet.

Segregering på arbetsmarknaden och stereotypa könsmönster kan hindra kvinnor och män från att ta tillvara sin potential och leder till sämre matchning mellan kompetens och arbetstillfällen. Kvinnorna är nu fler än männen i utbildningen, men de är fortfarande överrepresenterade i traditionellt kvinnliga ämnen, såsom vård och omsorg, humaniora och undervisning, medan områden som naturvetenskap, teknik och matematik fortfarande är mansdominerade.

Det har vidtagits åtgärder för att höja förvärvsfrekvensen bland kvinnor och förbättra möjligheterna att förena arbete och familj, men åtgärdernas omfattning och nivå varierar mellan medlemsstaterna. Syftet med de åtgärder som vidtagits av medlemsstaterna är att (fortsätta) öka tillgången på barnomsorg, ändra reglerna för föräldraledighet eller införa flexibla arbetstidsvillkor. Initiativen för att minska löneskillnaderna mellan kvinnor och män har däremot varit färre, liksom initiativen för att minska skattemässiga hinder för kvinnor att komma in på eller stanna kvar på arbetsmarknaden. En del medlemsstater har försökt motverka fattigdom bland barn eller anpassat förmånssystemet så att det stöder familjer och föräldrar som är låginkomsttagare. I många länder planeras en (gradvis) utjämning av kvinnors och mäns pensionsålder, men i vissa fall har man även vidtagit åtgärder för att främja äldre kvinnors deltagande på arbetsmarknaden eller ändrat reglerna för hur man tjänar ihop pensionspoäng.

2.1 Sysselsättningsriktlinje nr 7: Öka deltagandet på arbetsmarknaden och minska den strukturella arbetslösheten

Medlemsstaterna har fortsatt med moderniseringen av lagstiftningen om anställningsskydd för att främja den dynamiska kraften på arbetsmarknaden och motverka segmentering. Kroatien har antagit en ny arbetslag som möjliggör flexibla anställningsavtal, bl.a. för deltidsanställda, säsongsarbetare och anställda hos bemanningsföretag. Lagen innehåller även mindre strikta bestämmelser om arbetstid och förenklar uppsägningsförfarandena. Den nya lagen utgör andra delen i Kroatiens reform av landets arbetslagstiftning. Efter ett omfattande avtal mellan arbetsmarknadsparterna i Nederländerna håller man på att förenkla uppsägningsförfarandena, bl.a. genom att sätta ett tak på avgångsvederlag och koppla avgångsvederlag till anställningstid istället för ålder, samt skärpa reglerna för tillfälliga anställningar för att hindra segmentering på arbetsmarknaden och reformera systemet för arbetslöshetsförmåner. Spanien har tagit fram förenklade avtalsmallar för företagen, förtydligat förfarandena vid kollektiv uppsägning och försökt främja deltidsarbete genom incitament vad gäller avgifter och ökad flexibilitet vad gäller användning av ytterligare timmar. Italien har lättat på villkoren för företag som vill använda visstidsavtal och lärlingsavtal, och en ny, omfattande reform av anställningsskyddet och av olika aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder bereds för närvarande i parlamentet. I Slovakien infördes en begränsning som innebär att arbete får utföras utanför ett ordinarie anställningsförhållande i högst ett år.

Medlemsstaternas förmåga att avsevärt öka kvinnornas förvärvsfrekvens beror till stor del på tillgången till bra barnomsorg till överkomligt pris. Uppgifter från OECD bekräftar att barnomsorg är en viktig faktor i kvinnors arbetsmarknadsdeltagande. Flera länder har byggt vidare på de åtgärder som tidigare införts eller har anslagit ytterligare medel för barnomsorg (Österrike, Tyskland, Irland, Malta och Polen), medan andra nyligen har börjat förbereda ny lagstiftning eller nya projekt (Tjeckien, Slovakien). Malta införde i april 2014 gratis barnomsorg till alla familjer där båda föräldrarna förvärvsarbetar. Barnomsorgen erbjuds under föräldrarnas arbetstid samt en extra timme per dag för att täcka resor till och från arbetet. I 2014 års budget förutsågs dessutom en avgiftsfri tjänst för förvärvsarbetande föräldrar med barn på daghem eller i statliga lågstadieskolor. Tjänsten innebär att de föräldrar som vill kommer att kunna lämna sina barn på skolan en timme innan skoldagen inleds. I Tjeckien har lagen om barngrupper godkänts av parlamentet, efter flera års fördröjning. Målet är att göra det lättare att erbjuda barnomsorg utanför den offentliga dagvården.

Flera länder har vidtagit åtgärder för att skapa mer flexibla arbetsformer eller för att ändra reglerna för föräldraledighet (Förenade kungariket, Spanien, Polen, Tyskland, Finland). I Förenade kungariket fick alla arbetstagare rätt att ansöka om flexibel arbetstid från och med 2014. I samband med ändringen av lagen om främjande av sysselsättning och arbetsmarknadsinstitutioner infördes ett bidrag för distansarbete i Polen den 2 maj 2014 som ska göra det möjligt att anställa arbetslösa föräldrar (med minst ett barn under sex år) som återvänder till arbetsmarknaden eller som sagt upp sig för att vårda någon annan anhörig. I Italien har man i samband med den arbetslagstiftning som diskuteras för närvarande föreslagit att reglerna för moderskapsledighet ska ändras. I Tyskland träder nya regler för föräldraförmåner i kraft i januari 2015, vilket ska uppmuntra föräldrar att dela ansvaret för omvårdnad av barnen och för förvärvsarbete.

Färre initiativ har tagits för att minska löneskillnaderna mellan könen. I Österrike har det sedan 2013 varit obligatoriskt för företag med fler än 250 anställda att utarbeta rapporter om lika lön och från och med 2014 gäller samma skyldighet företag med fler än 150 anställda.

Skatteåtgärder har föreslagits i samband med den nya arbetslagstiftningen i Italien, och Malta har höjt skatteavdraget för föräldrar som väljer privat barnomsorg (från 1 300 till 2 000 euro). I Förenade kungariket kommer ett skattefritt barnomsorgssystem att införas 2015 för förvärvsarbetande föräldrar, för att ersätta det nuvarande systemet med vouchers och direktavtal med den som tillhandahåller barnomsorgen. De familjer som omfattas av systemet kommer att få 20 % av de årliga barnomsorgskostnaderna för avgifter på högst 10 000 brittiska pund per barn.

Flera medlemsstater har sett över lönebildningen för att främja en löneutveckling som är anpassad till produktiviteten. Andra medlemsstater har försökt stödja hushållens disponibla inkomst, med fokus särskilt på minimilönerna. I Tyskland kommer en allmän minimitimlön på 8,50 euro att införas den 1 januari 2015, dock med vissa undantag under en övergångsperiod fram till slutet av 2016. Estland, Rumänien och Slovakien har höjt den nationella lägsta minimilönen i ett försök att minska antalet arbetande fattiga, medan Förenade kungariket har skärpt sanktionerna för arbetsgivare som inte följer kraven på nationell minimilön. I Österrike utvidgades skyldigheten att i arbetsplatsannonser ange den minimilön som fastställts i kollektivavtal även till arbetsgivare i branscher utan kollektivavtal. Portugal har i sin tur inom ramen för omfattande reformer sänkt lönerna för högavlönade offentliganställda.

Vissa åtgärder har vidtagits för att minska skattekilen på arbete, särskilt för mindre gynnade personer, och stimulera efterfrågan på arbetskraft och konsumtionen. Belgien har sänkt de sociala avgifter som betalas av låginkomsttagare, befriat arbetsgivare i vissa sektorer från sociala avgifter på löner för övertidsarbete och utvidgat undantaget för källskatt för arbetstagare. I Italien sänktes inkomstskatterna för låginkomsttagare under 2014 och de regionala skatterna för arbetsgivare har skurits ned permanent med 10 %. Den spanska regeringen godkände ett förslag till skattereform som innebär att skattesatserna minskas från sju till fem, att marginalskatterna minskas något och att det undantagna beloppet ökar. Reformen ska införas gradvis under 2015 och 2016. Slovakien ökade inkomstgränserna för studenter som är befriade från sociala avgifter, medan Estland kommer att höja inkomstskatteavdraget från den 1 januari 2015. I samband med ett omfattande budgetpaket har Lettland minskat skattebördan särskilt för familjer, genom att höja tröskeln för skyldigheten att betala personlig inkomstskatt och sociala avgifter. Frankrike genomförde för första året ett inkomstbaserat skatteavdrag för företag, och kommer 2015 att komplettera detta med sänkta arbetsgivaravgifter och åtgärder för att minska inkomstskatten för medelinkomsttagare och låginkomsttagare.

En del medlemsstater har satsat mer på att motverka odeklarerat arbete. I Slovenien har lagen om förebyggande av odeklarerat arbete och sysselsättning ändrats. Ett vouchersystem har tagits i bruk för övertidsarbete, tullen har fått befogenhet att kontrollera olagligt arbete och straffen har skärpts. Kroatien tillsatte i augusti 2014 en kommitté mot odeklarerat arbete, med uppdraget att utvärdera befintliga åtgärder, övervaka genomförandet av dem och föreslå ändringar eller nya åtgärder.

Rådets rekommendation om att inrätta en ungdomsgaranti blev upptakten till en omfattande strukturreform med många olika aktiva arbetsmarknadsåtgärder i medlemsstaterna. Alla medlemsstater lade 2014 fram planer för genomförandet av ungdomsgarantin och diskuterade dem med kommissionen. Hur planerna genomförs kommer att vara avgörande, men de insatser som redan gjorts är lovande.

Vissa medlemsstater har fokuserat på att förbättra den offentliga arbetsförmedlingens tjänster till unga. I Belgien har den offentliga arbetsförmedlingen i Brysselområdet, Actiris, grundat en särskild tjänst för ungdomsgarantin för att hjälpa unga arbetssökande att hitta jobb eller praktikplatser. Rumänien har startat två pilotprojekt som lett till att det skapats 27 ungdomsgaranticentrum (med stöd från ESF) som ska fånga upp unga som varken arbetar eller studerar och erbjuda dem integrerade paket med individanpassade tjänster. Spanien har infört en strategi för aktivering och sysselsättning för 2014–2016. Strategin är det viktigaste politiska verktyget för samordning av en övergång till aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder fokuserade på resultat. I Italien har det skapats integrerade e-portaler där man kan registrera sig direkt och få tillgång till ett nationellt register som gör det möjligt att automatiskt verifiera att kraven är uppfyllda och att förmedla erbjudanden.

Målinriktade anställningsstöd och startbidrag har i vissa medlemsstater använts för att aktivera unga arbetssökande. Nederländerna införde ett skatteavdrag för företag som anställer unga som får arbetslöshetsförmåner eller socialt bistånd för en period på minst två år, medan Polen befriat arbetstagare under 30 år från sociala avgifter. Andra medlemsstater har infört nya former av anställningsstöd för att främja skapandet av arbetstillfällen för andra långtidsarbetslösa. Allmänna stödåtgärder för att uppmuntra nyanställning har införts eller förstärkts i Portugal, Malta, Grekland, Spanien och Cypern. T.ex. i Malta kan arbetsgivare som nyanställer få lönesubventioner motsvarande högst halva grundlönen och de sociala avgifterna i ett års tid, medan Spanien har godkänt en schablonsats på sociala avgifter under högst två år (tre för småföretag) för företag som anställer nya arbetstagare med tillsvidareavtal, även deltid. Spanien beviljar även särskilda bidrag för unga som omfattas av ungdomsgarantin och som anställs med tillsvidareavtal. Malta har infört ett särskilt stöd för äldre arbetstagare, bland annat skatteavdrag som täcker kostnaderna för utbildning.

I samband med genomförandet av ungdomsgarantin har många medlemsstater dessutom vidtagit åtgärder för att förbättra den offentliga arbetsförmedlingens tjänster och samordningen på regional nivå. Inom ramen för en omfattande aktiveringsstrategi 2014–2016 har Spanien tagit fram en gemensam förteckning över arbetsförmedlingstjänster, bestående av en enhetlig uppsättning åtgärder som ska genomföras i samtliga spanska regioner. Målet är att garantera tillgång på lika villkor för alla arbetssökande, individanpassade tjänster, effektivitet, insyn, resultatinriktning och integration mellan olika administrativa nivåer. Finland kommer att skärpa kravet på att ta emot arbeten som erbjuds av den lokala arbets- och näringsbyrån om pendelavståndet är högst tre timmar per dag, och kommer även att finslipa sysselsättningsplanerna för långtidsarbetslösa, så att de erbjuds aktiveringsåtgärder inom tre månader.

Olika former av startbidrag har tagits fram i många länder i EU, och inte mindre än nio medlemsstater (Malta, Kroatien, Spanien, Litauen, Grekland, Polen, Frankrike, Portugal och Irland) har infört incitament för att uppmuntra arbetslösa att starta eget. Irland har inom ramen för sin handlingsplan för sysselsättning föreslagit att lokala företagsbyråer grundas i samarbete med ett kompetenscentrum för företagen, att en ny fond för unga företagare grundas för att stödja företagsetablering och utvidgning samt att skatterna för företagare förenklas. Portugal har infört ett nytt program kalla Investe Jovem som ger ekonomiskt stöd till unga som vill starta eget.

2.2 Sysselsättningsriktlinje nr 8: Utveckla en kvalificerad arbetskraft som motsvarar arbetsmarknadens behov och främja livslångt lärande

Behovet av att förbättra kompetensutbudet och främja vuxenutbildningen ledde till politiska åtgärder i flera medlemsstater[23]. Medlemsstaterna har infört åtgärder som syftar till att öka tillgången på kvalificerad arbetskraft och främja vuxenutbildning, ofta i kombination med reformer av yrkesutbildningen.

I Danmark har man som en del av en bred politisk överenskommelse om ett tillväxtpaket tagit initiativ inom ett trepartsavtal mellan regering, arbetsgivare och arbetstagare till stöd för kompetensutveckling av lågkvalificerade och för fortbildning på högskolenivå för kvalificerade arbetstagare. Överenskommelsen om att stärka lågkvalificerade och kvalificerade arbetstagares möjligheter att delta i yrkesutbildning kommer att nå ytterligare 160 000 personer under åren 2014–2020. I Grekland ska en färdplan för yrkesutbildning, en del av samförståndsavtalet inom det ekonomiska anpassningsprogrammet, öka antalet platser inom och förbättra lärlingsutbildningen och yrkesutbildningen. I Litauen ändrades lagen om icke-formell vuxenutbildning och fortbildning, och den nya versionen (antagen den 10 juli 2014) träder i kraft den 1 januari 2015. Enligt lagen ska bl.a. samordningen av vuxenutbildningen mellan statlig och kommunal nivå förbättras, medan nya upplägg för finansiering av vuxenutbildningen ska införas och anställda ska få ledigt för icke-formell utbildning. Under rapporteringsperioden ingick även regeringarna avtal med arbetsgivarorganisationer i olika branscher i syfte att förbättra balansen mellan tillgång till och efterfrågan på kvalificerad arbetskraft. I Cypern har de offentliga högskolorna enats om att öka omfattningen och bredden på de program som erbjuds i distansundervisningen. Det nya moderna lärlingsprogrammet har införts och täcker två nivåer: förberedande utbildning (för ungdomar som inte gått ut gymnasiet) och kärnutbildning (där man får kvalifikation som ”yrkesskicklig hantverkare”). I Malta inledde regeringen en strategi för åren 2014–2019 för att ta itu med analfabetism.

I Polen trädde en ny lag i kraft den 1 oktober 2014 som möjliggör gemensamma utbildningar, varvad utbildning i samarbete med arbetsgivare och tremånaders lärlingsutbildningar på högskolor med yrkesprofil. Dessutom regleras övervakningen av utexaminerades karriärer och kvaliteten i den högre utbildningen. Universitet och högskolor ska kunna erkänna kunskaper och färdigheter som förvärvats under yrkesutbildning eller arbete och beakta dem i en examen. Den nya lagen ger dem som arbetar, vill byta karriär eller komplettera sin utbildning möjlighet att studera. I Frankrike har en lag om reform av yrkesutbildningen genomförts, som bl.a. omfattar ett nytt personligt utbildningskonto och en ändrad finansiering av yrkesutbildningen för att täcka finansieringen bättre och ge anställda och arbetssökande bättre tillgång till yrkesutbildning.

Ett antal medlemsstater har infört åtgärder för att underlätta övergången från skola till arbetsliv, vilket också kommer att bidra till en heltäckande ungdomsgaranti.

I Frankrike infördes ett program för att ge en nystart åt lärlingssystemet. Systemet ska bli mer inriktat på kompetensbrister och omfattar incitament till arbetsgivare som anställer lärlingar liksom möjligheten för ungdomar att få fast anställning efter en lärlingstid. Reformen ska börja gälla 2015. I Irland erbjuder kampanjen Skills to Work arbetssökande information på internet om vilka möjligheter de har till grundläggande utbildning, omskolning eller yrkeserfarenhet inom nya och framväxande branscher. I Lettland erbjuder ett nytt sommarprogram för gymnasister en månads betald praktik på företag eller hos kommuner som en inledande arbetslivserfarenhet och introduktion till de olika färdigheter som krävs för anställning.

Kvinnorna är nu fler än männen i utbildningen, men de är fortfarande överrepresenterade i traditionellt kvinnliga ämnen, såsom vård och omsorg, humaniora och undervisning, medan områden som naturvetenskap, teknik och matematik fortfarande är mansdominerade. I exempelvis Tyskland finns det ett program, medfinansierat av Europeiska socialfonden, för att locka fler sökande, främst män, till barnomsorgen.

2.3 Sysselsättningsriktlinje nr 9: Förbättra utbildningssystemens kvalitet på alla nivåer och öka deltagandet i högre utbildning

Alla medlemsstater har lämnat in genomförandeplaner för en heltäckande ungdomsgaranti, inom den tidsfrist som Europeiska rådet fastställt.

De flesta medlemsstaterna har satsat på att förbättra sina yrkesutbildningssystem så att de bättre motsvarar arbetsmarknadens behov (Belgien, Tjeckien, Danmark, Estland, Spanien, Frankrike, Ungern, Irland, Italien, Lettland, Litauen, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Sverige och Förenade kungariket), i allmänhet kopplat till systemen för ungdomsgaranti och åtagandena inom den europeiska alliansen för lärlingsutbildning. Flera länder har ändrat lagstiftningen om yrkesutbildningssystemen (Danmark, Grekland, Spanien, Frankrike, Ungern, Irland, Portugal, Slovakien och de belgiska regionerna).

De belgiska regionerna har intensifierat samarbetet mellan aktörer och strategier på utbildningsområdet och på sysselsättningsområdet för att göra yrkesutbildningen mer relevant för arbetsmarknadens behov. Spanien har inlett reformer för att införa ett yrkesutbildningssystem där teori varvas med praktik och anpassa det till arbetsmarknadens behov. I Frankrike ökar den nya lagen om livslångt lärande och yrkesutbildning stödet till lärlingsplatser för lågutbildade. Rumänien har lagt fram ny lagstiftning om subventionerad praktikutbildning för högskoleutbildade. Sverige har infört åtgärder för att underlätta övergången från skola till arbetsliv genom lärlingsplatser och hjälpa unga få arbetslivserfarenhet. I Estland har ökade medel anslagits till yrkesutbildning för vuxna. I Portugal har läroplanerna för yrkesutbildningen ändrats och ett nätverk har byggts upp för yrkesutbildningscentrum. Det finns också nya yrkeskurser på primär (14 år) och sekundär nivå (åldrarna 15–17 år). I Danmark antogs reformen av yrkesutbildningen i juni 2014 och ska börja gälla läsåret 2015–2016. Reformen är tänkt att bidra till att fler unga går färdigt ett yrkesutbildningsprogram och bidra till den danska utbildningsgarantin för alla unga som vill ha grundläggande yrkesutbildning.

Medlemsstaterna har i mindre grad satsat på att tillämpa referensramar för kvalifikationer. Österrike inrättade en kontaktpunkt för erkännande av utländska kvalifikationer för att förbättra migranternas möjligheter och motverka felmatchningar. Kroatien har inrättat en nationell referensram för kvalifikationer för att reglera kvalifikationssystemet och förbättra utbildningen genom att anpassa den till arbetsmarknadens behov.

Några medlemsstater har reformerat sina system för högre utbildning. Reformer av systemen för högre utbildning har inletts i Österrike, Tyskland, Estland, Grekland, Litauen, Luxemburg, Polen och Förenade kungariket. Ett antal reformer omfattar även ökad medelstilldelning till grupper med särskilda behov (Österrike, Tyskland, Estland, Luxemburg och Förenade kungariket).

Österrike kommer att öka det ekonomiska stödet till studerande med egna barn, anställda studerande och gifta studerande. Tyskland kommer att höja trösklarna och ge mer ekonomiskt stöd särskilt till ungdomar vars föräldrar har låga inkomster (fr.o.m. 2016). Luxemburg har ändrat villkoren för ekonomiskt stöd för att beakta sociala aspekter. I Förenade kungariket tillhandahålls medel för att öka antalet ingenjörer och uppmuntra kvinnor att söka sig till den sektorn.

Ett antal medlemsstater har vidtagit åtgärder för att förbättra sin grund- och gymnasieutbildning (Österrike, Estland, Grekland, Spanien, Ungern, Irland, Malta, Slovakien, Förenade kungariket), medan andra ägnade sig åt den övergripande utbildningsstrategin (Kroatien och Litauen).

Några medlemsstater (Österrike, Nederländerna, Estland, Irland och Sverige) förbättrade lärarnas villkor och löner eller ökade antalet tillgängliga lärare. Estland höjde minimilönen för lärare för att göra läraryrket attraktivare, och håller på att genomföra reformer av gymnasierna och yrkesutbildningen. Irland har budgeterat för ytterligare 1 400 lärare och för att upprätthålla det befintliga antalet resurslärare för elever med särskilda behov. Spanien har tidigarelagt valet av utbildning till tredje och fjärde klass i den sekundära utbildningen (15 och 16 års ålder) och infört nya utvärderingar i tredje och sjätte klass i den primära utbildningen (9 och 12 års ålder). Den danska regeringen har enats om en reform av den statliga obligatoriska utbildningen (primär och lägre sekundär utbildning), som träder i kraft läsåret 2014–2015.

Den portugisiska regeringen genomför ett program för lärarfortbildning, och skolor med särskilda avtal om självständighet får nu ha större flexibilitet i sina läroplaner.

2.4 Sysselsättningsriktlinje nr 10: Främja social delaktighet och bekämpa fattigdom

Många politiska reformer på detta område har varit inriktade på att se till att systemen för social trygghet kan

se till att arbetsföra personer aktiveras och får möjlighet att delta på arbetsmarknaden, skydda dem som (tillfälligt) exkluderats från arbetsmarknaden och/eller inte kan delta på den, förbereda enskilda på potentiella risker under deras liv genom investeringar i humankapitalet.

A. Medlemsstaterna ökar sina satsningar på stärkta aktiva arbetsmarknadspolitiska åtgärder, reformer av det sociala stödet och arbetslöshetsförsäkringarna och målinriktade åtgärder för dem som löper särskilt hög risk att drabbas av fattigdom. Flera medlemsstater håller på att införa eller förstärka aktiveringsåtgärder som ett led i strategierna mot vuxenfattigdom (Österrike, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Spanien, Irland, Italien, Lettland, Nederländerna och Slovakien). Reformer av social- och arbetslöshetsförsäkring pågår i flera medlemsstater (Belgien, Grekland, Cypern, Irland, Kroatien, Italien, Litauen, Luxemburg, Polen, Portugal, Rumänien och Förenade kungariket). I Belgien ska en reform av arbetslöshetsförmånerna garantera en lämplig avvägning mellan förmåner och effektiv jobbsökarassistans och utbildning. Cypern har som ett led i sin reform av trygghetssystemet infört en garanterad minimiinkomst (GMI) som ersätter det gamla systemet för socialt bistånd. Några medlemsstater (Belgien, Estland, Spanien, Malta och Förenade kungariket) har vidtagit särskilda åtgärder med inriktning på grupper som löper högre risk att drabbas av fattigdom, särskilt ungdomar, barnfamiljer och personer med funktionsnedsättning (Österrike, Belgien, Cypern, Finland, Irland, Lettland, Sverige och Förenade kungariket). Ett par medlemsstater (Frankrike och Sverige) redovisade också åtgärder för att främja jämställdheten.

B. Samtidigt har medlemsstaterna inlett reformer för att skydda dem som tillfälligt inte delar eller som inte kan delta på arbetsmarknaden. Här har en del medlemsstater stärkt sin socialpolitik för att trygga välbefinnandet hos barn och äldre och byggt ut förmånerna, medan andra medlemsstater har vidtagit särskilda åtgärder mot barnfattigdom. Till följd av ökad oro för den tilltagande barnfattigdomen har åtgärder mot barnfattigdom intensifierats i ett antal medlemsstater (Bulgarien, Estland, Spanien, Irland, Italien, Litauen, Lettland och Rumänien). I Bulgarien är de viktigaste åtgärderna inom den nationella strategin för minskad fattigdom och ökad social inkludering 2020 bland annat följande: höjda månatliga barnbidrag för det andra barnet och för tvillingar, för barn med bestående funktionsnedsättning samt ekonomiskt stöd till uppvärmningskostnaderna för äldre och barn. Irland har inlett ett nytt evidensbaserat program för att bekämpa barnfattigdom genom mer förebyggande och tidiga insatser, vilket bedömdes som framgångsrikt efter pilotfasen. Italien har infört ett stödsystem för barnfamiljer, med passiva åtgärder, aktiveringsåtgärder och tjänster. I Lettland har betydande framsteg gjorts för att bekämpa barnfattigdom, t.ex. ökade barnrelaterade förmåner och ökat stöd till ensamstående föräldrar från och med 1 januari 2014. Den lettiska regeringen har också höjt gränsen för frihet från inkomstskatt för familjemedlemmar. I Estland beslutade regeringen i juni 2014 att avsevärt höja det generella barnbidraget och det behovsprövade barnbidraget och barns existensminimum med verkan från januari 2015.

Medlemsstaterna har satsat på investeringar på det sociala området genom att öka tillgången till förskoleverksamhet och barnomsorg. En del medlemsstater (Österrike, Bulgarien, Tjeckien, Tyskland, Estland, Frankrike, Ungern, Litauen, Lettland, Polen och Förenade kungariket) har tagit initiativ för att öka antalet barn i förskoleverksamheten som ett led i strategierna för bättre möjligheter för barn. Tyskland har gjort vissa framsteg med att öka tillgången till heltidsbarnomsorg, men bara begränsade framsteg med att öka tillgången till heldagsskolor. I Frankrike innehåller den fleråriga planen mot fattigdom och social utestängning riktade åtgärder för barnfamiljer, t.ex. bättre tillgång till skolmåltider och fler barnomsorgsplatser (10 % reserverade för barn till låginkomsttagare). Irland har infört subventionerade fritidshem för att hjälpa låginkomsttagare och arbetslösa att ta sig tillbaka in på arbetsmarknaden och inrättat barnomsorg för arbetslösa som deltar i lokala arbetsmarknadspolitiska åtgärder för utbildning och erfarenhet till stöd för en återgång till arbetsmarknaden. Malta erbjuder ett nytt system fri förskoleverksamhet och barnomsorg i offentlig och privat regi till hushåll där föräldrarna arbetar eller studerar.

En ny fördelning mellan tid i arbete och tid som pensionär är ett viktigt inslag i pensionsinitiativen, eftersom pensionsåldern höjs och görs jämställd nästan överallt. Som svar på de demografiska påfrestningarna på pensionssystemen inser medlemsstaterna i allt högre grad att man behöver arbeta längre för att kompensera för den ökade medellivslängden och låta människorna kompensera lägre ersättningsnivåer med längre intjänandeperioder. De senaste åren har medlemsstaterna antagit (bl.a. Cypern, Spanien, Frankrike, Irland, Ungern och Lettland) eller genomfört (bl.a. Danmark och Förenade kungariket) en höjning av pensionsåldern för kvinnor eller män. Totalt 25 av de 28 medlemsstaterna har nu lagstiftat om pågående eller framtida höjningar av pensionsåldern. I många fall åtföljs höjningen av en successiv likställning av pensionsåldern för män och kvinnor (Tjeckien, Estland, Grekland, Kroatien, Italien, Litauen, Malta, Polen, Rumänien, Slovenien, Slovakien och Förenade kungariket). Tyskland har genom att utöka pensionsförmånerna (s.k. Mütterrente) till föräldrar som fått barn före 1992 strävat efter att åtgärda en del av följderna av avbrott i yrkeslivet och deltidsarbete. I flera medlemsstater behövs dock ökade satsningar för att ta itu med andra viktiga faktorer bakom könsskillnaderna i pensioner.

Fler länder knyter pensionsåldern till den ökade medellivslängden. Förenade kungariket och Portugal följer nu efter det stigande antalet länder (Cypern, Danmark, Grekland, Italien, Nederländerna och Slovakien) som efter att först ha höjt pensionsåldern för att täcka tidigare ökningar av medellivslängden nu har valt att införa en explicit koppling mellan pensionsåldern och framtida ökningar av medellivslängden. Några medlemsstater har dock allvarliga betänkligheter om detta.

För att höja den faktiska pensionsåldern vidtar alltfler medlemsstater åtgärder för att minska tillgången till förtida pension. De huvudsakliga reformåtgärderna är bl.a. strängare villkor för förtida pension (högre minimiålder, längre intjänandeperiod och lägre förmåner) och ökad fokusering på aktiveringsåtgärder (Belgien, Cypern, Spanien, Kroatien, Portugal och Slovenien). Några länder minskar också tillträdet till ofta använda alternativa vägar till förtida pension såsom förlängda arbetslöshetsförmåner (t.ex. Spanien) eller sjukförmåner (t.ex. Österrike och Danmark). I flera länder (bl.a. Österrike, Belgien, Bulgarien, Kroatien, Luxemburg, Malta och Rumänien), däribland några av dem som nu senast reformerat sina system, tenderar fortfarande möjligheterna till förtida pension att underminera pensionssystemets tillräcklighet och långsiktiga hållbarhet. Andra länder har underlättat tillgången till förtida pension för personer med långa intjänandeperioder och hög arbetsbelastning. I Lettland och Portugal gjordes detta på grund av de ökande sysselsättningsproblemen för vissa grupper av äldre arbetstagare. I Danmark har syftet varit att kompensera obalanserna i tidigare reformer som minskade möjligheterna till förtida pension. I Tyskland var målet att öka förmånerna för personer som börjat arbeta tidigare, medan målet i Bulgarien främst var inriktat på att lindra bördan för arbetstagare som uträttat tungt arbete.

Fler medlemsstater öppnar möjligheter för människor som vill förlänga sin yrkeskarriär och öka sin pension genom att skjuta upp pensioneringen. I Frankrike höjdes åldern då privata arbetsgivare kan tvångspensionera en arbetstagare från 65 till 70 år. Många pensionssystem har incitament att arbeta efter den normala pensionsåldern, t.ex. högre intjänandesatser eller en pensionsbonus vid senarelagd pensionering (bl.a. Danmark, Finland och Frankrike). Fler länder mjukar upp reglerna så att pension kan kombineras med inkomst av tjänst (Belgien, Nederländerna och Slovenien). Det bör särskilt framhållas att en del länder i allt högre grad kompletterar pensionsreformerna med åtgärder för aktivt åldrande på arbetsplatsen och arbetsmarknaden (bl.a. Belgien, Frankrike och Slovenien). Men satsningarna på detta område är i många medlemsstater fortfarande alldeles för begränsade och otillräckligt samordnade.

Som en del av budgetkonsolideringarna har indexregleringen av pensionerna ändrats eller tillfälligt frusits i flera medlemsstater, t.ex. Cypern, Frankrike, Italien och Portugal. I andra länder håller indexregleringen, eventuellt i ändrad form, på att återinföras efter en tid då den inte har tillämpats (t.ex. Tjeckien, Bulgarien och Lettland).

C. Till följd av de ansträngda budgetarna håller länderna på att se över hälso- och sjukvårdsutgifterna och söker sätt att få mer valuta för pengarna, effektiva resultat och nya sätt att begränsa kostnaderna. Flera medlemsstater har genomfört eller inlett strukturreformer av hälso- och sjukvårdssystemen (Österrike, Bulgarien, Cypern, Grekland, Spanien, Finland, Kroatien, Irland, Rumänien, Slovakien och Förenade kungariket). Finland har reformerat social- och hälsovården genom att lägga ansvaret för tjänsternas utförande på fem nya social- och hälsovårdsområden. Den nya brittiska vårdlagen innebär omfattande förändringar av den nationella hälso- och sjukvårdstjänsten i Förenade kungariket (England), bl.a. genom den nya fonden Better Care Fund som ska ge de lokala myndigheterna omfattande ekonomiska incitament att integrera hälso- och sjukvården med socialtjänsten. Ett antal medlemsstater har infört åtgärder för att hålla de stigande vårdkostnaderna under kontroll (Österrike, Bulgarien, Belgien, Cypern, Tyskland, Spanien, Frankrike, Kroatien, Irland, Nederländerna, Portugal, Slovenien och Förenade kungariket). Österrike, Belgien och Frankrike har inriktat sig på att sätta ett tak på hälso- och sjukvårdskostnadernas totala ökning. Frankrike har infört nya åtgärder för att begränsa läkemedelsutgifterna genom bättre prissättning och ökad användning av generiska läkemedel. En rad åtgärder har vidtagits för att förbättra vården, särskilt genom vidareutveckling av e-hälsa (Österrike, Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Spanien, Frankrike, Litauen, Lettland, Malta, Polen, Portugal, Sverige, Slovenien, Slovakien och Förenade kungariket). Cypern håller på att införa de reformer som rör den nya nationella hälso- och sjukvårdstjänsten och IT-infrastrukturen, offentliga sjukhus och andra vårdinrättningar samt hälso- och sjukvårdsministeriets organisation och förvaltning. Belgien har antagit en åtgärdsplan för e-hälsa som går ut på att elektroniskt utbyte av patientuppgifter och journaler ska vara standard senast 2018.

Det är fortfarande nödvändigt med nya sätt och fler åtgärder för att ta itu med personalbrist och trygga tillgången till vård för alla. Några medlemsstater investerar avsevärt i vårdpersonalen (Tyskland, Ungern, Lettland, Malta och Slovakien). Lettland ökar minimilönen för vårdpersonal med 10–12,5 %. Bättre tillgång till vård är prioriterat i flera medlemsstater (Bulgarien, Danmark, Grekland, Finland, Frankrike, Irland, Luxemburg, Lettland och Portugal). I Grekland har nu alla oförsäkrade personer formell rätt till läkemedel och vård efter behov.

Med tanke på de åldrande befolkningarna agerar flera medlemsstater för att tillgodose behovet av effektiv, lyhörd långvarig vård och omsorg av god kvalitet. Bulgarien har antagit en nationell strategi som bygger på ett helhetsgrepp för att förbättra tillhandahållandet av bra sociala tjänster, inbegripet långvarig vård och omsorg. Nederländerna kommer att med början i januari 2015 genomföra en omfattande strukturreform av sitt system för långvarig vård och omsorg som går ut på att överföra en del ansvar i det nuvarande systemet till kommunerna och sjukförsäkringsbolagen. I flera medlemsstater är fortfarande avsaknaden av formella tjänster på detta område ett allvarligt hinder för ett fullgott skydd mot de finansiella riskerna som hänger ihop med långvariga vårdbehov och kvinnors sysselsättning.

Medlemsstaterna har infört särskilda program för social inkludering av människor som befinner sig i särskilt utsatta situationer eller är hemlösa eller utestängda från bostadsmarknaden. I Bulgarien finns det positiva exempel på riktat stöd för att underlätta för romer att få arbete. Det finns dock totalt sett få systematiska åtgärder på nationell nivå. Den nya obligatoriska tvååriga förskolan i Bulgarien och den obligatoriska förskola från tre års ålder som håller på att införas i Ungern är lovande för grundutbildning av romska barn. Några länder (Irland, Finland och Lettland) har vidtagit politiska åtgärder i fråga om bostads- och hemlöshetsrelaterade förmåner, medan Tjeckien, Litauen, Nederländerna och Slovenien har infört strategier eller lagstiftning om allmännyttiga bostäder. Några medlemsstater (Spanien och Lettland) har antagit bostadspolitiska åtgärder för att minska trycket på hushållens skuldsättning. I Belgien har fem kommuner inlett projektet ”Bostad först” som går ut på att man först ska få tak över huvudet.

3.         CENTRALA SYSSELSÄTTNINGSINDIKATORER OCH SOCIALA INDIKATORER I RESULTATTAVLAN

Utformning av resultattavlan med centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer

Syftet med resultattavlan, som kommissionen föreslog i sitt meddelande Att stärka den ekonomiska och monetära unionens sociala dimension[24] och som presenterades i utkastet till gemensam sysselsättningsrapport för 2014[25], är att bättre förutse utvecklingen genom att tidigt ringa in allvarliga sysselsättnings- och samhällsproblem. Resultattavlan är ett analysverktyg som inriktas på sysselsättningspolitiska och sociala tendenser som kan hota EU:s och EMU:s stabilitet och funktion genom att undergräva sysselsättningen, den sociala sammanhållningen och humankapitalet och i förlängningen även konkurrenskraften och den hållbara tillväxten. Syftet med den är att möjliggöra en vidare förståelse av den sociala utvecklingen[26]. Resultattavlan godkändes i december 2013 och antogs i mars 2014 (som en del av den gemensamma sysselsättningsrapporten) av rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor)[27]. På uppdrag av Europeiska rådet[28] användes resultattavlan för första gången i Europeiska planeringsterminen 2014. Därefter har kommissionen utgått från resultattavlan när den utformat arbetsdokumenten från kommissionens avdelningar 2014 och utkasten till landsspecifika rekommendationer för att ha ett bättre underlag för problemformulering och politisk rådgivning. Resultattavlan kompletteras med uppgifter från verktyget för bedömning av sysselsättningssituationen, verktyget för bedömning av situationen för det sociala skyddet och bedömningar av medlemsstaternas politiska åtgärder. Resultattavlan kunde framhäva viktiga sysselsättningspolitiska och sociala frågor under planeringsterminen och tjäna som underlag för institutionernas debatter.

Samtidigt inledde sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd en diskussion om att använda resultattavlan efter planeringsterminen 2014[29]. Kommittéerna uppehöll sig särskilt vid valet av indikatorer, tolkningen av resultattavlan i kombination med verktyget för bedömning av sysselsättningssituationen och verktyget för bedömning av situationen för det sociala skyddet samt metoder för att definiera vad som utgör den mest problematiska utvecklingen i fråga om sysselsättning och socialpolitik. Den nuvarande upplagan av den gemensamma sysselsättningsrapporten innehåller flera förslag, bl.a. bättre köns- och åldersuppdelning i dataanalysen och beaktande av förändringar av en indikator utöver den allra senaste perioden.

3.1 Helhetsbedömning av resultattavlan på EU-nivå och i euroområdet

Nedan följer en översikt av den senaste tidens divergerande socioekonomiska tendenser, och de mest anmärkningsvärda händelserna i EU och de enskilda länderna överlag och i fråga om de enskilda fem indikatorerna. Slutligen återfinns i bilagan tabeller med en översikt efter indikator in alla EU-medlemsstater och en översikt över de viktigaste sysselsättningsrelaterade utmaningarna enligt verktyget för bedömning av sysselsättningssituationen och de sociala tendenser som förtjänar att uppmärksammas enligt verktyget för bedömning av situationen för det sociala skyddet.

Potentiellt oroande frågor på dessa områden liksom nivåer som divergerar i EU och förtjänar att granskas närmare och eventuellt hanteras med ett starkare politiskt svar fanns på följande tre områden[30]:

· För varje medlemsstat: indikatorns förändring under ett jämfört med tidigare (historisk tendens).

· För varje medlemsstat: differensen från medelvärdet i EU och i euroområdet under samma år (en ögonblicksbild över befintliga skillnader i fråga om sysselsättning och socialpolitik).

· Indikatorns förändring mellan två på varandra följande år i varje medlemsstat i förhållande till förändringen på EU-nivå och i euroområdet (huruvida den socioekonomiska utvecklingen konvergerar eller divergerar).

I allmänhet visar resultattavlan kvarstående socioekonomiska skillnader, dock inte lika starkt tilltagande som i fjol. Skillnaderna framgår särskilt i fråga om arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och ungdomar som varken arbetar eller studerar, men däremot är hushållens minskade inkomst, ökade inkomstskillnader och ökad fattigdom tydligast i de sydeuropeiska euroländerna. I detta skede, särskilt för arbetslöshetsindikatorerna, håller inte skillnaderna på att fördjupas, men det återstår att se hur omfattande trendbrottet är.

Uppgifterna i resultattavlan bedöms också könsuppdelat (där det är möjligt). I flera medlemsstater har den stigande arbetslösheten överlag och för ungdomar särskilt drabbat kvinnorna, medan det i andra länder var manliga arbetstagare som drabbades hårdast av krisen.

På landsnivå visar resultattavlan att sysselsättningen och den sociala situationen i flera medlemsstater kännetecknas av svåra problem, när man betraktar den tidigare utvecklingen och avvikelsen från genomsnittet i EU. Den allvarligaste situationen i fråga om både sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer finns i Italien och Rumänien. Detta är de medlemsstater som drabbats hårt överlag och som dessutom hade ett kärvt utgångsläge. Sysselsättningsindikatorerna för Grekland, Spanien och Portugal har antingen förbättrats eller legat stabila, medan de sociala indikatorerna fortfarande tyder på att den redan höga fattigdomen och inkomstskillnaderna ökar samt att hushållens reala inkomster minskar. I Cypern och Kroatien förbättrades arbetslösheten och ungdomsarbetslösheten något eller låg stabil, medan andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar fortsatte att öka från en hög utgångsnivå. I Cypern ledde den negativa utvecklingen på arbetsmarknaden till en allt sämre social situation. Även om Litauen fortsatte att förbättra sin arbetsmarknad (två rapporteringsperiodet i rad), tyder de sociala indikatorerna på tilltagande problem med fattigdom och ökade inkomstskillnader från en nivå som redan ligger över genomsnittet i EU. Slutligen finns det två medlemsstater som hittills lyckats skydda sina samhällen från krisens härjningar, men nu visar oroande tecken i resultattavlan: Nederländerna har sett en ökad ungdomsarbetslöshet och en ökad andel unga som varken arbetar eller studerar, medan Finland har visat oroande tendenser i fråga om arbetslöshet och andelen unga som varken arbetar eller studerar.

Nivå || Förändring || Sysselsättningsindikatorer || Sociala indikatorer

Arbetslöshet || Ungdoms­arbetslöshet || Ungdomar som varken arbetar eller studerar || Hushållens bruttoinkomst || Fattigdoms-risk || Inkomst­skillnader

L   || L || Italien || Belgien, Italien, Rumänien || Kroatien, Italien, Cypern, Ungern, Rumänien || Störst för-sämring: Grekland, Spanien, Italien, Cypern, Ungern, Slovenien || Grekland, Litauen, Portugal, Rumänien || Grekland, Bulgarien, Italien, Litauen, Rumänien, Portugal

- || Grekland, Kroatien, Cypern || - || Bulgarien, Grekland, Spanien || Italien ||

J || Spanien, Portugal, Slovakien || Spanien, Grekland, Kroatien, Cypern, Portugal, Slovakien || - || Lettland || Lettland

J || L || Luxemburg, Nederländerna, Finland || Nederländerna, Österrike || Belgien, Nederländerna, Österrike, Finland || Danmark, Luxemburg, Cypern, Malta, Nederländerna, Slovenien, Sverige || Cypern, Tyskland, Ungern, Malta, Slovenien

Tabell: Centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer[31]

De utmaningar som identifierats i resultattavlan över centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer måste ses i ett större sammanhang under Europeiska planeringsterminen, särskilt arbetsdokumenten från kommissionens avdelningar som ligger till grund för utkasten till landsspecifika rekommendationer och den multilaterala övervakningen i sysselsättningskommittén och kommittén för socialt skydd. Uppsättningen av indikatorer i verktyget för bedömning av sysselsättningssituationen och verktyget för bedömning av situationen för det sociala skyddet kommer att inarbetas i bedömningen som komplement till den landsspecifika analysen.

3.2 De enskilda indikatorerna i resultattavlan

3.2.1 Arbetslöshet – förändring och nivå

I allmänhet i EU har de dramatiska ökningarna av arbetslösheten i de tidigare utgåvorna av resultattavlan nu hejdats. Arbetslösheten i EU-28 minskade med 0,5 procentenheter, vilket tyder på en viss återhämtning på arbetsmarknaden. Förbättringen i euroområdet var mer marginell (minskning på 0,3 procentenheter). Men skillnaderna mellan länderna som tilltagit under krisåren är fortsatt höga och visar inga tecken på att minska. Skillnaden mellan de två bästa och de två sämsta länderna kvarstår på över 20 procentenheter. Arbetslösheten för kvinnor är fortfarande högre än för män (0,2 procentenheter i EU-28 och 0,4 procentenheter i euroområdet under första halvåret 2014).

Figur I: Arbetslöshet första halvåret 2014 och förändringar första halvåren 2012–13 och första halvåren 2013–14 efter land (åldersgrupp 15-74)     Källa: Eurostat (AKU), GD Sysselsättnings beräkningar, nivåsorterat efter första halvåret 2014.

Som framgår av resultattavlan är arbetslösheten fortfarande oroväckande hög i sex länder (Grekland, Spanien, Kroatien, Cypern, Portugal, Slovakien och Italien) jämfört med medelvärdet i EU. Även om tre av dem (Spanien, Portugal och Slovakien) har upplevt en positiv utveckling blir läget i Italien allt mer oroande, i det att arbetslösheten ökade än mer (med 0,5 procentenheter under en ettårsperiod). Utöver de sydeuropeiska länderna håller en ny grupp länder på att drabbas av ökande arbetslöshet. Luxemburg, Nederländerna och Finland har alla fortfarande relativt låg arbetslöshet, men resultattavlan visar en oroande utveckling i arbetslösheten i dessa länder som hittills lyckats skydda sin arbetskraft förhållandevis väl mot krisen. En jämförelse med den första utgåvan av resultattavlan visar att detta inte är något helt nytt, och det kan tyda på att utvecklingen kan bli till en långsiktig tendens som kan behöva åtgärdas. När det gäller könsfördelningen i arbetslösheten är kvinnors arbetslöshet högre än mäns i de sydeuropeiska länderna (Spanien, Grekland och Italien), medan det omvända gäller i Sverige, Finland, Irland och Baltikum.

3.2.2 Ungdomsarbetslöshet och andel ungdomar som varken arbetar eller studerar

Under den innevarande rapporteringsperioden har ungdomsarbetslösheten utvecklats positivt: medelvärdena har minskat både i EU (minskning med 1,2 procentenheter) och i euroområdet (0,5 procentenheter). Situationen i de sämst presterande länderna har förbättrats, men skillnaderna mellan medlemsstaternas resultat är fortfarande stora. Beträffande andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar minskade medelvärdena i både EU och euroområdet endast måttligt, vilket gör att EU är delat med kvarstående höga andelar ungdomar som varken arbetar eller studerar (främst i Sydeuropa) som har ansamlats under krisåren.

Figur IIa: Ungdomsarbetslöshet första halvåret 2014, första halvåren 2012–13 och första halvåren 2013–14 efter land (åldersgrupp 15-24) Källa: Eurostat (AKU), GD Sysselsättnings beräkningar, nivåsorterat efter första halvåret 2014.

Figur IIb: Andel ungdomar som varken arbetar eller studerar 2013 och förändringar 2011–2012 och 2012–2013 (åldersgrupp 15-24) Källa: Eurostat (AKU), GD Sysselsättnings beräkningar, nivåsorterat efter första halvåret 2014. Anm.: Frankrike 2013 avbrott i tidsserien, inga förändringar tillgängliga.

Ungdomars situation på arbetsmarknaden är fortfarande mycket allvarlig i flera medlemsstater: i inte mindre än sju länder (Grekland, Spanien, Kroatien, Italien, Portugal, Cypern och Slovakien) är ungdomsarbetslösheten 9 procentenheter högre än medelvärdet i EU. Däremot lyckades de flesta av de här länderna förbättra ungdomarnas situation, med undantag av Italien där ungdomsarbetslösheten fortsatte att öka (4,1 procentenheter). Vidare ökade ungdomsarbetslösheten i Belgien och Rumänien från ett ganska högt utgångsläge. Precis som för den totala arbetslösheten finns det även för ungdomsarbetslösheten en grupp länder (Nederländerna, Österrike och Finland) som visar tecken på försämring från vad som i och för sig är ett rätt gynnsamt utgångsläge.

Medan ungdomsarbetslösheten inte har ökat så drastiskt överlag, har andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar ökar påtagligt i nästan hälften av medlemsstaterna. Kroatien, Italien, Cypern, Ungern och Rumänien, där andelen redan var hög, drabbades av en ökning på 2,7–0,4 procentenheter. Situationen är dock allvarligast i Italien, som både har den högsta andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar och den tredje största ökningen av denna andel. Det är dock positivt att notera att den negativa trenden i Grekland kunde hejdas (åtminstone i denna rapporteringsperiod): även om andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar fortfarande är hög har den inte fortsatt att öka. Som med andra sysselsättningsindikatorer har flera euroländer (Belgien, Nederländerna, Österrike och Finland) sett en nedgång på arbetsmarknaden och en ökning av andelen ungdomar som varken arbetar eller studerar, i och för sig från en utgångsnivå som fortfarande ligger under medelvärdet i EU. Andelen unga kvinnor som varken arbetar eller studerar är mest märkbar i Tjeckien, Kroatien, Cypern, Litauen och Ungern, medan andelen för män framstår tydligast i Grekland, Kroatien, Cypern och Finland.

3.2.3 Reella förändringar i hushållens disponibla bruttoinkomst

Hushållens inkomster fortsatte att stagnera i reala tal eller till och med minska markant efter 2011 i de länder som drabbats mest av de allt kärvare ekonomiska villkoren. Hushållens inkomst har främst påverkats av de minskade marknadsinkomsterna och de med tiden allt svagare sociala transfereringarna. Budgetåtstramningarna i flera medlemsstater har dessutom påverkat sysselsättningen, medan ändringar av skatte- och förmånssystemen och lönesänkningar i den offentliga sektorn har lett till påtagliga minskningar av hushållens reala inkomster. Detta kan ha bidragit till ökande skillnader i euroområdet.

Figur III: Reella förändringar av hushållens disponibla bruttoinkomst: tillväxt 2012 och 2011 Källa: Eurostat, nationalräkenskaperna, GD Sysselsättnings beräkningar, sorterat efter total tillväxt 2012

Det råder både stor spridning och ökande skillnader mellan medlemsstaterna när det gäller hur hushållens disponibla bruttoinkomst utvecklas i reala tal. Uppgifterna för 2012 visar att inte mindre än 16 medlemsstater hade en allvarlig negativ utveckling för denna indikator: Grekland drabbades av en årsvis minskning på nära 10 % och Cypern på 9 %. Till minskningen i Grekland, Spanien och Italien måste dessutom läggas en redan märkbar försämring under föregående rapporteringsperiod. Däremot finns det nu en grupp länder där lönerna till och med 2011 har fortsatt att växa medan trenden bröts 2012: Cypern, Ungern, Slovenien, Estland och Bulgarien.

3.2.4 Fattigdomsrisk för befolkningen i arbetsför ålder – förändring och nivå

Fattigdomsrisken för befolkningen i arbetsför ålder ökar i många länder (se figur IV). I flera länder kommer dessutom ökningen ovanpå en redan hög risk, som ofta förvärras av en sänkt fattigdomströskel under samma period.

Figur IV: Fattigdomsrisk för befolkningen i arbetsför ålder, nivå 2013 och förändringar 2011–2012 och 2012–2013 (åldersgrupp 18–64) Källa: Eurostat, EU-SILC (GD Sysselsättnings beräkningar); avser inkomståret 2012. Anm.: Spanien 2013 avbrott i tidsserien, inga förändringar tillgängliga; Österrike och Förenade kungariket avbrott i tidsserien 2012, inga förändringar 2011–2012 tillgängliga, 2012 (förändringar 2011–2012 och 2010–2011) för Irland.

De medlemsstater som hade den största ökningen av fattigdomsrisken för befolkningen i arbetsför ålder 2012–2013 var Grekland, Cypern, Litauen, Luxemburg, Malta, Portugal och Rumänien, medan den största ökningen 2011–2012 fanns i Grekland, Portugal, Kroatien och Spanien. I de flesta av de här länderna beror fattigdomsrisken på långvarig negativ eller obefintlig BNP-tillväxt, ökad långtidsarbetslöshet och en med tiden minskad effekt av de sociala transfereringarna.

3.2.5 Inkomstskillnader (S80/S20[32]) – förändring och nivå

Inkomstskillnaderna ökar mellan och inom medlemsstaterna, särskilt i de medlemsstater som drabbats av de största ökningarna av arbetslösheten (se figur V). I flera länder har krisen förvärrat de långsiktiga tendenserna mot en polariserad lönestruktur och en segmenterad arbetsmarknad, vilket i kombination med mindre omfördelande skatte- och förmånssystem har lett till ökade inkomstskillnader. De markant ökande inkomstskillnaderna kan knytas till hög arbetslöshet (med störst ökningar i den nedre delen av arbetsmarknaden). I några fall har även budgetåtstramningarna spelat in[33].

Figur V: Inkomstskillnader (S80/S20) 2013 (*2012) – nivå och förändringar 2011–2012 och 2012–2013       Källa: Eurostat, EU-SILC (GD Sysselsättnings beräkningar). Anm.: Spanien 2013 avbrott i tidsserien, inga förändringar tillgängliga; Österrike och Förenade kungariket avbrott i tidsserien 2012, inga förändringar 2011–2012 tillgängliga, 2012 (förändringar 2011–2012 och 2010–2011) för Irland.

Det finns en stor spridning och en växande divergens mellan medlemsstaterna när det gäller inkomstskillnader (S80/S20). De senaste uppgifterna för inkomståret 2012 (som är tillgängliga för en del medlemsstater) visar på ökade inkomstskillnader (mätt med indikatorn S80/S20) med 0,5 eller mer mellan 2012 och 2013 i Litauen och Bulgarien och på vissa märkbara ökningar i Italien, Rumänien, Portugal, Cypern, Tyskland, Ungern, Malta och Slovenien. Inkomstskillnaderna var 2013 särskilt höga i Bulgarien, Grekland, Spanien, Litauen, Lettland, Portugal och Rumänien, där de 20 % som tjänar mest har en inkomst som är minst sex gånger större än de 20 % som tjänar minst.

[1]           Rådets beslut 2010/707/EU av den 21 oktober 2010 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik (EUT L 308, 24.11.2010, s. 46).

[2]           Detsamma gäller för medborgare i tredje länder och personer med funktionsnedsättning. Arbetslösheten bland medborgare i tredje länder var 21,7 % 2013 (14,3 % 2008). Arbetslösheten bland personer med funktionsnedsättning är nästan dubbelt så hög som för personer utan funktionsnedsättning.

[3]           För vidare analys se Key Features från GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

[4]           Se kommissionens arbetsdokument: Exploiting the employment potential of ICTs, 18.4.2012, SWD (2012) 96. Kommissionens arbetsdokument om en handlingsplan för personalresurserna inom hälso- och sjukvårdssektorn i EU, 18.4.2012, SWD (2012) 93, och kommissionens arbetsdokument: Exploiting the employment potential of green growth, 18.4.2012, SWD (2012) 92.

[5]           Se även kommissionens meddelande om Initiativ för grön sysselsättning: Ta vara på den gröna ekonomins jobbpotential, 2.7.2014, COM(2014) 446.

[6]           Till exempel ökade andelen ofrivilligt deltidsarbete (i procent av totalt deltidsarbete) i EU-28 från 25,3 % under 2008 till 29,6 % under 2013.

[7]           En Beveridgekurva, eller UV-kurva, är den grafiska framställningen av förhållandet mellan arbetslöshet och vakansgraden (antalet lediga platser uttryckt som andel av arbetskraften). Den är nedåtgående, eftersom högre arbetslöshet normalt hänger samman med ett mindre antal lediga platser. Om den rör sig utåt över tiden, ska en viss andel lediga platser innebära högre och högre nivåer på arbetslösheten, vilket skulle betyda mindre effektiv matchning på arbetsmarknaden.

[8]           Labour Market Developments in Europe, 2013, Europeiska kommissionen.

[9]           För ytterligare analys, se Key Features, GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering.

[10]          Till exempel Cedefops Future Skills Supply and Demand in Europe.

[11]          Undersökning om vuxenbefolkningens kompetens (PIAAC), Europeiska kommissionen och OECD, oktober 2013.

[12]          Se till exempel Is Aggregate Demand Wage-Led or Profit-Led? National and Global Effects, Internationella arbetsbyrån, Conditions of Work and Employment Series No 40, Genève, 2012.

[13]          Se Quarterly Report on the Euro Area, Europeiska kommissionen, volym 12, nr 3, 2013.

[14]          Se till exempel Eurofound (2013), Tackling Undeclared Work in 27 European Union Member States and Norway: Approaches and Measures Since 2008, Eurofound, Dublin, Hazans, M. (2011), Informal Workers Across Europe, forskningsrapport 5912, Världsbanken, Washington DC.

[15]          Förhållandet mellan inkomstkvintilerna eller förhållandet S80/S20 är ett mått på ojämlikhet i inkomstfördelningen. Det beräknas som förhållandet mellan de totala inkomsterna för de 20 procent av befolkningen som har högst inkomst (den högsta kvintilen) och de totala inkomsterna för de 20 procent av befolkningen som har lägst inkomst (den lägsta kvintilen). Alla inkomster beräknas som ekvivalerade disponibla inkomster.

[16]          För mer detaljerad information se EU Employment and Social Situation, Quarterly Review, juni 2014.

[17]          Se EU Employment and Social Situation, Quarterly Review – Supplement on Trends in Social Expenditure (2014), mars 2014.

[18]        Se EU Employment and social situation, Quarterly Review, mars 2013. Analysen visar att nedjusteringen av de sociala utgifterna sedan 2011 har varit mer omfattande än under liknande recessioner de senaste tre decennierna.

[19]        I det här kapitlet uppdateras lägesbeskrivningen från den senaste gemensamma rapporten om sysselsättningen. Av utrymmesskäl är beskrivningen inte uttömmande och syftet är inte heller att redogöra för varje enskild reform och politisk åtgärd. Åtgärder som har aviserats men som inte behandlas i parlamentet eller som inte omfattas av förhandlingar med arbetsmarknadsparterna beaktas normalt sett inte i denna rapport.

[20]        Rådets beslut 2010/707/EU av den 21 oktober 2012 om riktlinjer för medlemsstaternas sysselsättningspolitik.

[21]          En ingående analys finns i kommissionens årsrapport om framstegen när det gäller jämställdhet.

[22]          De senaste uppgifterna är från våren 2014.

[23]          En utförligare beskrivning av framstegen när det gäller riktlinjerna 8 och 9 finns i 2014 års rapport om utbildning.

[24]          COM(2013) 690, 2.10.2013, s. 6–7: ”Kommissionen föreslår att det införs en resultattavla med centrala indikatorer som ska användas i utkastet till gemensam sysselsättningsrapport för att följa utvecklingen i fråga om sysselsättningen och den sociala situationen. Resultattavlan bör fungera som ett analysverktyg och underlätta bättre och tidigare kartläggning av större problem som för sysselsättningen och den sociala situationen, särskilt sådana som kan få konsekvenser även utanför det egna landets gränser. […] Resultattavlan skulle införlivas i utkastet till gemensam sysselsättningsrapport för att ge en mer fokuserad grundval för förstärkt multilateral övervakning av sysselsättningspolitiken och socialpolitiken, och bidra till att kartlägga tendenser som kräver mer kraftfulla sysselsättningspolitiska och socialpolitiska åtgärder. […] De sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer som används i resultattavlan bör fånga upp de viktigaste dragen för varje land och återge de allvarligaste problemen och utvecklingstendenserna i ett tidigt skede – och innan landet avviker alltför mycket från tidigare resultat eller från resten av EU.”

[25]          COM(2013) 801 final, 13.11.2013.

[26]          Europeiska rådets slutsatser den 19–20 december 2013, punkt 39.

[27]          7476/14, Bryssel den 12 mars 2014.

[28]          Europeiska rådets slutsatser den 19–20 december 2013: ”38. Europeiska rådet framhåller åter vikten av sysselsättningsrelaterad och social utveckling inom den europeiska planeringsterminen. På grundval av det arbete som utförts av rådet bekräftar Europeiska rådet betydelsen av att använda en resultattavla över de viktigaste sysselsättningsindikatorerna och sociala indikatorerna i enlighet med den gemensamma sysselsättningsrapporten.”

[29]          Gemensamt yttrande från kommittén för socialt skydd och sysselsättningskommittén om resultattavlan med centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer inför juni månads möte i rådet (sysselsättning, socialpolitik, hälso- och sjukvård samt konsumentfrågor). Dessutom lade kommittén för socialt skydd fram en rapport om operativ användning av resultattavlan med centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer.

[30]          Denna bedömning på tre områden följer kommissionens och rådets gemensamma sysselsättningsrapport 2014. Som sägs i huvudbudskapen i den gemensamma sysselsättningsrapporten 2014: ”Krisens effekter har också lett till allt större skillnader mellan medlemsstaterna vad gäller sysselsättningssituationen och den sociala situationen, särskilt inom euroområdet, vilket också framgår av denna gemensamma sysselsättningsrapport och dess nya resultattavla med centrala sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer. Dessa skillnader är synliga inom resultattavlans samtliga fem huvudindikatorer.” 7476/14, Bryssel den 12 mars 2014, s. 3. Som man kom överens om i den gemensamma sysselsättningsrapporten 2014 omfattar resultattavlan alla EU:s medlemsstater, så jämförelserna görs alltså med medelvärdet för EU. I vissa fall kan den statistiska avvikelsen från medelvärdet för euroområdet också vara relevant. 7476/14, Bryssel den 12 mars 2014, s. 49.

[31] I tabellen ges en översikt över sysselsättningens och den sociala situationens utveckling i medlemsstaterna och där nivåerna eller tendenserna för centrala indikatorer kan betraktas som problematiska.

[32]          Förhållandet mellan inkomsterna hos de 20 % av befolkningen som tjänar mest och inkomsterna hos de 20 % som tjänar minst.

[33]          Se Euromods arbetsdokument 2/13.

Bilaga 1 Viktiga sysselsättningsindikatorer och sociala indikatorer med genomsnitten i EU och euroområdet som referenspunkter*

* För varje indikator (utom för utvecklingen av hushållens reella disponibla bruttoinkomster uttryckt som ett monetärt värde) avser de tre kolumnerna i) förändring på årsbasis i absoluta tal, ii) skillnaden jämfört med genomsnittet i EU (eller euroområdet) under samma år iii) förändring på årsbasis för landet i förhållande till förändringen på årsbasis för EU eller euroområdet (visar om landets situation försämras eller förbättras snabbare än resten av länderna i EU/euroområdet och avspeglar dynamiken i den socioekonomiska divergensen/konvergensen). S1 står för första halvåret och grundas på kvartalsuppgifter. Källa: Eurostat, EU:s arbetskraftsundersökning, nationalräkenskaper och EU-SILC (beräkningar gjorda av GD Sysselsättning, socialpolitik och inkludering). Ungdomar som varken arbetar eller studerar: förändring 2011–2012 för Frankrike (avbrott i tidsserien 2013). Fattigdomsrisk och inkomstskillnader (S80/S20): 2012 i stället för 2013 (förändring 2011–2012) för Irland, förändring 2011–2012 för Spanien (avbrott i tidsserien 2013).”

Bilaga 2 Översikt över centrala utmaningar på sysselsättningsområdet och särskilt goda resultat enligt bedömningen av sysselsättningssituationen (U = utmaning,  G = goda resultat) – antagen i juni 2014[1]

BILAGA 3 Översikt över sociala utvecklingstendenser som bör bevakas och medlemsstater med en statistiskt signifikant försämring respektive förbättring 2011–2012 enligt bedömningen av situationen för det sociala skyddet – antagen den 19 februari 2014

Källa: Social Europe: Many ways, one objective. Annual Report of the Social Protection Committee on the social situation in the European Union 2013

Anm.: De sociala utvecklingstendenser som bör bevakas under 2011–2012 (enligt beslut i kommittén för socialt skydd den 19 februari 2014 på basis av tillgängliga uppgifter) visar på en försämring i över en tredjedel av medlemsstaterna och har markerats i rött i tabellen (Källa: Social Europe: Many ways, one objective. Annual Report of the Social Protection Committee on the social situation in the European Union 2013).

[1] http://data.consilium.europa.eu/doc/document/ST-10763-2014-REV-1/sv/pdf