EUROPEISKA KOMMISSIONEN
Bryssel den 17.10.2014
COM(2014) 635 final
MEDDELANDE FRÅN KOMMISSIONEN TILL RÅDET OCH EUROPAPARLAMENTET
om tillämpningen av direktiv 2004/81/EG om uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller som har fått hjälp till olaglig invandring och vilka samarbetar med de behöriga myndigheterna
{SWD(2014) 318 final}
1.INLEDNING
Bekämpning av människohandel handlar om att förebygga och bekämpa brottslighet, men också om att skydda och stödja brottsoffer. För att bidra till dessa mål och skärpa kampen mot olaglig invandring antog rådet direktiv 2004/81/EG, som reglerar beviljande av tillfälligt uppehållstillstånd till tredjelandsmedborgare som har fallit offer för människohandel eller har fått hjälp till olaglig invandring och som samarbetar med myndigheterna vid utredning och åtal för människosmuggling 1 .
Under de tio åren efter antagandet av direktivet togs viktiga steg i EU:s politik mot människohandel. I detta meddelande görs en bedömning av de framsteg som gjorts och ges en uppdaterad översikt över de viktigaste rättsliga och praktiska frågorna rörande tillämpningen av direktiv 2004/81/EG 2 .
Den 5 april antogs direktiv 2011/36/EU om förebyggande och bekämpande av människohandel och om skydd av dess offer 3 . Medan direktiv 2004/81/EG innehåller särskilda bestämmelser om uppehållstillstånd för och behandling av tredjelandsmedborgare som samarbetar med myndigheterna, fungerar direktiv 2011/36/EU som en övergripande ram för både EU-medborgare och icke-EU-medborgare. Direktiv 2011/36/EU ger ökad kraft åt vissa delar av direktiv 2004/81/EG, bl.a. bestämmelserna som rör skydd och stöd för barn. De båda texterna bör därför läsas tillsammans 4 . Dessutom lade kommissionen under 2012 fram EU:s strategi för utrotande av människohandel 2012–2016 5 , vars halvtidsutvärdering läggs fram tillsammans med detta meddelande.
I den första rapporten om genomförandet av direktiv 2004/81/EG, som lades fram under 2010 6 , nämnde kommissionen även några pågående initiativ som bidrog till att stärka rättigheterna för offer för människohandel. Dessa initiativ har nu fullbordats. Det rör sig bl.a. om ett direktiv om rättigheter för, stöd till och skydd av brottsoffer som antogs 2012 7 och fullbordandet i juni 2013 av det gemensamma europeiska asylsystemet, som fastställer gemensamma standarder och verkar för ökat samarbetet i syfte att garantera en rättvis behandling av asylsökande 8 .
En av de utmaningar som nämndes i kommissionens rapport från 2010 var den begränsade tillgången på jämförbara uppgifter. Sedan dess har två nya arbetsdokument från Eurostat om människohandel offentliggjorts 9 . Sedan 2010 har åtta särskilda frågor om människohandel och en studie om identifiering av offer för människohandel under internationellt skydd och om påtvingat återvändande offentliggjorts av det europeiska migrationsnätverket 10 .
De senaste tillgängliga uppgifterna visar att 856 nya uppehållstillstånd beviljades i EU under 2013, jämfört med 1 124 under 2012 och 1 194 under 2011 11 . Av Eurostats senaste arbetsdokument om människohandel framgår att 2 171 tredjelandsmedborgare identifierades som eller antogs vara offer för människohandel under 2012, jämfört med 2 002 under 2011 (i de 23 medlemsstater som lämnade uppgifter). Antalet brottsoffer som beviljats betänketid uppgick till 1 110 personer år 2012 och 1 011 personer år 2011, på grundval av uppgifter från 19 medlemsstater.
2.DEFINITIONER OCH TILLÄMPNINGSOMRÅDE
Sedan direktiv 2011/36/EU trädde i kraft är det den definition av människohandel som anges i artikel 2 i det direktivet som är relevant för tillämpningen av direktiv 2004/81/EG.
Samtliga medlemsstater måste tillämpa direktiv 2004/81/EG på alla berörda tredjelandsmedborgare, även när dessa olagligen har rest in på deras territorium.
Enligt artikel 3.2 kan medlemsstaterna välja att tillämpa direktivet även på dem som har utsatts för smuggling, dvs. fått hjälp till olaglig inresa, transitering och vistelse enligt definitionen i direktiv 2002/90/EG. Tio medlemsstater 12 har utnyttjat denna möjlighet.
Enligt artikel 3.3 får medlemsstaterna inbegripa barn i direktivets tillämpningsområde. Alla utom Slovakien har gjort detta, och i Litauen omfattas barn på särskilda villkor.
3.IDENTIFIERING AV OFFER OCH TILLHANDAHÅLLANDE AV INFORMATION
För att direktivet ska tillämpas effektivt är det viktigt att snabbt identifiera brottsoffren så att dessa kan informeras om sina rättigheter, börja återhämta sig och få tid att fundera innan de beslutar om de ska samarbeta med myndigheterna.
Enligt artikel 5 måste offren få information om de möjligheter som direktivet erbjuder ”om en medlemsstats behöriga myndigheter anser att en tredjelandsmedborgare kan omfattas av detta direktiv”. Skyldigheten att tillhandahålla information föreskrivs nu också i artikel 11.6 i direktiv 2011/36/EU, som uttryckligen hänvisar till direktiv 2004/81/EG.
Tolkningen av vid vilken tidpunkt myndigheterna är skyldiga att tillhandahålla information är också tydligare tack vare artikel 11.2 i direktiv 2011/36/EU, enligt vilken medlemsstaterna måste se till att offren får hjälp och stöd ”så snart de behöriga myndigheterna har en skäligen grundad indikation” att anta att en person kan ha varit utsatt för brott.
Tio medlemsstater har i sin lagstiftning angett när informationen ska tillhandahållas 13 . I vissa medlemsstaters lagstiftning 14 är det oklart huruvida informationen ska ges även till förmodade offer eller endast när någon officiellt identifierats som ett offer, eller när straffrättsliga förfaranden inleds. Vissa medlemsstater 15 fastställer i sin lagstiftning ytterligare villkor, som t.ex. att man bör få användbar information om det förmodade brottet från brottsoffret eller att information ska ges till tredjelandsmedborgare ”som samarbetar med myndigheterna”, vilket kan väcka frågor om huruvida direktivet tillämpas på ett korrekt sätt.
I rumänsk lagstiftning anges inte vilken myndighet som ska tillhandahålla information och det ges heller inga uppgifter om informationens innehåll och format. I Österrike förefaller informationen att tillhandahållas i praktiken, men artikel 5 har inte uttryckligen införlivats i nationell lagstiftning, utom genom allmänna bestämmelser i förvaltningsrätten. I Kroatien och Polen innehåller lagstiftningen inga tydliga krav på att informationen ska hänvisa till alla möjligheter som direktivet erbjuder.
Det relativt begränsade antalet uppehållstillstånd visar att identifieringen av brottsoffer måste förbättras ytterligare, vilket också fastställs i EU:s strategi för utrotande av människohandel. I dagsläget har åtminstone 15 medlemsstater upprättat nationella eller regionala rutiner för vidareslussning av brottsoffer 16 . Dessutom ska medlemsstaterna enligt artikel 11 i direktiv 2011/36/EU ”vidta de åtgärder som är nödvändiga för att inrätta lämpliga mekanismer som syftar till att i ett tidigt skede identifiera brottsoffer samt ge hjälp och stöd till dessa” 17 .
En minoritet av medlemsstaterna har i lagstiftningen angett i vilken form informationen ska ges 18 . I praktiken ger de flesta medlemsstater information både muntligen och skriftligen 19 . Vissa 20 har i sin lagstiftning fastställt att informationen ska ges på ett språk som personen förstår. Vanligtvis ges information bl.a. genom tryckta broschyrer 21 , webbplatser 22 och journummer 23 .
Slutligen är i vissa medlemsstater den myndighet som ansvarar för den formella identifieringen också ansvarig för att tillhandahålla information 24 . Även andra myndigheter kan dock bidra. I många fall ges informationen också av organisationer i det civila samhället 25 .
4. BETÄNKETID
För att kunna återhämta sig och fatta ett välgrundat beslut måste brottsoffren få betänketid, under vilken de – i väntan på beslut från de behöriga myndigheterna – har rätt till hjälp och inte får avvisas eller utvisas.
Alla medlemsstater utom Österrike och Italien har införlivat artikel 6 i nationell lagstiftning. I dessa medlemsstater förefaller betänketid dock ges i praktiken eller ha ersatts av möjligheten att omedelbart bevilja uppehållstillstånd oberoende av om brottsoffret samarbetar med myndigheterna eller ej 26 . De flesta medlemsstater förbjuder uttryckligen verkställande av beslut om avvisning eller utvisning 27 .
Det följer av betänketidens syfte och mål att den inte kan göras avhängig av offrets samarbetsvilja. Bestämmelsen om betänketiden förstärks ytterligare genom skäl 18 i direktiv 2011/36/EU, enligt vilket hjälp och stöd bör ges förbehållslöst åtminstone under betänketiden, även till offer som inte vistas lagligt i landet. Först efter det att identifieringsprocessen är avslutad eller betänketiden löpt ut är den berörda medlemsstaten inte längre skyldig att fortsätta med sina hjälp- och stödåtgärder till ett brottsoffer som ”inte är berättigat till uppehållstillstånd eller i övrigt inte har laglig rätt att vistas i landet eller om brottsoffret har lämnat medlemsstatens territorium”.
Direktivet fastställer varken den tidpunkt då betänketiden ska börja (när brottsoffret upptäcks eller officiellt identifieras) eller hur länge den ska pågå 28 , utan ålägger medlemsstaterna att göra detta i nationell lagstiftning. I praktiken beviljar omkring hälften av medlemsstaterna betänketid först när en formell identifiering har gjorts 29 . Tretton medlemsstater föreskriver minst 30 dagar 30 , vilket i vissa fall kan förlängas för utsatta kategorier eller mot bakgrund av offrets personliga omständigheter, medan andra direkt fastställer längre perioder på 45 31 , 60 32 eller 90 dagar 33 . Det finns stor variation i fråga om den längsta tillåtna betänketiden – alltifrån en månad utan planerad förlängning 34 till flera månader 35 – och i vissa länder kan den till och med förlängas från fall till fall 36 . Variationen är också stor i fråga om den typ av uppehållstillstånd som beviljas 37 .
Slutligen får medlemsstaterna besluta att avbryta betänketiden om den berörda personen aktivt, frivilligt och på eget initiativ har återupptagit kontakten med förövarna eller av skäl som rör allmän ordning och skyddet av den inre säkerheten (artikel 6.4). De flesta medlemsstater har införlivat denna bestämmelse 38 . I vissa fall 39 går skälen för att avbryta betänketiden längre än de kriterier som fastställs i direktivet och ibland är de alltför breda.
5. BEHANDLING INNAN UPPEHÅLLSTILLSTÅND UTFÄRDAS
Artikel 7 rör behandling av brottsoffer under betänketiden, i väntan på den behöriga myndighetens beslut. Innehållet specificeras ytterligare om man läser artikeln tillsammans med direktiv 2011/36/EU.
För det första betonar direktiv 2011/36/EU att stöd och hjälp under betänketiden bör ges förbehållslöst till samtliga offer för människohandel, oberoende av deras uppehållsstatus. När betänketiden är över eller när identifieringsprocessen är avslutad gäller direktiv 2011/36/EU emellertid ”utan att detta påverkar tillämpningen av direktiv 2004/81/EG, eller liknande nationella bestämmelser” (artikel 11.3). Om brottsoffret inte anses vara berättigat till uppehållstillstånd eller inte har laglig rätt att vistas i medlemsstaten, eller har lämnat medlemsstatens territorium, är medlemsstaten i fråga inte skyldig att fortsätta med sina hjälp- och stödåtgärder på grundval av direktiv 2011/36/EU (skäl 18).
För det andra stärker artiklarna 11–16 i direktiv 2011/36/EU det som föreskrivs i direktiv 2004/81/EG i fråga om stöd, hjälp och skydd åt brottsoffer.
5.1 Levnadsstandard som säkerställer brottsoffrens försörjning
Innan medlemsstaterna utfärdar uppehållstillstånd måste ge de brottsoffer som inte har tillräckliga resurser en levnadsstandard som garanterar deras uppehälle. De måste också värna om de mest utsatta personernas särskilda behov, bl.a. psykologisk vård om så behövs.
De flesta medlemsstater erbjuder i praktiken logi, oftast genom särskilda inrättningar 40 . Vad Ungern beträffar är det emellertid oklart huruvida brottsoffrens skyldighet att uppvisa ett certifikat, som de nationella myndigheterna utfärdat i samband med ansökan, redan förutsätter en viss samarbetsvilja innan hjälp och bostad kan beviljas. I Bulgarien och Rumänien är vistelse i skyddat boende begränsat till 10 dagar, dvs. kortare tid än betänketiden, men kan förlängas på brottsoffrens eller de rättsliga myndigheternas begäran.
Medicinsk behandling, som ofta går utöver den akutsjukvård 41 som föreskrivs i artikel 7.1, förefaller tillhandahållas av samtliga medlemsstater. I praktiken tycks de flesta medlemsstater värna om de mest utsatta personernas särskilda behov, inbegripet psykologiskt stöd och rådgivningstjänster, även om många 42 inte uttryckligen har införlivat detta krav i nationell lagstiftning.
De flesta medlemsstaterna ger också någon form av ekonomiskt stöd till alla eller de mest utsatta brottsoffren 43 .
5.2 Behov av säkerhet och skydd
En korrekt bedömning av risker och behov är av avgörande betydelse för att garantera brottsoffrens säkerhet och för deras samarbete med myndigheterna (artikel 7.2). De flesta medlemsstaterna har infört uttrycklig lagstiftning, protokoll eller riktlinjer om behov av säkerhet och skydd 44 och/eller genomför i praktiken en risk- och behovsbedömning 45 .
Skyldigheten att göra en individuell bedömning av brottsoffrets personliga omständigheter och risker, som föreskrivs i direktiv 2011/36/EU (artikel 12.3 och 12.4), stärker skyddet av brottsoffer ytterligare.
5.3 Översättning, tolkning och kostnadsfritt juridiskt bistånd
Artikel 7.3 ålägger medlemsstaterna att tillhandahålla översättning och tolkning till berörda tredjelandsmedborgare, men endast när så är lämpligt. I Tjeckien är det oklart om tolkning tillhandahålls gratis och om det erbjuds även före det straffrättsliga förfarandet. I Bulgarien tycks lagen garantera tolkning och översättning endast under de straffrättsliga förfarandena.
Överlag har de flesta medlemsstater bestämmelser om översättning eller tolkning, men det praktiska genomförandet varierar avsevärt och brottsoffrens tillgång till detta, framför allt utanför det straffrättsliga förfarandet, kan vara problematisk.
Den frivilliga bestämmelsen om kostnadsfritt juridiskt bistånd i artikel 7.4 har införlivats av de flesta medlemsstater 46 . Artikel 12 i direktiv 2011/36/EU förstärker detta krav genom att föreskriva kostnadsfri juridisk rådgivning och, i förekommande fall, juridiskt ombud när brottsoffret inte har tillräckliga ekonomiska resurser.
6. UPPEHÅLLSTILLSTÅND: UTFÄRDANDE, VÄGRAN ATT FÖRLÄNGA OCH ÅTERKALLELSE
För att utfärda ett uppehållstillstånd måste medlemsstaten överväga dels den möjlighet som uppkommer för utredningen eller de rättsliga förfarandena genom att tredjelandsmedborgarens vistelse på territoriet förlängs, dels om han eller hon är villig att samarbeta med de behöriga myndigheterna samt om han eller hon har brutit alla förbindelser med de misstänkta förövarna. Dessa bestämmelser ska tillämpas utan att det påverkar de skäl som rör allmän ordning och skyddet av den nationella säkerheten 47 .
I ett fåtal medlemsstater 48 måste ett rättsligt förfarande mot den brottsmisstänkte inledas innan brottsoffret kan erhålla uppehållstillstånd. Samarbete med myndigheterna tolkas också på ett flertal olika sätt i olika medlemsstater, från skyldighet att tillhandahålla information till att inge officiella klagomål eller vittna i domstol. Genom artikel 12 i direktiv 2011/36/EU utökas emellertid ytterligare skyddet av brottsoffer, då det fastställs uttryckliga åtgärder för dem som deltar i brottsutredningar och straffrättsliga förfaranden utöver garantierna i direktiv 2012/29/EU om brottsoffers rättigheter.
Vissa medlemsstater kräver antingen inte att brottsoffer samarbetar för att bevilja dem uppehållstillstånd 49 eller gör undantag från detta krav på grundval av brottsoffrens personliga omständigheter 50 . Andra 51 har däremot har infört ytterligare villkor utöver dem som anges i direktivet för att utfärda uppehållstillstånd, t.ex. bevis på logi eller betalning av en avgift. Genom ytterligare krav, som ger omfattande utrymme för skönsmässig bedömning från myndigheternas sida, framför allt när inga undantag är tillåtna, kan brottsoffer orättmätigt hindras från att få uppehållstillstånd. Därmed kan man ifrågasätta om direktivet genomförs på ett korrekt sätt.
I direktivet fastställs en minimiperiod på sex månader för tillståndet. Detta krav är inte uppfyllt i lagstiftningen i Bulgarien, Estland, Kroatien, Ungern och Nederländerna 52 . Tre medlemsstater 53 beviljar direkt genom lagstiftning ett ettårigt tillstånd, medan andra 54 fattar beslut från fall till fall, på grundval av tidsåtgången för förfarandet eller individuella omständigheter.
Artikel 8 ger medlemsstaterna rätt att förlänga ett tillstånd om villkoren i artikel 8.2 fortsatt är uppfyllda. Denna möjlighet till förlängning är emellertid inte tydligt fastställd i lag i Polen och förefaller vara frivillig i Litauen. I några medlemsstater kan tillståndet leda till permanent vistelse under vissa omständigheter 55 .
I artikel 14 anges att tillstånd när som helst kan återkallas om villkoren för deras utfärdande inte längre är uppfyllda. En minoritet av medlemsstaterna 56 har antagit mer omfattande skäl för återkallelse, t.ex. hänsyn till folkhälsan, som ofta tillämpas på alla uppehållstillstånd. I vissa fall kan dessa överskrida direktivets tillämpningsområde.
7. BEHANDLING EFTER UTFÄRDANDE AV UPPEHÅLLSTILLSTÅND
Enligt artikel 9 ska, efter det att uppehållstillstånd beviljats, brottsoffer som inte har tillräckliga medel beviljas minst den behandling som anges i artikel 7.
Under uppehållstillståndets giltighetstid bör brottsoffren dessutom ha tillträde till arbetsmarknaden, yrkesutbildning och annan utbildning enligt regler som fastställs genom nationell lag (artikel 11).
Tillträde till arbetsmarknaden, yrkesutbildning och annan utbildning förefaller föreskrivas i de flesta medlemsstater, även om tillträde till arbetsmarknaden i vissa fall kan vara problematiskt 57 .
Enligt artikel 12 ska brottsoffer beviljas tillträde till program som syftar till att återge dem ett normalt socialt liv, t.ex. kurser avsedda att förbättra deras yrkeskunnande. I de medlemsstater som har genomfört riktade program för brottsoffer 58 är aktörerna i allmänhet positiva till dessa. I Kroatien är deltagande i program för skydd och stöd för offer för människohandel ett villkor för utfärdande och förlängning av tillståndet.
8. BARN
De medlemsstater som tillämpar direktivet på barn måste ta hänsyn till barnens bästa, se till att förfarandena är anpassade och ge barnen tillträde till utbildningsväsendet på samma villkor som den statens egna medborgare, möjligen med begränsning till det offentliga utbildningsväsendet (artikel 10). Samtliga medlemsstater ger tillträde till utbildning.
Vissa medlemsstater har antagit särskilda bestämmelser om principen om barnets bästa 59 . Andra anser att principen redan var i kraft i nationell lagstiftning, bland annat genom ratificeringen av FN:s konvention om barnets rättigheter, och således inte krävde ytterligare lagstiftningsåtgärder. I det senare fallet är det dock kanske inte alltid tillräckligt tydligt i vilken utsträckning konventionen är tillämplig på direktivets bestämmelser på detta område 60 . Under alla omständigheter är samtliga medlemsstater skyldiga att iaktta principen om barnets bästa när de genomför EU-lagstiftning 61 .
Artikel 10 c rör ensamkommande barn och ålägger medlemsstaterna att se till att barnen får en rättslig företrädare i enlighet med den nationella lagstiftningen samt att fastställa deras identitet, nationalitet samt huruvida de verkligen saknar medföljande vuxen. Medlemsstaterna ska också snarast möjligt spåra barnens familj. Inte alla medlemsstater har uttryckligen infört dessa krav i den nationella lagstiftningen 62 . I september 2012 antog kommissionen en halvtidsrapport om genomförandet av handlingsplanen för underåriga utan medföljande vuxen 2010–2014 63 , där den ansluter sig till åsikten att barnens bästa väger tyngre än deras migrationsstatus. Rapporten välkomnades i Europaparlamentets resolution från september 2013 64 .
De problem som uppstått i samband med den praktiska tillämpningen av artikel 10 rör korrekt fastställande av identitet, upprättande av lämpliga förfaranden med hänsyn till barnets bästa, särskilt för ensamkommande barn, samt barn som rymmer från vårdinrättningar. Å andra sidan har länderna infört god praxis när det gäller särskilda förfaranden för att skydda barn som deltar i straffrättsliga förfaranden (t.ex. i Finland och Italien).
Vissa medlemsstater tillämpar mer gynnsamma villkor för barn, t.ex. längre betänketid 65 , villkorslösa uppehållstillstånd 66 eller inkvartering i skyddat boende som är anpassat för barn 67 .
Artiklarna 13–16 i direktiv 2011/36/EU, slutligen, innehåller främst bestämmelser om hjälp, stöd och skyddsåtgärder för barn som är offer för människohandel. Genomförandet av dessa bestämmelser kommer att få en positiv inverkan på situationen för barn från tredjeländer och på hur direktiv 2004/81/EG tillämpas på dem.
9.SLUTSATSER
Trots vissa framsteg under senare år bör tillgången till uppgifter om hur detta direktiv tillämpas bli bättre. De uppgifter som redan finns tillgängliga visar emellertid att möjligheten att utfärda tillstånd till tredjelandsmedborgare i utbyte mot att de samarbetar med myndigheterna inte utnyttjas tillräckligt. Ett tillfälligt uppehållstillstånd, som endast gäller under utredningar eller straffrättsliga förfaranden, kanske inte är ett tillräckligt starkt incitament för utsatta personer, som behöver tid för att återhämta sig efter en traumatisk upplevelse innan de kan överväga att inleda ett formellt samarbete med brottsbekämpande och rättsliga myndigheter. Vissa medlemsstater erbjuder redan nu samtliga eller vissa brottsoffer ett villkorslöst uppehållstillstånd, på grund av deras personliga omständigheter eller utsatthet. I de flesta fall rör det sig dock om undantag från ett system av tillstånd som beviljas på grund av samarbete, vilket innebär att offren inte vet om de kommer att få tillstånd eller ej. Dessutom är det oklart hur ofta tillstånden faktiskt beviljas och vad som ligger till grund för bedömningen av utsatthet och personliga omständigheter. Mindre stränga kriterier beträffande samarbetsvilja och andra mer gynnsamma villkor, t.ex. att tillståndets giltighet görs oavhängigt av hur länge förfarandena varar eller att en längre minimiperiod tillämpas, kan också bidra till att offren återhämtar sig bättre och därmed främja deras samarbetsvilja.
Flera bestämmelser i direktiv 2004/81/EG har ett nära samband med och kommer att stärkas genom tillämpningen av direktiv 2011/36/EU och genomförandet av EU:s strategi för utrotande av människohandel. Till följd av dessa instrument håller nationell lagstiftning på att ändras eller kommer snart att ändras. Kommissionen kommer därför att fullt ut kunna utvärdera om och i vilken mån det finns anledning att utarbeta riktlinjer för tillämpningen av direktiv 2004/81/EG eller att ändra direktivet först efter analysen av införlivandet av direktiv 2011/36/EU, som väntas komma under 2015. Kommissionen kommer att undersöka olika sätt att konsolidera EU:s lagstiftning om människohandel, även i fråga om uppehållstillstånd för brottsoffer som är tredjelandsmedborgare.
Under tiden har kommissionen för avsikt att inleda bilaterala diskussioner med medlemsstaterna i syfte att uppnå ett fullständigt och korrekt genomförande av direktiv 2004/81/EG. Denna process kommer också att bidra till genomförandet av de åtgärder som fastställts av arbetsgruppen för Medelhavsområdet, som inrättades i oktober 2013 för att förebygga förlust av migranters liv till sjöss, bland annat genom att intensifiera kampen mot människohandel och smuggling av migranter.
Förutom lagstiftning har praktiska åtgärder, t.ex. att förbättra identifieringsprocessen, genomföra individuella riskbedömningar för alla brottsoffer före och under samarbetet eller förbättra förfarandena för att snabbt bevilja betänketid och uppehållstillstånd, en betydande inverkan på hur effektivt direktivet tillämpas. Kommissionen kan bidra till fortsatt utbyte av information och bästa praxis inom ramen för de befintliga strukturerna och genom att engagera medlemsstaterna, det civila samhället, EU-organen och internationella organisationer för att bekämpa människohandeln på ett mer effektivt sätt.
I vissa medlemsstater beviljas barn gynnsammare villkor i fråga om betänketidens längd eller förlängning av betänketiden, eller i fråga om den status som beviljas under betänketiden. Se kapitel 8.
Österrike, Belgien, Cypern, Tjeckien, Grekland, Spanien, Finland, Kroatien, Litauen, Nederländerna, Portugal, Rumänien, Sverige och Slovakien.
Belgien, Bulgarien, Tjeckien, Grekland, Frankrike, Nederländerna, Ungern, Litauen, Luxemburg, Lettland, Polen och Slovenien.