1.           Inledning

Rådets förordning (EG) nr 723/2009 om gemenskapens rättsliga ram för ett konsortium för europeisk forskningsinfrastruktur[1] (nedan kallad Eric-förordningen) antogs för att underlätta inrättandet och driften av stora europeiska forskningsinfrastrukturer mellan flera medlemsstater och anslutna länder genom tillhandahållande av ett nytt rättsligt instrument: Konsortium för europeisk forskningsinfrastruktur (nedan kallat Eric-konsortium).

I Eric-förordningen behandlas en av de största svårigheter som identifierats när det gäller inrättandet av nya europeiska forskningsinfrastrukturer, utöver bristen på resurser och komplicerade tekniska och organisatoriska frågor, nämligen avsaknaden av en ändamålsenlig rättslig ram som godkänns av alla länder och som möjliggör inrättandet av lämpliga partnerskap med partner från olika länder.

Eric-förordningen skulle genom tidsbesparingar också bidra till en snabbare etablering av europeiska infrastrukturer, då man inte behöver föra upprepade förhandlingar projekt för projekt, samt till analys av och diskussion om den bästa rättsliga formen för sådana internationella forskningsorganisationer, med dess respektive för- och nackdelar. Tid sparas genom att debatter inte behöver hållas i varje nationellt parlament för att godkänna ett internationellt avtal, vilket hade krävts om den ram utan den ram som inrättas genom Eric-förordningen inte hade funnits.

Eric-förordningen var avsedd att uppfylla den politiska ambitionen att upprätta det europeiska området för forskningsverksamhet för att ta itu med de nuvarande svårigheterna (t.ex. internationalisera forskning, uppnå kritisk massa, utveckla anläggningar organiserade i ett nät, utveckla referensmodeller). Den skulle också bidra till att skapa en EU-identitet kring vetenskapliga flaggskeppsanläggningar, vilket skulle förstärka den positiva bilden av EU på internationell nivå, eftersom de internationella motparterna därigenom skulle få en rättslig enhet att bli medlem av eller inleda samarbete och eventuella partnerskap med.

Eric-förordningen ändrades i december 2013[2] för att bättre återspegla bidragen från anslutna länder i Eric-konsortiet, genom att i fråga om rösträtt ge dessa länder en mer jämbördig ställning i förhållande till medlemsstaterna i Eric-konsortiets styrande organ. Detta skedde för att anslutna länder ska kunna stå som värd för Eric-konsortier, vilket innebär att anslutna länder kommer att delta i Eric-konsortier i större utsträckning. Dessutom skulle Norge eventuellt stå som värd för de tre Eric-konsortier som ingår i 2010 års färdplan för Europeiska strategiska forumet för forskningsinfrastruktur (Esfri)[3].

Denna rapport har utarbetats av kommissionen i enlighet med artikel 19 i Eric-förordningen där det anges att kommissionen senast den 27 juli 2014 ska förelägga Europaparlamentet och rådet en rapport om förordningens tillämpning och vid behov förslag till ändringar.

2.           Rättsliga aspekter på Eric

Genom Eric-förordningen inrättas en gemensam rättslig ram som bygger på artikel 187 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) och som kompletterar nationella och mellanstatliga rättsliga ordningar och regelverk för att inrätta gränsöverskridande forskningsinfrastrukturer. Den är ett av de rättsliga instrument som hittills har använts till stöd för det europeiska området för forskningsverksamhet.

Enligt Eric-förordningen är ett Eric-konsortium en rättslig enhet med fullständig rättskapacitet som är erkänd i alla medlemsstater. Minst tre länder måste vara medlemmar i ett Eric-konsortium: En medlemsstat och ytterligare två länder som kan vara antingen medlemsstater eller anslutna länder. Medlemmarna kan vara medlemsstater, anslutna länder, andra tredjeländer än anslutna länder och mellanstatliga organisationer. De bidrar gemensamt till att uppnå målen för ett Eric-konsortium, huvudsakligen inrättandet och driften av en forskningsinfrastruktur av europeisk omfattning. Medlemsstater, anslutna länder, andra tredjeländer än anslutna länder och mellanstatliga organisationer får också delta som observatörer utan rösträtt.

Eric-konsortiets interna struktur är mycket flexibel, och medlemmarna kan i konsortiets stadgar definiera sina rättigheter och skyldigheter, definiera underorgan och vilka befogenheter de har samt andra interna ordningar. I Eric-förordningen föreskrivs att medlemsstater och anslutna länder gemensamt ska inneha en majoritet av rösträtterna i medlemsförsamlingen. När en medlemsstat är värd för ett Eric-konsortium ska det vid förslag om ändring av stadgarna dock krävas samtycke från en majoritet av de medlemsstater som är medlemmar i det Eric-konsortiet. Medlemmarnas ekonomiska ansvar för ett Eric-konsortiums skulder kan begränsas till deras respektive bidrag till konsortiet, men det finns utrymme enligt stadgarna att ändra den ordningen. Den tillämpliga lagen är unionslagstiftningen, lagstiftningen i det stadgeenliga sätet eller lagstiftningen i den stat där verksamheten bedrivs när det gäller vissa administrativa frågor, säkerhetsfrågor och tekniska frågor. Stadgarna och deras tillämpningsföreskrifter måste följa den tillämpliga lagstiftningen.

Ett Eric-konsortium betraktas som ett internationellt organ eller en internationell organisation i den mening som avses i direktiven om mervärdesskatt och punktskatt, men för att vara undantaget från mervärdesskatt och punktskatt måste konsortiet vara erkänt som en internationell organisation av värdmedlemsstaten. Eftersom ett Eric-konsortium också betraktas som en internationell organisation i den mening som avses i direktivet om offentlig upphandling kan det även undantas från upphandlingsförfaranden och får i stället anta egna upphandlingsregler.

Ett Eric-konsortium ska inrättas genom ett beslut av kommissionen på grundval av genomförandebefogenheter från rådet. Kommissionen agerar på grundval av den ansökan som lämnats in av de medlemsstater, länder och mellanstatliga organisationer som önskar bli grundande medlemmar av Eric-konsortiet. Kommissionen ska under förfarandet för att anta ett beslut inhämta synpunkter från oberoende experter, i synnerhet inom området för Eric-konsortiets avsedda verksamhet. Kommissionen ska också inhämta ett yttrande från den kommitté som föreskrivs i artikel 20 i Eric-förordningen (nedan kallad Eric-kommittén) som består av företrädare för alla medlemsstater och anslutna länder.

3.           Genomförande av Eric-förordningen

Det har bildats sju Eric-konsortier sedan Eric-förordningen antogs. I mars 2011 inrättades Share-Eric (Survey of Health, Ageing and Retirement in Europe)[4], inledningsvis med Nederländerna och därefter, från och med 2014, Tyskland som värdland med Österrike, Belgien, Tjeckien, Grekland, Israel, Italien, Slovenien och Nederländerna som medlemmar samt Schweiz som observatör. I februari 2012 inrättades Clarin-Eric (en gemensam infrastruktur för språkresurser och språkteknologi)[5], med Nederländerna som värdland och Tjeckien, Danmark, Tyskland, Estland och Nederländska språkunionen som medlemmar. I november 2013 inrättades fyra Eric-konsortier: Eatris-Eric (en europeisk infrastruktur för avancerad överbryggande forskning inom medicin)[6] med Nederländerna som värdland och med Tjeckien, Danmark, Estland, Italien och Finland som medlemmar och Frankrike och Spanien som observatörer. ESS Eric (en europeisk socialundersökning)[7] med Storbritannien som värdland och med Belgien, Tjeckien, Tyskland, Estland, Irland, Litauen, Nederländerna, Österrike, Polen, Portugal, Slovenien och Sverige som medlemmar och Norge och Schweiz som observatörer. BBMRI-ERIC (en forskningsinfrastruktur med inriktning på biobanker och biomolekylära resurser)[8] med Österrike som värdland och med Belgien, Tjeckien, Tyskland, Estland, Frankrike, Grekland, Italien, Malta, Nederländerna, Finland och Sverige som medlemmar och Norge, Polen, Schweiz och Turkiet som observatörer. ECRIN-ERIC (Europeiska infrastrukturnätverket för klinisk forskning)[9] med Frankrike som värdland och med Tyskland, Spanien, Italien och Portugal som medlemmar.

I maj 2014 inrättades slutligen Euro-Argo Eric[10] med Frankrike som värdland och Tyskland, Grekland, Italien, Nederländerna, Finland och Storbritannien som medlemmar och Polen och Norge som observatörer.

Alla de sju Eric-konsortier som nämns ovan ingår i de färdplaner som fastställts av Europeiska strategiska forumet för forskningsinfrastruktur (Esfri). Två Eric-konsortier (Share-Eric-konsortiet och ESS Eric-konsortiet) har inrättats för att utforma, utveckla och genomföra europeiska undersökningar. De fem övriga Eric-konsortierna har inrättats för att utveckla och införa infrastrukturer organiserade i ett nät inom biologi och medicin, miljövetenskap, samhällsvetenskap och humaniora.

Den rättsliga utformningen för ett Eric-konsortium används för att bilda och driva olika typer av infrastruktur som antingen finns lokaliserade på en enda plats eller organiserade i ett nät. Den senare typen kan innefatta allt från infrastruktur med anläggningar på olika platser, som drivs av en enda rättslig enhet, till infrastrukturer inrättade som ett centralt nav för samordning av verksamheten i anläggningar organiserade i nät som kan vara separata rättsliga enheter.

Eric-förordningen är direkt tillämplig i medlemsstaterna och behöver inte införlivas. Däremot har medlemsstaterna varit tvungna att införa lämpliga bestämmelser och förfaranden för att kunna stå som värd för eller bli medlem i ett Eric-konsortium. För att inrätta ett Eric-konsortium enligt Eric-förordningen krävs bl.a. en förklaring från värdmedlemsstaten i vilken denna erkänner Eric-konsortiet som en internationell organisation i den mening som avses i mervärdesskattedirektivet och som en internationell organisation i den mening som avses i direktiv 2008/118/EG för att undantaget från mervärdesskatt och/eller punktskatt ska kunna tillämpas. Detta tog flera år för de flesta medlemsstater, utom för Nederländerna som hade interna förfaranden på plats redan 2010 för att kunna stå värd för ett Eric-konsortium. Anledningen var att den nya rättsliga strukturen måste införlivas i de nationella regelverken och förvaltningssystemen och att en mängd praktiska frågor måste besvaras av både kommissionens avdelningar och av de berörda medlemsstaterna innan Eric-konsortierna kunde bildas och inleda sin verksamhet inom ramen för de nationella regelverken och förvaltningssystemen.

Anslutna länder eller tredjeländer, i vilka Eric-förordningen inte är direkt tillämplig, måste lämna en bindande förklaring om att erkänna Eric-konsortiets ställning som rättslig enhet och dess befogenheter att eventuellt stå som värd för (i fråga om anslutna länder) eller blir medlem av ett Eric-konsortium.

Fem år efter antagandet av Eric-förordningen har de flesta medlemsstater och vissa anslutna länder vidtagit de åtgärder som krävs för att kunna stå som värd för eller bli medlem i ett Eric-konsortium. Denna positiva utveckling kan illustreras av att omkring 20 av de 48 projekt som ingår i Esfris färdplan 2010 använder eller planerar att använda Eric-förordningen för att skapa forskningsinfrastrukturer. Vidare har kommissionen tagit emot två Eric-ansökningar om att inrätta europeiska forskningsinfrastrukturer som inte omfattas av Esfris färdplan: det centraleuropeiska konsortiet för forskningsinfrastruktur (Ceric-Eric), som Italien ska vara värdland för, och det gemensamma institutet för långbasinterferometri (Jiv-Eric), som Nederländerna ska vara värdland för.

De administrativa förfaranden och åtgärder som de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna och de anslutna länderna vidtar, den information som utbyts under Eric-kommitténs regelbundna möten och de förtydliganden som görs av kommissionens olika avdelningar som svar på frågor från medlemsstaternas och de anslutna ländernas företrädare har varit viktiga för att underlätta genomförandet av Eric-förordningen.

Kommissionen räknar med att ungefär 15 Eric-konsortier kommer att ha bildats fram till slutet av 2015.

4.           Svårigheter med att genomföra Eric-förordningen

Eric-förordningen antogs och genomförs samtidigt som medlemsstater och anslutna länder gör budgetnedskärningar för att minska de offentliga underskotten. Den långsiktiga sammanslagning av resurser som krävs för att inrätta och driva en riktig Europaomfattande forskningsinfrastruktur utgör därför en stor utmaning och kompliceras ytterligare av de olika tidsramarna för att besluta om budgeten i de enskilda medlemsstater och anslutna länder som deltar. Det betyder att det krävs en ganska lång förberedelseperiod för att få fram den lägsta finansieringsbas som krävs för att inrätta forskningsinfrastrukturer. Detta problem gäller inte enbart Eric-instrumentet utan påverkar alla europeiska forskningsinfrastrukturer. Bättre samordning, mer öppenhet och anpassning mellan medlemsstater, anslutna länder och tredjeländer som deltar i förberedelser inför genomförandet av forskningsinfrastruktur skulle i hög grad bidra till att påskynda genomförandet.

Villkoret att endast stater och mellanstatliga organisationer får ansöka om att inrätta ett Eric-konsortium gör det ännu mer komplicerat för de forskarsamhällen som förbereder sig för att inrätta och genomföra forskningsinfrastrukturerna, eftersom ministerierna eller de finansieringsorgan som har utsetts av ministerierna oftast inte deltar från början när Eric-ansökningarna utarbetas. Detta leder även till diskussioner mellan de möjliga partnerna i ett Eric-konsortium, t.ex. i fråga om förhållandet mellan bidrag och rösträtt, som inte behandlas på samma sätt av de forskarsamhällen som deltar. Om företrädare för ministerierna och finansieringsorganen deltog från första början i arbetet med att förbereda inrättandet av europeiska forskningsinfrastrukturer skulle onödiga förseningar lättare kunna undvikas i ett senare skede, när placering, finansiella bidrag och åtaganden från partnerna måste fastställas innan det går att göra en formell Eric-ansökan.

Många europeiska forskningsinfrastrukturer har gränsöverskridande egenskaper, vilket i flera fall också leder till en mer komplicerad beslutsprocess inom deltagarna i dessa infrastrukturer, eftersom flera ministerier och finansieringsorgan måste involveras, t.ex. inom hälso- och sjukvård, forskning, havsfrågor, miljö och energifrågor.

Bestämmelserna om mervärdesskatt, punktskatt och upphandlingar i Eric-förordningen har inneburit att flera ministerier, bl.a. finans- och utrikesministerierna, i de medlemsstater, anslutna länder och tredjeländer som berörs behöver delta i arbetet med att förbereda och godkänna Eric-ansökningarna, vilket komplicerar processen ytterligare och innebär att det måste skapas lämpliga interna förfaranden för att underlätta godkännandeprocessen. Erfarenheterna av inrättandet av de sju Eric-konsortierna tyder på att fler medlemsstater och anslutna länder börjar bli medvetna om detta problem och har infört interna beslutsprocesser för att organisera och påskynda den interna godkännandeprocessen.

Avslutningsvis kommer Eric-konsortier för första gången att ha rätt att lämna in och delta i förslag inom ramen för förslagsinfordringar till Horisont 2020. Även inom arbetsprogrammet för forskningsinfrastruktur har det hänvisats till ett eventuellt stöd till Eric-konsortier och Esfri-forskningsinfrastrukturer. Kommissionen förväntar sig att dessa kan spela en viktig roll för uppgiftshantering och i kluster kring vissa tematiska områden som hälso- och sjukvård och miljöforskning.

5.           Kommissionens avdelningars roll

Kommissionens avdelningar har underlättat processen med att genomföra Eric-förordningen genom att anordna och stå som ordförande för Eric-kommitténs möten tre till fyra gånger om året. Kommittén ska yttra sig om de formella Eric-ansökningarna i enlighet med Eric-förordningen men ska också vid dessa möten lämna och utbyta information om pågående Eric-ansökningar och de interna åtgärder som medlemsstaterna och de anslutna länderna har vidtagit för att fatta beslut om Eric-medlemskap. Dessutom hålls presentationer av företrädare för kommande europeiska forskningsinfrastrukturer som snart ska börja arbetet med sina Eric-ansökningar, så att alla medlemsstater och anslutna länder får information om tidsplaner, förväntat finansieringsbehov, tjänster och annan verksamhet som ska utvecklas samt möjligheter att delta i arbetet med att förbereda och ansöka om ett Eric-konsortium.

Kommissionen offentliggjorde praktiska riktlinjer 2010 med praktisk information för potentiella sökande om hur man ska göra för att lämna in en ansökan om Eric-konsortium och med kommentarer om artiklarna i Eric-förordningen med inriktning på juridiska aspekter. En uppdaterad version av dessa riktlinjer som återspeglar erfarenheterna hittills kommer att offentliggöras 2014.

Kommissionens avdelningar har gjort förtydliganden utifrån en rad olika frågor om bestämmelserna i Eric-förordningen från medlemsstater, anslutna länder och företrädare för forskningsinfrastrukturer som arbetade med en Eric-ansökan. Det gällde bl.a. Eric-konsortiets juridiska ställning, om ett Eric-konsortium kunde ha som främsta mål att bedriva kärnforskning, medlemmarnas ansvarsskyldighet, tillämplig lag, särskilt för infrastruktur organiserad i nät med noder och personal i olika länder, likvidation av ett Eric-konsortium och nationella domstolars roll.

Under 2013 utarbetade kommissionens avdelningar mallar för förklaringen om erkännande av ett Eric-konsortium från tredjeländer och mellanstatliga organisationer, som förtydligade och förenklade processen för de länderna att stå som värd för eller bli medlem i ett Eric-konsortium.

Kommissionens avdelningar tog under 2013 också fram ett arbetsdokument med mallar för bestämmelserna för ett Eric-konsortium med utgångspunkt i erfarenheterna av ansökningsprocessen för de första Eric-konsortierna. Syftet var att underlätta för de sökande att utforma bestämmelserna och skapa en mer samstämmig uppsättning bestämmelser för Eric-konsortium, utan att påverka den flexibilitet och anpassning som krävs för att återspegla de mångfacetterade egenskaperna hos de olika Eric-konsortierna i fråga om struktur (en enda plats, organiserad i nät eller virtuell) och i fråga om forskningsområden (samhällsvetenskap och humaniora, miljövetenskap, energi, biologi och medicin, material och analysanläggningar, fysisk forskning och ingenjörsvetenskap).

Kommissionens avdelningar spelade en aktiv roll i arbetet med Eric-ansökningarna genom att delta i styrelsemöten och andra förberedelsemöten i medlemsstater och anslutna länder för att förklara och identifiera möjliga lösningar och kompromisser i de problem som togs upp i diskussioner mellan de framtida partnerna.

När ett Eric-konsortium har inrättats har kommissionens avdelningar en begränsad roll när det gäller Eric-verksamheten, som styrs och förvaltas av Eric-medlemmarna inom ramen för de villkor som fastställs i Eric-förordningen, stadgarna och den arbetsordning som antagits för Eric-konsortiet. Kommissionens avdelningar kan endast gripa in om de informeras om eller uppmanas av medlemmarna att ta itu med problem som har uppstått, eller på grundval av Eric-konsortiets årsrapporter till kommissionen i enlighet med Eric-förordningen.

För inrättandet av sju Eric-konsortier med lagstadgat säte i fem olika medlemsstater och för att underlätta den fortsatta utvecklingen av Eric anordnar kommissionen Eric-nätverksmöten där de befintliga Eric-konsortierna kan utbyta bästa praxis och ta upp gemensamma frågor. Företrädare för Eric-kommittén och blivande Eric-konsortier som befinner sig i slutfasen av sin Eric-ansökan bjuds in till dessa möten. Ett första Eric-nätverksmöte hölls i juni 2014.

6.           Slutsatser

Med det framgångsrika inrättandet av sju Eric-konsortier fram till maj 2014 och med tanke på att ytterligare ett femtontal Eric-konsortier kan vara verksamma i slutet av 2015, kan man dra slutsatsen att användningen av den rättsliga ramen, dvs. antalet nya eller uppgraderade europeiska infrastrukturer som använder Eric-konsortium har tagit fart och är framgångsrik. Eric-förordningen har visat att den verkligen överbryggar klyftan mellan traditionella fördragsbaserade internationella organisationer och nationella rättsliga enheter när det gäller att upprätta Europaomfattande forskningsinfrastruktur. Detta framgår också av den planerade användningen av Eric-konsortiet för ett tjugotal projekt som ingår i Esfris färdplan för att genomföra forskningsinfrastrukturen.

Eftersom det finns många likheter i bestämmelserna om anslutning, beslutsfattande och hantering av frågor såsom ansvarsskyldighet, har Eric har också gjort mycket för att underlätta för medlemsstater, anslutna länder och tredjeländer att överväga samarbete eller ansluta sig till dessa europeiska forskningsinfrastrukturer. Kommissionens avdelningar har underlättat processen med att genomföra Eric-förordningen genom att anordna och stå som ordförande för Eric-kommitténs möten.

Det finns utrymme att ytterligare förbättra ansökningsförfarandet för och förenkla användningen av ett Eric-konsortium, allt eftersom medlemsstaterna, forskarsamhället och kommissionens avdelningar går igenom en lärandeperiod där de skaffar sig en bättre förståelse av de praktiska konsekvenserna av att använda detta nya rättsliga instrument. Om det vidtas lämpliga åtgärder inom kommissionens avdelningar, medlemsstaterna och de anslutna länderna kan man förvänta sig att systemet kontinuerligt blir enklare att använda, tack vare vunna erfarenheter, och att processen kan effektiviseras ytterligare och skynda på inrättandet av europeiska forskningsinfrastrukturer. Därför lägger kommissionen inte fram några rekommendationer till ändringar i nuläget.

7.           Olösta frågor och nästa steg

Till följd av erfarenheterna av ansökningsprocesserna för att inrätta ett Eric-konsortium kommer flera nya frågor att behöva hanteras av medlemmarna i Eric-konsortierna och av kommissionens avdelningar. Det handlar t.ex. om praxis i de olika medlemsstaterna när det gäller att registrera ett Eric-konsortium inom ramen för det nationella rättssystemet genom handelskammaren, eller andra register som skulle göra det möjligt för ett Eric-konsortium att öppna bankkonton och ansöka om ersättning för mervärdesskatt och punktskatt. Eftersom ett Eric-konsortium är ett offentligt–offentligt partnerskap, krävs det också i många fall ett förtydligande av ställningen för konsortiets anställda, eftersom detta kommer att påverka lönernas storlek, inkomstskattefrågor och personalkostnader.

Frågetecken behöver också rätas ut när det gäller bidrag in natura till Eric-konsortiet från dess medlemmar, särskilt huruvida sådana bidrag kan omfattas av undantaget från mervärdesskatt och punktskatt och i så fall på vilka villkor. Detta är relevant eftersom medlemmar i ett Eric-konsortium i många fall föredrar att delvis bidra in natura till Eric-konsortiet i stället för att betala in kontanta medel.

Frågan om ekonomisk eller icke-ekonomisk verksamhet bör också förtydligas ytterligare av kommissionens avdelningar eftersom det finns en växande efterfrågan på ”innovativa” eller ”socioekonomiska” effekter av forskningsinfrastrukturens verksamhet för att motivera medlemmarnas investeringar. Denna fråga bör också diskuteras i samband med ”smart specialisering” när det gäller eventuellt stöd från regionalfonder och statligt stöd (för uppförande av delar av anläggningarna för ett Eric-konsortium). Detta inbegriper andra ämnen, såsom hur Eric-konsortier kan utveckla avknoppningsföretag, tekniköverföring och få intäkter från tjänster som utvecklas och samtidigt uppfylla kravet på att endast bedriva begränsad ekonomisk verksamhet och utan att riskera sin ställning som Eric-konsortium.

Eric-konsortier är viktiga för att minska fragmenteringen av det europeiska forskningsområdet genom att skapa tjänster för forskarsamhällena på ett harmoniserat och strukturerat sätt i hela EU, tack vare den öppenhet som skapas i fråga om datainsamling, åtkomst till data och instrument samt underhåll av data och tjänster för användare. Detta stöder inte enbart forskarsamhället utan kan också leda till evidensbaserat beslutsfattande inom områden som hälso- och sjukvård och miljö-, samhälls- och kulturpolitik. Kommissionen kommer tillsammans med medlemsstaterna att undersöka hur Eric-konsortier skulle kunna stödja andra forskningsinfrastrukturer genom att tillhandahålla sådana tjänster.

Även om det hittills är 20 medlemsstater som deltar i Eric-konsortier är konsortiernas lagstadgade säten koncentrerade till ett fåtal medlemsstater. När de förbereder genomförandet av ny europeisk forskningsinfrastruktur bör medlemsstater och anslutna länder anstränga sig för att på längre sikt få en mer balanserad representation i hela EU.

Eric-konsortier kan få stor betydelse för det internationella samarbetet, t.ex. med Afrikanska unionen, Australien, Ryssland, USA och Kanada och med FN-baserade samarbeten. Här är det värt att notera att Eric faktiskt tas upp inom ramen för OECD:s globala vetenskapsforum som en möjlig modell för att inrätta internationell forskningsinfrastruktur organiserad i nät. Framför allt behöver frågan om styrning, juridisk ställning och tvistlösning diskuteras för sådana infrastrukturer. Kommissionen kommer när så är lämpligt att stödja ansträngningarna inom ramen för OECD:s globala vetenskapsforum eller andra internationella forum för att undersöka möjligheterna att komma överens om ett regelverk för internationella forskningsinfrastrukturer som i likhet med Eric i EU kan överbrygga gapet mellan fördragsbaserade organisationer och nationella organisationer.

Slutligen ändrades Eric-förordningen som sagt 2013 för att tillgodose krav från anslutna länder, särskilt Norge, på att deras bidrag till ett Eric-konsortium skulle erkännas fullt ut i form av rösträtter. Kommissionen kommer noggrant att övervaka om ändringen leder till ett ökat deltagande av anslutna länder som värdländer eller medlemmar i Eric-konsortier.

[1]               EUT L 206, 8.8.2009, s. 1.

[2]               EUT L 326, 6.12.2013, s. 1.

[3]               Consortium of European Social Science Data Archives (CESSDA), Svalbard Integrated Arctic Earth Observation System (SIOS) och European Carbon Dioxide Capture and Storage Laboratory Infrastructure (ECCSEL).

[4]               EUT L 71, 18.3.2011, s. 20.

[5]               EUT L 64, 3.3.2012, s. 13.

[6]               EUT L 298, 8.11.2013, s. 38.

[7]               EUT L 320, 30.11.2013, s. 44.

[8]               EUT L 320, 30.11.2013, s. 63.

[9]               EUT L 324, 5.12.2013, s. 8.

[10]             EUT L 136, 9.06.2014, s. 35.