2014 är också ett år då medlemsstaterna färdigställer sin planering och börjar använda de nya europeiska struktur- och investeringsfonderna. Många långsiktiga investeringar fick av nödtvång skrinläggas under krisen. Även om EU-finansieringen är liten i absoluta tal kan ett kapitaltillskott från EU fungera som katalysator i många medlemsstater. Därför måste den också vara välvald så att den stöder de mest tillväxtfrämjande investeringarna. Den behöver också användas tillsammans med finansieringstekniska lösningar så att den främjar användning av lån i stället för bidrag och så att den samverkar med system för stimulans av finansieringen av små och medelstora företag och därigenom får större genomslag för EU:s ekonomi.

2.Bakgrund

Krisen blottade strukturella svagheter i EU:s ekonomiska system, och till det kom de djupare problem som beror på en åldrande befolkning och den låga tillväxten före krisen. Eurons styrning och strukturer utsattes också för en aldrig tidigare skådad prövning. Det fanns visserligen tecken på en viss återhämtning 2010, men 2012 kännetecknades av recession i merparten av EU, och återhämtningen inleddes under det andra kvartalet 2013.

Följderna för arbetsmarknaden och samhället i stort har varit allvarliga och långtgående i många delar av EU. Arbetslösheten i EU har stigit från mindre än 7 % under 2008 till 10,8 % under 2013 (den ökade alltså med mer än 9 miljoner människor). Läget varierar stort i EU: arbetslösheten spände 2013 från 4,9 % i Österrike och 5,3 % i Tyskland till 27,3 % i Grekland och 26,1 % i Spanien. Läget är särskilt oroande för vissa kategorier såsom ungdomar och långtidsarbetslösa. Eftersom arbetsmarknaden normalt släpar efter BNP-utvecklingen med ett halvår eller mer, spås en liten ökning av sysselsättningen från och med i år och en minskning av EU:s totala arbetslöshet till 10,1 % under 2015. Skillnaderna mellan länderna förväntas också förbli stora under den förutsägbara framtiden. Tendenserna får också enorma konsekvenser för samhället. Totalt har antalet personer som riskerade att hamna i fattigdom och social utestängning sedan 2008 ökat med över 6 miljoner och uppgick 2012 till 124 miljoner. Antalet personer i allvarlig materiell fattigdom ökade med omkring 7 miljoner. En tilltagande och envist hög inkomstojämlikhet betraktas också som oroande för den sociala sammanhållningen.

De reformer som krisen utlöst har varit rekordstora, inte bara i de länder som fått stöd genom justeringsprogram. Irland slutförde sitt finansiella stödprogram i december 2013, Spanien slutförde sitt program för finanssektorn i början av 2014 och Portugal blev färdig med sitt finansiella stödprogram i maj 2014. Lettland kvalificerade sig för euromedlemskap och gick med 2014. I Grekland och Cypern har läget stabiliserats och vissa tecken tyder på en ljusning 6 . Som framgår av dagens paket har omfattande reformer inletts eller genomförts i andra länder. På EU-nivå, särskilt i euroområdet, har den ekonomiska styrningen och övervakningen stärkts betydligt.

Den reala bruttonationalprodukten i EU förväntas växa igen. Uppgifterna för första kvartalet 2014 var visserligen inte så positiva som väntat, men den nuvarande återhämtningen förväntas fortsätta att sprida sig till fler länder, tillta gradvis och bli mer balanserad. Den reala BNP-tillväxten förväntas bli 1,6 % i år och kan bli 2,0 % under 2015. Det som är särskilt viktigt är att den ekonomiska aktiviteten har börjat öka även i de hårdast krisdrabbade länderna och att den förväntas fortsätta att öka. I år är det bara Cypern och Kroatien som förväntas ha negativ total BNP-tillväxt, och alla EU-ekonomier förväntas 2015 ha nått tillbaka till tillväxt igen. Sammanlagt tros EU nå samma ekonomiska produktion som före krisen, så att de förlorade åren gradvis hämtas in.

Ombalanseringen av EU-ekonomierna fortsätter. Detta framgick redan av kommissionens senaste rapport om förvarningsmekanismen 7 . Det bekräftades av de fördjupade granskningar av 17 medlemsstater som kommissionen offentliggjort inom förfarandet vid makroekonomiska obalanser 8 , som visade att ett antal externa och interna obalanser höll på att korrigeras. Särskilt har bytesbalansen förbättrats i ett antal länder, ofta tack vare stärkt kostnadsmässig konkurrenskraft. För första gången sedan förfarandet vid makroekonomiska obalanser infördes har kommissionen konstaterat att problemen i tre länder (Danmark, Malta och Luxemburg) inte utgör obalanser. Vidare befinner sig Spanien inte längre i en situation med alltför stora obalanser. Korrigeringen av obalanser måste dock fortsatt prioriteras i många länder, särskilt med tanke på den offentliga och privata skuldsättningen. I de medlemsstater där långvariga bytesbalansöverskott beror på stora inhemska investeringsgap hämmar detta också de ekonomiska utsikterna på medellång och lång sikt.

Tillsammans med ECB:s insatser och den ekonomiska återhämtningen har de omfattande budgetåtstramningarna 2011–2013 bidragit till att hantera statsskuldskrisen, men det är fortfarande viktigt med sunda offentliga finanser med tanke på den höga offentliga skuldsättningen. Totalt sett har budgetunderskotten minskat sedan 2011 och står 2014 på 2,6 % av BNP i EU och 2,5 % av BNP i euroområdet. Justeringarna har på senare år främst inriktats på budgetens utgiftssida i Irland, Grekland, Litauen och Portugal, medan länder som Frankrike, Nederländerna, Italien och Finland främst höjt skatterna. Förbättringen av det allmänna budgetläget har lett till lägre räntor. Statsskulden spås nå en topp i år i EU och i euroområdet, men ligger fortfarande över 100 % av BNP i Belgien, Irland, Grekland, Spanien, Italien, Cypern och Portugal, och det är därför oerhört viktigt att den fås att stadigt minska. Det är också nödvändigt i andra medlemsstater med tanke på den europeiska befolkningsutvecklingen.

De stabiliserade finansmarknaderna döljer skillnader mellan medlemsstaterna, och de finansiella villkoren är mycket olika för företag och hushåll i EU. Det förtroende som krisen svept bort tillsammans med de rekordstora reformerna av finanssektorn har lett till strängare kreditvillkor för små och medelstora företag sedan andra kvartalet 2007. Villkoren lättar dock, och några tidiga tecken på kreditlossning har setts under första kvartalet 2014. Kreditvillkoren förblir dock strikta i flera länder som Italien, Grekland, Spanien, Litauen, Slovenien, Kroatien och Cypern, särskilt för små och medelstora företag. Stegen på EU-nivå mot en bankunion och för att korrigera allvarliga obalanser kommer att bidra till allmänt förbättrade finansiella villkor.

De utmaningar som EU står inför ändrar karaktär. Som vanligt efter en djup finanskris är återhämtningen först bräcklig, och utmaningarna ändrar snabbt karaktär. För bara några år sedan, när krisen härjade som värst, var det viktigast att återställa trovärdigheten för statsbudgetarna mot en bakgrund av skenande offentliga underskott och statsskulder, bryta den onda cirkeln mellan ett försämrat budgetläge och risken för instabilitet i bankväsendet, och korrigera ohållbara tendenser i den reala ekonomin såsom oroande konkurrenskraftsförluster, ökad privat skuldsättning och höga bostadspriser. Den stora utmaningen nu är att långsiktigt stärka den reala ekonomin, tillväxt och jobb. Prioriteringarna kan variera mellan länderna och bland annat röra skuldsanering av det enorma offentliga och privata skuldberg som ansamlats under krisen, ytterligare stabilisering av finanssektorn för att underlätta ökade kreditflöden till den reala ekonomin, politiska åtgärder för tillväxt och sysselsättning, bättre villkor för privata investeringar och ökad efterfrågan, kompetenslyft och hjälp till människor att hitta tillbaka till arbetsmarknaden samt främjande av social sammanhållning.

Krisens arv sätter fortfarande hämsko på vår återhämtning. Att få den offentliga och privata skuldsättningen långsiktigt hållbar är viktigt för att de europeiska ekonomierna ska kunna få tillbaka en viss flexibilitet och motståndskraft mot chocker, men detta får inte äventyra tillväxten och kan visa sig svårt i tider av låg inflation. Det befintliga problemet med låg produktivitetsutveckling sedan mitten av 1990-talet har inte försvunnit, och kommer att förvärras av hur den åldrande befolkningen påverkar tillväxten. Stabiliseringen av banksektorn och framstegen med alternativa finansieringsformer är fortsatt prioriterade för att återställa bättre lånevillkor för den reala ekonomin. Den höga arbetslösheten och den allvarliga sociala nöden undergräver EU:s humankapital och sociala kapital och kräver ett långsiktigt, beslutsamt agerande.

Rättvisan är aktuell igen. Krisen och de politiska åtgärdernas inverkan på den ekonomiska och sociala situationen har också fått följder i fråga om ojämlikhet. Den strukturella karaktären hos viss arbetslöshet, den begränsade tillgången till utbildning och vård och vissa skatte- och förmånsreformer kan slå ojämlikt mot de mer utsatta samhällsgrupperna. Detta är en politisk och social fråga som också riskerar att äventyra EU:s tillväxtpotential.

Tillväxtfrämjande investeringar är avgörande för en långsiktig återhämtning. På kort sikt spås investeringarna öka allt mer, i takt med att hindren för företagens efterfrågan och vinster, såsom osäkerhet, finansieringsvillkor och skuldsanering, långsamt avtar och de ekonomiska utsikterna ljusnar. Budgetkonsolideringarna torde också hjälpa myndigheterna att återfå manöverutrymme för tillväxtfrämjande investeringar. Det finns dock stora brister att avhjälpa i hela EU, och för att EU ska vara konkurrenskraftigt i en globaliserad värld och tillgodose medborgarnas förväntningar är det uppenbart att EU som helhet måste investera mer i FoU, innovation, utbildning, kompetens och aktiva arbetsmarknadsåtgärder samt i energi, transporter och den digitala ekonomin. Ett strategiskt ianspråktagande av EU-medlen för 2014–2020 kan fungera som katalysator för stödet till investeringar på nationell nivå, bland annat för att stärka den industriella konkurrenskraften. Man bör också uppmärksamma andra instrument som redan föreslagits på EU-nivå, t.ex. europeiska projektobligationer, och möjligheten att kombinera strukturfondsmedel med EIB-lån. Det är särskilt viktigt att åter få fart på de privata investeringarna. Det förutsätter att andra beslut än de rent budgetpolitiska fattas. Bland annat måste problemet med splittrade finansmarknader i den ekonomiska och monetära unionen lösas.

3.Centrala åtgärder

Dagens paket av landsspecifika rekommendationer bygger på kommissionens bedömning av medlemsstaternas framsteg under det senaste året mot den bakgrund som skisseras i ovanstående avsnitt. Det bygger också på de fördjupade granskningar som lades fram i mars 2014.

Det senaste året har vissa framsteg gjorts med att befästa budgetkonsolideringarna och med sysselsättningspolitiken. Det märks i ett antal medlemsstater som avslutat förfarandet vid alltför stora underskott, samt i reformerna av sysselsättningspolitiken genom användning av aktiva arbetsmarknadsåtgärder, ungdomsgarantier och justeringar av vissa lönebildningssystem. Det görs dock inte tillräckligt för att minska den höga skattekilen på arbete, fastän låga skatter på arbete är avgörande för en jobbrik återhämtning. Det har också gjorts begränsade framsteg med att reformera produktmarknaden och tjänstemarknaden liksom åtgärder för att förbättra företagsmiljön och förutsättningarna för FoU och innovation. Mer måste också göras för att förbättra konkurrensramarna och nätindustriernas funktion, bl.a. genom ytterligare uppgradering av infrastruktur och öppnande och integration av marknader, t.ex. för energi och informations- och kommunikationsteknik. Det återstår också mycket att göra för att förbättra utbildnings- och välfärdssystemens täckning och resultat och förbättra den offentliga förvaltningen, vilket torde lösgöra budgetutrymme för tillväxtfrämjande utgifter.

Kommissionen betonar att reformer behöver fortsätta i ett antal medlemsstater med alltför stora obalanser (Kroatien, Italien och Slovenien) och i länder där obalansernas omfattning kan få skadliga spridningseffekter (Frankrike, Irland och Spanien). Totalt sett är planerna i de nationella programmen uppmuntrande och borde vara tillräckliga, om de genomförs enligt planerna för att avhjälpa ett antal redan identifierade allvarliga makroekonomiska obalanser. Därför anser inte kommissionen att den korrigerande delen av förfarandet vid makroekonomiska obalanser behöver tillgripas i det här skedet. Särskild tonvikt läggs därför på genomförande och övervakning av framstegen i de här länderna.

I dagens landsspecifika rekommendationer skisseras prioriteringarna för reformer i de enskilda medlemsstaterna under de kommande 12–18 månaderna, och när så krävs beaktas behovet av att åtgärda obalanser. Rekommendationer läggs också fram för euroområdet som helhet för att framhäva beroendena mellan länderna och sätt att få den ekonomiska och monetära unionens att fungera bättre. I bilaga 1 finns en översikt över rekommendationerna, och i bilaga 2 redovisas medlemsstaternas läge i förhållande till målen för Europa 2020. Närmare uppgifter om varje enskild medlemsstat finns i de arbetsdokument som åtföljer rekommendationerna. Bakgrundsinformation uppdelad efter politikområde finns också på kommissionens webbplats 9 .

Differentierade, tillväxtfrämjande budgetåtstramningar

Budgetåtstramningar har aldrig varit ett självändamål. De har varit nödvändiga för att låta myndigheterna återställa sin ekonomiska trovärdighet och få det finanspolitiska andrum de behöver för att kunna investera i hållbar tillväxt.

På det här området har kommissionen hela tiden förespråkat att budgetåtstramningarna bör vara så tillväxtfrämjande som möjligt. Med tanke på de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna har det behövts olika förhållningssätt för varje land, och det bör fortsätta även i det ljusare ekonomiska läget. Stabilitets- och tillväxtpakten har visat sig på det hela taget fungera väl, om dess regler iakttas.

De offentliga finanserna i EU har förbättrats avsevärt sedan 2011, och fjolåret var inget undantag: underskotten minskar, och kvoten mellan skuld och BNP kommer att kulminera i år och börja minska 2015. Flera medlemsstater återfår därigenom gradvis sitt statsfinansiella rådrum och kan nu föra en mindre restriktiv budgetpolitik. Ytterligare ansträngningar krävs dock, om än i lägre takt, för de länder som har stora underskott och höga skulder. Mer vikt bör dock fästas vid de offentliga finansernas kvalitet och strategiska omläggningar av både utgifter och inkomster för att stödja tillväxt och jobb.

I enlighet med pakten rekommenderar kommissionen att Österrike, Belgien, Tjeckien, Danmark, Slovakien och Nederländerna nu bör utgå ur förfarandet vid alltför stora underskott. Således kvarstår 11 medlemsstater i förfarandet efter denna omgång av planeringsterminen, en minskning från de 17 länder som var med 2013. Jämfört med 2011, då hela 24 länder var med i förfarandet, har antalet mer än halverats.

Ruta 1. Medlemsstaterna i förhållande till stabilitets- och tillväxtpakten enligt kommissionens rekommendationer den 2 juni 2014
Inget förfarande vid alltför stora underskott	BG, DE, EE, FI, HU, IT, LT, LU, LV, RO, SE
Utträde ur förfarandet vid alltför stora underskott	AT, BE, CZ, DK, SK, NL*
Pågående förfaranden vid alltför stora underskott med tidsfrist: 2014 2015 2016	MT IE, FR, PL, PT, SI, UK** CY, EL, ES, HR

Anm.: * Tidigt utträde rekommenderas för NL. ** Tidsfrist för UK budgetåret 2014/2015.

Allt fler medlemsstater blir alltså föremål för reglerna i stabilitets- och tillväxtpaktens förebyggande del. De reglerna har stärkts avsevärt genom det s.k. sexpacket så att medlemsstaterna fortsätter på vägen mot det medelfristiga budgetmålet.

I enlighet med EU:s krav har de budgetpolitiska ramarna stärkts i medlemsstaterna, och kommer att bidra till övervakningen av de offentliga finansernas sundhet genom ökad redovisningsskyldighet och öppenhet. Detta omfattar inrättandet av oberoende finanspolitiska institutioner med en tydlig uppgift i den årliga nationella budgetcykeln.

Framsteg har gjorts överallt, men vissa medlemsstater har ännu inte infört lämpliga organ eller förstärkt befintliga organ så att de kan bedriva sin verksamhet oberoende (Bulgarien, Tjeckien, Luxemburg, Malta, Polen, Kroatien, Ungern, Italien, Slovenien och Spanien). Kommissionen kommer att göra allt som krävs för att se till att de nya rättsliga kraven tillämpas oväldigt.

Beroende på det tillgängliga budgetutrymmet rekommenderar kommissionen att offentliga investeringar i infrastruktur, forskning, innovation och humankapital prioriteras, även genom mer kostnadseffektiva utgifter. Detta nämns särskilt i rekommendationerna till Tjeckien, Tyskland, Italien, Nederländerna, Polen, Förenade kungariket och i viss mån Spanien. I allmänhet kan mer göras för att öka de offentliga utgifternas genomslag och underlätta tilldelningen av knappa medel till investeringar. Några medlemsstater, som Tyskland, rekommenderas också att öka den inhemska efterfrågan genom att påskynda offentliga investeringar, där budgetutrymmet medger det, och uppmuntra privata investeringar. Det kan öka tillväxtpotentialen, hjälpa till att tillgodose långsiktiga behov och stödja återhämtningen.

Skattesystemens utformning, särskilt skatteväxlingen från arbete till andra skattebaser, är en viktig del av de pågående reformerna. Många medlemsstater prioriterar att minska skatten på arbete för att öka incitamenten att arbeta och minska den relativt höga arbetskraftskostnaden, särskilt för lågutbildade. Flera medlemsstater har vidtagit eller börjat vidta skatteåtgärder efter fjolårets rekommendationer (Österrike, Belgien, Italien, Frankrike, Lettland, Ungern och Nederländerna), men framstegen har i princip varit begränsade. De flesta utmaningar på skatteområdet som nämndes i fjolårets rekommendationer är alltså giltiga även för 2014/2015.

I allmänhet kan framsteg göras för att minska det totala skattetrycket och göra skattesystemet effektivare och mindre snedvridande. Sådana reformer kan genomföras på ett sätt som gör skatteuppbörden effektivare, främjar ekonomisk aktivitet och nya jobb och gör skattesystemet rättvisare. Därför inriktas några rekommendationer på bättre skatteefterlevnad och bekämpning av skattesmitning, breddad skattebas genom avlägsnande av kryphål i befintliga skatter (t.ex. avskaffade undantag, avdrag, nedsatta skattesatser och andra specialregler), avskaffande av miljöskadliga subventioner och skatteväxling bort från arbetsskatter till mindre tillväxtskadliga skatter såsom miljö- eller fastighetsskatter. Satsningarna på att sänka skatterna på arbete kan åtföljas av mer specifika skatteåtgärder för att öka de ekonomiska incitamenten att arbeta och minska den relativt höga kostnaden för lågutbildad arbetskraft.

Den senaste tidens utveckling har också visat att ett antal multinationella företag skatteplanerar för att minska sin globala beskattning, genom att utnyttja teknikaliteter i och felmatchningar mellan skattesystem, så att de väsentligt kan minska sin skattskyldighet. Det gränsöverskridande inslaget i många skatteplaneringsupplägg och kapitalets ökade rörlighet försvårar de enskilda jurisdiktionernas kamp mot aggressiv skatteplanering. Den här frågan behöver uppmärksammas intensivt och genast på nationell nivå och EU-nivå. Det här undergräver medlemsstaternas skattebaser, som redan nu är kringskurna. Några medlemsstater behöver överväga sätt att säkra sina skatteinkomster på längre sikt mot bakgrund av EU:s och världssamfundets ansträngningar att komma åt urholkning av skattebaserna och förflyttning av vinster och bör se över sina beskattningsavtal för att stärka åtgärderna mot missbruk.

Systemen för socialt skydd står för en stor del av många medlemsstaters offentliga utgifter, och den allt äldre befolkningen förväntas få stora konsekvenser, särskilt för offentligfinansierade pensioner och för hälso- och sjukvården. Exempelvis utgörs 70 % av den förväntade ökningen av de åldersrelaterade offentliga utgifterna av kostnader för hälsovård och vård för personer med långvarigt vårdbehov.

Kommissionen framhåller att pensionsreformer behövs i mer än hälften av medlemsstaterna, så att systemen fortsätter att vara socialt tillräckliga och finansiellt hållbara. En central parameter för hållbara pensionssystem är den tid vid vilken personer enligt lagen får gå i pension, dvs. den lagfästa pensionsåldern. Att knyta den lagfästa pensionsåldern fastare till den förväntade livslängden kan bidra till att hålla de offentliga pensionssystemen hållbara, i takt med att andelen äldre i EU:s befolkning ökar. Längre intjänandeperioder under yrkeslivet skulle också bidra till att bevara pensionernas tillräcklighet. Sådana reformer behöver kompletteras med satsningar på att öka anställningsmöjligheterna för äldre arbetstagare, t.ex. genom livslångt lärande och incitament att arbeta längre, så att åldern för utträde från arbetsmarknaden, dvs. den verkliga pensionsåldern, närmar sig den lagfästa pensionsåldern.

De senaste åren har 23 medlemsstater lagstiftat om höjd pensionsålder. I många fall (t.ex. Tjeckien, Estland, Grekland, Kroatien, Italien, Litauen, Malta, Polen, Slovenien, Slovakien och Förenade kungariket) har också pensionsåldern gjorts lika för män och kvinnor. Flera medlemsstater har också beslutat om en explicit koppling mellan pensionsålder och framtida ökad förväntad livslängd, nämligen Cypern, Danmark, Grekland, Italien, Nederländerna och Slovakien. De flesta har också agerat för att hejda förtida pensioneringar. Merparten av de enklare åtgärderna har nu vidtagits, och det behövs mer framsteg mot att sluta den potentiella finansieringsklyftan. Rekommendationerna kvarstår alltså för flera länder, särskilt den om bättre koppling mellan lagfäst pensionsålder och förväntad livslängd.

Tabell 1. Lagfäst pensionsålder och ålder för förtida pension i EU

Källa: Kommissionen

Kommissionen påpekar också att hälso- och sjukvårdssystemen måste reformeras så att de uppfyller målet att ge heltäckande tillgång till vård av hög kvalitet på ett kostnadseffektivt och finansiellt hållbart sätt. Det gäller bl.a. Österrike, Bulgarien, Tjeckien, Finland, Frankrike, Malta, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Tyskland, Irland och Spanien.

Återställd normal utlåning till ekonomin

Det senaste året minskade splittringen avsevärt i marknaderna för statspapper och företagsobligationer; de flesta sårbara medlemsstaternas obligationsspreadar fortsatte att minska tack vare att investerarna litar på att de pågående finanspolitiska justeringarna och ekonomiska reformerna kommer att lyckas. Trots en viss normalisering av bankernas finansieringsvillkor fortsätter dock splittringen av euroområdets finansmarknader att drabba främst de små och medelstora företagen och hindra penningpolitiken från att få genomslag.

Bankväsendet omstrukturerades en del under 2013, och justeringarna behöver fortsätta i flera länder. Kredittillväxten var 2013 negativ (-1,9 %), till skillnad från det föregående året (0,7 %). Kreditexpansion förekom under 2013 i några nordiska, centraleuropeiska och östeuropeiska länder.

Medlemsstaterna har vidtagit politiska åtgärder för att förbättra tillgången till finansiering; de har bl.a. inrättat eller utvidgat system för lånegarantier och främjat alternativa finansieringsformer genom utveckling av marknaderna för företagsobligationer (Danmark, Estland, Italien och Portugal) och för riskkapital (Tjeckien, Tyskland, Spanien, Estland, Nederländerna och Portugal). Offentliga medel har uppbådats för att upprätthålla investeringarna i innovation, särskilt från små och medelstora företag. Sådana här reformer tar självfallet tid att märkas i praktiken. Kommissionen betonar därför att man måste arbeta målmedvetet på ett antal områden.

På EU-nivå är beslutet att inrätta en bankunion av stor betydelse. Att slutföra den politiska agendan och fortsätta reparera bankernas balansräkningar, och buffertar av eget kapital om den pågående översynen av tillgångarnas kvalitet visar att det behövs, kommer att bidra till att få ny fart på utlåningen. Nästa steg är att skapa djupare kapitalmarknader som är bättre lämpade än banklån att finansiera innovativa projekt och långsiktiga investeringar.

Tillväxt och sysselsättning i dag och i morgon

Strukturreformer krävs för att anpassa de grundläggande villkoren för tillväxt och sysselsättning och för att stärka våra ekonomiers anpassningsförmåga. Detta är särskilt viktigt i tider av fortsatt hög arbetslöshet. Överlag är framstegen sedan 2013 begränsade, och kommissionen föreslår att ett antal rekommendationer kvarstår för 2014.

Väl fungerande tjänster är viktiga för den ekonomiska tillväxten, både direkt som en viktig källa till arbetstillfällen och indirekt eftersom de utgör en allt viktigare insatsvara för andra sektorer och för ekonomins produktivitet. Många möjligheter kan fortfarande skapas nationellt och på EU-nivå genom att man förverkligar den inre marknaden, särskilt inom tjänster och informations- och kommunikationsteknik (IKT).

Bättre infrastruktur och bättre förbindelser är viktiga för väl fungerande transport-, IKT- och energinät. En del åtgärder har vidtagits som svar på fjolårets rekommendationer, men de måste fortsätta. Det har skett blandade framsteg med att genomföra rekommendationerna om järnvägssektorn, teleinfrastrukturen och posttjänsterna i Österrike, Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Italien, Rumänien och Polen: betydande framsteg i Belgien med teletjänster, vissa framsteg i järnvägssektorn i Frankrike och Spanien, begränsade framsteg i järnvägssektorn och bredbandssektorn i Tyskland, Rumänien, Italien och Polen och inga framsteg med den belgiska postsektorn. Mer framsteg förväntas också med att öppna lokala tjänster och få dem att fungera bättre.

Den senaste tidens utveckling har återigen visat att EU behöver fortsätta att minska sitt beroende av energi från omvärlden och följa en kraftfull strategi för försörjningstrygghet på energiområdet. Det är en beståndsdel i EU:s energi- och klimatstrategi. Kommissionen lade också nyligen fram en strategi 10 för att gå framåt och trygga EU:s energibehov, bland annat genom att diversifiera leverantörerna och förbättra energitekniken, minska efterfrågan på energi genom ökad energieffektivitet, mer kostnadseffektiv utveckling av förnybar energi och bättre energinät. Den strategiska bedömning som ligger till grund för de här förslagen återspeglas också i flera av rekommendationerna i årets paket.

En effektiv konkurrenstillsyn är en viktig förutsättning för väl fungerande varu- och tjänstemarknader. Framstegen på det här området har varit blandade. Vissa åtgärder har vidtagits för att genomföra ny konkurrensrätt och stärka de nationella konkurrens- och tillsynsmyndigheternas befogenheter. I vissa länder kan man dock behöva stärka konkurrensmyndigheternas oberoende, t.ex. genom att de får tillräckliga anslag och tillräckligt med personal.

Betydande fördelar kan också erhållas genom bättre forsknings- och innovationssystem och prioriterade satsningar på FoU. Fler investeringar bör åtföljas av omfattande reformer för att modernisera det offentlig-privata forsknings- och innovationssystemet och förbättra företagens övergripande villkor så att de kan bli mer kunskapsintensiva. Resultattavlan för innovationsunionen visar medlemsstaternas resultat, och kommissionen har funnit en rad flaskhalsar i medlemsstaternas regler. Totalt sett ökar innovationsklyftan i EU: en del länder (Sverige, Tyskland, Danmark och Finland) gör särskilt bra ifrån sig, medan andra försämras (Förenade kungariket, Polen, Tjeckien, Ungern, Portugal, Rumänien, Grekland, Bulgarien och Malta). Det finns också vissa hoppingivande tecken på en upphämtning i Lettland, Slovakien, Litauen och Estland.

Medlemsstaterna anstränger sig för att nå sina klimat- och energimål 2020, även om kommissionen rekommenderar några ytterligare åtgärder för att nå de målen. Särskild vikt läggs också vid resurseffektivitet, och kommissionen rekommenderar bl.a. att avfallshanteringen bör fortsätta att förbättras.

Mot arbetslöshet och mot krisens sociala följder

Till följd av krisen har arbetslösheten ökat stort i de flesta länder, och långtidsarbetslösheten, som nu i medeltal utgör hälften av den totala arbetslösheten, är rekordhög i merparten av medlemsstaterna. Den strukturella arbetslösheten och felmatchningarna på arbetsmarknaden har också ökat. Arbetstillfällen har främst försvunnit i sektorer med otrygga anställningsformer, särskilt visstidsanställningar. Det totala antalet deltidsarbeten har ökat. Den senaste statistiken tyder på att arbetslösheten stabiliserats på EU-nivå, och minskat i en del länder, men förbättringarna tar tid och krisens följdverkningar sträcker sig långt utöver arbetsmarknaden.

I några medlemsstater har hushållens reala disponibla inkomst minskat, och totalt löper nära en fjärdedel av EU:s befolkning risk att drabbas av fattigdom eller utestängning. De viktigaste faktorerna bakom fattigdom och social utestängning är långtidsarbetslöshet, segmentering på arbetsmarknaden och lönepolarisering, men skatte- och förmånssystemens försvagade transfereringseffekt spelar också in. I flera länder har de sociala utgifternas stabiliserande verkan försvagats i takt med att antalet långtidsarbetslösa som förlorat sina förmåner ökar. Behovet att återställa välfärdssystemens finansiella hållbarhet har också betydelse. I flera fall har förmånernas belopp eller varaktighet nedsatts, och strängare regler för att komma i åtnjutande av förmånerna är tänkta att öka incitamenten att börja arbeta, men det har också lett till att förmånstagare utestängts från vissa system. Kommissionen har tagit fram en ny resultattavla 11 som används för att övervaka utvecklingen i fråga om arbetslöshet, fattigdom och ojämlikhet som en del av EU:s ekonomiska styrning.

Mot bakgrund av ett allt sämre läge på arbetsmarknaden har många medlemsstater inlett omfattande reformer, bland annat för att motverka segmentering på arbetsmarknaden (däribland Spanien, Portugal, Italien och Frankrike). De aktiva arbetsmarknadsåtgärdernas kvalitet och verkan och effektiva offentliga arbetsförmedlingar är också viktiga inslag i kampen mot arbetslösheten, varför rekommendationer riktas till flera medlemsstater. Bulgarien, Tyskland, Estland, Irland, Grekland, Italien, Luxemburg, Spanien, Portugal, Slovakien, Finland, Sverige och Förenade kungariket har förstärkt och effektiviserat sina aktiva arbetsmarknadsåtgärder.

Tabell 2. Arbetslöshet, ungdomsarbetslöshet och ungdomar som varken arbetar eller studerar, 2013

	Arbetslöshet (%)	Ungdoms-arbetslöshet (%)	Ungdoms-arbetslöshet (tusental)	Ungdomar 15-24 som varken arbetar eller studerar (%)	Ungdomar 15-24 som varken arbetar eller studerar (tusental)
EU	10,8	23,4	5 611	13,0	7 345
BE	8,4	23,7	97	12,7	168
BG	13,0	28,4	65	21,6	167
CZ	7,0	18,9	69	9,1	104
DK	7,0	13,0	57	6,0	43
DE	5,3	7,9	356	6,3	558
EE	8,6	18,7	11	11,3	17
IE	13,1	26,8	57	16,1	86
EL	27,3	58,3	176	20,6	219
ES	26,1	55,5	951	18,6	832
FR	10,3	24,8	699	11,2	818
HR	17,2	49,7	74	18,6	96
IT	12,2	40,0	655	22,2	1 337
CY	15,9	38,9	16	18,7	20
LV	11,9	23,2	22	13,0	31
LT	11,8	21,9	27	11,1	44
LU	5,8	17,4	3	5,0	3
HU	10,2	27,2	84	15,4	175
MT	6,5	13,5	4	9,9	6
NL	6,7	11,0	157	5,1	104
AT	4,9	9,2	54	7,1	70
PL	10,3	27,3	407	12,2	547
PT	16,5	37,7	148	14,2	156
RO	7,3	23,6	187	17,2	442
SI	10,1	21,6	16	9,2	20
SK	14,2	33,7	73	13,7	97
FI	8,2	19,9	66	9,3	59
SE	8,0	23,4	154	7,5	92
UK	7,5	20,5	924	13,3	1 021

Källa: Kommissionen

För att underlätta skapandet av jobb har ett antal länder decentraliserat sina lönebildningssystem och förenklat anpassning av lönerna till de ekonomiska omständigheterna (bl.a. Frankrike, Italien, Portugal och Spanien). Utrymmet att minska andra arbetskraftskostnader än lön, särskilt skattekilen, har inte alltid tagits till vara helt med tanke på det rådande svångremsklimatet, men på sistone har steg i den riktningen tagits (Frankrike, Italien) och mer planeras (Spanien).

I ett antal rekommendationer fokuserar också kommissionen särskilt på arbetslöshets-förmånernas och socialbidragens täckning, tillräcklighet och utformning. Målet är att se till att en lämplig avvägning görs mellan att få folk tillbaka till arbetsmarknaden och garantera en anständig inkomst i ett läge med tilltagande fattigdom.

Ungdomarna har drabbats särskilt hårt av krisen. Ungdomsarbetslösheten i EU ökade markant med mer än 7,5 procentenheter 2008–2013 (från 15,6 % till 23,3 %) och är för närvarande nästan två och en halv gång högre än arbetslösheten för vuxna. Den drabbar 5,6 miljoner ungdomar i åldrarna 15–24 år. Dessutom är det många ungdomar som varken arbetar eller studerar: 2013 var det totalt 7,3 miljoner ungdomar i åldrarna 15–24 som varken arbetade eller studerade, vilket är en andel på totalt 13 % av denna åldersgrupp. Man storsatsar på EU-nivå och nationell nivå för att bekämpa ungdomsarbetslösheten (se ruta 2). I enlighet med ungdomsgarantins mål rekommenderar kommissionen bland annat att de offentliga arbetsförmedlingarna bör bli effektivare och att utbildningen bör förbättras med bl.a. lärlingsutbildningar och bättre inriktning på ungdomar som varken arbetar eller studerar.

Kommissionen påpekar också att flera medlemsstater trots kommissionens rekommendationer på sistone skurit ned de offentliga anslagen till utbildning, bland annat Bulgarien, Italien, Slovakien och Rumänien. Det krävs lämplig utbildning för att absorbera unga studerande, särskilt i tider då allt fler läser på högskola bl.a. på grund av det kärvare lägre på arbetsmarknaden efter krisen. I enlighet med kommissionens rekommendationer är det också viktigt att utbildningssystemen bidrar till att förbättra äldre arbetstagares kompetens 12 så att de kan arbeta längre och mer produktivt.

Ruta 2. EU:s ungdomsgaranti

Enligt rekommendationen om ungdomsgarantin, som kommissionen lade fram och rådet antog i fjol, ska medlemsstaterna se till att alla ungdomar under 25 år får ett erbjudande om en anställning av hög kvalitet eller utbildning inom fyra månader efter det att de lämnat det formella utbildningssystemet eller blir arbetslösa. Det innebär att medlemsstaterna måste bygga upp verkningsfulla och innovativa strukturer, processer och åtgärder och genomföra reformer för att få till stånd bättre övergångar från skolan till arbetsmarknaden.

Kommissionen har fått in planer för ungdomsgarantin från alla medlemsstater, och de håller nu på att sättas i verket. Den som ansvarar för ungdomsgarantin, ofta den offentliga arbetsförmedlingen, är avgörande för processen, och kommer att föra in miljontals ungdomar som varken arbetar eller studerar under ungdomsgarantin. Framsteg har också gjorts med åtgärder för tidig aktivering och utåtriktad verksamhet till ungdomar som inte är registrerade hos arbetsförmedlingen.

De berörda parterna, arbetsmarknadens parter och näringslivet har inom den europeiska alliansen för lärlingsutbildning åtagit sig att tillhandahålla fler, bättre och attraktivare lärlingsutbildningar, vilket visar på vikten av att reformera lärlingsutbildningarna. Den privata sektorns engagemang är också en förutsättning för lärlingsplatser av hög kvalitet. I några medlemsstater noterar kommissionen allvarliga hinder för ungdomsgarantin, vilket framgår av rekommendationerna (Spanien, Italien, Slovakien, Kroatien, Portugal, Polen, Bulgarien och Irland).

På förslag av kommissionen och efter beslut av Europeiska rådet anslås EU-medel till stöd för kampen mot ungdomsarbetslösheten. En särskild fond (sysselsättningsinitiativet för unga med en budget på 6 miljarder euro) ska ge stöd till medlemsstater och regioner med särskilt hög ungdomsarbetslöshet (mer än 25 % i åldrarna 15–24 under 2012). För närvarande håller medlemsstaterna på att utarbeta sina operativa program enligt vilka medlen kommer att anslås under de nästföljande två åren. Europeiska socialfonden kan också ge stöd till jobb för ungdomar.

Modernisering av den offentliga förvaltningen

Flera medlemsstater har inlett omfattande reformer för att förbättra och effektivisera sin förvaltning. Detta är ett tecken på betydligt ökad medvetenhet om den betydelse som den offentliga förvaltningens kvalitet har för den totala ekonomin och konkurrenskraften, och dessutom spelar budgetåtstramningarna in.

Olika reformer prioriteras. En del medlemsstater har börjat åtgärda överlappningar mellan olika grenar av förvaltningen och förvaltningsnivåer. Andra arbetar på att stärka den offentliga förvaltningens administrativa kapacitet, dess professionalism och den politiska beslutsprocessens kvalitet.

Många av de här reformerna inbegriper satsningar på ökad IKT-användning och mer e-förvaltningstjänster, t.ex. e-upphandling, för att öka öppenheten och minska kostnaderna. Allt fler medlemsstater undersöker också sätt att modernisera skatteuppbörden, t.ex. genom att tillhandahålla förtryckta deklarationsblanketter och nättjänster och se till att företag och enskilda bara behöver lämna uppgifter en gång. Medlemsstaterna arbetar också på den administrativa bördan, gör konsekvensbedömningar av ny lagstiftning och ser över beståndet av befintlig nationell lagstiftning för att göra det mer ändamålsenligt och minska krånglet. På EU-nivå har kommissionen i flera år arbetat för att se över EU-lagstiftningen, avskaffa föråldrade regler, minska bördan att följa reglerna och i största allmänhet förbättra EU-rätten 13 .

Att göra de nationella domstolarna bättre, mer oberoende och effektivare är en annan viktig del av moderniseringen av den offentliga förvaltningen, och detta har direkt ekonomisk betydelse för nyföretagande, verkställighet av avtal, bl.a. anställningsavtal, utsökning av skulder, fastighetsrätt, bolagsrätt samt tvister med förvaltningen om skatter och sociala förmåner. Som svar på fjolårets rekommendationer har Italien, Spanien, Lettland, Ungern och Slovenien gjort framsteg på området, men i andra länder har framstegen varit begränsade. Kommissionen rekommenderar ytterligare åtgärder i ett antal fall.

Utbredd korruption försämrar företagsklimatet och har dessutom en allmänt sönderfrätande verkan på samhället. Efter fjolårets rekommendationer och antikorruptionsrapporten som lades fram 2014 14 rekommenderar kommissionen att ett antal medlemsstater vidtar ytterligare åtgärder.

4.Slutsatser

Ihärdiga politiska ansträngningar på alla nivåer har de senaste åren satt EU:s ekonomi på mycket fastare fot. Med en tydlig politisk vilja att trygga den ekonomiska och monetära unionens sammanhållning och framsteg har alla delar av det ekonomiska beslutsfattandet sammanokats för att förändra den ekonomiska styrningen, förbättra de grundläggande ekonomiska förutsättningarna och skapa verkningsfulla finansiella brandväggar för att garantera en hållbarare tillväxtmodell för framtidens EU.

Det ser nu ljusare ut för EU:s ekonomi. Tillväxten kommer dock att förbli ojämn och skör 2014–2015, så man får inte tappa tempo i de pågående strukturerformerna. På längre sikt är dessutom EU:s tillväxtpotential fortfarande förhållandevis låg. Det innebär att den höga arbetslösheten och den svåra sociala situationen endast kommer att förbättras långsamt, och att det stora investeringsgapet kommer att behöva tid för att fyllas. Kommissionen har i ett antal rekommendationer framhållit att det behövs politiska insatser för att vidta fler åtgärder i goda tider för att bygga upp motståndskraften mot de dåliga tiderna. Med tanke på behovet av högre, mer långsiktigt hållbara tillväxt- och sysselsättningsnivåer betonar kommissionen behovet av mer beslutsamma satsningar på viktiga politikområden och visar var de nuvarande insatserna är otillräckliga.

EU:s stärkta ekonomiska styrning kommer att visa sig användbar även efter krisen. I takt med att EU gradvis tar sig ur den långa, djupa ekonomiska krisen blir det viktigt att ta tillfället i akt med det offentliga samrådet om Europa 2020 och den kommande översynen av tvåpacket och sexpacket att se över prioriteringarna för tillväxt och sysselsättning och mer allmänt överväga hur den politiska samordningen kan användas för att stärka dem, särskilt med tanke på samordningen i euroområdet.

Den viktigaste utmaningen för EU de kommande åren är politisk. Medlemsstaterna har agerat i akuta lägen, t.ex. i fråga om budgetkonsolideringar och strukturreformer. Men utanför programländerna har de nödvändiga förändringarna kommit långsammare och försiktigare än de borde. När krisens omedelbara följdverkningar har avklingat blir det svårare att bevara den politiska reformviljan. Men om EU ska kunna växa i framtiden och ta vara på globaliseringens fördelar, måste den vinna den politiska viljan att genomföra strukturreformer och främja investeringar. Kommissionen anser att den förstärkta cykeln med ekonomisk styrning har stor betydelse i denna process, men att den inte kan ersätta den politiska vilja som krävs för att föra EU framåt till en tid av långvarig tillväxt och ekonomisk blomstring. Den ekonomiska och monetära unionen är fortfarande under utformning, och mer kommer att krävas för att verkligen avspegla hur mycket de europeiska ekonomierna är beroende av varandra, särskilt de som har samma valuta.

Bilaga 1 - EU:s landsspecifika rekommendationer 2014–2015

Offentliga finanser

Finanssektor

Strukturreformer

Sysselsättning och socialpolitik

Sunda offentliga finanser

Pensions- och vårdsystem

Finanspolitisk ram

Skatter

Banker och tillgång till finansiering

Bostadsmarknad

Nät-branscher

Konkurrens i tjänste-sektorn

Offentlig förvaltning och smart lagstiftning

FoU och innovation

Resurs-effektivitet

Sysselsättning

Aktiva arbetsmarknadsåtgärder

Lönebildning

Segmentering av arbetsmarknaden

Utbildning

Fattigdom och social inkludering

Anm.: Landsspecifika rekommendationer 2014–2015 enligt kommissionens förslag den 2 juni 2014. Cypern och Grekland bör fullgöra sina åtaganden enligt EU:s och IMF:s program för ekonomiskt stöd. För Portugals rekommendationer gäller villkoret att man slutför programmet. Se även http://ec.europa.eu/europe2020/index_en.htm

Bilaga 2 – Målen för Europa 2020 15

*Landet har uttryckt sitt nationella mål i förhållande till en annan indikator än indikatorn för EU:s övergripande mål.

Medlems-staternas mål	Sysselsättning (%)	FoU som andel av BNP	Mål för minskning av utsläpp (från nivån 2005) 16	Förnybar energi	Energi-effektivitet 17	Andel med endast grundskole-utbildning (%)	Högre utbildning (%)	Minskning av antal personer som riskerar fattigdom eller social utestängning (antal personer)
EU:s över-gripande mål	75 %	3 %	-20 % (från nivån 1990)	20 %	20 %	<10 %	40 %	20 000 000
AT	77-78 %	3,76 %	-16 %	34 %	31,5	9,5 %	38 % (inkl. ISCED 4/4a)	235 000
BE	73,2 %	3,0 %	-15 %	13 %	43,7	9,5 %	47 %	380 000
BG	76 %	1,5 %	20 %	16 %	15,8	11 %	36 %	260 000 (personer i ekonomisk fattigdom)*
CY	75-77 %	0,5 %	-5 %	13 %	2,8	10 %	46 %	27 000
CZ	75 %	1 % (endast offentlig sektor)	9 %	13 %	39,6	5,5 %	32 %	Hålla andelen personer som riskerar fattigdom eller social utestängning på 2008 års nivå (15,3 % av den total befolkningen) och försöka minska antalet med 30 000
DE	77 %	3 %	-14 %	18 %	276,6	<10 %	42 % (inkl. ISCED 4)	320 000 (långtidsarbetslösa)*
DK	80 %	3 %	-20 %	30 %	17,8	<10 %	>40 %	22 000 (personer som bor i hushåll med låg arbetsintensitet)*
EE	76 %	3 %	11 %	25 %	6,5	9,5 %	40 %	Minska andelen som riskerar fattigdom efter sociala transfereringar till 15 %, motsvarande en minskning i absoluta tal med 36 248 personer*
EL	70 %	1,21 %	-4 %	20 %	27,1	9,7 %	32 %	450 000
ES	74 %	2 %	-10 %	20 %	121,6	15 % (avhoppare från skolan)	44 %	1 400 000-1 500 000
FI	78 %	4 %	-16 %	38 %	35,9	8 %	42 % (snäv nationell definition)	770 000 personer som riskerar fattigdom eller social utestängning, motsvarande en minskning i absoluta tal med 140 000 personer
FR	75 %	3 %	-14 %	23 %	236,3	9,5 %	50 % (17–33-åringar)	1 900 000
HR	62,9 %	1,4 %	11 %	20 %	9,19	4 %	35 %	Minska antalet personer som riskerar fattigdom eller social utestängning till 1 220 000, motsvarande en minskning med 152 000 personer från 2011
HU	75 %	1,8 %	10 %	14,65 %	26,6	10 %	30,3 %	450 000
IE	69-71 %	omkring 2 % (2,5 % av BNI)	-20 %	16 %	13,9	8 %	60 %	200 000 (personer i kombinerad fattigdom)*
IT	67-69 %	1,53 %	-13 %	17 %	158,0	16 %	26-27 %	2 200 000
LT	72,8 %	1,9 %	15 %	23 %	6,485	<9 %	48,7 %	Minska antalet personer som riskerar fattigdom eller social utestängning till 814 000
LU	73 %	2,3-2,6 %	-20 %	11 %	4,482	<10 %	66 %	6 000
LV	73 %	1,5 %	17 %	40 %	5,37	10 %	34-36 %	121 000 (riskerar fattigdom efter sociala transfereringar och/eller bor i hushåll med mycket låg arbetsintensitet)*
MT	70 %	2 %	5 %	10 %	0,825	10 %	33 %	6 560
NL	80 %	2,5 %	-16 %	14 %	60,7	<8 %	>40 %	100 000 (personer i åldrarna 0–64 som bor i ett arbetslöst hushåll)*
PL	71 %	1,7 %	14 %	15 %	96,4	4,5 %	45 %	1 500 000
PT	75 %	2,7-3,3 %	1 %	31 %	22,5	10 %	40 %	200 000
RO	70 %	2 %	19 %	24 %	42,99	11,3 %	26,7 %	580 000
SE	>80 %	4 %	-17 %	49 %	43,4	<10 %	40-45 %	Minskning av andelen i åldrarna 20–64 som inte ingår i arbetskraften (utom heltidsstuderande), långtidsarbetslösa eller långtidssjukskrivna till under 14 %*
SI	75 %	3 %	4 %	25 %	7,313	5 %	40 %	40 000
SK	72 %	1,2 %	13 %	14 %	16,2	6 %	40 %	170 000
UK	Inget mål i nationellt program	Inget mål i nationellt program	-16 %	15 %	177,6	Inget mål i nationellt program	Inget mål i nationellt program	Befintliga kvantitativa mål i 2010 års barnfattigdomslag och barnfattigdomsstrategin 2011–2014*