RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN Sammanfattande rapport om kvaliteten på dricksvattnet i EU med en granskning av medlemsstaternas rapporter för perioden 2008–2010 enligt direktiv 98/83/EG /* COM/2014/0363 final */
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN Sammanfattande rapport om kvaliteten på
dricksvattnet i EU med en granskning av medlemsstaternas rapporter för perioden
2008–2010 enligt direktiv 98/83/EG
1.
Inledning
Säkert dricksvatten är grundläggande för våra liv.
Det är av största vikt för människors hälsa och en viktig drivkraft för en sund
ekonomi. WHO[1]
slår fast att förbättrad tillgång till säkert dricksvatten och lämplig sanitet,
utöver hälsofördelar genom förebyggande av vattenburna sjukdomar, kan ge
betydande ekonomiska vinster. Här ingår besparingar inom hälso- och sjukvården,
fler produktiva dagar per år, ökad skolnärvaro och värdet
av att förluster av liv förhindras. Vattenindustrin bidrar också avsevärt till
BNP. Det totala uppskattade bruttoförädlingsvärdet för sanitets- och
vattenförsörjningsindustrin uppgick till 43,84 miljarder euro 2010. Industrin
stod det året för omkring 500 000 arbetstillfällen motsvarande
heltidstjänster[2]. Dricksvattendirektivet[3],
som infördes 1980 och reviderades 1998, har resulterat i att dricksvatten av
hög kvalitet är tillgängligt i hela EU. Gemensamma ansträngningar av
EU-institutioner, medlemsstater och tjänsteleverantörer har lett till hög
överensstämmelse med dricksvattenstandarderna. Direktivet är därför ett lyckat,
om än inte särskilt välkänt, exempel på EU-lagstiftning på miljö- och
folkhälsoområdet. Kvaliteten
på dricksvatten och den nödvändiga beredningsnivån hänger i hög grad samman med
dricksvattenkällornas kvalitet. Nivån för skyddet av vattenresurser, särskilt
grundvatten och ytvatten, är således av avgörande betydelse för
dricksvattendirektivet eftersom det påverkar beredningskostnaderna. Dricksvatten
är också en viktig fråga för EU:s medborgare. Detta återspeglas i en
Eurobarometerundersökning[4]
och i det nyligen lanserade medborgarinitiativet Right2Water[5].
I sitt svar på initiativet tillkännagav kommissionen ett EU-omfattande
offentligt samråd om dricksvattendirektivet[6], framför allt
med sikte på att förbättra tillgången till vatten av god kvalitet i EU.
2.
Situationen
i fråga om dricksvatten
I detta
dokument sammanfattas läget när det gäller genomförandet av
dricksvattendirektivet, med utgångspunkt i de senaste uppgifterna från
medlemsstaterna[7].
Tekniska rapporter med detaljerade faktablad för varje medlemsstat kommer inom
kort att finnas tillgängliga på GD Miljös webbplats[8].
2.1.
Vattenförsörjning
Dricksvattenförsörjningen
i EU är organiserad i vattenförsörjningsområden, dvs. geografiskt avgränsade
områden där dricksvatten kommer från en eller flera källor och där vattenkvaliteten
kan anses vara i stort sett enhetlig. Det finns nästan 100 000
vattenförsörjningsområden i EU. I direktivet görs åtskillnad mellan stora och
små vattentäkter[9].
Minimikvalitetskraven för vatten är desamma för både stora och små
vattentäkter. Kontrollkraven skiljer sig dock åt, och medlemsstaternas
rapporter behöver inte innefatta de små vattentäkterna. Omkring 65 miljoner
människor får sitt vatten från mindre vattenleverantörer. ”Försörjning” i
direktivets mening betyder inte ”tillgång” till det offentliga vattennätet[10].
Eurostat har samlat in uppgifter om den befolkning som är ansluten till den
offentliga vattenförsörjningen[11]
– se tabell 1 i slutet av rapporten. På grund av rapporteringens frivilliga
karaktär har insamlingen dataluckor och möjliggör inte en beräkning av
totala/genomsnittliga siffror för EU.
Källor
till obehandlat vatten
I EU
kommer vattenförsörjningen huvudsakligen från grundvatten och ytvatten,
inbegripet konstgjorda reservoarer. Vattenkällorna varierar avsevärt mellan
medlemsstaterna. Översikter har redovisats i tidigare rapporter[12]
och samlas in av Eurostat[13].
Det finns stora skillnader mellan stora och små vattentäkter – för små
vattentäkter är andelen grundvattenkällor mycket högre (84 %). Förorening
av grundvatten, särskilt från svårupptäckta ämnen som bekämpningsmedel, och
ytvatten, med allt större påverkan från klimatförändringarna (översvämningar,
extrem nederbörd, regnöverskott), kan ge upphov till problem som överförs till
dricksvattnet. En samordnad kontroll av grundvatten och dricksvatten,
tillsammans med åtgärder för begränsning av och anpassning till
klimatförändringar, skulle främja säkert dricksvatten.
2.2.
Dricksvattenkvalitet
För att
garantera att dricksvatten är säkert för människor fastställs minimikvalitetskrav
för vatten i dricksvattendirektivet. I direktivet identifieras mikrobiologiska
och kemiska parametrar som kan utgöra en risk för människors hälsa om
koncentrationerna överstiger vissa tröskelvärden. För varje parameter anges i
direktivet maximivärden för koncentrationen som ska iakttas. Utöver de
mikrobiologiska och kemiska parametrarna anges i direktivet indikatorparametrar
som visar en möjlig risk för människors hälsa och kräver åtgärder endast om en
närmare undersökning bekräftar risken för människors hälsa. De uppgifter som
lämnats om dessa parametrar visar att dricksvattnet i EU i allmänhet håller
mycket god kvalitet. Den allmänna tendensen är också positiv. För de stora
vattentäkterna uppvisar de allra flesta medlemsstater en överensstämmelse med
mikrobiologiska och kemiska parametrar på mellan 99 och 100 %. För det
fåtal medlemsstater där överensstämmelsen är lägre än 99 % kommer
förstärkta åtgärder att krävas för att se till att det är säkert att använda
dricksvattnet för alla medborgare som försörjs av de stora vattentäkterna. Figur 1: Översikt
– överensstämmelse med mikrobiologiska och kemiska parametrar i medlemsstaterna De exakta
siffrorna framgår av tabell 1 i slutet av rapporten. När det
gäller de små vattentäkterna är bilden mer splittrad. Lägre överensstämmelse
konstateras för de mikrobiologiska parametrarna, och i endast tre medlemsstater
är överensstämmelsen mellan 99 och 100 %. En närmare analys av
överensstämmelsen med mikrobiologiska parametrar visar att den är betydligt
lägre för små vattentäkter än för stora. Figur 2:
Överensstämmelse för mikrobiologi, antal medlemsstater När det
gäller de kemiska parametrar noteras ungefär lika hög överensstämmelse för små
vattentäkter som för de stora. I några vattenförsörjningsområden rapporterades
problem avseende nitrat, nitrit, arsenik och, i mindre utsträckning, bor och
fluor. År 2010 identifierades exempelvis mer än 1 000 små vattentäkter med
nitratkoncentrationer över de föreskrivna nivåerna (se tabell 1 i slutet av
rapporten). Överensstämmelsen för indikatorparametrar visar att resultatet för
små vattentäkter i allmänhet var sämre än för stora. Bedömningen
av de rapporterade uppgifterna för små vattentäkter visade att några
medlemsstater har svårigheter med att förvalta små vattentäkter på ett säkert
sätt. Detta kan potentiellt påverka mellan 11,5 och 15,5 miljoner människor.
Det skulle dock behövas mer information och en närmare bedömning av
förvaltningen av dessa små vattentäkter för att uppskatta eventuella konkreta
risker för de berörda medborgarnas hälsa. Farhågor
i fråga om små vattentäkter har även kommit till uttryck inom det sjunde
miljöhandlingsprogrammet[14],
där ökade insatser för att genomföra direktivet efterlyses, särskilt för små
dricksvattenleverantörer. Som ett
första steg har kommissionen, i nära samarbete med medlemsstaterna, utarbetat
en handlingsplan med bästa praxis för genomförande av riskbedömningar för små
vattentäkter, som inom kort kommer att finnas tillgänglig på GD Miljös
webbplats[15].
Eftersom miljontals EU-medborgare berörs bör ytterligare insatser göras för att
förbättra tillgången till vatten av hög kvalitet, särskilt i avlägsna områden
och på landsbygden. Uppgifter
från medlemsstaterna visar att de, vid incidenter och underlåtenhet att
uppfylla kvalitetsnormerna, i allmänhet vidtar åtgärder inom rimlig tid. När
det gäller de mikrobiologiska parametrarna har åtgärderna innefattat förbättrad
beredning och rening av de förorenade delarna av det offentliga
distributionssystemet. När det gäller kemiska parametrar har brister åtgärdats
genom bättre jordbrukspraxis, behandling eller beredning av vattnet, byte av
vattenkälla och information till allmänheten.
2.3.
Kontroll och information
Enligt
direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att regelbundna kontroller av
dricksvattnets kvalitet utförs. Kontrollmetoderna varierar dock mellan
medlemsstaterna och även mellan olika vattenförsörjningsområden inom de
enskilda medlemsstaterna, vilket resulterar i olika nivåer för kontrolldata och
olika tillgänglighet till sådana data. Det behöver inte betyda att de rättsliga
kraven inte är uppfyllda, eftersom direktivet medger anpassning av
kontrollprogrammen beroende på vattenförsörjningsområdets särskilda egenskaper.
Analysen visar dock att det är nödvändigt att se över och rationalisera de
nuvarande kontrollmetoderna, särskilt med hänsyn till WHO:s plan för
riskbedömning och riskhantering med avseende på vattensäkerhet.[16] När det
gäller medlemsstaternas kontroll och resultat arbetar kommissionen med en
”strukturerad ram för genomförande och information”. Det handlar om att inrätta
system på nationell nivå för att aktivt sprida information om hur EU:s
miljölagstiftning genomförs. Denna information sammanställs sedan till en
EU-täckande översikt. Direktivets krav på att aktuella uppgifter om kvaliteten
på dricksvatten görs tillgängliga för konsumenterna skulle också kunna knytas
till en sådan informationsram och förbättras i det sammanhanget. Uppgifter om
dricksvatten skulle också tydligare kunna kopplas till vatteninformationssystemet
för Europa (WISE), som omfattar en lång rad uppgifter och information som
samlas in av EU-institutionerna.
2.4.
Undantag
Direktivet
medger undantag från kvalitetsnormerna för dricksvatten på mycket strikta
villkor och under begränsad tid. Sådana undantag får inte utgöra en potentiell
fara för människors hälsa och får bara införas om dricksvattenförsörjningen
inom det berörda området i annat fall inte kan upprätthållas genom andra
rimliga medel. Ett undantag får gälla under högst tre år. Om en medlemsstat
anser att en längre undantagsperiod krävs får den dock tillåta ett andra
undantag för en period på högst tre år och den måste meddela kommissionen
skälen för detta beslut. Om synnerliga skäl föreligger kan en medlemsstat
begära ett tredje undantag hos kommissionen. Kommissionen ska i sådana fall
noggrant bedöma begäran och kan antingen avslå den eller bevilja ett undantag
som gäller i högst tre år. Kommissionen har
hittills beviljat ett antal tredje undantag under tre år för Tjeckien, Italien,
Ungern och Tyskland, främst avseende parametrarna för nitrat och nitrit, fluor,
bor, arsenik och nickel. En begäran om undantag, från Estland, har avslagits.
Mer information finns på GD Miljös webbplats[17].
Kommissionen undersöker för närvarande lämpliga sätt att säkra ett korrekt
genomförande av beslut i detta avseende. Undantag, även
vid synnerliga skäl, skulle kunna äventyra ett konsekvent, EU-omfattande
genomförande av direktivet om de inte tillämpas med försiktighet. Kommissionen
anser att det nuvarande systemet med undantag har gett medlemsstaterna
tillräckligt med tid för att se till att kvalitetsnormerna för dricksvatten
uppfylls. Kommissionen anser att inga nya undantag från kvalitetsnormerna för
dricksvatten bör beviljas för befintliga vattentäkter. Undantag bör dock
tillåtas om nya oförutsedda föroreningskällor uppstår eller sedan normer för
nya parametrar eller förstärkta kvalitetsnormer för dricksvatten införts i
befintliga parametrar. För nya vattentäkter kan undantag övervägas på strikta
villkor om föroreningskällorna kan åtgärdas inom rimlig tid och om det inte
finns något alternativ till den nya vattentäkten.
2.5.
Utmaningar
EU:s
dricksvattenpolitik har lett till att dricksvattnet i hela EU nått hög kvalitet
de senaste årtiondena. För att det ska vara möjligt att bibehålla dessa höga
kvalitetsnormer och hantera de specifika utmaningar som återstår kan det dock
krävas ytterligare anpassning av EU:s rättsliga ram. Små vattentäkter
har en helt annan karaktär än stora. De har liten omfattning och är ofta
belägna i landsbygdsområden och avlägsna områden, vilket kräver
förvaltningsstrategier som tar hänsyn till de speciella förhållandena. Det
gällande dricksvattendirektivet är främst inriktat på de stora vattentäkterna.
Särskilda bestämmelser för små vattentäkter, bl.a. om rapporteringsskyldighet,
skulle bidra till att säkra en effektiv, riskbaserad förvaltning av små
vattentäkter och möjliggöra en bättre kartläggning av dricksvattenkvaliteten i
små vattenförsörjningsområden. Detta skulle bidra till att öka tillgången till
säkert dricksvatten, särskilt i avlägset belägna områden, och till att öka
tillgången till information om dricksvattenkvaliteten för allmänhet och
intressenter. Den gällande
parameterförteckningen och motsvarande parametervärden liksom kontroll- och
analyskrav kan behöva anpassas mot bakgrund av riskerna i anslutning till nya
föroreningar och den vetenskapliga och tekniska utvecklingen. Det kan bli
nödvändigt att utöka förteckningen med nya föroreningar, t.ex. vissa produkter
som används inom jordbruket eller industrin, inklusive läkemedel.
Kontrollmetoder och specifikationer för parameteranalys bör ta hänsyn till de
senaste metoderna och teknikerna, däribland riskbaserade tillvägagångssätt, för
att möjliggöra en så ändamålsenlig och kostnadseffektiv kvalitetskontroll som
möjligt. Det gäller både beredningsprocesser i reningsanläggningen och
distributionsnätet fram till och inklusive kranen. EU:s regelverk bör bedömas
med utgångspunkt i uppdaterade WHO-riktlinjer i denna fråga. Särskilda åtgärder
kan också krävas för att minska läckage i distributionsnäten. I ungefär hälften
av medlemsstaterna går mer än 20 % av det rena dricksvattnet förlorat i
distributionsnätet innan det når konsumenternas kranar, medan det i vissa
medlemsstater rör sig om en så hög andel som 60 %. Det är viktigt
för allmänheten att ha tillgång till information om dricksvattnets kvalitet.
Sådan information finns ofta på nationella webbplatser, men i många fall är den
inaktuell och svårbegriplig. Flertalet medlemsstater använder inte heltäckande
kartor eller andra offentliga verktyg. De nuvarande rapporteringsarrangemangen
ger inte kommissionen information i den omfattning och den tid som krävs för
att möjliggöra en fullständig sammanställning över utvecklingen i EU när det
gäller dricksvattenkvalitet. Det gör det svårt att regelbundet ge rådet,
parlamentet och allmänheten aktuell EU-omfattande information om
dricksvattenpolitiken och dricksvattnets kvalitet. Sättet att samla in,
bearbeta och redovisa information varierar dessutom runtom i EU, vilket gör det
svårt att jämföra situationen i olika medlemsstater när det gäller resultat och
efterlevnad av direktivet. Omarbetade eller nya rapporteringsprinciper skulle
kunna underlätta en öppen uppgiftsspridning och förvaltning på både nationell
nivå och EU-nivå. Riktmärkning av dricksvattenkvalitet skulle dessutom kunna
möjliggöra enklare tolkning och visualisering av uppgifter om vattenkvalitet
runtom i EU och bättre jämförelse av vattenkvalitet och tendenser
medlemsstaterna emellan.
3.
Slutsatser
Analysen bekräftar att dricksvattendirektivet bidragit till
dricksvatten av hög kvalitet i hela EU, vilket framgår av den höga
överensstämmelsen med kvalitetsnormerna för dricksvatten. Även om genomförandet är tillfredsställande och framsteg har
gjorts på många områden har följande frågor och utmaningar identifierats:
Tillhandahållandet
av vatten av hög kvalitet, särskilt i
avlägsna områden och på landsbygden, bör förbättras. Små
vattentäkter i dessa områden kräver särskilda riskbaserade
förvaltningsstrategier, och dricksvattendirektivets roll i det
sammanhanget bör undersökas.
Riskbaserade
strategier
för förvaltning av stora vattentäkter skulle möjliggöra mer
kostnadseffektiv kontroll och parameteranalys med avseende på
identifierade risker och ge bättre garantier för skyddet av människors
hälsa. Kontroll- och analysmetoder bör återspegla den
senaste vetenskapliga och tekniska utvecklingen.
Ny
vetenskaplig information om kemiska och andra parametrar på parameterförteckningen
för dricksvatten bör beaktas i linje med den pågående översynen
av WHO:s riktlinjer för dricksvatten, inbegripet nya föroreningar.
Modern
informationsteknik och enklare tillgång till miljöinformation bör
utnyttjas för att ge mer aktuell information till konsumenterna och för
att undersöka hur olika kontrolldata kan kopplas till rapportering och
konsumentinformation.
Tidsplanerna
för genomförandet och undantagsmekanismerna är inaktuella och skulle tjäna
på
en allmän uppdatering och översyn.
Ett EU-omfattande offentligt samråd blir ett första steg mot en
fördjupad bedömning av de ovannämnda utmaningarna och hur de bäst kan hanteras.
Det kan också bidra till att identifiera ytterligare frågor som måste lösas för
att garantera och ytterligare förbättra höga kvalitetsnormer för dricksvatten i
hela EU.
Faktablad
– Genomförande av dricksvattendirektivet (98/83/EG) 2010 Antal vattenförsörjningsområden · 96 388 vattenförsörjningsområden i EU, för en befolkning på omkring 474 miljoner · 11 233 stora vattentäkter som försörjer 317 miljoner människor · 85 559 små vattentäkter som försörjer 65 miljoner människor (baserat på frivillig enkät) Dricksvattenkvalitet – stora vattentäkter I denna rapport betraktas överensstämmelse för mer än 99 %[18] av analyserna som fullständig överensstämmelse med parametervärdena. Mikrobiologiska parametrar För samtliga medlemsstaters stora vattentäkter är överensstämmelsen över 95 %, och 23 medlemsstater har nått fullständig överensstämmelse (99–100 %). Endast Bulgarien, Cypern, Ungern och Lettland nådde inte upp till dessa höga nivåer. Kemiska parametrar Överensstämmelsen var hög men något lägre än för de mikrobiologiska parametrarna. Alla medlemsstater rapporterade en överensstämmelse på över 90 % utom tre – Ungern (arsenik), Irland (trihalometan[19]) och Litauen (fluorid). Indikatorparametrar Sju medlemsstater nådde det högsta resultatet (99–100 %), medan resultatet låg över 95 % i tio medlemsstater. De återstående tio medlemsstaterna nådde ett resultat på mellan 90 och 95 %. I Danmark (koliforma bakterier), Ungern (ammonium), Lettland (sulfat) och Malta (klorid och natrium) var resultatet för dessa parametrar under 90 %. Dricksvattenkvalitet – små vattentäkter Mikrobiologiska parametrar Överensstämmelsen var lägre än för stora vattentäkter och rapporterades vara över 99 % i bara tre medlemsstater (Estland, Malta, Sverige). Överensstämmelse på 95–99 % i proverna konstaterades i 14 medlemsstater. I fyra medlemsstater (Bulgarien, Cypern, Italien, Storbritannien) var överensstämmelsen 90–95 % och i sex medlemsstater (Danmark, Grekland, Litauen, Polen, Rumänien och Slovenien) under 90 %. Kemiska parametrar Överensstämmelsen var ungefär densamma för små vattentäkter som för stora. Indikatorparametrar Eventuella brister berodde på koliforma bakterier, clostridium perfringens, järn, mangan, ammoniak och pH. Många medlemsstater nådde ett resultat på 95 %, men i några medlemsstater fanns betydande problem. Tabell
1: Översiktsdata per medlemsstat (VFO = vattenförsörjningsområde) MS || Antal stora VFO || Antal små VFO || Befolkning som är ansluten till den offentliga vatten-försörjningen (år) Källa: Eurostat || Mikrobiologi Provernas överensstämmelse med kraven (%) || Kemikalier Stora (figur 1) || Små || Stora: provernas överensstämmelse med kraven (%) (figur 1, x i figur 1 = 90 %) || Små: exempel: nitrat, antal VFO där kraven inte uppfylls AT || 260 || 4 570 || 95,05 (2008) || 99–100 % || 95–99 % || 99–100 % || 20 BE || 225 || 522 || 99,9 (2009) || 99–100 % || 95–99 % || 99–100 % || 3 BG || 196 || 2 226 || 99,2 (2011) || 95–99 % || 90–95 % || 95–99 % || 349 CY || 20 || 268 || 100 (2011) || 95–99 % || 90–95 % || 95–99 % || 1 CZ || 283 || 3 870 || 93,5 (2010) || 99–100 % || 95–99 % || 99–100 % || ? DE || 2 283 || 5 873 || 99,3 (2010) || 99–100 % || 95–99 % || 95–99 % || 12 DK || 252 || 2 071 || 97 (2002) || 99–100 % || < 90 % || 90–95 % || 4 EE || 25 || 1 115 || 80 (2009) || 99–100 % || 99–100 % || 90–95 % || - EL || 177 || 713 || 94 (2007) || 99–100 % || < 90 % || 95–99 % || 20 ES || 928 || 7 907 || 100 (2010) || 99–100 % || 95–99 % || 95–99 % || - FI || 158 || 697 || 91 (2011) || 99–100 % || 95–99 % || 99–100 % || FR || 2 487 || 18 363 || 99,4 (2001) || 99–100 % || 95–99 % || 95–99 % || 381 HU || 275 || 2 731 || 100 (2011) || 95–99 % || 95–99 % || < 90 % (x) || 10 IE || 241 || 1 920 || 85 (2007) || 99–100 % || 95–99 % || < 90 % (x) || 9 IT || 1 046 || 3 977 || - || 99–100 % || 90–95 % || 95–99 % || 6 LT || 65 || 1 734 || 75 (2011) || 99–100 % || < 90 % || < 90 % (x) || 1 LU || 43 || 154 || 99,9 (2011) || 99–100 % || 95–99 % || 99–100 % || 1 LV || 29 || 1 145 || - || 95–99 % || 95–99 % || 99–100 % || MT || 12 || 7 || 100 (2011) || 99–100 % || 99–100 % || 99–100 % || NL || 209 || 250 || 100 (2010) || 99–100 % || 95–99 % || 99–100 % || - PL || 970 || 8 839 || 87,6 (2011) || 99–100 % || < 90 % || 95–99 % || - PT || 362 || 3 176 || 96,9 (2009) || 99–100 % || 95–99 % || 95–99 % || 28 RO || 310 || 5 398 || 56,5 (2011) || 99–100 % || < 90 % || 95–99 % || 133 SE || 182 || 1 486 || 87 (2010) || 99–100 % || 99–100 % || 99–100 % || - SI || 78 || 899 || - || 99–100 % || < 90 % || 95–99 % || 4 SK || 95 || 957 || 86,9 (2011) || 99–100 % || 95–99 % || 99–100 % || 11 UK || 22 || 4 691 || - || 99–100 % || 90–95 % || 99–100 % || 109 [1] http://www.who.int/water_sanitation_health/wsh0404summary/en/ [2] Eurostat
(2013). [3] Direktiv
98/83/EG (EGT L 330, 5.12.1998, s. 32). [4] http://ec.europa.eu/public_opinion/flash/fl_344_en.pdf [5] Meddelande
från kommissionen om det europeiska medborgarinitiativet ”Vatten och sanitet är
en mänsklig rättighet! Vatten är en samhällsnytta, inte en handelsvara!”
COM(2014) 177, 19.3.2014. http://ec.europa.eu/citizens-initiative/public/initiatives/finalised/answered
[6] Rådets
direktiv 98/83/EG av den 3 november 1998 om kvaliteten på dricksvatten (EGT
L 330, 5.12.1998, s. 32). [7] Uppgifter
som rapporterats i enlighet med artikel 13 i dricksvattendirektivet för
referensperioden 2008–2010 och frivilligt lämnade uppgifter om mindre
vattentäkter för vilka ingen rapport krävs enligt direktivet. [8] http://ec.europa.eu/environment/water/water-drink/reporting_en.html
och https://circabc.europa.eu/faces/jsp/extension/wai/navigation/container.jsp [9] Stora
vattenförsörjningsområden är enskilda vattentäkter som tillhandahåller mer än
1 000 m3 per dag i genomsnitt eller försörjer mer än 5 000
personer, medan små vattenförsörjningsområden tillhandahåller mindre än
1 000 m3 eller försörjer mindre än 5 000 personer. [10] Enligt
artikel 345 i EUF-fördraget ska EU vara neutralt i förhållande till
egendomsordningen för vatten. Den aspekt som gäller den fysiska rätten att få
”tillgång” till vatten behandlas därför inte här. [11] http://appsso.eurostat.ec.europa.eu/nui/show.do?dataset=env_wat_pop&lang=en [12] https://circabc.europa.eu/sd/a/b580866d-8eb7-4937-9a97-d3d3485d046e/2005-2007%20SynthesisReport.pdf [13] http://epp.eurostat.ec.europa.eu/statistics_explained/index.php/Water_statistics [14] Europaparlamentets
och rådets beslut nr 1386/2013/EU. [15] http://ec.europa.eu/environment/water/water-drink/small_supplies_en.html [16] http://www.euro.who.int/en/health-topics/environment-and-health/water-and-sanitation/country-work/ensuring-drinking-water-safety-through-water-safety-plans [17] http://ec.europa.eu/environment/water/water-drink/derogations_en.html
och CIRCABC. [18] En
felmarginal på 1 % är godtagbar med tanke på den osäkerhet och de
incidenter (t.ex. fel i samband med provtagning och analys) som förekommer.
Överensstämmelsen anges dessutom i intervaller eftersom det rör sig om
mestadels tidsbegränsade överskridanden. Resultaten är inte helt jämförbara på
grund av skillnader i provtagnings- och kontrollmetoder och avsaknaden av
standardiserade metoder, men uppgifterna ger en bra överblick över situationen
i EU. [19] När det gäller totalvärdet för den kemiska parametern trihalometan
gav direktivet möjlighet till ett undantag fram till december 2008 från det
tröskelvärde som anges i del B i bilaga I (upp till 150 mikrogram/l från 100
mikrogram/l).